Iggesunds bruk

Iggesunds bruk grundat 1685 av den förmögne Isak Briant d ä. Hans son med samma namn tog över när fadern avled 1701.Han drev bruket fram till sin död 1720.
Året efter rysshärjningarna 1721 såldes bruket till handelshuset Grill.
Den grillska tiden varade 1722 – 1799


Läs om Vårt gamla myntsystem.


Läs om Industrijärnvägen i Iggesund.


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. Nu kan du söka vad du vill i sökrutan upp till höger eller ner till vänster, beroende på vilken dator du har.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

Iggesunds bruk grundat 1685 av Isak Breant den äldre

Man vet inte särskilt mycket om Isak Breant d ä. Enligt något osäkra uppgifter skall fadern ha varit Irländare men flyttat till Frankrike och där avancerat till överste och avlidit i Rouen. Isak Breants födelseår är okänt. Det är inte osannolikt, att Breant i ungdomen flyttade över till Holland. Hans första maka Anna von Sena af Skravemurn var tydligen holländska. Släkten Sena i Amsterdam nämns i bouppteckningen efter Isak Breant. Det finns brev bevarade på såväl Franska som Holländska skrivna av Breant. Då hans äldsta son var född 1665 och själv dog 1701, torde han ha varit född tidigast i början av 1620-talet och flyttningen till Sverige ha skett vid 1640-talets slut eller något senare. Han var en av dessa många affärsmän, krigare eller äventyrare, som under 1600-talet sökte sig upp till det fjärran lockande landet i Norden. Ur kontinentens synvinkel var Sverige ännu något av ett kolonialland.

Isak Breant d ä säges ha varit drottning Kristinas hovkommissarie. Då man i äldre tid med kommissarie avsåg en person, som skötte om upphandling av varierande art, skulle man kunna kalla Breant kunglig hovleverantör – i ordets bokstavliga bemärkelse – för att använda en modern term. Han kallades också handelsman och tydligen handlade han åtminstone i början med textilier. Hans affärsverksamhet måste ha varit mycket framgångsrik, ty han blev tidigt en förmögen man, som vid sidan av sin mera normala verksamhet kunde bedriva även en omfattande bankirrörelse.

Av bevarade brev och rättshandlingar framgår att Breant under hela sin verksamhetstid hade vidsträckta och inte sällan mycket invecklade ekonomiska och finansiella förbindelser med topparna i det svenska samhället. Han fick därunder mer än en gång erfara sanningen i det svenska ordstävet ”Det är ej guld allt som glimmar”.

Riksrådet och riksmarskalken Gabriel Gabrielsson Oxenstiärna fick 1673 mottaga krav från Breant för en skuld, som greven ”mig haver varit skyldig alltifrån drottning Kristinas tid uti Uppsala” dvs 1654. Greven hade visserligen ”nådeligen behagat mig att förtrösta ifrån ena tiden till den andra”, men det var också allt Breant fått. Denne förklarade nu rakt på sak, att han omöjligen kunde vänta längre. Oxenstiärna skyllde på sin befallningsman, som uppenbarligen sölat, och pengarna kom fram. Det blev besvärligare med den mäktige rikskanslern Magnus De la Gardie.
I täta påminnelser 1670-71 bad Breant att gottgöras ”liksom de andra franska köpmännen”. Av ordalydelsen i ett av Breants brev att döma synes rikskanslern ha irriterats till den grad, att han sänt Breant ett saltat skällebrev. Breant levererade nämligen till slut en ödmjuk, nästan servil lojalitetsförklaring utan vidare krav. Även fältmarskalken Clas Tott hörde till de saktfärdiga gäldenärerna.

Isak Breant uppträdde även som långivare eller borgensman i trassliga egendomsaffärer. Han var invecklad i en komplicerad och långdragen process om en assignation vid försäljning av Mauritzbergs gods i Östergötland. Han var i denna affär nära lierad med den då inflytelserike Nils Bielke till Salsta. Breant rekommenderade Bielke eller rent av gav honom order, hur han skulle förfara i trassliga ekonomiska och juridiska sammanhang och det i ordalag, som klart framhäver Breants såväl goda insikter som pondus och starka självkänsla. Samma intryck får man av hans agerande i en lika tilltrasslad situation i samband med försäljningen av Kummelnäs säteri i Boo utanför Stockholm. Där skymtar som partner Nicodemus Tessin d ä och sedermera riksrådet Johan Lillienstedt.

I Isak Breants bouppteckning 1702 möter en rad högförnäma gäldenärer. Det sägs visserligen inte, när Breant fått dessa fordringar, men med tanke på att flera gäldenärer var sterbhus, kan man inte utesluta, att fodringarna kan vara från tiden före brukets tillkomst. Den verkligt intressanta posten är en fordran ”hos H Kgl Majt:t och Kronan uti åtskilliga poster” 80 000 d kmt. För största posten svarade emellertid fältmarskalken Gustaf Persson Banérs sterbhus med 245 000. Andra gäldenärer var grevinnan Christina Lewenhaupt (6 000), fru Margareta Sparres sterbhus, greve Axel De la Gardie, jungfru Christina Posses sterbhus (4 900), biskop Johan Gerdes (50 400), landshövding Mauritz Posses sterbhus, Nils Liljehööks sterbhus, kommersrådet Drakenhielms sterbhus, (f d generaltullförvaltare vid Stora Sjötullen) (15 000) samt ytterligare nio poster eller s:a 426 000 d kmt i fordringar.

Gäldenärernas status framhäver med skärpa Breants vidsträckta förbindelser i de mest inflytelserika kretsar. Man gissar nog inte fel, om man säger, att de kvinnliga gäldenärernas skulder härrör av mellanhavanden med galanterihandlaren Breant.

Iggesundsströmmen före bruksgrundningen

Iggån vid Iggesund var ingen orörd natur före brukets tillkomst. Där fanns i varje fall sedan 1546 ett av Gustaf Vasa inrättat ålfiske och en Kronans såg sedan 1572. Dessa kronans inrättningar hade säkerligen föregångare.

Fiske och såg donerades 1650 till Hudiksvalls stad, som redan tidigare hade en kvarn vid strömmen och dessutom hyste planer på att uppföra en masugn samt en stampkvarn för bearbetning av hampa till segelduk. Fiskebyggnaderna förstördes på 1670-talet av en vårflod. De återuppbyggdes av Iggesunds byamän, som genom ett kungligt brev år 1681 erhöll besittningsrätt till fisket mot årlig skatt. Östanå Pappersbruk anlagd 1665 i närheten av Iggesund och ingående skildrat av Hans Westberg skall ej heller förglömmas.


Östanå Pappersbruk. Kopia av oljemålning av okänd konstnär, troligen från 1790. Målningen finns idag i Grillska gården i Iggesund

Det var förresten ytterst nära, att Iggesunds bruk sett dagen redan på 1660-talet. Rådmannen Hans Kahlmeter i Stockholm och borgmästaren Joen Qwast i Hudiksvall anhöll 1662 att få bygga hytta och hammare i Iggesunds strömmen. Bergmästaren Hans Depken besiktade platsen och tillstyrkte. Något privilegium utfärdades dock ej, då sökandena drog sig ur spelet. 1670 återkom Kahlmeter med ”en sin participant” och förnyade begäran om privilegium. Bergmästaren Johan Funck besåg platsen och tillstyrkte och den 27 juni 1670 gav bergskollegium sitt tillstånd. Av skilda orsaker kom dock bygget ej heller denna gång till stånd. Främsta anledningen var säkert det faktum, att Kahlmeter vid denna tidpunkt var i färd med att skapa Ljusne bruk och säkerligen drog sig för att engagera sig i ytterligare en bruksanläggning.

Kahlmeters participant var hovkommissarien Isak Breant d ä. Detta är första gången namnet Breant nämns i samband med Iggesund. Det dröjde dock ytterligare femton år, innan bruksplanerna aktualiserades.

Varför blev Isak Breant brukspatron på Iggesund?

Det har tidigare antytts, att järnhanteringen under 1600-talet fick en mera industriell prägel än tidigare med kapitalstarka personer som starka intressenter. Det mest kända exemplet på dylika bruksägare är dynastin De Geer. Men det finns fler, i påfallande många fall av utländsk härstamning, ty Sverige var ännu under 1600-talet något av ett tekniskt och kommersiellt underutvecklat kolonialland, som erbjöd rika möjligheter för djärva och företagsamma personer. Man möter rader av namn av tysk, nederländsk, engelsk, skotsk, fransk eller t o m italiensk (Grill?) extraktion. Vallonerna var inte bara smeder utan även bruksgrundare.

Det är därför inte på något vis överraskande, att den med tiden mycket förmögne handelsmannen Isak Breant kastade sina blickar även mot järnhanteringen. Tydligen har flera faktorer bidragit till att hans bruk kom att ligga i Norrland. Till hans förnäma gäldenärer hörde den praktälskande – och mycket duktige – kanslipresidenten Bengt Oxenstierna, enligt traditionen i ständig penningnöd. Till säkerhet för lån hade Oxenstierna pantskrivet några hemman i Delsbo. Dessa hade måst helt överlåtas på Breant som härigenom kunnat få uppmärksamheten riktad på de rika skogstillgångarna i Hälsingland. Breant förfogade över dessa delsbohemman vid brukets tillkomst.

Möjligen hade en annan faktor spelat en mera betydelsefull roll. Genom sjöfartens snabba utveckling i Västeuropa i början av 1600-talet blev det stark efterfrågan på beck och tjära.  Sverige – Finland hade utmärkta förutsättningar för produktion av dessa varor. År 1828 utfärdades tillstånd för holländaren Johan van Swindern att komma till Sverige för att sprida kunskap om beck- och tjärbränning på ”utländskt vis”. Han utvecklade en intensiv verksamhet med omväxlande stor med- och motgång. För att främja landets export av beck beslöt man, i överenskommelse med tidens merkantilistiska idéer, att överlämna rätten att utskeppa dessa varor till ett slutet bolag. År 1648 utfärdades oktroj för Norrländska tjärhandelskompaniet, som för 20 år fick monopol på exporten av all tjära och beck, som tillverkades norr om Stockholm. Kompaniet avlöstes av andra liknande företag, tills tjärhandeln frigavs 1715.


Svindersviken med Beckbruket på andra sidan viken, se karta från 1774

Hans van Swindern blev en av direktörerna i kompaniet. Av oklara och omstridda anledningar blev han dock snart utmanövrerad ur kompaniet av de övriga direktörerna. I försök att rehabilitera van Swindern agerade Breant i olika sammanhang. Breant var tydligen nära lierad med van Swindern, men det är ej känt, om och i så fall i vilken utsträckning även Breant var intresserad av tjärhandeln. Det är inte uteslutet, snarast sannolikt, att det var tjärhandeln, som främst riktade Breants uppmärksamhet på de norrländska skogarna.

Isak Breants först hustru avled 1665. Han gifte om sig 1670 med kompanjonens dotter Maria van Schwindern. Med van Swindern förknippas namnet Svindersvik, den vackra ännu bevarade 1700-talsherrgården i Nackaområdet. Johan van Schwindern anlade här ett beckbruk, som 1721 förvärvades av handelshuset Grill. Omkring 1740 uppförde Claes Grill herrgården. Bröderna Abraham och Carlos Grills intresse för tjära och beck berodde troligen på att Abraham Grill första gången var gift med en dotter till en av direktörerna i Tjärhandelskompaniet. Det går onekligen många trassliga trådar mellan van Schwindern, Breant och Grill, mellan tjära och järn, mellan Svindersvik och Iggesund. Över huvud taget var förbindelserna livliga mellan de ekonomiskt ledande familjerna både i Stockholm och landsorten.

Den hektiska sommaren 1685 

Det kunde vara en ganska vidlyftig och långdragen historia att få tillstånd att anlägga ett bruk. Det måste synas på platsen; myndigheter, grannbruk och ortens befolkning gjorde invändningar av olika slag. I fallet Iggesund upplever man nära nog ett världsrekord i snabbhet mellan ansökan och tillstånd. Låt oss i detalj följa Iggesunds bruks tillkomst sommaren 1685.

Aktionen var tydligen väl förberedd av Breant. Därom vittnar ett brev från landshövding Lennart Ribbing i Gävle den 4 juli till häradshövding Nerbelius. Landshövdingen uppfyllde härigenom en begäran av Breant att i själva verket i förtäckta ordalag beordra häradshövdingen att vid synen främja Breants avsikter. Brevet framhäver onekligen i klartext handelsmannen Breants position i samhället.

I sin egen ansökan till Konungen, daterad den 7 juli 1685, begärde Brent att få uppföra masugn med hamrar i Iggesundsströmmen. Han framlade sedan fördelarna med denna lokalisering men även därmed förknippade problem.

Kronan skulle få betydande intäkter i tioende, tull och hammarskatt. Nu finns i strömmen allenast en böndernas såg, varav kronan hade föga nytta. Breant nämner i detta sammanhang inte Östanå pappersbruk, tydligen emedan detta låg i en icke aktuell del av strömmen. Breant frammanar en bild av förödelse då bönderna ”bruka allenast halva trät till sågning och andra halva delen måste då ligga uti skogen på marken och förruttna”. Nej, skogen skulle nyttjas till kolning, ”och skulle samma bönder i så måtto mycket mera förtjäna med kolande”. Han målar en ljus framtid, då ”alla socknar där omkring gärna se, att sådant Järnbruk och masugn vart upprättat samt största delen av samma bönder, som förmälte sågkvarn bruka och därunder ligga, som de själva för mig sagt och bekvämt hava”.

Böndernas positiva inställning var nu en sanning med åtskillig modifikation, som det senare visade sig. Någon överdrift ligger det också i att inget bruk fanns närmare än 4 – 5 mil; till Långvind räknade man 2½ och till Ström 3,5 mil

Breant hade tydligen på känn, att böndernas fiske i strömmen skulle skapa svårigheter och förklarade sig vara beredd att hålla dem skadeslösa för eventuella intrång.

Breant poängterade, att anläggningen skulle byggas på hans egen bekostnad. Det underförstods väl däri, att kronan därför inte skulle befara trassel med betalning av skatter och andra onera i framtiden. Malmen måste tagas ”några mil landsvägen och sedan 30 à 40 mil till sjöss”. Han nämner försiktigtvis inte gruvans namn, men avstånden och hans senare agerande visar direkt på Dannemora. Kostnader och avstånd motiverade enligt sökanden tio års frihet från tackjärnstioende och hammarskatt.

Redan den 9 juli remitterades ansökan till bergskollegium. I remissen angavs förslag vara ”mycket gott” och kollegiet anbefalldes pröva, ”huruledes samma verk bäst och bekvämast inrättas kunna och med nödtorftig skog och malm försedda bliva”. Det var ju nära nog en order till kollegiet beträffande resultatet av synen.  Vanligen var remisser av detta slag mera kärvt formulerade.

Bergskollegium tog bara en vecka på sig för att ge bergmästaren Erik Simon i uppdrag att förrätta synen. Efter tre veckor – det tog tid att färdas hit upp – förrättades synen den 8 och 9 augusti med biträde av häradshövding Nerbelius, dennes son Lars, handelsmannen Jakob van Swindern (!), bruksföreståndaren Zacharias Larsson vid Östanå pappersbruk, Olof Hansson (ersättare för lantmätaren), länsmannen Olof Larsson i Njutånger samt nämnd och allmoge. I synprotokollet tas med anläggningen förknippade problem upp och det ger härigenom en ganska god bild av viktiga drag i platsens utseende och ortens näringsliv i slutet av 1600-talet.

I protokollet nämns Östanå blott en gång och i ett helt ovidkommande sammanhang. Om själva strömmen heter det, att den hade jämn vattenföring, bra fallhöjd och att den utan dämning lätt kunde byggas ut med såväl över- som underfall. Vid översta fallet i början av strömmen, fanns ett ålfiske på ett stenpar mitt i strömmen, ”men största forsen går på bägge sidor därom”.

Vid ett pass ett bösskott längre ned stod en förfallen sågkvarn; där kunde en hammare lätt inrättas. På andra sidan ån stod en liten skvaltkvarn. Ett stycke längre ned hade bönderna sitt lax- och sikfiske, ”varest och är ett vackert fall”. Ytterligare ett bösskott därifrån hade de två sågar, en på var sida. Just där hade för 20 år sedan en borgare i Hudiksvall begynt bygga en hammarsmedja men endast hunnit med själva stommen, eftersom staden motsatt sig bygget. Där var en bekväm plats för hammare, särskilt på åns södra sida.

Bönderna, och i synnerhet länsmannen och de som hade sina ägor nära strömmen, uttryckte farhågor att med tiden mista både fiske och mark. Breant lugnade dem med försäkran, att de skulle få behålla sitt fiske. Om han behövde mark, ”lovade han dem rikligt därför betala och sådant dem gottgöra till deras fulla nöje – varom han skriftligen försäkrade”.

I den livliga diskussionen under 1600-talet om skogsbrist spelade sågningen en framträdande roll. Bruksägarna klagade ofta hos bergskollegium över sågens verksamhet. I 1683 års skogsordning förbjöds allt ”sågande som skedde alltför mycket till bergsbrukets avsaknad av skog”.

Tydligen hade den f ö vagt formulerade förordningen ännu inte skapat några problem i det bruksfria Njutånger. På annat sätt kan man knappast tolka det faktum, att sågfrågan spelade en underordnad roll vid 1685 års syn. Sågförbudet omnämndes och i en särskild överenskommelse, den 12 augusti, fick länsman Olof Larsson tillstånd – och lugnades därigenom? – att vid den såg, som Breant inlöste vid Iggesund såga till avsalu åt bruket och åt bönderna till husbehov. Sedan bruket väl kommit i gång, aktualiserades problemet på allvar och kom att spela en mycket framträdande roll i förhållandet mellan bruk och allmoge.

Skogstillgångarna ägnades större uppmärksamhet. Iggesundsborna, tre i Södra och fem i Norra Iggesund, hade ingen grov skog på grund av sågandet men vacker kolskog. Sådan fanns också på sockenallmänningen mellan Njutånger och Enånger, ”där de hava sina fäbodar”. Bönderna förmenade sig äga skogen och var villiga att sälja den, ”efter de intet trodde sig väl komma till rätta med kolande själva”. Likaså sades vara vacker kolskog i Forsa, Idenor och på öarna.

Beskeden var något vaga och därför begav sig synenämnden med undantag av häradshövdingen och van Swindern ut på en tre dagars skogsexpedition och fann gott om skog. Vid Näcksjö i Forsa fann man t o m ”grov gran och furuskog såväl som björk till manstjocklek”, men där hade bönderna också ” mycket fällt till sågtimmer och borttagit den bästa delen av träna, men det övriga ligger och förruttnar”.  Det fanns bra skog på Lövön, Storön, Slagsön, Rågön, Ackerön, Stackerön m fl. Mössöborna ville gärna sälja, eftersom de led stort men av Hudiksvalls borgare, som där hade sitt fiske och högg mycket skog olovandes. Överhuvudtaget fanns i orten gott om skog. Det stora problemet var enligt synemännen, att bönderna inte var vana att kola.

Malmen var största bekymret. Breant hoppades finna malm i trakten och skulle skaffa malmletare men föreslog också ”att bekomma någon malm ifrån Dannemora och Utön”. Synemännen uttryckte viss skeptis härutinnan, eftersom roslagsbruken klagade över svårighet att för egen del få tillräckligt med malm från Dannemora. De tvivlade också på Utö, ”såsom da andra bruk i Hälsingland all malm därifrån taga”. Enligt synemännen kunde Breant näppeligen få malm på annat sätt än att ”upptaga någon ödegruva där (i Dannemora) eller annorstädes i Roslagen” eller försöka med någon ny skärpling där. Men detta problem överlämnades till bergskollegium att lösa.


Gruvarbetare i Dannemora. Foto Stora Kopparberg

Den 18 september beviljade bergskollegium med hänvisning till syneprotokollet det begärda bruksprivilegiet. Kollegiet ålade Breant att använda all flit för att uppleta malmstreck i orten. I avvaktan på framgång i dessa företag ”tillåtes honom hämta malm inte allenast ifrån Utö utan ock från Dannemora, så framt han igenom bergmästare Erik Simsons anledning eller eljest vid de gamla Dannemora gruvorna kan något nytt streck eller skärpling uppfinna eller någon ödelagd där eller annorstädes i Roslagen upptaga”.
Han beviljades också de åstundade tio frihetsåren.

Sällan har väl en planerad bruksgrundning i gamla tiders Sverige priviligierats snabbare – bara drygt två månader mellan ansökan och utfärdade privilegier. Inte sällan drog proceduren ut över flera år. Man tar nog inte alltför mycket fel, om man söker förklaringen i Breants fina förbindelser, framför allt med hovet. Karl Xl ingrep även i fortsättningen. Isak Breants son berättar 1701, att fadern ”tänkt alltsammans övergiva, där icke högstatlig Hans Kungl Maj:t vid dess förbindelse 1686 åt Jämtland månde animera honom att fullfölja byggnaden”. Vid ytterligare ett tillfälle besökte kungen det nya bruket. På resa genom Hälsingland i juni 1694, ”skulle K M:t hava ätit (i) länsmansgården i Sanna uti Tuna socken men K M:t åt uppå Iggesunds hammare”.

Bönder och borgare söker stoppa Breant
Nu hade Breant klara papper och kunde sätta igång bygget. Men därmed kom också svårigheterna Hudiksvalls borgare gjorde fortfarande anspråk på den till staden donerade fiskerätten och till de likaledes donerade skogrika Agöarna, som Breant hade ett gott öga till. Stadsborna ställde till bekymmer och hade ingen svårighet att egga bönderna, som berövats den inkomstkälla sågningen tidigare varit.

Det säges visserligen, att allmogen var representerad vid synen i augusti, men hur därmed i realiteten förhöll sig är oklart. I varje fall förklarade sig bönderna i skrivelse till landshövding Ribbing ”vårt samtycke ännu aldrig giva hava”. De fruktade att mista jord och hemman, att fisket skulle fördärvas och skogen bli uthuggen, om bruket fick byggas. Landshövdingen sökte (9 okt) lugna dem men tillade också varnande, ”att de icke oskäligen sätta sig däremot, eftersom det kunde bliva illa ansett”.

Bönderna lugnade sig dock inte och i januari 1685 tillgrep landshövdingen direkt hot, ”att iggesundsborna och lära mista sitt fiske”, om de motsatte sig bruksanläggningen och inte ”låta herr Breant så stor del av landet inrymma emot fullkomlig betalning, som han på sitt påbegynte verk må vidfästa”. Han åberopade också den förut nämnda överenskommelsen den 12 augusti med bönderna. Detta kontrakt handlar dock endast om sågningen i strömmen. Det var f ö undertecknat blott av länsman Olof Larsson men bekräftades av bönderna den 21 januari 1868. Oron var dock inte stillad härmed. Breant beklagade sig inför bergskollegium över böndernas ovilja och oförmåga att kola och leverera ved och över att Hudiksvalls stad förmenade honom att kola på de öar, som han räknat på vid brukets anläggning. Kollegiet vidarebefordrade den 27 april 1686 skrivelsen till landshövdingen, som i sin tur beordrade befallningsman Johan Broman att ”genom tjänlige demonstrationer och persvasioner  (föreställning och övertalning) söka disponera allmogen på landet och borgmästare och råd i Hudiksvall, mot betalning att upplåta den skog, som där till stadens nödtorft och eget behov intet betarvar … och ej avskräcka bönderna från kolande…

Bromans försök med käppen och moroten tycks inte fått åsyftad verkan. Breant kom med nya klagomål över att ”genom hudiksvallsborgarnas uppstudsande bönderna där omkring skola visa sig mycket vidriga uti stavrumsvedens säljande och huggande såväl som ock uti kolköpet och andre slike tarvar”. Dessutom krävde Hudiksvall, att skutor med förnödenheter till bruket först skulle gå upp till staden och erlägga tull, varför transporterna till bruket försenades. Detta problem löstes senare på så sätt att lasten fick gå direkt till Iggesund.

År 1690 kom man överens med Hudiksvalls stad att slippa vågföra järnet i staden mot en årlig avgift av 25 d kmt. Järnet fick alltså skeppas direkt från Iggesund till Stockholm. Kollegiet anmodade den 11 november 1886 ånyo landshövdingen att ”tillse huru detta bruket vid Iggesund nu i förstone står att underhjälpas”. Man aktualiserade vid detta tillfälle även frågan om att bruket borde förses med rekognitionsskog i enlighet med kungliga förordningen av den 7 januari 1681. Liknande påminnelser gjordes även 1687.

Mark för bruksområdet förvärvades den 6 juni 1686, då Breant av bröderna Tomas, Nils och Hans Ersson, Mats och Jon Persson, Sven Olsson och Lars Månsson i Kyrkbyn för 400 d kmt köpte ”deras egendom på södra sidan om Iggesundsströmmen belägen begynnades vid den nya utstängda klockarens gärdesgård ovanför berget bortom nya vägen, som är i verket att förfärdigas, allt till stora landsvägen och neder till strömmen med alla dess appartinentier”. Köpet stadsfästes av häradsrätten den 7 juli 1687, då bruket redan (!) enligt tingsprotokollet var ”till största delen verkligen uppbyggt”. Detta köp innefattade en cirka 300 meter bred remsa från strömmens utlopp ur Viksjön ned till nuvarande disponentbostaden.

Under byggnadstiden uppträdde en konkurrent till Breant. Claes Ancarström, skapare av Söderfors bruk 1676, och tidigare medverkande vid tillkomsten av Älvkarleö, Harnäs, Axmars och Galtströms bruk, sökte 1886 hos bergskollegium tillstånd att för bergmästaren Erik Ehrencronas arvingars räkning få anlägga en masugn vid Arnö på Hornslandet. Han fick samma år avslag på sin begäran, då masugnen ansågs träda Breants intressen för när.

Bruksbygget var alltså lång kommet sommaren 1687. På hösten samma år var masugnen klar, men först den 9 april 1688 gjordes första blåsningen. Före den tidpunkten var tydligen ej heller hammaren klar. Byggnadstiden på två år ansågs av bergmästaren ha förlängts genom böndernas och borgarnas auktioner. Det kunde kanske ha gått något snabbare, men då man vet, att exempelvis byggandet av Gravendals bruk i södra Dalarna på 1720-talet tog fyra år, kan byggnadstiden ej anses särskilt lång. Men så var också transporförhållandena betydligt lättare vid Iggesund, som nåddes bekvämt sjövägen, medan det för Gravendal krävdes mycket betungande landtransporter.

Malmförsörjning
I privilegiebrevet hade dörren till Dannemora ställts på glänt för Breant. Denne hade alla skäl att försäkra sig om en stadig och jämn tillförsel av malm från Dannemora. Breant saknade dock inte malm, även om den från Dannemora förmenades honom. Han hade i början av 1680-talet blivit medintressent i Utö gruvor, enligt Holmdahl i den mest givande gruvan, Kompani- eller Nyköpingsgruvan. Enligt andra uppgifter var dock denna gruva nedlagd 1677-1722.

Utömalmen var emellertid ”fattig och torr” och måste därför blandas med annan malm. Det var mycket vanligt, att man blandade malmer. Man hade ibland också en stark tro på att tillsättning av goda malmer hade en undergörande verkan på dåliga malmer.

Iggesund och Ljusne var de enda bruk i Norrland som hade rätt till malm från Dannemora. Tidigare hade även Galtström hämtat malm härifrån.

Brukspatron Isak Breant
Isak Breant d ä framträder i sitt agerande vid bruksgrundningen och under sin mångåriga kamp för att säkra brukets försörjning med kol, malm och arbetskraft som en driftig, målmedveten, stundom fördomsfri och hänsynslös företagare, helt i tidens stil. Man vet, att han vistades åtminstone tidvis vid Iggesund. Hans omfattande affärsrörelse i Stockholm och säkerligen även nödvändigheten att hos myndigheterna bevaka brukets intressen, tvingade honom att vara bosatt i huvudstaden. Det var f ö mycket vanligt i äldre tid, att bruksägarna bodde på annan ort än bruket och att detta i så fall styrdes av en inspektor, som brevledes stod i livlig förbindelse med brukspatron.

Vid bruksgrundningen 1685 var Isak Brents äldste son 20 år gammal. Sonen kom under faderns senare år att få en allt självständigare ställning som brukets ledare. Han hade t o m sedan 1695 för brukets drivande förskräckt fadern åtskilliga penningposter, vid faderns död uppgående till 9 500 d kmt. Vid sin sida hade han för förvaltningen en bokhållare, i början Philip Pipping (död 1702) och Mathias Knapp (1689-1707), senare Magnus Sånström (död 1713) och Nils Hamberg.


Järnvågen vid Järngraven upphör 1865

Under mer än 200 år, 1662-1865,  skulle den svenska järnexporten ske via denna plats


Vid Järnvågen, i Järngraven, Stockholm granskades och sorterades järnet och förvarades i väntan på export. T h syns den överbyggda järnvågen. Järnbärare bär bort knippen av stångjärn, som tidigare vägts. Akvarellerad konturetsning av Elias Martin. Järnkontoret.


Isak Breant d ä avled i Stockholm i maj 1701 och begravdes med ståt i egen grav inne i Storkyrkan. Han efterlämnade änka och tre barn, från första giftet (Sena) bl a sonen Isak Breant d y (1665-1720), från andra giftet sönerna Abraham och David. Den senare var en kort tid student i Uppsala, vistades sedan på resor utomlands 1694-1699 och blev löjtnant i engelsk tjänst men tog avsked 1702. Brodern Isak skrev samma år till självaste fältmarskalken Eric Dahlberg och anhöll, att David skulle få göra sin uppvaktning hos honom. David Breant blev i varje fall officer i svenska armen och blev för sin tapperhet och duglighet adlad 1712, dog barnlös 1739 och slöt därmed ätten de Briant.

Bouppteckningen efter Isak Breant d ä upptar endast boet i Stockholm. För tillgångarna i Iggesund gjordes särskild bouppteckning, som veterligen inte finns bevarad. Det var ett rikt bo med en upptagen behållning av 380 000 d kmt. Beloppet är dock ganska osäkert. Boet räknade med skulder på cirka 43 000 d kmt, medan fordringsägarna krävde 90 000. Helt avgörande för boets ställning var dock möjligheten att driva in de förut anförda betydande fordringarna, summa 426 000 d kmt.

Den fasta egendomen bestod av ”ett stenhus med trädgård i staden och Bollhusgränden gent emot Stora kyrkan” samt en malmgård vid Hedbacken på Ladugårdslandet.


Breants hus ”ett stenhus med trädgård i staden och Bollhusgränden gent emot Stora kyrkan” låg i kvarteret Europa, Slottsbacken 2.

Breants hus, senare kallat Indebetouska huset, låg i kvarteret Europa, Slottsbacken 2. Där fanns omkring 1650 två tomter tillhöriga hovpredikanten Erik Emporagrius och riksskattemästaren Cabriel Oxenstierna. Båda tomterna kom genom köp och förpantning i Breants ägo. Han fick 1682 tillåtelse att bygga på den södra tomten och senast 1689 var huset färdigt. Det var byggt i den vanliga planen för en storslagen byggnad: en huvudlänga och två därifrån vinkelrätt och åt samma håll utgående sidoflyglar, som vette mot Slottsbacken. Det var ett enkelt grågult hus i tre huvudvåningar, täkt av tegeltak. Byggnaden såldes omkring 1761 till rådman Indebetou, därav namnet.
Huset kom 1792 i Kronans ägo. Det revs 1911 och ersattes av ett modernt hus för riksmarskalksämbetets räkning. Huset byggdes alltså vid samma tid som Isak Breant var i färd med att uppföra bruksbyggnaderna i Iggesund. Det säger åtskilligt om Isak Breants ekonomiska styrka, att han samtidigt kunde engagera sig i tvenne så otvivelaktigt kapitalkrävande företag.

Av lösöre fanns bl a juveler och silver, 27 olika slags borddukar, 20 lakan. Där fanns gyllenläder till tre små kamrar, målade tapeter, ett valnötsskåp, ett femtiotal stolar av olika slag (”14 engelska stolar med dynor”, ” 12 stolar med violett tyg”), sex speglar m m. I köket 16 grytor och 12 stekpannor.

Isak Breant den yngre 1665-1720
Isak Breant d y var gift första gången med Adriane Bex, som avled 1703 och begravdes i Storkyrkan. Därvid utfördes en själa- och två begravningsringningar, man hade kläde på altare och predikstol och hyrde av kyrkan 330 alnar bänkkläde och ståndsmässig begravning. Han gifte sig andra gången 1705 med Elisabet de Gomse, dotter till en vallonsk brukspatron Tobias de Gomse och Elisabert Laurin från Norrköping.


Karta över Iggesunds bruk 1766

Isak Breant d y stod, som framgår av föregående redogörelse för bruket, inte sin fader efter som kraftfull och skicklig bruksledare. Efter 1705 bodde han med familjen på Iggesund. Hans driftighet fick ett pregnant uttryck vid restaureringen av Njutångers kyrka 1705, varom man kan läsa en utförlig redogörelse i församlingens Kyrkobok 1710-1781. Breant och hans familj var kalvinister, men detta hindrade inte hans nit för den lutherska kyrkan. Hans arbetare var luteraner, vilket framgår av att de i husförhörslängderna står antecknade som förhörda, och att sörja för deras andliga välfärd ansågs vid denna tid vara något av social omvårdnad och en brukspatrons plikt.

I redogörelsen omtalas att Breant 1705 kom hem efter åtta månaders bortovaro. Han fann då, att kyrkovalvets gamla remnor märkligt tilltagit. En renovering hade alltså redan tidigare diskuterats. Han tog dit två murmästare från Stockholm som fann, att skadorna härrörde från en tidigare slarvigt utförd förstoring av kyrkan. Vid arbetet blottlades ytterligare skador.

Sedan beskrivs restaureringen.  Fyra stora fönster togs upp, en dörr murades igen, kyrkdörren gjordes större, ny dörr till sakristian togs upp, nytt altare tillkom, bruksläktaren intill koret revs ned, och hela kyrkan och valven kalkades och vitlimmades!
Här är det kalvinisten, som varit framme. Kalvinismen tillät inga bilder i sina tempel. Överkalkningen av kyrkomålningar förekom i Sverige sporadiskt redan under 1600-talet, vanligen i samband med att större fönster togs upp. Det var dock först mot slutet av 1700-talet och början av 1800-talet som det blev modernt att göra alla kyrkor vitmenade. Njutångers kyrka är alltså ett av de första vitmenade templen i vårt land.

Breant förskotterade medel till restaureringen och fick i bidrag genom en regelrätt uttaxering i hela socknen in 1071 d kmt. Resten bekostade han själv och skänkte dessutom predikstol och altartavla. Isak Breant gjorde ytterligare en insats för Njutångers kyrka, men nu var tydligen hans ekonomiska ställning inte lika god som 1705. Kyrkogårdsmuren var bristfällig och Breant lovade 1710 att för murens reparation skaffa kalk och tre tunnor tjära från Stockholm mot betalning. Hans ekonomiska uppoffring inskränkte sig till att skänka spik till taket på ett nytt bårhus.


Vid restaureringen av Njutångers kyrka 1705 skänkte Isak Breant d y bl a en predikstol
Fotograf P O Lindqvist

Breant drabbades under Iggesundstiden av många sorger. Hans andra hustru avled 1714, och av de åtta barnen gick fyra bort i späd ålder. Själv avled han den 10 oktober 1720, 55 år gammal. Det var väl något av en försynens skickelse, att han inte behövde uppleva året 1721

Äldsta sonen Johan Breant (1697-1763) blev förmyndare för syskonen Abraham, Carl Jacob och Anna Maria. Han sökte  återuppbygga bruket efter ryssarnas härjningar men gick inte iland med uppgiften. Han var jurist liksom brodern Abraham och blev med tiden krigskommissarie. Han var gift första gången med Anna Hausgafvel, andra gången med Christina Charlotta Nordencreutz. Abraham Breant (död 1756) blev revisor i krigskollegiet men tog avsked av religiösa skäl och vistades en tid utomlands i landsflykt med trosfränder. Även Johan Breant hade religiösa intressen och var ivrig herrnhutare.

Breantarna figurerade så sent som 1785 i Iggesunds bruksarkiv, då Johan Abraham Grill i detta års memorial ger order, att omkostnaderna för  ”de unga Breantarna” Anna Johanna och Christina Elisabet skall debiteras handelshuset. Det var tydligen fråga om något slags understöd.

Katastrofen 1721 – Iggesund härjas av ryssarna
Under pågående fredsförhandlingar våren 1721 hemsöktes den norrländska kusten av en rysk galärflotta, som ödelade städer, byar och bruk. På aftonen den 22 maj 1721 brändes Njutångers kyrkbys sju gårdar och klockstapeln. Dagen därpå lades Iggesund i aska. I hela Njutånger krävde härjningarna sammanlagt 15 gårdar. Egentligen kom Njutånger ganska lindrigt undan, när man vet att 39 gårdar jämte prostgården brändes i Hälsingtuna. Läs här om rysshärjningarna i Hudiksvall. Även i Medelpad var förstörelsen svår.

Bruksanläggningen vid Iggesund var svårt åtgången, men inte helt spolierad. Av herrgården med stall och ladugård återstod blott undermur och tre källare, ”men trädgården till plank och större delen av vad den avlidne kommissarien Breant för sitt plaisir däruti med kostnad anlagt merendels fördärvat”. Spannmåls- och stångjärnsbodarna och alla arbetarbostäder var helt förbrända. Hammarhuset var nedbränt; där stod blott hjulet, dammen med rännans underbyggnad. Ett tre år gammalt kolhus, ca 30  meter långt hade klarat sig. Hammare och städ med hölster och hjulnålar samt diverse järnredskap hade i hastigheten kvarlämnats.

Av hyttan återstod egentligen ganska mycket. I värderingen får man en ganska god bild av situationen: ”Är väl ock vid masugnen allt som av trä varit byggt alldeles fördärvat, så att både krans och masugnsbro, hytte- eller bokarhus med bälgar, hjulstockar, hjul, rännor och hjulhus etc blivit i grund förbrända. Men den ena hyttväggen, som mot backen med en stadig och väl anlagd stenmur varit uppförd, är alldeles oskadd såväl som själva ugnen, vilken så för dess fasta mur som för det han utan allt trävirke eller bandbinkar samt i stället med starka järnankare varit uppsatt och befästat, ingen skada eller vanstyrka uti branden kunnat tillfogas, utan står han således, sedan alla övriga tillhörigheter blivit tillbyggda och anskaffade, utan någon således, sedan alla övriga tillhörigheter blivit tillbyggda och anskaffade, utan någon särdeles reparation att brukas. Ett så gott som ny bokarhammare med bokarhällen och hylster finns ock i behåll jämte det att själva grunden till hytthjul och bokarhus tillika med bägge rostgroparna och malmlaven nere vid älvbrädden funnes i gott stånd och alldeles oskadde”.

Det finns inga närmare upplysningar om den första masugnen i Iggesund. Man vet, att den byggdes om av sten 1713. Samma material användes säkert även i första masugnen, ty de vallonska eller fransyska sättet att tillverka tackjärn skilde sig från det tyska däri, att masugnarna byggdes helt av sten. De gamla tyska masugnarna var mulltimmerhyttor. Sedan vallonerna kommit in i landet, började även de kapitalstarka brukspatronerna med tysksmide att bygga stenmasugnar.

Stärbhusdelägarna med Isak Breants son auditören Johan Breant i spetsen satte omedelbart i gång med återuppbyggnaden. Bönderna förehölls på marstinget 1722 att leverera timmer. Bruket beviljades åtta års befrielse från tioende och hammarskatt samt diverse andra onera. Bruksfolket beviljades skattefrihet, till bruket åter kom igång. På sommaren 1722 hade sterbhuset uppsatt följande nya byggnader: Klensmedja (behövdes vid byggnadsarbetet), kvarn, såg, 14 bruksstugor, spannmåls- och järnbod, stall, fä- och foderhus.

Men rörelsekapital saknades. Redan Isak Brent d y hade måst skuldsätta sig hos brukets förläggare, firman Grill i Stockholm. Skulderna hade stigit till 45 000 d kmt. Det är ej känt, hur den en gång rike Breant ådragit sig denna skuld. Det är märkligt, att det stora nordiska kriget egentligen vållade så liten skada för den svenska järnexporten; denna sjönk markant blott under krigets allra sista år. Det är möjligt, att Breants svårigheter med malmförsörjningen från Dannemora även bidragit till den försämrade ställningen.

Nya lån stod tydligen inte att få och sterbhusets försök att återuppbygga bruket måste uppgivas.

Den 18 maj 1722 undertecknades i Stockholm ett köpebrev, varigenom firman Abraham & Carlos Grill för 73 342 d kmt inköpt Iggesunds bruk med alla tillhörigheter, privilegier och rättigheter.

Sedan förlagsskulden dragits av, kom på delägarna 27 000 d kmt. Genom bergskollegium gjordes en opartisk värdering av bruket, slutande på 46 200 d kmt. Stärbhusdelägarna gjorde alltså en efter omständigheterna god affär.

Branden var ett hårt slag, men det vore felaktigt att säga, att Breanternas livsverk därmed slogs i spillror. Det väsentliga i hela bruksskapelsen, nämligen den uppbyggda bruksorganisationen med säkrad tillgång på arbetskraft, kol och malm var helt oanfrätt. Att uppföra nya bruksbyggnader var för en kapitalstark ägare en relativt lättöverkomlig svårighet. Grillarna hade kapital.

Därmed var den Breantska tiden till ända och den grillska eran tagit sin början

Källa: Iggesunds bruks historia Del 1.
Avskrift Åke Nätterö


—35N2— Uppgifter ur Forsa-Hög släkregister

(X14) NILS LARSSON BJUGG, *  /12 1670, s. t. bonden Lars Nilsson i Bringsta, Harmånger. G. 2 ggr. Byggmästare vid Iggesunds bruk. † 28/5 1736
(X6) APOLLONIA JONSDOTTER SMÄLSK, * 1695, d. t. löjtnant Jon. Smälsk, Delsbo. G. 1700. † 11/9 1726
1 ANNA ANDERSDOTTERf, * 7/10 1695, d. t. Anders Henriksson i Näcksjö. G. Änka o. omg. 16/10 1737                                              3
MARGRETA, * 1696. † 1/5 1778
JONAS, *  /3 1707. † 12D2
APOLLONIA, * 19/2 1730                                  (X31)17J5



Den Grillska nattvardskalken i Njutångers kyrka. Foto MP 1207

Läs om den unika Nattvardskalken i Njutånger.



Karta över Iggesunds bruk 1777

Den grillska tiden 1722 – 1799

Järnbruket växer fram
De nya ägarna förbättrade anläggningarna och under mitten av 1700-talet upplevde bruket en storhetstid. Den ”Grillska epoken” var dock över år 1800, och under 1800-talet kom ägarna ständigt att variera.


1700-talsherrgården i Iggesund renoverades under senare delen av 1960-talet. Gården fick då namnet Grillska Gården och används idag för brukets representation

År 1869 såldes bruket till Österby och Strömbacka bruks ägare, familjen Tamm. I samband med detta inleddes också Iggesunds sågverksepok i och med byggandet av en större vattensåg. Familjen Tamms bruksegendomar ombildades till aktiebolag 1876. Strömbacka, Iggesund, Hedvigsfors med flera sammanfördes i AB Iggesunds Bruk och Gustaf Tamm utsågs till företagets förste disponent. Under 1870–1880-talen genomfördes betydande nyinvesteringar vid järnbruket i Iggesund. En ny masugn, ett bessemerverk med två konvertrargötverkvalsverk och gjuteri uppfördes.


Iggesunds hamn med brädgården 1896. I bakgrunden ribbkolsgården och Enbomskasern.
I förgrunden disponent bryggan.

Iggesunds Bruk förvärvas av Hudiksvalls Trävaru

År 1903 köptes Iggesunds Bruk av Hudiksvalls Trävaru AB i vars industrirörelse bland annat sågverket Håstaholmen ingick. Samma år frånsåldes också bruken i Strömbacka, Hedvigsfors och Moviken till det då nybildade Strömbacka Bruks AB. Istället satsades mer på skogsindustrin och 1915–1917 byggdes landets första kombinerade sulfit– och sulfatfabrik i Iggesund. Strömbacka Bruks AB kom emellertid bara att existera som självständigt bolag i knappt 20 år, 1923 förvärvades det av Iggesunds Bruk.


En skuta lossar malm vid järnkajen i Iggesund i början av 1890-talet. T h står en ångdriven vinch.
Foto Hälsinglands museum

Rationaliseringar leder till nedläggning av järnbruk och sågverk

Rationalisering i driften gjorde att sex sågverk (StorånKarsjöHålsjöBergsjöSaltvik och Hybo) lades ned under åren 1922–1938. Då inleddes också en successiv nedläggning av de gamla järnbruken; Movikens masugn nedblåstes 1937, vid Strömbacka nedlades vallonsmidet 1947 och lancashiresmidet 1953. Järnframställning vid Iggesunds järnverk började avvecklas under 1940-talet och upphörde definitivt 1953.
Källa: Wikipedia

lok-024-igge
Flygfoto över bruket på 40-talet



Källa: Sjöhistoriska museet Foto: vid Iggesund av Bengt Fogelberg 1963



Iggesunds bruk 2024

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö


Till toppen – till Industrijärnvägen i Iggesund

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-60062

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *