Soldater i krig och fred

Här har vi samlat berättelser om soldaternas många vedermödor, men även en del glädjeämnen i slutet av dokumentet


Läs om Hälsinge Regementes alla krig man deltagit i och mycket mer.


Här finns en lista över svenska slag.


Här finns mer information och fler bilder.


Medicinhistoriska Museet.


Armèmuseum.


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Följ oss på Facebookoch dela gärna den här sidan med dina vänner


Om du gillar den här sidan och vill stödja vår verksamhet är en gåva mycket välkommen. Tack!


Om du har möjlighet, kontrollera de angivna källorna och använd dem istället!


Allt material här är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Det är okej att använda några av Dellenportalens uppgifter om ni anger dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att bara ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

Hälsans vårdare i fält och läger


Amputering av ben

Att de svenska härarna under 16-, 17- och 1800-talen ”frös och svalt” och slet ohyggligt ont och att sjukdom och farsoter försatte massor av soldater ur stridbart skick, det hade man ju läst om. Men att det var så oerhört många som dog sotdöden i fält och så jämförelsevis få som stupade på slagfältet, det kom som en överraskning åtminstone för mig sedan jag tillbragt några eftermiddagar på Krigsarkivet i sällskap med rapporter och statistik från den tidens fälttåg.

1713 kastade Stenbock in en här på 11. 000 man i Tönningen. Fästningen var blockerad i tre månader och under tiden hann styrkan smälta ihop till 8. 860 man, av vilka nära 3. 000 var sjuka. När ett regemente lämnade fästningen efter kapitulationen stod 279 man på sjuklistan. Bara 145 voro friska. Vid en tidpunkt något senare hade regementet 737 sjuka och 384 friska krigare.

Den här dystra statistiken säger ju det mesta om kvaliteten på den tidens krigssjukvård, om det läkarkunnande och den medicinska utrustningen som stod till soldaternas förfogande. Det är visserligen sant att även dåtidens civila medicin inte stod vidare högt och att allmänhetens läkare i regel var maktlösa när det gällde att sätta spärr mot feber, frossor och farsoter av olika slag som drog fram över landet, inte minst i krigstid.

Men ändå kan man inte frigöra sig från tanken att tiotusentals dyrbara soldaters liv kunde ha räddats om den militära sjukvården varit bättre organiserad och om det funnits en central myndighet som effektivt sett till att de utfärdade bestämmelserna om hygien, vård och utrustning verkligen följdes ute på regementena. Man tycker att statsmakterna skulle ha varit desto mer angelägna om den saken som det var ont om folk och mängder av oersättligt människomaterial gick till spillo. Sjukdomarna slog upp väldiga hål i arméerna ur vilka slagkraften långsamt rann bort.

Förhållandena när det gällde sjukvård och medicinsk utrustning, var som ni förstår mycket blygsamma. Sedan slutet av 1600-talet var det bestämt att varje regemente skulle förses med en regementsfältskär och tre kompanifältskärer. Ännu långt in på 1700-talet fungerade denna regementsfältkär tillika som barberare och många gånger förefaller det som om hans utbildning inte borde ha kvalificerat honom till någonting annat. Han uppbar penninglön, en ganska blygsam summa, samt dispositionsrätt till ett hemman, ”barberareränta”.

Fältskären hade en osäker och ofta föga avundsvärd ställning. Han fick inte sällan fungera som strykpojke, han sorterade helt och hållet under militärbefälet, officerarna blandade sig i hans arbete och desavouerade ofta hans ordinationer. Översten tillsatte och avsatte honom efter behag. Men man bör samtidigt erinra sig att han var sorgligt okunnig och oexaminerad och ibland också ganska skurkaktig, vilket naturligtvis sammanhängde med den dåliga lönen, den till trots att bristfälliga lönen, den trots allt bristfälliga kontrollen och de högre militärmyndigheternas försummelse att sörja för hans utbildning.

Allt detta medförde tid efter annan avsevärda rekryteringssvårigheter och för att fylla luckorna måste utländska fältskärer importeras. Många av dem visade sig vara rena svindlare som skodde sig grovt ekonomiskt. Det var anledningen till hertig Carls för fältskärskrået nesliga order: ”De fältskärer som ej lyda och göra sig skyldighet bliva bestraffade med 25 fuktel. Skulle detta medel icke hjälpa dubbleras receptet,” Därmed basta.

Till regementsfältskärens skyldigheter hörde att besiktiga manskapet och vara med vid rekryterings- och andra möten. Om han därvid fann någon karl olämplig måste han uppge varför. Och om befälet tvivlade på att mannen ifråga verkligen var sjuk eller på annat sätt olämplig för krigstjänst måste fältskären beediga sitt intyg. Skulle det senare visa sig att han svurit falskt avsattes han ögonblickligen. Men framförallt skulle han förstås svara för sjukvården vid regementet. Det innebar att han skulle besöka de sjuka som var inkvarterade här och var i omgivningen ”i fattigdom och elände utan att någon vårdade sig om dem” som det heter hos en författare. Det antyder onekligen att vården kunde vara effektivare. Men man får inte glömma att militärsjukhus i vår mening ännu var okända och att det ofta kunde vara vanskligt för fältskären att företa sina vidsträckta sjukronder.

Hur sjukvisitationer och liknande förrättningar gick till åtminstone en bit in på 1700-talet finns beskrivet i olika sammanhang. När regementet var sammandraget skulle de sjuka soldaterna anmäla sig för korpralerna. Dessa hade också skyldighet att ta reda på sjukdomen och rapportera till fältskären. Om sjukdomen var allvarlig skulle de se till att patienten fick en läskunnig sjukvårdare. Inte för att vaktaren skulle fördriva tiden för patienten med högläsning utan för att han skulle kunna läsa lämpliga böner ifall sjukdomen hotade med dödlig utgång. Till vaktens uppgift hörde också att röka sjukrummet med enris, städa och hålla snyggt samt se till att den sjuke följde givna ordinationer. Om fältskären själv inte kunde besöka sjuklingarna var han skyldig att skicka någon av sina gesäller.

Förmodligen vis av många bittra erfarenheter hade man ordnat med en kontrollerande myndighet över fältskären. Den lägsta instansen utgjordes av kornetterna (fänrikarna) som skulle besöka de sjuka med jämna mellanrum och rapportera eventuell försumlighet i vården till det högre befälet. 1751 fastslogs officiernas ansvar härvidlag av regeringen: ”De sjukas vård och soldatens i allmänhet så i fält, läger och på marsch som i garnison till förekommande av sjukdomar är officerare i gemen ganska allvarligen anbefallt. ”Översten var givetvis den högsta instansen för fältskärerna och han utdelade straffen. De varierade mellan förlust av en månadsavlöning och avsättning. Det lägsta straffet utmättes för dem som försummat att vårda instrumenten, skaffa gesäller och se till de sjuka. De högsta utmättes, som redan nämnts, om de utfärdat falska intyg vid antagning av personal. Småningom lyckades fältskärerna genomdriva att de vid svårare försummelser fick förmånen att ställas inför krigsrätt i stället för att vara utlämnande åt överstens större eller mindre godtycke.

Sedan gammalt förvarades regementets medicinska och kirurgiska utrustning i järnbeslagna fältkistor av ekträ. Fältskären hade hand om om kistan men det var länge översten som skulle göra upp förteckning över instrument och medicin, redogöra för inköpskostnader och bära det yttersta ansvaret.


Bild på fältkista från kringla. Se trepaner i närbild. Trepaninstrument väska.

Den stora fältkistan, det fanns en mindre också vid varje regemente, bestod av fem avdelningar över varandra. I det med svart läder klädda locket förvarades de större instrumenten. Där fanns den stora krokiga kniv med vilken fältskären öppnade fistlar och vidgade sår, där fanns sågen som han amputerade med. Den sortens operationer var mycket vanliga och företogs på många indikationer, t ex. kallbrand, stark varbildning efter skottskador eller då större blodkärl skadats.

Till inventarierna hörde också brännjärnet varmed blödningen efter amputationen stillades, trepanen, en borr att ta hål på huvudskålen med så man sedan kunde lyfta upp intryckta partier, snabeltången varmed man avlägsnade benbitar och kultången i vars små skålar man upphämtade kulan ur såret.

I de olika avdelningarna förvarade fältskären vidare svamp och linnetrasor, plåsterpannor och häftnålar, som han fäste ihop sårkanterna med. Här fanns avbitartång, tandtång och munskruv, sax och mejsel och silverkateter, en mässingsspruta med två rör, mortel och mortelstöt samt viktskålar. Och så mässingstrissor och snören till de s.k. zugwerk som kom till användning när brutna ben skulle riktas in och urledvridna leder skulle dras rätt igen. Alla dessa operationer ägde rum utan bedövning, narkos är en senare uppfinning. För att minska patienternas lidande gav man honom en försvarlig kvantitet brännvin, om sådant fanns till hands. Så vitt jag kunnat utröna ingick det i varje fall inte i fältkistans inventarieförteckning. Att sårfebrar, infektioner och andra livsfarliga komplikationer följde på operationerna behöver väl knappast framhållas. De var snarare regel än undantag.


Trepanering

Man tycker att den kirurgiska utrustningen värkar skäligen enkel och primitiv men i jämförelse med fältskärens medicinförråd framstår den rentav som modern och effektiv. Kistorna innehöll verkligen en märklig provkarta på allsköns märkliga ämnen och att soldaterna för det mesta tycks ha lidit av sjukdomen och inte av medicinen framstår som något anmärkningsvärt.

Hör bara. Här finns pulvriserade egyptiska mumier, koraller och pärlemor som kombinerade med blyoxid tycks ha använts till plåster av diverse slag. Här finns grodromsolja, terpentin och poppelknoppar med en tillsats av järnvitriol. Här fanns salvor för utvärtes bruk bestående av blyvitt med kamfer, oljeutkok på blommor med tillsats av pulvriserad alabaster; vidare växtpulver tillsatt med daggmaskolja, rävolja d.v.s. avkok på rått rävkött, samt människo-, hund- och vildkattsister, vilket tillsammans att döma av bruksanvisningen skulle vara bot mot dåliga nerver.

Mot dysenteri förekom pulver sammansatt av krossade vildsvinsbetar, språngben från hare, underkäke från gädda och öronstenar från abborre. Och hade soldaten matsmältningsbesvär rekommenderades en kombination av tjock terpentin plus äggula, vilken utan minsta tvekan förefaller mer lämpad som kräkmedel.

Med dessa medel kunde naturligtvis inga underverk åstadkommas och det är som sagt märkligare om soldaten blev frisk trots botemedlen än tack vare dem. Man håller med en skribent från 1800-talet i hans försäkran att ”man ryser vid blotta tanken på den läkarverksamhet som utövades av en fältskär och än mer av deras gesäller.”

Genom riksdagsbeslut i mitten av 1700-talet hade man sökt avhjälpa dels fältskärernas okunnighet dels deras fåtalighet, men som så många andra dekret på det här området fick besluten ingen större effekt. Provisoriska fältskärsskolor inrättades och man började fordra examensbetyg vid anställning. Man försökte fånga in lovande ynglingar som redan i börjat studera humaniora och leda över dem på lärarbanan via en snabbkurs på 4 – 5 månader. Mer ansågs inte behövligt. Men experimentet misslyckades i stort sett. Regementena klagade våldsamt över de okunniga ynglingar som skickades på dem och snart återgick det hela till den gamla ordningen eller rättare sagt oordningen. Man tvingades importera utländsk arbetskraft ingen under 1788 års krig deltog sålunda inte mindre än 107 utländska ”Läkare” på svensk sida, däribland 14 fångna ryska kirurger.

Som ett gripande vittnesbörd om hur illa ställt det kunde vara med sjukvårdsmöjligheterna i fält och under krig skall slutligen anföras ett utdrag ur en rapport som 1808 gick till Helsingfors från den hårt trängda andra bataljonen vid Nylands dragoner. Där gör den bekymrade bataljonschefen en förklaring över de medikamenter han förfogade över mitt under brinnande krig:
1. Litet kräkpulver
2. Laxerpulver
3. Kylande pulver
4. Någon sorts droppar
5. Tre sorters plåster
6. Litet salva
7. Bröstthè
9. Bindlar och slitet linne.

Men ändå var det soldatens plikt att vara ”oförskräckte, trogne, nytre och litet högfärdige”. Tillika att sky ”lättja som föder sjukdom, ömsa lintyg och strumpor så ohyra, orenhet och smuts ej få taga överhand, icke dricka när man är varm, hellre tugga papper eller sticka av björk eller en för att förebygga törst, ej lägga sig i solen eller sova med magen mot jorden samt tvätta fötterna, dock ej när de är svettiga”. Detta enligt militärpedagogen Carl Johan von Hulthausen i en liten bok om ”Soldatens skyldigheter” från 1769. Och som kronan på verket: Man bör som en viss och skamfull död akta sig att ej komma okväst på lasaretter och sjukvagnar ty man har sett vid alla krig då en med heder fått dö för fienden har fyra med förakt ömkligen förgåtts på sjukhem.” Så sant som det var sagt.

Bilderna ur Meyersson ”Studier i Serafimerlasarettets instrumentsamling”.

Bocken 1961/62 av Bernt Bernholm
Avskrift Åke Nätterö

 

 

Med spö i bagaget till rättvisans tjänst

 


Björnskinnsmössa för profoss. 1700-talets senare hälft. Tillhör armémuseum

”Undan ur vägen, se hur profossen med plymager,
Svänger gullyxan tills allt blir undanröjt”

(Bellmans skildring av korpral Mollbergs paradering vid korpral Bomans begravning.)
Lyssna till Bellmans Glimmande Nymf, av Fredrik Åkerström

Vid fänikornas och sedermera regementens staber fanns befattningshavare, kallade profosser, vilka voro rättvisans hantlangare och ordningens upprätthållare, kort och gott militärpoliser.

Profosser syns tidigare ha förekommit hos schweizarna och hos de tyska landsknektarna. I landsknektshärarna hörde profossen till staben och hade en både viktig och ansedd ställning. Han var chef för ”rumormästaren” vilken hade hand om fältpolisen, för ”stockemästaren” och ”stockeknektarna” m fl samt även för bödeln, som bar det breda  rättsvärdet på axeln. Stockeknektarna (fångvaktarna) förde bl a syndare till stockemästaren, vilken ”inlåste” dem i stocken och dessutom slog brottslingar ”i järn” d v s satte hand– och fotbojor på dem. När man slog läger skulle profossen utse lämplig plats (ett slags marknadstorg) för de marketentare och krämare, vilka följde hären. Han skulle hålla uppsikt över att där i alla avseenden gick rätt till, ävenså att fastställa priser hölls.

Till Sverige kom profossinstitutionen med Sturarnas och Gustaf Vasas tyska landsknektar. Även här var profossen till en början en prominent person. Som biträden hade han stockeknektar, vanligen två eller fyra man.

Som tjänstetecken buro de tyska, och säkerligen även de svenska, en mer eller mindre utsirad stav.

Vid Gustaf Vasas som garde tjänstgörande ”stockholmsfänika” bestreds profossbefattningen ofta av f d kungliga drabanter. Tillsammans med en del andra befattningshavare hörde profossen till staben.

Profosserna voro icke populära vid krigsmakten – vilka ordningens upprätthållare är det! – men skyddades genom stränga förordningar, som gjorde det ytterst riskabelt att förgripa sig på dem.

Björnskinnsmössa. Bild nr 3 ur Armémuseets samling från Digital Museum.

Några profossnamn under fänikeepoken.

Jöns Mörks gestrikefänika 1565: Nils Bengtsson
Sven Gestrings gävleborgsfänika 1566: Joen Persson
Mårten Larssons gestrikefänka 1573: Mats Jansson
Mårten Larssons gestrikefänika 1588: Olov Hansson
Jakob Welamssons ångermanländska fänika bl a 88 hälsingar 1613:
Hans Andersson (i Gryck, Gnarp)
Per Mårtenssons hälsingefänika 1613: Måns Eriksson
Norrnändska storregementet 1618: (10 maj): Anders Larsson

Under 30-åriga krigets tid hade proffosser, rumormästare och deras biträden fullt upp att göra. Ordningen vid trossen, lägren och under marsch var vid denna tid svår att upprätthålla. Ett regemente på 3.000 man åtföljdes ofta av 4. 000 icke stridande. ”Regementsföljet” utgjordes av soldaternas hustrur och kärestor, skräddare skomakare, vapensmeder o s v samt yrkesspelare, försäljare av vapen, kläder och proviant, yrkesmässiga uppköpare av krigsbyte och tjuvgods. En snygg samling! För att hålla ordning på kvinnorna brukade man utse några av dem per kompani att ha uppsikt över de andra. Dessa utvalda hade korprals grad och avlöning!


Yxa från Kringla.

Profosserna eller åtminstone regementsprofosserna buro fortfarande en stor stav som tjänstetecken. I Danmark kallas denna stav på Kristian IV:s tid (1588 – 1648) för ”Kungens Regiment”. Att misshandla profossen, när han bar detta kongsliga tjänstetecken, var detsamma som att förgripa sig på kungen själv – straffet var halshuggning.

I Sverige fanns vid varje regemente under större delen av 1600-talet 1regementsprofoss, 2 eller 3 gemena profosser, 2 stockknektar samt 1 skarprättare.

I Karl XI:s krigsartiklar av 1683 omtalas generalgevaldigern som högste chef för polisen och rättsväsendet inom läger och kvarter vid en armé. Han hade under sig regementsprofosserna och dessa hade i sin tur kompaniprofosserna. När det trummats till gudstjänst eller tapto slagits skulle profosserna avpatrullera var sitt område och kontrollera att ”ingen tappade eller sålde drycker eller annat” samt vaka över att ingen – det gällde såväl hög som låg – ”idkande dryckenskap”. När tapto gått skulle alla eldar släckas, vilka profosserna hade att kontrollera.

I de omtalade krigsartiklarna påbjöd Karl XI att rumormästaren utanför kvarter och läger skulle ha samma ”mackt och tillstånd” som generalgevaldigern inom läger och kvarter. Rumormästaren och hans folk skulle alltid marschera framför och på sidorna om armén och hålla dem tillbaka, som försökte tränga sig fram. Särskilt skulle runmästaren se till, att kvarteren ej blevo utplundrade innan armén kom fram.

I samband med indelningsverkets införande fanns i rullorna för varje regemente en regementsprofoss och tre gemena profosser, vilka kompaniprofosserna då kallades. Troligen på 1690-talet avskaffades regementsprofosserna och de gemena profosserna finga heta brott profosser. Dessa måste vid den tiden utföra sockenknektarnas och skarprättarnas sysslor.

Under hela 1700-talet fanns vanligen tre profosser vid varje regemente.
Under Karl XII:s tid ökades manskapsstyrkan kraftigt vid en del regementen och profossernas antal i proportion därtill. En profos tilldelades alltid Livkompaniet och synes ha kallats ”förste profoss”.

Profossen tillhörde regementets ringare stab. I generalmönsterrullan för Hälsinge regemente av år 1817 hade Ringare Staben följande utseende:

Under Läkare med lön                                       1
Munsterskrivare med lön                                  4
Regementsväbel med Första Profosslön       1
Musique Diriqteur med Andra Dito                1
Regements Trumslagaren med Tredje Dito  1
Hautboister löner                                              4
Hautboister med Trumslagar löner               8
Pistolsmed med 2:e rotelöner                        1
Stockmakare med 2:e rotelöner                    1
Jägarhornblåsare med 1 rotelön hvardera  3
Profosser med 1 rotelön hvardera 1)           3

1) Dessa profosser voro nr 16 vid Lif Compagniet Storm, nr 47 vid Öfr Lieutns Compagnie Färm samt 54 vid 1:sta Majorens Campagnie Däng. Sistnämnda ett utmärkt profossnamn.

Vilka fordringar ställdes på en profoss? Ja, som alla ordningens upprätthållare måste ha vissa fysiska förutsättningar. I ett flertal reglementen och instruktioner heter det att profossen ”bör vara handfast, dristig och se hiskelig ut”. Det hiskeliga utseendet förhöjdes genom anläggandet av yviga och borstiga mustascher och helskägg.

Vad uniformering och beväpning beträffar synes profosserna under Karl XI:s och Karl XII:s tid ha haft samma uniform som underofficerarna samt värjor av underofficersmodell. Varje profoss skulle dessutom ha tre för befattning karakteristiska föremål nämligen mössa, stridshammare och handklovar.

I 1756 års förordning om beklädnad och mundering vid de indelta regementena heter det:

”Översterna måste, så hädanefter som hittills, själv draga försorg om profossernas gehäng, deras mössor ifall de brukas, och stridshammare, men värjor och handklovar bestås profosserna av Kronan hädanefter liksom tillförne”.

Som förut nämnts avskaffades regementsprofosserna troligen på 1600-talet varefter deras syssla och stav ärvdes av regementsväbeln. Regementsväbelbefattningen hade växlande öden under åren 1722 – 1769 med tillsättningar och indragningar. 1769 tillsattes slutligen regementsväblar vid alla regementen och har sedan dess bibehållets till dess befattningen försvunnit 1960. Numera kallas den förutvarande regementsväbeln ”föreståndare för militärhäktet”.

Genom generalorder av den 30, mars 1819 påbjöds att kompaniprofossbefattningen skulle upphöra. En del av profossens åliggande övertogs av övertimmermännen – som ordningshållare vid paraderingar m m. Timmermansorganisationen upphörde i sin tur 1888.

Källor:
Alm. J. Profoss och Regementsväbel cirka 1500 – 1819: Föreningen Armèmusei Vänner. Meddelanden X. 1919.
Svensk Soldat. Utgiven av Nordiska museet i samarbete med Försvarsstabens Bildningsdetalj, 1944.
Generalmönsterrulla för Hälsinge regemente 1817.
Wickberg. E. Hälsinge regementets uppkomst, ur ”Hälsingerunor”, 1946.

Bocken 1961/62 av Nils Frykberg
Avskrift Åke Nätterö


Prygelstraff, – I chefens närvaro undergår en soldat prygelstraff, medan nästa man står på tur. – Teckning av okänd konstnär, 1800-talets mitt.

 

 

Signalpedagogik på hälsingemaner 

Tiderna förändras och vi och krigarlivet och kasernlivet med dem. Sådant, som bara för några tiotal år sedan (artikeln skrevs 1961) var väsentligheter i tjänsten för befälet och soldaterna, är nu borta ur bilden – och naturligtvis med risken att bli helt avglömt.

Signalen – ”spelet” ej sällan kallat ”spelhelvetet” och på grund därav även ”Monte Carlo” – spelade i ordets dubbla bemärkelser en stor roll i kasernlivet och den dagliga tjänsten. I fälttjänst och strid leddes verksamheten i rätt betydande utsträckning genom signalhorn. ”Spelet” hängde i bakhasorna på övningsledaren, beredd att tuta. Och naturligtvis var det nödvändigt att beväringen begrep, vad signalarena betydde. Det lärde man sig lättast genom enkla – oftast i dubbel mening enkla – ord till signalmelodierna.

Fältmarscherna utgjorde en viktig del av utbildningen. Mil efter mil på dammiga landsvägar med maran skumpande på ryggen! Och när det blev ”formering till tåg”, då gällde det att lätta på klädseln precis så mycket som tillåtet var – hyskan och den två översta knapparna – att lätta på maran med lyftremmen och att lätta upp humöret med sång. Det var jordmånen för marschvisan och beväringsvisan.

Både i signalmelodiernas ord och i beväringsvisan frodades den inte alltför söndagsskolemässiga soldathumorn, i vilken kasernlivet, maten, flickorna och befälet alltid varit de populäraste ingredienserna.

Signalerna hade naturligtvis sin största betydelse på den gamla lägertiden. De skulle höras i baracklägret och reglera livet både i fråga om tjänsten, maten och fritiden. Även om exercis i sluten ordning var betydligt vanligare än nu, så var det ju bra att ha signalerna att tillgå, när ”trupptecknen” blivit utspridda på övningsfältet.

Lyssna här på svenska militära sånger.


Uppställning

”Ställ upp er nu, ställ upp en nu,
låt se att det blir någonting av”

Det berättas att kapten Serrander – i avsaknad av spel – brukade agera försångare för att lära beväringen denna signal. Då han saknade sångröst och dessutom sin egen uppfattning om tongångarna, brukade han avrunda med orden:

– Ja, så låter texten, men det var ta mej f – n inte rätta melodin!


Förgaddring

Är en signal, som knappast följde med in till kasernerna. Den innebar att avdelningar och löst folk skulle samlas – återvända till lägret med dess ljuvligheter. Och orden:
”Gosse kom in. Gosse kom in,
ska du få brännvin”

Stridsverksamheten krävde naturligtvis sina signaler. Eld, Eld upphör, Tropp Och ibland även Generalmarsch.


Eld
”Akta dig – för nu skjuter jag”

Eld upphör
Skjut inte mer – men ladda om till nästa gång”

Det Sistnämnda är ju samtidigt nog så lärorikt i fråga om den läxa
– Vad skall soldaten göra på ”Eld upphör”? – som ideligen tröskades. För övrigt framstår nog signalen ”Eld upphör” för många krigsmän som den ljuvligaste av melodier – de stora manövrarnas mest efterlängtade ljud.


Tropp

som ju ibland annat även blåses vid fanans och flaggans troppande, innebar under strid – efter ”Eld upphör” – att nu är det slut. Hurra! Det innebar marsch till köttgrytorna. Och orden:

”Kom till kocken får du mat,
kom till kocken får du mat”

Resten av signalen har aldrig riktigt slagit igenom i fråga om ord, även om vissa försök gjorts att avsluta med

”sill och potatis på ett fat”. 


Generalmarsch
Lyssna på Hälsinge Regementets Marsch.

Har nog aldrig haft några ord. Det var emellertid under de tonerna, man skulle avsluta striden – anfallet – med bajonettanfall och storma fiendens ställningar.

Det dagliga livet i läger och kasern måste naturligtvis också gå på signaler, och det gör det ju på många håll ännu.


Revelj
Lyssna på Svenska armens Revelj. – Sörmlands regementes Revelj.

Den gräsligaste av alla gräsligheter. Vem har hittat på dessa långdragna inledningstoner, som skär genom märg och ben? Orden måste naturligtvis kontrastera mot melodin:
”Morgonkry och rask
Kliar jag min
… .
Fortsättningen får var och en föreställa sig.


Matsignal
Lyssna på matsignal.

På gamla Mohedstiden fanns en särskild matsignal, sedermera utbyttmot ”en apell”. I samband med maten har naturligtvis signalen fått orden:
”Kom får du kyssa köksföreståndarens piga”

Där orden kyssa ej sällan ersatts av något annat ord.


Tapto
”När aftonsolen sänker sig,
då går jag hem och lägger mig
God natt, god natt, god natt”.


Tystnad
Som tystnadssignal blåstes (eller blåses) regementets igenkänningssignal sammansatt av tre signaler – i tur och ordning de tre bataljonernas igenkänningssignaler.

Några särskilda ord till igenkänningskänningssignalen torde knappast ha förekommit bland beväringen vid regementet. Och det är väl som sig bör i fråga om tystnadssignal. Däremot har signalen förekommit som nubbevisa på officersmässen. Eftersom författaren ursprungligen är skyldig till denna nubbevisa – liksom de på Jämtlands fjälljägare och Svea Livgarde – kanske den ursprungliga versionen med vissa förklaringar kan vara på sin plats.

Inför Hälsinge regementes 300-årsjubileum övades 1600-tals exercis på regementet 1924, under ledning av Mulle Lundvik och Nisse Swedlund, dåvarande kronfänrik, som kunnig subaltern. Allt gick sedan i 1600-talsstil, även samvaron subalternerna emellan. Vi var ”lansiärer”. Bussar, dubblerar edra leder och fäller pik mot man”. ”Bussar, ställer eder” – som numera heter ”Giv akt”.

”Lansiärerna” Swedlund, Berggren och Wiklund hade fest för sin kompanichef Knut Delin. Nubbevisan – föregången av gamla matsignalen från Mohed – måste givetvis gå i ”lansiärernas” tecken, med en fot i stigbygeln. Och orden blev då:

”Slå i, drick ur. Slå i, drick ur.
För nu är det helan som går
Ja, lansiärerna
Ska många supar ha
Ja, lansiärerna
Slå i – pang, pang – drick ur”.

”Pang, pang” hörde till de Swedlundska uttrycken, angivande att något skulle hända bums.

Källa:
Bocken 1961/62, av Torsten Wiklund
Avskrift Åke Nätterö


Här kan du lyssna på Hesa Fredriks olika signaler.


Lyssna på Arméns Musikkår.


Filmer med militär anknytning
Här kan du se några roliga filmsnuttar om militärer.
En klassiker, Martin Ljung, Olga.

Kapten! soldaten är sårad!
Ge honom en salva!

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

 

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *