Kapten Thore Härdelin


Vi har separerat Thore Härdelin från sammanställningen om prosten Berg i Norrbo. Thore Härdelin gifte sig med prosten Bergs dotter därför var det naturligt att han tidigare finns med där.  Spelmanssläkten Härdelin är nu riksbekanta och behöver därför en egen sammanställning.


Gillar du den här sammanställningen får du gärna dela den med dina vänner


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Den här sammanställningen är sponsrad av:
Här saknar vi sponsorer, men vi gör gärna reklam för dig om du vill synas lite bättre.
Vill du veta mer? Klicka här. 


Om du har möjlighet, kontrollera de angivna källorna och använd dem istället!


Allt material här är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Det är okej att använda några av Dellenportalens uppgifter om ni anger dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att bara ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan


Läs om prosten Berg, Thore Härdelins svärfar.


 

vin-117-tore-herdelin

Thore Härdelin 1816 -1896.
Bild av målning, från Hillgrenmuseet, Lyktan i Delsbo.


Det rustas till bröllop i Norrbo Prästgård

En sockenhistoria från Delsbo

Denna berättelse om kapten Thore Härdelin på Nordanäng bygger på gamla minnesbilder, berättade av gamla Dellbor som delvis själva varit med.

Berättelsen, som kommer att införas i tre sammanhängande artiklar omspänner ungefär en period av fyrtio år, och naturligtvis är den något romantiserad, men det faktiska händelseförloppet är det viktiga underlaget. Och kanske kan berättelsen intressera någon som tycker om lite gammal socken-historia, kommenterar berättaren – Nils Härdelin.

Kapten på Nordanäng (1)

(Torsdagen den 22 september 1960 – tidningsurklipp)

DET RUSTAS TILL BRÖLLOP I NORRBO PRÄSTGÅRD

Midsommarafton 1856 är inne och nu råder stor brådska i Norrbo prästgård, ty idag skall prosten själv viga sin dotter Sally till maka åt kapten Thore Härdelin på Nordanäng. Många flitiga händer har också varit i verksamhet för att det skall bli den högtidliga fest som man vill att det skall vara vid ett sådant tillfälle.

Prosten satte sig i sin arbetsstol, han liksom kände ett stort behov av att riktigt få sjunka ned i den och koppla bort all omtanke och bekymmer, som naturligtvis måste följas med i en så stor förändring som denna. Alla tankar och planer som i veckor och månader inom familjen diskuterats hade nu tagit form, och allt såg ut att gå väl i lås. Det var med en angenäm suck han sträckte sig efter sin långskaftade pipa och sakta drog några rogivande bloss, han hade bra utsikt från sitt fönster, allt som tilldrog sig på gården kunde han se. De yttre göromålen som skulle göras visste han noga, att lilla prostinnan väl övervakade.

Genom fönstret såg han henne när hon med livliga och beskäftiga handrörelser pekade ut för en ung dräng och några pigor hur den och den girlangen skulle hängas upp, såg efter att flaggan hängde riktigt, att alla grusgångarna voro riktigt krattade. Lilla prostinnan njöt i fulla drag av sina upptäckter, hon var inte nervös, bara så barnsligt ivrig att allt skulle se så välvårdat ut som möjligt. Inne i prostens rum hade en ljuvlig frid lägrat sig, hur trevligt det än var i de andra rummen, så var dock härinne bara hans egna tankar som arbetade, här var han liksom riktigt sin egen herre.

Prostinnan hade franskt påbrå.

Han föll i tankar – hur var det med honom själv då? När han gifte sig, hur kom det sig att han i sig prostgård hade en sådan kvick och livlig fru? Jo, som ung pastor i Stockholm hade han i församlingsarbetet träffat henne, en liten späd flicka och det fångade hans öga var just de snabba handrörelserna som han med en näpenhet utvecklade.

Efter mera bekantskap fick han reda på att hon var född av franska föräldrar, franska sidenvävare från Lyon hade kommit till Stockholm – och så var det, han själv en livlig hälsing fick helt enkelt en liten pigg fransyska till hustru, kanske ibland en vilsekommen fågel som måste vänja sig med det bistra nordliga klimatet som så många sydlänningar bävar för. Men det hade gått bra. Hon njöt nu så kolossalt av den svenska våren. De första jublande tonerna från flyttfåglarna kunde glädja obeskrivligt. Hon hade lite svårt att känna igen dem, men hon visste att de hade passerat hennes föräldrars hemland. Hennes mor hade berättat om ett land som hade helt andra färger än i Norden. Varma ljumma kvällar med ett rosa dis i luften, och i blomsterbuskage näktergalens drillar. Hon drömde sig dit ibland – men så fick hon här i stället en så rik ersättning i hela tonregistret av väldiga flyttfågelflockarna som i vackra aprildagar slogo sig ned i de stora popplarna kring kyrkan – och höll en konsert som var så överväldigande. Och när hon och prosten i skymningen promenerade till svägerskan Eva Berg som bodde vid åbron, beledsagades de av de nordiska sångtrastarna som bjöd dem toner och drillar som i skönhet kunde mäta sig med den sydländska näktergalen – som inte ville komma till Norden.

Nu stannade prostinnan vid grindarna och såg på själva äreporten. Den var bunden av det blå midsommarblomstret och den gula smörblomman. I björken intill sjöng bofink så hela fågeln vibrerade. Hon såg ut över ängarna ned över Dellen som glittrade i solljuset. Hon höjde blicken över vattnet till de milsdjupa mörkgröna skogarna och där bakom de vackra blå Delsbobergen som kunde skifta från det genomskinligaste ljusblått till mörk marinblått. Och där nere i sydost reste sig Blacksås-bjässen emot skyn, en vacker syn, sannerligen är inte Hälsingland ett vackert landskap tänkte hon när hon vandrade in tillbaka i prostgården och som belöning för att hon hade tänkt vackert om landskapet ringlade sig några lärkor upp i skyn och drillade. Deras toner steg och sjönk alltefter de höjde sig i skyn och tjusad av dem stannade hon på trappan och kisade emot solen. Solbländad kom hon in i tamburen där prosten kom ut ur sitt rum och frågade – Nåå, är allt färdigt nu ty nu snart kommer gästerna. Och det visste han nog att inomhus var lilla prostinnan inte lika effektiv, men med duktig husjungfru hade allting blivit bra i alla fall.

Öppna dörrar för objudna gäster.

Prostinnan var en sådan liten älskvärd värdinna och det betydde också oerhört så det praktiska kunde klaras på annat sätt. Och gästfriheten den var stor o prostgården. Det var vida känt i landskapet att om resande inte hunno fram till natten så kunde man sätta in hästar i färdstallarna vid kyrkan och promenera in i ett rum i prästgården som stod olåst, förtära något av ett dukat bord och helt lugnt gå och lägga sig utan att ha väckt värdfolket. Och nu stod han här den 65-årige prosten Lars-Olov Berg med sin 60-åriga maka Juliana Charlotta beredda att ta emot bröllopsgästerna för sin andra dotters bröllop.

Barnen blev betydande människor

För tio år sen var det deras första dotter som flugit ur boet med en ung kapten Sven Norell. Men vid sin ålder är prosten nu en beprövad och välkänd man med flera examina, riksdagsman, jubeldoktor m.m. Han är bekant för sin humor och knipslughet och många äro de protokoll som han skrivit, de vittna om en kunnig man.

På hans tid var Norrbo prostgård ett stycke kulturcentrum. Hans egna barn och hans broder Johan Niklas barn blevo betydande människor i samhället. En blev landshövding, en riksråd, och en kapten. Prostens döttrar blevo gifta med präster, lektorer, officerare m.m. Dottern Emma gift med lektor Wahlmani, Hedemora, och deras son var den kände arkitekten-professor Israel Wahlman. Prostens son Karl Berg lektor i Hudiksvall vilken hade en son som var den bekante musikdirektören Alfred Berg och som av Lunda-studenterna kallades Fader Berg. Prostens fader var bruksförvaltare på Hedvigsfors bruk, Bjuråker. Och en period av 50-60 år dominerades bruken Strömbacka-Hedvigsfors- Moviken av Bergare och Härdelinare.

Bröllopsgästerna kommer

Nu ropar man att den första vagnen med bröllopsgästerna kommer. Det är inspektör Robert Härdelin på Moviken. En vacker landå med fina bruna parhästar. Fru och ett par barn är med och dessutom en blivande släkting, den unge löjtnanten C. Scoug i Hälsinge regementes paraduniform, en vacker man som får de unga fröknarna att rodnande titta bort, när man lite för länge sett på den lysande uniformen. Så kommer ett stiligt ekipage, två högbenta svartglänsande hästar travar fram till trappan och där är inspektor Gravström på Strömbacka med barn och blomma. Alltfler gäster kommer och sorlet stiger alltefter man hälsar på varandra. Och nu fattas bara brudgummen, men som sagt militärer kommer på bestämt klockslag. Den nyblivne 40-årige kaptenen Thore Härdelin är inte en lång man, men i alla fall kraftigt byggd med något sluttande axlar, det syns inte idag när han kommer i paraduniform, men den bastanta ryggtavlan skvallrar om en ovanlig styrka. Vid Forssa kompani, som han för närvarande kommenderar, har man ibland tävlingar och kraftprov och där har han lyft den väldiga sten som bara några har rubbat, vikten är beräknad till 250 kg, så nog orkar han bära sin brud över tröskeln. Han har även som infanterikapten en väldig förmåga att marschera och när de trötta beväringarna släpa sig fram på stumma ben, ser man att deras kapten befriat de tröttade från deras ränslar och vid dylika tillfällen har man sett honom komma och burit på tre och fyra ränslar. Hans enkla och rättframma sätt inför sin trupp har gjort honom mycket omtyckt. I dag är också hans äldre bror Anders med, även han i fin paraduniform och med sitt välvårdade pipskägg och polisonger, påminner han om en nobel fransk officer. Och så träffas alla fyra syskonen, Anders – Eva – Robert – Thore – alla född och uppvuxen i Gävle, men alla har de dragit till Hälsingland.

Änka efter inspektor startade färgfabrik

Syster Eva är änka efter Johan Niklas Berg på Strömbacka. Så bra hade allting börjat, sex barn föddes och allt en gladlynt familj. Under lek och god uppfostran börjar barnen växa upp. Och så kommer den grymma katastrofen. Inspektören i lunginflammation. Det blev lungblödning och så går han bort, i en ålder av 48 år. Fru Eva är plötsligt änka vid 35-års ålder och sex barn. Men hon visade ovanlig styrka och kraft men hon måste flytta från den fina herrgården på Strömbacka. Men hon får bo i Norrboån och där börjar hon med en färgfabrik.

Hon lyckades och hon kan sätta sina barn i skola i Hudiksvall och många äro de historier hur hon på vintern stuvar ner sina barn och matsäckar i en långsläde och själv kör dem de fyra milen till stan. Hon arbetar oförtrutet och åren rinna undan, hennes envishet segrar och barnen artas väl och med tiden blev en son landshövding, en annan riksråd. Döttrarna blevo gifta med officerare och präster. Och man kan säga att hennes arbete bar en mycket bra frukt när hennes barn blevo så välartade och nyttiga samhällsmedborgare. Nu stod hon här i sin svågers tambur och klappades om och berömdes av sina tre bröder, de hade en mycket stor beundran för sin systers duktighet och gladdes alltid åt att hon ensam orkade kämpa för sina barn med en sådan framgång. De tre bröderna var mycket stolta över sin syster.

Men så kommer bruden ner från sitt rum i andra våningen och nu skall man ordna en uppställning efter ålder och rang och värdparet för marsch till kyrkan. Ja, bruden en flicka på trettio år ser så undrande ut inför alla människor som äro församlade och tänker, måtte jag visa mig stark så att ingen vet hur nervös jag är. Men kapten Thore ser så lugn och trygg ut och när hon sticker sin arm under hans och marschen till kyrkan börjar så kommer även henne ett trosvisst lugn och sakta och värdigt skrider bröllopsskaran emot kyrkan.

Solen lyser och glittrar i Dellens vatten. Det verkar som fåglarna ville riktigt lovsjunga denna dag. Det är en jublande kör som följer de vandrande människorna fram till kyrkdörren och nu möts man i kyrkan av en brusande bröllopsmarsch. Brudpar med tärnor och marskalkar skrider fram emot altaret och där står nu prosten själv och tar emot. Så frågar han sin dotter Sara Maria Lovisa om hon vill taga denne Thore Härdelin till sin äkta make? Och så har de båda två svarat ja. . . Efter den högtidliga akten blir det återmarsch till prostgården. Nu är stämningen lite mer otvungen och efter alla gratulationer vidtar middagen som pågår långt inpå aftonen. När solen gått ner och en liten skymning kan förmärkas i den ljusa midsommarkvällen börjar förfärligt utstyrda s.k. knutgubbar anlända, de äro utklädda till oigenkännlighet ju mer man kan spöka ut sig dessbättre. Man gör pucklar av hö på ryggen eller framtill. Man klädde sig till kvinnor och tvärtom, och har man klätt ut sig så att man inte blir igenkänd har man lyckats bäst.

Vid ett vanligt bondbröllop brukar man bjuda på brännvin ur ett ämbar men här på prostgården passar det inte, *och så blir det heller någon berusad allt gå så stilla och lugnt till väga,* det är väl också respekten för prostgården som gör sitt till. Men bröllopsgästerna har mycket roligt åt detta spektakel och mest är det ju de unga människor som kläder ut sig på detta sätt, de äro odygdiga och vill gärna göra lite ofog samt skoja med sin omgivning. Man föreställer en röst så att ingen skall känna igen den. Så går den ljusa sommarnatten fram under lek och stoj. Och strax före soluppgången börjar knutarna dra sina färde med glada skratt och tjoande bär det iväg hemåt, man har haft roligt och nu talar man med sin riktiga röst, ty på hemvägen är de inte så kinkigt längre, så sker en sakta demaskering rum. Jasså, var det du som såg ut så där, och skratten ekar mellan träden. Däruppe i trädtopparna sjunger nu fåglarna, i nordost färgas horisonten orangegrön, solskivan sticker upp sitt röda klot bakom Norrdellen, en ny dag har börjat. 


 KAPTEN PÅ NORDANÄNG (2)

En ny tid – Nordanäng blev Delsbos största hemman

En ny tid på Nordanäng

I prästgården är allt stilla, ännu man vilar några timmar men sen skall man äta frukost och sakta draga sina färde. Först är det nu de nygifta som vinkats av. Kaptenens fördräng Stor-Jonke kallad för sin längd och reslighet, har kommit med häst och vagn från Nordanäng, för att hämta sitt husbondfolk, något uppstramad sitter nu kusken och väntar, det är nog första gången han kör för ett brudpar, och det är ett högtidligt tillfälle för honom. Så har man satt sig i och kapten frågar: Nå, Jonas kan vi åka då? Jonas svarar på sin Delsboska ”jaa kaften nu ska jö kera tä Nornäng.”

Och så rullar vagnen bort, litet vemod griper nog omkring de kvarvarande. För prostinnan blir det litet ovant att mista sin goda hjälpreda. Hon tycker nog att dottern Sally har mycket drag av henne själv, hennes eget impulsiva väsen går igen hos dottern, men Sally har också ärvt sin fars lugn och stillhet. Prostinnan tycker att hon förlorar en liten klippa, som så många gånger stillsamt påverkat hennes något överdrivna hetta. Mycket goda vänner var de i alla fall, och nu hamnade ju hennes flicka på andra sidan sjön. Man kunde skönja den nya stora gården, ett stort hus var det, tjugo rum och tre våningar högt. En storartad utsikt från tredje våningen var det, där såg Sally tydligt kyrkan och prostgården över sjön, och här avtecknade sig de norra bergen så ståtligt.

Nu började också en ny tid på Nordanäng. Det var så mycket en nybliven husmor skall och vill göra innan hemmet är färdigt och hon fick själv styra och ställa nästan om allt inomhus. Kapten hade så många järn i elden, så hans tid räckte nog inte till husesyn. Under löjtnantens tid arbetade han hos sin svåger, brukspatron Johan Niklas Berg på Strömbacka och där kom hans håg att väckas till skogen. Visserligen låg nog längtan i arv från hans farfar som var bonde i Valbo. Jord och skog var påtagliga ting, och nu fick han full rörelsefrihet för egna intressen. Han var med själv och bildade AB Edeforses Sågverk, och blev dess disponent. Väldiga skogar förvärvades i västra Hälsingland. Inga skövlingar fick förekomma men han insåg att skogen måste man liksom röra på. Gamla träd skulle undan så blev den yngre livskraftigare. Ett modernt skogsbruk tog vid, och hans kalkyler var så gjorda att när hela skriften var genomhuggna, så kunde man börja drivningar där man börjat för tjugofem – trettio år sedan. Han var på samma gång rädd om skogen så att ingen rovdrift fick förekomma. För att övervaka allt blev det nu många och täta resor för honom, och Stor Jonas fick mera sitta på kuskbocken än att vara fördräng hemma på gården.

Nordanäng började också att kräva mer arbetskraft, det byggdes stallar och uthus, mer djur anskaffades. Kaptenen önskade ett större jordbruk – han gjorde bytesköp med andra jordägare så att han skulle få allt i ett enda stort skifte. Han var mycket generös emot dem och byggde helt nya mangårds- och uthusbyggnader. Det var nog en mycket kostsam historia, men genom skogsbolaget blev det pengar att röra sig med och hans stora dröm var att få skapa ett stort hemman.

Största hemmanet i Delsbo
När hans projekt var genomfört så blev det också största hemmanet i
Delsbo med omkring hundra tunnland jord och sju – åtta hundra tunnland skog. Nu var det sex drängar och sex hästar. Det såg pampigt ut när man körde och arbetade på åkrar och ängar. Stora skördar höstades in. Det fanns potatis, säd och hö i överflöd, en stor lagård med trettio kor, mycket för Hälsingland på den tiden, dessutom mängder av får, grisar och kalvar. Det blev en mycket välordnad storbondgård och småstugesittare utomkring drogs också med av bara farten. Många fingo arbete hos kapten och räckte inte fodret till för den egna kon och grisen så kunde man få hämta hos kapten. En storartad blomstertid grydde för Nordanäng. Fattigdomen var borta. Och när man samlades i stugorna så pratades det nog mycket om ”kaftens”, hur snällan, goen karna komme tä Nordanäng. Och kapten själv gladde sig åt att ha skapat ett fint mönsterjordbruk, alla små jordbitar och täkter slogs ihop till stora redder.

Egen ångbåts brygga
Vägar var även ett av hans stora intressen. En linjerak väg anlades ned till Dellen och där byggdes ångbåtsbrygga som blev kallad kaptens – bryggan. På den tiden var det en livlig trafik på Dellen som kom att minska betydligt sedan järnvägen Hudiksvall – Ljusdal blev byggd.

Så kom regementsmötena – då marscherade beväringen till Mohed och det var under dessa marscher som kapten gick och bar på flera ränslar åt de trötta beväringarna. Samhörigheten med kompaniet var en källa till glädje för honom.

Forsa kompani som han också kommenderade fick många gånger paradera i Hudiksvall vid speciella tillfällen bland annat vid militära besök. Ett särskilt minne hade kapten, mycket hände när ett franskt fartyg besökte staden. Kompaniet ställde upp på kajen och den franske officeraren inspekterade.

Stora kraftiga Forsa karlar var det och den kortvuxne fransmannen måste titta upp för att se deras ansikten. På flygeln stod jättesoldaten Sjödin, den måste den franske officeraren titta lite närmare på. Han gick fram till soldat Sjödin och började att rycka i hans gevär som Sjödin som stod i givakt, blev fundersam hur han nu skulle uppträda emot en främmande officer som bar sig så underligt åt, men lugnt sade han på bred Forsa dialekt: ”Lä vara, lä vara” (låt bli). Men officeren gav sig inte och då gjorde soldat Sjödin hastigt gevär för fot och med ena handen fattade han tag i fransmannen och lyfte honom på rak arm upp i luften där han en god stund lät honom sprattla med benen. Sedan satte han ner honom på marken och återtog sin givaktställning. Den franska officeraren var nu helt botad från sin nyfikenhet och troppade hastigt iväg.

Buföring till Brännåsen  
Hos kapten och hans kompani var munterheten mycket synlig och långvarig. Så tog regementsmötet slut och var och en kom hem till sina arbeten. På Nordanäng rådde en livlig brådska. Man skulle buföra med alla djur till Brännåsens fäbodvall. Den rätta jätjäntan var Fagers – Margret, men med så många kor måste hon ha hjälpjänta. I den solklara junimorgonen kl. 5 löstes korna och nu tonade ut en väldig kör av råmande kor och kalvar och första halvtimmen var det mycket svårt att få någon ordning på de kesande kalvarna. Det var inte något annat att göra än att låta dem skena ut sin livsglädje. Men vägen är lång, fyra mil, och hade man inte haft några tomma högkarmade skrindor med och lyft upp de unga kalvarna som sprattlade mest när man gav sig iväg så hade de nog helt enkelt blivit liggande efter vägen. Först kom Margret som lockade skällkon med sig sen hela raden av äldre kor som nog begrep att nu väntade den stora sommarresan som de förut varit med om. Den stora skällklockan dånade och så blev det nästan ett klockspel med kalvarnas och fårens mindre pinglor. På avstånd hördes Skålbergs och Nybergs skällor där hade man löst dem en timme tidigare och så som en förtrupp tonade deras skällor genom skogarna. Färden gick förbi Norrbo-ån till Bjuråker över Sjövik – Västansjö – Avholm – Hästnäs. Komna till Skålsvedja gick man in på en liten äng vid Dellen och nu släktes törsten. Det vilades en stund. Så ropade Margret igen och färden gick vidare över Moviken – Strömbacka. För brukafolket var det en trevlig omväxling med denna buföring då visste man att nu hade sommaren kommit. Glada rop haglade från masugnsarbetarna och bojäntorna blevo inte svaren skyldiga, på båda sidor kunde man ge rappa svar. Från Strömbacka vandrade man in i skogen över Sörgimma fram till Brännåsen och vid framkomsten blev det mycket bestyr innan allting – djur och bohag kom på sin plats. Men drängarna var med och bar in i stugorna – stannade några dar och reparerade gärdsgårdar och dylikt. Så började allt komma i sina gängor, drängarna kunde återvända med besked – kom igen om fjorton dar och hämtade vallmat. Det blev stillsammare på vallen sen karlar och hästar dragit sina färde, men på morgonen och aftonen när korna släpptes ut och in igen genljöd vallen och åsarna omkring av en väldig klock-klang. Alla stugor med valljäntor och kor bildade en väldig kör som tonade bort i skogen. Arbetsamt var det för stintorna men ändock så roligt. Och en vacker dag började häst-skjutsarna komma igen för att hämta den goa vallmaten som smör, messmör och ost kallades.

Fru Sally med två yrhättor kom, det blev glada rop och hälsningar och så kom det gula messmöret och färskosten på bordet. Allt smakade så färskt och gott här på vallen. Flickorna flög in och ut i alla stugor, hälsade, skrattade och hade gement roligt. Den äldsta dottern Anna började noga höra efter vad alla stintor sa på sin dialekt och när hon blev äldre skrev hon berättelser på Delsbo mål. Sommarmånaderna flöt under bestyr som upprepades varje dag på vallen och ibland på kvällarna finge valljäntorna gå ut i skymningen tillsammans och leta någon ko som blev så hemtam i skogen att hon lade sig för, men man kunde också stupa i henne med en nyfödd kalv.

Hösten närmade sig och det blev tid för hemfärd. Allting plockades ihop igen, den långa marschen gick tillbaka till Nordanäng. Nu märktes inte så mycket av trötthet, den långa vägen i skog och mark hade gjort djuren uthålliga. Margret saknade den unga honkatten som man haft med sig på våren, men tröstades av Stor-Jonke att ”hä är fäll nan ber sum ha tajera”

Katten buförde hem sina ungar
Ja nog fanns det björn i skogen, men han gick inte fram till vallen. Vissa dagar kommo korna hem till vallen tidigt och i stor brådska, de hade märkt björn i närheten. Men katten hon var vid liv och gjorde en stor uppståndelse. En morgon stod hon i alla fall vid ladugårdsporten på Nordanäng och bredvid henne låg tre ungar, hur kunde detta ha gått till? Jo, när tystnaden hade inträtt på vallen och mjölken tröt tog hon sina ungar en och en i nackskinnet, vandrade fram en bit i taget, hämtade en till och så fortsatte hon tills hon var hemma. Hon hade bufört på sitt sätt, och hennes prestation blev mycket omtalad. Men kapten funderade mycket på den långa vägen till vallen. Det tog en dag dit och en dag hem med häst.

Efter så många kor blev det mycket vallmat, man hann inte äta allt som frambringade och som möglade bort. Men kunde man frakta mjölken ned till Dellen och sedan vidare med båt till Näsviken, skulle problemet kunna lösas. Den långa och usla vägen förbi Sörgimma och Strömbacka gick heller inte att forsla mjölk på, då hade det varit ost innan man kom till båtbryggan vid Dellen. Kapten brydde sitt huvud länge med det svårlösta problemet, men så flög tanken fram. Jag bygger en egen väg över min skog till Fönebo och då kan mjölken på några timmar vara vid Dellen, sedan på båt till Näsviken och så har man vid sågen i Forsså Bruk färsk mjölk och smör. Inga funderingar längre, en linjal på kartan, sju kilometer till och båtbygga. Så satte han igång ett stort enmansföretag på den tiden.

Träd fälldes, sten bröts och sköts. En militärisk rak väg förbi Torpsjön banade sig väg genom skogen. Så kom vintern och arbetet måste vila. En afton gick kapten över isen till svärfar, prosten Berg. Man spelade gärna schack och då flög timmarna fort, den varma goda äggtoddyn gjorde också sitt till trevnaden. I kväll är det så mörkt och inget månsken kan du vänta, sa prosten, du får ligga kvar i natt. Nej sa kapten, jag måste vara hemma, tidigt i morgon skall jag till skogskontoret i Färila med avlöningar. Så gick han ut i natten, han kände ju så bra till vägen över sjön och inga strömdrag fanns där han skulle fram. Men tystnaden och mörkret slöt sig kring honom, de lampor som lyst från gårdarna försvann och stora snöflingor började slå i hans ansikte. Ja, tänkte han jag har inte långt till bryggan, rakt fram och strax framme. Snöfallet ökade mycket och han gick länge. Han tyckte att nu borde han ha varit framme för länge sen, så böjde han sig ner och såg ett spår som kom från annat håll halvt igensnöat. Vad flög det i honom? Det är ju mitt spår, jag går ju i cirkel. Då förstod han, nu hade han förlorat väderstrecken. Ja, då kan jag få vandra runt på Dellen hela natten. Allt var mörkt, tyst och stilla, intet ljud, inte ens ljudet från en skällande hund hördes, bara de stora snöflingorna fortsatte att falla. Så tog han den utväg han hade i den stunden, svepte kappan tätt omkring sig och lade sig på isen. Det blev långa underliga timmar, han kände hur isen liksom hävde sig mot den väldiga tyngd den fallande snön åstadkom, den liksom andades och ville ha luft. Det rörde sig och långt därute på det stora flaket slogs en råk upp och sedan blev det lugnare. Han frös inte. Han var ju militär och friluftsmänniska och hade tränat sin kropp emot kyla. Han hade så när skrämt slag på Stor-Jonas när han en dag sade till honom: ”hugg ett stort hål i isen, jag skall bada”. Hålet fick Jonas hålla uppe hela vintern. Och med täta turer i släde, insvept i päls, skjutsades kapten ned till sjön. Resolut kröp han ner i hålet, frustande och skrattade åt Jonas som stod bredvid och jämrade sig ”Snälla kaften, ni skall fäll inte jädra omäer äller dräntja er”. Nej, allt gick bra och nu hade han nytta av sin härdning.

Natten skred sakta fram. Så upphörde snöfallet, han såg sig omkring och tyckte sig se siluetter av skogen. Han gick rakt fram och kom till stranden, nu var han orienterad igen och med raska steg styrde han kosan hem. Klockan var fyra på morgonen, fru Sally vaknade och undrade förvånat var han varit. Han berättade sitt äventyr. Sex timmar på Dellens is hade han varit tvingad tillbringa därute. Och skräckslagen sade hon så ligger vi i sköna bäddar och du bäddar ute i snön. Hon kokade varm mjölk åt honom, och snart sov kapten.

Gästabud
På morgonen, något försenad, var han uppe igen. Och resan till skogskontoret kunde fullföljas. Stora drivningar voro igång, stora affärer gjordes, bolaget blev starkt och solitt. Vid hemkomsten kunde han säga till Sally: vi måste ha en bjudning för släktingar i Norrbo och Bjuråker. Och så kommo de med fina ekipage. Gravströmmare, Bergar och Härdelinare. Nu var Sally värdinna i deras nya hem, man trivdes här som i hennes forna hem, här satt också gästfriheten i högsätet, och inget fattades på bordet. Inte bara släktingar var välkomna. Deras hem kom att bli en kär tillflyktsort, för alla de vänner som man lätt får när det finns vilja att vara gästfri, och lust att låta huset fyllas av människor. Och även på den tiden fanns det människor som utkörda och trötta kommo från städer, och här i detta vackra landskap med den sköna rena luften fick man nya krafter. Mot sitt tjänstefolk var man också omtänksam. Deras tjänare hade det mycket bra. Kapten hade alltid lustiga palaver med dem, kunde man bara ge honom rappa svar njöt han i fulla drag. Så kunde han vara mycket nöjd med sin ställning. Stora resurser fanns och Nordanäng blomstrade. Men för Sally var arbetsbördan dock väl stor, hon var inte robust stark och på åtta år hade det kommit sex barn, men det såg ut att bli pigga flickor och pojkar och naturligtvis lekte de och rasade som barn bör göra. Där kapten skulle fullfölja sitt vägbygge på Brännåsskogarna pågingo stora drivningar inte bara för vägbygget, utan även för att förvaltningen på Strömbacka klagade för kapten. Bolaget är inte så starkt, vi behöver mer skog. Och kapten sålde billigt till sin gode vän. Hela vintern pågingo avverkningarna, man räknade trettio hästar med två foror om dagen till Fönebo från den välskötta stortimmerskogen. Så gick vintern och våren. När sommaren kom, så buförde man igen till Brännåsvallen med ökad kreatursstam, man räknade med trettio mjölkande kor. Men nu ville kapten ha vägen fram till Dellen. Han sjöd av iver, han var på livets middagshöjd med allt. Han tyckte själv att allt kunde gå och alla hinder skulle övervinnas. Men det kan ändock inträffa händelser som tar alla krafter ur människorna. En epidemi utbröt, och på den tiden fanns inget serum. Deras barn sjuknade och så kom det grymma slaget. På en månad dogo fyra av deras sex barn. Man stod stum och förlamad inför olyckan. För Sally, deras mor, var slaget fruktansvärt. Hon blev sig aldrig lik sedan. Och på kapten verkade det förlamande, han drev inte på arbetarna mera. Hans stora vägbygge bland annat stannade av. Det var också en övermäktig börda för en man, men hans idé var riktig och nu nittio år senare är vägen byggd.

Avskrift: Viveca Sundberg


Uppgifter ur Delsbo-Bjuråker-Norrbo släktregister 

—23 N1—

(X11) Anders Härdelin, * 177,, Grosshandl. i Gävle. † 1818.
(W7) Christina Brandberg, * 28/1 1776, d. t. bergsrådman Brandberg i Falun, † 6/1 1867 (ålder).
Anders * 23/5 1807                                           2
Eva Christina * 26/8 1809                                  (X4)49B4
Robert * 14/8 1812                                           3
Thore * 12/7 1816                                            4

—2—

1 Anders Härdelin, * 23/5 1807, trol. s. t. handl. A. Härdelin i Gävle. Kommissionslantmätare. F.d. kapten i armén. Infl. fr. Hudiksvall 1879. Bos. i Nordanäng, Delsbo. † 20/2 1883.
H. namn okänt, * 189. . † 3/12 1877.
Gunborg Fredrika * 21/9 1852. Utfl. t. Nätra, V.-norrl. 1885
Gustaf * 185. . Löjtnant

—3—

1 Robert Härdelin, * 14/8 1812, s. t. handl. A. Härdelin i Gävle.
G. 1843. Inspektor i Moviken, Bjuråker. Utfl. t. Tuna 1872.
(W33) Eva Brandberg, * 28/10 1818 i St. Kopparberg, Kopp. Utfl. t. Tuna 1872.
Anders * 7/9 1844. Utfl. t. Tuna 1872
Eva * 24/2 1846, † 11/5 1847
Anna * 12/2 1847, † 4/12 1847 (kikhosta)
Robert * 17/10 1848, † 17/1 1852 (bröstinflammation)
Theodor, tv., * 12/7 1850. Utfl. t. Tuna 1872
Eva, tv., * 12/7 1850. Utfl. t. Tuna 1872
Robert * 19/2 1852. Utfl. t. Tuna 1872
Carl * 22/1 1853. Utfl. t. Tuna 1872
Laura Augusta Wilhelmina * 16/11 1855, † 15/5 1861 (brännskada)
Gustaf * 3/10 1858. Utfl. t. Tuna 1872.

—4—

23N1 Thore (Teodor)Härdelin född 12/7 1816, s. t. grosshandl. A. Härdelin i Gävle. Flyttat från Norrbo till Delsbo 1856. Kapten. Bos. i Nordanäng 4, Delsbo. † 20/12 1896.
Gift 24/6 1856 i Norrbo prästgård med (49B3) Sara (Sally)Maria Lovisa Berg född 7/4 1827, d. t. prosten L. O. Berg i Norrbo. † 11/9 1881 i Söderhamn.
Barn:
Anna Cecilia * 14/5 1857. Utfl. t. Söderhamn 1880
Maria Juliana * 13/7 1858, † 23/8 1930
Tord * 24/1 1860, † 22/8 1865
Emma Margreta * 6/12 1861, † 23/8 1865
Ivar * 13/3 1863, † 9/8 1865 (scharlakansfeber)
Lars * 27/5 1864, † 7/9 1865 (scharlakansfeber)
Thore * 6/8 1866 Riksspeleman gift 1891 skild och omgift 1919, i Delsbo. Död 2/4 1945
Clara Matilda * 26/4 1868                                    9P26
Nils * 9/5 1871, † 22/5 1871

23N5 Thore Härdelin, * 6/8 1866, s. t. kapten T. Härdelin i Nordanäng 4, Delsbo. G. 6/8 1891. Egendomsägare i Nordanäng 4:4 o. Sjömyra, Delsbo. Gården i Nordanäng brann ner till grunden, men en ny blev uppförd 1894. (Riksspelman.) (Frånsk. 3/6 1918.) Omg. 13/2 1919. † 2/4 1945.
(P180) Maria Cecilia Alexandra Tengborg, * 26/6 1870 i Trollhättan, Älvsb. (Frånsk. 3/6 1918.) † 2/2 1933.
(A15) Anna Margreta Adamsén, * 17/6 1875 i Sth. Änka o. bos. i Strandäng, Delsbo.
Sally Maria * 8/12 1891. Utfl. t. Hedemora 1901
Thore * 22/1 1893, † 16/12 1924
Sigurd * 31/5 1894. Utfl. t. Sundsvall 1902 Död 1/6 1961
Lars Ivar * 27/9 1895, † 4/11 1918
Anna Cecilia * 3/9 1896. Utfl. t. Hedemora 1913
Nils Oskar * 8/9 1898                                        6
Gösta Rickard * 31/8 1899. Utfl. t. Sth. 1914
Emma Alexandra * 1/8 1903, † 11/6 1928
Sven Birger * 21/11 1907. Utfl. t. Sundsvall 1911
Tora Elisabet, * 30/6 1911                                  (X4)7E25
Sven * 20/6 1916. Riksspelman Utfl. t. Sth. 1937. Död 30/8 1987.

23N5 Nils Oskar Härdelin, * 8/9 1898, s. t. T. Härdelin i Sjömyra. G. 18/4 1926. (Frånsk. 1927.) Trädg.-mäst. Bos. i Ede, Delsbo.
(X11) Annie Marie Hillbom, * 23/5 1897 i Gävle. (Frånsk. 1937.) Utfl. t. Härnösand 1934.

Dödsannons
Tillkännagives att f. d.kaptenen vid Kongl. Hälsinge regemente, Riddaren av Svärdsorden m.m.
Thore Härdelin, född i Gävle 12 juli 1816, stilla avled i Delsbo den 20 December 1896,
sörjd och saknad av barn, barnbarn samt övrig släkt och vänner.

 

dels-008-nordaneng

Nordanäng 133, med den pampiga mangårdsbyggnaden från 1894

Nordanäng 4:4 Det var här som kapten (23N4) Thore Härdelin (1818-1896) vid Delsbo Kompani, Hälsinge Regemente hade sitt residens.

dels-011-annons

Den 10 maj 1894 brann gården ner till grunden. Kapten Tore Härdelins mangårdsbyggnad i Nordanäng i Delsbo nedbrann i torsdags till grunden. Elden började ofvanppå taket vid 12-tiden på dagen, antagligen genom någon gnista från skorstenen. En del af lösegendomen räddades visserligen, men genom brist på folk brann äfven en del af den utburna lösegendomen upp. En nyss slagtad gris blef allt för mycket stekt, i det han fick dela det uppbrunnas öde.

Vid det tillfället hade sonen Thore Härdelin tagit över gården vilket han gjorde redan som 23-åring 1889. Thore var kanske inte så intresserad av jordbruk utan kom istället att framgångsrikt ägna sig åt folkmusik. Han ville spela, spela och spela. Härdelins stuga i Strandäng 168, var under en 25-årsperiod räknat från 1910, trots sina små dimensioner en folkmusikens högborg, man kan säga ett spelmännens Mecka, dit de gärna vallfärdade då tillfälle gavs.

dels-012-klipp 
Tidningsbild på Riksspelman Thore Härdelin med maka Anna-Greta född Adamsen

Nuvarande mangårdsbyggnad uppfördes samma år som branden – 1894. År 1917 köpte  (14Y26) Per Snygg det gamla kaptensbostället av Herman Uggla och innehade det till 1938 då äldste sonen tog över.
Egendomens areal var på totalt 180 har, varav 60 åker, 120 skog. Ett av socknens största lantbruk.  Per Snygg var tidigare arrendator vid prästgården i Norrbo, och hans son Sven-Erik Snygg berättar att inför flytten till Nordanäng körde han allt bohag över vårisen på Sördellen.

dels-10-n-eng-133 
Utsikt från gården över ägorna med de blånade bergen i bakgrunden.


   

Thore Härdelin avled den 2 april 1945



 

    
Sigurd Härdelin avled den 1 juni 1961


 
Riksspelmännen Sven- och Thore Härdelin vid stugan i Strandäng 1983 eller 1984.


Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du uppskattar den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo, eller Swisha till 073-600 42 78

Tack för din hjälp – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


 Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *