Folklig Läkekonst

Folklig läkekonst var den enda läkekonst som stod till buds i gången i tid.

Texten om Läkedomskonst är en avskrift ur bokverket, Svenska Kulturbilder, Band Vll – Vlll av Sigurd Eriksson & Sigurd Wallin som utkom 1939.
Avsnittet Läkedomskonst är skrivet av Louise Hagberg.


Läs även, Svenska landsmål och Svenskt folkliv, 1908.


Folkmedicin i Sverige, enl. Wikipedia.


Läs om Kloka Gubbar och Gummor i våra trakter.


Gillar du den här sidan får du gärna dela den med dina vänner


Gillar du den här sidanglöm då inte att klicka på gilla-knappen. Tack!


Gilla det vi gör, följ oss på Facebook och dela gärna den här sidan med dina vänner.


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

Folklig Läkekonst

Mer läkande än alla andra läkemedel ansåg man förr vid svårare sjukdomar det heliga mässvinet vara, vilket tillskrevs rent av övernaturlig kraft. När någon var så sjuk, att det var fara för livet, gav man honom mässvin, som blivit över vid nattvardsgången. Mässvinet blir, skriver Olof von Dalin på tal om under medeltiden brukliga läkemedel, i allmänhet en kraftig läkedom af hvilken alt wi intil wåra tider bland gemene man funnit lämningar. Jag må intet nämna, skriver vidare prosten Broman i sin Hälsingebok, then stygge widskepelsen, som många hysa, i tywinet och oblaten, som warit afsöndrande til then H. Nattwarden, missbrukas och hålles före wara mycket kraftiga til att hwarjehanda sjukdomar både för folk och boskap. – Dracks mässvinet ur kyrknyckeln, botade det för öronsting.

För så vitt man ej lät krämporna alldeles sköta sig själva, sökte man merendels, innan andra åtgärder vidtogos, att hjälpa sig med gamla hem- eller huskurer. Folk förr i tiden va bra mycket förståndigare är nu, menar man, de kunde bota sig själva och behövde ej kasta bort sina pengar åt doktorer och apotekare. – När jag inte kan bota mig själv, då blir det slut, sade mig för en del år sedan en gammal gubbe. Huskurerna äro hos bönderna åtskilliga, skriver den kände topografiske författaren Abraham Hülphers (död 1798), och det skulle bli en nyttig samling, om någon gjorde sig mödan att anteckna allmogens huskurer. – Visst är, att det skulle fylla volymer, om man skulle redogöra för dem alla.

I allmänhet togos läkemedlen ur växtriket, det var den medicin som enligt Linné, växer utan penningar framför vars och ens dörr. Det påstås till och med, att det ska finnas växter till bot för alla sjukdomar såväl hos människor som hos djur. Men ingen ört mot döden, säger visst ordspråket. – De där förbaskade läkarna, så lär den bekante Vingåkersgubben en gång helt vanvördigt ha uttryckt sig, hålla bara på med sitt skärande och sina gifter, det är inte rätta sättet. Helande örter i skog och mark, och därav gör jag mina medikamenter.

Läkedomsväxter
Den som kan sin bibel, den vet också att den vice Syrach säger: Herren låter läkedomen växa utav jorden, och en förnuftig föraktar honom icke. Största kraften ansågos de örter besitta, vilka skördades midsommarafton, men skedde det i andra tider, borde de helst insamlas i nyet och för att göra riktig verkan intagas första dagen i nyet. Man hade emellertid vissa bestämda dagar för skörden av olika örter. Rätta dagen för insamlandet av malört (Artemisia absinthium), som användes för beredning av malörtsbesk, var sålunda Bartolomeus den 24 augusti.

En växt som drog ut det onda och användes mot sår och frossa, var groblad (Plantago major), även kallad ”läkeblad eller vägbreddablad”. Det var ett sedan gammalt beprövat medel. Ett annat i Uppland mot samma sjukdom använt botemedel var ” frossgräs” (darr- eller hjärtgräs, Briza media), varvid de små bruna hjärtana, som sitta och dallra på stråna, intogos tillsammans med lite vatten. Men ville man fria sig för frossa för året, skulle man bara ta första vitsippan man såg om våren, och äta upp. Blåsippa, ävensom smörblomma, dugde dock även.

Frossa
Frossan var förr så vanlig, men inte fryser man nu längre. Och av dem fanns det till och med ej mindre än tio slag, såsom ”storfrossan”, ”höstfrossan”, ”vårfrossan”, o.s.v. Den tionde sades vara rent av obotlig. Frossan fick emellertid aldrig botas, förrän patienten frusit nio gånger, om han inte haft sjukdomen förut och den kommit igen. ”Ältfrossan”, som alla barn skulle frysa, fick inte botas, förrän barnet frusit trenne gånger. Hade man frossa, när flyttfåglarna begåvo sig iväg, var det bekvämast att låta dem taga sjukdomen med sig. Man behövde bara, berättar ifrån Södermanland framlidne prosten Wahlfisk, passa på och se när de flyttade, och då säga: Flyg nu er väg och ta min frossa med!

Att, såsom det även brukades, svälja nio levande myror var ju mindre angenämt. Ett vanligt medel var annars att trenne gånger doppa patienten i kallt vatten. Boten skulle tas, som man fått soten. Lika mot lika. Ett otal av sympatikurer ha använts till bot mot allehanda sjukdomar.

Fått soten
Som till exempel vid den förr så vanliga gulsoten, då man brukade ta in gult silke och gul mossa eller förtära en gulsparv med fjädrar och inälvor eller ock spadet, vari det kokats. Ett från Gästrikland omtalat sätt var också att ta en gul bomullshärva tre gånger över huvudet och därefter klippa sönder gult siden så smått man kunde, koka plommon, vilka väl även borde vara gula, ta ut stenarna och stoppa dit sidenet. De skulle dom ha i sig. – Helst skulle den gula mossan tagas från norra väggen på en stuga, som det stått lik i. Vattensot botades i Småland genom att ge den sjuke en tillredd vattensork eller vattenstare.

Knyta bort sjukdomar
Man kunde även knyta bort sjukdomar eller förmedels magisk knytning skydda sig däremot. För sendrag och kramp ha sålunda ”troll”- eller ”krampaknutar” i stor utsträckning använts. De skulle knytas på ett visst sätt och så anbringas där man hade sendraget eller krampen, varvid det onda aldrig gick över knuten. Än i dag finnas nog de, vilka för säkerhets skull för jämnan bära dylika trollknutar på sig. Trollknuten har mycket gamla anor, redan den romerske historieskrivaren Plinius ( 114 e. kr.) omnämner den såsom bra emot sår och förordnar det dagliga bärandet av en med en magisk knut hopfästad gördel.


Knytning av krampknut. Borgsjö, Medelpad Foto Nm 1917, nr 386. T. aa.



Knytning av krampknut, Fru Ahlstad, Skåne, 1911. Foto Nm 14 A1.ag

Har man en ovän, kan man inte önska honom något värre ont än en ond kärring eller tandvärk. Så svårt kan masken fräta ens tänder. Tandläkare som nu, hade man inte förr. År 1830 fanns inom hela landet endast 4 praktiserande tandläkare, och de gubbar som hjälpte för tandvärk genom tandutdragning, hade rysansvärda redskap, stora klumpiga tänger. Då prövade man heller på att söka överföra eller sätta bort värken, vilket skedde i levande träd. Därvid tog man en spik och petade med den i den sjuka tanden eller tandköttet omkring, tills det blödde, varefter spiken med orden: ”Jag överför denna tandvärk på detta träd” slogs in i ett träd. Ännu år 1915 lär tandvärk på detta sätt ha botats i en småländsk socken. I Gästrikland slog man med en stor sten trenne gånger på den inslagna spiken med orden: ”Gud låte, det ville hjälpa”. Hade åskan slagit ned i något träd, togs en sticka ur detsamma i stället för en spik.

Av fruktan för att få all den i dylika träd inslagna värken brukar ingen våga röra dem, utan de får stå tills de dimpa av sig själva.

På liknande sätt kunde man även sätta bort bölder m.m. Man behövde bara stryka av varet ur bölden på en slant, näsduk eller annat och så lägga ut vid en korsväg. Så vidare människovänligt handlat var detta ju ej, ty den som tog upp det sålunda utlagda föremålet, fick istället sjukdomen. Men det gick ju också an att stryka det på en brödbit och låta en fågel flyga bort med den.

Ett sätt var även att låta en död taga sjukdomen med sig. Man kunde endera lägga ned ett föremål till den döde i kistan, eller lät man den dödes hand ta på det onda och så ta sjukdomen med sig, varvid den döde alltid borde vara av motsatt kön till den som var sjuk. Vad detta emellertid betydde vid smittsamma sjukdomar, är lätt att förstå. För omkring en trettio, fyrtio år sedan var det nere i småländsk bygd en liten flicka som var sjuk. Som en liten gosse i trakten nyligen dött, fördes hon dit och togs trenne gånger omkring kistan, varefter hon fick dricka av likvattnet, ty likvatten, det vatten, vari den döda kroppen tvättats, ansågs särskilt hälsosamt. Den väntade boten blev emellertid till flickans helsot, ty gossen hade dött i difteri. ”Ja, det var ju väl hon (han) slapp ifrån detta elände”, kunde de anhöriga i dylika fall trösta sig med.

Smittosamma sjukdomar och epidemier spreds ofta genom de stora gillen, som höllos vid såväl bröllop som begravning. Enligt Sundhets-Collegiets berättelse för år 1855 hade en bonde i Harkevål i Värmland avlidit i kolera. Under den begravning som åt honom anställdes och vilken varade i 3-4 dagar, insjuknade och avled den dödes treåriga barn jämte några av gästerna, och dessutom spreds sjukdomen till angränsande byar.

Hade man lyckats komma i besittning av ett föremål som kunde användas till bot, förvarades detta som en stor dyrbarhet, som vid förefallande behov fick gå till låns i gårdarna emellan. Så till exempel om man fått tag uti ett ”knarrträ”. ”Knarr”, som ju mången plågats av, var detsamma som ledvärk, då vid rörelser ett knarrande ljud plägar uppstå i ledgångarna. ”Det brakar i lederna”, sade man. Nu kan det ibland hända, att en grangren ute i skogen sitter och knarrar emot en annan. Tar man då ett stycke av en dylik gren, botar det, om den binds fast vid det sjuka stället. Ett vanligt sätt var annars att låta någon klok hugga bort knarren, vilket vanligen gick till på så sätt, att den sjuke lade sig i en dörröppning med den sjuka lemmen tvärs över tröskeln. Innanför stod den kloka och högg med en yxa eller bila å ömse sidor om den sjuka leden, sägande: ”Jag hugger och jag hugger”. ”Vad hugger du för?” skulle den sjuke fråga. ”Jag hugger knarren ur le, och i ve”. Detta skulle ske tre gånger. I stället tröskeln kunde även en huggkubbe användas.


Till vänster en knarrsticka från Boda socken i Dalarna. Så höggs knarren bort. Gammalt Solleröbruk.

Särskilt skickad till att bota knarren var en ”förstfödd”, i all synnerhet om denne därtill var ett söndagsbarn.

Något, som mycket brukade gå till låns, var ”vårbundna” eller ”vålbundna” träd. Dessa nyttjades företrädesvis för barn, vilka ledo av ältan eller engelska sjukan. Den ”valbundna kvisten”, som det hette i Gästrikland, utgjordes av en naturvuxen grenögla, genom vilken det sjuka barnet drogs motsols under uttalandet av en viss formel. En lös grenögla var bekväm att ha, ty den hade man ju ständigt till hands. Men fanns ett levande vålbundet träd i närheten, var det större makt i detta. Genomträdandet i ett dyligt träd skulle ske vid solnedgången, tre gånger motsols och tre torsdagar å rad. Den som stod och tog emot barnet, skulle varje gång fråga, varför den andre trädde igenom trädet, varpå denne svarade: ”Därför att gossen (flickan) är vålbunden. Ibland nämndes även namnet. En gosse drogs från höger och en flicka från vänster, och en remsa av linnet eller något annat plagg skulle bindas om en kvist på trädet, eller också lämnades hela plagget kvar. Ett vålbundet träd tordes heller ingen göra åverkan på.


Vålbundna träd, jämte en vid ett träd i Odensvi, Småland, kvarlämnad skjorta, funnen 1880.



Smöjträ med inskuret årtal 1696. Uppland. Nm inv.-nr 102-092, foto nr 386. Y. i.



Smörjträ från 1897.



Vålbundet träd, och smörjning. Demonstration av tillvägagångssättet.

Detta förfaringssätt, s.k. ”smörjning” (smörja=draga eller träda igenom), har även kunnat ske på en mängd andra sätt. Man ser sålunda ofta omtalat i tidningarna, ehuru uppe i Norrland sjuka blivit ”jorddragna”, dragna genom en därför anordnad liten jordtunnel.


Jorddragning hos gumman Sahlberg i närheten av Torsdagsbryggan på Loön vid Ångermanälven.
Torsdagen närmast efter midsommardagen 1929

Ehuru icke i samma utsträckning som i sydligare länder ha dock även hos oss vissa slag av amuletter plägat bäras till skydd mot förtrollning och sjukdom och särskilt använts vid barnsjukdomar, såsom ältan, ett slags oregelbunden barnfrossa, samt skärvan eller riset, som yttrar sig i långsam avtyning och felaktig utveckling av bensystemet. Liksom skälvan, som barnet troddes ha fått på grund av någon oförsiktighet eller skrämsel av modern under havandeskapet, kunde också riset vara av många slag och följaktligen även botemedlen. ”Vita riset” ansågs emellertid som det värsta men kunde dock även botas, om man fick en riktigt tillredd rissmörja. Får ett barn i halvårsåldern dylik smörja, säges det bli oemottagligt för sjukdom. Smörjgummor, som kunde konsten, finnas än i dag. Men dessa sjukdomar torde i allmänhet avses, vad läkarna benämna engelska sjukan, så kallad på grund av att den i mitten av 1600-talet närmare studerades och beskrevs av engelska läkare. Till bot och förekommande av ältan och skälvan ha s.k. ältstenar brukat hängas omkring det ältsjuka barnets hals. Även avskrapades av dem pulver för att användas som medicin. Stenarna insydda i små påsar, skänktes år 1874 till Nordiska museet av en småländsk torpare genom Ellen Key. De hade varit mycket i användning och ansågos ofelbart hjälpa de barn som voro födda på vintertalet, om de buros under nio dygn. Den ”förderfweliga oseden att gifwa späda barn bränwin då de må illa anses i en år 1761 till K. Collegium Medicum angiven redogörelse såsom en av sjukdomsorsakerna.


Ältstenar från Gladhammars socken. Nordiska museet

Mot av onda makter förorsakade sjukdomar ha i Skåne och Blekinge burits ”älvkors” eller ”ällekors. Dessa skulle förfärdigas av inom en släkt ärvt silver, ty ”arvesöll” ansågs ha särskild kraft att bota. Silvret skulle vara hoptiggt från nio håll och korset smitt trenne torsdagar å rad.


Ellakors från Skåne. Nordiska museet

När sjukdomen var av allvarligare art, än att den ansågs kunna botas medelst någon gammal huskur, vände man sig gärna, som vi sett, till någon klok gubbe eller gumma. Sådana kloka, folk- eller hemdoktorer, folk kurerare, vis- eller hemgubbar, hemgummor, läke- eller botekvinnor eller vad allt de nu kallades funnos många runt om i bygderna, och till dem vallfärdade folk i stora skaror från både när och fjärran. De anlitades mången gång även av ståndspersoner, ej blott inom orten utan även långt bortifrån. Många bland dessa ”naturläkare” ägde emellertid verklig och nedärvd läkare begåvning, ”de voro födda med den kunskapen”, som en allmogekvinna uttryckte sig. Inom många bondesläkter har det funnits gamla nedärvda medicinska folktraditioner, vilka som ett muntligt arv gått från släktled till släktled, liksom även en djup kännedom om naturen, särskilt växtrikets krafter. Dylika folkläkare ansågos bland allmogen sitta inne med en hemlig visdom, som ej läkarna känna till. Särskilt voro många skickliga i att bota yttre skador, såsom benbrott och sår. En av de mest bekanta av dessa allmogedoktorer var den vitt beryktade ”Kisa-Mor” i Östergötland (Maria Jansson f. 1791 i Hardemo i Närke, död 1842 i Horn), vilken fått sitt namn därav, att hon bodde i närheten av Kisa gästgivargård, där de som kommo för att söka henne, brukade taga in. Förmågan att bota sjukdomar hade hon ärvt efter sin far, en hemmansägare i Hardemo, ”Läke-Jan” kallad, och ända till sin död utövade hon en vidsträckt och gagnande praktik. År 1825 hade Kisamor till och med av Sundhetskollegiet erhållit bemyndigande att fortsätta med sin verksamhet. – Högt i rop för sin klokskap stod även den år 1853 i Småland avlidna Stina i Karshult. Vidare har bonden Anders Nilsson i Tjärn i Skellefteå socken av Hülphers erhållit det vitsordet, att han ”enligt utkomna läkarböcker praktiserade förnuftigt och eftertänksamt”, och om ”den kloke karlen Anders Andersson i Bergane i Hasselskogs socken i Dalsland, vilken till mångas avsaknad dog 1808, sjuttiotre år gammal” skriver prosten Lignell, att han med skäl kan räknas bland namnkunnige svenske män, då hans namn, hans siare- och läkemedelsförmåga voro kända både när och fjärran. Han skulle till och med varit vida mer och från vidsträcktare håll anlitad är ”frun i Kisa”. Sin övernaturliga kraft och siarblick skulle han ha fått, när han en dag i ynglingaåldern hade lagt sig på ett berg och somnat, varvid han väcktes av en vit orm, som rann honom över ansiktet. Efter denna stund visste han mångahanda, som ingen dödlig förstod, ty blott åsynen av den vita ormen kunde nämligen skänka helbrägdagörelsens gåva.

En på 1800-talet vida känd undergörare var den värmländske bondsonen Boltzius i Glava (f. 1836), som predikade helbrägdagörelsen genom tron. Beryktande vovo hans svettedukar, vilka i tusental sändes till patienter såväl inom som utom landet. Om hans vidsträckta praktik vittnade även en mängd av utanför dörren till hans mottagningsrum av botade sjuka kvarlämnade kryckor, bandage m.m., som nu till stor del hamnat i Värmlands museum i Karlstad. Enligt Boltzianismens lärosatser kom all sjukdom från djävulen.

En annan mycket anlitad folkkurerare var den ovannämnde Vingåkersgubben, hemmansägaren Erik Aronsson i Vadstorp i Södermanland (f.1816, död 1897), vilken även påstods kunna trolla. Många kloka troddes nämligen stå i förbindelse med mystiska makter och kunde därför hjälpa för mycket, som doktorerna ej förstod dig på. Det var nämligen så, att man i gamla dagar icke trodde, att sjukdomar tillkommo på naturlig väg, såsom genom smitta, förkylning, olämplig föda eller dyligt, utan blev någon plötsligt sjuk, hade han ”råkat” ”råkat för” eller ”i” eller fått ”motråk” eller ”råkningar”, det vill säga gått emot något ont eller otyg eller trolltyg eller rent av blivit gastkramad av en död. Eller också var det någon ond människa, som hade skickat ett skott och på så sätt vållat sjukdomen. Man kunde då bli rent av förgjord. Det var så mycket elände, som kunde växa fram ur dylika sår, och det var ju klart, att det inte var värt att vända sig till en vanlig läkare, ifall man hade råkat ut för något sådant; ”det var inte gott för honom att bota”, utan då kanske det bara blev etter värre. Bäst var då att söka någon klok, någon trollkarl eller kuckelgumma, som förstod sig på. Särskilt voro lappar och finnar kända för att kunna skicka såna där´na skott, som flög på en utan vare sig synas eller höras eller att man visste, varifrån det kom. Utav ”villarpaskottet, vildtroll- eller lappskottet” sades det finnas ej mindre än nittionio olika slag. Alla följderna av ett villarpaskott kunde vara synnerligen svåra därom avgavs ett vittnesmål vid hösttinget i Allbo i Småland år 1716.

Enligt i lärare Väjdes i Växjö arkiv befintlig avskrift hade nämligen en gosse Nils Håkansson i Finnedala blivit så illa betagen i sin rygg av villarpaskott, att han fått många hål och en sådan vånda, att han varken förmådde tjäna eller utföra något arbete. Lyckligtvis gavs dock bot för det genom ett villarpaskott tillfogade onda. Det kunde i sin ordning skjutas bort. Bland annat brukades i Småland att en torsdagsmorgon före soluppgången och vanligen under ”läsning”, avskjuta sju pilar mot det sjuka stället. Härvid tog man antingen alepinnar eller kvistar av nio slags bärande träd. Som det ofta troddes vara lapparna, som skickade ut sådana där, bar man i Gästrikland ut den sjuke, satte honom på en jordfast sten och sköt åt Lappland till. Skottet skulle träffa den, som hade skjutet. På Öland sköts det fyra skott, ett åt varje väderstreck.

Hade man ”råkat för”, kommit till att skada och därigenom förtörna något osynligt väsen eller trolltyg, hämnades detta genom sjukdom, ja ofta död, om man ej kunde blidka det genom offer eller på annat sätt. ”Vittra, alvera” eller ”älvabläst”, var den vanligaste sjukdomen förr, säges det. Den kunde man få i vinden, när man gick över vatten och så vidare och därvid råkade skada ett dylikt väsen eller tog något, som tillhörde de osynliga makterna. Särskilt farligt var det att orena eller hälla ut något, i synnerhet hett vatten, på platser, där älvor plägade hålla till. Var sådana små varelser hade dansat, kunde man se, ty där var gräset avnött i en ring, s.k. ”älvaring”, ”älvring” eller ”älvdans”. Enligt naturvetenskaplig förklaring bildas dylika ringar på grund av förekomsten av visa gräs- eller svamparter, vilka cirkelformigt utbreda sig i gräsmattan. De voro ”stygga att komma i”. Tog man sig icke i akt, kunde man skada dem, och då hämnades de genom något hastigt påkommet ont, svullnad, värk, utslag eller dylikt. Ett kraftigt medel mot ”älvabläst” eller ”blädderros” var älvanäver (Marchantia polymorpha, lungmossa), vars blad skulle plockas vid midnattstid, om man vågade göra det vid en så farlig timme. Bladen skulle brännas under den sjuke, så att röken steg upp mot de angripande delarna av kroppen. Älvabläst kunde även botas genom att den sjuke lade sig på en smedshärd, öste över sig med kolstybb och lät blåsa på sig med smedsbälgen eller tvättade den sjuka kroppen med vatten, som det blåsts på med smedsbälgen.


Älvabläst botas på Sollerön, Dalarna

Älvorna troddes i synnerhet oroa små barn genom att dia deras fingrar och tår med den påföljd, att de började magra och avtyna. Då var det ingen annan råd än att vända sig till någon klok gumma och anmoda henne om att offra för barnet och på så sätt blidka älvorna. I mellerst Sverige, såsom Uppland, Södermanland och Västermanland, har detta då vanligen skett genom offer vid en så kallad älvkvarn eller offersten.

Där infann sig då den kloka endera vid soluppgången eller solnedgången och naturligtvis helst en torsdag, smorde fördjupningarna eller skålarna i kvarnen med fett och offrade så däri mynt, knappnålar eller stundom små dockor, förfärdigade av lappar från den sjukes kläder. Ännu i slutet av 1800-talet förekommo dylika offer.


Älvsten med älvkvarnar, Västmanland. Nu i Länsmuseet, Västerås.



Älvkvarnen från Kymlinge, Spånga socken. Nu på Skansen

Älvorna ha beskrivits än som små, små människoliknande varelser och än som uppträdande i djurgestalt, såsom larver, ödlor, flygmyror m.m. Professor L. Backman har i en avhandling om ”älvabläst”, berättat, att när han år 1922 var bosatt nere i Småland, söktes han en dag av en gubbe, vilken hade fått bältros. Gubben fick läkemedel mot sjukdomen, men icke förty hade man kort därefter iakttagit honom, under det att han höll på att offra penningar i en myrstack. Med ryggen vänd mot denna kastade han utan att se sig om några slantar över vänster axel mot stacken och uttalade därefter följande ord: ”Har jag gjord er små djur, eller vad ni äro för något, något ont, så offrar jag detta i gengäld”. Han var sålunda fast övertygad om att sjukdomen var ”älvera”, honom påsatt av älvorna, ty vid plöjning hade han olyckligtvis en dag råkat att träffa några älvamyror, som inte var något annat än älvor och vika nu hade hämnats.

”När det kommer något häftigt utslag, än det genom något djur”, sade mig en gång en kvinna i Gästrikland. Däruppe, liksom i Norrland för övrigt, är det ”vittrorna” man är rädd för att skada. Vittran är nämligen något trollfä eller övernaturligt, och skadar man ett dylikt djur, blir det alltid ”iråk”.

Ta eld
Hade man ”råkat ut” för en död, kunde man bli svårligen gastkramad, ifall man var så oförsiktig, att man talade om det samma dag. Då kunde man bli fasligt illa sjuk, och som detta ju hände lite emellan, hade man många botemedel att ta till, bland annat att ”ta eld mellan särken”, varvid den sjuke skulle stå mellan öster och väster och ta ett eldklot motsols och släppa ned det innanför särken.

Läsa bort sjukdomar
Ett sedan gammalt mycket anlitat botemedel såväl mot gastkramning, påsatta sjukdomar som annat ont var ett låta någon klok läsa eller signa bort det okända. Det var i bruk, känt ända sedan hedenhös, och flera dylika läsningar, genom vilka man trodde sig kunna binda eller tillintetgöra sjukdomsandarna, ha genom tiderna levat kvar i folkets minne, de flesta av synnerligen ålderdomlig prägel. All slags verk, frossa, feber, skott o.s.v. lästes bort. Läsningen eller signelsen skulle upprepas tre eller nio gånger och därvid skulle spottas lika många gånger. En av framlidne intendenten vid Nordiska museet P. G. Wistrand upptecknat signelse från Nya socken i Småland lyder sålunda:

Jag skall skjuta bort trollskott
och villarpaskott
och bärgskott
och jordskott
skott över jord
och skott under jord.
Månskott
och stjärnskott
och solskott,
pilskott
och alla slags glödande skott,
som under himmelen månde flyga.

Likaledes heter det i en signelse mot gikt och flera från Alsheda socken i Småland:

Vik bort du fula flen,
i stock och sten!
Du skall vissna och du skall falna
och aldrig på någon människa mer vara.

Läsningarna borde framför allt företagas en torsdagskväll, varvid sierskan skulle stå på en jordfast sten vänd mot norr ifrån stugan.
Den kloke behövde emellertid ej alltid se patienten, det kunde vara tillräckligt att endast lämna ett klädesplagg, som burits av den sjuke och av vilket den kloke då kunde sluta sig till sjukdomens art eller behov. Härvid kunna vi åter anföra Linné, som talar om en  på hans tid mycket anlitad klok kvinna i Mjärhult i Småland: ”Hwad hennes Semiotica, eller kunskap att känna sjukdomar och deras orsaker, vidkommer”, skriver han, ”så gick den vida öfver min och alla Medicorum förfarenhet; ty när någon var sjuk, behöfdes icke patienten att ses af henne, ej heller behöfde hon att fråga efter dess konstitution, temperament, puls, symptomer eller förda diet, utan var henne nog, att hon fick se en strumpa, ett strumpeband, ett linnetyg eller något kläde, som den sjuka människan burit, hvaraf hon kunde sluta om passionens orsak och dess cur”.


Trolldockor, Lindesbergs socken, Västmanland. Nordiska museet

Smälta bly
Annars hade de kloka många olika sätt att utröna, såväl varifrån sjukdomen hade kommit som vari boten skulle bestå. Mycket vanligt var att ”smälta” eller slå ned över den sjuke, varvid smält bly slogs i ett kärl med vatten över den sjukes huvud, och av de figurer som därvid bildades, kunde den kloke då utläsa sjukdomens art och orsak.

Gick blyet ut i många taggar, liknande törntaggar, var sjukdomen svårartad. Bildades klumpar i form av dödskallar, var det ett tecken till att den sjuke ej stod att rädda. ”Smältgummor” har det funnits gott om.

När det skogs eller kastades ut, skulle den kloke ha något av den sjukes kropp, såsom hår eller naglar, vilka tillika med avskrap av metall, såsom bly och guld jämte annat, ibland ända till nio delar, som kastades ut vid en korsväg eller i rinnande vatten under uttalande av en formel, till exempel: ”Tag det här och lek med och låt vara N. N:s (det skulle alltid vara farsnamnet) kött och blod och märg och ben”.


“Slå ut”, från Leksand i Dalarna

Mäta den sjuke
Så brukades det även att ”mäta” eller ”måla” den sjuke, vilket gick till på många olika sätt. Man mätte till exempel trenne gånger med utspärrad hand med handens högra handens långfinger och tumme den sjukes vänstra arm från lillfingrets spets och uppåt armen, så långt man nådde, och spottade naturligtvis mellan varje gång. Om det då inte ”slog precis på samma fläck”, d.v.s. höll samma mått vid varje mätning, hade den sjuke blivit gastkramad. ”Kramad vart jag ofta, när jag var ung”, yttrade härom året en äldre kvinna i Södermanland. ”jag kunde bli så häftigt sjuk, och då var det så´n värk, men bara en fick mäta, gick det över”.

Dricka källa
Men kunde man, så försökte man gärna att ”dricka hälsa” för året vid någon av de många ”offer”- eller ”trefaldighetskällorna”, som voro och ännu äro tillfinnandes i landet, ty vid dem fick man bot för alla sjukdomar. Men för att vara en riktig sådan hälsokälla skulle den ha nordrinnande vatten. Besöken vid källorna, då folk i mängd samlades där från alla håll och kanter, skedde vanligen helga trefaldighetskvällen vid solnedgången. Man dels drack av vattnet och dels tvättade sig därmed och gned kroppen med lera, om sådan fanns på platsen. Funnos björkar i närheten, tog man näver av stammarna och gjorde bägare att dricka ur, vilka sedan hängdes upp i träden, om nu inte särskilda skopor hängde vid källan, där även ett eller flera kors brukade stå. Många hade även flaskor och krukor med sig för att kunna taga med sig hem av det hälsobringande vattnet till de gamla eller sjuka, som ”ej dugde” att gå dit själva.


Vid Aggarps offerkälla, Svedala socken, Skåne.

Som tack för boten offrades slantar, knappnålar, eller annat vid källan. Knappnålar voro förr i världen icke något så värdelöst som nu, och voro de ju av metall. De sjuka, vilka kommit dit stödda på kryckor och käppar, lämnade dessa, då de efter ägarnas besök vid källan blivit obehövliga. En redan under den katolska tiden vida beryktad källa har den allbekanta Svingarns källa i Uppland varit. Och den i våra dagar omtalade undergöraren Johannes i Lilläng (Småland) botar ju än i dag folk förmedelst nordrinnande vatten.

Intet nytt under solen. De i dessa dagar så omdebatterad föryngringsteorierna har även forna dagars folktro på sitt sätt känna till, fastän under betydligt rationellare former. Det han nämligen varit en hos många folk gängse föreställning, att gamla personer kunde föryngras genom att malas om i en så kallad ”ungdomskvarn”, varur de framkommo i en ny, ungdomlig gestalt.


Föryngringskvarnen. Väggmålning på väv av P.P.S., Leksand, år 1843. Nordiska museet.

En gammal dalmålning, med detta motiv har inspirerat skalden Erik Axel Karlfeldt till en av hans mest karaktärsfulla dikter.

Nu öppnar sig porten med poster av marmor,
och kvarndrängen ropar: Kom farfar, kom farmor!
Han är er bebådat
vad aldrig I skådat,
ty agnar blir vete och kärnlöst blir tungt,
och kvarntorrt blir saftigt och gammalt blir ungt.

Vid kriser hjälpte man varandra
Men vi återvänder till det vanligare och mera blygsamma förhållandena. Låg någon illa sjuk i en gård, efterhördes hans tillstånd dagligen, och sjukdomsförloppet följdes hela tiden med varmt intresse, och om så behövdes, hjälpte grannarna till med tvätt, ladugårdens skötsel, skörden o.s.v. Och i synnerhet om det var ett fattigt hem, buro de dit mjölk och andra matvaror.
Besök avlades ofta hos den sjuke, ibland måhända väl flitigt, ty så uppmuntrande för denne voro nog ej alltid dessa välvilliga påhälsningar. Det kunde ibland därvid hända, att den sjuke uppmuntrades att bedja om frid och ro uti graven, så att han måtte få slippa gå igen, eller som vid en dödsbädd en gubbe tog den dödes hand, sägande: ”Ja, du ska väl se åt nu, så att inte Gammel Jack tar dig”. Och gubbarna, som kommit in i sjukrummet, kunde ibland efter att ha stått och betraktat den sjuke utlåta sig som så: ”Ja, du dör, ja, du dör”.

Som man helt naturligt undrade, hur skulle det gå, om den sjuke skulle komma sig eller ej, togs det vanligen varsel under sjuk, och sjukdomens gång. Det var en gång en skollärarfru i Södermanland som låg sjuk, och till henne kom då en grannhustru på besök. ”Fru B. blir nog snart frisk igen”, yttrade därvid denna med tillförsikt och angav sedan som orsak till denna sin tro, att när kon kommit in i rummet hade den sjuka först sett på hennes ansikte, vilket var ett säkert tecken till att hon skulle tillfriskna. Hade den sjuka däremot först riktat sina blickar på den besökandes fötter, hade det bebådat, att hon snart skulle komma att gå bort.

Läkarvården i forna tiders Sverige
Ljusa äro ej de skildringar som lämnas angående läkarevården i forna tiders Sverige. Män och kvinnor, vilka utövade läkekonst, ha väl alltjämt funnits. Sådana omtalas ju under hednatiden, och under medeltiden var det kyrkan, som tog hand om folkets läkarvård. Här och var hade man även tillgång till bardskärare och barberare eller, som det längre fram hette, fältskärer och chirgurgis, men om någon egentlig medicinsk vetenskap kan man icke tala förrän ganska långt fram i tiden.

Först år 1613 berättas en lärostol i medicin vid Uppsala universitetet, men intresset för detta studium synes icke ha varit vidare stort. År 1656 var det sålunda av 1.294 studerande blott en enda som där studerade medicin, och 1663 fanns enligt Bergius endast 8 inhemska läkare i landet, förutom 12 utländska.

Något mer än 100 år senare, eller år 1783, hade de inhemska läkarnas antal stigit till 140 stycken jämte 150 kirurger, som anlitades för yttre sjukdomar och skador. Härvid är nämligen att märka, att kirurgin först i början av 1800-talet betraktades som vetenskap. Från 1800-talets mitt visar den emellertid ett stort uppsving, ehuru stora delar av landet alltjämt voro i saknad av tillfredställande läkare- och apoteksförhållanden och dess befolkning i allmänhet hänvisad till att så gott den kunde hjälpa sig själv med de huskurer, som funnos att tillgå.

På senare tider har det emellertid gjorts och göres alltjämt ofantligt mycket för att tillgodose de på landsbygden boende sjukas behov av läkarevård, varvid nutidens snabba kommunikationer ju även spela en stor roll. Ehuru skillnaden mellan förr och nu är oerhörd, gäller dock fortfarande till en viss grad Darelius ord, att ”sjukdom finns likväl på landet som i städerna, men botemedlen icke så”. Än i dag kan till exempel skärgårdsbefolkningen vid vintertid inträffande sjukdomsfall mången gång befinna sig i förtvivlad belägenhet. Men i och med den ordnade sjukvården har allmogen i stort sett icke längre haft samma behov av att taga sin tillflykt till de många med allehanda vidskeplighet bemängda kurer, vilka fordomdags voro så gängse. Visserligen kvarlever ännu en del, i det man resonerar som så: Far och mor gjorde så”, och ”Nyttjar det inte, så skadar det nog heller inte”. För övrigt tror jag intet annat, än vad jag själv erfarit, och när man ser att det går så …”. Åtskilligt av vad som i medicinväg lärts av föräldrarna, har ju heller icke varit att förakta.

” Jag har kiändt en bonde”, skriver år 1737 Kungl. Maj:ts Lif Mevicus, assessorn i K. Coll. Med. Doctor Rosén i en “högstnyttig berättelse om Hus-Curer”, – ”som gjorde många härliga curer, och som man höll des kundskap misstänkt, wardt han stämd till Tinget; när man då frågade honom hvarmed han botade så swåra siukdomar, tog han fram en stor hop örter och rötter, och sade: desse böra plickta om jag något illa giordt, ty jag wet ej annat än at rätteligen bruka dem, hvilket jag lärdt af min far, han af sin, och så vidare”. ”Af honom, fortsätter Rosén, ”så wäl som andre har jag mycket lärdt, och önskade ha tillfälle at resa hela landet omkring, at inhämta med sådan kunskap”, varefter den lärde doktorn meddelar, vad han därav prövat och behållit. Nedärvda under generationer och grundade på erfarenhetsrön, ha många av dessa folkliga botemedel tagits om hand av den medicinska vetenskapen, varvid de rön som visat sig hållbara, blivit till vetenskap, men de, som ej så gjort, till skrock och vidskepelse.

Men för övrigt, vad skulle man göra? När den bekante läkaren och folklivsskildraren  August Bondeson en gång förebrådde en äldre man i Halland, att han kunde sätta sin lit till övertro och vidskepelse grundade kurer, erhöll han till svar: ”När inte vetandet räcker till, så är det tron, som tar vid”. Ett liknande yttrande fälldes för ett tiotal år sedan av en uppländsk allmogekvinna, när hon för författaren redogjorde för en del gamla kurer: ”Vad skulle vi göra? Det fanns inga läkare den tiden, vi fick leva på vår tro”.

 

 

Träkors från Balbokällan i Borgsjö socken i Medelpad
Inskrift Hälsokälla, samt flera initialer och årtal från 1834 – 1883.

 

 

1958 gav Nordiska museet ut boken, Folklig Läkekonst,

av Carl-Herman Tillhagen. Boken är på 378 sidor.

Varje avsnitt är mycket intressant, men den är alltför omfattande för att kortfattat kunna göras rättvis. Något lite text är avskriven, liksom några bilder.


Att ”ställa” tjuvar och ”göra igen” tjuvgods
Det var en sörkörare ifrån Tåsjö i Ångermanland”, berättas i en uppteckning, som låg över natten en gång i Tierp i Uppland. Då var det en karl, som gång till lasset och stulit ett stycke vadmal. Men han fick gå hela natten kring lasset och bära vadmalsstycket, ända tills ägaren på morgonen kom och sade: ”Tack ska du ha, som har vaktat lasset åt mig så väl!” Då först kunde han lägga ner tyget och ge sig iväg.

Historier med i sak samma innehåll berättas i stort antal från alla delar av vårt land. Den som stal från en klok, blev stående med tjuvgodset ur stånd att kunna avlägsna sig, ty den vise visste, att på magiskt vis värna om sin egendom. Han kunde därvid gå till väga på flera olika sätt. Det vanliga var, att han fick hjälp av de döda att vakta sin egendom.

Törner (1712-1790) har den uppgiften, att om man ”tar et hår af en död menniska, och lägger det under en botn, el. et sådant rum, der ingen kan koma at stiga öfver det, så skal intet tjuven kunna gå bort med bördan, ej el. lägga henne av sig, utan stå som han vore bunden”. ”Då en person ligger lik”, berättas från Viksjö i Ångermanland, ”ska man ta en nål, som det är en tråd i, och ta tre stygn genom huden på den döde. Om man vill förvara en sak så att ingen kan stjäla den, så går man med denna tråd och nål tre gånger motsols kring saken. Då kan ingen ta den saken utan blir fast där.

I Järvsö i Hälsingland har förf. upptecknat följande metod: Man tar en människoskalle och sår lin i. ”När linet vuxit upp, tar man reda på linfröet. När man så lägger ifrån sig en sak, lägger man ett linfrökorn på detsamma. Då blir den som stjäl saken ifrån en stående, tills man tackar honom för att ha vaktat den”.

Den kloke nyttjades ofta av allmogen för att ”visa” tjuv, ”vita fram” tjuv, och ”göra igen” tjuvgods. Hade en stöld begåtts, gick man till en klok, som ”sållade” efter tjuven. I en uppteckning från 1928 från Våxtorp i Halland beskrivs tillvägagångssättet på detta sätt: ”Hon (den kloka gumman) tog fram en sikt och lade i en ullsax. Den besökande skulle ange, vem hon trodde vara tjuven och uttala hans namn. Var gissningen riktig, så klippte saxen av sig själv i sikten. Höll den sig stilla var det till att tänka ut någon annan och nämna dennes namn”. Denna metod, som är känd från flera landskap, är mycket gammal. I ett domstolsprotokoll från Sundre härad i Småland den 22 dec. 1692 beskrives detsamma och likaledes i Jösse härads dombok för 1716. Där berättas hur Daniel i Slobystrand där 1716 blivit av med penningar. En 30-årig piga vid namn Maria Henriksdotter i Sloby skulle hjälpa honom att skaffa igen dessa. För ändamålet hade hon fåll tag i ett såll, i vilket hon lagt en psalmbok, varjämte hon satte en sax i brädden hållande med tvenne fingrar i denna, därvid åberopande alla de namn, som man misstänkte, frågande: är det denne i namn Faderns, Sonens och den Helige Andes? När hon så nämnde Nils Olofsson, rörde sig saxen och sållet, och ansågs han därmed vara tjuv.

Känd i många uppteckningar praktiskt taget från alla landskap är metoden att visa tjuvens bild i vatten, brännvin eller kvicksilver, ja, man kunde t.o.m. använda en linneduk. ”Är den kloke mycket stark i sin konst, kan han låta tjuvens skapelse synas i en vattenså, så att han kan igenkännas. Tjuven får då ganska ondt och kan icke motstå den osynliga makt, som tvingar honom att komma löpandes och uptäcka sig själf”, skriver I.P. Wallensteen i ”Widskepligheter, wantro oc Hus-Curer i Danderyd och Lidingö wid år 1783 och fl. åhr”.

Den kloke kunde också tvinga tjuven att själv gå tillbaka med sitt tjuvgods; man har brukat kalla detta att vita till sig tjuven. Härvid kunde den kloke använda många metoder. Han kunde ta fotavtryck av tjuven och bränna upp det i spisen; då skulle tjuven komma springande (Mangskog, Värmland). Han kunde också ta ett ben från kyrkogården och binda det med snöre i en bäck, så det vickade fram och tillbaka och säga: ”Låt den som har stulit det och det inte ha mera ro, än vad du har, ben, som är mitt i strömmen!”. Då fick tjuven en sådan oro i sig, att han inte kunde reda sig, förrän han burit det stulna tillbaka till den plats, där han tagit detsamma.

Den klokes makt över djuren
En av de klokes mest omvittnande konster var att ”stä” hästar, d.v.s. att på avstånd förtrolla en häst, så att han inte kunde röra sig. Vilken häst som helst, som inte hade flygrönn i selpinnarna, kunde han stä.

Ofta berättad och vida spritt är historien om länsmannen, som skulle hämta den kloke för något fuffens, han anklagades för. Då den kloke tagit plats i länsmannens åkdon, kunde denne inte få hästen ur stället, förrän den kloke stigit ur. För mindre än 20 år sedan upptecknade förf. en historia om en klok, som var ”så pass”, att han på samma sätt städde landsfiskalens – bil.

Känd från många trakter är också den vises förmåga att dra kraft ur andras djur. Körde den kloke tillsammans med andra, så behövde hans egen häst inte anstränga sig att dra, de övriga hästarna fick istället slita så mycket värre.

De kloke har också varit kända för att kunna ”läsa bort” vilda djur av olika slag. Han kunde visa bort varg och björn, säga upp råttor och löss, ställa orm, skrämma ett fiskevatten, så att all fisken flydde antingen för alltid eller på en viss tid o.s.v. Från Haverö i Medelpad berättas om en trollgubbe, som på 1840-taletfick en kappe korn av var bonde för att trolla bort vargarna i socknen. Platsen, där han trollade, kallas än i dag, Tomman.

De kloka hade sådan makt med de vilda djuren, att de kunde ”ställa” dem mot vem de ville. Särskilt då de hade någon räkning ouppgjord sinsemellan, berättas det, att de ställde björn på varann. Var de då skickliga båda två, så fick björnen springa från den ene till den andre, så att han riktigt slet upp fötterna. De kund också som hämnd skicka en björn eller en varg, att riva kreatur eller anställa annan skada.

Från flera håll berättas, att de själva kunde förskapa sig till djur och uppträda t.ex. i varg- eller björnskepnad. De kunde också förtrolla människor, så att de fick ”gå i björn” eller ”gå i varg” antingen en viss tid eller hela sitt liv.

En man i Borgsjö socken i Medelpad som blivit ”påkastad björnhamn”, blev skjuten av en jägare, som trodde det var en riktig björn. Då de skulle rista upp honom, kände de att kniven tog emot något. Det var knapparna i karlens rock. Då de flått en bit, hittade de bältet med kniven och slidan, och på denna stod karlens namn. De hade ej vetat förr, vad det blev av honom. Nu fick de reda därpå.

Förvända syn
Tron, att de kloka kunde förvända syn på folk är synnerligen utbredd. De kund hitta på det mest befängda saker. En gång hade en värmländsk vis slagit vad med någon, att han kunde få hela menigheten att utebli från kyrkan. Då det blev kyrkdags ställde han sig att meta vid Norsälven. Då kyrkfolket kom, såg de, hur han fick napp och drog upp. Det han hade på reven var en – dalpojke. Strax därpå drog han upp en till. ”Och de var en 6 tum långa, och de var levande och de var påklädda i dalpälsar och skinnbyxor, och så snart han kastade ut krok och rev, så var det en sån där liten dalgutt, som häktade på. Och när det var två uppe och en tredje kom gjorde sällskap, så sprang de i rad ner i älven igen. Och jag var med själv och såt, och allt kyrkfolk stanna hos Olle Sten” (Lysvik, Värmland).

En annan gång kom pigan in till en trollgubbe. Denne hade då lyft av sig huvut och satt det på bordet, och var i full färd med att raka sig. Och när det var klart, tog han lugnt huvudet och satte det tillbaka, som om ingenting hänt (Gunnarskog, Värmland).

En gång kom några damer på besök till en klok. ”Här ser ut som en svinstia!”, sa de tyst till varan. ”Då är det väl bäst, att jag tar fram grisarna!”, sa gubben, och genast vimlade det av smågrisar om benen på damerna (Njurunda, Medelpad).

Vid ett tillfälle hade en klok dömts till prygel. Han sattes fast på kåken och profossen gav honom de stadgade rappen. Men det fanns folk som såg, att trollgubben stod bredvid kåken och skrattade, medan profossen gjorde sitt bästa för att klå en halmkärve, som han bundit fast (Ljusdal, Hälsingland).

I södra Norrland och Dalarna berättas ofta historien om den kloke, som olovligen sålde brännvin och en dag blev tagen av polisen, då han kom med sitt brännvinslass. Men gubben steg lugnt av, klev upp på hästen, varefter märren lyfte på rumpan och åkdonet och lasset for in bakvägen i kampen. Sen red gubben lugnt iväg (Attmar, Medelpad).

Mest spridd är emellertid historien om hur den kloke kryper igenom en timmerstock. Det finns praktiskt taget över hela vårt land. Jag återger den här versionen från Järvsö i Hälsingland.

Gubben Rinaldo var en överdådig trollgubbe. Han ställde bloden på läkarfrun i Ljusdal, satte lus på apotekaren, ställde hästarna för bönderna, så de inte kom ur stället och hade allehanda konster för sig. En gång var han på ett husbygge, och satt just och tog igen sig med de andra. Där låg fullt med grova bjälkar framkörda, som de skulle ha till bygget. Säger Rinaldo:

– Vill I tro gubbar, att jag är karl till att krypa genom stocken där?
– Du pratar!
– Nå, I ska fäll få se! Och kan ni tro: karln kör huvut i stockändan och kryper in så lång han är, och kravlar sig igenom hela grova stocken och kommer fram i lilländan! Stog inte folk där och bara gapa!

– Och nu kryper jag tillbaks! flinte Rinaldo, och därmed körde han huvut i stocken och tog till att sparka på med benen, och snart försvann han in i veden. Karlarna bara stog där, och ögonen höll på att trilla ur huvut på dem.
– Men va står I här och glor så stort på? Sägen en piga, som just kom med mat.
– Si du inte, flicka, att Rinaldo kryper igenom stocken…?
– I pratar! Sir I inte, tokskallar, att karln kryper ovanpå stocken! Och i detsamma såg ju alla som naturligt var, att Rinaldo kröp och åbäkade sig ovanpå bjälken. Men Rinaldo blev arg och flög upp, satte ögonen i jäntan och skrek:
Men du ser inte vattnet, som kommer farande!

I detsamma tyckte flickan, att en väldig vattenflod kom rinnande, skrek i högan sky och drog kjolarna upp på magen. Men karlarna skrattade. De såg inget vatten, utan endast hur den tokiga flickan stod där med kjolarna högt i vädret.


En åderlåtares rekvisita, Nottebäck, Småland. Foto Nm nr 184. N. b.


.
Åderlåtning i Mangskog, Värmland. Ofta en profylaktisk åtgärd.
Foto Nm 1922, nr 89. C. å.



Koppning har varit synnerligen vanlig, både som förebyggande och botande medel. Det fanns noggranna regler vilken åder man skulle slå för varje sjukdom.
Kopperskan slår åder.


Här suger kopperskan i kopphornet som placerats över såret.


De mer eller mindre med blod fyllda kopphornen tas bort och såren hålles i vattenbaljan för att ev. ytterligare få blöda


Sårkanterna pressas efter fullbordad koppning samman med hjälp av kopphornet.
Foto Nm 1922, nr 89. A. n; 89 C. v; 89. A.K.; 89. C. y.


Koppning i  Vörå, Sv. Finland. Foto Jacob Tegengren, 1910-talet


Läs om snäppare och koppning från Norrbottens museum.



Ol Simsa, Färila, Hälsingland. Känd blodstämmare och klok.
Foto förf. 1938, Nm nr 415. O. d.



Klok gubbe, Klaken kallad, på väg för att bota, Fryksände, Värmland.
Foto Nm, omkring 1900, nr 60. H. o.

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *