Vägarna i Norrbo

I alla tider har vi varit beroende av våra vägar, därför kan det kanske också vara  intressant och veta när de byggdes?

Vi har tagit hjälp av Albin Gunsth bok, Några blad ur Norrbo sockens Historia, där vi får  veta det mesta om vägarna i Norrbo.


Läs om Cronstedts milstenar.


Läs om Gästgivargårdarna i Norrbo.


Norrdellsvägarnas samfällighetsförening.


Länsstyrelsen Gävleborg, och våra vägar


Gävleborgs läns vägars historia.


Lista över länsvägar i Gävleborgs län.


Följ pilgrimsleden genom Norrbo och vidare
Den följer den gamla kyrkstigen till kyrkan. 


Högertrafik 1967
Klockan 05.00 söndagen den 3 september 1967 infördes högertrafik i landet.
Brevlådor och mjölkbryggor (om sådana var i bruk) fick flyttas över till höger sida.
Se trafikomläggningen på Youtube.


Post – och husnummer
1968 infördes postnumret i landet för att underlätta all postsortering.


2006 kom nästa förändring. Postnumret ersattes med ett fastighetsnummer som ingår i ett officiellt register för att underlätta för räddningstjänst, polis, taxi, hemtjänst, posten m. fl. att snabbt hitta rätt.


Bil-och väghumor.


Följ oss på Facebook,och dela gärna den här sidan med dina vänner


Gillar du sidan ber vi dig vänligen klicka på Gilla-knappen. Tack!


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

Vägar i Norrbo

 


Före 1912 fanns enbart den gamla landsvägen mellan Moviken och Fönebo


Samma karta visar att vägen från Fönebo gick bakom Bondberget fram till Brunkäng


Albin Gunsth berättar

Enligt historieforskare och historieskrivare var i äldsta tider vattnen de huvudsakliga stråk som både människor och djur följde vid sina förflyttningar från en plats till en annan. Det talas om en sådan färdled från Nidaros (Trondheim). Sedan när kristendomen kom dit och det blev den katolske biskopens säte i denna nordliga del av världen, sändes pilgrimer därifrån bl.a. mot Bottenhavskusten.

Dellendraget torde ha utgjort en betydelsefull del av denna färdled, särskilt måste Norrbohalvön mellan de stora sjöarna ha varit den mest lämpade ur alla synpunkter.

Den store hälsingeforskaren, rektor Israel Jonzon, Forsa, har i sitt samlade urval av skrifter ”Kring Hälsingland och dess gamla folkland” kommit fram till följande. Han har rekonstruerat vägsystemen med hänsyn till bl.a. landhöjningen och skriver:

”Kungsgården i Hög (Sundede) ligger på norra sidan av en skarpt markerad, smal dalsänka, där hamnen en gång var belägen vid den forntida fjärdens innersta del. Denna dalgång utgjorde ända till kort tid före Kr. födelse ett sund, som förenade fjärden med en sjö, utbredd över en stor del av Högs sockens nuvarande åkerareal. Sjön nådde i väster fram till en punkt nedanför byn Edsta, där en ny sjö vidtog, något högre belägen, med sträckning i väster till Frölland”.

Han fortsätter: ”För transporten av varor från hamnen vid Kungsgården till orter i det inre av landet spelade nämligen de nyss nämnda sjöarna en viktig roll. Över dem gick färden till östra ändpunkten av den jämna mo, som sedan i rak linje sträcker sig ända till Hallbo vid stranden av norra Dellen, utgörande en av naturen danad, bekväm och endast 7 km lång väg som för övrigt också i sen tid anlitas för tunga transporter (järn och malmforor) mellan kusten och Dellenområdet”.

Även Olov Broman talar i Glysisvallur om en sjö som håller på att växa igen, Fröllandsjön eller Syltasjön (del 1, sid 894). Det synes även för oss vanliga sena tiders barn som mycket troligt att vägarna eller stigarna från kusten till Norrbo och vidare västerut gick just här. När vägen över de så kallade Josefsbergen började användas är för oss okänt. Troligt är att det på 1600-talet började bli mera allmänt med anläggande av vägar och i vissa fall göra dem framkomliga med kärror efter att tidigare endast varit gång- eller ridstigar (enligt P. H. Widmark, Provinsen Hälsingland, sid 411).

