Polisverksamheten i Bjuråker

Någon övergripande beskrivning om polisens verksamhet i Dellenbygden har inte gjorts tidigare, vad vi vet.

Det var förre kriminalkommissarien Kalle Viklund i Delsbo som tycke att vi borde ta oss ann den här uppgiften.

Så här blev det påbörjade resultatet. Nu efterlyser vi bilder och mer uppgifter om poliser som varit verksamma inom det här polisdistriktet.


Här kommer du i kontakt med polisen i Hudiksvall.


Läs om polisväsendet i Sverige, på Wikipedia.


Läs om länsman på Wikipedia.


Ett spännande museum är polismuseet.


Läs om polisens verksamhet på sidan Blåljus.nu.


Polistidningen, för polisförbundets medlemmar.


Om Allmän Kungörelse.


Polisunderrättelser, en publikation inom polisen från 1878


Polisunderrättelser, hitta i arkiven


Läs här om polisutbildning och mycket annat.


Bilder och inf. Bjuråker/sockenbilder.


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Följ oss på Facebookoch dela gärna den här sidan med dina vänner


Om du gillar den här sidan och vill stödja vår verksamhet är en gåva mycket välkommen. Tack!


Om du har möjlighet, kontrollera de angivna källorna och använd dem istället!


Allt material här är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Det är okej att använda några av Dellenportalens uppgifter om ni anger dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att bara ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

Polisverksamheten inom Delsbo landfiskaldistrikt före polisväsendets förstatligande 1965

Text: Stig Zakrisson
Avskrift: Åke Nätterö.

Bjuråkers polisdistrikt
Den 15 januari 1955 tillträdde jag en tjänst som polisassistent i Bjuråkers polisdistrikt, omfattande Bjuråkers och Norrbo socknar. Polisdistriktet ingick i Delsbo landsfiskalsdistrikt, vilket också omfattade Delsbo polisdistrikt. Chef för landsfiskalsdistriktet var landsfiskal Håkan Lange, som till sin hjälp på kontoret hade en kontorspolisman, Olof Nordborg och två kontorsbiträden, Majvor Olofsson och Siri Nordin.

I Delsbo polisdistrikt fanns tre polismän, polisassistent Lennart Fyhr och poliskonstaplarna Per Iggström och John Eriksson. I Bjuråkers polisdistrikt fanns, förutom undertecknad, två polismän, poliskonstaplarna Åke Wiberg, Friggesund och Gustaf Friberg, Norrbo.

Polisassistent tjänsten, (förmanstitel vid den tiden), innebar att jag skulle ansvara för utredningsarbetet samt fungera som förman för de övriga polismännen.

På mina tidigare tjänstgöringsorter, Sollefteå, Södertälje och Laxå, hade det funnits polisstationer som bas för verksamheten, där personalen samlades och där det mesta av skrivgöromålen och dylikt utfördes. Så var också fallet i Delsbo. I Bjuråker däremot, hade varje polisman kontor i bostaden, vilket jag självfallet var informerad om innan jag tillträdde tjänsten.

Som bostad för mig och min familj hade kommunen anvisat en lägenhet om två rum och kök i den s.k. Unasgården vid Dellenro i, Västansjö 617. Bjuråker och där var det meningen att jag också skulle ha mitt kontor. Lägenheten hade även tidigare brukats av en polisman, senast en ungkarl, som vikarierat på tjänsten som polisassistent innan jag tillträdde densamma. Han hade tydligen utnyttjat vardagsrummet som kontor för där stod ett mindre bord på vilket fanns en skrivmaskin. I en låda mitt fram på bordet fanns skrivmaskinspapper, rapportpapper, karbonpapper och ett rakblad. Bredvid bordet stod en väska med kriminalteknisk utrustning. Ett hörn av vardagsrummet fick också bli mitt kontor. Köket kunde knappast användas för detta ändamål och inte heller ett mindre rum mellan köket och vardagsrummet för det måste vi ha som sovrum.

Dagen efter vår ankomst till Bjuråker besökte jag vår chef i Delsbo, kvitterade ut pistol, batong, hand- och fotbojor samt koppel. Jag besökte också Delsbo möbelaffär och för egna pengar inköpte en mindre hurtsliknande möbel, i viken jag kunde förvara olika blanketter, tjänsteföreskrifter m.m. Jag besökte också kollegorna i Delsbo och Bjuråker samt Bjuråkers kommunalkontor. Där fick jag låna ett skrivmaskinsbord och en brevsorteringskorg. Sedan jag sålunda bekantat mig med de närmaste kollegorna och blivit nödtorftigt utrustad kunde arbetet börja.

Allmänt om utredningar och utrustning
Som många säkert förstått, var det en ganska stor skillnad mellan det polisarbete jag tidigare deltagit i och det nya i Bjuråker och Norrbo.

Många av nutidens yngre poliser har nog svårt att tänka sig in i hur det var att bedriva polisverksamhet på den tiden. Det fanns inga tjänstebilar, varifrån man per radio kunde komma i kontakt med kollegor vid behov av hjälp, ingen möjlighet att kolla uppgifter snabbt via radio, inga bandspelare som kunde användas vid förhör eller ”intalning” av minnesuppgifter, ganska bristfällig utrustning för fotografering, särskilt för fotografering under mörker, o.s.v. För trafikolycksutredningar fanns ett 50 m långt måttband, i övrigt ingenting. Ändå fordrades på den tiden en mycket noggrann platsundersökning med skalenlig skiss. I regel skulle också, förutom parterna, samtliga passagerare och eventuella andra vittnen höras. Det var inte ovanligt att en trafikolycksutredning kunde omfatta 10-12 sidors rapport. På grund av Iggesunds Bruks kraftverksbygge i Tvärforsen var det tidvis en mycket livlig trafik i området och då vägarna i allmänhet var smala och kurviga inträffade ganska många olyckor. Ett år i slutet av 1950-talet hade vi, såvitt jag kommer ihåg, över nittio olyckor. I många fall, om olyckorna förorsakade åtal mot någon av de inblandade, måste man också in till tinget och vittna om platsundersökningen m.m. När så till slut domen kom, ofta lydande på 15 – 20 dagsböter á 4 – 5 kronor, undrade man många gånger om det nedlagda arbetet för polis, åklagare, rättens ledamöter och parter med tillhörande kostnader verkligen var rimligt i trafikmål. Ersättningen för de inträffade skadorna gjordes ju oftast upp av trafiksäkerhetsbolagen på grundval av skadeanmälningarna, så åtminstone vid de vanligaste små ”plåtsmällarna” var ju risken att få böta det enda som förarna kunde ”vinna” på att anmäla det inträffade till polisen.

Tjuvjakten
En annan typ av utredningar som tog mycken tid med i de flesta fall dåligt resultat, var tjuvjakten. Ett år, jag tror det var 1958, hade vi mellan 30 och 40 anmälningar, där vi under spaning varit på slaktplatsen och kunnat konstatera att tjuvjakt verkligen ägt rum. Många spaningar företogs också utan att vi fann någon slaktplats, varför mörkertalet beträffande tjuvjakt nog var mycket stort.

I tjuvjaktundersökningarna hade vi ofta hjälp av Iggesunds Bruks skogvaktare eller förmän, vilka också voro förordnade tillsyningsmän för jakt. Någon vidare hjälp från allmänheten hade vi däremot inte. Folk var i allmänhet ovilliga att vittna och detta särskilt i tjuvjakts mål. Detta berodde troligen till en del på att många inte räknade tjuvjakten som något särskilt svårt brott. Det var också mycket sällan vi fick anmälningar om sådan jakt från den vanliga ortsbefolkningen, utan det var i allmänhet från Iggesunds Bruks skogvaktare och förmän och då hade jakten i allmänhet ägt rum på deras mark. Det fanns åtskilliga som tyckte det bara var ”lagom åt” bolaget om de miste någon älg på sina marker.

I många fall hände det dock att vi fick tips om tjuvjakt från andra än bolagstjänstemän, men sådana tips var i många fall mycket tveksamma. Ibland kunde vi misstänka att tipsen kom fråntjuvjägarna själva för att ”lura iväg” polisen åt något håll och sedan jaga på ett helt annat ställe. Hustrun till en sådan tipslämnare gav oss till och med en ”vink” om detta i några fall. Ibland misstänkte vi att tjuvjägarna avsiktligt ”pratat bredvid mun” för att pröva någon avundsjuk granne eller bekant och vid sådana tillfällen måste vi självfallet vara ytterligt försiktiga för då misstänkte vi också att de hade någon ”spion” ute för att kontrollera polisens aktivitet och på så sätt få bevis mot tipsaren.

Att lura polisen
Att ”lura” polisen var naturligtvis också något som i tjuvjakts kretsar var mycket populärt och i många fall ”späddes” väl historien på av tjuvjägaren, så att han skulle framstå som något slags alldeles speciell ”luring”. Ibland var nog historierna riktiga skrönor. En händelse, som jag hörde berättas i början av min tid i Bjuråker, handlade om två polismän som under en tjuvjakts spaning kommit fram till en sjö, där en man till synes förberedde tjärimpregnering av en upp och nedvänd eka. Polismännen skulle ha tillfrågat mannen om han gjort några iakttagelser som kunde sättas i samband med jakten, men detta sade han sig inte ha gjort. Under samtalet med mannen hade polismännen druckit kaffe ur en medhavd termosflaska och även bjudit manen på en kopp, varefter de fortsatte därifrån. Men mannen som de talat med, skulle ha varit en av tjuvjägarna och under ekan hade han köttet från den tjuvskjutna älgen legat. Många år senare fick jag höra historien på nytt, men nu skulle jag ha varit en av polismännen. Jag vet därför att åtminstone den versionen var en skröna.

En annan historia, som skulle visa att poliserna själva inte alltid hade ”rent mjöl i påsen”, handlade om två polismän som tillsammans med en skogvaktare spårat tjuvjägare fram till en myr, där de just höll på att slakta en nedlagd älg. Då det var ganska långt ut på myren till slaktplatsen, var det risk för att jägarna skulle hinna fly undan om polismännen och skogvaktaren gett sig ut på myren och ta männen på andra sidan direkt från samma håll. De beslöt därför att en av polismännen och skogvaktaren skulle smyga runt myren och ta männen på andra sidan om de flydde undan däråt. Den kvarvarande polismannen skulle vänta tills de andra kunde beräknas ha hunnit runt myren och därefter gå ut med jägarna. Polismännen skulle emellertid redan ha känt igen jägarna som ett par goda vänner och för att de skulle hinna undan hade han därför inte väntat mer än några minuter förrän han börjat gå ut mot jägarna och högljutt ropat att de skulle stanna kvar så att han fick tala med dem. Jägarna hade naturligtvis inte stannat kvar utan sprungit undan och försvunnit i skogen. Polismannen hade efteråt urskuldat sig med att han trott att kamraterna hunnit runt myren innan han började gå ut på denna. Han hade också förnekat att han känt igen jägarna. Om det fanns någon sanning i historien vet jag inte, men nog låter den som en skröna.

Arbetstider och ärendetyper
Utöver trafikolyckorna och tjuvjakten hade vi naturligtvis också allehanda andra polisgöromål. Jag förde in alla ärenden i ett diarium och ett år kunde jag konstatera att jag haft närmare tusen ärenden. Visserligen var det många småsaker såsom mantalsärenden, vapenansökningar, brott mot bestämmelserna om registrering av motorfordon och dylikt, men även en hel del tjuvnadsbrott, rattfyllerister, slagsmål vid danstillställningar m.m.

Vår arbetstid var inte reglerad genom någon fastställd tjänstgöringsplan eller dylikt utan det blev istället arbetsuppgifterna som utgjorde grunden för arbetstidens längd. Jag började regelmässigt efter morgonfikat vid 07.30-tiden med avbrott för lunch klockan 12.00-13.00. Vid 15.00-tiden packade jag portföljen full med ärenden och begav mig ut i bygden för att höra folk i olika angelägenheter. Ofta kom jag inte tillbaka hem förrän vid 21-22-tiden på kvällen, varför jag efter en lätt försenad middag gick till sängs.

Likadant var det nog för de flesta landsortspoliser på den tiden. Det skulle ju normalt vara 48 timmars arbetsvecka, men jag hade nog i början av min tjänst i Bjuråker ingen arbetsvecka under 60 timmar, ofta blev det 70 timmar och ibland ännu längre. För tjänstgöring efter kl. 22.00 samt under helgdagar då vi var lediga, utgick tjänstgöringstillägg, i övrigt förkom ingen övertidsersättning. Vi hade regelmässigt trafikkontroller varje vecka, huvudsakligen på kvälls- och nattetid, ofta i anslutning till ordningskontroller vid offentliga tillställningar av olika slag.

För att få möjlighet att erhålla ersättning i enlighet med statens regler om enkel och kvalificerad övertid begärde vi tillsammans med kollegorna i Delsbo att få vårt arbete reglerat genom en fastställd beredskaps- och tjänstgöringsplan, vilket också lyckades så småningom. Detta fick samtidigt till följd att ordnings- och trafikkontrollerna på sen kvälls- och nattetid begränsades i stor utsträckning. För att hinna med arbetet i övrigt måste ändå utgöra en stor del av förhörsarbete och dylikt på kvällstid och då naturligtvis utan särskild övertidsersättning. Det var ju huvudsakligen på kvällarna som vi hade möjlighet att träffa folk hemma. På dagarna var de flesta på arbete, oftast ute i skogen. Att kalla någon till förhör på kontoret under dagtid var i det närmaste lönlöst. Från början försökte jag i rationaliseringssyfte att i förväg meddela dem jag ämnade besöka under kvällarna, men även detta misslyckades i stor utsträckning. Vederbörande hade ofta fått något förhinder, något angeläget ärende eller dylikt och var därför borta. Det säkraste sättet att träffa folk hemma var därför att komma oanmäld.

Om service, förhållandet till folket i bygden, kollegor m.m.
Som framgår av vad jag nämnt ovan var polisarbetet i Dellenbygden nog så besvärligt och arbetsamt. Något som gjorde att vi ändå trivdes med arbetet och fann oss tillrätta var att folket i bygden, frånsett ovilligheten att vittna, var mycket tillmötesgående och i det stora hela mycket rejält på alla vis. Trots att vi många gånger kom med tråkigheter, hade jag ingen känsla av att bli betraktad som något slags ”fiende”. Tvärtom verkade de flesta ha förståelse för vad vi på grund av tjänsten måste göra. Det var också i allmänhet mycket gästfria och ville gärna bjuda på kaffe eller te, ofta till och med mat. Något försök till ”muta” var det aldrig fråga om utan mera ett sätt att umgås i bygden. Istället fick vi ju tillfälle att bjuda igen när någon kom på besök till kontoret. Det gick ju bra när vi hade kontor i bostaden och nära till köket. Många vände sig också till polisen för att få hjälp i olika angelägenheter. Mest var det fråga om skrivelser av olika slag. Det var ju lång till större tätorter där det fanns skrivbyråer eller advokater och i den mån vi kunde, hjälpte vi folk i dylika avseenden, naturligtvis utan att fordra betalning. Vi tog sådant ”extraarbete” som en service och så hade nog de tidigare poliserna eller fjärdingsmännen också gjort. En annan serviceåtgärd från polisens sida och som tydligen varit vanlig i bygden var att ställa upp som ordningsman vid bröllop, men detta lyckades vi få bort sedan under mitt första år i Bjuråker.

Landsfiskalen Håkan Lange
En annan omständighet som gjorde tjänsten fördragsam, var att vår chef, landsfiskal Håkan Lange, själv var ett föredöme både ifråga om arbete, umgänge med allmänheten och framförallt, känslan av plikt för tjänsten. Han var inte heller ”snål” med erkänsla när vi utfört någon svår och arbetsam uppgift. (Detta är för övrigt en bristvara hos de flesta chefer). I allt vårt arbete hade vi också känslan av att ha chefen bakom ryggen, vilket naturligtvis kändes tryggt. Vi kunde ringa till honom när som hels, även nattetid, om vi behövde hjälp eller råd. Han hade ju ständigt jour och såg detta som en plikt. Ofta ställde han upp själv och kom och hjälpte till. Från början var jag tveksam om jag skulle våga störa chefen nattetid, men det var ju ibland nödvändigt, särskilt då det var fråga om husrannsakningar eller andra svårbedömda ingripanden, men han visade aldrig på minsta sätt någon vresighet eller så över att ha blivit störd. Tvärtom, visade han sig alltid positiv och intresserad och frågade ofta om vi behövde hjälp. I så fall skulle han säkert ha kommit själv. Som chef kunde vi således inte ha önskat oss någon bättre än Håkan Lange.

Inom distriktet kände vi polismän oss som en enda stor familj och försökte hjälpa varandra så gott det gick. Ibland behövde vi hjälp av Delsbopolisen och då ställde de beredvilligt upp och ibland behövde Delsbopolisen hjälp av oss i Bjuråker och då gjorde vi naturligtvis likadant. Det var överhuvudtaget en mycket god och kamratlig ton mellan oss polismän i hela landsfiskalsdistriktet och till detta hade chefen till stor del bidragit.

Även med de kommunala myndigheterna hade vi goda kontakter. De var ju självfallet försiktiga ifråga om kostnader men några av de mera inflytelserika personerna i kommunen, bland andra Ivar Ringqvist och Oskar Forslund, insåg att jag behövde ett särskilt rum för kontorsändamål och med deras hjälp lyckades jag få ett sådant rum inrett i övre våningen i samma hus och dessutom i anslutning till detta ett extra sovrum. Så småningom beslutade också kommunalnämnden att bygga ett gemensamt poliskontor i Friggesund, där även en förvaringsarrest för tillfälligt omhändertagna eller gripna personer iordningsställdes. Tidigare hade vi transporterat sådana omhändertagna till landsfiskalkontoret i Delsbo, där arrest fans.

Om speciella obehag och svårigheter för polismännens familjer vid polistjänster på landsbygden

Under den tid vi hade kontor i bostaden och ständigt var i tjänst fordrades nästan att någon var hemma och tog emot telefonsamtal och gjorde vederbörliga anteckningar om polismannen själv inte var anträffbar. Ofta fick hon också vid sådana tillfällen ta emot ovett för vad polisen gjort eller inte gjort. För sådant arbete utgick ingen ersättning, knappast heller något tack och ändå var det nästan en förutsättning för att verksamheten skulle fungera. Även polisens familj i övrigt fick utstå en hel del obehag på grund av hans speciella yrke. Dels blev naturligtvis alla störda av telefonsamtal nattetid och dels kunde det inte undvikas att både hustrun och de barn som vaknat av telefonsamtalen kände oro vid vissa typer av utryckningar. Störandet av telefonpåringningar nattetid fortsatte för övrigt även sedan vi fått reglerbar tjänst och därigenom skulle vara ledig vissa nätter. Många fortsatte nämligen som förut att ringa till den polisman de kände oavsett om han var ledig eller inte. Enda sättet att definitivt undgå störandet var därför att på kvällen dra ur telefonjacken.

Polisdistriktens sammanslagning och omorganisation
Den 1 oktober 1961 sammanslogs Delsbo och Bjuråkers polisdistrikt som därefter fick heta Delsbo-Bjuråkers polisdistrikt. Samtidigt ändrades min tjänst till förste polisassistent. Någon större skillnad ifråga om arbetet innebar omorganisationen inte, förutom att polisassistenttjänsten i Delsbo drogs in. Lennart Fyhr hade då redan sökt och erhållit liknande tjänst på annan ort. I övrigt arbetade vi som förut, frånsett att beredskapstjänsten nu omfattade hela landsfiskalsdistriktet. Någon ändring av stationsorterna blev det inte förrän vid polisväsendets förstatligande den 1 januari 1965, då jag placerades i Delsbo som chef för arbetsgruppen där. Landsfiskalorganisationen hade samtidigt upphört, landsfiskal Håkan Lange hade gått i pension och en del av distriktets förutvarande polismän hade sökt och erhållit andra tjänster.

Indrivningsverksamheten, som förut fullgjorts av polismän på landsbygden, hade skilts från polisverksamheten och överförts till kronofogdemyndigheten, varvid också en del av de polismän som sysslat med sådan verksamhet, sökt överflyttning dit. Kvar i Delsbo blev tre polismän och ett kvinnligt kontorsbiträde, nämligen jag, Georg Backlund, Åke Holmqvist och Siri Nordin. Som arbetsgruppschef hade jag tillförts en hel del s.k. polismyndighetsärenden, i allmänhet – enligt mitt tycke – enformiga och urtråkiga. Genom mina nya arbetsuppgifter kom jag i alltför stor utsträckning att bli sittande inne på kontoret, vilket jag ofta kände irriterande. Jag hade förut i så många år haft ett omväxlande polisarbete, åkt runt i bygderna, träffat folk och försökt hålla mig à jour med vad som hände i området, vilket jag nu kom alltmer bort ifrån. Jag saknade de gamla kontakterna, pratstunderna med folk av olika slag, inte mins de gamla och i många fall mycket roliga och originella tjuvjägarna, som jag i efterhand fått en viss förståelse för. Deras berättelser från de tidiga ungdomsåren kunde vara både roande och upprörande, ibland troligen också lite extra kryddade, men alltid intressanta.

Som tur var hade jag goda medarbetare på kontoret. Kontoristen t.ex. var genom sitt tidigare arbete fullt insatt i handläggningen av polismyndighetsärendena och kunde i detta avseende underlätta arbetet avsevärt och de manliga kollegorna var redan förut rutinerade både beträffande utrednings- och ordningspolisarbete. Men ändå saknade jag kollegorna från den ”gamla goda tiden”, särskilt Åke Wiberg, som gått över till kronofogdemyndigheten och, naturligtvis, landsfiskal Håkan Lange. Det var ju klart, polisens arbetsuppgifter hade ju efterhand förändrats i många avseenden och en förändring av polisorganisationen var säker nödvändig för att motsvara tidens krav. Någon narkotika t.ex. fanns troligen inte vare sig i Bjuråker eller Delsbo vid min ankomst till bygden, tjuvnadsbrott, bedrägeri och liknande var heller inte så omfattande. Våldsbrott förekom men inskränkte sig huvudsakligen till slagsmål i samband med offentliga tillställningar. Med narkotikans insteg i bygden följde, liksom på andra orter, en ökning av därmed sammanhängande brott. Landsbygdspolisens resurser för sin verksamhet måste självfallet också hänga med i någon mån. I samband med omorganisationen fick vi i Delsbo också en hel del ny utrustning, bl.a. tjänstebil med radioutrustning. Detta var nog det som kändes bäst både ur säkerhets- och effektivitetssynpunkt.

Jag arbetade kvar som arbetschef i Delsbo fram till 12 mars 1980 då jag sökte och fick tjänsten som rotelchef, R 2, (allmänna utredningsroteln) i Hudiksvall, vilken tjänst jag redan förut vikarierat på en tid under åren 1977-78. Tjänsten som chef för R 2 innehade jag fram till pensioneringen 31 dec. 1983.

Om Dellenbygdens tidigare polisorganisation m.m.
Främst med välvilligt bistånd av förre redaktören Bror Jonsson, Delsbo, och hans privata arkiv har nedanstående uppgifter erhållits om Dellenbygdens tidigare rättsvårdande myndigheter och tjänstemän.

Delsbo var ju förr en betydande ort. Den hade under många år större folkmängd än Hudiksvall och var i många avseenden dominerande i landsändan.

Under en lång följd av år bodde t.ex. häradshövdingarna i Delsbo, och där hölls inte bara häradsting utan också landsting. Det mesta kända av dessa är landstinget 1528, då Gustav Vasa kom hit med hela sin krigshär, 14 000 man, riksens råd, marsk och riddare. (enl. historiker Herman Lindqvist, är det mer troligt att hären bestod av 140 man).

Tinget hölls med representanter för allmogen i hela dåvarande Norrland och gällde officiellt en övergång från katolicismen till den lutherska läran.

I Delsbo fanns det länsmän ända sedan medeltiden. Titeln kronolänsman var också vanligt, men den avskaffades 1918.
I bror Hillgrens kända skildring ”En bok om Delsbo” del 3 sid 96 – 120, finns från år 1571 till 1866, 14 länsmän omnämnda, den första Joen Svensson, år 1571 och den sista Per Delin, född 1792 på Lyktan och avliden 1866. I bror Jonssons privata arkiv hittades ytterligare 10 länsmän:

Michael Forsner, född 1841. Efterträdde Per Delin. Bodde under åren 1867-1875 hos Delins änka i gamla länsmansgården i Ava (Kyrkgränd 3).

Wilhelm Åström, länsman några år efter Forsner. Han var född i Forsa, son till länsman J.M. Åström och dennes hustru Ulrika Eleonora, dotter till häradshövdingen Ronander i Delsbo. Åström bodde i tingshuset i Näsbyn. Han hade varit landskanslist i Gävle 1858 – 1860 innan han kom till Delsbo.

Johan Gustaf Schörling, kom till Delsbo som länsman 1874. Fick snart del i ett försäkringsbedrägeri tillsammans med en skräddare och rymde till Amerika. Han blev känd som ”länsman som kom båscht”. Anledningen till uttrycket glömdes väl så småningom bort men lever fortfarande kvar och har av många uppfattats som att ortsborna tagit livet av honom. Men sanningen var således en helt annan. Schörling bodde i länsmansgården i Ava,(Kyrkgränd 3), som han också köpte samma år han kom till Delsbo.

Per Söderman, född i Undersvik 1852, blev kronolänsman i Delsbo 1877, således endast 25 år gammal. Han fick 1886 tjänst som kronofogde i Jämtlands södra fögderi och flyttade från Delsbo i samband därmed. Per Söderman var far till den kände kriminalexperten, docent Harry Söderman, född 1902, internationellt uppmärksammad i samband med att den tyska ockupationen av Norge upphörde i slutet av andra världskriget. Man kunde då i de svenska tidningarna läsa om ”dellbon som befriade fångarna i Grini och Möllergarde.

Av kung Haakon fick han sedermera ta emot S:t Olovsmedaljen med eklöv. Hans memoarer kom ut på svenska 1956 med titeln ”Inte bara brott” och där berättar han också en hel del av intresse om Delsbo.

Claes Mårten Kjällander efterträdde Söderman som länsman i Delsbo. Han bodde först hos Nors i Ede, men flyttade senare till den gård som sedermera blev Turisthotellet (Furugatan 1). Kjällander avled 1907 och begravdes på Delsbo kyrkogård.

Erik Lindsjö tjänstgjorde troligen som länsman i Delsbo en kortare tid efter Kjällander.

C.A. Hallqvist är omnämnd som länsman i Delsbo i en notis den 17 oktober 1900 i Hälsinge-Kuriren.

Knut Ericsson, född 28 augusti 1868, kom till Delsbo som ordinarie länsman efter Mårten Kjällander. Han var son till en tobakshandlare i Stockholm. Efter studentexamen vid Beskowska skolan hade han genomgått en mindre juridisk utbildning, den s.k. ”Prillan” i Uppsala. Innan Ericsson kom till Delsbo hade han innehaft förordnanden i Söderhamn, Forsa, Hanebo och Enånger. När länsmanstiteln upphörde blev Ericsson tydligen Delsbos förste landsfiskal. Han pensionerades 1933.

Ragnar Stenborg-Pettersson, född i Söderbärke i Dalarna, blev den 30 maj 1925 extra landsfiskal i Delsbo efter att innehaft tjänst som länsmansbiträde i Färila. Dit återvände han också efter några år i Delsbo.

Walter Görtz, var biträdande länsman i Delsbo några år under Knut Ericssons tid. Han bodde till en början i Moviken, Bjuråker.

I samband med att Görtz tillsammans med en fjärdingsman med en bolagstjänsteman ertappade några tjuvjägare i trakten av Skån, Bjuråker, blev han hotad till livet av en av tjuvjägarna. Görtz hade bett att få se på tjuvjägarens gevär i syfte att ta av honom detta. Tjuvjägaren hade då vänt kolven mot Görtz och yttrat: Så här ser det ut i den här ändan” och sedan vänt pipan mot Görtz och sagt ”och så här i den här ändan, men tittar du nå mer smäller det, gubbjävel”. För tjuvjakten och hotelserna dömdes tjuvjägaren sedermera till ett långt fängelsestraff. Enligt uppgift av min tidigare kollega, Åke Wiberg, Bjuråker, hade Görtz under en fisketur på Norrdellen varit nära att drunkna och blivit så tagen av strapatsen att han troligen aldrig repade sig riktigt från denna.

Håkan Lange, Delsbos sista landsfiskal, var född 1901 i Engelsberg, Västervåls socken, Västmanlands län. Hans föräldrar, landsfogden John Lange och dennes hustru Hermanna, f. Ihre, var ursprungligen gotlänningar. Efter studier vid Västerås läroverk fick han anställning vid länsstyrelsen i samma stad, där han 1921 blev extra ordinarie landskanslist. Sedan tjänstgjorde han på skilda orter till 1934, då han erhöll tjänsten som landsfiskal i Delsbo efter Knut Eriksson. På egen begäran avgick Lange med pension i samband med att landsfiskalsinstitutionen upphörde vid årsskiftet 1964/1965.


Länsmansvägen 1. Här låg polisstation och där bodde även Håkan Lange och Stig Zakrisson. Dessförinnan bodde Håkan Lange och andra länsmän för honom på kalvstigen 3, Delsbo, berättar Gunnar Mårtensson i Fredriksfors.

Utöver tjänsten som landsfiskal, vilken omfattade polischefssysslan, åklagarverksamheten och utmätningsmannaskapet, var Lange överförmyndare samt chef för distriktets civilförsvar. Han var också ordförande i stiftelsen Solera ferra, som bildats genom en donation av fru Helena Granberg, Lidingö, ordförande i Norra Hälsinglands djurskyddsförening och innehade ett flertal andra uppdrag. För de handikappade på Dellenborg var han med och bildade föreningen Dellenborgs vänner. Lange engagerade sig således i en mängd verksamheter utöver tjänsten som landsfiskal. Han innehade i hög grad allmänhetens förtroende och uppskattning, vilket vid ett tillfälle bl.a. tog sig uttryck i en petition med begäran att han måtte stanna kvar, då han sökt en annan tjänst och ämnat flytta från orten.

Lange avled på julafton 1985 i en ålder av 84 år. Hans närmast anhöriga var hustrun Maj, f. Ehrenberg och barn med familjer.

   
Bild ur Håkan Langes minnesruna


Stig Zakrisson skriver att han tog över tjänsten efter Håkan Lange

Stig Zakrisson född 22/3 1921 i Los. Gift 24/3 1945 med Hedda född Jansson den 12/2 1924 i Gudmundrå, Ångermanland. Stig Zakrisson avled den 4/7 2010 då bosatt i Iggesund
Två barn: Hedvig Margareta 24/7 1948, och Bo Arne 25/5 1952


Även i Norrbo och Bjuråker synes ha funnits länsmän stationerade i gånga tider. Ur boken ”Gård och bygd genom 100 år. Studier i Norrbos historia” har Bror Jonsson antecknat, dels Johan Vilhelm Pira, född i Färila, länsman i Norrbo från 1880 till i början av 1900-talet och dels V.G. Nordendal, som bodde vid Norrboån, var länsman även för Bjuråker.

Om bygdens fjärdingsmän, krono betjänter eller poliser före innevarande sekel
Fjärdingsmannatjänsterna var förr mest en kommunal angelägenhet. Sökandena synes först ha behandlats av kommunalnämnderna, som efter bedömning av deras meriter m.m. lämnat förslag för vidare befordran till länsstyrelsen. Det är dock svårt att via kommunala protokollen erhålla uppgifter om namn, meriter, tidpunkter för tillsättande och dylikt. Av protokoll över sammanträden, där kommande års budgeter fastställdes, fanns bl.a. fjärdingsmännens löner upptagna. De synes ha varit något olika för de tre socknarna. För t.ex. år 1894 hade Delsbo beräknat sådana kostnader till 300 kronor, Bjuråker 200 kronor och Norrbo 100 kronor. För Norrbos del hade kostnaderna för fjärdingsmannen varierat från 75 kronor åren 1888-1889, 150 kronor 1890-1893 till 100kronor 1894-1895. För Delsbos och Bjuråkers del hade ifrågavarande kostnader varit konstanta.

Att socknarna haft lite extra utgifter för ordningshållning under åren framgår också av deras protokoll. I ett sådant, hållet vid sammanträde med Delsbo kommundelsnämnd i sockenstugan i april 1892 finns antecknat under paragraf 4 följande:

”Enär socknens vidsträckthet och den ordinarie kronobetjäningens fåtalighet gjorde det till en faktisk omöjlighet att erhålla de här och var uppspirande små lönnkrogarna så som vederbordes beslöt kommunalnämnden enhälligt att hos kommunalstämman anhålla om åtgärders vidtagande att åt en del därför lämpliga personer söka hos Kungl. Maj:ts Befallningshavande i länet utverka polismans skydd och befogenhet i brännvins-, ordnings och brottmål m.m. För sin del vill kommunalnämnden föreslå följande personer”.

17 personer fanns därefter uppräknade som lämpliga för ifrågavarande uppdrag.

Av protokollet framgick också att de uppräknade personerna skulle vara skyldiga att i allmänhet utan ersättning, men för särskilt ansträngande fall, för den ersättning kommunalstämman kan finna skäligt bevilja, tillhandagå kronolänsman och fjärdingsman vid auktioner och alla andra tillfällen.

Att lönnbränning och lönnkrogar utgjorde et stort problem på den tiden framgår också av andra protokoll. Bland annat uttalades i ett sådant att det behövdes ett antal tillsyningsmän för kontroller i detta avseende. Hur tillsyningsmännen skulle ersättas för de tilltänkta uppdragen framgick dock inte. Man får nog förmoda att ersättningen blev ganska lågt tilltagen.

Den svenska kronan hade självfallet på den tiden ett helt annat värde än nu, men man kan ändå tänka sig att en fjärdingsman, som t.ex. i Norrbo skulle kunna livnära sig och sin familj på 75 kronor under ett helt år. Troligen måste nog många fjärdingsmän och polisbetjänter skaffa sig inkomster vid sidan av tjänsten, kanske som hantverkare, jordbrukare eller liknande.

 

 

De under de närmaste åren före min ankomst till bygden tjänstgörande polismän inom Delsbo landsfiskalsdistrikt voro följande i Bjuråker:

Polisverksamheten i Bjuråker 

Uppgifter ur Bjuråker – Delsbo – Norrbo släktregister

–  3 F III –
I Olof Jonsson * 159.. Troligen s.t. bonden J. Pehrsson i Näppänge, Bjuråker. Länsman o bonde i Näppänge 3 (1629-1670).
H. namn okänt * 159..
Jonas 163. – IV


– 3 F IV –
III Jonas Olofsson, * 163., s.t. länsman Olof Jonsson, i Näppänge 3, Bjuråker. Länsman o bonde i Näppänge 3 (1675-1690).
Anna … 163. Härst. Okänd.
Gölin 1671, Okänd vistelseort
Olof 1674, Bos. I Näppänge 3. †1757
Hans 1677 – V
Sigrid 167., Okänd vistelseort
Anders 167., Okänd vistelseort

– 18 H 2 –
III Olof Olsson-Gierdberg * 1685. Troligen son till bonden O. Eriksson i Änga 8, Bjuråker. Länsman. Bos. i Änga 8
Margeta Ersdotter * 1685. Härst. Okänd
Olof 1713 – 3
Erich 9/7 1716 – 4
Pehr 6/3 1719. Okänd vistelseort
Margta 19/10 1720 – 21/10 1720
Gertrud 26/2 1723, Okänd vistelseort

– 18 H 4 –
2 Erich Gerdberg * 9/7 1716, s.t. länsman O. Gierdberg i Änga 8, Bjuråker. G. 1751. Kronolänsman. Bos. i Änga 6.
22U3 Anna Margreta Lindell * 7/2 1732, d.t. länsman L. Lindell i Tomta, Delsbo † 16/6 1785 (lungsot).
Olaus 18/3 1752 – 11/5 1752
Lars 18/7 1754 – 7
Anna Margreta 20/10 1756 – 8

– 20 E 1 –
Sven Falck * 18/5 1734. Infl. Fr. Mo sn. Hälsingland. G. 1776 Kronolänsman. Bos. i Kyrkbyn, Bjuråker. † 9/2 1803 (lungsot).
1 Margreta Elisabeth Regnér, * 5/9 1755, d.t. fabrikör Olof Regnér i Mo sn. Hälsingland.
Christina Catharina 1770. Utfl. t. Hanebo 1793
Sven Magnus 27/1 1772. Kronolänsman † 29/6 1823 (drunknad).
Brita Elisabet 29/12 1777 – 24Å2
Greta Beata 1779 – 2
Anna Dorotea 1781 – 15/11 1809 (lungsot).
Inga Helena 12/9 1784 G. o utfl t. Hudiksvall 1824
Johan Olof 23/9 1787 Kronolänsman. † 6/7 1836 (slag).
Nils Petrus 13/4 1790 – 3


– 20 E 3 –
1 Nils Petrus Falck * 13/4 1790, s.t. kronolänsman Sven Falck i Kyrkbyn, Bjuråker. G. 24/4 1824. Kronolänsman. Bos i Kyrkbyn. † 22/5 1861
15A5 Margreta Juliana Wård, * 10/12 1798, d.t. bruksarb. Abr. Wård i Strömbacka, Bjuråker. † 10/8 1874 (rödsot).
Peter Abraham 22/12 1819. Sockenskrivare. Bos. i Kyrkbyn. † 23/8 1855
Sven Johan 11/10 1824 – 4
Nils Olof 27/3 1826 – †1/2 1877 (lungsot).
Carl Magnus 8/2 1828 – †28/11 1868 (lungsot).
Lars Jacob 16/6 1830 – 5
Fredrik Ludvig 2/10 1832 Handl. i Svedjebo, Bjuråker † 23/9 1882 (lungsot).
Erik Wilhelm 16/11 1834 † 1859
Gustaf Anton 7/12 1836 – 6
Anders Ferdinand 2/11 1838. † 14/9 1863 (lungsot).
Anna Emma Elisabeth 16/9 1841 – 7
Johanna Margreta 27/2 1843. Bos. i Kyrkbyn. † 8/3 1929

– 30 G 4 –
Erik Jonsson född 16/7 1776 i Tjärna 5.Son t. J. Ersson i Tjärna 5.  Fjärdingsman och bonde i Tjärna 5, sedan bosatt här i Unas i Västansjö. Död i lungsot 15/8 1831.
Gift 4/10 1801 med 23G1 Margta Jonsdotter född 6/10 1773 i Svedjebo 4. Död 14/3 1858.
Två barn:
Kjerstin 30/5 1813 Hon och maken tog sedan över gården
Anna 4/10 1808 – 3/2 1809 (håll o stygn)

– 38 A 8 –
5 Johan Petter Söderström * 13/2 1848, s.t. arb. Jonas Söderström i Strömbacka, Bjuråker. G. 10/5 1872. Skomak. Bos i Österbo, sen handelsförest. i Hedvigsfors o fjärdingsman i Gärde, Bjuråker. † 21/6 1898.
8A6 Johanna Berg, * 17/8 1851, d.t. smeden A. O. Berg i Strömbacka, Bjuråker. † 24/6 1890 (lungsot).
Johanna Wilhelmina 26/5 1873 † 5/6 1874 (hjärtsprång).
Johanna Eugenia 30/11 1874 Utfl. t. Njutånger 1897
Johan Emil 21/4 1876 Utfl. t. Njutånger 1898
Pehr Georg 9/3 1879. Utfl. t. Hudiksvall 1899

–  41 A 3 –
2 Pehr Johansson * 31/10 1789, s.t. kol. Johan Pehrsson i Rödkullen, Bjuråker. G. 1819. Fjärdingsman o bonde i Svedjebo 3, Bjuråker. † 3/8 1862 (ålder).
33G2 Anna Olofsdotter * 20/12 1792, d.t. bonden O. Jonsson i Tå 3, Bjuråker. † 31/10 1855.
Olof 27/4 1819 † 17/6 1819
Margta 21/8 1820 † 20/9 1820 (hjärtsprång).
Margta 4/12 1821 – 5
Carin 26/5 1824 – 48B7
Johan 9/9 1827 – 6
Olof 7/9 1830 – 7
Anna 9/10 1833 – 35G30
Pehr 2/2 1836 † 21/2 1837 (influensa).

– 26 C 26 –
Olof Andersson Hammarström * 22/7 1824, s.t. torp. A. Nilsson o. h. h. Lisa Hammarström i Söderala. G. 10/5 1863. Sold. Nr 129 vid Fors komp. Häls. Reg. samt fjärdingsman. Bos. i Norrdala, Bjuråker. † 2/7 1914
16 Sigrid Pehrsdotter, * 16/7 1830, d.t. torp Pehr Skänk i Ramsjö, Bjuråker.  † 21/6 1895
Pehr Olof 8/6 1868 † 16/1 1869

– 5 D 20 –
10 Lars Andersson-Bjurling, * 20/10 1823, s.t. Anders Andersson I Bricka. G. 1858 Fjärdingsman o torp i Brättingberg. Sen handl. i Avholm, Bjuråker. † 15/5 1909.
4B15 Brita Jönsdotter, * 28/1 1834, d.t. torp. J. Larsson i Brättingberg. † 2/3 1903.
Kjerstin 16/9 1859 † 26/9 1859
Anders 17/9 1861 † 17/9 1861
Brita 29/8 1863 † 29/8 1863
Christina 3/1 1867 † 15/1 1867

 

– 5 D 24 –
12 Jonas Pehrsson * 14/11 1801, s.t. bonden Pehr Jonsson i Gårdsmyra 2, Bjuråker. G. 17/10 1830. Fjärdingsman o bonde i Gårdsmyra 2 (3). † 16/6 1864 (slag).
22G3 Kjerstin Olofsdotter, * 30/12 1805, d.t. bonden O. Eriksson i Svedjebo 3, Bjuråker. † 15/12 1879 (lungsot).
Pehr 6/10 1833 – 30


Jonas Stertman
född den 5/12 1871 i Trönö. Inflyttad till Bjuråker den 1/10 1906. Troligen bos. hos poststationsföreståndare Axel Teodor Sundbergs stora hus i kyrkbyn. Förordnad av länsstyrelsen att biträda med ordningens upprätthållande som extra länsman i Bjuråkers distrikt. Gift 2/5 1903 med Emerentia Källmodin f. 12/2 1882 i Alund, Uppsala. Två barn, Gösta Tarras 4/11 1903 och Anders Wilbur 15/2 1910. Utfl. till Örnsköldsvik den 1/7 1909.
Jonas Stertmans noga förda dagboksanteckningar och andra handlingar finns nu sammanställda i
boken: En polisman berättar om brott i Hälsingland, av Jan-Eric Berger.


Bild ur boken. Jonas Stertman 1871 – 1951


Joel Erik Isidor Trané född 25/8 1889 i Motala. Landsfiskal. Infl. fr. Gävle den 7/11 1919


Olof Valfrid Lindeberg född den 13/10 1858 i Skön, V. norrland. Kronolänsman. Infl. från Rogsta den 11/1 1918.

 

   
Fjärdingsman Erik Östberg med hustru Kjerstin Pehrsdotter.

– 6 H 25 –
15 Erik Jonsson-Östberg * 24/6 1849, s.t. torp. Jonas Eriksson i Skålsvedja 17. G. 5/11 1873 Fjärdingsman o bonde i Skålsvedja 17, Bjuråker. † 25/12 1926
5G19 Kjerstin Pehrsdotter, * 25/8 1844, d.t. torp. P. Eriksson i Söderala, Bjuråker. † 4/10 1917
Jonas 10/2 1879 – 33

 


Fjärdingsman Olof Andersson med hustru Carin Ersdotter.
Fjärdingsman Olof Andersson ledde skallgångskedjan som företogs efter dubbelmordet i Spångmyra 1905.

– 26 A 27 –
21 Olof Andersson * 25/6 1836, s.t. kolare Anders Larsson i Skärås, Bjuråker. G. 31/3 1880. Bonde i Änga ss3 (Berge). Nämnes sen som fjärdingsman i Berge 231, Bjuråker. † 5/1 1941
13H5 Carin Ersdotter, * 13/12 1859, d.t. nämndeman E. Pehrsson i Änga 3, Bjuråker † 25/2 1929.
Margta 3/7 1881 † 10/12 1884 (reumatisk sjukdom).
Erik 19/5 1883 – 39
Karin 3/12 1894 – 15H15
Anders 5/4 1886 – 40
Per 27/1 1888. Bonde i Berge 5:2
Lars 28/12 1890
Märta 13/2 1893 † 8/1 1895
Ingrid 6/2 1895 – 41
Johan Olof 12/7 1897 – 42

 

Läs här Ang. Blistramordet 1905

   

Stadsfiskal Anders Arvidsson föddes i Skåne den 7 juli1870 och avled i Hudiksvall den 31 oktober 1946.

 

Hudiksvalls Nyheter Söndagen den 31 december 1905

Polisrazzian i Bjuråker

Rensningen af lönnbrännarnästet i Ängebo

Den af stadsfiskal Arvidsson med biträde af polismännen Lind och Lindell under juldagarna företagna razzian, hvilken ledde till anhållande af en hel lönnbrännarefamilj i Ängebo och tre för mordförsöket mot arbetaren Lars Brandt i Norrhafra misstänkta slynglar, har nu resulterat däri, att samtliga de för lönnbränning anhålla inmanats i häkte. Dessa äro 70-årige landbonden Jon Jonsson (»Kus-Jon»), hans 57-åriga hustru Karin Persdotter samt det värda parets båda söner Jonas och Per, respektive 28 och 26 år.

Vid med Jon Jonsson och hans hustru hållna polisförhör förmåddes de, efter ihärdigt nekande, i fredags afton erkänna att de tillsammans idkat lönnbränning såsom yrke alltsedan 1875, d.v.s. omkring 30 år. Den snygga affären öfvertogo makarna från Jon Jonssons fader, som idkat lönnbränning alltsedan husbehofsbränningens upphörande, 1860.

»Gamlingen» (Jon Jonsson far) ägde på sin tid ett hemman i Bjuråkers kyrkby och idkade där husbehofsbränning. Då denna förbjöds började gubben lönnbränna och fortfor därmed till år 1875, då hans hustru dog.

Nämnda år öfvertogs hemmanet samt jämväl, såsom förut nämnts lönnbränneriaffären af sonen Jon, som fortsatte därmed först på fädernegården och sedermera på den gård i Ängebo, som Jon Jonsson i slutet af 1870-talet vid laga skifte erhållit och hvilken han sedermera sålt till Hudiksvalls trävarubolag samt nu innehar på arrende.

»Kus-Jon» har, enligt egen uppgift, under hela denna tid bränt två à tre gånger årligen, utom de år då potatis- och sädesskörden slagit fel, så att han ej haft något att bänna af.

De båda makarna införpassades i går afton till Hudiksvalls kronohäkte och deras söner fingo idag dela sina föräldrars öde.

»Kus-Jons» bränneriapparat är en mycket primitiv inrättning, hvilken han ärft efter sin far. Den utgöres af en liten pannhuf af koppar med tvänne rör, ungefär en verktum i diameter. De öfriga utensilierna bestå af en grytfot af järn, en kittel och fyra stycken rör, afsedda att inpassas i pannhufsrören samt vidare några lösa träbottnar. Kopparhufven hade ända tills kort före polisbesöket förvarats i ett intill stallet befintligt lider.

Då på stadsfiskalens föranstaltande ny undersökning i torsdags ägde rum å platsen, lyckades man få tag i samtliga »grejorna», hvilka voro gömda på skilda håll i backarna omkring gården. Alltsammans togs i beslag och finnes nu i förvar å stadsfiskalsexpeditionen i Hudiksvall

Avskrift: Viveca Sundberg

 

 

Läs om det dramatiska gripandet efter dråpet i Moviken 1923.

 

Polis i Bjuråker enl. boken, Gävleborgs län, Ett bildgalleri, 1925, sid 137

John Nordlander var född i Bjärtrå, Västernorrland den 18/4 1886. Gift 18/8 1927. Död i Vågbro, Norrala den 29/11 1967.

 

– 10 G 30 –
23 Nils Magnusson, * 4/1 1883, s.t. landbonde Magnus Nilsson i Brändbo s1, Bjuråker. G. 23/6 1918. Fjärdingsman. Gårdsägare i Ängebo 1:10, Bjuråker. † 26/9 1953
35G50 Marta Stillmark, * 2/1 1887, d.t. bonden J. Stillmark i Brännås, Bjuråker.  † 16/12 1968

ang-118-magnussons-hus
Från vänster, polis B. Berglund, Åslund och Nils Magnusson.
Bilden utlånad av Linda Wikström

 

   
Polisman Nils Magnusson i tjänsten Ur boken, Porträttgalleri från Hälsingland, 1936, sid 382

 


Bjuråkers kyrkogård 1953. Kollegor till Nils Magnusson bär honom till sista vilan.
Bortre raden fr v. Okänd, Åke Wiberg, okänd , hustrun Marta
Hitre raden, okänd , okänd , Håkan Lange, kyrkoherde Torgny Frank.
Bilden utlånad av Linda Wikström


Valter Görts
 född den 23 juni 1899 i Kopparbergs församling. 1923 kom han till Moviken som landsfiskal för Norrbo – Bjuråker landsfiskalsdistrikt. Till sin hjälp hade Görts fjärdingsman Hedlund som även hade körkort vilket Görts saknade. Valter Görts hette tidigare Andersson men efter sin tid i Görtsbo utanför Bollnäs lät han byta ut sitt efternamn till Görts. Närmast hade han tjänstgjort i Delsbo dit familjen också återvände enl. en tidningsnotis. Herrgården blev landsfiskalens bostad och flygelbyggnaden byggdes om till arrestlokal.


Movikens herrgård med annexbyggnaden till höger som tidigare varit arrestlokal med ett gallerförsett fönster på baksidan.

Valter Görts och hustrun Viola fick tre barn, Erik, född 1926 i Delsbo, Karin 1929 och Birgitta 30/10 1930 båda födda på Herrgården. Efter sin tid i Moviken och Delsbo återvände de till Gävle och därefter till sina hemtrakter kring Norrtälje. Dottern Birgitta blev gift med Dir. Sture Ahlgren, bilgodistillverkare i Gävle.

 
Då Valter Görts dotter Birgitta Ahlgren besökte masugnen 2003, berättade hon att när hon var liten var lärkträden vid dammen hennes klätterträd.

HP 16 juni 1932

Den drunknade Dagfin Görts var född i Malmö den 18/2 1895. Död 13 juni 1932.

 

 


Ur boken, Porträttgalleri från Hälsingland, 1936, sid 381

Omkring 1934 -1940
Efter familjen Görts kom från Delsbo polisdistrikt, landsfiskal Bertil Henriksson med hustru Karin och sonen Carl Olof född 17/6 1933. De kom till Moviken omkring 1934 och flyttade sedan till Hedesunda omkring 1940. Under deras tid här föds på herrgården sonen Lars den 8/1 1935. Han bor i Djursholm och har varit mig behjälplig med uppgifter.

Efter Bertil Henriksson tillträddes platsen av landsfiskal Lars Törngren från Ljusdal. Törngren med hustru Henriette, Ettan kallad, och tre flickor, blev efter en kort tid stationerad i Delsbo, innan de sedan flyttade vidare till Hofors, har förre polismästaren i Hudiksvall, Erik Nilsson, berättat

Törngrens var troligen här till 1943-44

 

 


Polisman Bertil Prins i Moviken

Karl Bertil Prins * 3/1 1909, s.t. arb. K. E. Prins i Moviken, Bjuråker. Masugnsarb. sen polisman, bos. i Moviken. G. 11/1 1931 Utfl. t. Arbrå 1938. † 4/4 1991
43A22 Anna Elvira Svensk * 18/12 1910, d.t. byggn. arb. K. E. Svensk, i Hedvigsfors 1:1, Bjuråker. Utfl. t. Arbrå 1938 † 13/7 1969
Elly Margareta 2/3 1930 Utfl. t. Arbrå 1938
Karl Erik Olof 28/10 1936 Utfl. t. Arbrå 1938

 

HP den 5 augusti 1937


Hilda och Johan Brink. Bilden utlånad av Torsten Wiberg

– 49 D 5 –
3 Johan Brink, * 5/7 1887, s.t. sold. Pehr Erik Brink I Norrberg, Bjuråker. G. 28/5 1917. Byggn.-snick. I N. Lia, sen bonde o fjärdingsman i Svedjebo 37, 5:8, Bjuråker. Antogs 1925 som ordinarie polisman och extra polisman i Bjuråker fram till pensionsåldern. † 18/4 1967
48H1 Hilda Eugenia Lundgren, * 25/2 1892, d.t. skräddare J. A. Lundgren i Haggatan, Bjuråker. † 28/4 1955
Knut Ivar 24/4 1917 – 11
Erik Edvin 21/8 1918 – 12
Brita Maria 11/1 1921 Gift med polisman Åke Wiberg
Edit Johanna 4/12 1923 – 11C27
Karl Alfred 17/2 1926 Jordbr. arb. I Svedjebo
Johan Albert 15/3 1929 Jordbr. arb. I Svedjebo
Anna-Greta 17/5 1932

  
Uppgifter ur boken, Styresmän i Norrland, Gävleborgs län, 1957, sid. 73

    
Johan Brink
Bild ur det minnesalbum som kollegorna gav till polisman Åke Wiberg när han slutade.
Bilden utlånade av hans son Torsten Wiberg.

 

 


Svågavägen 19 i Friggesund. På bottenvåningen vid den hitre gaveln bodde polisman Åke Wiberg med familj på 1940-50-talen. Övriga delen av bottenvåningen var brandstation, och det var mycket störande berättar sonen Torsten Wiberg. Brandsiren som man kan se på taket drevs med tryckluft.
Här fanns även en manuell telefonväxel


Svågavägen 19, i juni 2021



Brudparet Brita och Åke Wiberg

35G85 Åke Wiberg född 16/10 1918., s.t. Axel och Sara Wiberg i Anderbo, Bjuråker. † 23/6 1994.
Gift 8/8 1948 med 49D5 hemsamarit Brita Brink född 11/1 1921, dotter till polisman Johan Brink i Svedjebo.
Deras son Torsten föddes den 30/11 1958.
Åke började sin karriär som åkeriägare med sadlade om och blev en respektingivande och orädd polis berättade hans kollega Stig Zackrisson. Som polis efterträdde han sin svärfar Johan Brink.
När polisväsendet förstatligandes den 1 januari 1965, valde Åke Wiberg att gå över till kronofogdemyndigheten, där han blev en framgångsrik kronoassistent.

1950-års telefonkatalog
Bjuråkers östra polisman Åke Wiberg Friggesund.  Tel. Bjuråker 90


Åke Wiberg i sitt tjänsterum


Delsbo, Bjuråker, Norrbo polisdistrikt på skidutflykt.
Anders Friberg, okänd, Johan Brink ?, bakom honom en okänd, Stig Zakrisson, i vit jacka Åke Wiberg, Verner Jonsson och i spetsbyxor Håkan Lange.
De båda kvinnliga sekreterarna är Waina Persson och Siri Nordin


    
Åke Wiberg
Bilder ur det minnesalbum som kollegorna gav till polisman Åke Wiberg när han slutade.

   
Flickorna på kontoret,  Waina Persson och Siri Nordin



Okänd poliskollega


   
Stig Zakrisson                                                   Okänd polisman


   
Okänd polisman                                              Håkan Lange


Det var de här poliserna som stod bakom det här minnesvärda albuminet till Åke Wiberg
Några namn kan vi tyda, andra vill vi ha hjälp med.
Fr. v. övre raden:
Stig Zakrisson och Håkan Lange
Siri Nordin och …
Åke Holmqvist och …
… och Waina Persson

Och vems namn döljer sig i den understa namnteckningen ? Hjälp oss!

Bilderna utlånade av Torsten Wiberg.



Den storväxte Åke Wiberg i egenskap av kronofogde ringer på hos någon.
Bild och rubrik ur FIB-aktuellt 1974. Vi följde Sveriges hårdaste indrivare under en dag:

Är det någon hemma? Det är kronofogden!
Kronofogdarna i Hudiksvall driver in mer pengar än några andra kronofogdar.

 

Polisman Per Torsten Rosén, född den 23/2 1922 i Bollnäs. Bosatt i Ängebo 4:1, omkring 1950. Gift 18/4 1946 med Hildur Kristina Eriksson född 13/1 1923 i Mo, Hälsingland. Sonen Kurt Olov född i Söderhamn 18/9 1946, dottern Ingrid Elisabet född i Bollnäs 10/3 1948.
1951 är familjen Rosén skrivna på Sturevägen 6 B, i Jakobsberg.

– 27 A 24 –
Birger Jons född 3/12 1939, son till Johan Jonsson Ängebo 86, bos. i Ståläng, Ängebo 311. Bjuråker, Polisman. Birger tjänstgjorde 1976-1977 i bataljon 63 C vid civilpolisavdelning 25 på Cypern
Gift 27/7 1988 med Ulla Andersson född i Hudiksvall 21/7 1939.

– 47 C 5 –
Åke Holmqvist * 16/2 1938, s.t. Gustav Evald Holmqvist i Lennsjö, Bjuråker. Kriminalinspektör
Gift 24/5 1958 med 21G17 Vera Andersson * 8/3 1940 från Bricka, Bjuråker.
Bengt Olov 17/10 1958
Marie 10/4 1962

Här får Kriminalinspektör Åke Holmqvist en gåva med anledning av att han varit polis i 25 år. Vid hans sida står hustrun Vera.

Polisman Stig Sötterman Delsbo, har varit oss behjälplig med namn på de poliser/polisanställda som finns med på bilden vid polisen i Hudiksvalls polisdistrikt. Bilden är polishusets innergård i Hudiksvall.

1.  Kriminalinspektör Åke Holmqvist som efter sin tjänstgöring i Delsbo flyttades till kriminalavdelningen i Hudiksvall.
2.  Åkes hustru Vera Holmqvist
3.  Polismästare Benny Ericsson, Hudiksvall.
4.   Polisinspektör Lennart Lundberg,  Hudiksvall.
5.  Polisassistent Gunnar Fagerström, Hudiksvall.
6.  Kriminalinspektör, sedermera poliskommissarie och chef för Hudiksvallspolisen trafikavdelning, Jan-Erik Wester.
7.  Kriminalinspektör Göran Strömbom, Hudiksvall.
8.  Polisinspektör Roland Johansson, Hudiksvall.
9.  Poliskommissarie, chef för ordningspolisen i Hudiksvall, Helge Lindström.
10. Kriminalinspektör Jan Eric Hernmyr, Hudiksvall.
11. Kriminalinspektör Britt Wallin Engstrand, Hudiksvall.
12. Kriminalinspektör Bror Klingefors, Hudiksvall.

 

 

Sammanfattning

18/1900-talet
 Fjärdingsman Olof Andersson


1920-talet
Landsfiskal John Nordlander


1920/30-talet
Landsfiskal Valter Görts Moviken. Tel. Bjuråker 22a


Fjärdingsman Johan Brink, Svedjebo, Tel. Bjuråker 16 b
och Nils Magnusson Ängebo


Torsten Rosén, Ängebo, ordinarie poliskonstapel, efterträdde Nils Magnusson.
1950 – års telefonkatalog
Bjuråkers västra polisman Torsten Rosén, Tel. Ängebo 21


Lars Silén, Västansjö, Tomsjö 11:3, Bjuråker, efterträdde Torsten Rosén 1950
Fjärdingsman Lars Daniel Silén, född i Gnarp den 23/5 1924.


1965 – års telefonkatalog
Åke Wiberg Poliskonstapel Friggesund 0653-20 090


I mitten av 50-talet fick så äntligen polisen i Bjuråker ett nytt kontor med finka. Det byggdes på tomen bredvid brandstationen med adress Hamnvägen 4. 1965 när polisverksamheten flyttade till Delsbo, togs lokalerna över av kommunalkontoret, och deras lokaler i Västansjö byggdes om till lägenheter. I början av 70-talet flyttade även försäkringskassan in i fastigheten, men tio år senare överfördes den till Delsbo. Nu är fastigheten privatägd.

Olle Gill född 17/3 1953 i Hudiksvall polisman och 1982 bosatt i Tå 102, 3:23 , Bjuråker. Nu är han en omtyckt och underfundig korsordsmakare i HT. Bosatt i Norrbo

Eric Axel Toivo Wester, polisman född 10/5 1946 i Hudiksvall. 1980 var han bosatt Skänkvägen 19 i Friggesund. Ett par år senare flyttar familjen till Tå 104, 3:22,  i Bjuråker.
Gift 29/6 1974 med Rut Lilian Kristina f. i Sunne den 14/6 1952. Dottern Anna Linda Erica f. 20/10 1974 och sonen Anders Nils Erik f. 20/4 1978.

På fråga om han kan berätta om någon intressant händelse som han varit med om, kommer svaret snabbt: Norrmalmstorgsdramat 1973. Vid det tillfället tillhörde han Norrmalmspolisen i Stockholm.  Detta drama och många andra liknande händelser finner du på Polismuseet.

 

 

HT Den 13 maj 1958

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


Tillbaka till toppen till polisen Delsbo, och polisen i Norrbo.

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *