Det har skrivits väldigt mycket om Erik Jansson från Biskopskulla. En avhandling år 2001 av Cecilia Wejryd hänvisar till 287 litteraturkällor. Ändock finns det anledning att sammanställa det som hände kring Erik Jansson i Dellenområdet.
Se filmen om Bishop Hill. 17 min.
Se en andra film från Bishop Hill. 10 min.
Läs mer om Erik-Jansarna på Wikipedia.
Läs om Migranternas hus i Afta, där det finns mer uppgifter om Ersk Jansarna
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Minnessten i Janssons födelseby Landsberga
ERIK JANSS0N SJÄLVUTNÄMND PROFET
Erik Jansson (EJ) föddes 21/12 1808 i Västmanland och avled efter en skottskada 13/5 1850 i Cambridge, USA. Föräldrarna var fattiga torpare med fem barn. EJ råkade ut för en skallskada som barn och låg medvetslös i flera veckor. Under sin konfirmationstid började han djupt grubbla på andliga frågor. Han gifter sig 1835 med Maja Stina, de får först två barn som dör tidigt och sedan Eric 1838 och Tilda 1842. Den tiden börjar han predika Guds ord som först accepterades av Svenska kyrkan innan EJ började med ”syndfrihetslärarn”.
EJ och hans bror Jan hade blivit spannmålsmäklare och kunde lätt resa i olika län. I Jan. 1843 kom han till Jonas och Olof Olsson i Söderala som antog EJ syn på evangeliet. I mars håller han mötena i Trogsta och i Stenbo, Forsa socken. EJ återvänder till Västmanland men kommer ensam till Stenbo flera gånger. För att passera länsgränserna måste man då ha pass och nu motarbetas han från myndigheterna trots att han säger sig sälja mjöl.
Nu börjar EJ intensivt predika på många platser i Hälsingland. Han hittar många meningsfränder i Delsbo, Järvsö, Bollnäs och Alfta. Han höll en predikan i Bjuråker i närvaro av km A.G. Sefström. Denne godkände EJ:s predikan men Sefström tyckte inte om EJ därför att han inte selade av sin häst på flera dagar.
I april 1844 flyttar EJ med sin familj till Stenbo i Forsa. I maj samma år anklagas EJ för att ha förfört Bus-Carin Ersdotter från Delsbo på Svartvallen, Delsbo. Det blir rättegång i oktober 1845 och det blir ”ord mot ord”. EJ sade att han ”bara velat pröva hennes dygd” Han blev faktiskt inte fälld.
Detta år 1844 vistades EJ ofta i Alfta där han arrangerade möten och ett stort bokbål med ”ogudaktiga böcker (M. Luther) den 11/6 med 300 pers. närvarande. Den 13/6 häktade EJ efter dramatik då en mur måste rivas och EJ drogs fram. Han fördes till Västerås men friges snart med en varning. Han hade då svårt att få nytt pass men återvänder till Söderala och Forsa. En söndag i oktober håller han en ”bergspredikan” på en klippa på Losjöberget, Långhed och 28/10 ett nytt bokbål på Lynäs udde i Bergviken med 70 pers.
Den 6/11 1844 var det möte hos Olov Olsson i Källeräng, Delsbo. Det kom då oanmält prosten Lars Landgren och det blev en hetsig ordväxling om bibelns ursprungstext. Landgren uppmanade alla åhörare att gå hem men blev i stället utbuad och lämnade mötet. Denna händelse är mycket väl beskriven av Lars Landgren (se även filmen ”Lång-Lasse i Delsbo”).
Den 20/11 1844 häktades EJ i Forsa och förs till Gävle för att sinnesundersökas. Under vistelsen börjar han att skriva på sin sångbok. Han befinns ej vara sjuk och släpps igen med varning.
Det här är Åke Olsson, Stenbo, som visar Runnhällan där man 1844 förrättade bokbål.
Runnhällan/udden är namn efter knekt Carl Rund som bodde här mellan 1809-1847. Torpet är försvunnet men rester efter jordkällaren finns kvar. Han var född 1775 Munsö, Svartsjö i Ekerö. Infl. t. Stenbo 1809, g. 1810 m Margta Johansson 1767-1845. Två barn: Per 13/11 1805, Margta 18/1 1811.
Ett tredje bokbål hölls av EJ den 7/12 1844 på Runnhällan i Stenbo i Forsa, hos Jon Olsson. Efter den händelsen blev det rättegång och 22 pers. dömdes i Uppsala till böter. Han släpps 18/12 och reser till Lynäs där han gripes igen vid ett möte efter tumult mellan polis och EJ:s vänner. Nu får han sitta i häkte 4 mån men får biträde av rådman L.W. Henschen som ej är anhängare av EJ men är motståndare mot konventikelplakatet (1726-1858). EJ frias av hovrätten och släpps 18/4 1845.
Vid midsommar 1845 är det stormöte hos EJ i Stenbo, Forsa med flera hundra deltagare. Kronolänsman Jonas Åström i Forsa utlyser sockenstämma och får 18 personer med sig till mötet där det blir stort tumult med slagsmål och en sönderslagen dörr. EJ lyckas rymma via en båt och går genom skogen till Söderala. Den 24/7 blir han formellt efterlyst. Nu anmäler sig EJ frivilligt den 11/10 i Forsa och det blir rättegång 30/10 i Delsbo häradsrätt, Näsbyn. Det blir en väl dokumenterad och bråkig rättegång under 14 timmar där prosten Lars Landgren och pigan Bus- Carin Ersdotter vittnar. Rättens ordförande vill fria EJ, men blir nedröstad av nämndemännen. Det blir fortsatt häktning för nya rättegångar om händelsen i Alfta och Norrala. EJ skulle nu föras till häktet i Gävle. Han lyckas smuggla ut ett papper om sina flyktplaner. På vägen mot Gävle vid Lynäs stoppas fångtransporten, EJ fritas och en killings blod sprides ut som om EJ hade mördats. (hustrun Maja.-Stina i Forsa klär sig då i sorgdräkt).
Den här trasiga trädörren i foajén på polishuset i Hudiksvall vittnar om ett märkligt ingripande 1845 i Stenbo Forsa midsommardagen 1845 när länsman och medhjälpare slog sig in hos Erik-Jansarna som hade väckelsemöte. Som synes slog man in de nedre speglarna i porten.
HT Fredagen den 5 januari 2001 Foto: Lars Sundin.
EJ tar sig nu förklädd till kvinna till Voxna. Där hålls små bönestunder men snart avslöjas det och ett nytt stort bråk och blodutgjutelse inträffar. EJ göms under ett golv och klarar sig (se Hälsingerunor 1923). Han kan nu klara sig tack vare anhängare som gömmer EJ (bl.a. i en kista som finns på Edsbyns museum). Så blir ett gömställe känt genom en ”erik-jansare” som är full och pratsam och i januari 1846 flyr EJ till Malung och Mora. EJ hann med ett kort besök under påsken i Ina, Söderala där ett boktryckeri startats av C G Blombergsson. (sångbok, egen katekes och små skrifter). EJ reser nu till Malung och åker därefter skidor till Kristiania (Oslo). Där samlas hustrun och de tre barnen och alla tar båt via Danmark-England till Amerika juni 1846.
EJ beskrevs ha ljusbrunt kortklippt hår, bleklagt ansikte med utstående kindknotor, insjunkna kinder, spetsig rak näsa och ovanligt långa och breda tänder. Talet var strävt, ej starkt utan lät som om han ”hade något i munnen”.
Under detta år 1846 utvandrade 1. 326 anhängare till USA och Bishop Hill. Cirka 100 av dem kom från Delsbo, de flesta från Bobygden.
Kjell Grönberg
070 311 24 12
kjellgronberg34@gmail.com
STENBO
Olof Jonsson Stonebergs fädernegård
Hos Jon Olsson i Stenbo flammade den 7 december 1844 ett av Erik Jansarnes bokbål.
Större delen av familjen emigrerade till norra Amerika. Sonen Olof Jonsson tog sig namnet Stoneberg och blev en av de ledande i Bishop Hill efter Erik Janssons död.
Han föddes i Forsa 1818 och dog 1892 i Henry County, Illinois, där Bishop Hill ligger. Många släktingar finns kvar i Forsa, däribland de tre som var med om Bishop Hill-jubiléet.
Olof Jonsson Stoneberg (1818-1892).
Stockholms Aftonpost 17 augusti 1849
JONAS NILSSON: RESAN TILL BISHOP HILL
Kolonikyrkan i Bishop Hill byggd 1848 av trä och soltorkat tegel
En dag under vårvintern 1996 träffar jag Märta Olsson i Utnäs, som omtalar att hon skall åka över till Illinois, USA, för att där fira 150-årsjubiléet av Erik Janssons bosättning i Bishop Hill. Resan skall ske med Bishop Hill Sällskapet. Eftersom jag läst och hört mycket om profeten Erik Jansson var det inte svårt att bestämma sig för resan. När jag senare träffar Erik Nilsson, Västanängarn, var han lika positiv.
En tidig morgon i mitten av september startar vi resan från Molanda för att efter byte av flygplan på Arlanda flyga till Chicago. Där landar vi på O’Hare-flygplatsen, som jag tror fortfarande är världens största. Vi kommer att bo på hotell Palmer House. En svensk bosatt i Chicago blir vår guide i världsstaden. Chicago är platt och bebyggt med väldiga skyskrapor. När vi ville se lite längre åker vi upp för att se utsikten från Sears Tower, som idag inte är världens högsta byggnad. Malaysia har byggt ett ännu högre hus.
”Öppet” står det på svenska på en gata i Chicago, det är ett svensk-amerikanskt museum. Där kan man se hur utvandrarna var klädda och vad dom medförde för att bosätta sig i det nya landet. Cirka 30.000 personer kommer varje år till museet, som ligger i stadsdelen Andersonville.
Dagen efter startar färden mot Bishop Hill, som ligger ett 25-tal mil sydväst om Chicago. Vi åker många mil utmed Mississippifloden, först på östra sedan på den västra sidan. I resesällskapet, som under de dagar som går blir allt mer bekanta med varandra, finns många goda historieberättare. Västanängarns historier tar nog hem de flesta skratten och resenärerna vet inte om de ska tro honom eller ej, när han försäkrar att både den ena och den andra osannolika historien är absolut sann.
Det är nu bara några mil till Bishop Hill. Jag börjar tänka, vem var egentligen Erik Jansson? Han föddes den 21 december 1808 i byn Biskopskulla i Torstuna församling i Uppland där fadern var bonde. I tjugoårsåldern började han läsa bibeln, Luthers skrifter och annan religiös litteratur, för att några år senare bli väckelsepredikant, främst i hemsocknarna. I Hälsingland började det vid den tiden finnas personer som önskade sig ett mera intensivt fromhetsliv, de kallades för ”läsare”. Under förevändning att Jansson skulle sälja vetemjöl, som här uppe var en bristvara, begav han sig till dessa trakter.
Från början avvek inte hans lära så mycket från statskyrkans, men med tiden kom hans egen katekes, psalmbok och andra skrifter. Han kallade prästerskapets ord för en djävulens lära och deras bibel, psalmbok och annan religiös litteratur brändes på bokbål. I tidningen kunde man vid den här tiden ofta läsa resebrev från personer som utvandrat till Nordamerika, om de stora möjligheterna, den goda växtligheten o.s.v.
1845 reste storbonden Olof Olsson från Söderala med familj till Nordamerika, för att undersöka var Erik Jansarna kunde slå sig ned. 1846 reste den första större gruppen, totalt 1.200 personer. En resa över Atlanten kunde ta flera månader. Sjukdomar och umbäranden, främst bland äldre och barn, skördade sina offer och ett antal båtar förliste. Inresehamn var ofta New York. Resan gick sedan vidare via Erie-kanalen, de stora sjöarna till Chicago, därefter oftast fotvandring till den utvalda platsen vid Edwards-floden i Henry County, Illinois, en sträcka på cirka 25 svenska mil från Chicago.
Första vintern fick folket bo i jordkulor, utgrävda i en ravin vid floden, samtidigt som man började bygga upp det nya samhället som på ett fåtal år gjorde kolonin självförsörjande. Ett tiotal byggnader finns fortfarande kvar från den första tiden. Nu kan vi läsa på en banderoll tvärs över gatan ”Välkommen till Bishop Hill”, resmålet är nått.
Sedan vi bekantat oss med omgivningen en stund beger sig Erik Nilsson och jag till kyrkogården som ligger på lagom gångavstånd från centrum. Kyrkogården är stor med nästan bara svenska namn på gravstenarna. Där finner vi Stoneberg, en av kolonins huvudmän, som härstammar från Stenbo i Forsa. Profeten Erik Jansson, som efter blott fem år blev mördad av en före detta sektmedlem, finns också där. En stillsam och skön stämning råder, ett fåtal personer går omkring och söker anförvanter, när vi hör det spröda klockspelet från det närbelägna kapellet. Vi lämnar platsen fulla av förundran.
Vårt resesällskap på drygt 40 personer har nu skingrats för att på egen hand beskåda byggnader som finns kvar, kolonistugan, uppförd 1861, Tornbyggnaden, verkstäder, smedja, vagnmagasin, sjukhus, Erik Janssons hem, nu privatbostad, huset byggdes 1847, Kolonikyrkan 1848. Förberedelserna för helgens stora jubileumsfirande pågår.
Erik Janssons gravsten
Tornbyggningen med paradgatan och postkontoret i förutvarande snickeriet.
Vi checkar in på vårt motell i närliggande Kewanee, där vi bor under vistelsen i Bishop Hill.
Bussen som står till vårt förfogande tar oss nästa dag in till Bishop Hill. Cirka 5.000 personer har nu samlats i ett samhälle, som normalt har 132 personer. Spontant tar församlingen upp ”Du gamla, du fria” när kungen och drottningen stiger ut på balkongen i Tornbyggnaden. Kungaparet togs emot av stora applåder, flera tal hölls, bl.a. av Illinois guvernör James Edgar. Secret Service-män ser till att folket ej kommer alltför nära, ridande sheriffer i bruna kostymer håller ordning längre ut i leden. Kungen tackar sedan staten Illinois för de insatser de gjort för Bishop Hill, ”många av er är ättlingar till de första utvandrarna, vi kan vara stolta över dessa människor och deras insatser för detta samhälle”. Folket tackar med kraftiga applåder.
Så kommer paraden med en historisk återblick på Bishop Hills historia, hästdragna paradvagnar, prärievagnar dragna av oxar, grupper av musikanter, indianer till häst, kvinnorna som sådde fälten, tillverkning av kvastar av kvastmajs som blev storsäljare, gamla traktorer med allehanda redskap, lokomotor, ånglok, hästdragna redskap, gamla bilar, oxar och åsnor. Tjugo minuter skulle kungaparet ha stannat men ser hela paraden, därefter beger de sig till Vasaordens arkiv och till Bishop Hills store målare Olof Krans i Olof Krans-museet, där han fått en permanent plats för sina verk.
Under eftermiddagen och kvällen fortsätter festligheterna på basebollplanen strax intill parken i Bishop Hill, där ett femtiotal amatörskådespelare framställer utvandringen från Sverige till Amerika. Läsarmöten i svenska hem, bokbål, avsked från släkt och vänner, överfarten på de primitiva fraktbåtarna, kolonins grundläggning, uppodlingen av prärien med oxdragna redskap, mordet på Erik Jansson, kolonins upplösning. Därefter följde ett uppträdande av Sverige Barnens Singers med svensk folkdans och svenska sånger som blev mycket uppskattat.
Skymningen har nu lagt sig, det är nästan mörkt när vi beger oss därifrån. Då får vi se att det dansas gammeldans i en liten loge därintill. Efter en lång och givande dag är det dags att återvända till vårt motell i Kewanee.
Söndag förmiddag har traktens kyrkor en gemensam gudstjänst i Bishop Hills Park. ”Vi tackar Gud för denna underbara dag”, säger Karen Martin som leder församlingen i ”Härlig är jorden” på så väl svenska som engelska. En i vår grupp välkänd kyrkosångare från Biskopskulla, Rolf Johansson, framförde två sånger, ”I rosens doft” och därefter ”Fader vår”. Gudstjänstens huvudtalare var pastor Lars-Erik Sundin från Nora församling i Tärnsjö. Efter gudstjänstens slut var det dags för presenter till Bishop Hill, från Bishop Hill-sällskapet överlämnades två ljugarbänkar som skulle uppsättas centralt till glädje för trötta ben och historieberättare.
Dagarna här i Bishop Hill har varit intressanta och man tänker på de människor som slog sig ner här på prärien och på kort tid kunde få fram ett blomstrande samhälle utfört av många skickliga yrkesmän som smeder, snickare, jordbrukare, hantverkare. Handeln med omgivningarna blev omfattande. Efter Erik Janssons död valdes en styrelse för kolonin. Spekulationer med kolonins tillgångar gjorde att den kom på obestånd. 1860 upplöstes den och dessförinnan hade många flyttat därifrån.
Vi lämnar Kewanee där vi bott några dagar, för att åka långfärdsbuss till svenskbygderna i Lindstrom och Stillwater. Här har författaren Wilhelm Moberg låtit sina utvandrare slå sig ned. I Lindstrom kan vi se en staty av Karl-Oskar och Kristina. Häromkring finns många svenska ortnamn som Vasa, Lund, Stockholm, Scandia och Galva, som från början hette Gävle. Vi träffar en värmlänning, Nils Grönqvist, som sedan 1950 är bosatt i USA. Han tar oss med till en gammal byskola, som numera är museum. Där sätter vi oss i de gamla skolbänkarna och han berättar mycket levande för oss om de första utvandrarna som kom till Scandia, de var västgötar och smålänningar, om stränga vintrar, konflikter med indianer, kyrkan och skolan. Nils är humorist och en bra historieberättare. När han sedan tar upp allsång i det gamla skolhuset, ”I sommarens soliga dagar”, är det så att taket nästan lyfter.
Olof Krans självporträtt vid 70 års ålder 1908
Målning av Olof Krans (1838-1916)
Vi tackar för oss och fortsätter med bussen. När vi närmar oss en tätort ser vi oftast ett vattentorn, stort runt klot, med ortnamn, här i Lindstrom har det formen av en kaffepanna. Under vår vidare färd besöker vi många kända orter med svensk anknytning, bl.a. Jenny Lind kapellet i Andover. En av deltagarna, Britta Rosling, går upp i predikstolen och har många tänkvärda ord. Erik Nilsson Västanäng har slagit sig ner vid orgeln, spelar och klämmer i med kraftig röst flera av de gamla läsarsångerna.
Vi passerar andra kända orter bl.a. Moline, där vi gör ett besök i John-Deere museet och utställningshall med lantbruksredskap från mitten av 1800-talet. Där hade svenska smeder tidigt ett gott rykte om sig som skickliga yrkesmän. Vår reseledare, Thomas Diestel, efterhör om några vill följa med på någon flodbåt som trafikerar Mississippi-floden. Bussen stannar vid en brygga där en stor hjulångare just skall avgå. Vi går ombord, vet inte hur många av sällskapet som följer med, snart ser vi att hela båten är ett stort kasino. Visserligen hade vi sett en skylt med ordet ”kasino” men ej tänkt så mycket därpå. Erik och jag växlar in en del penningar och går sedan in och ser på spelet. Det är inte några små slantar som satsas. Vi går till några mindre spelautomater och satsar med hopp om vinster. Skulle vara roligt att ha Eriks speliver på videofilm, tar därför upp kameran och videofilmar.
Då känner jag en hand på min axel och då jag ser upp är det en stor neger, som tar mig i armen och går litet avsides. Jag begriper inte ett ord av vad han säger, men förstår att videokameran är orsaken. Han avlägsnar sig och jag går tillbaka till spelandet. Snart kommer han tillbaka med en följeslagare, också han svart, han tar mig avsides igen. Då ser jag min kusin Märta, skyndar till henne och säger ”Jag är illa ute och behöver din hjälp”. Efter en stunds samtal med Märta avlägsnar dom sig, Märta omtalar sedan att det var förbjudet att filma på kasinot. Det var böter eller också har dom kunnat ta kameran. Kasinots rörelseintäkter gjorde att all förtäring på båten var gratis, så det var bara att ta för sig. Märta, Erik och jag och ett par kamrater till gick sedan upp på däck med fikat och njöt av sensommarens vackra väder, och tänka sig, hjulångare på Mississippi!
Vårt mål idag är Red Wing utanför Minneapolis, där vi ska bo på St. James Hotel. När vi kommer fram till hotellet kommer det en dam och möter oss redan i bussen. Hon bär kläder från 1800-talet, stilig hatt, vit höghalsad blus, spetshandskar och svart lång kjol. Damen skall föreställa den en gång i dessa trakter omtalade ägarinnan till St. James Hotel, Clara Nelson Lillyblad. Den äldsta delen av hotellet är byggd redan 1875. Hon hälsar välkommen och berättar att en välkomstdelegation svenskamerikaner väntar på oss. Vi förstår ingenting, inte ens vår reseledare har fått någon förvarning. Delegationen består förutom av gruppens ledare, Vernon Larsson, av ett antal äldre herrar och damer i Red Wing Swedish Singers. Biskopskullas egen storsångare, Rolf Johansson, tar två svenskamerikanskor under armen och tillsammans sjunger vi ”Hälsa dem därhemma” och nationalsången, det låter riktigt mäktigt. Efter fina upplevelser i svenskbygderna kör vi in i Minneapolis där vi kommer att bo på det förstklassiga hotellet Crown Sterling. Dagen efter börjar på University of Minnesota, där en svensktalande rektor ger en översikt över universitetet, med mycket svenskanknytning. Vi besöker även American-Swedish Institute, med fina svenskamerikanska samlingar. Nästa dag kommer vi till ett jättestort akvarium här i Minneapolis, Underwater Adventure, som rymmer 15.000 fiskar, alltifrån små till bjässar på flera meter. Vi ställer oss på ett brett band, som sakta för oss in i undervattensäventyret. Ett oförglömligt minne med fiskar runt omkring, stora hajar kan komma simmande rakt över oss. Vi besöker världens största shoppingcenter, Mall of America, med 400 olika butiker och ett nöjesfält i mitten, allt under samma tak. Efter några timmars strövande, alla butiker har vi nog inte sett, är vi nöjda med besöket och en hel del nyförvärvade saker, för i morgon är det dags att återvända till Forsa.
Under dessa två veckor med fint väder och ett välplanerat reseprogram är mycket att minnas, besök i kyrkor av skilda samfund, fina parker med hela grupper av statyer, för att inte nämna Chicago, med musicalen ”Teaterbåten”, där vi kunde följa händelserna från slutet av 1800-telet till 1920-talet, en helt fantastisk upplevelse.
Källa: Mer om några byar i Forsa, sidor 63-68
Avskrift: Viveca Sundberg
Uppgifter ur Forsa släktbok:
– 23 S 5 –
JONAS OLSSON, * 26/4 1793, s. t. bonden Olof Olsson i Stenbo. G. 1816. Nämndeman o bonde i Stenbo 1. 9 ö. l. 12 p.l.
CECILIA OLOFSDOTTER, * 13/11 1794, d. t. bonden Olof Olofsson i Töfsätter 2. Makarna emigr. t. N. Amerika 1846.
OLOF, * 17/2 1818 – 6
Tv. JONAS, * 7/12 1820 Fl. t. Österrunda, Västmanl. l. 1845 – 2U11.
Tv. SIGRID, * 7/12 1820 – 39S6
ANDERS * 30/11 1822. Emigr. t. Amerika 1846
– 6 –
OLOF STENBERG, * 17/2 1818, s. t. bonden Jonas Olsson i Stenbo 1. Emigr t. N. Amerika 1850. Kallade sig Stoneborg. Blev 1859 en av de ledande inom Bishop Hill, Illionis. † 8/1 1892 i Henry County, Ill.
CECILIA LARSDOTTER, * 14/10 1819, d. t. bonden Lars Ersson i Utnäs 2. Familjen fl. t. Österunda, Västmanl. l. 1845
JONAS , * 10/7 1845.
—29 D 1—
(D43) JOHAN ERIK LUNDQVIST, * 13/8 1801, s. t. dräng Jakob Nilsson i Rinkeby, G. Pappersmästare i Forsa (eget pappersbruk). Fl. t. Njutånger 1838. Emigr. t. N. Amerika 1846 o. Andover, Illinois. † före 1880.
(D14) BRITA FLODEN, * 1795, d. t. Lars Nilsson i Banninge i Floda sn., Sörml. Anhängare av Erik Jansson. Deltog i en bokbränning i Stenbo 7/12 1844. Emig. t. N. Amerika 1846.
JOHANNA SOFIA, * 13/1 1824 2.
MATILDA GUSTAFVA, * 6/6 1826. G. 1847 t. Hudiksvall. Emig. t. Amerika 1850.
JOHAN PHILIP, * 28/6 1832. Emigr. t. Amerika 1846.
GUSTAF ROBERT, * 13/11 1834. Emigr. t. Amerika
—2—
(B100) PER WILHELM WIRSTRÖM, * 3/5 1812, s. t. Köpman Carl Wirström i Vaxholm. Emigr. t. Amerika 1845. G. 1847. Sjöman o. hotellägare. † 25/2 1855 i Bishop Hill.
1 JOHANNA SOPHIA LUNDQVIST, * 13/1 1824, d. t. pappersmästare J. E. Lundqvist, i Forsa. Änka o. omg. Emig. t. Amerika 1846. † 10/6 1904, i Riverside, Kalifornien.
—11 C 5—
1 ERIK OLSSON, * 27/11 1816, s. t. bondedotter Karin Ersdotter i Bäck 4. G. 29/12 1840. Husman i Trogsta. Emigr. 1846 t. Bishop Hill, Ill. USA.
13T5 BRITA OLSDOTTER, * 17/7 1815, d. t. bonden Olof Olsson i Trogsta 5. Emigr. t. N. Amerika 1846.
KARIN, * 8/4 1841.
BRITA, * 7/10 1845.
Erik Olsson eller Erik Olofs son som han själv kallade sig var duktig på att beskriva händelser i sitt liv i många och långa brev. Ett av breven från 1832 ser du här. Det finns i undertecknads ägo.
—28 C 1—
(X32) LARS NORLING, * 30/3 1792 i Norrala, Gb. G. 2 ggr. Korpral o kyrkvaktare i Klångsta. † 29/3 1874.
17Y1 MARGTA PERSDOTTER, * 30/1 1782, d. t. soldat Per Spång i Bästdal, Norrbo. G 1816. † 9/1 1857.
12K4 LENA KAJSA OLSDOTTER, * 1/10 1840, d. t. bonden Olof Olofsson i Klångsta s2. G. 14/11 1862. Änka o omg. 10K11
GRETA, * 4/9 1817. † 1/6 1885.
BRITA, * 21/5 1820. Emigr. t. Amerika 1846. G. 30/7 1848 m. skomak. Anders
Thorsell i Bishop Hill. Dottern MARY, * 4/8 1851 i Galesburg. Ill.
MARGTA, * 19/3 1865
—10 T 5—
1 ERIK TROIL, * 7/2 1804, s. t. bonden Olof Borr i Trogsta s3. G. 2 ggr. Guldsmed i Alfta. Emigr. 1850. t. Bishop Hill Ill, USA. m. barnen i 1:a äktenskapet o. m. hustrun i 2:a äktenskapet.
SARA MARIA ÖSTMAN, *
(X27) BRITA WIKLUND, * 5/9 1816 i Ljusdal. † 2/9 1883 i Henry County, Ill. USA.
ERIK SIXTUS, * 19/8 1838 i Hudiksvall.
TULIA MATILDA, * 19/3 1840 i Hudiksvall. G. m. P. J Peterson i Bishop Hill, Ill.
MARIA OCTAVIA, * 9/6 1841 i Hudiksvall. G. 31/12 1863 i Bishop Hill m. Erik
Johnson.
—2 U 5—
4 LARS ERSSON, * 8/7 1786, s. t. bonden Erik Larsson i Utnäs 2. G. 17/11 1812. Bonde i Utnäs 2. 7 ö.l. 12 p.l. † 10/8 1855.
42T6 MARGTA OLSDOTTER, * 3/10 1789, d. t. bonden Olof Olsson i Töfsätter 2. † 18/5 1845.
ERIK, * 2/9 1814 6.
CECILIA, * 14/10 1819 23S6.
Tv. ANNA, * 24/5 1824 11.
Tv. MARGTA, * 24/5 1824. Emigr. t. Amerika 1847. † 28/11 1908 i Bishop Hill.
KATARINA, * 24/5 1830. † 26/10 1830.
—69 A 12—
9 PER KÄCK, * 5/9 1802, s. t. soldat Lars Skytt i Hamre. G. V. korpral i Hamre
9H2 HELENA ERSDOTTER, * 20/5 1803, d. t. bonden Erik Ersson i Hamre 7. Familjen emigr. 1846 t. Bishop Hill, Ill., USA.
MARGARETA, * 20/11 1829. G. 23/7 1848 m. Hans Olofsson i Henry County, Ill.
KERSTIN, * 17/12 1835
LARS, * 12/2 1838. † 6/11 1843
Hudiksvalls Tidning Torsdagen den 21 januari 1999
Amerikafararna Per Högman från Åsak, hans hustru och piga klev ombord på det nybyggda segelfartyget Primus i Hudiksvalls hamn på våren 1850. Bilden visar hur det såg ut i Hudiksvalls gamla hamn omkring 1885.
På våren 1850 hade Fougtska varvet i Hudiksvall sjösatt och utrustat Primus. Dess jungfruresa kom att bli den långa sjöresan till Nordamerika. Lasten bestod av emigranter från Hälsingland.
Många av dem var anhängare till Erikjansismen, och deras mål var Bishop Hill i västra Illinois. Två personer ombord, Per Ersson och dennes hustru Brita Månsdotter från gården Åsak nr 4 i Högs socken, medföljde på resan dock utan att ingå i Erikjansisternas skara.
Per Ersson, som tagit sig namnet Högman, var född 1811 och hans hustru Brita 1810. De sålde sin gård till Strömbacka Bruk för 5 000 riksdaler. De var alltså stadda med en försvarlig reskassa i motsats till det Erikjansistiska sällskapet som fått överlämna sina tillgångar till en av de medresande sektledarna, Jon Jonsson från Stenbo i Forssa. Avresan blev något försenad på grund av ett stort sällskap från Bergsjö, som antagligen ångrat sig, uteblev.
Verkligheten
I ett brev som Högman skrev hem till sina anhöriga i Sverige vintern 1850 skildrar han emigranternas vedermödor på ett avvikande sätt. Han berättar om bekymren utan omskrivningar och försköningar, och helt naturligt är brevet färgat av hans egna och kamraternas personliga besvikelser. Den karta som målats upp för dem stämde inte med verkligheten.
I Högmans sällskap ingick förutom hustrun deras piga Karin Andersson född 1818 i Ilsbo, Erik Johansson Trolin född 1813, hans hustru Anna Larsdotter född 1819 samt deras son Erik född 1849. Jag skall försöka återge brevets innehåll i en förkortad moderniserad form utan att förändra dess innehåll.
Åke Nygren
Nord-Amerika och Milwaukee stad uti Wiskonsin stat den 21 december 1850
Kära föräldrar, bröder och systrar, släktingar, vänner och bekanta.
Nu vill jag låta Er veta vår lyckliga resa ifrån vårt fädernesland över det stora världshavet hit till den nya världen. Lyckligtvis blev alla vid hälsan och livet behållne.
Vi gingo från Hudiksvall den 22 juni 1850 och kom till Helsingör den 4 juli. En storm drabbade oss på Östersjön. Min hustru och min piga blev sjösjuka och klena så fort det blåste och jag blev sjuk när vi en natt mötte ett stormigt motväder.
Den 4 juli avseglade vi och anlände till New York den 19 september. Resan blev lång på grund av svaga vindar, stiltje och ibland motsjö.
Ett söndagsdygn, när vi var nära land, måste vår skeppare lägga ut till sjöss igen. I annat fall hade vi lidit skeppsbrott. Stormen slet sönder våra segel och akter ut slets brädgången bort. Vid varje störtsjö som törnade upp sig mot skeppet var vi beredda att dö. Vi var övertygade om att oceanen skulle bli vår grav.
Men allt svårt på denna resa var listen, ondskan och falskheten bland medresenärerna det värsta.
Orsaken till ondskan var ett dåraktigt kontrakt mellan Jon Jonsson i Stenbo och passagerarna. Det var uppgjort att vi skulle få vatten och ved för hela vår resa men vad hände. Jo vi fick en kanna vatten om dygnet per man. Ingen av hans sällskap vågade protestera varför jag bestämde mig att bli deras talesman.
”Jon Jonsson”, sade jag, ”minns Ni inte vårt kontrakt, vi skall nämligen ha tillräckligt med vatten”.
Då svarade han mig: ”Nog får du tiga som har en hel öltunna att gå till”.
”Om Ni arbetar en vecka per man för mig skall jag ge Er större ranson, för allt det Du gör, det gör Du för Dig själv”, svarade han.
”Låt det fattiga folket få sin ranson och för min del kommer jag aldrig under ert välde”, svarade jag. Jag talade aldrig med den mannen mer. Dock konstaterade jag att det Erikjanska folket värvar folk för att komma över deras pengar och ägodelar.
Jag förbannade den dag jag steg ombord på Primus och beslöt att skiljas från sällskapet om vi helskinnade nådde New York.
Den 19 september landsteg vi i New York. Jag samt mina kamrater Trolin och Unger löste biljetter ända till Chicago.
Den 25 for vi med ångbåt till Albany och därifrån med järnväg till Buffalo. När vi skulle embarkera hjulångaren visade det sig att vi betalat för lite per man och eftersom mitt sällskap inte var vid kassa måste jag också färdas på en lastpråm som drogs av en skruv. Resan från Buffalo skulle ta 5 dagar. Vi köpte proviant för de 5 dagarna och anträdde resan den 29 september.
Med på pråmen var ”ledsamt nog” Olof Stenberg (Stenbo-Olle) och hans sällskap. 3 personer i hans grupp dog och en flicka borttappades.
Olyckligtvis anlöpte vi många hamnar och den 6 oktober kom vi in i en hamn där vi fick kvarligga i 3 dagar för ett oväder.
Då hade Erikjansarna varit utan bröd i två dygn. Jag provianterade för min familj men Olof Stenberg köpte i sin snålhet intet bröd utan mjöl och salt fisk. Detta arma folket hade lämnat alla pengar i Stenbergs händer och fick vara utan mat i 5 dagar. De hade inget annat än salt fisksoppa, gröt och lite potatis att äta.
Koleran uppkom ombord. Det går inte att beskriva det elände som uppstod bland Stenbergs folk. Deras salta kost tvingade dem att dricka giftigt sjövatten vilket inte förbättrade kolerans härjningar.
När dödligheten ökades kom själva Stenberg ner till oss i lastrummet och lade sig på durken. Hans vänner kom också ner men blev uppkörda. De fick vandra och ligga ute på däck både natt och dag.
Under de sista 5 dygnen vi var ombord avled 22 personer. Det svåraste var hasningarna när man släpade de döda över däcket och dumpade dem i sjön.
Den 10 oktober anlände vi till Milwaukee och hade efter kontraktet två dagsresor kvar. Vi steg av för att komma under läkarvård och i besittning av mediciner.
Erik Jansarna hade varit 158 personer när de lämnade Sverige men var nu starkt decimerade. Det var sent på aftonen och vi ville undkomma sjukdomen. En sjöman rodde oss i land och en norsk man hjälpte oss att ordna logi.
Dagen därpå gick vi ombord för att hämta våra saker. Då hade Erik Trolins späda son från Gåcksäter dött i koleran. Samma natt dog 10 av Stenbergs sällskap.
När ryktet om att ett fartyg med sjuka svenskar låg i hamnen spred sig i staden kom man ombord och skaffade alla till sjukhus.
Både kaptenen och Stenberg hotades att bli lagförda vid rådstugurätten därför att de plågat sitt folk så hårt.
Profeten Stenberg rymde till Bishop Hill med alla sällskapets pengar. Dessa hade blivit alldeles blottställda om inte stadens befolkning förbarmat sig över dem. Under de första dygnen dogo 10 personer om dagen och då 12 dygn voro till ända och sjukdomen upphört var det 73 Erikjansare kvar av de 158 som lämnat Sverige. Jag samtalade med min hustru och vi var eniga om att återvända till Sverige om hälsan stod oss bi till morgondagen.
Den 12 oktober på natten insjuknade dock min hustru svårt i kolera. Jag gick genast för att skaffa läkare. Min piga sjuknade också dock ej så svårt.
På tredje dygnet tycktes min hustru krya på sig. Hon reste sig i sängen och frågade efter mat. Mot kvällen blev hon sämre igen. Erik Trolin, hans hustru och Nils Unger insjuknade också. Vi var sju personer i mitt sällskap och alla insjuknade utom jag.
Den 22 oktober klockan 10 på förmiddagen somnade min hustru in.
Trolin, hans hustru och Unger blev friska.
Nu vill jag berätta hur lite svenska pengar är värda i Amerika. När jag skulle betala läkaren tog han 80 Riksdaler. Medicinen kostade lika mycket. Sjuksköterskan kostade 12 Riksdaler om dygnet. Kistan kostade 20 Riksdaler, likvagnen 20 Riksdaler och logit under sjukdomen 60 Riksdaler. Nu vill jag berätta för Er om landets beskaffenhet. Ingen har så vitt jag vet berättat sanningen när de skrivit hem.
Detta land äger dock inget företräde framför södra Sverige. Jag har varit uppåt landet till där svenskar bor. Jag frågade dem om det var billigare att leva där än i staden. De sade att det snarare var dyrare.
På frågan om jordens fruktbarhet och den rika avkastningen svarade de att ungefär hälften av den beskrivna skörden nog var riktigare.
Då jag påpekade att de inte behövde gödsla eller träda jorden berättade de att nog måste man både träda och gödsla.
På fråga om vad 40 acre (30 tunnland) jord kostade i svenska pengar sade de cirka 8 000 Riksdaler och då var det utan andra byggnader än ett litet boningshus. Det är andra priser än de som Stenberg har beskrivit för mig.
Dagsförtjänsten som arbetskarl är 1 dollar om dagen och det under skördetid.
Staden Milwaukee, som är en stor stad med 20 000 invånare och 20 kyrkor kan inte bjuda arbete till andra än hantverkare och inte heller de lever i överflöd.
Hit kommer skeppslaster med folk varje dag, till största delen fattiga och eländiga. De går här och vrider sina händer i ånger över sin resa.
Anledningen till att ingen vill skriva sanningen om detta landet är två. Den första är Erikjansismen, den andra Metodist. Alla är här för att fritt få utöva sin religion. De hava smädat och förtalat prästerskapet och andra och därför lida de hellre än de berättar sanningen. Vi minns väl alla Snyggs brev förliden sommar där han beskriver de överfyllda köttfaten men vad de kostade talade han inte om. Det gick måhända för honom som för många andra svenskar, de blev tiggare här.
Många av Er hemmavarande menade att det ”måste väl finnas fel på Amerika också”. Jag svarade att, ”om det är så stora fel där så reser jag genast hem igen”. Jag har nu köpt biljett. Jag sörjer mitt fädernesland mycket, men mest däröver att min hustru rycktes bort från mig. Dock sörjer jag icke min fädernegård, den var ingen egendom att sörja. Här finns ingen svensk präst, ingen högmässa och ingen nattvard. Heller inga sångarbröder.
När vi först landsteg i New York kom en svensk präst ombord. Han försökte övertala oss att återvända till Sverige. Han berättade att ”inga stekta sparvar flög omkring i Amerika”, om han hade haft medel skulle han själv vilja återvända. Om vi lytt hans råd skulle jag ha sparat många tusen dollar och min hustru hade varit i livet.
Pehr Högman
Högs socken och Åsak
Avskrift: Viveca Sundberg
Pehr Högman återvände den 4 oktober 1851 till Sverige. Han etablerade sig som handlare i Hamre, Näsviken, och sedan som mjölnare i Vålsta och därefter som mjölnare i Venås, Delsbo, socken. 1851 gifte han om sig med Anna Wahlund som födde honom nio barn. Pehr Högman avlider 23/5 1877 i Venås, 66 år gammal
Äldsta dottern Brita Christina Högman född 1852 emigrerade så småningom till Amerika och gifte sig där med ”länsman som kom bort”, Gustav Schörling, men det är en annan historia.
—2 H 8— Forsa släktbok
(X20)4Z13 PER ERSSON HÖGMAN, * 12/9 1811, s. t. bonden Erik Nilsson i Åsak 4, Hög. G. 2 ggr. Bonde i Åsak 4, Hög. Sen. mjölnare i Vålsta, Forsa. Gästgivare i Hamre 2, Forsa. † 23/5 1877.
(X20)4E5 BRITA MÅNSDOTTER, * 1/3 1810, d. t. bonden Måns Ersson i Edsta 4, Hög. G. 21/5 1835.
12W6 ANNA WAHLUND, * 25/5 1832, d. t. bonden Johan Wahlund i Välsta 1. G. 1852. Änka o. omg. 10/4 1882 96C1
BRITA KRISTINA, * 24/9 1852.
KARIN, * 1/6 1853. † 5/6 1853.
ANNA, * 2/2 1855.
KAJSA GRETA, * 6/11 1856. † 18/1 1857.
JOHANNA KAROLINA, * 14/9 1859 i Rengsjö. G. m. adjunkt J. R. Johansson i Hög. Adjunkt nr 16.
PER OLOF, * 31/3 1864 i Skog. Emigr. t. Amerika 1892.
LARS GUSTAF, * 13/12 1869 100C3.
ANNA MATILDA, * 8/6 1872 i Bergsjö 16.
MARlA, * 23/2 1876 i Delsbo.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62
Hej!
Jag har material om detta som kanske vore av intresse?
Jag anser att Wejryd hamnar snett i sin analys då hon utgår från sin ”schismteori” och applicerar den på materialet för att föra i bevis att orsakerna till emigrationen mestadels hade att göra med teologi/livsåskådning.
Hej Erik!
Jag tar inte ställning, men visst kan jag hålla med dig i din analys. Häls. Åke Nätterö