Vi har alla synpunkter på våra vägar, så var det förr och så är det nu.
Innan vi fick järnvägar var det bara till att knalla och gå, så var det för Per-Olof Ståhl i Bjuråker. Han var soldat och fångvaktare på Långholmens fängelse i Stockholm. Varje sommar när han fick permission, fick han fotvandra de mer än 40 milen till hemmet i Bjuråker. När hösten kom fick han göra samma vandring tillbaka. Detta gjorde han under sju år. Så var livet då.
Läs om Cronstedts milstenar.
Läs historik om Riksväg 84.
Gävleborgs läns vägars historia.
Länsstyrelsen Gävleborg, och våra vägar
Lista över länsvägar i Gävleborgs län.
Högertrafik 1967
Klockan 05.00 söndagen den 3 september 1967 infördes högertrafik i landet.
Brevlådor och mjölkbryggor (om sådana var i bruk) fick flyttas över till höger sida.
Se trafikomläggningen på Youtube.
Post – och husnummer
1968 infördes postnumret i landet för att underlätta all postsortering.
2006 kom nästa förändring. Postnumret ersattes med ett fastighetsnummer som ingår i ett officiellt register för att underlätta för räddningstjänst, polis, taxi, hemtjänst, posten m. fl. att snabbt hitta rätt.
Besök sidan om Bil- och väghumor.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Hudiksvalls Allehanda den 8 oktober 1886
Reportage ur Högs-fåret 2001
BACKAR OCH BROAR I HÖG
Vägarna i och kring Hög är gamla. De allmänna vägarna som numera blivit belagda med oljegrus följer ännu med smärre justeringar de gamla stråken som de gått sedan urminnes tider. Därom vittnar de milstolpar som funnits. I dag återstår fem stolpar. En i Korsbackan i Edsta, en efter nedlagda Hallstaåsvägen, en i Vålstabackan, en i Åsaksbackan och en har Högs-fåret lokaliserat till gamla Ilsbovägen från Gia där den står övergiven vid sidan av den väg som togs ur trafik redan i början av 1930-talet.
Dessa stolpar är ”daterade” 1785 och upplyste om vägsträckorna mellan skjutshållen. På stolparna står ¼, ½, ¾ och 1 mil. Resande kunde på detta sätt kontrollera den sträcka de hade att betala för till skjutsbönderna.
Men här skall vi inventera alla backar och broar som finns och har funnits. Dialektalt kallas -backen för -backan. Här använder vi oss av högsmålet när vi namnger backarna.
Först backarna. Vi kommer öster ifrån och far ”Sör-sidan” som är genomfartsvägen västerut. Första med-luten är i Kungsgården som kallas Kungsgårdsbackan.
Nästa stigning är Åsaksbackan. En rak infart till socknens tidigare ”tätort”. Om backen kan berättas att den var publikplats för ortens invånare när cykelloppet ”Dellen runt” arrangerades fram till någon gång på 1940-talet.
Efter den slingrande vägen kommer vi till den sista backen västerut, Vålstabackan. Det var här delsbogumman utbrast när hon kom med bussen till stan och såg högsbygden framför sig: — ”Körs va vala (världen) ä’ stor”!
Vi vänder och svänger in på Pickgatan och passerar Pickbäcken och motluten mot Edsta. Pickbackan heter stigningen. Svänger vi österut genom Edsta kommer vi till Korsbackan. Av gammalt har det sagts att namnet kommer från att det en gång för mycket, mycket länge sedan skulle ha planerats en kyrka på Kolmo. Något bevis för att så skulle ha varit fallet finns ej. Förbi Högsgården och till höger mot kyrkan åker vi nedför en backe som ömsat namn. Tidigare i känd tid kallades den Fältbackan så länge som familjen Fält bodde i gården till höger fram till mitten av 1930-talet. Vad backen hette tidigare vet vi inte idag. När familjen Träff flyttade dit blev det Träffbackan. Men då har vi redan passerat backen som börjar utanför den tidigare affären, Handlar-Svens. Denna mindre lutning kallades rätt och slätt för Handlarbackan.
Men innan vi vänder åker vi utför den lilla backen mellan Brynjars och Högarna, Högarbackan alltså.
Nu vänder vi och tar Lokagatan mot Gia. Efter skogsbrynet far vi uppför Stenbackan som numera ej längre trafikeras p.g.a. den nya vägen. Men i minnet når vi efter en kort sträcka krönet på den verkliga backen, Käringbackan, från krönet av Hallstaåsen ned mot Gia. Varifrån namnet kommer vet vi inte i dag men att namnet funnits i mer än 150 år framgår av det sockenstämmoprotokoll som vi skrivit om längre fram i artikeln. Kan Högs-fåret reda ut namnets härkomst ber vi att få återkomma. Kanske hade någon kvinna haft svårigheter att ta sig upp eller ned i backen och kanske också drabbats av någon skada där? Numera är Käringbackan tagen ur bruk genom att åsen genomskurits vid sidan om och en ny väg går i en djup skärning som i och för sig också skapat en backe men har ännu inte blivit namngiven.
Kärinbackan var svår. Inte bara lång och brant utan också krokig. För hästdragna fordon var den mycket krävande. Tunga lass fick man ibland sätta två hästar framför och växelvis dra upp vagnar och slädar. En möjlighet att undvika Käringbackan för hästskjutsarna var att köra uppför Knekarbackan, en långsträckt skogsväg diagonalt upp mot åsen.
Cyklisterna fick skjuta sina hojar uppför Käringbackan. För det yngre släktet var det ett mandomsprov att kunna trampa cykeln ända upp. Nedför lockade backen till tävling om högsta farten. En vårdslös, ungdomlig framfart med högsta varvtal på cykeltramporna. Vintertid var Käringbackan nära nog en bobsleighbana. På en minitimmerkälke lade ungdomarna en lång planka som gav plats för uppemot 15 åkare och i isglatt före gick kälkturen ända ned mot bron över Hallstaån, d.v.s. genom hela Giabyn. Sedan var det bara att släpa upp kälken för en ny tur. Även om trafiken var ytterst måttlig förelåg naturligtvis vissa risker för trafikolyckor. Här gick ju bussarna mot Bergsjö och mjölkbilarna. Men trafiksäkerhet var nog på den tiden ett närmast okänt begrepp.
Även vid Käringbackan samlades högsborna för att som åskådare se cyklister i ett tempolopp som gick från Hudiksvall, över Hallstaåsen, uppför Käringbackan, genom Hög och åter till stan. Käringbackan var kraftprovet för tävlingscyklisterna. För att kyla ned hornryckarna hade en balja med vatten placerats uppe på backkrönet och varje åkare ”duschades” med en skopa vatten.
Att Käringbackan gav sockenmännen huvudbry kan inhämtas från ett sockenstämmoprotokoll från den 15 augusti 1847. Där framgår således att Käringbackan som den nu kallas var föremål för behandling i stämman.
I protokollet har noterats: ”Den s.k. ”Käringbacken” vid Westanåker, vilken är brant och svår att färdas, ansågs böra sänkas. Sockenmännen voro ense om att detta skulle ske medelst gångled, men innan arbetet företogs borde lokalen besiktas av 2ne sockenmän, vilka sedan skulle avgiva yttrande om det i deras tanke lämpligaste sättet att tillvägagå”.
På vägen från Gia, numera nedlagd allmän väg, och upp på Hallstaåsen finns ännu en Stenbacka. Högs-fåret tror att namnet härrör från det stora sockenröset, Grim- eller Grindstenen, som står i dess närhet.
Nu har vi befarit allmänna vägarna och det finns anledning att svänga in på byvägarna. Först vägen från Holm mot Lia/Gåcksäter. Backen upp mot byarna heter inte backe utan Lia-klöva. Fordomdags var vägen dragen direkt ned mot Klockarbäcken och därigenom mycket brant och ytterst besvärlig att färdas på. Klöva är dialekt för klev som enligt ordböcker står för bergsklyfta, bergvägg, brant. Mot Gåcksäter går vägen uppför Gåcksättsbackan. I dag i det närmaste utjämnad av den nya vägen.
Från Edsta mot Tåsta passerar vi först Pårsbackan efter hemmanet vid dess fot och där kan vi svänga in på vägen till gårdarna nere på åkrarna och åker då nedför Busbackan. En brant och krokig företeelse. Men fortsätter vi ”rätta” vägen bär det utför Vabackan.
I brinken i Tåsta låg Brecksbackan, ingen väg men dåtidens utförsåkningsbacke. Oförvägna skidåkare startade uppe på Storhällorna, passerade vägen och dess plogkanter och åkte i hissnande fart ända ned på slät mark. Även här kan man spekulera i om det inte förelåg en viss risk att passera vägen i hög fart. Möjligheten att väja om det mot förmodan skulle ha kommit ett motorfordon var nog ytterst begränsad. Skolbarnen på Edstaskolan fick företa årliga skidutflykter till backen.
Att backen upp till Edstaskolan heter Skolbackan är också självklart. För att eliminera fartfyllda turer med cyklar och sparkstöttingar skulle dessa fordon ställas nere vid landsvägen.
Regler var ju till för att överträdas även under den gamla, goda tiden. Vid ett tillfälle var det populärt bland eleverna att lägga en bräda på sparkmedarna och sittande på denna åka nedför Skolbackan. Turerna gick ut på landsvägen och en gång kom en personbil farande. Föraren fick gira över på högra sidan och fastnade i plogkanten. Discipeln som ”körde” sparken klarade sig helskinnad, men ur bilen steg en mycket arg provryttare som gick upp till Daniel Olsson och i upprört tonläge lämnade sina synpunkter på de oförsiktiga skolungarna. Härefter skärptes kravet på åtlydnad av förbudet att åka utför Skolbackan. Ja, nu blev det lite skolhistoria också!
Men vi skulle också skriva ned något om broarna i Hög. Följande valvslagna stenbroar har funnits: Hög(s)bro i Holm (varför detta namn är en forskningsfråga), bron över Klockarbäcken mot Lia, Pickbron, bron över Giabäcken vid f.d. Giasågen, och bron över Hallstaån (från Västibäcken) efter gamla landsvägen i Gia. I dag finns tre stenbroar kvar. Den på Liavägen som lämnats orörd när ny bro byggdes vid sidan om, Högbro även den bevarad men tyvärr belagd med betong när ny bro byggdes och bron över gamla landsvägen i Gia. Stenbroarna är minnen från gången tid i bygden och torde bevaras för framtiden!
Det här är den intakta bron över Hallstaån (Vestibäcken) i Gia
Den gamla Ilsbovägen gick över bron tills början av 1930-talet. Då var det som bekant svåra tider i landet och staten satsade på beredskapsarbeten som då kallades AK-arbeten. Då byggdes ny väg till Ilsbo från Gia med en ny bro över ån och den gamla vägen togs ur bruk. De spår som ännu finns kvar i den branta slänten skulle kunna ges ett eget kapitel. Den gamla vägen gick i det närmaste rakt uppför den tvära branten ca 50 meter öster som den nuvarande anslutningen till Bergsjövägen. Denna backe kallades Kvarmyrbackan som också var körväg till Brunnsjövallen och Västibäckenkvarnarna. Högs-fårets ”reportageteam” och några medlemmar i Hembygdsföreningen har en vacker vårdag, då vit- och blåsippor och den ovanliga tibasten blommade i branten, gått den gamla reliken av väg och har kunnat konstatera att den är terrasserad och att det ännu finns krampor kvar efter räcke. Stenterassen är delvis upp emot fem meter hög.
Backen blev på sin tid var föremål för överhetens uppmärksamhet, av landsfiskalen som även hade till uppgift att tillse att bönderna fullgjorde ansvaret för vägunderhållet. Den 14 september 1884 prövades sålunda i sockenstämman en inlaga från länsman angående åtgärd på backen. I protokollet har följande noterats: ”Länsman hade anmält att stängslet i Giabacken skulle förbättras och förses med ledstänger i den brantaste delen. Beslut: Att undersöka om det ansågs nödvändigt att göra åtgärder på stängslet”.
Av lantmäterihandlingar från laga skiftet på 1880-talet kan ses att det fanns en körväg söder om ån till Västibäcken och vidare till Brunnsjö. Den nya Ilsbovägen eliminerade den svåra Kvarmyrbackan.
Det har berättats att dåtida T-Fordar hade problem att forcera backen. Det må vara skribenten ursäktligt att han trott att detta berodde på att automobilerna inte hade tillräcklig motorkraft för att betvinga backen annat än baklänges. Men nu råkar det finnas en T-Fordägare, en Högs-fåret närstående person, Göran Eriksson heter han, och han berättar att skälet till backningsmanövern var den att T-Fordarna hade sin bensintank under framsätet och att bensinen rann till motorn av självtryck. När bilen lutade för mycket bakåt i branta backar rann inte bensinen till, och för att få fart på tillflödet fick Fordarna vändas och backas uppför. Det finns uppenbarligen något att lära jämnt.
Vid besök på plats har tre stenar uppmärksammats och det går fortfarande att läsa texten med svarta bokstäver på stenarna, Baldra 2, respektive 3 och 4. Här har alltså återfunnits tre fornminnen, s.k. väghållningstenar som markerade baldraböndernas ansvar för underhållet av vägskiften vari backen ingick. Återstår att hitta sten 1.
Och uppe på backkrönet står den ovan nämnda milstenen vid sidan av dagens allfartsväg. Renoverad och prydlig sedan 216 år.
Ingvar Lindh
Avskrift Viveca Sundberg
Högs-fåret 1999
En del av den gamla landsvägen finns ännu kvar. I bakgrunden Högs kyrka
Gamla landsvägsbron över Hornån
Väghållningssten
Väghållningsstenar är markeringar av varierande utformning som förr stod uppställda utmed allmänna vägar och visade den vägsträcka som markägaren var skyldig att hålla i farbart skick.
Redan på medeltiden hade bönderna och jordägare olika väglotter att sköta. År 1628 fick det nyinrättade Lantmäteriet uppgiften att göra längder för så kallade väglottsdelningar. I dessa delningslängder förtecknades den aktuella vägsträckan, som skulle underhållas av markägaren. Vägavsnitten markerades med väghållningsstenar. Vägmarkeringarna (som oftast var av trä) utformades efter markägarens smak. Vanligen förekom gårdsnamn eller ägareinitialer, uppgift om gårdens storlek i mantal samt en pil som markerar åt vilket håll underhållet sträcker sig. Att jordägaren skötte sin plikt kontrollerades årligen genom vägsyner, bönder som inte gjorde ett fullgott arbete fick protokollförda anmärkningar.
År 1891 fick Sverige sin första väglag som trädde i kraft 1895, där stadgades för första gången om väghållningsstenar. Enligt den nya lagen blev de nyinrättade väghållningsdistrikten ansvariga för väghållningen. I 30 § heter det angående väghållningsstenar: ”Vid ändpunkterna af hvarje till underhåll indeladt vägstycke skola väghållaren anbringa tydliga märken, angifvande den fastighet, som har vägstyckets underhåll sig ålagdt.”
Skyldigheten att underhålla vägarna låg på bönderna som brukade jorden. För att hålla reda på turordningen använde man sig av s k plogklubbor. Man ”ägde” klubban under den vecka man hade ansvaret. Några använde plogklubban som en stafettpinne som överlämnades till nästa gård efter fullgjord plogtur.
Så långt det var möjligt hade man sedan urminnes tider strävat efter att lägga vägarna där marken var torr och fast. Med fördel drogs de utmed rullstensåsar eller andra höjdsträckningar.
I 1734 års gästgivarförordning talas det om att landsväg skall läggas där den behövs och att den skall dras fram på jämnaste och genaste sätt.
År 1790 kom en förordning om vintervägsunderhåll som sade att varje socken skulle bilda ploglag bland dem som bodde närmast den stora landsvägen. De som ingick i ploglaget fick ersättning av socknens övriga invånare.
Ploglag sammankallades med särskilda budkavlar; plogklubbor. På kavlarna fanns medlemmarnas initialer. Ansvarig för ploglaget var snöfogden och han var i sin tur ansvarig inför länsman.
Snöplogar började inte komma i allmänt bruk förrän vid 1700-talets mitt.
Den 7 juni 1934 kom så förordningen om vägdistrikt, som övertog underhållet och byggandet av vägar och broar m.m. Detta blev en stor lättnad för bönderna som blev fri en tung belastning.
Väghållningsstenar är liksom milstolpar en fornlämning som skyddas enligt lag.
Plogklubba, Holm 1837. Bilden utlånad av Anders Martinsson
Nära Gia 41 finns en väghållningssten
Bild på stenen i Gia har vi fått från Anders Martinsson
Riksantikvarieämbetets karta visar här tre väghållningsstenar.
Gården som ligger utefter Bergsjövägen är Gia 51.
Beskrivning av väghållningssten 1.
Beskrivning av väghållningssten 2.
Väghållningssten, granit, 0,5 m h, 0,2 m br vid basen och 0,12-0,18 m tj. Stenen är huggen med plan topp. I SV sidan är
inhugget: BALDRA, i SÖ sidan: N 3 och i NV sidan: N 4.
Beskrivning av väghållnings sten 3
Väghållnings sten, granit, 0,7 m h, 0,2 m br vid basen och 0,15 m tj. Avsmalnande uppåt, plan topp. I V sidan är inhugget:
BALDRA N 8.
Vägarbetare i Hjortsta. Bild lånad fån Hög/sockenbilder
SAMFÄLLIGHETSFÖRENINGAR, VÄGSAMFÄLLIGHETER OCH VÄGFÖRENINGAR I HÖG
Källa:
Arkiv- och föreningsinventering i Forsa/Hög,1993/1994, sidan 333.
Samfällighetsföreningarna är samtliga bildade efter 1974 men bygger ofta på en äldre sammanslutning.
Förkortningar:
ga Gemensamhetsanläggning
VSF Vägsamfällighet. Laga förrättning enligt enskilda väglagen
SMF Samfällighetsförening. Laga förrättning enligt anläggnings-och samfällighetslagen
SAMFÄLLIGHETSFÖRENINGAR
Glimsta – Tåsta SMF Sigsta ga: 3; vägar
Gåcksäters SMF Gåcksäter ga: 1; vägar
VÄGSAMFÄLLIGHETER
Bromsvallens VSF
Hallbo – Granås – Överbo VSF
Hallstaåsens VSF
Vilka var dom som byggde våra vägar? Två personer har vi hittat i släktboken:
—5C20—
19 PER JONSSON, * 3/1 1845, s. t. båtsman Jon. Ställhult i Hjortsta. G. 29/10 1873. Bonde i Baldra 4. † 1/1 1926.
1P9 MARGTA PERSDOTTER, * 23/1 1848, d. t. husman Por Jonsson i Sigsta. † 6/1 1931.
JONAS, * 11/3 1875. Vägarb. i Baldra. † 18/4 1953.
PER, * 6/6 1877 21.
BRITA, * 18/7 1879. Fl. t. Ilsbo 1902.
LARS, * 2/2 1881 22.
ERIK, * 20/10 1884 23.
OLOF, * 20/2 1887. Jordbruk, † 20/8 1965.
NILS, * 21/1 1889 24.
—61S1—
(X22) PER ANTON JÖNSSON, * 27/11 1897 i Idenor. G. 8/11 1925. Vägvakt i Kungsgården, Hög. † 13/3 1959
(X7)10E5 VILHELMINA MATILDA GUSTAFSSON, * 20/2 1900, d. t. Bror Fredrik Gustafsson i Ö. Bölan 5, Enånger. Änka. Fl. t. Hudiksvall 1968
GUNHILD BIRGITTA, * 26/2 1926
Stenarbetare byggde vägtrummor och broar
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken, Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62