Historien om Långvinds och Boda bruk i Enångers socken är berättad av två namnkunniga personer, Magni Krantz och Lars Tottie

---

Långvindsbruk – Wikipedia

---

Läs om dagens Långvindsbruk, med all nutidshistoria

---

Långvinds Herrgård.

---

Boda bruk – Wikipedia

---

Boda Naturreservat – Wikipedia

---

Se filmen Rysshärjningarna 1719.

---

Läs om Enånger-Hälsingekustens pärla

---

Se järnstämpar från Långvind

---

Kalendarium

---

Se bilder från Långvind sockenbilder/Enånger

---

Se bilder från Boda bruk sockenbilder/Enånger

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

LÅNGVINDS OCH BODA BRUK

EN KORT HISTORIK
Av Magni Krantz

Karta över Långvinds bruk 1732

Långvinds bruk i Enångers socken är belägen vid en liten havsvik, som begränsas av Käringskär och Krokskär, där ett mindre vattendrag, Långvindsån, vilken kommer från Heda-, Nora- och Gångsjön.

Enligt hammarskattelängderna anlades järnbruket av bergmästaren Peter Schönström och faktorn vid gevärsfaktoriet i Söderhamn, Magnus Blix. Den 12 november 1687 utfärdades brukets första privilegier på masugn och hammare med två härdar, vilka anläggningar stodo färdiga samma år.

Nästa privilegier äro daterade den 16 december 1690. Fem år senare fanns vid Långvind två hammare och fyra härdar med 1200 skeppspund. (Ett skeppspund var, i fråga om järn = 20 lispund eller 170 kg.) priviligierat smide. Rörelsen grundades på egna malmer (Bolaget ägde andelar i
Utö gruvor) och skogar, varvid fyra hemman i Långvinds by underlades bruket. Trots tillräcklig järnframställning blev man dock tidigt nödsakad att för särskilt ändamål skaffa tackjärn från annan ort. Orsaken härtill var, att Blix förbundit sig att från sitt nyanlagda järnbruk först gevärsfaktoriet i Söderhamn med tjänligt järn, vilket lyckades honom med användande av egna malmer.
Blix, som avled den 30 maj 1696, hade något år tidigare avyttrat sin andel i Långvinds bruk till borgmästaren Albrekt Behm i Gävle, vilken var svärfar till hans kompanjon. Även under Brehms tid uppstod svårigheter i fråga om järnleveranserna till gevärsfaktoriet, och tidvis tycktes dessa helt ha uteblivit. Den 18 april 1719 klagade nämligen krigskollegium i en skrivelse till bergskollegiet över att faktoriet ej kunde erhålla järn från Långvind, varvid framhölls, att bruket borde åläggas att understödja nämnda inrättning. Denna tid hade emellertid Långvind såväl som de flesta andra järnbruk i landet stora svårigheter att kämpa med, ej minst på grund av den olyckliga utgången av Karl XII:s krig.

Ryssarna nedbrände allt 

Den 21 maj 1721 nedbrändes bruket av ryssarna, som om aftonen vid kl. 8 anlände med omkring 30 galärer och 40 slupar. Sedan bruket ödelagts, kom turen till Nora, Heda och Myra byar, vilka skövlades och brändes. Här stannade huvudstyrkan ryssar, som var omkring 800 man beridna och fotfolk. En kosackpatrull, som avsänts mot kyrkbyn, mötte här motstånd från några modiga män, varvid en av ryssarna sårades till döds. Efter denna motgång avstodo fienderna vid Myra att framtränga längre, och ryssarna inskeppade sig under natten och avseglade norrut vid soluppgången. Ingen vid Långvind eller övriga byar blev dödad, men en smed vid namn Johan Thunman togs med som lots. Han släpptes i Sundsvall, emedan han genom att spela döv och okunnig var ryssarna till ingen nytta.

Den 18 september samma år besiktigades Långvinds bruk av bergmästaren Giöran Vallerius och bergsfogden Gustaf Hindrik Schütte tillika med länsmannen i Enånger Michel Engman samt tolvmännen Pär Jonsson i Långvinds by, Olof Olofson i Bölan och Olof Jacobsson i Sätra. Enligt det rannsaknings- och värderingsinstrument, som därvid författades och uppsattes, hade följande skador åsamkats bruket, och äro värderingarna satta i daler silvermynt.

Övre hammaren i grunden bränd, undantagen 2/3 av rännan och härdarna	1000
En järnbod	40
Nedre hammaren till alla delar förbränd samt 9 famnar av sumpen	1200
En järnbod	40
Ett kolhus av 12 famnars längd och 5 famnars bredd, timrat och täckt med brädtak	120
Masugnen med muren, bälgar och bokare1) totalt förstört samt 14 famnar av sumpen förbränd	1800
En liten stuga	15
En tackjärnsbod	30
En redskapsbod av korsvirke vid masugnen	30
En stor ny röd spannmåls- och proviantbod av tvenne bottnar	300
En ny tackjärnslave av timmer	50
Byggmästarverkstaden	50
Ett stall med 14 spiltor	200
Ett stort redskapslider av korsvirke och brädtak	40
Ett dito mindre	20
En klockstapel	5
En mjölkvarn med ett par stenar	180
SUMMA	5 120

  ¹) bokare = Stampverk för krossning av malm eller slagg.

BRUKSGÅRDEN

En byggning av tvenne våningar med 1 sal och 3 rum i var våning	800
En bryggstuga av tvenne rum	250
Tvenne visthusbodar	120
Ett nytt vedlider	40
En ny badstuga	40
En dito gammal	15
En ny köllna och badbastuga	200
Ett stolphärbre	100
En källare i marken med bjälktak	20
En sjöbod med tvenne bottnar och brygga	80
Tvenne fähus och tvenne svinhus	60
SUMMA	1 755

Bruksfolkets byggnader

En smedbyggnad av fyra rum under ett tak	150
En dito av två stugor och en kammare	100
En dito av stuga, kammare och fä- och foderhus	80
En dito av stuga och kammare med vind	80
En dito av stuga, kammare, källare, bod, fä- och foderhus	120
En stuga med kammare och fähus	80
En stuga med stolphärbre	40
SUMMA	650

Materialier och inventarier

33 skeppund stångjärn à 15 dr	495
Justerade tackjärnsvikter	60
Masugnsredskap	60
Hammarredskap	67
Verkstadsredskap samt ämnesved	70
47 ½ tunnor råg	412
3 ¼ tunnor korn	28
14 tunnor salt	112
30 lispund humle	150
145 stigar träkol	109
Körredskap samt andra persedlar efter specifikation	188
Mått, tunnor större och mindre	15
5 st. kopparformar	80
2 st. pyndare	20
En stor båt med segel och tågvirke	100
SUMMA	1 966

Diverse lösegendom

Bokhållaren Petter Wahlström	290
Skrivaren Anders Åsberg	32
Byggmästaren Lars Andersson	65
Mästersmed Olof Hindersson Werme	115
Smeddrängen Hindrick Hindrickson Werme	37
Erich Hindersson Werme	41
Anders Andersson	141
Johan Thunman	145
Smeddräng Anders Pärsson	285
Dito Olof Nilsson	80
Salomon Persson	85
Michel Pärsson	113
Körare Per Larsson	106
Iven Ersson	141
Olof Ersson uppsättare	113
Olof Svensson dito	66
Per Michelsson	241
Per Andersson kolare	64
Anders Ersson dito	25
Johan Michelsson	25
Skräddare Jons Ohlson	225
Hustru Margareta Jonsdotter	29
Dito Maria Pedersdotter	111
Margareta Pålsdotter	25
Kierstin Ersdotter	62
Brita Persdotter	10
Margareta Tomasdotter	25
Barbro Larsdotter	10
SUMMA	2 707
TOTALT	12 288

Ägare av bruket vid tiden för ryssarnas härjningar var den driftiga fru Brita Behm. Någon av henne ägd lös egendom, som förstördes, då bruket plundrades och lades i aska, finnes emellertid inte upptagen i värderingsinstrumentet. Långvinds bruk återuppbyggdes inom kort och utökades både till drift och ägovidd under 1700-talet. Efter Brita Behm övertogs järnbruket av dottern Brita Schwede och hennes söner, överstelöjtnanterna Albreckt och Peter Schönström, men inlöstes senare av fru Schwede. Genom gifte med hennes dotter Sara Kristina blev därefter landshövdingen Isak Olivecrona brukets ägare. År 1756 tillträdde genom köp från den sistnämnde J. H. Lefebure, men redan året därpå inköpte Olivecronas dotter Sara och hennes man, landshövding C. F. Nordenstam, egendomen. År 1766 inköptes Långvind av ett konsortium, bildat av I. Adlerberg, S. L. Stockenström och Anders Smaræus, varefter det länge var uppdelat på tre ägolotter. Bland dem som under denna tid varit delägare, märkas 1. Tottie, F. Printzsköld samt bröderna Salomon och Lars Stockenström. Den senare blev 1803 ensam ägare till Långvind med underlydande egendomar.

Den å, som genomrinner bruksområdet vid Långvind, giver där rätt goda fall. Vattenmassan, som dock var ringa, har reglerats av fem hålldammar. Vid slutet av 1700-talet fanns vid första övre fallet en knipphammarsmedja och kvarn, vid andra fallet stångjärnssmedja, och vid det tredje och sista fallet nära havet stångjärnssmedja, masugn, slaggbokare och sågkvarn. Sågramen flyttades till Larsbo, där bruket förut hade sågverk med två ramar och dithörande 10.000 tunnland skog. Sedan skogen närmast verket tagit slut och ingen flottningsled var att tillgå för avlägsnare skogar, överenskommo Långvinds och Iggesunds bruksägare, att den förre skulle avstå 7.600 tunnland skogsmark till den senare, och denne åter 3 skeppund hammarsktt jämte något penningar till den förre. På denna skogsäga grundades senare Nianfors stångjärnsbruk och sågverksrörelse.

Boda bruk bildas

Karta över Boda bruk upprättad 1772

Den 4 februari 1785 gav bergskollegium Långvinds ägare rättighet att vid Enångersån i Boda by uppföra stångjärnshammare med en härd och 400 skeppunds smide, överflyttat från Kifnäbbs bruk, och tillkom på så sätt Boda bruk.

Tackjärnsblåsningen vid Långvind under 1790-talet pågick under 20 veckor eller något mera årligen, och i medeltal blåstes 100 skeppund järn i veckan. Smidet vid de båda hamrarna uppgick till 1.600 skeppund, och vid knipphammaren förädlades 300 till 400 skeppund till bunt- och bandjärn jämte andra smidessorter för eget behov och avsalu.

Malmen hämtades från Utö och andra gruvor i Södermanland och kostade vid bruket över huvud 22 skilling skeppundet. 3½ skeppund malm åtgick vanligen till varje skeppund tackjärn som i tillverkningen kostade 3 riksdaler. Den för masugnsdriften nödiga kalkstenen kom från Limön i Gävlefjärden eller Öregrund. Transporterna skedde med egna fartyg. Järnet fraktades till Stockholm, varifrån det genom handelshusen försåldes och skeppades till utlandet. Mindre partier skeppades emellertid till Finland direkt från bruket, vilket även då försåg gevärsfaktoriet i Söderhamn med järn, dock föga mer än 50 skeppund om året.

Kolning
Till kolning hade bruksägarna 21.000 tunnland skog i Enångers, Norrala, Trönö och Arbrå socknar jämte privilegier på inköp av kol från dessa socknar utom från Arbrå och ej längre än efter Enångersån i Enånger. Av bondkol erhölls dock ej mera än vad som åtgick till masugnens drift. Detta kol betalades med 24 skilling stigen, vilket pris översteg priset på kolet från brukets egna skogar på grund av transporternader.

Brukets egna kolare hade torp varpå de kunde föda 3 till 4 kor och två hästar. Koltorpare betalade ingen skatt men voro skyldiga att årligen lämna bruket 150 à 200 stigar kol mot visst pris och forlön av 4 skilling milen.

---

POST- OCH INRIKES TIDNINGAR 14 OKTOBER 1845

Här berättas om sjöolyckan med skonerten Hoppet 1845.

---

Transport av tackjärn och färdigt järn
Tackjärnet kördes landsvägen från Långvind till Boda och det färdiga stångjärnet tillbaka till samma plats för utskeppning. (Förhållandet var detsamma som mellan Movikens masugn och smedjan i Strömbacka, där tackjärnet förädlades till smidbart järn).

År 1830 erhöllos privilegier på ännu en hammare med två härdar vid Boda bruk, som kort därefter utökades ytterligare, vartefter de båda brukens sammanlagda stångjärnssmide uppgick till 4.500 skeppund årligen.

Ägare 1860
I början av 1860-talet tillhörde Långvindsverken flera intressenter med Edvard von Stockenström som förvaltare. I den Stockenströmska släktens ägo befanns sig verken till år 1873 då den inköptes av brukspatron W. A. Söderhielm och C. C. Ekman, av vilken den sistnämnde blev förvaltare.

Bruken när det gick som bäst
Smidesmetoden, som av gammalt var tysksmide, blev nu ändrat till Franche-Comté. Vid Långvind fanns nu förutom masugnen och knipphammarsmedja med spiksmide tre stångjärnshammare med en France-Comté-härd i varje smedja. Vidare kvarn, ångsåg och tegelverk. Vid Boda två smedjor med två hammare och två France-Comté-härdar i varje. Även här fanns kvarn och såg för vattenkraft.

Produktion
Malmen till masugnsdriften togs vid denna tid till största del från Vigelsbo, dessutom från Herräng, Utö, Bispberg och Ulfö gruvor. Medeltillverkningen av tackjärn var under 1870-talet 44. 000 centner. (En centner omkr. 50 kg.) om året, varav omkring 28. 000 centner användes för det egna verkens behov vid framställning av stångjärn, samt vissa år upp till 1.000 centner till grövre gjutgods. Stångjärnssmidet höll sig under samma tid vid omkring 22. 000 centner, knippsmidet vid 150, och spiksmidet 50 centner årligen.

Nedgång
Nu börjar en nedgång i produktionen att skymta.
År 1880 var hela tackjärnstillverkningen 32.000 centner och stångjärnsmidet endast 3.500 centner förutom något manufaktursmide. Smidet vid Boda nedlades 1883

Hela den under Långvindsverken hörande ägovidden denna tid var omkring 700 tunnland åker och 24.000 tunnland skogsmark, utgörande 14 mantal. Taxeringsvärdet var år 1880 ungefär 380.000 kronor. På båda bruksplatserna funnos ladugårdar med stora kreatursbesättningar.

---

GEFLEPOSTEN WECKOUPPLAGAN 19 februari 1885

---

1887 upphör egen tillverkning
År 1887 blev brukspatron Söderhielm ensam ägare till Långvindsverken med underlydande egendomar.  Samma år upphörde tackjärnstillverkningen vid Långvind, och kort tid därefter nedlades smidet. Sista smidet för verkens räkning utfördes emellertid långt senare, då arbetet återupptogs under ett års tid, 1898, med en hammare vid Boda.

Under1890-talet förhyrdes masugnen en tid av Fagersta bruk, och åren 1901 och 1902 av
Skebo bruk. Efter sistnämnda år har ingen järnhantering förekommit vid Långvind. 1913 hade
Ljusne bruk tanke på att förvärva masugnen, men då det vid en undersökning visade sig, att förfallet gått för långt, uteblev affären.

Dammbyggnad vid Långvind

Långvinds bruk 1950
Ett halvsekel har snart gått, sedan masugnselden för alltid slocknade på Långvind, och den en gång så ståtliga hyttanläggningen är enbart ruiner, dolda i den kraftiga lövskogen, där även de raserade slaggstenspelarna efter det stora kolhuset dölja sig.

Av den nedre hammarsmedjans slaggstensväggar står ännu en del kvar tillika gnisterhus och storsten. I en tillbyggnad från senare tid finns bruksplatsens egen kraftstation, och i närheten ligger det välbevarade kolhuset och en gammal järnbod samt andra gamla brukshus.

Längre upp efter ån vid nästa fall synes resterna efter den s. k, mellanhammaren, vars grund och kvarvarande delar av gråstensmuren skymta mellan träden. Längst upp vid det översta fallet, där fordom både kvarn och stångjärnshammare funnos, är nu stort sett intet annat att skåda än begynnande arbeten till en ny elektrisk kraftstation för bruksplatsens behov, men vid en sidoarm av fallet ligger den av tegel uppförda knipphammarsmedjan, som i nutid användes som klensmedja och mekanisk verkstad för egendomens behov.

Slaggstenspelare i lövskogen. Rester av mellarhammarens kolhus.

Byggnader som finns kvar
Många byggnader från järnbrukstiden finns kvar, såsom smedsstugor, spannmålshärbren, hamnmagasin, järnbodar och det gamla ”labbit” i närheten av masugnen ej att förglömma. Labbit var den bostad som nyttjades av brukssmederna under veckans lopp. Dessa vistades i sina hem vanligen blott vid söndagar och helger.

Bruksherrgården och kapellet
Den äldre herrgården är borta sedan flera årtionden, men en annan gammal byggnad är brukskapellet, där julottan hålles annandagen och predikan dessutom några gånger om året

Långvinds bruk är mycket vackert, och de välvårdade bostadshusen ligga lantligt utplacerade över bruksområdet, där det på senare tid även nybyggnader tillkommit. Bruksplatsen är ingen död ort, ty där bo många familjer, vilka ha sin inkomst av arbete vid brukets jordegendomar och skogar. På bruket finns stall- och ladugårdsbyggnader med flera hästar och stor kreatursbesättning, ångsåg med hyvleri, vilket verk numera endast används för den stora bruksegendomens eget behov, vidare garage för bilar och traktorer samt snickeriverkstad.

Dan nuvarande herrgården, en storslagen träbyggnad i sekelslutets stil, ligger invid nedre bruksdammen, vackert omgiven av parkens stora lövträd. På andra sidan bruksgatan inom den pittoreska slaggstensmuren är den stora bruksträdgården med fruktträd och allehanda växter. För övrigt är hela bruksplatsen om sommaren ett under av yppighet och grönska.

Boda bruk

 
Oljemålning utförd av Albert Blombergsson år 1864, föreställande kontoret vid Boda bruk (filial till Långvinds bruk). Tavlan såldes på Bukowskis auktion hösten 2012. Bilden är hämtad från Bukowskis arkiv av sockenbilder/Enånger.

Också vid Boda bruk är mycket förändrat. Efter brukspatron Söderhielms död 1913 försåldes efter arvsskiftet Boda bruksegendom till ett konsortium, bildat av bönder i Bollnäs och Alfta, vilket senare sålde detsamma till Åsbacka sågverksbolag. Egendomen, till vilken bland annat hörde 9. 000 tunnland skog och över 300 tunnland åkerjord, innehades av sågverksbolaget till början av 1920-talet, då den inköptes av staten. Åkerjorden är numera utstyckad.

”Labbit” vid Boda nederhammare

Sågen vid Boda nedbrann år 1887. Kvarnen användes till 1897 och revs några år senare. De båda stångjärnssmedjorna äro borta sedan länge, och om smide vid övre hammaren minner ej annat än den väldiga stendammen i skogen. Av nedre hammarsmedjan skönjes ännu rester av grova gråstensmurar i lövskogen nedanför bruksdammen. Av den gamla bruksbebyggelsen återstår i övrigt ett par smedsbostäder samt herrgården, antagligen uppförd under 1820-talet, numera använd som kronojägarbostad. ”Labbit” vid nedre hammaren står ännu kvar, minnande om den tid, då stångjärnshammarens ljud ekade över nejden.

Parti från Boda bruk år 1946. En av de sista brukssmederna i förgrunden

Sedan även Lövås, Larsbo och Helsen kommit i andra händer kvarstå Långvinds huvudkomplex, omfattande cirka 15. 000 tunnland skogsmark samt omkring 350 tunnland åker, varav mer än hälften numera brukas av arrendatorer.

Den stora bruksegendomen, vilken är en av de största norrländska domäner, som ännu befinna sig i en enskild ägo, tillhör generalmajor Erik Söderhielm, Stockholm, vilken efter sin faders, brukspatron W. A. Söderhielms, död övertog densamma.

Källa:
GAMMAL HÄLSINGEKULTUR 1952
Av Magni Krantz
Avskrift: Viveca Sundberg och Åke Nätterö

---

Långvinds bruk 300 år

Strövtåg bland minnen

Av Lars Tottie

Långvinds bruk från hafssidan; tecknadt av Carl Magnus Robsahm, på stället d. 26 Julii 1796.
Allhems bok om Hälsingland (s. 200).

Det är säkert en och annan som har funderat över vad namnet Långvind egentligen betyder. Att frågan inte är lätt besvarad får skyllas på Gustav Vasas fogdar, som vid mitten av 1500-talet förvanskade namnet i kronans räkenskaper. Fram till dess förekom nämligen stavningen ”Långuin”, Gångauinne” och Långuinnen”. Namnet är alltså bildat av adjektivet lång och det redan då föråldrade substantivet ”vin”, som betyder äng eller betesmark. ”Långängen” skulle därför vara en riktig översättning och passar för övrigt bra på de gamla jordbruksbygd – Långvinds by – man numer ser återstoden av strax efter det att man tagit av från Enångersvägen och beger sig mot fritidsområdet. Eftersom det gamla ordet ”vin” fallit i glömska redan på Gustav Vasas tid, gjorde fogdarna namnet mer begripligt för sig genom att lägga till en bokstav. Säkert levde den gamla stavningen kvar länge i bygden. Gamla släktnamn från trakten – som Winlund, Winholm och Winlöf – bekrägtar att d:et inte är ursprungligt.

Långvind har länge kunnat stoltsera med en av landskapets äldsta boplatser, den 4000 år gamla ”Hedningahällan”. En gång låg den nära havet. I dag befinner den sig ca 6 km från stranden. Landhöjningen har under årens gång ändrat kartbilden ganska ordentligt. Mycket tyder på att vattnet ett par hundra år före Kristi födelse fortfarande nådde upp till de övre ängarna vid den gamla jordbruksbygden. Att döma av övriga ortnamn i området har en äldre bebyggelse legat kring den numera till stor del utdikade Skärvesjön, 2 km väster om bruket. Enligt en gammal tradition skulle det vidare i Svartrådalen, 4 km söder om bruket, ha funnits en bebyggelse som dock blivit helt ödelagd av digerdödens härjningar på 1300-talet. Ett botaniskt intresse, vildväxande askbestånd på platsen har man velat sätta i samband med den gamla kultur (Halden, Asken vid sin svenska nordgräns. Skogsskolans festskrift 1928 s. 859).

Dessa intressanta uppgifter lär vi aldrig kunna få bekräftade. Sant är dock att det inte var något helt jungfruliga trakter, på vilka bergmästaren Petter Schönström och borgmästaren i Söderhamn och faktorn vid gevärsfaktoriet däm Magnus Blix för i år (1987) 300 år sedan fick privilegier att anlägga ett järnbruk. Vid rannsakning som bergsfogden hållit tidigare under året hade Långvindsbönderna – med vilka Blix redan kommit överens – inte rest några invändningar mot planer på ett bruk. Däremot hade bönderna i Nora och Heda, som bodde högre upp längs strömmen, uttryckt farhågor för vad som kunde följa av de uppdämningar som säkert måste till för brukets vattenförsörjning.

Brukets historia har skildrats på flera håll. Den mest auktoritativa historiken finns hos P. Norberg. Hälsinglands järnbruk i gången tid (1956 s. 97-108). Redan fyra år tidigare hade Magni Krantz publicerat vissa uppgifter i den på 1950-talet tyvärr avsomnade skriften Gammal hälsingekultur (1952 s. 9-20). Viktiga bidrag har lämnats också av Eliot Burman i hans postumt utgivna arbete om Enångers socken (1975 s. 100-104). I stort sett återges där vad Burman redan hade låtit införa i denna tidskrift 1973 (s. 95-101). Ett sammandrag av brukets historia återfinns också i den del av Sveriges släktregister som redovisar Enångers socken (X7, 1960 s. XXI f.). Skildringarna behandlar också dotterbruket Boda.

Att inom ramen för en artikel i denna tidskrift söka skildra brukets historia är rätt meningslöst. Det skulle i huvudsak bara bli en upprepning av vad som redan finns framtaget. I stället skall jag ta läsaren med på en rundvandring bland minnen på ett par områden som länge lagat mig varmt om hjärtat.

Herrgården vid Långvind före ombyggnaden 1896. På förstukvisten setter enligt uppgift brukspatron Wilhelm August Söderhielm och hans bror Knut.

Bruket i ord och bild
När Carl von Linné i maj 1732 anträdde sin norrländska resa passerade han Enånger. Efter att ha konstaterat att Enångersborna gemenligen var större än annorstädes – han antyder att det kan ha samband med att de diade till två eller tå och en halv års ålder – hastar han vidare mot Njutånger utan ens ha nämnt Långvind vid namn. Ändock fanns här, som nämnts botaniska rariteter. Något bättre blev det när signaturen Gubben Noach (K. Ekström) ett och ett halvt sekel senare gjorde sina Vandringar i Helsingland (1871). Han vet berätta att inom socknen ligger järnbruken Boda och Långvind ”hvaraf i synnerhet det senare, uppfördt vid hafvet och efter det vattendrag, som har sin upprinnelse i Böhle och Hedesjöarne, har ett utmärkt vackert läge”. Iakttagelsen verkar dock mera inlärd än upplevd.

Långvinds herrgård 1981. Bilden lånad från Arkiv Digital.

Nej, att bruket ligger vid sidan av allfarvägarna och vid en återvändsväg har naturligtvis medfört att besöken varit sparsamma. Ekström är nog rätt typisk för sin tids resenärer. Förhoppningsvis hade den kände Hudiksvallsprosten och rektorn vid trivialskolan där Olof Broman ägnat bruket ett besök innan han i början av 1700-tatet nedtecknade några kortfattade uppgifter om Långvind i sitt livs verk. Glysesvallur (tryckt först under förra delen av 1900-talet). Det ville sig dock inte bättre än att den gode prosten gör bruket 12 år äldre än vad det i själva verket är och i stället tilldelar det två år äldre Iggesund bruk Långvinds privilegieår. Nämnas kan att Broman vid sitt försök till tolkning av ortnamnet tyder det senare ledets ”win, wind” såsom hus, hem, bo, boning”.

De torra notiser Broman levererar om bruket kontrasterar starkt mot den livfulla skildring han ger av rysshärjningarna några år tidigare. Detta är för övrigt ett ämne som lockat många skribenter. Den ryska eskadern angjorde Långvind på kvällen den 21 maj 1721 och brände ned all bebyggelse på bruket. I Långvinds by lär de ha skonat en stuga, där en sjuk gumma bodde. Befolkningen i övrigt hade dragit till skogs. Jag har hört att man skonade stugan därför att gumman en gång varit snäll och hjälpsam mot den svenske tolk och vägvisare som ryssarna försett sig med och som bönade för henne. Möjligt är att gumman rentav visade ryssarna själva dessa goda egenskaper. De tryckta skildringarna blir utförligast när de återger den kosackpatrulls öden som trängde ända fram till prästgården i Enånger men där avvisades av några rådiga Enköpingsbor. Även om det inte precis låg för den gode rudbeckianen Broman att förringa inhemska bedrifter när han inte lika långt i berättarkonst och troligen inte heller lika långt från den historiska källan s om den gamle knekten och sagoförtäljaren Fredrik Winblad von Walter i sina Hälsingeminnen (1910). Den som i stället vill ha en nyktert källkritisk framställning kan öppna Karolinska förbundets årsskrift 1950, där Nils-Gustav Hildeman skrivit om Ryssarnas härjningar i Gästrikland och Hälsingland år 1721 och där man får händelserna insatta också i ett större sammanhang. Vad som finns av bebyggelse på Långvind före härjningarna finner man dessutom i det intressanta samtida syneprotokollet, avtryckt i den historik av Krantz som nämndes inledningsvis.

Wilhelm August Söderhielm (1831-1913) och hans son Erik (1871-1953) åkande i landå i herrgårdsparken omkr. 1910.

En som med säkerhet besökte bruket på 1700-talet var den unge auskultanten i Bergskollegium Carl Magnus Robsahm, som följde bergmästaren Anton Swab sommaren 1796 på en resa till bl.a. de hälsingska bruken. Den 28 juli besöktes Långvind och i sin journal antecknar Robsahm allt det han och färdledaren fann värt att notera. Det är inte bara uppgifter om smidet, kol- och järnmalmstillgångar, även om sådana överväger. Journalen trycktes 1940 men besöket på Långvind finns med också i Eliot Burmans bok om Enånger. Vill man komplettera med uppgifter som ger bättre underlag för att bedöma levnadsförhållandena i orten vid den här tiden kan man läsa de Sockenbeskrivningar från Hälsingland 1790-91 som är från tiden men som utgavs av Nils-Arvid Bringéus 1961. I redogörelsen för Enånger finns åtskilliga upplysningar om förhållandena på Långvind.

Eftersom Robsahm antecknar flitigt bör det noteras att han ingenting nämner om existensen av något brukskapell på Långvind. Detta har med säkerhet byggts först efter hans besök, sannolikt några år in på 1800-talet, vilket exteriören för övrigt så klart vittnar om. En historik över kapellet och några bilder därifrån finns i Sveriges kyrkor XLII (1983).

Till de mer originella besöken på bruket räknar jag den klassvandring hit som åtta 5:te klassister från Söderhamns allmänna läroverk med ekonomiskt bidrag från Svenska Turistföreningen företog under sin lärares ledning på 1890-talet och som finns redovisad i föreningens årsskrift 1898. Efter en vandring från Skärså fick pojkarna åka med en skötbåt till Saltpannan och sedan fortsätta vandringen längs åsen till bruket. Masugnen hade stått stilla några år, varför pojkarna fick krypa omkring i den och undersöka alla gångar och hål. Detta hände alltså när järntillverkningen på Långvind låg i det närmaste i de allra sista dödsryckningarna. Ännu ett par blåsningar ägde faktiskt rum efter pojkarnas besök, den sista 1902. Anläggningen var emellertid då utarrenderad.

Om skildringar av bruket i ord inte är särskilt ovanliga så är bilder från äldre tid sällsynta för att inte säga i det närmaste obefintliga. Robsahm gjorde en teckning av bruket vilken finns tillgänglig i Allhems stora landskapsbok om Hälsingland (s. 200). Det var innan masugnen flyttades till nuvarande plats och 1800-talets stora avstjälpning av slagg förändrat kustbilden mer än landhöjningen. Vid det stora dammgenombrottet i maj 1985 frilade vattenmassorna resterna av en ugn, som bedömdes ha varit en rostugn. Den låg invid masugnen, nära intill platsen för den nuvarande herrgården. Flytten av masugn och rostugn omnämns i Jernkontorets Annaler 1839 (s. 92.).

