Här fortsätter berättelsen om Motlutsflottningen. Forsa ångsåg började byggas 1857-1859 med officiell invigning 1860, samtidigt med Hudiksvall – Forsa järnväg och Tamms kanal. Driften upphörde 1911 och året därpå revs sågen och många intilliggande byggnader.
Sågverket av stängt under vintern
Sågningen avbröts i allmänhet vid jultiden eller något tidigare, och kunde någon gång återupptagas i slutet av mars, men vanligast i april månad.
Många uppgifter om Forsa ångsåg har vi Hugo Martinsson att tacka för. Hans forskning har varit den stora uppgiftskällan.
Historien om Forsa ångsåg börjar med Motlutsflottningen.
Läs om Arbetare vid Forsa ångsåg.
Läs om Ångsågens starkaste stabbläggare.
Läs om Patron Riddle och handlare Brolin.
Läs om Kvinnor och barn vid ångsågen.
Läs om kolarna vid ångsågen.
Läs om Nöjeslivet vid ångsågen.
Läs om Traditioner vid ångsågen.
Läs om Blodig fejd vid ångsågen.
Läs om Obehagliga händelser vid ångsågen.
Läs om Grymtorpet i Hillens by.
Läs om Händelser i Näsvikenstrakten.
Läs om sågverk – Wikipedia
Se Vretens Ångsåg.
Se ångmaskin vid Ångsågen i Drängsmark. Se del 2.
Läs om Hamre skola och attentatet på sågverksbron
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Forsa ångsåg
Karta över anläggningarna kring Hamreströmmen år 1881.
Bild ur foldern Forsa ångsåg 2006, av Hugo Martinsson
Så här ser platsen för ångsågen ut nu på dagens karta
Bygget av sågen
Engelska bolaget köpte år 1858 krono skattehemmanet Hille (no Sub 1) om ett öresland som låg strax väster om Hamreströmmen och på denna fastighet byggdes sågen. Fastän sågen kom att byggas på byn Hillens mark, figurerar den under flera olika namn. I den första taxeringslängden kallas den för Böle- eller Hamresågen. Forsasågen är också ett vanligt namn.
Bolaget hade sin verksamhet uppdelad på olika förvaltningar eller ”stationer” som de kallades. Sågen kallades Forsa station eller vanligast Hamre station. Den första uppgiften på detta konto är från den 10 augusti 1857 och avser Rd 3, 24 för skjuts fram och åter till Arnön ”för att hämta byggmästare Nyberg”. Dessutom har några utbetalning gjorts i juni till Mr John Riddle och några ingenjörer. Man kan med fog anta att sågverksbygget startade ungefär vid den tiden och att Nyberg skulle leda bygget. I räkenskaperna finns under detta och fölande år ett konto med titeln ”byggmästare Nyberg”. Åtminstone vad beträffade träarbetena kan man anta att sågen blivit färdigbyggd under 1858. Byggmästare Nyberg bosatte sig i Hillen.
Källa: Foldern Forsa ångsåg 2006, av Hugo Martinsson
—49E1— Forsa släktbok
(Y61) JOHAN OLSSON NYBERG, * 11/4 1825 i Vibyggerå sn. V.norrl. G. 17/4 1867. Byggmästare i Hillen. † 25/7 1872.
(X20)11Z1 INGA ÅSELL, * 19/2 1828, d. t. bonden Per Olsson i Åsak s5, Hög. † 28/12 1907.
Verksamheten vid sågen
Genom avhandlingar under åren 1856 – 1858 köpte dåvarande handlaren i Hudiksvall E.O. Regnander femtioårig avverkningsrätt till större delen av Lillhärdals socken i Härjedalens stora skifteslags alla hemman tillhörande skogsmark. På grund av detta köp bildades redan år 1857 det engelska bolaget Stream-Sawing Mill Company Limited of London, på vilket Regnander, som ingick som delägare i bolaget, överlät ovannämnda avverkningskontrakt allt efter dessa blevo effektiva.
För att tillgodogöra sig de förvärvade skogskapitalen byggde bolaget Ljusnan-Dellens flottled genom sjöarna Gryttjen, Lången, Stömne- och Avasjön. Med Svinhammars skiljebom i Ljusnan vid Hybo i Ljusdals socken, samt ett större sågverk – Forsa ångsåg – intill Hamreströmmen i Forsa socken.
Genom flottleden kunde bolagets timmer frånskiljas övrigt flottgods å Ljusnan och över Dellen flottas till ångsågen, varifrån virket transporterades i pråmar till Forsa station – gamla stationen ovanför kyrk strömmen – vilken den tiden var den nyanlagda Hudiksvalls järnvägens ändpunkt. På järnvägen fördes virket vidare till bolagets utlastningsbrygga i Hudiksvall, belägen i närheten av stationen.
Vad sågverksanläggningen i sin helhet kostade bolaget är obekant, men enbart flottleden mellan Ljusnan och Dellen drog en summa av 136.000 riksdaler. I denna kostnad deltog emellertid järnvägsbolaget med en tredjedel, vilka medel upplånades av det engelska bolaget. Leden var nämligen av stor betydelse för järnvägen som hade att från Forsa station frakta flottgodset till Hudiksvall. Den femtioåriga avverkningsrätt som bolaget förskaffat sig på de stora Lillhärdals skogarna betingade den ganska blygsamma summan av 6.000 riksdaler, vilket får sin förklaring därigenom att skogen häruppe, före flottledens tillkomst, av ägarna ansågs nästan värdelös, vilket den ju också i verkligheten var då den inte kunde utnyttjas.
Maskineriet från England
Forsa ångsåg uppfördes under tiden 1857 – 1859. Huvudparten av allt maskineri kom från England och lossades i Hudiksvall, varifrån det tyngre godset på vinterföre kördes till byggnadsplatsen. Transporten av de stora ångpannorna är omtalad som synnerligen besvärlig vilket även var fallet vad ångbåten ”Fortuna” vilken också var med från England. Denna båt vars uppgift var att ombesörja bogsering av virkespråmarna och övrig sjötransport mellan ångsågen och Forsa station, sjösattes och började sin verksamhet år 1858.
Ångsågen i Forsa. Foto 1870
Såghuset saknade fönster
Sågen förseddes ursprungligen med 6 enkla ramar och två kantverk. Någon anordning för uttag av stav eller annat småvirke fanns inte och förekom för övrigt inte den tiden. Såghuset uppfört med grova bjälklag och tung takkonstruktion var låg och mörk som arbetslokal. I undervåningen, som till större del låg under markytan, var förhållandet ännu värre då fönster i det närmaste saknades, och befanns fönsteranordningarna på såghuset i övrigt huvudsakligast bestå av gluggar stängbara med luckor.
Sågramarna vilka stodo i linje över såghusets bredd, voro till sin övre del fästade i takkonstruktionens undre bjälklag. Hastigheten efter nutida begrepp långsam med tämligen enkla matningsanordningar. Sågbladen tämligen grova med kraftigt tilltagna tänder och stor skränkning, men ramarna dock snabbsågande i förhållande till de större vattensågarnas s.k. finbladiga förfäder. Kantverken hade grova klingor och s.k. hundmatning. På grund av såghusets ringa höjd över vattenytan var timmerspelsbanorna låga. Deras konstruktion densamma som vid vattensågarna, med en grov löpande ändlös kätting till vilken kopplades timmerknippen sammanhållna av en betsel- eller strypkätting. Denna anordning var för övrigt allmän vid sågarna lång in på 1900-talet och användes vid Forsa ångsåg tills driften nedlades.
Dels på grund av arbetsmaskinernas beskaffenhet och dels av andra orsaker blev virkesutfallet ur sågtimret inte på långt när vad det efter senare tiders uppfattning bort vara. De grova bakarna och ribben hade vid ångsågarnas första framträdande föga värden då intet småvirke uttogs genom klyvning såsom senare och på platser – såsom vid Forsa ångsåg – där under tidigaste skedet föga kolning förekom, blev den stora avfallsmängden en ganska besvärlig fråga. Sågavfallet lämpade sig emellertid till utfyllningar och vid ifrågavarande verk utfylldes stora områden vid Hamreströmmen och en del av Hillensviken där brädgården anlades. För att bli av med barken och allt småavfall byggdes en rälsbana på järnbockar en bit ut i vattnet nedanför brädgården, och här vid de s.k. ”bränningen” brändes förutom barken även all överflödig ribb och bakar under många år.
Ångpannan
Ånganläggningen vid sågverket genomgick ingen större förändring eller modernisering under det halvsekel som sågningen varade, men utvidgning kom till stånd då sågen tillökades med stavverk. De engelska pannorna såväl som den ursprungliga huvudmaskinen stod tiden ut. Pannorna voro av enklaste slag med lågt tryck och låg verkningsgrad, lång cylindrisk stomme och plana gavlar samt genomdragna med en kanal eller grovt rör för erhållande av större eldyta, och vidare försedda med stor dom. Eldstaden för sågspån var den vanliga vid sågverken med ugn i murverket framför varje panna, vilka samtliga kunde eldas med ved underifrån. Dessa ångpannor slukade ofantligt med bränsle, men de tillhörde ett skede i ångsågarnas historia då sådana omständigheter egentligen var en fördel.
Ångmaskinen från en hjulbåt på Themsen
Huvudmaskinen, en dubbel balansmaskin av Watts typ, tillverkad i London år 1850. Det påstås att den ursprungligen drivit en hjulbåt på Themsen. De båda cylindrarna – vilka i ende av varandra – stodo vertikalt på fundamentet i jämnhöjd med golvplanet, och hade sina kolvstänger förbundna med de på höga gjutjärnsbockar lagrade balansarmarna. Dessa balanser hade på motsatta ändar förbindelse med maskinens vevar genom grova vevstakar. Maskinaxeln var lagrad ungefär i plan med golvet i maskinrummet och hade på mitten ett stort kugghjul vilket verkade mot ett mindre drev på sågverkets huvudaxel. Maskinens långsamma rörelser nödvändiggjorde nämligen en betydlig utväxling. Luft- och matarpumparna drevs med stänger från balansarmarna, medan slidrörelsen stod i förbindelse med vinkelhävarmar, som manövrerades av excenteranordningar på maskinaxeln. Tack vare utväxlingen förde maskinen en del buller under gång.
Forsa ångsåg
Maskinhuset
Pann- och maskinhus voro uppförda av tegel och sammanbyggda med sågbyggnaden. Skorstenen var av fyrkantig typ. Verkstaden låg direkt ansluten till sågverket, vilket inte var fallet med smedjan, som fanns belägen en god bit därifrån. Flera kaserner hörde sedan gammalt till verket, där för övrigt fanns herrgård, en mindre tjänstemannabyggnad, samt ”bakstugor”. Till herrgården hörde ett mindre jordbruk. Brädgården sträckte sig efter strömkanten från sågen ner mot Hillensviken. Inga bockbanor fanns i denna brädgård, vilket gjorde att virket måste bäras från marken eller kaj till stapelns topp, vars höjd dock inte var så värst imponerande den tiden.
Någon större förändring vid brädgården skedde inte under det engelska bolagets tid, men under år 1864 förvärvades Västra Hälsinglands trävarubolags skogar för en summa av 292.000 rd, – i vilket bolag här förut nämnde E.O. Regnander var en av tio i Hudiksvall omnämnda delägarna och vann därigenom en avsevärd tillökning i sina skogstillgångar. Bolagsstyrelsen utgjordes av fyra engelsmän samt Regnander som tillika var bolagets deponent. Siste disponenten i engelska bolaget var C.A. Hellström, Hudiksvall, som kvarstod till bolagets egendom var realiserad.
Engelska bolaget upplöstes redan 1868, och all dess egendom såldes samma år till E.O. Regnander och E.A. Pilgren, Hudiksvall, vilka voro utskickade till London för uppgörelser i affären, såsom ombud för de personer inom Hudiksvall och kringliggande landsbygd, vilka tecknat sig såsom delägare i ett eventuellt nytt bolag med ändamål att inköpa Hudiksvalls ångsågsbolagets egendomar och fortsätta de4ss rörelse. Det nya bolaget blev Hudiksvalls Trävarubolag, som konstituerades på sammanträdet av delägarna den 6 oktober 1868.
Sedan Hudiksvalls Trävarubolag tagit hand om rörelsen skedde stora förändringar vid Forsa ångsåg.
Ny bolagsledning drev fram 116.000 sågade timmer per år
Under engelska bolagets tid sågades i genomsnitt 61.000 klampar årligen, medan man redan under det nya bolagets första verksamhetsår sågade 116.000 timmer vid samma sågverk.
Huruvida den stora skillnaden på sågningsresultatet berodde på att verket börjat drivas i dubbla skift, eller om det engelska bolaget på grund av avverknings- och flottningssvårigheter ej hade mera timmer till förfogande, kan inte här klarläggas. Efter en tid kom emellertid en ombyggnad av sågverket till stånd, då såghusets södra taksida fick en utbyggnad som försetts med fönsterhuvar och sedan även på gavlarna stora fönster blivit upptagna framträdde arbetslokalen ljusare än tillförne.
Brand ödelade engelska brädgården
Då järnvägen Hudiksvall – Forsa utsträcktes till Näsviken utdelades stickspår till sågverket, och sedan den nya bandelen öppnats för trafik år 1875, nedlades brädgården vid Forsa ångsåg, varifrån det sågade virket sedermera fraktades direkt till Hudiksvall för stapling i brädgården som var belägen mellan badhusparken och nuvarande (1951) brädgård. Forsasågens brädgård i Hudiksvall, vilken vanligtvis kallades ”engelska brädgården”, fanns kvar till 1906 då den 17 juni totalt förintades genom brand 1906. Den del av brädgården i Forsa som lågs längst bort från sågen påfylldes med sand, och anlades här en större ribbkolning med ett 20-tal större bottnar för resmilor. En del utlastningskajer byggdes visserligen, bland annat för virket från ”ångsågen”, men vid ångsågen skedde utlastning direkt på järnvägsvagnarna som kunde inskjutas i såghusets främre ända. Järnvägen var smalspårig (egentligen av mellantyp i fråga om spårbredd) vilket gjorde att vagnarna inte upptog så stor plats.
Under 1870-talets senare delbörjade stav och annat småvirke uttagas, då en klyv och kantbänk för nämnda behov installerades i såghuset där ribbkap och justerkap redan tidigare införts. Efter någon tid byggdes ett särskilt stavverk, den s.k. ”stavkäringen” med tillhörande maskinrum där en liggande kompound ångmaskin insattes för kraftbehovet.
En rälsbana på höga bocka byggdes, kort efter brädgårdens slopande, för transporten av avfallsvirket och sågspånen till kolningen samt barken och skräpvirket till ”bränningen”.
Banan hade en svag lutning hela sträckan till kolningens yttersta ända, vilket betydligt underlättade vagnsskjutningsarbetet. En någorlunda god höjd på banans förgreningar på kolningsområdet var nödvändigt då ribbvagnslasterna, på åkare eller slagstockar, av sin egen tyngd borde åka så långt som möjligt från banorna vid avtippningen.
Rätt tidigt utbyggdes två av enkelramarna mot dubbla, och utökades timmerspelsbanorna från två till tre. När stadsbanan Ljusdal – Hudiksvall fullbordades år 1888 inlades nya spår till Forsa ångsåg där lastkajer anlades utanför verket, vilket förseddes med traversspår för de olika virkesvagnarnas rangering till respektive spår. Från en vattendriven tvåramig såg på Hamre sidan av strömmen – den s.k. ”bondsågen” – ledde en hög brobana över forsen till en utlastningskaj, och anknöts vidare till kolningsspåret. Denna vattensåg förhyrdes nämligen av bolaget under lång tid för grovtimmersågning.
Bild från 1903 av kolningen vid Forsa ångsåg med kolarna Claes Krantz, Johan Kjellin, Lars-Erik Jäderblom och Nils Johan Johansson. Pojkarna är fr. v. Arthur Jäderblom, numera (1951) folkskollärare i Sundsvall och Gunnar Myhrgren, bosatt i Näsviken
Belysning under arbetet.
Av gammalt fanns blott en tvärgående ledning som förde sågspånen till pannrummet, vilken för övrigt var av primitivaste beskaffenhet. Ursprungligen kärades all sågspån. Under sågverkets senare skede fanns många spännledningar varför kärrningen i det närmaste bortföll. Elektrisk belysning var ordnad lång före sekelskiftet, och synnerligast de stora båg- eller kolspetslamporna gåvo utmärkt ljus. Kolningen saknade belysning. Av gammalt hängde väl en och annan lykta med fotogenlampa vid spårförgreningarna, för växlingens skull, men i övrigt fick man nöja sig med en sorts eldjärn eller bloss. Vanligtvis tändes helt enkelt en brasa intill arbetsplatsen.
Vid sågverket användes av gammalt likaledes fotogenlampor och oljebloss, och i undervåningens labyrinter brukades blossen ända till sågens slut.
Åtta ramar, flishackar
Under Forsa ångsågs sista skede återgick man till sex enkelramar, men insattes tvenne större ramar för sågning av grovtimmer. En del transportörer och flishackor tillkom också omkring sekelskiftet. Förhållandet var nu sådant att sågspånen, på grund av den stora mängd ribbkolningen förbrukade, blev i knappaste laget för eldningsbehovet, varför hackning av flis och vekare ribb blev en nödvändighet. De första hackarna lågo i plan med golvet och matades medelst en löpande rem på vilken virket från kapbänkarna nedkastades. Dessa flishackar voro emellertid mindre effektiva, och för övrigt ganska farliga. Varför de senare utbyttes mot kraftigare maskiner, vilka placerades i sågens undervåning och matades genom stupande rännor.
Sågningen avbröts under vintern
Verkstaden utrustades efterhand med utmärkta arbetsmaskiner och utfördes här stora arbeten till samtliga av bolagets sågverk. Driften vid verkstaden, som hade egen ångmaskin och panna till sitt förfogande, pågick året om, vilket inte var fallet med sågverket. Så snart vinterkylan gav sig till känna på allvar tillfrös den tämligen grunda timmerbassängen ganska snabbt. Sågningen avbröts i allmänhet vid jultiden eller något tidigare, och kunde någon gång återupptagas i slutet av mars, men vanligast i april månad.
Stadsbanans nya spår och släckvatten hinkades ur strömmen
Nere på kolplatsen tillkom inga egentliga förbättringar under senare tider av driften. På grund av ett långt drivet stavuttag samt inskränkningen till enkla skift, samt ”bonnsågens” totala avkoppling från ångsågens drift, nedlades en del av kolningen då dessa bansträckor revos bort, och försvann de gamla kolhusen i samband med statsbanans öppnande för trafik år 1888. Träkolen kunde hädanefter utlastas såväl vinter som sommar. På grund av att kolplatsen kom att ligga ganska djupt under den nya järnvägens utlastningsspårs nivå, fick emellertid körbanorna upp till kolbryggorna en betydlig stigning. Pumpanordningar saknades nästan helt under kolningens senare år, då släckvattnet måste ”hinkas” ur strömmen eller vissa vattenhålor inne på kolningsområdet.
Ny såg anlades
Strax efter sekelskiftet stakades för en ny ångsåg i omedelbar närhet av den gamla, då under ett par vintrar stora stenmassor uttogs och framkördes till byggnadsplatsen. Då den stora vattensågen vid Iggesund nedlades 1905, troddes allmänt att det förhalade bygget skulle bli en verklighet (A-B Iggesunds aktier tillhörde Hudiksvalls trävarubolag sedan år 1903) men därav blev intet, och man började ana att sågverksrörelsen vid Forsa ångsåg inte skulle bli så långvarigt efter denna begynnande sågverksdöd. Ett extra justerkapverk uppfördes dock kort därefter på kajen utanför såghuset och vårvintern 1911 byggdes en transportledning och lastningsanordning för överförande av hack till järnvägsvagnar. Nämnda år som blev Forsa ångsågs sista, blev kolningen högst obetydlig då ribben i möjligaste mån genom hackning förvandlades till lämpligt bränsle för ångpannorna i Forsså bruk.
H T dec. 1951
Av M. Krantz
Avskrift: Åke Nätterö
GEFLEPOSTEN DEN 18/8 1881
Forsa ångsåg är antagligen för flertalet af våra läsare knappast känd till namnet. Hon hör likväl till de större inom länet och är följaktligen väl värd sitt egna kapitel. Sågen, som ligger vid Hudiksvall—Näsvikens järnväg, eger nämligen 4 dubbelramar, hvilka drifvas af en maskin om 50 nominelle hästkrafter. Försågningen per dygn uppgår till omkring 1,200 stockar. Virket flottas från skogar inom Herjedalen och Helsingland, dels på Ljusnan, dels förmedels konstgjord flottled från Ljusnan till Södra Dellen. Hela årliga tillverkningen uppgår till 20,000 standard.
Sågen eges af Hudiksvalls trävaruaktiebolag, hvars disponent är grosshandlande E. O. Regnander; och dess rörelse åter skötes i första hand af hr A. G. Friström.
Samma bolag eger dessutom i trakten flera mindre vattensågar och en större ångsåg på Hudiksvalls område.
Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg
Arbetstiden vid ångsågen var från kl 06.00 till 19.00 med två timslånga matraster. På lördagar var arbetstiden något förkortad. När Hudiksvalls Trävaruaktiebolag övertog sågen övergick man till tvåskift och då var omkring 200 personer anställda. Vissa tider gick sågen dygnet runt. Eftersom timmerbassängen var ganska grund frös den snabbt till när vinterkylan kom och sågen fick i regel stänga senast vid jultiden. Arbetet kunde tas upp igen i mars men vanligast i april.
Forsa Ångsåg var en imponerande anläggning. Timret från Svinhammar leddes via en kanal i stort sett rakt in i sågverket, där det fångades upp för inmatning i sågen.
Ångbåtsbryggan och parti av brädgården samt herrgårdsbyggnaden vid Forsa ångsåg.
Efter fullgjord sågning transporterades det sågade virket ut till kajen för att lastas på pråmar och bogseras på Rolfstaån till Forsa station av ångbåten Fortuna. Foto 1868
Forsa station där omlastning av virket skedde från pråmar till järnvägsvagnar för vidare transport till brädgården i Hudiksvall. Till höger ser vi Forsa kyrka. Bilden är troligen från slutet av 1860-talet.
Hudiksvall med ”Engelska brädgården” i förgrunden. Den 17 juni 1906 förstördes brädgården genom eldsvåda. Efter målning av Albert Blombergsson från 1860-talet i Hälsinglands museum. Bild ur boken Iggesund Del II.
Den största kasernen ”storkasern” låg i sluttningen mot Hillen ca 100 meter väster om sågen. Den hade fyra ingångar efter båda långsidorna och två ingångar på gavlarna. Den hade två våningar med 10 fönster i rad på varje våningsplan. I kasernen bodde omkring 20 familjer. I de flesta familjerna fanns det många barn, 8-10 var inte ovanligt. I en kasern kunde det finnas 100 barn.
Nykasern. I sluttningen fanns även ”Nykasern”, även kallad ”Lärkhöjden” (sedan den ursprungliga Storkasern rivits). Den hade två våningar med fem fönster i varje våningsplan.
Sågverket var som ett eget litet samhälle, med kaserner för arbetarna och deras familjer, inspektorsbostad och kontor. Man byggde till och med en egen kvarn och en mjölnare med egen bostad fanns anställd. För kvarnens drift leddes vatten genom en särskild tunnel, som fortfarande finns kvar.
Efter det att sågen rivits 1912 kom den verkliga dödsstöten för industriområdet den 7 september 1914 då de återstående industribyggnader brann ned.
Engelsmannen John Riddle. Foto: HM
—133H1— Forsa släktbok
JOHN RIDDLE, * 25/1 1822 i Buckinghamshire, England. G. Ingenjör vid Ångsågen.
ELLEN DAVIS, * 17/3 1819 i London. Fam. infl. fr. Shoreditch, London.
HARRIET, * 10/6 1844.
ELISABETH, * 18/4 1846.
ELLEN, * 19/12 1848.
När John Riddle mötte sin överman
En av de engelska teknikerna John Riddle, var under det engelska bolagets tid förvaltare för Forsa Ångsåg. Riddle blev mest känd för sina översittarfasoner och hänsynslösa behandling av arbetarna. Det berättas om honom att han alltid hade sin stora svarta hund och en hundpiska med sig, när han var ute på sina inspektionsronder. Om han mötte en arbetare som inte fick av sig mössan tillräckligt snabbt, drog han sig inte för att slå arbetaren med piskan eller bussa hunden på honom. En dag måtte han ändå sin överman nere vid ångbåtsbryggan. Fortuna kom från Forsa. En tarvligt klädd man steg i land, gick fram till den fruktade patron ”Riddlell” och hörde sig för om arbete utan att ens hälsa på patronen. Sin vana trogen slog den hetlevrade engelsmannen till honom med hundpiskan. Men i nästa ögonblick fick han själv en kraftig stöt och vacklade, samtidigt som hunden anföll arbetaren. Det hela slutade med att hunden hamnade i strömmen, patronen på marken och frånryckt hundpiskan. Patronen fick ett par slängar av hundpiskan och tvingades be om nåd. Han fick ge ett löfte att aldrig mer slå någon underordnad innan han fick resa sig och kunde linka bort från platsen i sina arbetares åsyn.
När det engelska bolagets verksamhet i Hälsingland upphörde reste patron Riddle tillbaka till London. Detta var troligen 1868 då hela rörelsen togs över av det nybildade Hudiksvalls Trävaruaktiebolag.
John Riddle född i Backinghamskire den 25 januari 1822. Hustrun Ellen född 17/3 1819 i London, liksom deras tre döttrar, Harriet 10/6 1844, Elisabeth 18/4 1846 och Ellen 19/12 1848.
Forsa Ångsåg var byggd så att virket kunde flottas direkt in i byggnaden via en grävd kanal.
Sågen har moderniserats och försetts med stora fönster.
Efter 1874 kunde de sågade varorna lastas direkt på järnvägsvagnar. Några utlastningskajer byggdes främst för bondsågens behov och till dem ledde en hög brobana över forsen. För ångsågens del skedde lastning direkt på järnvägsvagnar som kunds skjutas in direkt i sågens främre del. Eftersom järnvägen var smalspårig var det inte fråga om stora järnvägsvagnar. Det var först 1888 när järnvägen förlängdes till Ljusdal som den blev normalspårig och man byggde lastkaj och nya spår.
Högst upp till vänster, Nykasern och till höger den stora Gammelkasern. Mitt i bild ångsågens skorsten och framför den ser vi gaveln på Hillens kvarn, och kvarnkasern till höger om strömbron.
Mitt i bild ligger inspektorsbostaden med lusthus vilket är det enda byggnaden som finns kvar till våra dagar av sågens byggbestånd. Högst upp Nykasern.
Den östliga delen av brädgården överfylldes med sand och där iordningställdes i stället ett område med plats för ett 20-tal kolbottnar.
GEFLE DAGBLAD DEN 14/11 1899
Hudiksvall i går.
En hemsk olyckshändelse timade i morse vid Forsa ångsåg. Maskinisten Anders Larsson, * 1/6 1850 som var sysselsatt med att smörja maskinen, blef indragen i axelledningen med den påföljd, att hufvudet krossades och ena armen afslets. Tre hans söner åsågo olyckshändelsen. Han efterlämnar änka och fyra barn.
ANDERS LARSSON, * 1/6 1850 i Njutånger. G. 29/11 1874. † 13/11 1899
ANNA KATRINA JÄDERBERG, * 12/2 1857 i Harmånger
KARL JOHAN, * 4/8 1875
GUSTAF HILDING, 26/6 1877
ANDERS BERNHARD, * 5/2 1879
EMIL VILLEHAD, * 5/10 1888
Källa: Kungliga Biblioteket
Forsa kyrkoarkiv
Avskrift: Viveca Sundberg
Kasern, Hillen. Foto: Bonny Sjöblom. Personerna okända
FÖRPOSTEN DEN 16/1 1904
Under kälkbackåkning vid Forsa ångsåg häromdagen råkade en liten son till arbetaren Nils Petter Blid åka ned i strömmen, där han omkom.
NILS PETTER BLID, * 5/3 1850 i Storkyro, Finland
BRITA STINA ERIKSDOTTER, * 7/10 1859 i Söderala.
KARL UNO SANDER, * 22/9 1899. † 4/1 1904. Dödsorsak: drunkning
af våda. Liket funnet den 2/5 1904. Jordfästes den 3/5 1904
Källa: Kungliga Biblioteket
Forsa kyrkoarkiv
Källa och avskrift: Viveca Sundberg
Det byggdes en rälsbana på höga träbockar för att transportera avfallsvirke och sågspån till kolning och bark och skräpvirke till ”bränniga”. Eftersom elden brann ständigt kallas platsen för den ”Eviga elden”.
Bild över ångsågen tagen från bron över Hamreströmmen. På höjden syns Nykasern och till höger syns Hillens kvarn. De små knappt synliga vagnarna på räls användes till att köra avfall till kolning.
Den 8 december 1911 meddelade bolagets disponent att ångsågen var så nedsliten att arbetet inte kunde fortsätta om den inte byggdes om. Bolaget beslutade om nedläggning och rivning som verkställdes 1912.
Forsa ångsåg under rivning 1912
Efter det att sågen rivits 1912 kom den verkliga dödsstöten för industriområdet kring Hamreströmmen den 7 september 1914, då de återstående industribyggnaderna brann ned.
På grund av dåliga vattenföringen hade Böle kvarn stängt och all malning hänvisades till Hillens kvarn som gick för högtryck. På söndag kväll den 6 september hade malningen pågått till inemot elvatiden på kvällen. Vid halvsextiden på morgonen därefter slog lågorna ut från kvarnen som snabbt övertändes. Elden kastade sig snabbt över östra sidan av strömmen och antände Hamre bondsåg som blev lågornas rov. Där låg också Hamre Tullmjölkvarn och några skakverk vilka samtliga brann ner. Även ett bostadshus beläget intill Hillens kvarn förstördes. Den långa bron över strömmen antändes men den lyckades man rädda liksom mjölnarbostaden och Forsså Bruks kraftstation som byggts över nedre slussen.
Lägg märke till banan som går över strömmen från Hamre vattensåg (bondsågen) på andra sidan strömmen.
Till vänster, bakom ångsågens tak syns Gammelkasern och till höger Hillens kvarn där elden började. Bakom kvarnen syns mjölnarbostaden som klarade sig och revs i mitten av 1970-talet. Framför kvarnen är troligen den affärsbyggnad som omkring 1870 började användas av Forssa handelsbolag. (Byggnaden flyttades dit från Böle by). Affärens jordkällare finns dock kvar i slänten. Möjligen låg den under affären.
Jordkällaren i slänten som kanske låg under Forsa Handelsförenings hus. Arbetarna hade 1870 slagit sig samman och bildat en förening för att kunna göra förmånliga inköp.
Bilden är från områdets anslagstavla och visar mjölnarbostaden som klarade sig vid branden.
Till vänster ser vi bropelarna från bron över Hamreströmmen och till höger ser vi sjön Vågen.
I förgrunden till höger ser vi bron över strömmen och kvarnkasern
En vinterbild med vågen och kasernen i förgrunden. Kasernen ägdes av Hillens kvarn
Hillensvägen 10, den gamla inspektorsbostaden och flottningschefen Conrad Holms bostad.
Bild från Arkiv Digital 1977.
Den gamla inspektorsbostaden Hillensv. 10 är det enda byggnad som finns kvar till våra dagar.
Läs mer om:
Flottningen på Dellarna.
Om Ångbåten Fortuna som ägdes av Forsa Ångsåg .
Källa:
Motlutsflottningen, av Sven Forsström
Hybo ett sågverkssamhälle, del 1 och del 2
Sågverk och människor
Dellenbanan
Forsa Ångsåg. En faktaspäckad skrift av Hugo Martinsson vars uppgifter vi flitigt använt, vilket vi tackar särskilt för.
Min lefnadsbeskrivning, af Julius Brun
Hudiksvallsposten 14 juni 1873
Hudiksvallsposten Lucianummer 1924
Hudiksvalls Tidning 7 juni 1955
Hudiksvalls Tidning 12 september 1992
Sockenbilder/Forsa
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62