Luffare och lakfiske

Ossian Friberg föddes i Moviken den 16/6 1887. Gift 9/4 1910 med Anna Karlsson född 10/2 1891 i Skön, Västernorrland. Han blev änkeman 1/8 1974, och avled i Bollnäs den 2/4 1978.
Han var en mycket minnesgod person som hade den goda egenskapen att han också kunde skriva ner och dela med sig av sina minnen. Trots att han lämnade hemorten som tonåring höll han en livlig korrespondens med sina gamla skol- och arbetskamrater under hela livet. För undertecknad har Ossian Fribergs skrifter och bilder varit en stor inspirations- och faktakälla att ösa ur. Alla hans skrifter och korrespondens finns bevarade i 25 pärmar på Arkiv Gävleborg i Gävle.

Den kopierade texten har renskrivits av Viveca Sundberg


Följ oss på Facebook, och dela gärna den här sidan med dina vänner


Gillar du den här sidan, glöm då inte att klicka på Gilla-knappen. Tack!


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.


Läs om Luffare och luffararbeten.


Se klubbning av lake på YouTube.

 

Luffare – Lakfiske

Hösten 1896 brukade vi ungar av båda könen samlas i ett fyrrum till någon av kolugnarna som var i drift, för att berätta sagor. Själv kunde jag inte några, därför att jag inte hade några äldre syskon att berätta efter.

Det var varmt och bra där i eldningsrummet under kyliga höstkvällar. Änkorna som eldade ugnarna hade ett tungt arbete, då de skulle stoppa in de tunga vedklumparna i fyren, där det skulle brinna natt och dag till dess all kolved i kolugnen blivit träkol. Avlöningen var liten och de måste gå i skift natt och dag. Det var även lång väg mellan hemmet och arbetsplatsen. Ofta var vägarna oplogade om nätterna då de gick till och från arbetet och de hade bara en lykta i handen att lysa sig med efter vägen. Det fanns inte elektrisk ström på bruket den tiden.


Det här är den kolugn som ännu finns kvar vid hamnen i Moviken. Den är för övrigt den enda kolugnen i landet som finns kvar. Här ser vi även eldningsrummet på ugnen som Ossian berättar om. Det finns tyvärr inte längre kvar.


En del änkor hade barn som de skulle försörja och de fanns de som hade fullväxta söner som gick i arbete. De måste ha mat och deras kläder måste tvättas och lagas. Ytterkläderna slets hårt av arbete med malm och järn.

På den tiden gick det mycket luffare efter vägarna. En del kunde stanna någon tid på bruket för att få en slant att köpa någon klädespersedel för. Det fanns en gård på bruket som kallades för ”Färdstugan”. Det har förr funnits en gästgivargård på bruket, och min tro är att Färdstugan förr varit gästgiveri. I den gården bodde det luffare. Där hos dem höll vi pojkar till om kvällarna. Det var liksom en fläkt från den stora världen då man hörde dem berätta om fruntimmersäventyr i städer och samhällen som de besökt under sina vandringar. Flera av dem var belästa och en luffare hade en studentmössa i sitt knyte. Men det var ju inget bevis på att han tagit studenten. Det fanns goda sångare och konstnärliga personer. Första gången jag hörde Lapaloma var av en luffare. Deras bildningsgrad låg på ett högre plan än den bofasta befolkningen. En av dem tillverkade riktigt fina julkort som han gick och sålde i gårdarna om kvällarna, och efterfrågan var större än vad han hann med att tillverka. Av stadig kartong klippte han till kort av vanligt format. På dem skar han med en kniv, blommor och blad samt skrev med guldbrons ”God Jul”. En satt och arbetade med trådarbeten. Han tillverkade strykjärnställ, vispar och råttfällor av förtennad järntråd. Även sirliga brödkorgar att ha på bordet.


Handgjort vykort från 1905

För att få fruntimmerssällskap gick en del ned till kolugnarna. Då kunde de även få en kaffeslurk ibland. Det kunde komma någon luffare in i det rum vi hade våra sagostunder i. Då de bredde på med sina historier, som väl inte var lämpade för barn, tittade vi blygt mot golvet. Men en änka i den fruktbara åldern skrattade fräckt. Året därpå fick hon hämta ned barnvagnen från vinden, för som jag tror fjärde gången.

Moraliskt sett var våra sagor utan anmärkning. Det handlade mest om troll och annat som kom att få skinnet på ryggen att knottra sig. En flicka berättade att hennes morfar glömde att hugga fast en kniv ovanför ladugårdsdörren, då han första gången släppte kreaturen till skogen för bete. De kom inte hem på kvällen och fast han fick hjälp att leta dem, var de borta. Stål och bibelord var bra medel mot troll och i brist på annat var snus ett bra medel mot olyckor. Om någon klev över ett staket eller ett dike, var det bra att först slänga över en nypa snus.

En pojke talade om att hans farfar som barn var med då en ung kvinna halshöggs vid Blodmyra. En plats där socknarna Delsbo, Norrbo och Bjuråker stöter ihop. Där finns ett minnesmärke från den tid då främmande länders inkräktare mötte uppbådat manskap från Bjuråker och Delsbo och måste vända.

Den dödsdömda kvinnan hade dräpt sitt barn sades det. I en berättelse om Lars Landgren är antecknat, att han i tidig ålder fick föra en kvinna i Delsbo till stupstocken. Möjligen var det samma kvinna. Skarprättaren satt i en riskoja tills allt var klart, då han kröp ut med sin bila och skiljde huvudet från kroppen. Eftersom att avrättningen pålysts i kyrkan hade mycket folk infunnit sig och en del klagade att de intet såg. Några hade klättrat upp i träd i närheten. Halshuggningen var förr ett folknöje.

Då vi barn gick hem under mörka kvällar var flickorna så uppskrämda så de gick och höll i varandra och ville att pojkarna skulle gå utanför dem.

Men luffarnas tydliga beskrivningar om sina fruntimmersäventyr fick bli vår sexualundervisning.

Julen 1901 var det många som spisade lake hemma vid Movikens järnbruk. Visserligen klubbades det lakar alla höstar då isen var snöfri efter stranden av Dellen, men detta år var det något underligt med lakarna i Norr-Dellen. Isen var snöfri ända till julaftonen och det såg ut som om alla lakar i sjön trängde sig under isen i badviken. Möjligen var den kärleksyr och då kan ju allt hända som bekant.

Jag minns att de arbetare som höll på med att fylla kolugnarna med kolved, blev yra i huvudet då de fick veta att laken trängde sig in i viken under isen. De sågade till klubbor av stockändar som de spikade fast en stör i ena änden för att använda som klubba. En del hade riktiga klubbor sedan föregående år. Nu struntade de i inspektoren och rättaren och gav sig iväg till badviken vid Anderbo-röjningen för att slå lake, som det hette. Isen var omkring 10 centimeter tjock och mycket lämplig i det fallet. Om de slog med klubban mot isen där det stod en lake, blev den bedövad och vände buken uppåt. Av slaget mot isen blev den porös och det gick lätt att med en yxa hugga ett hål i isen för att hämta upp laken.

Det rådde en fullständig lakfeber på bruket. De masugnsarbetare som skulle tillträda sitt skift kom för sent och då blev det gräl. De som slutade sitt skift ville få komma hem så fort som möjligt. En del grälade på sina hustrur för att de inte skalat potatisen och benat saltströmmingen innan de kom hem, för att fort få komma iväg ut på isen. De tänkte bara på laksoppa och smackade i förväg då de tänkte på läckerheten.

Det var rätt kallt och laken blev stenhård sedan den legat en stund på isen. På julaftonen kom ett par fot med snö och då grävdes laken ned i snödrivorna. Det var dåtidens kylskåp. Men den lede räven kände vittring av god mat, så den grävde fram fisken och släpade den med sig till skogs. Sedan lade vederbörande lakägare logdörrar och annat över lakförrådet för att få ha det kvar.

Hela bruket luktade lake. Det åts, rapades och skröts om hur många lakar de olika personerna lyckats få, och som bekant räcker varken armar eller ord till då det skryts om fiskefångst. En del tyckte att livet var rätt behagligt då de visste att det fanns lake i snödrivorna. Och visst var det en bra omväxling i det ständiga strömmingsätandet.

Allt var inpyrt av laklukt, både kläder och bostäder. Det stod som en luktdimma över bönlokalen, något som inte predikanten gillade. Men bruksfolkets näsor var så indränkta av laklukten att de inte kände något.

Arbetarhustrurna laddade matsäcksväskorna med kokt lake som mat under arbetsskiften i masugnen och en del hade laksoppa med sig i bleckhämtare. Det var bara att sätta kärlet på de heta slaggstenarna vid måltiden.

Läderväskorna som arbetarna hade sin mat i tillverkade de själva av ett kalvskinn, som de lät garvaren och skriftställare Wengelin i Västansjö garva.

Så länge lakmaten räckte, försvann lukten av saltströmming och kornmjölspannkakan ur väskorna. Det var annars stående väskmat. Men intet ont sagt om saltströmmingen. Hade de på hösten potatis i källaren och en kagge med strömming i vedboden, kunde de se med tillförsikt inför kommande vinter. Potatisen odlade de själva och ved fick de gratis av bolaget, men hemkörningen fick de betala.

Änkor och andra som inte kunde vara med på lakfångsten fick smakbitar till julbordet. Laksoppa var bra bukfyllnad och det var huvudsaken.

Länge talades det på bruket om denna lakfångst, som ju var litet ovanlig. Det var som om alla Norrdellens lakar ordnat med bröllopsfest i den långgrunda viken, där isen till slut blev nästan bara hål.

Ossian Friberg

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare,  mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *