Här får vi en inblick i hur livet var på Hallbo fäbodar under slutet av 1920-talet.
Text och bilder är ur Ernst Mankers bok, BÖNDER OCH NOMADER, från 1931.
Ett målat tråg av Bläst-Lars, Lars Skoglund. Stuga från Hallbovallen
Läs om Hallbo södra fäbodvall.
Läs om Hallbo fäbodvall.
Läs om festplatsen Hallbo sommarting.
Glöm inte ange dellenportalen.se som källa för eventuella uppgifter du hämtar.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Med utsikt från Hallbo fäbodvall över Hallboviken
På andra sidan viken syns Sörvall, med Rövarklitt i bakgrunden.
HALLBO FÄBODAR UNDER SLUTET AV 1920-talet
Skällkoa! Gullkoa! Gulleko-o … Pettera! Pettera mine!
Pettero-oho! …
Gamla mor Krok-Margits stämma klang högt och klar, och hennes o-oho! Flög som en näverlurston upp över Hallbo åsar och långt ut genom Tannadälderna. Men inget svar kom från ”spettera”, getterna, och ingen koskälla hördes. Endast från Rövarklitt på andra sidan den stora Hallbodalen kom ett eko som ett o-o-ho! Från en fjärran vall.
Morgon. Kor och getter släpps ut
Varken getter eller ”krak” tycktes vilja komma hem i kväll. ”Får gå ut och leta”, mumlade Krok-Ersker. Han hade just kommit upp till sin gumma på vallen för att slå gräset på täkta. Sin lie hängde han på en knagge i velidret, och så gick han mot skogen. Mor Margit stod och såg efter honom. Han var rak i ryggen, så gamla gubben han var – men stel i benen. Själv var hon rörlig i benen, men ryggen hade gikten skjutit så krokig, att hon nästan gick dubbel. Hon hade inte lätt för att ”jäta kraka”
längre, så han var då snäll, gubben, som gick.
Kväll. Krok-Margit kommer hem med kraka.
Hon, gammalstintan, donade med mjölkstävor och ämbar för att ha allt i ordning. Det kom att bli sent med mjölkningen i kväll. Skymningen tätnade kring vallen, och mörkret tittade redan svart ur fejsdörren. Hon tog ett par vattenhinkar och gick mot springvattenstocken. Vatten var det då välbeställt med. Det sprang ur jorden som när Moses slog med staven. Och för att få styrsel på det hade krok-Erskar lett det genom en urborrad stock, nedslagen i marken. Man hade bara att vrida på en kran, och en klar vattenstråle sprutade så det sjöng i hinken. Krokig men armstark bar så gammalstintan vattenhinkarna till fäkse. Ett kärl med vatten att tvätta juvren med ställd hon också in … Det kvittrade uppe under taket. Svalungarna vaknade vid gummans stök och gapade efter mat igen. Men gammalsvalorna låtsades om intet. Det var för sent att knipsa flugor nu.
Ännu klang ingen koskälla. Och trasten sjöng redan god natt … Då kommer det äntligen – som ett svagt ackord ur fjärran … Mor Krok-Margit står på farstubron och lyssnar … Jasså, från det hållet – från Svarstbackabergen vid Finnsjön. Ja, se där har bott finnfolk, och märkligt är det, för när kraka förirrat sig dit, hittar de sällan hem igen. Annars kommer de alltid så snällt i godan ti.
Skällklangen växer och låter i ett. Men det dröjer länge, innan det rör sig i skogsbrynet … Äntligen lyser det vitfläckigt mellan träden. Kor och getter hälsa vallen ljudeligt och ropa på mjölkerskan. ”Gulleko! Stornuva! Pettera! Tellingarne mine!” lockar stintan, och kor och kalvar, getter och killingar samlas kring henne så tyen, nosar, slickar och vänslas … Men det är inte tid till något pjoller nu. Upp med fäxdörren, och in med kraka! Den gamla krokiga stintan föser in, skramlar med bindslen, hinkar och stävor – och far ikring i mörkret, så man kunde frukta en häxa, om man inte visste att det blott var den hjärtans goda mor Krok-Margit som har bråttom för att det blivit sent.
Far har trött gått in och satt sig. Och där sitter han tyst och orörlig tills mor kommer in. Gröten kallnar i grytan och tjocknar till. Men det kan nu inte hjälpas.
I tjugo år låg Hallbo vall öde. Då sades det att fäbodlivet höll på att dö ut. För femton år sedan, omkr. 1915, började stintorna komma tillbaka med sina krak, och nu 1930 säges det – med syn för sagan – att fäbodlivet levt upp på nytt. Av Hallbovallens sex fäbodar är det blott en som alltjämt är öde. Och nästan alla grannvallar – i Norrbo, Ilsbo och Forsa socknar – äro nu åter befolkade.
Men det är en viss skillnad på fäbodlivet förr och nu. Förr var det mest bönder, nu är det mest ”ytramess” på vallarna. Ytramess, det är icke-bönder, backstusittare och fattigt folk ”utanför”. ”Vi är int annat än ytramess, sade mor Krok-Margit. Men Krok-Erskers har dock friköpt sin ”vallbona”. De andra på vallen arrendera däremot sin för 30 till 50 kronor om året.
Det är skillnad även på fäbodstintorna: Förr var det mest ungjäntor – och då blev det ”gossesöndag” med lövade stugor allt som oftast, när pojkarna kommo nerifrån bygden, – nu är det mest gammeljäntor och ”käringar” (gift kvinnfolk av alla åldrar). ”Ungjäntera häkter int gå på vallen nu för tiden”, klagade en gammal grannstinta, som hade sina ungjäntor hemma. De häkter int gå så lång borst in i skojen. Å int vill de göra nytta hemma häller … Bara komma ut å klä sej fina! …
Men så illa är det väl ändå inte. Gammalt folks knarr över ungdomen är sig alltid likt … På en grannvall var det bara ungstintor. Och tacka för att de ville klä sig fina för sina pojkar! På gossesöndagen stodo själva stugorna i blom … Och på Hallbo Sörvall donade sig en snitsig jänta, Bergs-Ester, så ung, glad och kavat, att det sjöng om henne. Hon hade varit i Stockholm på en husmoderskurs och stått i ett kondis på Skeppargatan. Men ändå kunde hon dona i fäbodstuga och fäxe, mjölka kor och getter, kärna smör, ysta ost och koka mesost och göra allt annat som hör en fäbodstinta till.
På en ytramessvall har bojäntan många mjölkskvättar att hålla isär. Förutom egna kor och getter har hon nämligen ett antal ytramesskrak, varmed menas andras kreatur, skötta och mjölkade mot betalning. Krok-Margit hade sålunda 3 egna och 3 ytramesskor, tillhörande tvenne ägare. Det blev tre olika byten eller partner av komjölken. Därtill hade hon getterna, 1 egen och 5 ytramess.
Troligen Krokens stuga. sept. 2021.Hallbovallen 16.
Krok-Ersker hälsar på hos sin gumma uppe på vallen
Obs! Näverkonten, stickestrumpan, de renskurade kopparkärlen, ystekaren, trätofflorna och de bara fötterna.
Åtskilligt mer invecklat var det för Porst-Kare på grannbona. Hon hade förutom getterna 12 kor i 7 byten – 1 eget och 6 ytramess. Det ville till att håla reda på mjölkskvättarna för alla dessa byten eller parter, tills de kunde slås samman till en ost åt endera parten. Därvid hade hon att noga notera kvantiteterna, så att vid återbytet under följande ysten full rättvisa vederfors alla parter. Givetvis kunde hon inte spara mjölken för varje part så länge, att den räckte till en ost, och därför måste dessa mjölkbyten vid varje yste äga rum. Hon hade också byttor och fat, ämbar och stävor i långa banor.
Port-Kare Olsson vid pysen
Kärnar smör – med händerna om törreln och stortårna över nedersta bandgjorden på kärnan.
I kopparkitteln kokas mesost.
Men Porst-Kare var inte ledsen för alla sina byten. Jag träffade henne vid pysen eller kok-stan, just som hon höll på att kärna smör, medan ”mesen” (ostvasslan) kokade till mesost i en stor kopparkittel över elden.
Port-Kare var en käring, så ung och glad till humöret som nånsin en ungjänta. Och kring i truten var hon som Delsbostintan på Skansen. Som hon så pratade och kärnade, samlade sig smöret i kärnan och tjocknade till, så att törreln (kärnkolven) gick trögt och hela kärnan ville följa med. Av sig själva grepo då stortårna upp över den nedersta bandgjorden och höllo kärnan fast …. Det var liv, hela stintan, från tårna till fingertopparna!
Stora pengar tar just inte fäbodstintan in på sina ytramesskrak. Taxan är 10 kronor för en ko och 5 kronor för en kviga, kalv och get. För tian skall stintan sköta kon hela sommaren, mjölka henne och göra allt som göras kan av mjölken … Det bete, som Vår Herre till synes skänker gratis, får fäbodstintan vackert betala med sitt arbete.
Krok-Margit mjölkar fäxgeta
Fäxgeten, Krok-Margits egen, hade för vana att följa korna och låg i fäkse, fähuset, under natten. Ytramess-getterna hade ett särskilt skjul. – Obs, gumman står grensle över geten.
Rart var det i alla fall sommartid på vallen, tyckte mor Krok-Margit, rart att gå där för sig själv, när solen sken och göken kom fram till stugan och guckade och andra fåglar hade sin låt – allt under det att ens tankar flögo hem till alla kära och än gingo vall i skogen. Och på kvällen kunde solen gå ned så vackert, att det blev andäktigt som i körska.
Så kommer gossen min iblann med sin fiol, å dä ä, som fickén in i sine låtar allt som ä rart att höra å se … Men sommaren – de ä så kortan ti …
Det är få bullerljud på Hallbo vall Ljud och läten bli låtar och musik. Och med sin fiol har väl Krok-Johan fångat dem alla. Det har i synnerhet lyckats honom i hans ”Vall-låt”. ”De ä en märskvärdigan låt”, sade även gubben Berg, enstöringen på Sörvallen, som inte förundrar sig i onödan …
Näverlurstoner och bojäntans hojande, lyssnandets aningslätt tonande tystnad med bortdöende ekon, fågelkvitter och gransus, koskällan i fjärran som ett knappt hörbart ackord – det är början. Så kommer koskällan närmare, den växer i styrka och får sällskap av getskällorna. Fäbodstintan lockar i sjungande ton. Korna svara djupt nere på basen, getterna högt uppe i diskanten, och killingen bräker som citterspel. Kreaturen äro framme. Det skramlar i dörrhaspeln, klingar av hinkar och ämbar, och djupt i mjölkstävan sjunger strålen från det stinna juvret … Hela det fäbodliv som kan fattas med örat har så samlats i en symfoni – så Krok-Johan upplevt den.
”De ä musik de mä”, sade plötsligt min följeslagare.
Vi gingo vidare genom Tannadälderna, där bäckarna glittrar fram ur skogsdunklet och mystiken smyger som ett levande väsen omkring en. Här stannade Krok-Johan. Inte ett ljud – men han stod som lyssnade han till en melodi … Vi vände och kommo ned till Dellen. Över den vattrande vattenytan glittrade guldflödet från den nedgående solen som kvintileringar på Krok-Johans fiol. Längre ut flöt glittret samman i ett vemodigt skimmer. ”De är musik i allt vackert”, sade då spelmannen med något av andakt.
”Den osynlige spelmannen” Läs här om Krok-Johan och hans släkt.
Krok-Johan spelar sin egen komposition
När vi kommo upp på vallen igen, tog han fram sin fiol och lät mig höra ”Den osynlige spelmannen”. Det är en skapelse av kompositörens hela längtan efter någon att spela samman med. Nere i bygden finner han den inte. När han har spelat av hela sin själ, kan han få höra: ”Nä, ta något klämmigt! …” Det är kläm i hälsingepojkarna, och kläm skall det vara i klaveret. Men Krok-Johan hör inte på det örat. En bondpolka eller foxtrot kan väl vara en lustig lek, men inte är det musik … Han går upp på vallen. Han känner sig ensam. Hans längtan samlar sig, starkare än en knuten hälsingenäve. Och fram ur fiolen springer ”Den osynlige spelmannen”. Krok-Johan spelar inte längre ensam – den osynlige står bredvid …
Krok-Johan slits mellan sin konst som arbetet för brödkakan. Han är stor och stark, och han kunde ha egen täkt och käring och ungar nu. Men ett starkt spelmansarv på mödernet – en Guds gåva, säger mor i ljusare stunder, en trollmakt ur Hallboskogarna, säger far i mörkare – har bundit honom. Han borde helt gå upp i sin konst. Men han kan inte lämna far och mor, som blivit gamla och giktbrutna. Härom året blev han så ”sinnig” på fiolen, att han ville bryta sig ur dess trollkrets. Han gick i timmerskogen hela vintern och såg inte ens åt fiolen, när han kom hem på lördagskvällarna. Men fiolen tog hämnd fram på våren. Handen hade inte domnat med timmeryxan, men den domnade på stråken – sedan den trollat fram stycken som ”Norrskenet”, ”Snöglitter”, Edeforsens brus” ”Rövarklitt”, ”Blacksåstrollevalsen”, ”Vall-låt” och ”Skilsmässa”.
Krok-Johan har nu börjat studera notlära. Inte för att lära sig spela. Utan för att kunna skriva ned sin egen musik. ”Den osynlige spelmannen” bör bli ett fynd.
Gubben Berg berättar. Foto: Krok-Johan
På Hallbo Sörvall bor ensam, vinter som sommar, gubben Berg. Sedan han för några år sedan följde sin gumma till graven, har han inte varit nere i bygden … Han har varit svår i sina dar, säges det, och inte är han god att tas med än, om han sätter den sidan till – trots sina sju och sjuttio år.
Vi drucko kaffekask ihop och blevo vänner. Och gubben Berg berättade.
Han hade varit ute i världen i sina unga dar. Han hade farit vida över land och hav. Och borta i Minnesotas skogar hade han en hel natt gått rakt på måfå letat efter sin broders blockhydda. Brodern hade dock inte kommit till stationen och mött honom, och dock hade han rest genom halva detta hedningaland för hans skull! … Vargarna ylade runt om, men en arg hälsing tordes de inte på. När han äntligen fann blochhyddan, var han så sinnig, att han drog en köttig hälsingesed och tog sin kappsäck för att gå tillbaka samma väg han kom. Men brodern hörde en hemlandston och kom ut på trappan i bara skjortan Ett litet misstag om ankomstdagen var snart förklarat, och så blev återseendet så gott som tänkas kunde. I Minnesota stannade han så och högg i timmerskogarna, gillrade hare och sköt varg, tills tanken på en fäbodjänta i Hälsingland drog honom hem igen …Nu gick han här på valen med sina minnen – och sina getter. Mest fröjdade han sig åt sin granna ungbock, som inte hade respekt för någonting annat än hans grova käpp. Getterna mjölkade han som gumman gjort. Och han satte en ära i att hålla snyggt i stugan som när hon levde …
Gubben tog kaffepannan ur spisen för att hälla i till en ny kask. ”Där ä tinder på pannan”, sa han. ”Det bli styggväder”. Så tittar han ut genom fönstret, bort över Dellen. Ja, det skulle inte slå fel. Han såg så ”klarst” Bjuråkers gårdar vid sidan av sjön – det var väl en två mil dit … Han hade sina märken.
Men det fick gärna både blåsa och regna! Skål! Och gubben började tala om ”skrömt” och annat som s.k. upplyst folk kallar skrock och fariseriskt ler åt – under det att tro och tvivel sitta som små trollfulingar i någon hjärnvindling. På Hallbo vall är skrömt en nästan lika rejäl verklighet som kraka i fäjse … När Krok-Margit hör koskällan kring fäkse på kvällen utan att se kraka, då vet hon, att kraka går i villgräs åt Finnsjön till. Det är ”småfolk”, som varskor. Så då är det bäst och gå ut och leta … Och Ersker var en gång ute för självaste trollen. Jämte en kamrat låg han ett par nätter uppe på Dyrvallen senhöstes, när vallen låg öde. Det var styggväder – ett riktigt väder för trolltyg. Skrömt och skrock! Sa kamraten, och när bägge kumpanerna på natten delade samma brits, var han morsk och ville ligga ”framom”. Men fram på natten kom allt trollen körandes, i tre följen, och de körde mellan stugan och fäjse så det tog i knutarna. Och i förbifarten tittade en fuling ner genom skorsten, så askan yrde från spisen … Det ven och det pep, och lamm och killingar bräkte. Det skallrade i fönsterrutorna och klang i trollskällorna, och kraka de röta, och det gick som ett brak genom skogen … Men nästa natt var inte kamraten så morsk, att han tordes ligga framom.
Enstöringen på Hallbo Sörvall. Med sina minnen och sina getter.
Har han hört talas om trollträdgården här i Hallboskogen? … Den har de både skrivit i tidningen om och sprungit här och letat efter. Förgäves förstås, för sådant finner inte den som springer och letar. Men folk, som jätt krak, plockat bär eller gått vill, har med en gång kommit mitt upp i den där trädgården, som varit full med frukt på träden, bär i buskarna och blommor på marken Ingen har dock någonsin ”fått igen” den lustgården, hur han än letat.
Någon historia om Rövarklitt … Jodå. I en håla däruppe höllo rövare till förr i världen. En gång rövade de bort en ung fäbodjänta, och hon var förlovad, stackarn. I sju år höllo de henne fången i sin håla. Då tycktes hon finna sig i sitt öde, och så fick hon gå ut i markerna och plocka bär. Men jäntan blockade bär neråt en lada, och där tog hon en knippa halm och lade strå efter strå i sina spår tillbaka … Dagen därpå stod fästmannen utanför hålan, och alla karlar i byn hade han med sig. Rövarna fick allt ont, och gossen tog sin flicka igen. I sju dar firade de bröllop, och barn fick de – ett för vart år de väntat på varann.
Så gott som varenda bergknalle har sin historia. Där är till exempel Gull ho kulle, som gömmer en stor ho guld. Den som strövar kring den kullen finner en mängd spår efter spadar och spett – men gullhon finner han inte gärna. En gång var det ett lag skattsökare, som trodde sig säkra om sitt fynd. De hade listat ut, att gullhon skulle sökas midsommarnatten mellan tolv och ett. Men ingen fick prata eller skratta. Gravallvarliga påtade de i jord och stenknabbel, och inge sade ett knyst. Då kommer det en höskrinda skraltande över stenarna, och för skrindan var spänd en höna …Det blev svårt att hålla sig för skratt – och så var det förgjort med det fyndet. Gullhon ligger där den ligger.
I Hallbodalen blommar mystiken … Så sade inte gubben Berg, men han berättade om en spelman, som gick genom Hallbodalen en sommarnatt och fick se ett stort ormbunksstånd i blom. Ormbunken blommade! Stora, blå blommor! Spelmannen plockade en hel bukett och bar den varligt hem och satte den i en vas … Men p morgonen fann han bara vanliga ormbunksblad i vasen. – Ormbunksblommorna plockar ingen bort ur Hallbodalen.
Det var senhöstes. Lill var med mig, och vi ville se Hallbo vall slumra in under den första lätta snön. Fjorton dar före Mickelsmäss hade folk och fä dragit därifrån, och i tystnaden och stillheten däruppe ville vi gå som i en värld för oss själva … Vi skulle taga in i Krok-Erskers fäbostuga.
Hallbo vall slumrar
Nyckeln låg under andra trappsteget till vänster. Haspan skramlade, dörren gick upp, och vi störde en tystnad, som väl annars varat ända till en vacker junidag, då klangen från skällorna åter skulle stiga nerifrån fäbodstigen runt Dellen … Men stugan tog gemytligt emot oss. Allt hade varit rent och på sin plats, när stintan, gamla mor Krok-Margit, låste igen efter sommaren. Och så dröjde trevnaden kvar som en liten tomte att i sinom tid hälsa folket välkommet åter. Nu var det Lill och jag som kom – och vi blevo liksom bjudna ”bogäspe”. Förningen hade vi även med. Intet skulle felas oss.
På vindjärnet dinglade vår kaffepanna.
På de stora öppna spishällen staplade vi upp den grannaste björkvedsbrasa i Hälsingland. Och i vindjärnet dinglade vår kaffepanna över elden …
Med skymningen kom snön, lätt och stillsamt. Fäbodvallen slumrade, och det var som om en god tyst ande gick kring stugorna och stoppade om täcket. Som goda andar och med ljudlösa steg i den mjuka snön gingo även Lill och jag. Vi gingo från stuga till fäkse och från fäkse till stuga hela fäbodvallen över … Tyst stilla – inte ett buller någonstans. Intet skrammel med bindslen, inget idisslande, intet tissel och tassel. Blott vid vattenstället plaskade det som i somras. Och ur vår skorsten steg rök. Den röken gick rakt uppåt … Här var himlen hög och världen vid – och Lill och jag i mitten.
På Sörvallen bortom Dellenviken lyste ett fönster – gubben Bergs. Kanske såg han eldskenet i vårt fönster … Trodde han då, att det skrömtade hos Krok-Erskers?
Källa:
Ernst Mankers bok, BÖNDER OCH NOMADER, från 1931
Uppgifter ur Norrbo släktbok:
—5 V 16—
10 Erik Olsson, *19/6 1868, s. t. bonden O. Larsson i Gammelsträng s3, Norrbo. G. 22/9 1889. Handl. i Gammelsträng. † 31/5 1933
10Å11 Margreta Glad, *20/5 1868, d. t. sold. A. Glad i Sandmyra, Norrbo. † 15/2 1941
Olof, *5/2 1887, † 18/4 1891 (scharlakansfeber)
Lars Erik, *23/4 1889 19
Olof, 14/8 1892, † 1/10 1892
Anders Olof, *20/3 1894. G. 3/12 1916. Bonde i Långby 63, Forsa.
Johan, *16/7 1897 20
—20—
16 Johan Eriksson, *16/7 1897, s. t. handl. E. Olsson i Gammelsträng, Norrbo. G. 27/9 1941. Målarmäst. Spelman, Krok-Johan kallad. Utfl. t. Hälsingtuna 1942. † 10/9 1971.
(X11) Lydia Karolina Kling, 24/8 1909 i Gävle
Uppgifter ur Forsa släktbok om gubben Berg:
—18 Å 1—
(X15)5S65 JONAS ANDERSSON BERG, * 14/1 1852, s. t. Anna Jonsdotter Syl, Fjusnäs, Hassela. G. 1876. F.d. soldat. Fl. t. Forsa 1898. Arb. i Överby. Emigr. t. U.S.A. 1900. † 18/3 1939.
(X3)4B45 ANNA KATRINA KANT, * 15/4 1854, d. t. Erik Nilsson Kant, Ede, Bergsjö. † 15/12 1925.
ERIK ADOLF, * 13/12 1877 2.
JONAS EDVARD, * 19/6 1880 15Ö13.
OSKAR VILLEHARD, * 7/11 1882 3.
ANNA ALBERTINA, * 8/6 1887 44A9.
ANDERS PETER, * 1/4 1889. † 1/6 1892.
Hallbo sörvall
Jonas Berg (18Å1) 1852-1939, på Hallbo Sörvall. Bild ur Evert Bergs samling
Hallbo Norrvall den 9 jan. 2021
Logen God Wiljas, sommarhem i Hallbo
Skiddag i Hallbo 24 mars 1958
En siesta i solen tog Goldi Ivarsson, Pekka Salminen, Lillemor Jonsson och Elsie Nilsson, samtliga från Hög.
Hallbo
Så här gick det till på Hallbo-festerna, här han du se filmen om Hallbo-sommarting.
Hallbo festen pågick årligen mellan 1944 och 1965
Som framgår av ovanstående annons är detta första gången som det anordnas sommarting i Hallbo. Annonsen var införd i Hudiksvalls Tidning 18 juli 1944.
Hallbo nybyggda dansbana. Den här bilden togs den 29/7 1944 av Olle Eriksson i Friggesund. På dansbanan står hans blivande fru Therese Jonsson
Hallbo 1945. Vid biljettkuren Olle Eriksson, som även lånat ut bilden
1944 -1965
Sommartinget i Hallbo. Hur många minns inte detta glada evenemang. En stor begivenhet som pågick årligen från 1944 till 1965 som blev den sista Hallbofesten. De vidlyftiga arrangemangen beträffande ordningens upprätthållande blev så småningom för svåra och eftersom logdanserna i Åsak givit allt bättre avkastning ansågs det klokt att lägga ned festerna. Krav på fler poliser, bättre sanitära förhållanden, därtill dyrare omkostnader gjorde att det inte gick att driva festplatsen längre.
Lugnast var det kanske på 40-talet när de flesta kom på cykel eller kom åkande i lövad pråm från Moviken bogserad av ångbåten Tamm.
Än finns det personer som var med på dessa livliga båtresor.
Hallbo 1944. Ombord på båten Tamm står de förälskade ungdomarna Therese Jonsson och Olle Eriksson, båda från Delsbo. Bild utlånad av Olle Eriksson
Båten Tamm med lövad pråm anländer till Hallbo 1944
På utsidan pråmen ligger båten Tamm förtöjd, bara skorstenen sticker upp
Tidningsbild från 1955
Hallbofesten 1955, men vilka är flickorna?
Två bilder från Hallbofesten 1957
1959 kom 8000 besökare. Hundratals tältade och många kom i egna bilar. Bussar kom och gick från alla större orter och dessutom kom långa karavaner med raggarbilar.
Lapp Lisa Anna-Lisa Öst YouTube
Karin Fredlund kokar kålsoppa i en stor kokare bland vedtravarna i Hallbo
Läs om Ingeborg Nyberg på Wikipedia
1960 var Ingeborg Nyberg i Hallbo. Tjock-Anders skymtar till vänster, till höger Bagar-Einar Gustafsson.
Bilden på flickorna som serverade jordgubbar är från 1961
Programledaren Erik Hiller med Högs SK ordförande Henry Larsson t h uppvaktar här Ingalill Rossvald som kom i sällskap med Harry Brandelius
Hallbofesten 1963. I tältet Pelle och Monica. T h. Pelle med flaskan, flickor från Forsa, Margoth, Karin, Marianne o Britt
Hallbo 1963. Åke Jonsson gör morgontoalett i Hallboviken. Mopeden är lastad och det är dags att åka hem
Bilden är från 1964. Året därpå blev den sista festen i Hallbo
Från den här backen upp mot festplatsen finns många minnen från den tid då det begav sig. Hallbovallen sommaren 2015.
Bild från parkeringen 1961
Bild från parkeringen som den ser ut sommaren 2015
Flygbild över festplatsen
Reportage ur Högs-fåret 1999
Det finns mer att läsa om Hallbo, om hålvägen och om arkeologiska utgrävningar
Se vilken mängd fornlämningar det finns i det här området. Klicka på Riksantikvarieämbetet så kan du läsa om alla platser.
Hallboviken. Från Sörvall går vägen upp till Rövarklitt och vidare till Överby i Forsa.
Fornborg – Rövarklitten
Förkortad beskrivning gjord av Riksantikvarieämbetet.
Fornborg belägen på ett SV sluttande berg. Den begränsas av mycket branta stup i Ö-SV, mindre stup i NV-V och 2 korta vallar i N-S.
Den västra vallen är 8 m l, 2 m br. Stenarna är till stor del är nerrasade.
Den södra vallen är s:a 10 m l, 2 m br. Den är starkt nerrasad. Möjligen har en ingång gått igenom denna vall. I fornborgen växer gles tallskog.
Den har ett ovanligt bra naturligt läge som och fodrar mycket korta vallar. Dock saknas stenar i en klyfta i norra delen (ingången?).
Från söder leder kallmurad infart upp till borgen.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva mycket välkommen, eller en donation senare, till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073 600 42 78.
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62