”Beslöt landstinget ålägga bönderna att anskaffa en kärra var, då främst efter de större vägarna (kustvägen). Där sägs vidare att väg skulle brytas över Gryttjesbergen mellan Ljusdal och Delsbo så att man där med vagn och kärra kunde framkomma”. Detta bestämdes vid landstinget i Ljusdal 18 februari 1652.

Ett visst stöd för att åkdon varit brukade även vid färd över Josefsbergen kanske finns i Glysisvallur (del 1, sid 821) där Broman skriver i ett kapitel om dem som råkat i ont å marken, här återgivet i moderniserad form.

”Många gamla personer har på åtskilliga ställen här och där i socknarna (därvid nämner han bl.a. Josefshögen mellan Forsa och Norrbo socknar) vid resor dels blivit kastade av hästarna bort av vägen, dels mist stigbyglar, betsel, grimma, ofta mött stora fähopar om nätterna när dock ingen boskap varit framme, skrikande o.s.v. varav många tagit skada somliga så, andra så, många utan särdeles skada, mera sällan utan någon, antingen på kreaturen eller åkedonen de brukat hava”.

Detta skrevs nog i början av 1700-talet. Prosten i Delsbo i sin Delsboa Illustrata (sid. 219) skriver på 1700-talets första hälft: ”Östanifrån Hudiksvall genom Tuna, Hög, Forsa och Norrbo socknar, kommer stora kungavägen hit och går genom Delsbo socken västerut till Ljusdal och sedan genom socknarna Färila och Hogdal till Härjedalen och Jämtland. Den södra vägen är nog trängre, ej heller så väl upplagd. Den nämligen, som ifrån Järvsö kommer över Kalfstigen och går igenom Delsbo norrut till Bjuråker och så vidare över Gimskogen till Bergsjö socken och därifrån till Medelpad. Bägge dessa genom Delsbo strykande landsvägar är redan år 1688 uti framledne landshöfding Herr Otto Wellingks tid, till miltalet mätte och upprevade samt med hel-, halv- och fjärdingsstolpar försedda. Men när dessa milstolpar blev förfallna lät framlidna landshövdingen Herr Baron Axel Johan Gripenhjelm, göra nya stolpar, samt hela landsvägen på nytt uppreva (uppmäta) år 1754”.

I senare delen av 1700-talet lät landshövdingen F. A. U. Cronstedt uppsätta tavlor av järn med detta sitt namn och årtalet 1785, åtminstone finns detta årtal i Norrbo. Dessa tavlor är överst prydda med kunglig krona och G III, som ännu idag finns kvar. De har på några ställen numera kommit något på sidan om den gamla vägen genom att vägomläggning skett. De har dock på förtjänstfullt sätt blivit underhållna. För endast något år sedan har de blivit ommålade med en speciell färg och är fina minnesmärken.

Sedan 1934 års väglag kommit till förverkligande kom vägarna att lyda under vägdistrikt. De tre Dellensocknarna bildade ett distrikt. För att utöva kontinuerlig tillsyn av vägen tillsattes vägvakter, som tilldelades viss sträcka väg.

Här i Norrbo blev Lars Albert Ström den första vägvakten. Under 1930- och 1940-talet restaurerade han de ofta tilltygade fundamenten varefter miltavlorna var uppställda. Han tuktade gråstenarna och murade stabila fundament, där tavlorna murades fast. Än i dag behåller de samma form. Samma vägvakt bidrog i hög grad till att göra landsvägen mellan Norrbobyn och Hålsjö till en naturskön skapelse. Där vägen går fram efter södra Dellens strand, sparade han en och annan av de uppskjutande telningar av lövträd som växte mellan landsvägen och sjön. Dessa har nu tack vare att buskvegetationen hållits i schack växt upp till en vacker och stilfull allé, uppskattad av många.

Den stig som kallas Gengatsvägen eller Kyrkvägen, mellan Hålsjö och Norrbobyn gick fram ungefärligen mitt emellan södra och norra Dellen.

Det är inte känt, men sägnen gör gällande att detta var den första vägen mellan dessa byar. Skogsområdet som skiljer dessa byar heter Rosten. Personer födda under förra seklet har berättat att det var vanligt när de gick till kyrkan från nedre delen av socknen (d.v.s. östra delen) att de tog av sig skorna och gick barfota till dess att de kom till båtlänningen vid östra änden av Norrbobyn (dit även båtrodd skedde). Där togs skorna åter på innan Norrbobyn passerades. En liknande väg fanns från Syltviken och fram till byn, där folket från andra sidan norra Dellen kommit med båt, framförallt från byn Fönebo.

Givetvis fanns även då byvägar och för att nämna några. I Hålsjö Svartgatan, som i likhet med i dag betjänade en stor del av Hålsjö by, med anslutning till allmän väg vid Hålsjö skola. En förgrening av denna väg som även kallas gata, gick västerut från Mossgård till anslutning vid förutvarande Hålsjö ångbåtsbrygga. För Norrbobyn var bebyggelsen sådan, att man kan tala om en enda byväg, från Skrotten till landsvägen öster om kyrkan. För Gammelsträng var nuvarande väg byväg. Den intogs som landsväg sedan vägdistrikten bildats. Från Gammelsträng fanns även en sämre väg till Flatmo i Forsa socken.

Detta om byvägar, men utskogen eller fäbodskogen, på norra sidan norra Dellen var praktiskt taget väglös ända till 1940-talet, då Norrdellsvägen byggdes, bortsett från vägen från Fönebo by till Moviken som i början av detta sekel var någorlunda framkomlig med hjuldon. Visserligen kunde man med stor möda ta sig till Dellen med häst och fordon från det året runt boende i skogstorpen som Stormyra, Klacken, Sandmyren, Dragmyren och Hästmyren samt från Järnblästen till Ilsbo socken. Fast några egentliga körvägar var det inte fråga om utan endast i nödfall använda.

Till vänster Skogstorpet ”Klacken”. Fotot ägs av S. Hammarstedt. Bilden till höger är F.d. Sven Erik Glads kvarvarande gård i Sandmyren. Från Sandmyren härstammar en stor spelmanssläkt från släkten Glad. Fotot ägs av Svea Dellenhag.

Då merparten av Norrbobornas skogar fanns på denna sidan Dellen var det förenat med stort besvär att kunna utföra skogsarbete därstädes. Man var hänvisad använda norra Dellen. Samtidigt som den var en stor tillgång, utgjorde den även ett hinder att någorlunda lämpligt ta sig dit och därifrån. Som man oftast var beroende av hästens medverkan i skogen fanns ingen annan möjlighet än att ordna temporär bosättning därstädes. Vintertid gick det att använda norra Dellens is, dock icke alltid, dels var avståndet för långt i regel. Och dels kunde isen långa tider vara ofarbar på grund av snö och vatten. Därför nödgades bönderna uppföra bostäder både för sig själva och för sina dragare. Oftast för flera hemman tillsammans. Dessa hus var ibland ganska primitiva. De var placerade efter Dellens strand i regel där de stora basvägsstråken löpte ner. Dessa basvägar var så anlagda att man vintertid praktiskt taget genom stickvägar från basvägarna kunde nå alla skogsområdets marker, med hästen som dragare. Någon nertransport av virket till Dellen sommartid var nästan obefintlig åtminstone från trakter en bit från denna sjö. Dessa bosättningsgrupperingar som nämnts vid basvägsplatsen var österifrån räknat:
Finnberg, Fjärdgatan, Stubba, Högheden, Björsbo, Brunkänge fast där var även året runt boende, Ora och Nyhem och slutligen den rätt så stora byn Fönebo. Vid denna by kunde även Delsbo-bönder lämna sitt virke från trakterna omkring Brännåsens fäbodvall.

Då en stor del av böndernas och folket i övrigt vinterbehov av ved måste tas ur skogarna på norrsidan var det många gånger förenat med stora svårigheter att kunna frakta det över sjön som ofta fick så kallade oppstopp d.v.s. isen sjönk av snötrycket. Det kunde ta mycket lång tid innan detta frusit ihop så det bar ett vedlass. Detta var ett ofta dryftat spörsmål långt in på 1900-talet hur och på vilket sätt man skulle kunna ta sig runt sjön. Man talade om en cykelväg från Hallbo till Fönebo så att man åtminstone sommartid kunde ta sig fram och tillbaka samma dag, oberoende av om Dellen som ofta var vanligt på höstarna blåste upp till storm som kunde vara så kraftig så det var förenat med livsfara.