Vad som borde finnas eller i vart fall borde ha funnits är en oljemålning av bruket, utförd av den vid 1800-talets mitt verksamme Albert Blombergsson. Han tycks ha varit vid de flesta hälsingska järnbruken och dokumenterat miljön. Det skulle vara mycket intressant att veta om det av hans hand finns någon tavla från Långvind bevarad. Den enda konstnär, mig veterligt, som höjde sig över amatörnivå och besökte Långvind var Conny Burman, tecknare och akvarellmålare från Stockholm. Han är mest känd för sina motiv från Dalarö och Stockholm med omnejd. Till hans besök på Långvind strax före senaste sekelskiftet hoppas jag få möjlighet att återkomma närmare i ett senare sammanhang.

Masugnen med hyttarbetare omkr. 1901. Träbyggnaden t.v. var stålblästen. Masmästaren sitter längst fram t.v. och längst t. h. rättaren Johan Peter Wennerholm. Pojken t.v. i förgrunden är Henning Winlund, sedermera urmakare på Långvind.

I och med att kameran gör sitt intåg blir materialet rikare. Jag kan här visa några ovanliga foton. Det ena föreställer herrgården före ombyggnaden 1896. Jag tror att det är helt unikt men säker kan man inte vara. Så presenterar Eliot Burman i sin bok om Enånger ett foto av masugnen med hyttarbetare 1901, vilket sägs vara fullständigt unikt. Det kan därför vara roligt att för Hälsingerunors läsekrets visa ytterligare ett foto, som visserligen är taget vid samma tillfälle men ändock är en annan bild. Det framgår tydligast av att en av de otaliga småpojkarna längst fram ändrat ställning.

Jag har här uppehållit mig vid de skildringar i ord och bild som dagspressens olika reportage kan förmedla. Låt mig få göra ett undantag och framhålla det förtjänstfulla reportage som finns i Söderhamns Tidning lördagen den22 juli 1944. Där intervjuas såväl brukspatron själv – Erik Söderhielm – som några av de allra äldsta bruksinnevånarna.

I mitten en belöningssked (Hans Langberg, Söderhamn 1800) av traditionell typ med inskription, given till den då 33-årige smeden Jonas Mellin. De båda övriga skedarna, som är tillverkade i Hudiksvall (den övre 1788 av Nils Grubbs änka och den undre 1837 av Christoffer Nordin), är av den typ som försetts med en miniatyr av brukets gamla stämpel för stångjärn.

Belöningssilver
Om en hammarsmed av en viss tilldelad eller beräknad kvantitet tackjärn resp. kol kunde under tillverkningsprocessen spara på ettdera, uppkom vad man kallade ”överjärn” resp. ”överkol”. Var besparingen under en säsong betydande, kunde han för detta få något föremål i silver såsom belöning. Även de som arbetade i masugnen kunde förstås belönas.

När man över huvud taget började att på detta sätt belöna smederna vid bruken är det nog ingen i dag som kan svara på. Jag har sett enstaka pjäser från tidigt 1700-tal men det stora antalet bevarade föremål tycks härröra från stort sett 1700-talets mitt till mitten av 1800-talet. Därmed sammanfaller de ganska förklarligt i tiden med den stora epoken för svensk järnhantering.

Finast var naturligtvis att få något s.k. corpus silver, såsom en bägare, brännvinskalk eller tumlare. Jag har en sådan kalk, tillverkad av Hudiksvallsmästaren Jonas Nordquist 1798 och försedd med inskription ”IAS för flit år 1798”. I bruksräkenskaperna för samma år har jag funnit följande post bokförd på Stångjerns Conto: ”Guldsmeden Nordquist räk^ng för 2 st. silver glas till uppmuntran ått smeden Ol. Westrin och Jonas And.son för lemnat 34 Skeppund öfver jern”. Smederna arbetade parvis och i det här fallet var det mästersmeden Olof Westrin och hans medhjälpare Jonas Andersson, då 31 år gammal och sedermera själv mästersmed på bruket, som uppmuntrades med var sin kalk. Vardera kalken kostade 5 riksdaler, 5 skilling och 4 rundstycken. Samtidigt den denna uppmuntran utdelades till två andra smeder två skedar, var det vanligaste föremålet. Jag tror att det nu redovisade ganska väl motsvarar vad man vid denna tiden kunde dela ut efter ett års smide. I början av 1800-talet ökar beställningarna i takt med att antalet smeder och brukets produktion ökar.

Mot slutet av 1800-talet utdelades belöningar för lång och trogen tjänst i form av Patriotiska sällskapets medalj i silver med bild av konung Oskar II. Detta ex. har innehafts av Erik Aron Siljeholm, bruksarbetare vid Långvind. Originalkartongen är bevarad.

---

Här ser vi medaljören Erik Aron Siljeholm med häst och vagn i samspråk med Knut Söderhielm. Enligt uppgift körde Siljeholm ett par gånger i veckan grädde från Boda till Långvind.

En inskription bör helst ge svar på följande frågor: från vem? – till vem? – när? – varför? Som framgår av mitt fynd i räkenskaperna är det dock inte möjligt att få ett fullständigt svar också när inskriptionen tiger i vissa avseenden.

Det finns emellertid en annan typ av silverföremål som också har anknytning till Långvind. I stället för en inskription i sedvanlig lydelse har man – på en sked eller något annat bestick – slagit in brukets gamla stämpel för stångjärn i förminskad skala. I regel, men ej alltid, har man dessutom med en skarpstämpel slagit in initialerna på troligen mottagaren eller innehavaren. I folkmun går de under benämningen ”smeskedar”. Det ligger därför nära till hands att jämställa dem med den traditionella belöningsskeden med inskription. Jag är dock tveksam på denna punkt och det av i huvudsak följande tre skäl.

För det första förekommer de i ett väsentligt större antal än de traditionella skedarna. Under det att dessa är lika ovanliga på auktioner i brukets närhet.

För det andra har jag haft uppenbara svårigheter att finna överensstämmelse mellan initialerna och vid bruket verksamma smeder, svårigheter som inte alls mött med de traditionella skedarna. I flera fall har det över huvud tagit inte funnits någon vid bruket verksam vars namn passat in på initialerna. Jag har gått igenom alla, från masmästaren till yngste koldrängen, dessutom för flera år såväl före som efter det år skeden tillverkades.

För det tredje finns det en skillnad i kvaliteten. Den traditionella belöningsskeden är genomgående av hög kvalitet. I regel gäller också den med bruksstämpeln försedda men anmärkningsvärda undantag finns. Jag har sålunda två skedar av sydsvensk (!) tillverkning som är av den lövtunna kvalitet som man ibland finner från 1800-talets förra hälft. Ingen bruksledning kan med bibehållen självaktning ha delat ut dem till någon av sina förtjänta smeder. Jag har vidare en tesked (!) tillverkad på 1820-talet i Jönköping med den antikiserande dekor på skaftet som är så typisk för tillverkningen där vid denna tid. Vilka vägar har den skeden vandrat innan den försågs med brukets stämpel mitt i dekoren?

Här finns alltså åtskilliga frågetecken att räta ut. Förmodligen skulle det härför krävas en mer omfattande undersökning av det bevarade materialet.

T.v. en stamp och därunder ett avtryck av en av Långvinds huvudstämplar på stångjärn under 1800-talet. T.h. två avtryck i en bit järn av den äldre stämpeln, samma som den på silverskedarna.

Föremål av järn
Brukets främsta tillverkning var givetvis stångjärn. Del levererades på egna fartyg till järnvågen i Gävle eller Stockholm, där det övertogs av andra och skeppades vidare. Stångjärn kunde – ibland sedan det underkänts vid granskning och probering – komma till användning såsom ”murjärn” vid husbyggen i städerna. Brukets stämpel har påträffats vid rivning av gamla hus i huvudstaden.

I räkenskaperna har jag sett detaljerade uppgifter om årets tillverkning av grytor och annat gjutgods. Det är dock känt att smederna hade en ganska riklig tillverkning vid sidan om de officiella kanalerna utan att detta på något sätt synes ha betraktats med oblida ögon av bruksledningen. Relativt ofta göt man in uppgift om varans ursprung. Hela namnet Långvind kan stå på större föremål. Den vanligaste märkningen på 1800-talets hushållsföremål består av bokstäverna LB men också den gamla stångjärnsstämpeln – samma som på silverskedarna – förekommer.

Järnmortel från 1782 av en typ som tillskrives Långvind och Boda.

Sannolikt tillverkade man själv det mesta av det som erfordrades av smitt och gjutet järn på orten. Såvitt avsåg byggen kunde det vara allt från spik, gångjärn och dörrlås till vindflöjlar och flaggstångsknoppar. Till och med den slagg som blev över när malmen omvandlats till tackjärn i hyttan togs tillvara och göts i formar till byggelement. Vid Långvind som vid andra bruk finns det kvar bodar som uppförts med väggar av hopmurade slaggstenar.

Det finns således åtskilligt kvar som minner om den gamla tiden trots att en tredjedel av den tid som i år (1987) löpt från privilegieåret avser tid som förflutet efter det bruksepoken upphörde. Vad som ger anledning till eftertanke är dock att mycket av det som jag i dag går och funderar över sannolikt var levande kunskap ännu för de allra äldsta som fanns på bruket när jag lekte där som barn på 1930-talet. Att söka bevara vårt kulturella arv är en uppgift för oss alla. Det blir dock alltför lätt så att tiden rinner undan och minnena med dem.
Källa:
Hälsingerunor 1987
Av Lars Tottie *)
Avskrift: Åke Nätterö

---

— 22T31 – Uppgifter ur Enångers släktregister

20 CARL HENRY TOTTIE, * 14/6 1888, s. t. överste Charles Daniel Tottie i Saltsjö-Storängen. G. 18/4 1922. Generallöjtnant o. militärbefälhavare för II militärområdet. Bos. I Stockholm. Ägare t. Långvinds bruk, Enånger. † 2/5 1952
21S11 ELSA SÖDERHIELM, * 13/8 1897, d. t. generalmajor K. E. V. Söderhielm i Stockholm. Fil.kand
CARL ERIK, * 4/7 1923                            34
HELENA MARGARETA, * 10/9 1928. Fil.kand
*) LARS WILHELM, * 21/7 1931. Tingsnotarie, bos. i Stockholm. Reservofficer vid Svea livgarde

Lars Tottie -Wikipedia