Enångers gamla kyrka

Kyrkan lär vara byggd på 1400-talet och har ett stort kulturhistoriskt bevarandevärde.
Den som insåg kyrkans stora kulturvärde, och som räddade den från förfall var prosten Lars Landgren från Delsbo.


Läs om prosten Lars Landgren.


Läs historien om Hälsinglands museum.


Läs om Enångers gamla kyrka enl. Svenska kyrkan


Läs om Enångers gamla kyrka på Wikipedia


Läs om den ödesdigra branden i Enångers kyrka.


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 


Enångers gamla kyrka. Källa: Wikipedia


En man, som kanske kunnat bli en Arthur Hazelius under andra förhållanden, var den bekante stormannen, biskopen i Härnösands stift dr Lars Landgren. Då denne var prost i Delsbo hade han rika tillfällen att sätta sig in i olika förhållanden rörande vården eller rättare sagt bristen på vård av fornsaker i Hälsingland. Det var i synnerhet den gamla medeltidskyrkan i Enånger, som blev en drivande kraft till dåvarande kontraktsprostens åtgörande. Kyrkan var vida berömd för sina härliga valv och sina målningar från medeltiden, men hade under seklernas lopp så fått förfalla, att den icke kunnat användas till gudstjänst sedan år 1850.

Prosten Landgren tog då initiativet till bildandet av ett fornminnessällskap, vars uppgift skulle vara att pietetsfullt vårda alla gamla minnen och rädda dem undan förstörelsen.

Den 15 december 1859 utfärdades så inbjudan till bildandet av Hälsinglands Fornminnessällskap, vilket genast fann intresserade medlemmar.

Prosten Landgrens tanke var att restaurera kyrkan och sedan använda den som ett fornminnesmuseum. Under de därpå följande åren hopsamlades också från olika trakter av Hälsingland, såsom Delsbo, Norrbo, Bjuråker, Hälsingtuna och Njutånger, en massa konst- och kulturskatter från olika kyrkor. Prosten reste själv och besökte alla församlingar i Södra Hälsingland och samlade på så sätt det mesta av vad som sedan kom att finnas i Enångers gamla kyrka.


NYA DAGLIGT ALLEHANDA DEN 10/8 1861

Bref från Norra Helsingland

Då Enångers gamla kyrka, som numera, enligt hvad läsaren torde erinra sig, användes till förvaringsrum för alla från Helsinglands särskilda församlingar sammanförda minnesmärken från forna tider, ännu begagnades till sitt först afsedda ändamål, måste den tillföljda af sin ålder och bristfällighet ej så sällan undergå större och mindre reparationer. Vid ett dylikt tillfälle på sommaren 1838 påträffade man under läderöfverdraget på bordet i sakristian trenne manuskripter, af hvilka tvenne datera sig från början af 1720-talet.

Det tredje, som bär titel: Immanuel! Memoria præteritorum et præsentium temporum, är uppsatt »inter otia sacra» af Michael Jerff, pastor i En- och Njutånger, samt dateradt den 13 april anno 1714. Dess innehåll är en knapphändig redogörelse för hungersnöden 1696 och följande år samt pesten 1710 och erbjuder intet a finteresse att för läsaren framlägga.

De andra begge manuskripten äro deremot hvar i sitt slag särdeles interessanta och då de dels äro helt korta dels icke förut bekantgjorda för en större allmänhet, vill jag här nedan meddela dem, synnerligast som det ena af dem, »Om ryska rupturet och oväsendet i Enånger 1721» indirekte vidrör och talar för en af dagens brännande frågor, skarpskytte-frågan.

Om vid tiden efter Carl d. XII:s död, då de ryska galejorna plundrande och brännande drogo våra kuster utefter, landet hade egt att mot de samvetslösa mordbrännarne ställa några kompanier, ja kanske — korporalskap frivilliga skarpskyttar, skulle på många ställen gods och jord hafva varit skyddade och fienden tillbakadrifven. Hvad mod och djerfhet under dylika omständigheter kunna uträtta, det visar nedanstående berättelse; huru svaga krafterna än äro, och huru klen equiperingen må vara, ersättas bristerna af den tanken att man strider för hus och hem, och denna tanke föder okufligt mod och säker framgång, derpå hafva länsman Michael Engman, klockaren Halfver Hedin och bonden Michel Pedersson i Östbyn i Enånger gifvit oss fulla bevis. Etthundrafyrtio år äro nu sedan dess förflutna, och de uppträden, som då egde rum, hafva icke under denna tiderymd blifvit förnyade; hvad som kan hända, vet dock ingen, men det vet en och hvar, att om säkerhetssömnen sluter lejonets ögon till, då faller det, ett lätt byte för lurande jägare. Må det gamla Götha lejon sofva — men med öppna ögon, alltid färdigt till strids och alltid väl rustadt; då skall det i medvetande om sin styrka lugnt gå i en rättvis strid och segrande bestå i den.

Efter denna lilla afvikelse från ämnet, som benäget torde ursäktas och betraktas såsom en inledning, går jag nu att meddela innehållet af manuskripten. Jag har uti dessa bibehållit det gamla skrif- och stafningssättet, emedan jag anser nära nog som ett helgerån att modernisera och derigenom förfuska forntida minnesmärken.

Om ryska rupturet och oväsendet i Enånger 1721

Den 21 maji, som var en söndagsafton, kom ryska galleje-flottan till Långvinds bruk och satte bruket i brand. Långvinds by brändes icke, utan boskap, kläder och annat, som behagades, tog fienden bort. En hammarsmed, vid namn Johan Thunman, fångades, och ingen mera, utan voro alla i hela socknen bortflyttade till skogs och upp till sina fäbodar. Natten emot måndagen foro kossackerna öfver 300 man uppföre till Nora, Heda och Myra, sköflade och brände upp alltsammans, undantagandes enstaka gården i Westermyra. Fem af samma 300 ryckte i midnattstid öfver bergen hit till prestgården, men huru underligen han tillika med kyrkan etc. blef frälst, skall rätt nu berättas:

Ingen besättning var här, utan allenast länsman Michael Engman, klockaren Halfver Hedin (som tillförene varit underofficerare vid Entrekarla-regementet), Michel Pädersson i Östby, Päder Hansson i Grängsjö och Erik Pädersson i Rössånger, the gingo efter midnatten hit till prestgården att se huru tillstå månde; thy the väntade främmande, sedan de sågo, att bruket och byarne brändes. Bönderna gingo ned till Not-löten att bära stor-noten till skogs, men länsman och klockaren gingo in i prestgården och togo ned Pastoris ur, bärande thet något söder om gården att förvara thet under en stor sten, icke långt ifrån vägen, som går till Myra. Meth thetsamma kommo the förenämde 5 kossacker, ridande i sakta mak, med oskodda hästar, och foro till prestgården. När länsmannen och klockaren thet sågo, väntade the en stund, och då the märkte inga mera kommo, gingo the en krok vester ut, så ned genom gatan till kyrkan, att råka bönderna igen, som voro komna från Not-löten.

När bönderna fingo höra, att ryssar voro i prestgården så flydde the alla; en allenast Michel i Östby blef qvar med länsman och klockaren. Thessa 3 gingo då upp till prestgården, hörande hvad bultande och slamrande här var. The togo mod till sig, och Gud var med them. The uppläto lilla porten, som vetter till kyrkan, att se huru thet stod till. Straxt när ryssarne thet märkte, satte the sig på hästarne, lemnade alltsammans som the utburit hade på gården, och skyndade ut genom storporten. Ther stadnade the vid stora kornladan, svängde med hästarne af och an, samt mycket ållade=(skria, hojta). Våra 3 ställde sig i motvärn vester om gården, icke ett halft stenkast från fienden. Thå ropade klockaren med mycken frimodighet till fienden: dobra, dobra monsieur Panie! Kom hit, kom hit, kära bror! Gå på, gå på, ästu karl! Russi plattrade på sitt språk emot, så mycket the kunde, men ingen kom till annan.

När the sålunda hade manat hvarannan vid pass ¾ timma, sade länsman till bonden Michel i Östby, skjut! Han sköt, men träffade intet; ty thet var mörkt. Sedan sköt länsmannen thå straxt en Russi råmade och skrek illa. Vidare sköt en af Russis men Gudi lof träffade ingen. Sist sköt ock klockaren; man vet icke om han träffade, utan i thetsamma som klockaren sköt så bar thet af med ryssarne, thå tvenne hade then tredje emellan sig som hugg fick. Men efter the togo en galna väg vesterut, så måste the gööra vändning igen hit till prestgården. Nostrates stodo änthå stilla, och när the sågo ryssarne komma tillbaka mente the, att fienden ville hämnas etc. Thå ropade åter klockaren: Bussar, i gevär öfver allt! Men Russi sedan the fingo sin väg igen, som the kommit hade foro af i mycken räddhåga, lemnade en yxa och en säck efter sig; men alldeles intet fingo the med sig bort härifrån. På then tiden stridde Herren för Enångers kyrka och prestgård. Utan all tviflan hade fienden ernat röfva och bränna &c.

Måndagen litet före middagen kom hela Galleje-flottan hit in i Kyrkio-fjärden och lade sig vid Wåtnäs, hvarest the lågo stilla och spisade. Men underligt var thet, att the icke foro hit upp. Middagstiden foro the af norrut till Njutånger, hvarest the brände upp Iggesunds bruk samt många byar och ibland them Kyrkiobyn, ther tillika klockstapeln lades i asko, men Gud bevarade templet. Fienden var väl in uti kyrkan, men slapp ej in uti sacristian ehuru the med jernstörar och spett stötte på dörren, hvaraf hålen äro på dörren till vädermäle för efterkommande. Thet berättas ett: att fången Johan Thunman, som ryssen icke släppte förrän i Medelpad, visste tala om när han hemkom att then af the fem kossacker, som råmade efter skottet af länsman, blef begrafven utom Enångers-fjärden på Leskär, hvarest många sedan sett hufvud och ben liggande under en stenhop.

Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg


NYA DAGLIGT ALLEHANDA DEN 7/12 1860

Bref från Norra Helsingland

Inom flera provinser hafva föreningar bildat sig att skydda fornlemningar och minnesmärken från äldre tider; äfven i Helsingland har en dylik förening kommit till stånd, hufvudsakligast genom en enda persons tillgörande. Ehuru ännu helt ungt, knappast årsgammalt, räknar likväl Sällskapet för skyddandet af fornlemningar i Helsingland, omkring 100 medlemmar, och den verksamhet, som det redan utvecklat, samt den ifver, hvarmed saken i de flesta socknar af provinsen blifvit omfattad, torde tillförsäkra föreningen fortfarande möjlighet att verkliggöra afsigten med dess stiftelse — skyddandet af inom provinsen befintliga forntida minnesmärken.

Då det har visat sig, att dylika föreningar och deras verksamhet följas med allmänt interesse och uppmärksamhet af nästan hela landet, vill jag meddela några upplysningar om denna antiqvariska förening i Helsingland, om hvad den redan uträttat samt dess planer för närmaste framtiden för så vidt dessa kunna bestämmas. Först må det likväl tillåtas mig att nämna några ord om den ursprungliga anledningen till sällskapets stiftande.

För ungefär två år sedan, då Enångers nybyggda kyrka var färdig och den gamla, som hittils begagnats, blef öfvergifven, hemstälde kontraktsprosten doktorn m.m. Landgren i Delsbo ett förslag till Enångers socknemän, att få med egna medel inköpa den gamla kyrkan och så medelst från förstörelse rädda ett dyrbart minnesmärke af forntida bygnads- och målarekonst.

Kyrkan, som anses vara uppförd i trettonde århundradet, innehåller nemligen en mängd målningar i hvalfvet, hvilka, ehuru temligen bizarra och underliga så till utförande som val af färger, likväl förvåna genom den klara, vackra koloriten och räkna bland sig ett och annat enskildt parti, t.ex. en jungfru Maria-bild, som af kännare lärer förklaras mästerligt tecknad och utförd.

Doktor Landgrens anbud gaf emellertid bönderne något att fundera på; de hade just aldrig tänkt på, att deras gamla kyrka skulle ega något direkt penningevärde; de ville derföre fundera på saken och då vid samma tid ett nytt och högre anbud gjordes dem af en annan person, som likväl icke ämnade bibehålla kyrkan såsom dyrbar fornlemning, afslogo de det af doktor Landgren gjorda anbudet och stannade vid det sista. Men att låta den gamla kyrkan förvandlas till magasin eller kanske till och med nedrifvas, öfverensstämde ej med doktor Landgrens planer; han släppte ej dessa ur sigte, och efter mycket besvär lyckades han slutligen vinna en större del af församlingen på sin sida; det ingångna köpet upphäfdes och på allmän sockenstämma öfverlämnades kyrkan genom ordentligt protokollsutdrag i den nybildade antiqvariska föreningens vård.

Ty under denna tid, då doktor Landgren låg i underhandling med Enångersboarne, mognade hos honom planen att söka väcka hela provinsens interesse för frågan och derigenom gifva den en större vigt och utsträckning än om den af enskild person afgjordes. Förlaget att bilda en förening till skyndande af Helsinglands fornminnen omfattades med värma och vid den första sammankomst, som i och för saken hölls i Hudiksvall den 15 sistl. december, tecknade sig genast omkring 40 personer såsom betalande ledamöter. Listor hafva sedermera cirkulerat i socknarna; i närvarande stund uppgår medlemmarnes antal till 101 personer, och då ett par listor ännu ej återkommit, kan man antaga att ännu 40 till 50 namn tillkomma.

De vilkor, hvartill sällskapets medlemmar förbundit sig, äro att antingen årligen betala 1 rdr rmt eller också genom erläggande på en gång af 15 rdr s. m. varda från all årsafgift befriade. Härigenom, äfvensom genom frivilliga bidrag och inkomsten af en soiré har föreningen under årets lopp egt att disponera omkring 800 rdr rmt. Detta har dock ej varit tillräckligt i och för betäckande af de omkostnader, som måst göras för att uppreparera Enångers kyrka, utan har sällskapets ordförande, d:r Landgren, måst försträcka föreningen ett lån.

På kyrkan hafva tak och golf blifvit nyomlagda, så att den nu framställer sig i fullt presentabelt skick. Jag har fått mig meddeladt, att ordföranden, vid den allmänna sammankomst, som är utlyst att om några veckor hållas i Hudiksvall, ämnar föreslå sällskapet, att kyrkan användes till förvaringsrum för alla de i Helsingland befintliga fornlemningar, hvilka äro af beskaffenhet att kunna transporteras. Ehuru sådana minnesmärken ej talrikt förekomma, emedan de tyvärr blifvit förstörd såsom värdelöst skräp, så kan dock ett och annat derigenom ännu räddas undan ödet att i materialbodar eller på prestgårdsvindar förderfvas. I Tuna och Forssa kyrkor t.ex. finnas bilder, som kunna gifva en ledning vid bedömandet af medeltidens bildningsgrad och smak; i Delsbo bevaras ännu dörrar till gamla helgonskåp, försedda med målningar och utskärningar samt här och hvar påträffar man gamla rökelsekar, processionsfanor o.s.v. Tillika ämnar föreningen låta upprätta en utförlig förteckning öfver provinsens fornminnen såsom grafhögar, hällkiströr o.d. så fort dess tillgångar det medgifva och någon med tid och förmåga deråt vill egna sig.

Vitterhets-, hist- och antiqvitets-akademien har genom riksantiqvarien m.m. Hildebrand uttryckt sin tacksamhet för föreningen och lofvat sin medverkan, ehuru denna hittills icke kunnat tagas i anspråk, då kyrkan icke förr än helt nyligen blifvit iståndsatt.

Delsbo torde vara den socken i Norra Helsingland, som till namnet åtminstone är mest känd längre söderut. Ett dåligt rykte vidlåder denna socken och det är beklagligtvis blott alltför sant, att ett strängt omdöme om dess invånare med skäl kan fällas. Detta får dock icke tydas derhän, som skulle Delsbo socken endast vara bebodd af tjufvar, skälmar och mördare; Delsbo-bo’n är i allmänhet utmärkt redbar och ordentlig att hafva att göra med; han är en dugtig arbetare, stark och ihärdig ända till ytterlighet och är alldeles icke mer än någon annan begifven på dryckenskap. Men hans största fel tyckes vara, att han till följd af ett till ytan lugnt, men i botten hetsigt och oroligt sinnelag slår öfver i öfverdrift, åt hvilket håll han än vänder sig. Detta tyckes bevisas af det faktum, att de flesta brott, som i Delsbo begås, bära mer än annorstädes i Helsingland en afskyvärd prägel af hat eller hämd, och att sällan vid dem förmildrande och till viss grad ursäktande omständigheter förefinnas. Vidare tyckes Delsbo-bo’n ännu sakna allmänt utvecklad kommunalanda eller kanske rättare hederskänsla, som bjuder hvarje individ i en kommun att icke blott stå på eget, utan äfven på andras och allas bästa. Ett bevis på detta antagande lemnas deruti, att inom socken finnas åtskilliga byar, som bebos af idel illa kända familjer, hvilka son efter far, led efter led gjort föga till att skaffa sig bättre rykte.

Det är min afsigt att i några af de följande brefven meddela Nya Dagligt Allehandas läsare en mera utförlig teckning af Delsbo socken; denna gång inskränker jag mig till att gifva större offentlighet åt ett förhållande, som så väl inom Delsbo, som äfven inom en och annan af grannsocknarne t.ex. Norrbo och Bjuråker eger rum och väcker allmän förargelse. Här uti dessa socknar bedrifves nemligen lönbränning i så hög grad, att det är omöjligt, att vederbörande kronobetjening derom kan vara okunnig. Hvad Delsbo särskildt beträffar, så undrar jag likväl icke på, att kronobetjeningen derstädes icke vågar åklaga och beifra dessa olagligheter; det är väl alldeles obestridligt, såsom grundsats betraktadt, att hvar och en utan alla konsiderationer eller någon tvekan måste fullgöra hvad embete och tjenst ålägga, och detta kunde kronobetjeningen i Delsbo så mycket lättare göra, som en extra polistjensteman derstädes är tillsatt för att gå den ordinarie till handa. Men då åklagaren vid verkställande af ett bränvinsbeslag riskerar lifvet, alldenstund böterna vid ett sådant numera stiga till ett så högt belopp att de ofta uppgå till ett hemmans värde och således utgöra en alltför känbar förlust för att ej dyrt hämnas, och då tillika en stor del af allmogen håller tillsammans emot polismyndigheten, emedan man temligen allmänt är af den åsigt, att lönbränning ej är en olaglighet, så är ej att undra på, om diciplinen slappas eller alldeles ligger nere. Endast för några veckor sedan mördades en person i Delsbo genom ett skott, som genom fönstret en afton lossades mot honom, der han satt vid eldstaden; och denne person, som var allmänt erkänd såsom en nykter, ordentlig och bra karl, hade veterligen ej begått annat fel än att han alltför strängt hållit på och beifrat sina rättigheter. Med sådana exempel för ögonen, hvem undrar på, jag upprepar det, att ej kronobetjeningen vågar beifra lönbränningen?

Däremot kan man med skäl fråga: då kronobetjeningen ser sig för svag att göra sin myndighet gällande, hvarföre anmäler den ej förhållandet för länstyrelsen, hvilken det då tillkommer att vidtaga lämpliga mått och steg? Dessa äro i sanning af behofvet påkallade och behöfvas ju förr desto hellre; hurudana de böra blifva afgöra naturligtvis vederbörande bäst sjelfva, men blott en fråga, märk väl — icke ett förslag, vågar jag dock till dem framställa: då allt annat synes otillräckligt, månne en inqvartering af militär torde kunna anses såsom allt för strängt medel till att framkalla bättre anda och bättre ordning inom socknen?

Såsom en glädjande nyhet kan jag meddela den underrättelsen, att landshöfding Widmarks beskrifning öfver Helsingland, med all säkerhet torde vara vid jultiden tillgänglig i bokhandeln. Arbetet är nemligen färdigtryckt, med undantag af ett eller annat ark, som just i dessa dagar afsändts till boktryckaren, magister Edqvist i Upsala. Beskrifningen uppgår till nära 27 tryckta ark i oktavformat och är försedd med en planche öfver Faxehus, en gammal slottsruin helt nära Söderhamn. Upplagan utgöres af endast 1500 ex., och torde priset komma att blifva omkring 8 rdr 50 öre. Då landshöfding Widmark icke velat anmäla sitt arbete till subskription, kommer det hufvudsakligen att genom enskilda personer spridas, och tilltror jag mig kunna försäkra att boken uti Helsingland skall finna god afsättning, emedan den här med längtan emotses.

I sammanhang härmed kan jag också nämna, att sedan samme författares ekonomiska kartverk öfver Helsingland numera är i det närmaste utgånget ur bokhandeln, är författaren betänkt på att göra en ny upplaga deraf. Huru snart detta kan ske, är dock obestämdt, dels emedan den gamla plåten, för upptagande af skedda förändringar inom de sista 10 åren, som från kartans första utgifvande förflutit, behöfver delvis omändras, dels också emedan tjenligt papper måste från utlandet anskaffas.

Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg

Läs mer om Lars Landgren.


HEDRAD HJÄLTEINSATS  

—6M2— Uppgifter ur Enångers släktregister

1 HALFVAR OLOFSSON HEDIN, * 20/1 1690, s. t. bonden Olof Hansson i Hede sn, Härjedalen. Infl. t. Enånger 1713 som sockenskräddare. År 1717 då överhetens befallning utkom, att alla hantverkare skulle ställas under Gardet i Stockholm, tog Hedin båtsmans-lega. År 1718 fingo alla båtsmän ”soldate­gevär”, och utgjorde ett s.k. ”Enter-karla-rege­mente”, varvid han då utnämndes t. rustmästare o. 1719 nämnd som förare vid samma regemente. Samma år reducerades detta regemente, officerarne fingo avsked o. Hedin återtog sin skräddarsyssla i Enånger samt utnämndes som klockare år 1720. Vid ryssarnas brandskattning o. plundringsfärder efter svenska kusten år 1721 anlände ett antal kosacker till Enånger för att plundra o. bränna, men deras attack avvärjdes av Hedin som jämte länsman Michel Engman i Oppåker o. bonden Michel Persson i Östby drevo dem på flykten, varvid en del ryssar blevo dödade. Hedin omnämnes som en ärlig o. redlig man, omtyckt o. uppskattad av alla. G. 30/12 1722. † 24/12 1771.
Han ligger begravd nästan mitt emot södra kyrkodörren.
26B1 BRITA MÅNSDOTTER, * 24/11 1695, d. t. nämndeman Måns Olofsson i V. Bölan 12, Enånger. † 29/11 1769. (Fridsam o. stilla, uti allt en hedersgumma.)
MÅNS, * ./. 1720. Prosektor i chirurgi. † i Stockholm
CHERSTIN, tv., * 2/1 1724. † 13/1 1724
OLOF, tv., * 2/1 1724. † 11/1 1724
SIGRID, * 8/4 1728                                              1D4
OLOF, * 10/1 1733. † 6/5 1733
CHERSTIN, * 30/3 1736                                        8H4
OLOF, * 22/1 1739. † 28/7 1843

 



Altaret i Enångers gamla kyrka. Källa: Wikipedia



Predikstolen i Enångers gamla kyrka. Källa: Wikipedia


Enångers gamla kyrka. Predikstolens solsymbol med Guds namn JHWH på hebreiska.
Källa: Wikipedia


En av kyrkans många välbevarade takmålningar, föreställande Sankt Augustinus. Källa: Wikipedia



Träskulptur i Enångers gamla kyrka från 1520 av Haaken Gulleson. Källa: Wikipedia

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78.
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra. 

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö


 Till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *