John Norhagen

John Norhagen, pojken från Stråsjö i Bjuråker som blev konsertmästare i USA


Gillar du den här sidan får du gärna dela den med dina vänner


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

Konsertmästare Norhaugen


John O. Norhaugen vid 58 års ålder

Pojken från Stråsjö i Bjuråker som blev konsertmästare i USA

En vinterkväll år 1905 satt det två pojkar, den ene 14 och den andre 15 år, i en bakstuga i Norrhavra, Bjuråker. Den äldre var styvare, han kunde spela Napoleons marsch den andre kunde inte den yngre åtminstone ensam, men när han fick följa med kamraten gick det någorlunda. Något vidare njutbar musik presterades inte den kvällen, men de båda fiolisterna var roade och längre sträckte sig inte fordringarna då.

Här lämnar vi 14-åringen och sysselsätter oss med den äldre. Han hette Johan Svensson och var från Västerstråsjö i Bjuråker, där föräldrarna hade ett hemman. Han kom att göra karriär som fiolist trots att han började rätt sent med den intensiva träning som är en förutsättning i sådana fall, men när han väl hade börjat ådagalade han en otrolig energi och gick sin tilltänkta bana utan andra resurser än dem han själv kunde mobilisera.

Sedan han blivit växt och lämnat hemmet, ägnade han sig huvudsakligen åt skogsarbete, det enda som var att tillgå för en yngling i hans ställning den tiden, utan särskild yrkeskunskap. Fiolen hade han med sig och spelade så snart tillfälle gavs, emellanåt på danser, vilket kunde ge en förstärkning av kassan.

I 20-årsåldern tycks det ha varit som han fattade beslut att när han därtill var mogen, helt ägna sig åt musiken och gick då in för systematisk träning. För en skogsarbetare var det inte så lätt. En sådan var ju oftast hänvisad att bo tillsammans med andra och om någon i ett dåtida kojlag skulle gett sig på att spela styder och skalor i timtal, skulle han snart ha blivit utkastad.

En gång hampade det sig med hårt arbete och träningsmöjligheter. Han var i Jämtland och blev där erbjuden att köra timmer åt en bonde. Han antog arbetet, fick bo ensam i en stuga där han inte störde någon med sin fritidssysselsättning och när han utförde dagens arbete kunde resten av dygnet uppdelas att spela och sova på.

På somrarna var han i regel hemma någon tid och hjälpte föräldrarna med jordbruket och även då blev det skiftesindelning av dygnet med i allmänhet åtta timmars träning på fiolen. När tillfälle och kassa medgav tog han lektioner. En gång hade han spelat på Stadshotellet i Hudiksvall och när han slutade där, hade han några tior i plånboken. Han for till Gnarp, där Sven Kjellström då för tillfället vistades på sitt sommarställe. Trots semestern lyckades han få denne att mot ersättning av tio kronor i timmen några dagar framåt ge en timmes lektion varje dag. Han stannade så länge kassan medgav och under tiden levde han på korv och limpa och låg i lador på nätterna. Var det dyrt att få del av konsten, så var vivret billig, vilket också var fallet när han omkring 1920 vistades i Prag och spelade för Henri Marteau, professor vid konservatoriet där. Då inverkade valutaskillnaden så att han kunde stanna relativt länge på en måttlig reskassa.

Professor Marteau
Han var en framstående fransk violinist, som i början av 1920-talet flyttade till Sverige och blev svensk medborgare.

Johan Svensson, eller Norhagen som han hette efter namnbytet, finansierade sin utbildning på så sätt, att han arbetade och sparade en tid och när han fått ihop en summa, sökte han sig till något ställe, där det gick att få undervisning.

Efter första världskrigets slut följde en högkonjektur, som emellertid bara räckte ett par år.

År 1922 inträdde en kris med arbetslöshet som följd och det artade sig till att bli dåligt med förtjänsten. Troligen i tanke på att det i de stora möjligheternas land i väster skulle vara bättre, gjorde han som en gång Petter Jönsson: ”Tog Gud i hågen och gav sig ut på Atlanten”. Det var 1924 och resans mål Winnipeg i Canada. Att komma från Sverige och rit den tiden, det var ett hopp ur askan och upp i elden. Läget där var då sämre än i Sverige, men väl framme måste han försöka med något och det blev med en start som lärare i fiolspelning.

Men det var tunnsått med elever. Det blev en svår tid och det låg ett stänk av bister humor i svaret på frågan om, hur han hade det de första åren i Winnipeg. Det lydde: Jag hade god tid att öva mig. Han drog sig fram några år, det ökade med eleverna och när han fick börja spela med i en orkester i staden, ordnade det sig ganska bra. Då det började komma dollar till de gamla föräldrarna i Stråsjö gladde de sig nog mer över att deras son kommit på grön kvist än över pengarna.

Konsertmästare
Verksamhetsfältet flyttades från Winnipeg till Fort William och sedan till Port Arthur, där han blev konsertmästare i en 50-mannaorkester och utövade samtidigt undervisningsverksamhet.

Som de flesta andra hyste han väl en önskan att bilda familj, men det blev inte möjligheter till det förrän han var 58 år. Då träffade han en musiklärarinna, som blev hans fru. De hade fått tre söner, vilka nu är 12, 10 och 8 år, alla tre lovande fiolister.

Den här i början nämnda 14-åringen hade mycken glädje och i viss mån nytta av vänskapen med den äldre under nära tjugo år. Att få följa hans utveckling från Napoleons marsch och till Mozarts violinkonserter var utomordentligt intressant och värdefullt såtillvida, att det vidgade den musikaliska horisonten.

Detta var några glimtar ur ett på sitt sätt strävsamt liv, berättelsen om JonSvensas Johan, stråsjöpojken, som på sitt område skapade sig n ställning livet hinsidan Atlanten. Många har rest samma väg som han i avsikt att skapa den lycka som välstånd kan ge.

En del har haft tur och gemensamt för alla har varit att de haft utvecklingen och konjunkturerna till bundsförvanter.

En musikers framgång beror varken på tur eller konjunkturer, det är uteslutande på honom själv det hänger och hur han förvaltar det anförtrodda pundet.

Man kan gott säga att det är få som gjort det bättre än John Olof Norhagen.

Text och bild ur HT den 13 december 1961
Av Anders Jonsson
Avskrift, Åke Nätterö


Läs om hans hustru Mirjams bortgång.

 

 

Uppgifter ur Delsbo – Bjuråker – Norrbo släktregister


Den 19/7 1918 fick Johan Olof Svensson tillstånd att heta Norrhagen


Registerbeteckning »55F» berör en släktgren från Ljusdal, Gävleborgs län, som inflyttat till Bjuråker 1903.

—55 F 1—

(X27) JONAS OLOF SVENSSON, * 18/12 1861 i Ljusdal, Gävleb. G. 20/11 1886. Infl. fr. Bergsjö 1903. Bonde i V. Stråsjö 11 (Ö. Stråsjö 192), Bjuråker. † 27/1 1949, Svedjebo 7:4.
(E122) EMMA KRISTINA LINDSTRÖM, * 13/11 1854 i Vånga, Ög. † 21/1 1941.
KRISTINA JULIANA * 22/9 1887. Utfl. t. Hög 1907
NILS GUSTAF * 10/2 1889
JOHAN OLOF »NORRHAGEN» * 18/9 1890. Utfl. t. Sundsvall 1919
JONAS SAMUEL * 20/8 1892. Utfl. 1928
EMMA ERIKA * 18/5 1894
OSKAR EMANUEL * 13/12 1896                           2
PER TEODOR * 30/1 1901. † 11/12 1904

—2—

1 OSKAR EMANUEL SVENSSON, * 13/12 1896, s. t. bonden J. O. Svensson i V. Stråsjö. G. 18/6 1933. Gårdfarihandl. Bos. i Norrberg, Bjuråker.  † 25/1 1973.
54F2 AJNA MARIA SJÖBERG, * 31/7 1897, d. t. bonden P. O. Sjöberg i V. Stråsjö 2.  † 13/4 1992.

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare,  mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *