Aggtjärn

 Aggtjärn är en gammal by i Bjuråker som nu är helt borta.

---

Läs om Slättjärn.

---

Läs om Ängesholm.

---

Läs om Tormyra.

---

Läs om Storåsmyran.

---

Läs om Vintermyran.

---

Läs om Anderbo.

---

Läs om Skålsvedja.

---

Läs om Gamla Skäråsvägen.

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. Nu kan du söka vad du vill i sökrutan upp till höger eller ner till vänster, beroende på vilken dator du har.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

Fastigheten Aggtjärn i Bjuråker låg mellan Skäråssjön och Aggtjärnen. Se karta

---

---

Ekokarta från 1950-talet

Vad namnet betyder är oklart, men det kan ha sitt ursprung i namnets förled, ag. Ag är ett gräs som kanske har funnits – eller fortfarande finns vid Aggtjärn. Eller kan namnet syfta på fornsvenskans Ack, som är den gamla formen av åka efter forna tiders isvägar.

Eller kallades platsens för Baggtjärn från början, för så står det i Släktboken. Möjligen har skrivaren missuppfattat namnet genom att han hörde fel helt enkelt, eller kanske kom ett B med av misstag när han skrev?

Carl Ulrik Hübinette kom hit som nybyggare i mitten av 1800 – talet. Men då fanns det redan ett hus här. Alltså byggde han ett hus till. Och troligen var det hans hus som sedan brann upp. Huset lär ha legat inom det område som Sallanders kallade för hagen, halvvägs ner till tjärnen. I närheten har det också stått en lada. Området är igenplanterat och där växer nu vuxen skog. Så är det även med västertäkterna ner mot Skäråssjön de är också igenplanterade.

Som framgår har det bott mer än en familj här samtidigt. Därför bör huset under 1800-talet ha varit byggt som en parstuga.

En uppteckning från 1936 visar att det fanns ett hus ett stycke från Aggtjärnsbäckens utlopp som kallades för Skojarbygget. Det huset fanns troligen bara under någon kortare tid.

Det är osäkert när Aggtjärn blev ett arrendeställe, men troligen hände det runt sekelskiftet 1900. Vid den tiden blev mark som tidigare varit upplåten av kronan, överlåten på annan huvudman. Bakgrunden var att kronan ville stödja järnframställningen i landet, därför upplät man flera av sina kronohemman till intilliggande bruk, i det här fallet Arvid Lindman och Strömbacka bruk.
Det skedde i samband med att bolaget totalrenoverad masugnen i Moviken 1903. Den investeringen hade förmodligen inte blivit av om inte bolaget blivit tillförsäkrade stora skogsarealer som tryggade behovet av kolskog vilket var nödvändigt för att järnframställningen skulle kunna fortsätta.

Varför byggde inte bolaget en stor arrendegård i Aggtjärn som man gjorde på många andra ställen? Troligen hade gården för dåliga vägförbindelser, för liten markareal och för avstånd till affärer och skola, därför förblev Aggtjärn bara ett arrendeställe utan större nyinvesteringar.

Det skulle dröja till slutet av 60-talet eller möjligen till början av 1970-talet innan en väg blev bruten förbi Aggtjärn säger Ingemar Bäckström som körde en av maskinerna under vägbygget. Vägen kallas för Gråsjövägen och går mellan Moviken och Skärås. Tidigare fanns det bara en 3 km lång kärrväg (även om några bilar tog sig fram till Aggtjärn) mellan Skäråsvägen i Ängesholm och Aggtjärn. I övrigt fanns bara gångstigar som gick till gårdar runt Skäråssjön och andra ställen.

Hur såg det ut här på 1950-talet?
Huset var byggt i timmer och reveterat, d v s, rappat med vit puts.

Det var byggt i två våningar och omfattade två rum och kök, med ingång från den västra långsidan. Nertill fanns ett kök mot norr och ett rum med kakelugn mot söder, och upptill fanns ett rum med spis.

All öppen åkermark runt gården var inhägnad, med grindar i söder och väster. Vägen från Ängesholm kom in genom den södra grinden som låg alldeles i kanten av täkten. Till höger om grinden, mot tjärnen, fanns täkter och en lada och där någonstans i hagen har det hus stått som sedan brunnit ner. Vid ankomsten till gårdsplan låg bostaden på höger sida. Till vänster stod en loge där vedboden var inrymd, och bakom den låg ett sommarfejs.

Till höger om bostaden låg ladugårdslängan.

Bostadshuset låg med gavlar i norr och söder. Ingången var i slutet på den västra långsidan. Bortom husets norra gavel låg matkällaren och bredvid den ett litet sädeshärbre. Därifrån gick stigar mot Skojarbygget och Långviken

I ladugårdslängan låg “bryggstuga”, där Johan Sallander bodde. Han ansågs som lite underlig och hade förtidspension. Hans utrymme låg i längans östra ända, alltså längst till höger. Därefter följde hölogen, dassen, fejset och stallet. I fejset fanns även utrymmen för grisar, kalvar och en murpanna. Det fanns inget vatten indraget till fejsbyggningen. De fick man bära i hinkar framförallt fick de bära mycket vatten till murpannan som ofta användes till att värma vatten, koka smutstvätt, smälta snö om vattnet hade frusit, värma vatten till bad och till den årliga storrengöring av fejset som skulle göras varje vår.

Morron och kväll skulle djuren ha mat och vatten och 4 -5 kor skulle mjölkas.

Till Aggtjärn kom ingen post – eller mjölkbil. Smör och färskost gjorde man själv, och posten hämtades i Ängesholm dit den anlände i postväska.

En bit bortom stallet fanns västergrinden och en gammal smedja. Där gick vägen ner till västertäkterna vid Skäråssjön, där det även fanns även lada.

På gårdsplan fanns två äppelträd och en grävd brunn. Pumpstocken var av trä liksom handtaget. Under 40 – talet fick man kallt vatten indraget till köket genom en handpump på diskbänken. Den installerades av Per Hansson från Moviken. Den gamla stensatta brunnen på gårdsplan är troligen stenad.

El fick man indraget i slutet av 40 –talet och vid den södra grinden, satt en transformator. Telefon blev indragen i början av 50- talet med en ledning dragen från Skärås.

Huset och gårdsplan låg högre än omgivningen och det fanns öppna marker runt om. Men det gick inte att se tjärnen eller Skäråssjön från gården för det fanns lite skog som skymde.

Husen revs i början av 1970- talet

Sifferhänvisningar och persondata är hämtade från “Bjuråker – Norrbo – Delsbo släktregister”.

Se Aggtjärn från ovan genom Eniro karta, välj flygfoto

Riksantikvarieämbetes karta visar Aggtjärn ett blått fält mitt i bild

Karta 1911. Här kan vi se hur lång vägen var genom skogen fram till Ängesholm och skäråsvägen

Här är det vinter och vägen fram till huset och gårdsplan är uppskottad

---

Ca 1767 – 1791
7Y7  Olof Anton Groth född 1727 i Hudiksvall. Klockare i Ilsbo 1747. Nybyggare, i Baggtjärn ? i Bjuråker. Kallades den här platsen Baggtjärn tidigare eller är det bara en felskrivning? Frånskild och omgift. Död 13/2 1795.
Gift 1749 med Anna Larsdotter född 172. i Ilsbo, frånskild
Omgift med (7Y3) Kjerstin Larsdotter född 20/7 1729 i Hålsjö, Norrbo,
En son:
Adam 24/12 1767 Soldat Olsson – Slug.
Gift 1791 med Anna Jonsdotter Bosatta i Slättjärn.
Fadern Olof Anton avled 13/2 1795 och hustrun Kjerstin avled i februari 1791

Ca 1790 – 1791
1Å2 Erik Larsson född 7/1 1723 i Norrbobyn. Gift tre gånger.
Första hustrun, Kjerstin Jonsdotter 1719 – 1756
Andra hustrun Karin Jonsdotter 1717 – 1789.
Tredje hustrun Cherstin Samuelsdotter född 2/10 1755 i Hålsjö
Tre barn:
Lars 3/9 1744 Soldat Gift Bosatt i Karmansbo Död 1789 under krigstjänst i Pojo Finland
Sara 1748 blev gift med soldat Lars Fast och bosatt här
Anna Pehrsdotter 9/5 1776. Cherstin Samuelsdotter tidigare dotter. Gift med Lars Larsson från Karmansbo. Bosatta i Jönsarbo vid Strömbacka. Maken Lars blev krossad av en pråm 1802 och Anna gifte om sig med Per Eriksson i Jönsarbo. Hon avled 1812
Fadern Erik Larsson återflyttade till Norrbo 1791 där han avled 17/3 1798 och hustrun Cherstin avled 30/12 1829.

Ca 1775 – 1792
55H1 Sara Ersdotter född 1748 bor kvar och gifter sig med Lars Fast född 1750. Inflyttad från Torp i Västernorrland. Kolare och soldat vid Hälsinge reg.
1792 flyttar familjen till Torp, främre Nordanede, Medelpad, där Lars Fast avled 25/6 1816 i andtäppa.=asma.
Åtta barn:
Nils 24/9 1776
Erik 19/1 1778 Gift 1801 med Christina Maria ås från Kyrkbyn i Bjuråker. Bosatta i Skärås
Abraham 16/10 1779
Lars 22/9 1781 – 13/10 1792 (magsjukdom)
Cherstin 7/4 1784
Carin 16/2 1786
Jonas 7/11 1787
Olof 5/8 1790 – 29/8 1790.

Ca 1785 – 1825
Erik Ersson född 30/9 1759. Står som inflyttad omkring 1785.
Gift med Karin Persdotter 1760
Tre barn:
Johan Brant 27/2 1788 Soldat nr 128 vid Häls. Reg. Död i Fredriksstad, Norge 11/12 1814.
Elisabeth 5/3 1797 Utfl. t. Hassela 1812
Pehr 21/8 1803 Gift 1830 med Anna Jonsdotter dotter t. soldat Id. Bosatta hos Idens i Skärås
Fadern Erik avled 24/4 1819 i bröstfeber och hustrun Karin avled den 18/9 1825.

Ca 1829 – 1885
46H5 Carl Ulrik Hübinette född 5/7 1808 i Strömbacka. Torpare i Långviken i Skärås någon kilometer från Aggtjärn,sen Nybyggare i Aggtjärn. Det är troligt att var Hübinette som byggde det hus som har legat närmare Aggtjärn och att det var han som bröt marken som fanns där. Det huset har brunnet ner berättar Ingvar Sallander som fått det berättat av när han var ung.
Gift med Maria Elisabet Eriksdotter född 25/9 1807 på holmen i Skäråssjön som då kallades för Vitnäs.
Ett barn:
Brita Elisabeth 30/4 1829 – 9/6 1885 avled av en växt invärtes)
Fadern avled 1/12 1869 och modern avled 28/6 1891

Ca 1836 – 1870
21A13 Jöns Ersson – Fridström född 8/7 1816 i Lingåsen, Skärås. Gift 1836 med Inga Catarina Norman född 18/8 1812 i Norrdala.
Två barn
Catarina Margareta 8/8 1837 Gift 1865 med Johan Erik Abrahamsson – Gill, bosatt i Anderbo
Inga Christina 7/8 1844 – 22/1 1873 Gift 1869 med Pehr Olof Pehrsson – Fredlund Bosatt Mon, Västansjö
Föräldrarna flyttade till Frisbo, troligen sedan barnen flyttat ut.

---

Följande knidrama hände vi auktion i Aggtjärn i mars 1892

---

När Olof Hansson – Ros flyttade hit kom gården att kallas för ROS-GÅRDEN. Gården kom att spela en avgörande roll vid gripande av mördaren som dödade kolare Wedmark i Skärås midsommarafton 1907.

Ur den långa polisraporten berättas här om gripandet av mördanen.

Av en flicka i Skärås fick jag under natten i hemlighet veta, att den äldre av bröderna möjligen kunde befinna sig hos de s.k. Rosspojkarna, (Dialekt. Ros-pojkarna) hemmansägarsöner, vilka var allt annat än väl kända. Det berättas att Rosspojkarna hade två systrar och att Per, sedan någon tid tillbaka, visat sig på väg genom Skärås i riktning mot Rossgården,( Ros-gården vid Aggtjärn) en halvmil därifrån. Man kunde dra slutsatsen att Per även nu dragit sig åt den trakten.

Genom flera värdefulla upplysningar och ytterligare stöd för antagandet, var Per den som sannolikt delat ut det dödande hugget, sedan den yngre misslyckats med revolverskottet. Jag skickade fjärdingsmannen vid tolvtiden på natten till deras fäbodstuga för att bevaka denna och hålla den av bröderna som först visade sig. Vid resan dit på kvällen hade vi installerat häst med fordon hos ett äldre par, cirka fem kilometer från Skärås.

När fjärdingsmannen uppfyllt sin mission vid fäbodstugan, eller om denne skulle misslyckats, skulle han senast klockan 10 på förmiddagen infinna sig på platsen där vi hade hästen inkvarterad.

Regnet stod som spön i backen, då länsman N. och jag lämnade Skärås. Vi hade dessförinnan besökt de flesta gårdarna i byn, för att höra dem som närvarit vid danstillställningen. Det var ingen konst att komma in i de olika gårdarna, då dörrarna i de flesta fall var olåsta. På flera ställen anträffade vi pojkar och flickor i samma säng. Sedan var ju sådan på den här tiden i Hälsingland. Intet ont i detta. Jag tror inte att det sedliga tillståndet under tidens lopp lidit något särskilt i moraliskt hänseende där att en pojke besöker en flicka nattetid. Därmed inte sagt att dylika besök är förestavade av etiska böjelser, utan i de flesta fall av ren kärlek. Giftermål blev också i de flesta fall följden.

Så småningom lämnade vi byn, för att söka oss fram till Rossgården. Att få någon vägvisare var ogörligt. Ingen vågade sig på detta av fruktan för repressalier. Den gamle länsmannen, ville inte skilja sig från fjärdingsmannens fullpackade matväska. Väskan satt fast med en rem omkring ena axeln. I den fanns både torkade fårbogar(fioler) och gammal möglig getost. Han halkade på en sten då vi skulle över en bäck och plumsade i, och han ville häntyda att olyckan berodde på väskans tyngd, men lämna ifrån sig den ville han inte eftersom det fanns en flaska renat i den.

Det ofrivilliga badet, sa han, betydde mindre, då hans kläder redan genom regnandet var fullständigt genomdränkta med vatten. Att den medförda provianten, i synnerhet getosten tagit skada, var en allt annat än trevlig följd.

Vid fyratiden på morgonen kom vi fram till en rättvälbyggd rödmålad gård med en större uthusbyggnad. Länsman N. som flera gånger förut under sin mångåriga tjänstetid inom distriktet varit på platsen, men aldrig gått skogledes dit, trodde sig t.o.m. våga påstå att det var Rossgården. Efter ett ögonblick över de lokala förhållandena smög jag mig så obemärkt som möjligt fram till boningshuset, som hade två ingångar, en särskild från köket. Dörren till detta stod på glänt, varför jag utan att knacka, steg försiktigt in. Ingen människa syntes till. Jag gick igenom hela gården, t.o.m. på vinden, men inte så mycket som en katt kunde upptäckas.

När jag kom ut, hade länsman N, slagit sig ner i vedboden, där han med en rostig fällkniv med ett avbrutet blad, höll på att karva på fårbogen. Jag missunnade honom sannerligen inte. Sjuk som jag var, hade jag avsky för mat och svårt att förtära det ringaste, och för övrigt var det sannerligen inte tid att tänka på livets nödtorft, då man befann sig ute i sådant trängande ärende som detta.

Jag diskuterade situationen med länsmannen, och det var som om han njöt av att se och höra min missräkning över att vi inte anträffade den eller de efterspanade. Han skar endast större stycken av fårbogen, som inte tagit nämnvärd skada av det ofrivilliga badandet. Omsider kom vi till det resultatet, att hela Rossfamiljen, sannolikt begivit sig till fäbodvallen där de, enligt uppgift i Skärås, hade en stuga. Att lämna allt vind för våg i hemmet och inte ens låsa dörrarna till boningshuset, ansåg vi som ett oförlåtligt slarv. Nej, någon måste ovillkorligen finnas hemma. Ute i det fria ville sannerligen ingen, på grund av det våldsamma regnandet vistas, med undantag av dem som därtill blivit nödda eller tvungna.

Efter en stunds uppehåll i vedboden, grep jag en av de i väskan förvarade getostarna. Utan tanke på varken mögel eller vatten kastade jag mig över den, mer i ilskan att se min s.k. förman eller överordnads likgiltighet, än av hunger. Sedan jag även halsad en stor del av fjärdingsmannens flaska, lämnade jag vedboden. Ute störtade regnet lika våldsamt. Ingen lättnad under närmaste tiden skulle ske. Jag drog mig mot ladugården och fann att dörren till den var olåst.

Utan egentligen tanke att upptäcka något särskilt, drog jag upp dörren och gick in. Strax till vänster om ingången var en stor öppen spis med s.k. murpanna. Den användes för att värma vatten till kreaturen, en sed som användes länge i de norrländska landskapen. Fönstren på gaveln var kringklädda med björklöv och på spiseln stod en blankskurad kaffepanna. Det hela tedde sig hemtrevligt, oaktat det var en ladugård och speciellt för en sådan som inte hade en torr tråd på sig. Väderleken var för övrigt inte vidare varm.

När jag tagit en hastig blick över rummet, tog jag några steg framåt för att ta en gammal byrå i betraktande, som hade sin plats i ett bås. Vid båset fick jag höra ett rosslande till vänster om mig, och upptäckte samtidigt ena ändan på ett större s.k. sängrum som sköt fram mellan muren och kortväggen. Tyst som egyptisk präst, stod jag sekunden därpå vid sängen. Under täcket stack på huvudkudden två lurviga huvuden fram. Jag var beredd att ge mig till känna då jag fann att flickorna inte var de enda i den stora sängen. Jag tog försiktet i den övre kanten av täcket och drog det ett stycke nedåt, och döm om min förvåning då jag helt plötsligt upptäckte två stora strumpförsedda fötter sticka fram.

Situationen var utan tvivel komisk, och det var inte utan än jag höll på att brista i ett högljutt skratt. I tanke att det måste finnas ett par skor någonstans, bockade jag mig ner och upptäckte ett par stora, våta och för övrigt bruna kängor under sängen. Samtidigt blev jag tämligen övertygad om att personen inte kunde vara någon annan än de eftersökte Per. Jag hade förut under natten i Skärås antecknat hans signalement. Det upplystes att han vid besöket haft bruna skodon, som på den tiden var mycket vanliga.

Jag tog ett strå ur sängen och kittlade den närmast liggande flickan under näsan. Hon ruskade på huvudet och slog med handen och troligen trodde hon att det var en mygga som ville väcka henne. Efter ett par upprepande slog hon upp sina stora blågrå ögon. Döm om hennes förvåning då hon i den tidiga morgonen fick ögonen på en person klädd i länsmansmössa och kavaj, men våt som en disktrasa stående vid sängen.

Vad hon sedan berättade hade hon genast känt igen mig. Jag böjde mig ner och frågade henne i viskande ton vem i all världens namn det kunde vara för en person de hade liggande ”skavfötters” med sig i sängen.

I lika viskande ton svarade hon: -Det är Per …
Det bör inte förvåna någon, inte ens den mest inbitna ungmö om jag erkänner att jag i den svallande tillfredsställelsen kysste flicka.

Det tog inte en sekund förrän jag hade revolvern i den ena handen och rockkragen av Pers rock i den andra. Som en blixt hade jag honom på golvet och utan att han hann göra motstånd, hade han bojan på sig med händerna på ryggen.

Jag sa till flickan att stiga upp och hjälpa mig med att ta på honom skorna, vilket hon gjorde med berömvärd raskhet och villighet. Hennes ett par år äldre syster, som låg vid andra sidan i den stora sängen och till vilken Per sedan någon tid tillbaka fattat tycke, började gråta. Hon tröstade sig snart efter att hon fått veta anledningen till mitt besök.

När allt var klart, tog jag en läderrem. Jag hade alltid en sådan på mig, då jag befann mig ute i tjänst. Den slog jag om länkarna på bojorna och kommenderade marsch framåt.

När jag kom ut tittade jag in i vedboden för att meddela länsman N. som då ännu inte avslutat sin måltid. Affären i ladugården hade inte tagit längre är på sin höjd fem minuter.

Att gubben N. blev mycket förvånad och överraskad bör inget tvivel råda. Han fick synnerligen bråttom att stoppa ner återstoden av fårbogen, innan han spände på sig väskan och gjorde sig färdig att lämna vedboden, frågade han sin plikt likmätigt:
– Vad heter du?

När den tillfrågade sagt sitt namn och hemvist och länsman antecknat detta på ett papper som han tog fram ur sin plånbok, frågade han:

– Inte är det väl du som har stuckit ihjäl kolaren Wedmark?

– Nej, svarade den tilltalade.

Länsman N. antecknade efter detta: Han nekar.

Det var inte utan att länsman ville släppa den anhållne, under motivering, att det inte fanns några bevis. Jag invände och gick i god för att skaffa bevis och utreda saken bara vi fick Per inom lås och bom. N. envisades att jag skulle befria den anhållne från bojorna. Det var ju synd om karlen var oskyldig, att fängsla honom och med händerna på ryggen, till och med.

Jag gjorde länsman N. uppmärksam på att det var jag, som anhållit den misstänkte, satt på honom bojorna och tänkte inte ta av honom dem förrän vi var i tingshusets förvaringsarrest. Även om det skulle dröja dagar innan vi kom dit.

Efter denna lilla kontrovers lämnade vi Rossgården. Vi tackade först flickorna som stod vid ingången till ladugården, för god hjälp. Därefter begav vi oss till gården där vi hade vår häst och kärra. Den låg cirka en mil därifrån.

Läs om hela händelsen, Mordet på Döbben 1907.

---

Anna Olofsdotter och Olof Hansson – Ros med sonen Aron

Ca 1886 – 1921
6D22 Olof Hansson – Ros född 27/8 1851 i Björkhammar. Gift 17/5 1874 med Anna Olofsdotter född 11/11 1848 i Lia.
Sju barn:
Brita 25/1 1875 Gift 1893 med Petter Larsson från Karmansbo Bosatta i Tormyra
Olof 13/5 1877
Jonas 8/10 1879 G.1904 m. Amanda Trygg  Se bröllop i Moviken. Till Njurunda 1911
Margareta 5/10 1882
Anna 24/2 1884 Gift 1905 med Lars Larsson från Karmansbo i Skärås. Utfl. t. Bergsjö 1905
Hans Erik 6/5 1887 Gift 1910 med Signe Katarina Hjelte. Bosatta i Nipen -Va, gård 28 i Frisbo.
Aron 6/4 1894 Gift 1940 med Agnes Svensson från Ytterhogdal. Tog över efter fadern.

---

—46A22—
12 LARS LARSSON, * 27/5 1876, s. t. kol. L. Larsson i Karmansvo, Bjuråker. G. 16/4 1905. Arb. i Aggtjärn, Bjuråker. Utfl. t. Bergsjö 1905
6D22 ANNA ROS * 24/2 1884, d. t. kol. O. Ros i Aggtjärn, Bjuråker. Utfl. t. Bergsjö 1905
ANNA KATRINA * 3/7 1906                                 41

---

År 1921, efter 35 år flyttade fadern Olof med hustru Anna till Bricka , där han hade köp ett hus vid Bricka-bäcken (Ivar Karlssons dotter bor där idag). Olofs hustru Anna avled 11/4 1937.

På hans 90-årsdag, 1941 berättar Olof att han bor med yngste sonen Aron och sonhustrun som vårdar honom. Olof avled 22/2 1943

Aron Ros

Ca 1921 – 1927
6D22 Sonen Aron som var född här tog över arrendet efter fadern. Med hustrun Agnes hjälp innehar de arrendet till de att det nygifta paret Pelle och Gunda Mattsson tog över.
Aron som blev en duktig byggnadssnickare flyttade med hustrun Agnes, till sina åldriga föräldrar i Bricka. 1946 köpte han hemmet Subback i Bricka, där han bedrev jord- och skogsbruk. Efter det att Roos pensionerats sålde makarna jorden och skogen men bodde kvar i den gård som Roos själv byggt i samband med en brand. Aron Ros avled 10 april 1976.

Gunda och Pelle Mattsson 1925. De sitter på en sten i Skäråssjön uti viken där Aggtjärns täkter slutade.

Ca 1927 – 1931
54B14 Pelle Mattsson var född 8/4 1895. Han växte upp i Älgebo i norra Bjuråker.
Gift 25/6 1927 med Gunda (Gunilla) Falk född 13/11 1897 i Skärås. Hon var halvsyster till Jonas Sjö, “Sjö-Jonke” kallad. Hon växte upp i hans hus i Skärås. 1931 flyttade Pelle och Gunda till Skålsvedja där de tog över bageriet efter Lars Olsson.

Ca 1931 – 1954
47F7 Wilhelm Sallander 6/2 1877 från Brånan i Moviken.
Gift 13/6 1903 med Brita Sundin född 23/12 1883 i Moviken. Hon avled redan den 12/6 1919. Att bli ensam med sex barn var inte lätt, men en flicka, – 9B13 – Maria Selahn född 7/6 1892 från Njurunda, ställde upp som Hushållerska. Maria, kallad Mia, var fosterdotter i Moviken hos Jonas Gustaf Sundberg och hans hustru Anna Maria Järnkrok. Efter sex månader blev Mia gravid och inom nästan på dagen tio år senare hade de fått fyra barn tillsammans.
Wilhelm och Brita fick sex barn:
Valter 15/4 1903 Gift 1928 med Brita Elisabet Fredlund. Bosatt i Brännås
Johan 10/9 1904 Blev en arg enstöring som fick bo för sig själv.
Göte 17/2 1907 Gift 1940 med Linnéa. Han tog över arrendet efter fadern
Märta 17/9 1909 Gift 1941 med Måg – Erik Johansson. Bosatt i Hästnäs
Ester 24/7 1912
Karl 29/1 1917 Förblev ogift

Mia Selahn

I början av 30-talet flyttade Wilhelm Sallander och Mia Selahn och tio barn till Aggtjärn där Sallander tog över arrendet efter Pelle och Gunda Mattsson som flyttade till Skålsvedja. Huset på Brånan blev flyttat till Delsbo och ägs idag av Rolf Bogatir. Läs mer om det i Moviken del 2.

9B17 Wilhelm och Mia fick fyra barn:
Albert 9/9 1920 Han hade en träprotes från knä och ner som han fick efter en olyckshändelse 1934 när han och brodern Kalle lekte med ett hagelgevär som gick av. Han gick i lära hos sadelmakare Emil Wallsten i Friggesund.Han avled i Bergsjö 27/2 1992
Gift 1943 med Brita Augusta Nilsson.
Elof Anton 17/5 1924 – 19/12 1927
Frans 14/12 1925 Avled i Bergsjö 1/10 2000
Gerda 8/9 1930 Gerd kallad, flyttade till Väster botten 1945. Gerda Holmberg avled i Pajala 30/9 1999.

Johan som var lite konstig fick bo i bryggstuga, ett rum som låg i anslutning till fejset. När vi flyttade till Anderbo flyttade Johan till Snars i Ängesholm, säger Ingvar Sallander

---

Fadern Wilhelm Sallander avled dramatiskt den 7/1 1936.

Kolaren Vilhelm Sallander i Aggtjärn var på tisdagen sysselsatt med att iordningställa väg för vinterns kolning, då han råkade ut för en olyckshändelse, som kostade både honom själv och hans häst livet.
Vägen gick över de båda Aggtjärnarna och skulle plogas upp av Sallander och en av hans söner. De hade på förhand varit ute på tjärnarna och prövat isens styrka samt funnit den stark nog att bära häst och karl. Nu hade de kört snöplogen över den första tjärnen som hade den svagaste isen, emedan den genomskars av ett källdrag. Då isen sålunda visat sig säker över denna tjärn hade de fortsatt ut på den andra och hunnit ungefär till mitten av den då isen brast under hästen, som sjönk ned i det nästan bottenlösa djupet.
Sallander stannade för att hålla hästens huvud över vattnet medan sonen sprang den ca 1 km. långa vägen hem för att få de båda hemmavarande bröderna till hjälp. Några grannar fanns nämligen inte utan Sallanderska familjen bor ensam i skogen. Närmaste delen av bygden är det nära en halv mil därifrån belägna Moviken.
När de tre bröderna kommo till tjärnen höll Sallander fortfarande hästens huvud över vattnet, men ansträngningen hade varit honom för stor så att i samma ögonblick som sönerna kommo föll han död ned, drabbad av hjärtförlamning. Det kan nämnas att den son som sprang efter bröderna hade sitt ena ben ersatt med ett konstgjort, vilket givetvis torde varit besvärande vid språngmarschen. Strax efter sönerna kommo Sallanders hustru och sonhustru dit på sparkstötting och fingo den sorgliga uppgiften att på densamma hemföra den döde.
Medan två av sönerna stannade för att söka rädda hästen sprang den tredje till Moviken efter hjälp, men när han kom tillbaka med denna var hästen, som nu legat två timmar i vattnet, redan död.
Sallander, vars dödsfall den tillkallade läkaren doktor Bergström endast hade att konstatera, kolade och körde för Iggesundsbolaget. Han var 59 år gammal och hade med sin maka utom flera vuxna söner och döttrar även flera minderåriga barn. Den svåra olyckan har väckt livligt deltagande med den i ringa omständigheter varande familjen, för vilken även förlusten av deras präktiga häst innebar en kännbar förlust.
Sallander var känd som en enastående duktig och präktig arbetare, skötsam och omtyckt av alla. Slut citat.
Efter Wilhelm Sallanders död gifte Mia sig 1946 med änkeman Jonas Erik Hult (29J14) från Delsbo.
Hon blev änka 1956, och avled i Hassela den 12/5 1969.

Linnea och Göte Sallander

Tage Krans från Skansfors i Hassela. Bror med Linnea.

Aggtjärn 1945. Stående från vänster Siri Krans och Edvin Norell från Skärås –  Göte och Linnea Sallander
Sallanders barn,  Vera, Ingvar, Åke och Erik längst t h.

Tavla av Karl Bohlin Strömbacka

Juli 1971. Till vänster syns taket på jordkällaren

Från vänster Torsten Sallander, Göte Sallander och Kalle Sallander, juli 1971

Torsten och hans mor Linnea Sallander begrundar förödelsen

Göte Sallander
47F10 Sonen Göte Sallander född 17/12 1907 på Brånan i Moviken, tog över arrendet efter fadern.
Gift 26/2 1940 med Linnea Krans född 3/12 1911 i N. Storåsen, Bjuråker.
Sex barn:
Ingvar 28/2 1936 – 25/4 2014
Erik 14/11 1938 – 15/3 2006
Viola 11/4 1941 Bosatt i Delsbo
Åke 16/3 1943 Gift och bosatt i Hudiksvall
Vera 12/12 1946 Bor och äger  f d arrendegården i Anderbo
Torsten 20/6 1950 – 19/1 1988

Våren 1954 lämnade familjen Sallander Aggtjärn och flyttade ner till arrendegården Anderbo. Med på flytten var även Götes bror Karl Sallander 29/1 1917 – 26/11 1984
Johan Sallander flyttade till Snars i Ängesholm

Ingvar berättar att han började skolan i Moviken 1943. Från Ängesholm fick han åka skolbil som kördes av Johan Berglund. Det var långt och besvärlig att gå till och från Ängesholm, särskilt på vintern när det var mörkt när man gick på morron och när man kom hem på kvällen. Men pappa brukade ploga den med hästen säger Ingvar. Vägen var 3 km och den kom fram på gårdsplan vid Ängesholm.

Jordkällaren i Aggtjärn

Rester efter stängning och vägen ner mot täkterna vid Skäråssjön

Stenstolparna, spisgrunden och järnspisen efter gården är vad som återstår

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö

---

Tillbaka till toppen – Skärås –

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62