Vägar i Delsbo

Vi har alla ett förhållande till våra vägar. Så har det alltid varit. Vägar kan skänka glädje och välbefinnande, men de kan också vara besvärliga och ställa till stora problem.

I mitten av 1850-talet, fotvandrade skaror av värmlänningar till sågverken i Norrland för att delta i deras skogsavverkningar. Läs mer här om skogsarbetarminnen.


Läs historik om Riksväg 84.


Läs om Cronstedts milstenar.


Gävleborgs läns vägars historia.


Medeltida vägar i Dalarna


Svenska vintervägar.


Länsstyrelsen Gävleborg, och våra vägar


Lista över länsvägar i Gävleborgs län.


Läs om P. O. Ståhl från Bjuråker, som fotvandrade fram och åter till Stockholm varje år, under 7 år.


Högertrafik 1967
Klockan 05.00 söndagen den 3 september 1967 infördes högertrafik i landet.
Brevlådor och mjölkbryggor (om sådana var i bruk) fick flyttas över till höger sida.
Se trafikomläggningen på Youtube.


Post – och husnummer
1968 infördes postnumret i landet för att underlätta all postsortering.


2006 kom nästa förändring. Postnumret ersattes med ett fastighetsnummer som ingår i ett officiellt register för att underlätta för räddningstjänst, polis, taxi, hemtjänst, posten m. fl. att snabbt hitta rätt.


Bil- och väghumor.


Följ oss på Facebook,och dela gärna den här sidan med dina vänner


Gillar du sidan ber vi dig vänligen klicka på Gilla-knappen. Tack!


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

Vintervägar

Vintervägarna hade ofta en helt annan sträckning än sommarvägarna. De gick över sjöar och kärr, på älvarna i Norrland, över dalsänkor.

De var rakare och jämnare och resvägen kortare. Vintervägarna var viktiga långt in på 1800-talet. Att resa i släde var lika naturligt som att resa i vagn. Arbetet med att hålla vintervägarna i skick låg som allt annat vägunderhåll, på bönderna. I 1734 års gästgivarordning står utförligt hur vintervägarna skulle skötas.

”Allmän vinterväg över sjöar och mossar skall var by för sina ägor utstaka där isen är starkast och minst fara är”.

På stora sjöar och utmed älvar delades arbetet mellan kringliggande socknar. Efter snöfall och yrväder skulle vägarna röjas och köras upp. Det vanligaste sättet var att köra upp vägarna, dvs göra nya spår med häst och släde. Ibland var man tvungen att ta till handskottning för att komma fram. Snöplogar började inte komma i allmänt bruk förrän vid 1700-talets slut.

”Instrument öfer vintervägs Delninens längde alnar uti Delsbo socken: Förrättad åren 1788 och 1789”.
Förteckningen finns inbunden i en bok och bygger på en äldre förteckning från 1771.

Från vänster till höger på varje sida förtecknas följande:
Byanamn, gårdens nummer, gårdens skatt, den underhållna vägens belägenhet, gårdens underhållsskyldighet i alnar på respektive lands- och byväg samt, för varje sida, det sammanlagda antalet alnar.
Källa:
Forntidens vägar och transporter
av Anders Holmstedt

 

Vägar i Dellenbygden

De första vägarna i området kring Dellensjöarna var säkert gångstigar, eftersom de första människorna gick till fots och gärna sökte sig fram utefter sjöar och vattendrag. Senare då hästen tagits i människans tjänst, blev stigarna vidgade till ridvägar där transporter av varor kunde ske på klövjande hästar. Vintertid fanns särskilda leder över kärrmarker, sjöar och vattendrag. Dessa vintervägar var i regel både rakare, kortare och jämnare och kunde därför snabbare att färdas på än de krokiga och steniga sommarvägarna.

Så småningom skapades särskilda regler om hur vägarna skulle iordningsställas. Redan i Hälsingelagen från början av 1300-talet stadgades att bönderna i varje by var skyldiga att hålla väg i förhållande till storleken på deras ägor i byn. Även nybyggare utanför byarna måste hålla väg över sina marker.

I Hälsingelagen finns också namnet på en väg omnämnt. Det är Norrstigen, en vinterväg nära kusten som passerade kungsgårdar i Norrland. I våra trakter gick den förbi kungsgårdarna i Norrala, Hög och Jättendal. Troligen fanns också en sommarväg med liknande sträckning.

VINTERVÄGAR
Till bl.a. Hedemora marknad hade Jämtar och hälsingar en vinterväg som löpte över sjöarna Mållången, Amungen och Balungen i södra delen av Alfta socken och i norra Dalarna.

Vägen hade använts under lång tid. Då Gustav Vasa besökte Hälsingland 1528, färdades hans trupper denna väg upp till delsbo och Svärdsjö i Dalarna.

Vid vägen fanns färdstugor där elddon och ved skulle finnas till hans. Vid färdleden skall ha legat en stuga som kallas för ”munkstugan” vilken kan ha varit en s.k. själstuga.

Vägsträckan mellan Svärdsjö och Alfta har av gammalt gått under benämningen ”Hälsingeskogen”. Man tror att denna färdled utgjorde en del av en större, mycket gammal färdväg som löpt från det inre av Mälardalen upp till Tröndelag i Norge.

KUNGAVÄGEN
Från kusten och norrstigen gick en utlöpare till Dellenbygden. Den kallades för Kungavägen, passerande Tuna och Hög och gick sedan över Norrbonäset. Enligt en folklig tradition i Bjuråker skulle den ha fortsatt över Stråsjö och vidare längs Hennans dalgång mot Norge.

Det kan tänkas att det varit en pilgrimsled till helgedomen i Nidaros, nuvarande Trondheim, där kung Olav Haraldssons kvarlevor förvarades. Denne kung, som stupade vid Sticklastad 1030, blev efter sin död betraktad som ett helgon och gav upphov till en kult av enorma dimensioner – Sankt Olofskulten. Mängder av dyrkande människor vallfärdade under medeltiden till hans grav. Flera leder till Nidaros gick genom vårt land.

Det finns vissa tecken på att Kungavägen verkligen varit en sådan pilgrimsled. (Landsvägen utefter Sördellen på Norrbonäset kallas i folkmun för Rôsta. Det ursprungliga namnet var Rasta, som visar att platsen var en rastplats under fotvandringstiden. Undertecknads tillägg). Vid kusten fanns på medeltiden S:t Olofs hamn vid Drakön. Tunas och Norrbos kyrkor var invigda till S:t Olof liksom troligen även Bjuråkers gamla kyrka. Det fanns också uppgifter om att det funnits en kyrkobyggnad i Stråsjö, kanske ett S:t Olofskapell vid pilgrimsleden.

Pilgrimsfärder förbjöds slutligen av Gustaf Vasa 1544.

I Bromans 1700-talsverk Glysesvallur finns detta kapell omnämnt med en uppgift om att det ödelades 1597. Orsaken anges dock inte.

KALVSTIGEN
En annan medeltida väg till Dellenbygden gick från Järvsö till Delsbo. Den kallades för Kalvstigen – ett namn som den anses ha fått efter byn Kalv i Järvsö. Det är ett namn som levt kvar och fortfarande används. Den nuvarande Kalvstigen har på senare tid fått beläggning och därigenom blivit riktigt behaglig att färdas på.

Under sin regeringstid befallde Gustav Vasa bönderna att förbättra vägarna, men det gick mycket trögt. Så småningom började hjulfordon att användas mer och mer vilket gjorde att nya och högre krav måste ställas på framkomligheten. Det kom dock att dröja till 1600-talet innan vägarna fick ett sådant utförande att de blev någorlunda farbara med häst och vagn.

Det var också i början av detta århundrande som Karl lX bestämde att en väg, farbar för åkdon, skulle brytas upp längs Norrlands kust. Det dröjde dock flera decennier innan denna väg, som i stort följde Norrstigens sträckning, blev så pass färdig att den kunde börja användas för sitt ändamål.

Hälsinglands bönder, som ålagts att svara för bestämda sträckor av den nya vägen, var ovilliga att ta på sig ett sådant hårt och olönsamt arbete. De tredskades och länets ståthållare måste gång på gång påminna dem om deras åligganden. Det gick så långt att dessa myndighetspersoner i några fall utdömde kännbara böter till bönder som inte gjort färdigt sina vägsträckor inom den utsatta tiden.

1652 bestämdes vid ett landsting i Ljusdal att en väg skulle brytas mellan Ljusdal och Delsbo över Gryttjesbergen. Det stadgades att den skulle vara av sådan beskaffenhet att det gick att köra på den med vagn och kärra. Även i detta fall var det bönderna som befalldes att utföra arbetet.

Under 1700-talet förbättrades vägarna. Bl. a. utökades kustlandsvägen till tio alnars bredd och sidovägarna till sex alnars bredd. De flesta vägar i Dellenbygden var dock ända fram till 1730 mycket smala och bristfälliga. På 1750-talet påbörjades i Bjuråker vägarna till Hedvigsfors och Strömbacka. De kallades allmänt för bruksvägarna. I slutet av århundradet också en enkel kärrväg mellan Hedvigsfors och Hassela.

Det var också under 1700-talet som gästgiveriväsendet byggdes ut. I slutet av seklet fanns det i norra Hälsingland ett tiotal gästgiverier där resande togs om hand. De fyra Närmast Dellensjöarna låg Avholm i Bjuråker, Näsbyn i Delsbo, Norrbobyn i Norrbo och Smedsgården i Forsa.

SÖDRA VÄGEN
De tidigare nämnda medeltida sträckningarna Kungavägen och Kalvstigen omnämns också av Lenæus i hans 1700-talsbok Delsboa Illustrata. Han använder beteckningen ”Stora Kungavägen” och uppger att den fortsätter genom Delsbo, Ljusdal, Färila och Hogdal ända till Jämtland. Han skriver om Kalvstigen att den har en fortsättning norrut genom Delsbo till Bjuråker och vidare över Gimskogen till Bergsjö och därifrån till Medelpad. Han kallar hela denna sträckning för Södra vägen och uppger att den är trängre än Kungavägen och inte heller så väl upplagd.

De båda vägarna genom Dellenbygden – Kungavägen och Södra vägen – blev uppmätta 1688 och försedda med milstolpar av sandsten som inte tålde klimatet varför de flesta av dem nu är borta. Däremot finns många av de milstolpar kvar som sattes upp efter våra vägar i slutet av 1700-talet. De gjöts av tackjärn vid bruket i Kilafors och är upptill prydda med en krona och Gustaf III:s namnskiffer och nedtill finns texten ”FAU Cronstedt 1785”. Det var nämligen den dåvarande landshövdingen Fredric Adolph Ulric Cronstedt som detta år tog initiativet till dessa milstolpar.

NYA VÄGAR
Det dröjde till 1841 innan vägen söder om Sördellen genom Delsbo och Forsa började anläggas. Detta år kom nämligen ett riksdagsbeslut om understöd till vägbyggen, som fick till följd att flera arbeten i Hälsingland kunde igångsättas.

I EG Wengelins bok ”Gamla minnen från Delsbo och Bjuråker”, som kom ut 1893, berättas om Bjuråker att socknens läge och stora utsträckning gör att en stor del av den fortfarande saknar landsvägar och att byvägarna ofta är i dåligt skick. I samma bok uppges att en ny landsväg anlagts från Västansjö genom Ramsjö, Tomsjö och Älve till Ljusdals järnvägsstation, men att den planerade fortsättningen av landsvägen från Hedvigsfors till Hassela ännu inte kommit till stånd.

Vägen som från Moviken följer Norrdellens strand kom till först i början av 1940-talet. Mellan Moviken och Fönebo fanns dock en väg, som redan i början av seklet var någorlunda framkomlig med hjulfordon.
Källa:
DELLEN-MAGASINET oktober 1995
av Roland Sällström

 

HP den 4 oktober 1902

 

HP den 2 juni 1906

 

HP 25 augusti 1906

 

 

LJUSDALS TIDNING DEN 9/2 1906

Ombyggnaden af Norsbron. Kyrkoherden L. Fredborg m.fl. hafva hos kammarkollegiet anfört besvär öfver länstyrelsens utslag den 9 december 1905 på en af vägstyrelsen i Delsbo tingslags väghållningsdistrikt gjord ansökan om tillstånd att i sammanhang med ombyggnad af den s.k. Norsbron öfver Afvasjöns utlopp i södra Dellen inom Delsbo socken igenfylls en del af nu förefintliga spannöppningar i bron.

Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg

 

 

 

 

Tidningen den 24 oktober 1939

 

 

Boken, KRING DELLENBYGDEN, sid. 19, av Ester Larsson, Bondebo, skriver följande:


 

 

HT den 15 juni 1958

 

 

HT  Fredagen den 21 juni 1974

Per Larsson i Södra Sannäs i Delsbo visar här på en av  de skador markförskjutningen genom den nya vägbanken intill huset orsakat.

 

 

HT Onsdagen den 18 maj 1977


 

dels-098-klipp
Vägbygge i Delsbo 1938 Bild ur HT den 28 april 1982

Hösten 1938 påbörjade vägbygget mot Ljusdal. Den Wallnerska byggnaden som då stod ”i vägen” revs och flyttades till Axel Englund i Hagen. (Nuvarande Myra 111)
Carl Skoglund som lånat ut bilden är också den som tagit den. Han förevigade huset och vägbygget dagen innan rivningen påbörjades av den stora fastigheten.
Här saknas såväl lastbilar som grävmaskiner. Detta till trots blev det farbar väg. Med på bilden finns följande personer: Jonas Eriksson, ”Ten-Knut” Olsson och Einar Henriksson samt ”Pållarn” Jonas Eriksson.
Till höger om det Wallnerska huset låg då liksom nu Larssons Möbelaffär.
Nuvarande Köpmangatan har fått sin sträckning. Håll med om att mycket hänt efter det att denna bild tagits.

 


Här ser vi hur vägen gick genom Vij tidigare


HT den 21 juni 1960

 

 


Vid Sellbergsvallen finns en minnessten om vägens tillkomst 1959

 

 

Väghållningssten

Väghållningsstenar är markeringar av varierande utformning som förr stod uppställda utmed allmänna vägar och visade den vägsträcka som markägaren var skyldig att hålla i farbart skick.

Redan på medeltiden hade bönderna och jordägare olika väglotter att sköta. År 1628 fick det nyinrättade Lantmäteriet uppgiften att göra längder för så kallade väglottsdelningar. I dessa delningslängder förtecknades den aktuella vägsträckan, som skulle underhållas av markägaren. Vägavsnitten markerades med väghållningsstenar. Vägmarkeringarna (som oftast var av trä) utformades efter markägarens smak. Vanligen förekom gårdsnamn eller ägareinitialer, uppgift om gårdens storlek i mantal samt en pil som markerar åt vilket håll underhållet sträcker sig. Att jordägaren skötte sin plikt kontrollerades årligen genom vägsyner, bönder som inte gjorde ett fullgott arbete fick protokollförda anmärkningar.

År 1891 fick Sverige sin första väglag som trädde i kraft 1895, där stadgades för första gången om väghållningsstenar. Enligt den nya lagen blev de nyinrättade väghållningsdistrikten ansvariga för väghållningen. I 30 § heter det angående väghållningsstenar: ”Vid ändpunkterna af hvarje till underhåll indeladt vägstycke skola väghållaren anbringa tydliga märken, angifvande den fastighet, som har vägstyckets underhåll sig ålagdt.”

Skyldigheten att underhålla vägarna låg på bönderna som brukade jorden. För att hålla reda på turordningen använde man sig av s k plogklubbor. Man ”ägde” klubban under den vecka man hade ansvaret. Några använde plogklubban som en stafettpinne som överlämnades till nästa gård efter fullgjord plogtur, berättar Harry Persson Tås i Bjuråker.

Före 1730 fans det inga vägar för hjulfordon i Bjuråker. Så långt det var möjligt hade man sedan urminnes tider strävat efter att lägga vägarna där marken var torr och fast. Med fördel drogs de utmed rullstensåsar eller andra höjdsträckningar.

I 1734 års gästgivarförordning talas det om att landsväg skall läggas där den behövs och att den skall dras fram på jämnaste och genaste sätt.

År 1790 kom en förordning om vintervägsunderhåll som sade att varje socken skulle bilda ploglag bland dem som bodde närmast den stora landsvägen. De som ingick i ploglaget fick ersättning av socknens övriga invånare.
Ploglag sammankallades med särskilda budkavlar; plogklubbor. På kavlarna fanns medlemmarnas initialer. Ansvarig för ploglaget var snöfogden och han var i sin tur ansvarig inför länsman.

Snöplogar började inte komma i allmänt bruk förrän vid 1700-talets mitt.

Den 7 juni 1934 kom så förordningen om vägdistrikt, som övertog underhållet och byggandet av vägar och broar m.m. Detta blev en stor lättnad för bönderna som blev fri en tung belastning.

Väghållningsstenar är liksom milstolpar en fornlämning som skyddas enligt lag.

 

 

Väghållningsstenar inventerade av Riksantikvarieämbetet.


Riksantikvarieämbetes karta över Solberg 104, och det blå R-märket markerar att där finns en väghållningssten, den man i folkmun kallar plogsten.


Så här ser ovannämnda sten ut, 2020

 

 

VÄGORGANISATIONER I DELSBO

Källa:
Arkiv- och föreningsinventering i Delsbo/Norrbo, 1990/1991, sidan 255

Vägorganisationer som har någon form av statlig och/eller kommunalt driftbidrag år 1990.

Förkortningar:
VSF Vägsamfällighet. Laga förrättning enligt enskilda väglagen
SMF Vägsamfällighet. Laga förrättning enligt anläggnings-och samfällighetslagen
VFE Vägförening. Laga förrättning enligt enskilda väglagen (tätortsvägar).
VHF Frivilligt bildad väghållningsorganisation som godkänts av vägverket

Sedan 1974 har anläggningslagen och lagen om förvaltning av gamla vägsamfälligheter samt vid nya vägförrättningar.


Vägnummer
1 Långede-Eckelsbo VSF
2 Håkesvägen-Norrväna VSF
5 Nybo VSF
8 Johannesbergs SMF
14 Knaggälve VSF
21 Eckelsbo SMF
23 Klubbo SMF
25 Vebäckens VSF
28 Gåsbacka SMF
35 Fjärdsäters-Rolfsbergs SMF
72 Sjömyra-Strandängs VSF
233, 310, 581, 761, 1493, 1577 Södra Delsbo VSF
287 Rossla-Sjulsbergs SMF
343 Bredåker-Nordanäng VSF
344 Strandäng-Nordanäng VHF
434 Stömne VSF
435 Sjömyra-Ö.Berge VSF
436 Åkre-Loka SMF
440 Isbo SMF 
441 Venås-Åbo SMF Föreningen bildades 1950
502 Långede SMF
533 Bondebo-Vedmyra VSF
534 Källeräng SMF
579 Tjärnmyra SMF
582, 1521 Stormnäs SMF
614, 1570 Ovanåkers SMF
615 Näsbyn-byn VHF
616 Östertolbo VSF
689 Fredriksfors-Sunnansjö VSF
726 Vålås-Håknorrbo VSF
862 Sannäs VSF
925 Smedsbo VHF
926 Sättjära VSF
1053 Delsbo VFE
1080 Bjusnäs-Norrväna VSF
1141 Hammarsvall VHF
1357 Edsäng VHF
1469 Brukens VHF
1470 Lillbovallens SMF
1545 Rusmyrvallens VSF
1578 Krusänga SMF
1606 Rimshags VSF
1607 Olshemsvägens SMF 

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö


 Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *