Den här sidan handlar om sjuka och fattiga människor som inte ägde jord eller hade anhöriga som kunde sörja för dem
Läs Om livet för de fattigaste. släkthistoria.se
Läs om Luffare och enslingar.
Läs om Ättestupa på Wikipedia
Läs om Fattigvården på Wikipedia
Läs om Fattigauktion på Wikipedia
Läs om Barnauktioner på Wikipedia
Läs om Fattigklubba och om villkoren omkring den
Läs om Ljusbacken i Delsbo.
Läs om Fattigvården i Bjuråker.
Läs om Tjös-Pelle från Bjuråker
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Fattigvården under 1800-talet
Enligt förordning 1642 skulle varje församling inrätta en fattigstuga, och detta upprepades i 1686 års kyrkolag, men först under 1700-talet började fattigstugor inrättas i någon omfattning. De äldsta fattigstugorna, även kallade sockengård, låg nära kyrkan så att församlingsborna kunde medföra gåvor till de fattiga samtidigt som de besökte kyrkan. Det är först under 1800- och 1900-talen som fattighus och fattiggårdar, som från 1918 kallades ålderdomshem, byggdes avsides som om man skämdes för företeelsen.
Landsbygdsförsamlingarna dröjde med att inrätta fattighus, eftersom bönderna föredrog en kombination av inackorderings- och utackorderingsystem samt rotegång, som innebar att de fattiga gick eller skjutsades runt mellan gårdarna inom roten. Fattighus måste finansieras med avgifter, och man hade svårt att enas om taxeringen. De flesta fattiga fanns under 1800-talet i städerna, och de var ofta s k husfattiga, dvs de hade bostad men klarade inte försörjningen. Därför var det vanligare att ge hjälp med livsmedel och kläder samt litet pengar; det var bara i yttersta nödfall man placerade folk på fattighus. Men fattighus kunde också fungera som pensionärshem. En del av dem som bodde där hade med sig egna möbler. Fattighus och fattiggårdar spred sig långsamt från söder till norr. Jämtlands län fick sin första fattiggård i Östersund 1893. Men även på Hisingen intill Göteborg tillkom fattiggårdar eller försörjningshem först på 1890-talet. De drevs som jordbruk i kommunal regi.
Enligt 1847 års fattigvårdsförordning skulle fattigvårdsstyrelse inrättas i varje församling. Sockennämnden, som kunde inrättas från 1844 (jfr 6.1 och 26.2) kunde också fungera som fattigvårdsstyrelse. Sockenbo var berättigad till fattigvård efter att ha vistats tre år i socknen utan att uppbära fattigvård, och sockenstämman kunde inte längre vägra inflyttning, vilket den kunnat enligt 1788 års förordning, om man befarade att en gammal eller mindre arbetsför person skulle belasta fattigvården. Däremot kunde den vägra fattigvård, om vederbörande inte hade hemortsrätt. Tidigare hade man fått denna rätt genom mantals- och kyrkoskrivning (se 7.1, 3); långvariga tvister om kyrkoskrivning var ganska vanliga i början av 1800-talet. Den som blev kyrko- och mantalsskriven i socknen fick då rätt till fattigvård. Sådana tvister samt tvister mellan socknarna i fattigvårdsärenden gick till landshövdingen för beslut – en föregångare till den senare länsrätten – och kunde även gå upp till Kammarkollegium i Stockholm.
När de borgerliga kommunerna tillkom 1863, fick kommunalnämnden hand om fattigvården, om inte särskild fattigvårdsstyrelse tillsattes, och sådan blev inte obligatorisk förrän 1919. I små landsbygdskommuner var fattigvården kommunalnämndens största uppgift, och av gamla protokoll framgår att det inte bara var fråga om att passivt lindra den värsta nöden utan att mer konstruktiv hjälp också gavs.
De fattiga delades in i två klasser. Till första klassens fattighjon hörde de som var arbetsoförmögna, oföra, så som fysiskt eller psykiskt funktionshindrade, obotligt sjuka, gamla och barn, som inte hade anhöriga som kunde eller var villiga att ta hand om dem. Till andra klassens fattighjon hörde de som fick tillfälligt fattigunderstöd från fattigvårdsstyrelsen.
Enligt lagen skulle fattighjon i första hand placeras på fattighus. I andra hand var fattigvårdsstyrelsen skyldig att betala för deras inackordering och underhåll. Vissa församlingar hade inte råd att uppföra ett fattighus, och andra vägrade att bekosta ett sådant.
Rotegång och fattigauktioner föredrogs som ett billigare alternativ till att uppföra ett fattighus. De innebar också att fattighjonen kunde utnyttjas som arbetskraft. Rotegång var en äldre, medeltida vårdform, som efter hand ersattes av fattigauktioner. Skillnaden var att man vid rotegång inte höll någon auktion, och att fattighjonet inte fick en fast försörjare, utan roterade mellan hushållen.
Rotegång för barn förbjöds dock 1847, och fattigauktioner blev då vanliga särskilt för barn. Fattigauktioner tillämpades aldrig enbart för barn, men för vuxna fattighjon fanns också alternativet med rotegång och även att placeras på backstuga, alternativ som inte fanns för barn.
Varje år publicerades ett plakat med första klassens fattighjon i en kungörelse i sockenkyrkan. Den sista söndagen före jul hölls sedan fattigauktion i församlingens tingshus efter predikan. Fattigvårdsstyrelsen auktionerade ut hjonet till församlingsmedlemmarna, som under auktionen lade bud på vilken ersättning de krävde av fattigvårdsstyrelsen för att ta hand om hjonet under ett år. Den som erbjöd sig att ta hand om hjonet för lägst ersättning, vann därmed budet. Fattigvårdstyrelsen ersatte budvinnaren för kost, logi, kläder och eventuell sjukvård och begravning. Fattighjonet förväntades samtidigt arbeta för budvinnaren efter förmåga. Denna auktion upprepades sedan när tidsperioden på ett år gått ut.
Det finns många uppgifter om hur fattighjonen, ofta barn, blev illa behandlade och utsattes för övergrepp och billig arbetskraft.
Fattigvårdsauktion förbjöds i Sverige i och med 1918 års fattigvårdslag.
HUDIKSVALLS ALLEHANDA DEN 2/8 1892
Fattigstugan företedde — heter det — en tafla af förskräckligt mänskligt elände. Golfven voro delvis söndriga och uppruttna, rappningen bortfallen från väggarna, rummen och sängarne fulla af smuts och ohyra. Mellanrummet begagnades af ett fattighjon, som här för sina behof nyttjade ett målkärl, hvilket blott tömdes när det blef fullt, stanken i detta rum var sådan, att vi båda läkare ryggade tillbaka, när vi dit inträdde. Ett rum beboddes af en sinnessjuk, som tidtals fick anfall af ursinne. Modern, som skulle sköta honom, måste vid sådana tillfällen stänga in sig i en i rummet gjord afbalkning för att värna sig.
Hjonen, däraf ett par voro 90 år, skulle vårdas af en sköterska, hvilken själf föreföll som ett fattighjon. Hon klagade öfver att så väl hon som hjonen ledo svält. Hvarje hjon hade i kvartalet 15 kilo korn, 10 kilo råg och 28 kilo hafre samt 1 krona till sofvel (detta gör ungefär 1 öre om dagen); dessutom 40 (!) kilo potatis om året. Sköterskan hade nämda kvantitet spanmål och 25 kronor om året.
Anblicken af detta elände gjorde på oss ett djupt intryck, och vi foro direkt till komunalnämdens ordförande. Denne, som var nyvald och tycktes vara en både kraftig och intelligent person, uppmärksammade våra klagomål och lofvade att med det snaraste sammankalla nämden för att föreslå förändringar, afseende att förskaffa fattighjonen bättre tillsyn och omvårdnad samt en rikligare kost.
Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg
Vräkning av familjen Jonas Persson i Uvås, Järvsö. Foto: J. Cardell
HUDIKSVALLSPOSTEN 25/9 1906
Delsbo fattiggårdsfråga.
Som bekant äger Delsbo ingen fattiggård utan har genom sin fattigvårdsstyrelse inackorderat sina hjon i sådana familjer som styrelsen ansett lämpliga och skickliga att taga hand om dessa. Emellertid har detta system sina olägenheter och därför har det redan länge eller sedan slutet af 1890-talet varit en fråga på dagordningen i Delsbo att få till stånd en fattiggård.
År 1899 eller 1900 beslöt nämligen kommunalstämman att fattiggård skulle anskaffas och tillsatte en komité för att företaga preliminärt inköp af härför lämpligt hemman. Komitén har sedan dess inkommit med flera förslag, af hvilka dock intet vunnit stämmans bifall.
Så hände sig att hemmanet Wij n:o 1, som äges af Hudiksvalls folkbank, nyligen utbjöds på auktion, därvid af enskild person gjordes ett bud på 25,000 kr., hvilket emellertid ej blef antaget. Då uppstod tanken att inköpa hemmanet ifråga till fattiggård och framfördes af komminister Fredholm på kommunalstämma i söndags.
Det visade sig härvid vara åtskilligt delade meningar angående hemmanets lämplighet, men utsågs slutligen efter en längre diskussion tre personer att underhandla med folkbanken om eventuelt inköp af hemmanet för nämda ändamål.
Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg
Fastigheten Wij No 1, återfinns i släktboken under —1TI—
Registerbeteckning »1T» omfattar en bondesläkt i Delsbo som tidigast omnämnes i 1600 års jordebok i Vij by.
Hans Mickelsson, * 157.. Härst. okänd. Nämnes som bonde i Vij, Delsbo, (1600).
H. namn okänt.
Som bekant valde kommunen att i stället köpa in Ljusbacken och den här fastigheten köpas istället av Per Brodén 1908.
—14M17— Uppgifter ur Delsbo släktbok.
13 Pehr Brodén, * 18/11 1872, s. t. bonden J. Brodén i Lund 1, Delsbo. G. 22/4 1896. Bonde i Lund 1. † 17/10 1947.
37N9 Brita Jonsdotter-Palm, * 8/8 1869, d. t. husman J. Jonsson i Stömne, Delsbo.
Ingrid Kristina * 15/11 1896 52
Bror Jonas * 13/10 1899 25
Anna Margreta * 8/2 1901. Utfl. t. Ytterhogdal 1927
Hans Petter * 27/12 1902 26
Erik Daniel * 7/10 1905. Direktör. Bos. i Jonsered, Göt. o. B.
Karin Birgitta * 23/2 1908. Utfl. t. Gävle 1934
Märta * 14/5 1909. Hemslöjdskonsulent. Bos. i Lund och Ås, Delsbo † 30/3 1995.
—14M25— År 1925 tog sonen Jonas Brodén över fastigheten
17 Bror Jonas Brodén, * 13/10 1899, s. t. bonden P. Brodén i Lund 1, Delsbo. G. 21/6 1925. Bonde i Vij 12. Landstingsman o. kommunalman.
(X4)26F5 Sigrid Larsson, * 26/9 1898, d. t. bonden L. Larsson i Vij 1, Delsbo.
Per Sverker * 3/5 1926
Lars Erik * 14/4 1930
Sigrid Birgitta * 9/2 1936
Lars Uno Forthmeiier * 12/7 1940 i Älmhult. (Fosters.)
HELSINGEN DEN 28 januari 1890
Stafven och klubban
Häromdagen blef jag påmind om några plägseder i Helsingland för en 40 à 50 år sedan. De gamla minnas dem än, men det yngre slägtet skall redan anse dem sällsamma. Det är tid att de qvarlemna något spår i tryck; eljest skall historien en gång intet veta om dem.
»Gå med stafven», hette det. I tur och ordning inom byalaget skulle för hvarje söndag en af byamännen besöka hvarje gård inom byn under gudstjenstetiden. Han kom in genom dörren helsande: Guds frid, derpå de innevarande svarade sitt: »Gu’ sinner» (Gud signe Er), blef bjuden stiga fram och sitta ner, steg fram med sin staf i handen och behöll den ofta äfven sedan han satt sig, blef bjuden på kaffe och språkade en stund om väder och vind eller den senaste stora händelsen inom byn eller fick på frågor redogöra hur det stod till med den och den sjuke, bjöd efter några minuter sitt »adjöss» och gick till nästa gård.
Hvad var ändamålet med dessa söndagsbesök? Ja derom tror jag att den officierande var temligen okunnig, åtminstone mot slutet af sedens tillvaro. Jag hörde dock såsom barn en och annan gång en yttring af den stafbärandes embetsvärdighet. Om några tiggare funnos i en gård, tillsades de nemligen att under gudstjensttiden vara stilla och icke då gå gård från gård; detta med en viss embetsmässig värdighet, som ej förfelade sin verkan.
Ursprungligen torde seden eller ordningen uppkommit utaf ett verkligt bohof. Kyrksamheten i de aflägsnare byarne i synnerhet var så stor, att alla vuxna och arbetsföra personer i regel söndagligen besökte kyrkan; i byn funnos qvar nästan blott åldringar och barn. Det var då nödvändigt att någon handfast karl hade pligten att patrullera för att bevara de värnlösa för kringstrykande personers tilltagsenhet, vakta för eld och brand och se om ordningen i husen. Såsom en qvarlefva från denna sista uppgift torde väl få betraktas den ängsliga omsorg, som hos de hemmavarande rådde, att allt skulle vara städadt och snyggt, barnen klädda och stilla, och söndagsfrid tydligen råda i huset, när stafgångaren inträdde. Mer än en gång hörde jag anmärkning uttalas emot grannar, som tagit stafgångsskyldigheten för lätt, så att de skickat någon underårig att gå med stafven; och upprepades sådant ofta af samme bonde blef det t.o.m. föremål för bystämma. Ännu länge höll sig seden qvar i de från kyrkan aflägsnare byarne, sedan den upphört »in på socknen»; kanske funnos der byar, der den aldrig förekommit. Kyrksamheten var nemligen der vida mindre.
Huru såg stafven ut?
Det var en åttkantig trästaf om dryga två alnars längd och, upptill, två tums tjocklek, omålad men gulbrun af svett och ålder. I öfre ändan var utskuren en rund knopp ofvan en inhalsning med genomdragen skinnrem. På de derunder vidtagande åtta plana sidorna voro öfverst inskurna alla bygrannarnes bomärken, och ordningen för stafgångsskyldigheten rättade sig efter bomärkenas ordning. För öfrigt tror jag att ett och annat exemplar af dessa söndagsstafvar skall vara räddadt undan glömskan i Nordiska muséet i Stockholm.
Det här är en Fattigklubba från Nordiska Museet
»Klubban» eller tiggarklubban, som hon utförligare benämdes, var, såsom namnet antyder, en barmhertighetsinrättning. »Har ni letat igen klubban?» var alltid första frågan en tiggare fick, när han kom in och ville »låna hus». Framvisade han nu denna talisman, så vägrades honom icke herberge, det måtte kännas lägligt eller olägligt för husfolket. Han bjöds stiga fram och sätta sig vid spiseln, fick framvisa sitt resepass och sin gesällbok (mest var det »vandrande gesäller»), som båda utaf husfadern mottogos och förvarades till morgonen, bjöds på qvällsvard och en bädd på golfvet i dagligstugan. Hade han icke »klubban», så fick han anvisning hvarest hon sannolikt kunde finnas och att han sedan borde gå till den och den gården för att få herberge. Klubban qvarlemnades nemligen i den gård, der herberget erhållits, såsom qvitto på utgjord byapligt mot de husarme. Emellanåt hände att en landsvägsriddare helt enkelt kastade bort klubban, sedan han uppsökt henne. All ordning äfven den, som tydligast är till hans bästa, är nemligen förhatlig för den som gjort tiggeriet till yrke. Då blef för en tid oordning inom byn; somliga hade tiggare hvarje natt, andra icke på flera veckor. Men så hittades åter klubban af några lekande barn, hvarfvet spanades upp och nu blef ordningen blott så mycket kärare och fastare sedan oredan låtit förnimma sitt obehag.
Vintern 1845-46, efter missväxt i Uppland, Vestmanland och flera trakter, hände mer än en gång att klubban på en afton planterade ut tiggare kring hela byn och kom på nytt hvarf innan natten inbröt.
»Klubban» var oansenligare, framförallt smutsigare än »stafven», men hade sina ordnade bomärken äfven hon och har, liksom denne, hamnat på muséet.
En kuriositet är ock snart det sin-ne, som gaf sig uttryck i dessa båda inrättningar. En annan tid, betecknad af allmän folkbildning, vidstäcktare vyer, kallt förstånd och nykter beräkning har trädt i stället. I den svunna tiden började samhällsanden i byalaget, vidgade sig till »sockenhedern», sköt sin blomma i fosterlandskärleken.
Den nya tiden för på läpparne nationaliteternas upphäfvande och mensklighetens förbrödring, men försöker knappt uppehålla ens familjebanden.
Barmhertigheten dör i brist på öfning, under det fattigvårdsafgifterna växa de skattskyldige öfver hufvudet. Om ock en planlös barmhertighetsöfning är idel obarmhertighet, så är ock å andra sidan en välgörenhet utan hjerta till ingen verklig båtnad för den fattige.
Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg
HUDIKSVALLS ALLEHANDA DEN 4/2 1890
Ett lif
På fattigstugan låg han nu
i smuts och i elände.
Det var hans långa mödors lön
han tunga slaflifs ände.
Han skulle dö, se’n först han left
på andras mark i nöd
och fått på ålderns dag en säng,
ett hörn och magert bröd.
På torfvan, där hans lif rann upp,
dess dagars tal förflutit,
och under sjutti år han ej
en veckas frihet njutit.
Han kände intet om den värld
som utom socknen låg,
men samma åker, samma skog
sitt hela lif han såg.
Man honom lärt att läsa rent,
och så var det rangeradt,
och Lindbloms gamla långkat’kes
var allt, som han studerat.
Ej någon lyft hans andes blick
mot högre rymd en gång,
och därför med förhungrad själ
han gått sin lefnad lång.
Ett bränvinsrus var enda fröjd
som någon gång han kände.
Det döfvade och glömska gaf
när tunga sinnet brände.
En högre glädje aldrig fylt
hans stackars tomma bröst
ifrån hans vallpojkstid till nu
i ålderns sena höst.
För hvem han trälat? Grefven, som
i Nizza hälsan vårdar
och lefver högt på guldet från
de statskarlsskötta gårdar.
För denne uti färg och glans
går lifvet som en fäst,
när uti dagakarlens hem
är armod hvardagsgäst.
Så hade han förnött sin kraft
i andras tjänst vid plogen
och blef, när den på slutet svek,
för fattigstugan mogen.
I dag den sista sanden rann
utur hans timglas ut.
Hans lif, som saknat lifvets fröjd
gled stilla mot sitt slut.
Gottfrid Frösell
Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg
Gottfrid Leonard Frösell, född den 13 oktober 1864 i Tryserums församling, Kalmar län, död den 23 augusti 1907 i Karlstad, var en svensk tidningsman. Han var gift med Amanda Frösell.
Frösell var medarbetare i Östgöten 1884–1885 och i Järnbäraland 1887–1889. Han var redaktör och ansvarig utgivare av Absolutisten 1889, redaktör av Hudiksvalls Allehanda 1889–1890, redaktör och ansvarig utgivare av Norrlänningen 1890–1891 och av Sundsvalls Nyheter 1891–1892. Frösell var medarberare i Nordsvenska Dagbladet 1892–1894, i Sundsvalls Tidning 1893–1895 och i Nya Norrlänningen 1898. Han var redaktör av Sundsvalls Dagblad 1898–1900, andre redaktör av Arbetet 1900–1902, redaktör och ansvarig utgivare av Smålands Folkblad 1902–1905 och av Värmlands Folkblad 1907.
Källa: Wikipedia
Lyssna på Fattig Bonddräng med Tommy Körberg
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62