Här får vi en unik inblick i de exklusiva kläder som tillhörde den omkomna kapten/adelsman Nils Girsström hustru Margareta Tornæa .
Adliga ätten Girsström nr 1295
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
HUDIKSVALLS TIDNING DEN 8/12 1984
Christer Westerdahl är antikvarie vid Örnsköldsviks museum men nu tjänstledig för att skriva en doktorsavhandling om det marina kulturlandskapet.
I dag berättar han om en farygskatastrof utanför Jättholmarna i norra hälsingland där 22 människor omkom. Han återkommer senare med ytteligare ett avsnitt.
Kring fartygskatastrofer vid hälsingekusten 1695-96
Jag skrev i slutet på 1970-talet en serie artiklar i Hudiksvalls-Tidningen om marin arkeologi i Hälsingland. Där berättade jag om erfarenheter från en stor inventering av vrak och sjöleder längs Norrlandskusten. För Hälsinglands del har jag också avrapporterat en del i uppsatser för Hälsingerunor. (1978, 1980).
Sportdykare i Enånger och Hudiksvall har följt mina tips vid flera kurser i marin arkeologi. Flera nya fartygsvrak har t.ex. lokaliserats, och Hälsinglands museum har idag ett gott samarbete med dykarna.
Inte heller jag har lagt av med forskningen. Just nu sitter jag och plitar på en doktorsavhandling i ämnet.
Då och då får jag också intressant material av jur. dr. Ilmar Arens i Stockholm, som går igenom gamla tingsprotokoll på Riksarkivet. De har visat sig vara av väsentlig betydelse, inte minst när det gällt att lokalisera äldre fartygsvrak. Men även som illustrationer av Norrlandskustens sjöfart och handel i äldre tid är de ovärderliga.
Här tar jag upp ett par arkivfynd, som Arens, jag själv och dykarna tillsammans har hunnit bearbeta något.
Tjugotvå omkom
Den kanske mest intressanta förlisningen har jag valt att behandla först, fastän den kommer senare i tiden. Den får betraktas som en verklig katastrof, säkerligen som en av de största civila olyckorna i det bottniska området i sin tid.
Hela tjugotvå personer omkom ombord på en skuta från Torneå stad 14 september 1696. Vi kan, om vi vill, jämföra med en annan stor olycka som ägde rum vid Granön på gränsen mellan Hälsingland och Gästrikland år 1668. Där gick ett fartyg från Uleåborg under, med ett tjugotal omkomna. Ett halvdussin räddades (Hälsingerunor 1980 sid 140). Det är möjligt att vraket påträffats, även om identifikationen är svår.
Att döma av några antydningar i tingsprotokollen måste några ha överlevt även Torneskutans förlisning.
Fastän det inte utsägs i de papper vi gått igenom hittills blev skeppet med säkerhet offer för en av de första höststormarna från nordost. Det uppges ha gått under ”utför Jetzholmarna (Jättholmarna)”.
Godset tycks ha spridits utefter hela kusten, t.o.m. söder om Hornslandet. I Torneå rådhusrätt och på något annat ställe talas i stället om Bålsön. Vi kommer att återvända till den saken.
Arens uppgifter kommer från flera olika protokoll i Svea hovrätts arkiv, de s.k. renoverade domböckerna för Gävleborgs län. Tingen äger rum i Hudiksvalls stadsrätt eller i stadens omnejd. De fakta vi fått fram behandlar egentligen enbart strandgodsets öde, respektive ersättningskrav för detta från ägarnas sida. Men vi får därav veta föga om hur och var olyckorna ägt rum. Det får vänta tills senare. Möjligen är det en fåfäng uppgift.
Extrating i Välsta
Redan 17-22 december 1696 hölls extraordinärt ting i Välsta länsmansgård, i närvaro av ”Crono BefallningsMannen Wälbetrodde” Johan Broman och följande edsvurna nämndemän: ”Nilss Persson i Rogstad, Ion Larsson i Östanå, Mårten Erickson i Lija, Pär Swänsson i Ronstad, Erick Olsson i Åkre, Johan Persson i Bärga, Nils Pärsson i Mathnäs, Ion Ersson i Kongzgåle, Anders Larsson i Håstadh, Erick Pärson i Trogstad, Lars Persson i Östanwijk och Pär Larsson i Idnår:”
”Först företog sigh Tingzrätten att noga inqvirera (undersöka) och ransaka huruledes aflupit wedh Bärgningen ad dhe åthsksilliga saker som waret på Hans Danielssons Skutha i Tornö (Torneå) hwilken sisteleden 14 Sept (1696) utför Jettzhollmarna ynkel. Omkommit och förolyckatz, då äfwen 22 personer måst sättia lijfet till”.
Broman hade uppdragits ”af samptel(ige) Interessenterne i Tornö” som ”dhenna Stora Siöskada lijdet” att han skulle ”å dheras wägnar agera emoth en hoop bönder och flere af dhetta Tingelaget som sig wedh samma bärgning otroligen åthburet (burit sig åt trolöst)”.
Eftersom en krono befallningsman enligt kungligt brev (från mars samma år) ej fick vara förtroendeman nåt privata hade Broman överlåtit sin fullmakt till Sicus (!) Erick Talsten. Samtidigt måste han dock själv bevaka kronans rätt ”emädan Hans Kongl. Maij:tt och Cronan hafft några Victualie wahror på samma Skutha inskeppade”.
Förlorade hustrun
Protokollet åberopar först ”Hr Capiteinen uthj Calix Wälborne (adelstitel) Niclas Girsström som inte bara förlorat saker, hwilka illa blefwet handterade,” utan även, än värre, sin egen hustru.
Nils Girs, adlad Girsström, hade ett intressant levnadsöde. Han var född i Stockholm omkring 1650, vilket vi kan sluta oss till av att han blev volontär vid de la Chapelles bataljon i Narva 1664, avancerade till förare och fältväbel, efter tio år till fänrik och sedermera även till kapten vid Västerbottens regemente.
Han blev alltså t.o.m. adlad år 1691. Efter olyckan med hustrun fick han majors avsked 1703, men deltog ännu 1710 i slaget vid Landskrona ( Landskrona 1677 och Helsingborg 1710) där han blev ”illa kväst och fången”. Han bör också ha avlidit samma år, eller strax därefter, varmed ätten Girsström utslocknade. Ende sonen Carl blev kapten 1707 och stupade nämligen före fadern 1709 vid Radjovka i Ryssland.
Nils Girsströms maka hette Margareta Tornaea och var född 1652 som dotter till prosten och kyrkoherden i Torneå Johan Jonae Tornaeus och hans maka Margareta Kiörning. Hon drunknade alltså vid skeppsbrottet 14/9 1696 i Hälsingeskärgården.
Kroppen påträffades i Strömsbruk
Hennes ”lekamen” fördes ”av wädret och wågen” till ”Landz uthanför Ströms bruk”. Här påträffades det av två brukskarlar, Anders Hansson Langh och Per Johansson lördagen 19/9 1696. Sedan de fått kännedom om förlisningen ”fölgdes han (Anders Hansson), tillijka memdh Pehr Johansson till Stranden, en Halfmijhl wed pas ifrån bruket, i mehningh at upleta til Landzdrefwet godz”.
De fick efter en stund se en ”Halftunna” och ”blefwo warsse en qwinnes person liggande emällan 2:ne stehnar, vändandes ryggen till landet, bar om hufwudet, och dhen en fothen (fotsid?) kiortel kring wreden, så att Kiortelsäcken stod ända full af wäder uthpå ryggen” — ”samma gång tordes dhe intet medelst räddhåga lijket ringaste röra, mycket mindre draga dhett till Landz, i ty dhe och befahrade, att som räfespor i sanden syntes, hade räfwarna lätteligen öfwer Natten kunnat skämma lijket”.
Begärde hittelön
Eftersom kaptenskan Girsström hade haft ”en skön guldkädia om Halsen” anhöll brukskarlarna om tillbörlig hittelön.
Detta är också enda tillfället vi i protokollen hör något talas om kvarlevor efter de omkomna, och det gäller då, betecknande nog, en ståndsperson med ett dyrbart smycke.
Byggmästaren Nils Andersson i Ström hade vidare, tillsammans med fyra kamrater, bärgat 7 tunnor lax och ½ tunna kött, vilket anmälts i laga ordning. För detta erhöll de en fjärde part. Dock utgick ingen hittelön för en ½ tunna lax med ”Cronomärke”.
På samma sätt hade Oluff Ersson, Oluff Persson i Frölland, för vilken fadern Pehr Olsson svarade vid tinget, och Mårten Ersson i Wija (Via) bärgat 8½ tunnor lax, 1 tunna strömming, 3 pund smör och 2 tunnor torr sik. Därav mottogs en tredjeparts av upphittarna. Inte heller här fick man någon hittelön för 2 tunnor ”Lappsijk” som tillhörde kronan.
I Simpviken hade ”Nordahlen, Erick Persson, Oluff Jonson och Oluff Mårtzon i Stambnäs (Stamnäs)” bärgat 6¼ tunna lax och ½ tunna strömming.
I Ysbyskärenb (Östbyskären, d.v.s. kring Lakbäck?) bärgade Ion Olsson, Sven Larson och Anders Olsson i Ysby (Östby?), den 20 sept. ”då dhe kommet ifrån Kyrkian”, en tunna sik, och under ömåndagen, massor av lös lax, 2 halvtunnor lax, varav en med kronomärke, samt en kista. Bärgarlön utgick också här, undantaget för kronans halvtunna.
Kistan tillhörde skepparen på skutan, Torfast Abrahamsson, ”som Skuthefolket berättadt, hwilka och henne med alla inneliggande Saker till sigh taget”. Här alltså möjligen en antydan om att några överlevt olyckan, om med ”Skuthefolket” menas sådana och inte deras ”intressenter”
Därmed är vi inne på ett allvarligare mål.
Bärgade hudar
Klockaren Peder Andersson hade med sin dotter Karin 17/9 farit ut på en ”Hållma, kallad Ållmerna (Olmarna), belägen ¼ wäg ifrån fasta Landet, hwar äst han hade sin Siöbodh och Kokehus, i mehning att föra dhär ifrån något Löök, sampt see om sina getter, som där woro”.
Dottern observerade på återvägen en ”tunna, samt annat, flytande på wattnet”. Andersson far då tillbaka till holmen och kunde bärga ”wed pas 11 st Rhenshudar, en Smör Bytta, ett flaskefoder, en Lås (?) tunna. De blev därefter kvar i fiskeläget och bärgade på fredagsmorgonen ”flere hudar” — ”en Rhenfäll, en stor Kista, en stor Smörbår, 2 dito mindre samt ett öhlfat” etc.
Peder Andersson hade enligt sig själv bärgat sammanlagt 30 renhudar, fastän det till sistlidet ting uppgivits 32. Kistan hade han brutit upp och lagt innehållet på backen: ”ett partij räckta Laxar, brödh, Lapphandskar, Kläder och andra Mathsaker, men i wisshet, huru mycket dhett waret i Kistan af hwart slaget, wille han eij bekänna…”
Det blev omsider mycket besvärligt för vår klockare.
Värdet på bärgat gods och varor som han delvis gömt hemma eller fört till Gävle uppgick till den mycket betydande summan *) 167 daler. För brottet skulle han böta tre gånger värdet och ”orckar inte, plikta med kroppen”.
Desto allvarligare blev kistan och dess innehåll som förts sjövägen till ”Påhl Erssons Siöbodh”.
Innehållsrik
Däri fanns mycket exklusiva saker:
”Swart kläde, diverse silkesvaror. En blommeradt Manto (framanteau, ett löst sittande, långt och luftigt klädesplagg för damer), En swart Manto, Ett par Skinstrumpor, En fiolett Solkes tröija, 15 st Rhenhudar, Ett par hwijta hanskar, En fontage Mössöa 8 Fra fontange, en mössa med bandrosetter att placeras på en speciell hårklädsel för damer som fått namn efter Ludvig XIV:s älskarinna, (hertiginnan av Fontanges) medh brunt gyllenduk (duk med invävd guld eller silvertråd, brokad), En Nattkappa i Lärufft, Ett par broderade Lappskor etc. etc. Kaptenskan Girsström, om man får gissa på henne som innehavare, har sannerligen varit en dam av värld!
Summan uppgick till 795 daler 18½ öre kungligt kopparmynt! (se prisomvandlare). Sannolikt motsvarar detta en stor del av själva skutans värde. 1688 förliser ett fartyg från Uleåborg i Luleå skärgård, för vilket ägarens änka av plundrare begär 800 daler. Detta torde representera ungefär ⅔ av värdet enligt tingsförhandlingarna.
Klockaren dömd
Peder Andersson dömdes därför att bliva ”upphängd, efftersom summan wijda sträcker sigh öfwer 60 D:r Sölfwermynt”. Man föreställer sig att kring 60 daler gick priset för ett människoliv, en som det tycks graderad och grym rättvisa. Men om domen gick i verkställelse vet vi ännu icke. Observera skillnaden mellan koppar- och silvermynträckning.
Den andra rättegången vi tänkt behandla ägde rum 11 januari 1697 i Hudiksvall, i närvaro av borgmästaren Oloff P. Ström och rådmännen Pell P. Bojae, Johan Märtt och Anders Frisk.
Skottkarlen Thomas Nilson (en skottkarl eller skottman är en person som utan att äga burskap i stad erlade skott — d.v.s. en slags avgift — till staden för att där driva näring eller inneha fast egendom (Svenska Akademiens Ordbok), men i Dahlgrens Glossarium (1916) citeras Stiernman 1681: —”skåttkarlar som arbeta på landet och inga mantalspenningar underkastade äro”) hade bärgat gods från Torneskutan och till H:r Inspectoren Wälb(etrodd)e Johan Ratkin uppgivit att det bestod av en enda renhud. Emellertid hade det blivit bekant, att han även funnit lapphandskar. Nilson tillstod också att han efter 14 dagar vid Ollmarne funnit hela 26 par, varav 4 försålts. Dessutom hade han hittat tre byttor, där det åtminstone i en fanns ”Snotterbähr (hjortron)” men de var ”förskiämbde” — ”hwarföre han det intet tillforne angifwit —”
Nilson hade sålt ett par handskar till vardera bonden Swän Persson ifrån Forsa och Komsta by, som också var inkallad, till Perssons granne, Joen Jörensson, Erich Kiählsson och Anders Olsson i Hosta (Håsta) och Nills Joensson i Holum.
Rätten frågade Nilson om han inte visste att han måste anmäla ”strandwraak”. Nilson svarade att detta ”warit skedt uthj enfaldigheet”, men att han även berättat för Nills Ersson i Backan att han hittat handskarna. Ersson intygade också att Nilson några dagar före jul, på extraordinära tinget i Rogsta (det förra vi refererat) sade sig ha hittat 40 par handskar. Nilson genmälde att han kunde gå ed på att det inte varit flera än 31.
Rätten beslutade att han enligt sjöskadebalken hade rätt i en halvpart i den renhud han upptagit. Däremot skulle han plikta för tjuvnad på de 31 handskparen, med tredubbel böter mot värdet, totalt 11 daler och 20 öre silvermynt ”och emedan han intet har att böta med, plichte med Kroppen”.
Den därnäst inkallade Jöran Mårtensson hade anmält till rådmannen Bojae att han funnit en renhud, 26 par lapphandskar, 4½ par lappstövlar och två lappmuddar ytterst på Agön. Två godemän, Hans Eliesson och Oloff Backman hade efter Bojaes råd ”besichtigat” Mårtenssons hem och icke funnit mer än de uppgivna persedlarna.
Mårtensson belönades för sitt välförhållande med en halvpart i bärgarelön, ”och dy bekom han 2:ne lappmudar och 3 par lapphandskar”.
Det blev mera av samma vara. Hudiksvallsborgarna Mäster Samuel Schirman, Anders Biörckman och Nills på backan hade tillsammans med Johan Pedersson i Komsta bärgat inalles 69 renhudar ”wedh Holich (Höiuck) och Ollmarne”. Rätten kunde konstatera, att de levererat en del renhudar mot kvittens till ägarna, Simon Strand, Samuel Persson, Hindrich Hindrichsson och Hindrich Ruut i Torneå. Till samma adress hade gått kläder, linne och annat upphittat gods.
Rätten fann emellertid skäligt, att de i bärgarelön borde åtnjuta en tredjedel av alla renhudar, enligt den dåvarande tjuvabalken.
Det framgår av andra handlingar i samband med last av laxtunnor, ägda av Erich Johansson och Henrich (Hindrich) Henrichsson i Nedre Weijkala (Vojakkala by vid Torneå), att samma fartyg varit på väg till Stockholm. Ägaren av själva skutan bär namnet Hans Danielsson. Skeppare, möjlig delägare tillika borgare i Torneå stad var Torfast Abrahamsson, som framgår av Torneå rådhusrätts papper. Abrahamsson tycks ha inlagt ”uthi Rätten een Schrift” efter olyckan, vilket i så fall visar att inte varit med eller åtminstone överlevt katastrofen. Möjligen skulle dock inlagan kunna ha inlämnats av hans efterlevande.
I övrigt har olyckan eftersökts i den grundliga stadshistoriken Tornion kaupungin historia (Torneå stadshistoria) del I, författad av Ilkka Mäntylä. Min finska är emellertid inte riktigt vad den kanske borde ha varit. Tvåspråkiga forskare i Torne området har lovat sin medverkan i det fortsatta arbetet och vi får se vad samarbetet kan bära för frukter.
Det bärgade gods som dyker upp i denna förlisning är främst traditionella handelsvaror från ”Norra botten:” lappskor, lapphandskar, renhudar, sik, lax men märkvärdigt nog ingen tjära, för vilket område kring Torneå även var bekant. Tallösa fartyg med dessa stapelvaror har passerat Hälsingland på väg från Bottenviken, både den svenska och den finska sidan, till framförallt Stockholm, men även andra orter längre söderut, ja även österut, eftersom den finländska västkusten ofta undveks till förmån för den svenska. I övrigt finns exklusiva kläder och andra persedlar som tillhörde passagerare som kaptenskan Girsström.
Vi har anledning att tro att detta är ett ganska representativt urval handelsvaror för ett fartyg destinerat från Torneå till Stockholm under 1600-talet.
Det är i sanning en våldsam sjöolycka där vrakgods har spridits från Strömsbruk i norr till Agö området, med Olmarna och Hölick i söder. Denna spridning verkar lite egendomlig, vare sig man anser att förlisningen skett vid Jättholmarna eller Bålsön. Låt då vara att vindarna kan ha slagit om under den tid lasten låg och guppade på öppet hav, likaså att strömmar påverkat fördelningen. Min tro är därför att fartyget mer eller mindre brutits sönder ute till havs, måhända medan man försökt rida ut stormen för ankar. Jag har ett annat exempel på ett fartyg på väg till Luleå vid 1700-talets slut som uppges ha ”rämnat”, denna gång utan direkt påverkan av stormvågor. Kanske inte heller tackel och tåg alla gånger var i bästa skick. Skepparna var amatörer, i sin dubbla kapacitet av sjömän, borgare/handlare och binäringsbönder eller fiskare, vilket inte heller borgade för sakkunniga skeppsbyggen eller underhåll.
Att i dag försöka lokalisera skeppsvraket efter Torneskutan av år 1696 är i så fall helt utsiktslöst.
Källa: Christer Westerdahl
Avskrift: Viveca Sundberg
*)
1686. 1 daler carolin (4 mark) = 15 mark koppar mynt (3¾ daler k m = 1¼ daler sillver mynt).
Källa:
Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62