För att i någon mån lätta på svårigheterna beslöts på kommunalfullmäktige den 30 september 1939 att anslå medel till utredning för stakning av denna cykelväg. Medel skulle tagas av den nyligen försålda barnmorskegården då barnmorsketjänsten indragits 1938. Då yppade sig emellertid möjligheten att erhålla visst statsbidrag för anläggande av skogsbilväg. Skogsägarna tog då saken i egna händer genom att i stort sett samtliga skogsägare tecknade sig på listor som de överlämnade till Skogsvårdsstyrelsen. Där förband de sig att utan avgift upplåta mark för vägen som så långt möjligt skulle följa norra Dellen från Gammelsträng till Moviken, ca. 22 km lång väg, från den plats i Gammelsträng där allmänna landsvägen slutade.

Då Hallboviken måste rundas och Forsa och Högs mark måste passeras där innan Norrbo mark stöter till vid Finnberg försäkrade man sig om Forsa och Högs markägares medgivande att utan avgift släppa till mark för vägen. Dock behövde de ej deltaga i byggnadskostnaden.

Från byn Fönebo till Moviken fanns redan en körväg. Även den ingick i sträckan som förbättrades, rättades och breddades till lika standard som den övriga sträckan. Detta vägbygge kom till stånd redan i början av 1940-talet och var nog det första skogsbilvägsföretag i länet som erhöll statsbidrag för byggkostnaden och byggdes enligt gamla metoden med spett, spade och loa, stubbrytare och massor med dynamit. Transport av massor av dylikt utfördes med häst och kärra samt tippkärra, men utan grävmaskin eller katepiller.

Något kommunalt anslag i egentlig mening utgick inte. Däremot anslogs efter dåtida mått betydande anslag från Norrbo Rotekassa ca 25.000 kronor. Även ur Uddemantalskassan som då ännu var bunden av bestämmelser och föreskrifter vartill dessa medel kunde få anslås löstes så att av dess utlånade medel, ca 37.000 kronor, ränteavkastning till stor del genom årliga anslag kunde tas i bruk under flera år. Så småningom uppgjordes genom lantmäteriet fördelning av underhållskostnaden efter areal och avstånd och fastställdes båtnadgränser.

Karta över skogsbilvägarna inom området Norrdells-vägarnas vägsamfällighet.

Denna väg var själva pulsådern för Norrbos skogsmarker som överhuvudtaget gjorde det möjligt att utbygga det övriga, ganska omfattande, skogsbilsvägnätet som ännu byggs ut i mindre omfattning.

1957 igångsattes nästa större projekt Björsbo — Järnblästen. Men då med hjälp av modernare maskinredskap. Sedan följde slag i slag följande vägar om man räknar från öster: Finnbergsvägen från Norrdellsvägen till Hästmyren, Funnervallsvägen även den från Norrdellsvägen till Funnervallen med förlängning ända förbi Gäddsjön. Även från Funnervallen gick en stickväg till skogsbilvägar med anslutning till vägar i Forsa och Ilsbo socknar befintliga vägsystem. Dessutom finns avstickare från Funnervallsvägen till Undervallens skogsområde. Från Funnervallsvägen västerut till i jämnhöjd med Björsbo två avsticksvägar, varav den ena heter Gullhovägen. Samt under byggnad väg från Funnervallsvägen till skogsområdet vid Tjärnvallen. Jörmåsvägen är en förbindelseväg mellan Björsbo — Järnblästen-vägen och vägen Strömbacka — Brännåsen — Fönebo-vägen. Från Jörmåsvägens anslutning till Björsbo — Järnblästen går en stickväg förbi det så kallade Jörmås — Krokmyren skogsområde. Från Björsbo — Järnblästen-vägen går stickväg till närheten av Dyrvallen, Sandmyravägen kallad. Från Norrdellsvägen vid Ora går en väg på den så kallade Prästskogen, Prästskogsvägen, samt dito Olsson — Staffas vägen och Löpåsvägen, samt vägen genom Fönebo by som kallas Föneslingan. Alla dessa vägar har hitintills stått under var sin egen förvaltning. Sedan år 1979 påbörjades arbetet med sammanslagning till en och samma förvaltning. Detta är nu slutfört och vägföreningen kallas hädanefter för Norrdellsvägarnas Vägsamfäldighet.

Förutom dessa vägar på norrsidan sjön, finns även en väg på hemskogen från landsvägen mot medio av den så kallade Rosten, som vid mittlinjen viker av mot väster ungefärligen i linje med Forslins på Rosten. På grund av denna vägs betydelse för lingonplockare har den på grund av den rikliga förekomsten av lingon därstädes fått heta Lingonvägen.

Källor och Litteratur
Israel Jonzon: Kring Hälsingland och dess gamla folkland, Bollnäs 1973
Knut Nilsson Lenaeus: Delsboa Illustrata, Stockholm 1764. Faksimiltryck Stockholm 1971
H. Widmark: Provinsen Hälsingland, Ljusdal 1945
Ol. J. Broman: Utg. Gestr.-Hälsinge Nation, Uppsala 1911-49



1928 förbättrades vägen mot Bjuråker, samtidigt (får man anta) byggdes vägen mot Delsbo

 

Byalag

Byalaget har urgamla traditioner i vårt land. Byns och härades förvaltning besörjdes av folket självt på möten och ting. Denna folkliga självstyrelse blev dock under tidens gång mer och mindre begränsad genom konungamaktens fogdar och hövdingar. Sockenstämman som beslutade och kyrkorådet som verkställande myndigheter fanns dock allt från reformationen. Oftast var det prästen (kyrkoherden) som var församlingens herre. Även länsmännen fick sina order från myndigheter varöver folket ej hade något att bestämma. Visserligen återfick riksdagen sitt inflytande vid statsvälvningen 1909, men hade konungen ändå ensam rätt att lagstifta för kommunerna. Även efter det ständerna beslutat om inrättande av en socken nämnd 1843 (en föregångare till kommunalnämnder). Denna gång blev det beslut om att denna nämnd skulle handha frågor som inte rörde kyrkan eller skolan.

Först sedan riksdagsordningen 1866 trätt i kraft blev det så att kommun lagar skulle av konung och riksdag gemensamt stiftas. Viktiga ändringar om rösträtt m.m. har skett åtskilliga gånger bl.a. 1909, 1913, 1918 samt 1921 vid sistnämnda året blev det lag om bysamfäldheter. Laga skiftet som påbörjades här i socken 1869 åstadkom vissa ändringar i den invanda bya samordningen, vissa gårdar flyttades till annan by o.s.v.

Det gamla byalaget hade liksom fäboddriften stor betydelse för människornas trygghet och trivsel. Man hjälptes åt med olika göromål och ansåg detta vara en självklar plikt som inpräntades från generation till generation i det gamla bondesamhället.

Inom byalaget löstes många av de åläggande bönderna vara skyldiga utföra som t.ex. att ploga landsvägen. Det plogades givetvis även inom byn, men det kunde ske på ett mer enklare sätt utan några beslut som däremot var ett måste när det gällde landsvägen, både beträffande underhåll och snöplogning. Landsvägen genom socknen skulle skötas av bönderna då det före 1895 var stadgat att allmänna vägar och broar byggdes och underhölls endast av häradets hemmansinnehavare efter mantal.

Bjuråker, Delsbo och Norrbo var en härad. Enligt väglagen av år 1891 med 1905 års riksdag beslutade ändringar utgick kostnaden icke längre efter mantal utan efter jordbruksfastighetens taxeringsvärde likasom för annan fastighets taxeringsvärde och för övrigt av alla inkomster. Även staten bidrog till kostnaden med vissa procent.

Vägunderhållet in natura var dock ålagt jordbruksfastighet. En vägskatt uttages som utgår efter fyrk, som bestämdes sålunda, en vägfyrk påfördes för varje 100 kronor taxeringsvärde på jordbruksfastighet. 200 kronor av annan fastighets taxeringsvärde om taxeringsvärdet är minst 800 kronor och för annan inkomst en vägfyrk för varje 30 kronor av beskattningsbar andel därav om den är beviljningstaxerad för minst 1.000 kronor. Då debiterades avgift per vägfyrk. Vägkassa bildades och vägnämnd som handhade vägarna som ur denna kassa bestrider byggande av ny väg, bro samt underhåll av ny väg innan den indelats samt utbetalar ersättning för snöplogning, heter det i dåvarande väglag.

Fortfarande gällde således att bönderna var skyldiga sköta landsvägens sommarunderhåll och att de närmast vägen boende bönderna indelades i ploglag. Dessa ploglag hade vissa tilldelade sträckor att ploga. Från sockengränsen mot Forsa på Josefsbergen därifrån hade Backmo laget sin sträcka till ungefär nuvarande reningsverket, därifrån Bästdals lag till väginfarten till Refeln, därifrån Hålsjö östra lag till strax väster om det, så kallade Kungssnåret, väster om Västra Hålsjös utfartsväg. Därifrån plogades Hålsjös västra lag ända till Båtlänningen i Norrbobyn. Norrbobyns östra lag fortsatte till ungefär mitt i byn (Nygården), varifrån Norrbobyns västra lag slutligen fram till Bjuråkers sockengräns på Norrboåns västra sida. Gammelsträngs byamän hade plogning sinsemellan fram till allmänna vägen i Hålsjö. Fönebo by hade även dom plogklubba och plogturer genom sin by ända fram till Moviken. Vid denna uppdelning av landsvägsplogningen var hänsyn tagen till den myckna snö som brukade hopa sig efter vägen genom Hålsjö, dels beroende på att på båda sidor av vägen fanns gärdesgårdar s.k. fastbandhagar, dels därför att snö kunde driva från båda sidor om vägen och hopa sig mot dessa gärdesgårdar. Då däremot Hålsjö västra lag som hade en vägsträcka på ungefärligen 4 km efter den så kallade Rosten efter södra Dellen som var nästan fri från drivsnö.

Varje ploglag hade sin plog att hålla. När plogningen var utförd en gång, överlämnades den så kallade plogklubban till nästa ploglag. I denna klubba var samtliga hemmans bokmärken som tillhörde plogroten inskurna. Några av dessa klubbor finns bevarade på hembygdsgården. Det var inskrivet i väglagen att för varje snöploglag som bestod av mer än två delägare skulle dessa sig emellan utse en snöplogfogde.

Plogningen skedde i vanliga fall med två hästar. Det kunde inträffa att vid särskilt stort snöfall med drivsnö folk måste uppbådas att hjälpa till och skotta (det var i huvudsak sådana som inte hade hästar, s.k. ytramäss). Vid sådana tillfällen måste 4 hästar spännas för plogen och ett stort antal personer åka på densamma för att trycka ner den.

Plogfogdens uppgift var att vaka över att vägen blev framkomlig i rätt tid. Landsvägens sommarunderhåll var uppdelat på samtliga hemman, som hade att grusa, dika och underhålla sina tillmätta vägskiften. De var utmärkta med hemmanens nummer eller subb, senare infördes fyrsiffriga nummer.

För Norrboborna var gruset för vägunderhållet ett bekymmer. Det grustag i Bästdal som avsattes vid laga skiftet för landsvägens underhåll var inte av godtagbar kvalitet. Man försökte finna grus än här än där, men för hela nedre delen av socknen var det stranden mot fastlandet vid Björsboholmarna som gav mest och bäst. Där skrapades gruset ihop på hösten och hämtades på vinterföret. Det sågs en mängd hästforor körandes därifrån på vårvintern. En kuriositet är att detta inte är något vid laga skiftet uttaget grustag, trots att man var mycket säker på att så var fallet. Till och med ägarna av de små skogslotterna på fastlandet visste att det fanns råmärken som visade gränsen mot deras skiften, men vid en senare efterforskning har konstaterats att inget grustag fanns uttaget där. Den enda tänkbara förklaringen är att den av Björsboholmarna som kallas norra ön, icke var förbunden med stranden på fastlandet vid sekelskiftet. Man märkte tydligen inte hur sjöns vågor skapade ett grustag utanför råmärkena på land. I dag finns ett ganska brett bälte som förbinder ön med landet. Det kan förklara att grustaget där många tog sitt grus inte var något grustag i vanlig mening, men gav ett utmärkt väggrus som ingen med rätta kan påstå sig äga.

Vid 1922 års riksdag avslogs framställning om att landstingen skulle överta vägunderhållet. Man införde skatt på motorcyklar och bilar som kom vägunderhållet till del.

Från denna tid fick Länsstyrelsen rätt att efter visst varsel bestämma om förbud att ha smalare hjulskoningar på åkfordon än minst 7 cm och högst 12 cm.

Så kom då förordningen av den 7 juni 1934 om vägdistrikt, som övertog underhållet och byggandet av vägar och broar m.m. Detta blev en stor lättnad för bönderna som blev fri en tung belastning.

Det bör tilläggas att innan dess skedde vägsyn på våren av länsman och fjärdingsman och eftersyn på hösten då anmärkta brister skulle vara avhjälpta.

Det var inte bara den allmänna väghållningen som utfördes i samverkan byalagsvis. Det gick på tur att två hemman i taget skulle utmärka körvägar över norra Dellens is. Detta kallades för att sticka sjön och därmed fortfors ända in på 1930-talet. Man var beroende av vägar från bosättningen på Norrbonäset till skogen på norrsidan och omvänt. Innan detta utfördes skulle isens bärighet undersökas. Om den befanns vara bärkraftig sattes ruskorna ut på ett avstånd från varandra, så pass tätt, så att vid det allra svåraste yrväder skulle se till nästa ruska. De vintervägar som var mest vanliga vid färd över sjön gick från Gammelsträng till Trohälla och från Hålsjö båthusplats till Krokstubba och från Norrbobyn, Nyckelvik till Ora.

Här fortsätter Albin Gunsth berätta om en mängd kulturhistoriska händelser ur socknens historia, därför kan vi varmt rekommendera boken, ”Några blad ur Norrbo sockens historia”. Boken finns att köpa hos Norrbo Hembygdsförening.

Avskrift ur boken sidor 84-94:
Av Viveca Sundberg

 

 

 

Väghållningssten

Väghållningsstenar är markeringar av varierande utformning som förr stod uppställda utmed allmänna vägar och visade den vägsträcka som markägaren var skyldig att hålla i farbart skick.

Redan på medeltiden hade bönderna och jordägare olika väglotter att sköta. År 1628 fick det nyinrättade Lantmäteriet uppgiften att göra längder för så kallade väglottsdelningar. I dessa delningslängder förtecknades den aktuella vägsträckan, som skulle underhållas av markägaren. Vägavsnitten markerades med väghållningsstenar. Vägmarkeringarna (som oftast var av trä) utformades efter markägarens smak. Vanligen förekom gårdsnamn eller ägareinitialer, uppgift om gårdens storlek i mantal samt en pil som markerar åt vilket håll underhållet sträcker sig. Att jordägaren skötte sin plikt kontrollerades årligen genom vägsyner, bönder som inte gjorde ett fullgott arbete fick protokollförda anmärkningar.

År 1891 fick Sverige sin första väglag som trädde i kraft 1895, där stadgades för första gången om väghållningsstenar. Enligt den nya lagen blev de nyinrättade väghållningsdistrikten ansvariga för väghållningen. I 30 § heter det angående väghållningsstenar: “Vid ändpunkterna af hvarje till underhåll indeladt vägstycke skola väghållaren anbringa tydliga märken, angifvande den fastighet, som har vägstyckets underhåll sig ålagdt.”

Varje ploglag hade sin plog att hålla. När plogningen var utförd en gång, överlämnades den så kallade plogklubban till nästa ploglag. I denna klubba var samtliga hemmans bokmärken som tillhörde plogroten inskurna. Några av dessa klubbor finns bevarade på hembygdsgården. Det var inskrivet i väglagen att för varje snöploglag som bestod av mer än två delägare skulle dessa sig emellan utse en snöplogfogde och han var i sin tur ansvarig inför länsman.

Den 7 juni 1934 kom då förordningen om vägdistrikt, som övertog underhållet och byggandet av vägar och broar m.m. Detta blev en stor lättnad för bönderna som blev fri en tung belastning.

Väghållningsstenar är liksom milstolpar en fornlämning som skyddas enligt lag.

 

 

Ännu kan vi hitta några väghållningsstenar utefter vägarna

Se Riksantikvarieämbetets inventering.


Hålsjö 51, väghållningssten N. 574

 

 


Väghållningssten öster om kyrkan märkt N 632


Väghållningssten märkt  N 632

 

 


Josefsberget. Det röda R-märket i bildens nedre hörn är en Milsten, omkring hundra meter ovanför denna finns nästa R-märke som är en väghållningssten:


Den omkullvräkta stenen på Josefsberget med årtalet 1861.

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du uppskattar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo, eller Swisha till 073-600 42 78
Tack för ditt bidrag – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


 Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *