Martin Tapper

Martin Tapper från Delsbo berättar om fullriggaren af Chapmans sista resa


Läs om Spelmannen som kunde trolla, skriven av Martin Tappers far.


Sjötermer.


Se bilder på af Chapman.


Se mer om af Chapman.


Läs om Martin Tapper som festarrangör för Tåparken


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

Martin Tapper berättar om af Chapmans sista resa

 


Vid Skeppsholmsbron på Stockholms ström ligger det gamla, vackra segelfartyget, af Chapman, f. d. fraktfartyg under engelsk och norsk flagg, och f. d. skolskepp vid svenska marinen. Numera fungerar hon som ett av världens få, flytande vandrarhem.

Hennes historia är lika lång som intressant. Hon byggdes i Nord-England 1888, och döptes då till ”Dunboyne”. Seglade först under engelsk, och därefter under norsk flagg. 1915 köptes hon av Transatlantic i Göteborg, och döptes om till ”G.D. KENNEDY”.

Åtta år senare, 1923, köptes hon av svenska marinen, som döpte om henne till det nuvarande namnet ”af Chapman”, efter en berömd skeppsbyggare Fredrik Henrik af Chapman hos Ostindiska kompaniet.

Efter många långa seglatser med skeppsgossekåren, bl. a. till Alger, Gibraltar, och England, hade hon gjort sitt på världshaven och blev logementsfartyg. 1945 köptes af Chapman av Stockholms stad för att bevaras åt eftervärlden, som byggde om henne till världens kanske vackraste vandrarhem.

Jag skriver om af Chapman närmast av tvenne orsaker. För det första deltog jag som däckmatros under hennes sista resa på öppet hav, och för det andra torde jag nu vara få överlevande som gått med henne under segel. (Det heter så på sjömansspråk).

Året var 1937, jag var 19 år gammal, och ganska oerfaren en egenskap som jag inte besväras av i dag. Tjänstgjorde som eldare på gamla träfartyget, Vanadis, då logementsfartyg vid Örlogsstationen på Skeppsholmen. Vanadis, för länge sedan upphuggen, var ett annat av marinens historiska fartyg, mest känt som sin världsomsegling med prins Oscar som officer ombord.

Helt överraskande fick jag kommendering som däcksmatros på fullriggaren och f d skolskeppet, av Chapman. Det gamla skeppet låg vid kaj i örlogsstaden, Karlskrona, och ansågs ha tjänat ut. Men någon amiral ville något annat. ”Skönheten” skulle tas upp till Stockholm, där hon skulle tjäna som logementsfartyg.

Okej. Tåget tog mig och några andra ”kommisgrabbar” till Karlskrona, där vi mönstrade på det legendariska skeppet. Flera av oss hade inte ens sett ett så stort segelfartyg tidigare, så vi undrade nog vad vi eventuellt skulle kunna göra för nytta ombord?

Men vi fick erfaret sällskap. Både skepparen, en garvad f.d. ”beckbyxa”, med ett yrkestypiskt långt, yvigt helskägg, och flera av befälen ombord hade tidigare tjänstgjort på fartyget. Några stamanställda däcksmatroser likaså. Alla tränade och duktiga sjömän.

Det mest levande minnet har jag ändå av kocken. En rödnäst, gammal s.k. ”surdeg”, som med sin runda ölmage mera rullade än gick på sina ofta ”runda fötter”. Olyckligtvis så hade denne snälle, men omåttligt törstige, gentleman också hand om fartygets ölförråd. Mängden flaskor avsågs gott och väl räcka till åt manskapet under resan, men naturligtvis tog de snabbt slut. Något medskyldig till konsumtionen var jag, för kocken tyckte särskilt bra om norrlänningar, så vi tömde många flaskor tillsammans i fartygets kabyss. Måtte amiralerna i sin himmel ha förlåtit oss detta?

Det tog nästan en hel vecka att få fartyget klart för resan. Nödiga förråd skulle lastas och stuvas, tågvirke och segelställ ses över, och givetvis skulle hon skrubbas skinande ren, från däckshus ner till kölsvinet.

En tidig morgon halade vi i alla fall in förtöjningarna. En bogserare tog oss på släp, och det vackra vita fartyget gav sig ut på sin förmodligen sista sjöresa.

Havet var lugnt, och vi gick under bogsering upp genom Östersjön. Men vi, ”landkrabbor”, fick ändå inte lata oss. Städning och puts, övning i riggklättring och sovkojmontering, backslags- och vakttjänst m.m.

Apropå sovkojer – ett slags hängmattor, som fästes i krokar c:a 1 meter eller mer ovan sovdäck: Jag lärde mig aldrig att sova i koj. Trillade ur och slog i det underliggande däcket mest varje natt. Ett riktigt helsike.

I höjd med Ölands södra udde blåste det upp en frisk, sydlig bris, och skepparn kommenderade oss upp i riggen för att sätta segel. ”En hand för skutan, en hand för livet, men ge fan i att hålla i er”, var ”beckbyxans” cyniska rekommendation, till bl. a. oss lantisar. Och nog fan höll vi i oss!

De segelvana ”stammisarna” sprang som katter på riggen. Vi ovana tog det självklart betydligt lugnare. Men vi hjälpte till så gott vi kunde, trots att vi av rädsla sällan varit så nära att göra i byxorna. Skeppet rullade i vinden, och nog var det kväljande kusligt att med endast gångrepen under fötterna klättra ut för att lösgöra seglen. En och annan sjömansmössa blåste ut i havet, men alla kom levande tillbaka till det betydligt lugnare däcket. Proceduren upprepades när vi senare skulle ta in seglen, men det gick bra det också.

Några dygn senare ankrade vi på Trälhavet i Stockholms skärgård för att förbereda infarten till Stockholm. Förmiddagssolen sken, och över masttopparna vajade skeppets färggranna signalflaggor när vi gled in på strömmen. Många människor, som väntat på kajerna, välkomnade oss med långa spontana applåder. En av havets skönheter, fullriggaren, af Chapman, var åter i Stockholm, och där har hon i skrivande stund legat i 56 år.

Efter div. ”make up” har hon under alla dessa år fungerat, inte bara som en vacker blickpunkt. Tusentals svenskar, australier, tyskar, engelsmän, japaner och många andra från div. nationer, har under åren övernattat på av Chapman. Men dom har förstås inte behövt göra det i besvärliga hängkojer.


Martin Tapper

Till sist bör jag kanske också berätta att jag har kvar de under resan tagna bilderna – nu över 50 år gamla. Ja, även mössan, med af Chapman i guldbokstäver på mössbandet finns kvar. Kära minnen från en viss mån sjöhistorisk seglats.

Källa: Dellenmagasinet Februari 1996
Avskrift: Åke Nätterö

Martin Tapper berättar:

Under 40-talet miste jag ett finger på vänster hand – ett bittert öde för en fiolspelare – och det blev mest gitarrspel och så småningom också lite piano. Som gitarrist spelade jag under några år i en dansorkester, Swingit, med en av mina allra bästa vänner den duktige jazzpianisten Ragnar Söderlind, som tyvärr omkom under en fisketur till Norge.


Bild ur tidningen. En gitarrspelande Martin Tapper som dansbandsmusiker. Troligen är detta dansbandet Swingit, men vilka är spelmännen. Hör av dig om du känner igen någon.


Ett minne från Martin Tappers bilskola

 

 

—37 K 9— Uppgifter ur Bjuråker – Delsbo – Norrbo släktregister

5 Per Martin Tapper, * 14/9 1917, s. t. arb. P. Tapper i Källeräng 18.
G. 4/8 1945. Skogsarb., sen. platsombud. Bos. i Näsbyn 37, Delsbo. † 21/1 1996
Läs hans reportage längre ner på sidan
30T35 Karin Viola Fahlberg, * 25/7 1923, d. t. arb. O. Fahlberg i Näsbyn 37. † 18/12 2007.
Siv Irene * 3/4 1941
Margit Viveka * 13/6 1945 † 10/11 2021
Karin Harriet * 18/4 1949
Ingrid Monika * 6/4 1953



Minnesruna:

Martin Tapper Delsbo †

En av Delsbos profiler, Martin Tapper, Torggatan, Delsbo, har avlidit i en ålder av 79 år.

Födelsebygden, de östra delarna av Bobygden i Delsbo, har under alla år varit den plats han vårdat ömt. I övrigt är denne persons livshistoria fylld av arbete och äventyr.

Efter andra världskriget fick han fotfäste i den egna bygden som en av Norrlands största nöjesarrangörer. Han ägde och arrenderade både Dellenbaden, Tåparken och folkparkerna i Färila och Järvsö.

Senare kom han att satsa på en framtid som bilskollärare. En tid drev han flera bilskolor och blev under åren författare av körkortsläroböcker. I slutet av 1960-talet kom en förändring av hans liv att ske. Verksamheterna avvecklades och han tillbringade mången stund vid sitt torp i Stenbo. Vintertid återfanns han i Kalifornien.

Sedermera kom Tapper att starta affärsverksamhet i centrala Delsbo. Men även det inslaget avtog med åren. På slutet innehade han en källarlokal med prylar till tusen, vilka lockade en kundkrets från när och fjärran.

I samband med att sjukdom försvårade hans liv, kom mycken tid att ägnas åt att dokumentera den egna hembygden, bland annat en skrift om sågverksrörelsen i Källeräng.

Han gick så småningom vidare med sitt författande. Även denna gång om byarna i Bobygden. Nyligen färdigställdes även den. I samarbete med Bruno Sjöblom och stöd från Bobygdens Kamratförening gavs skriften ut före jul. Arkivuppgifter och minnen sammanställdes till en  personlig och läsvärd krönika över östra Bobygden. Den har tilldragit sig stort intresse.

Märkt av sjukdom fortsatte han sitt liv. I sin lägenhet, som blev en kombination av skrivarlya och sjukstuga, har mången skrift tillkommit. Martin Tapper blev utan tvekan en profil i socknen, som alltid gav sig tid för medmänniskorna. Han utstrålade medmänsklighet.

Som närmast sörjande står fyra barn med familjer, övrig släkt och många vänner.

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare,  mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö


Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *