ANDERS ERIK WEDMARK , kallad Döbben, från Lennsjö blev knivmördad i Skärås 1907
Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Mordet på Döbben i Skärås 1907
På logen hos Norells i Skärås var det brukligt med midsommardans varje år.
Så var det också midsommarafton 1907. Folk kom från alla håll. Ungdomar och äldre, alla sjöng och var glada. Ett gäng kom från Lennsjö med den beryktade Döbben i spetsen. Döbben var känd som en suverän huggare och kolare och hade erhållit utmärkelse (en matsked i silver med inskription) för erkänd duglighet. Det berättas att hans senor var som rep.
Hans häst som gått på bete ett stycke från gården hade blivit djupt knivskuren i den vänstra länden och nu skulle den skyldige hittas och straffas.
Snart nog drog det ihop sig till gruff. En dräng på gården hade hämtat en kniv för att som han sa, försvara sin bror. Med den högg han nu Döbben djupt i magen. Man insåg genast att han var allvarligt sårad och omedelbart måste under läkarvård i Hudiksvall. I hast plockar man fram en lättsprungen vagn där han blir nerbäddad i halvsittande ställning. Sedan bar det iväg allt vad hästen förmådde och den steniga och spåriga vägen tillät.
Turligt nog hann de fram till hamnen i Moviken innan den lövade båten Tamm skulle avgå. Ombord finns ett sällskap med bl. a Natan Söderblom som var ute på en lusttur. Förskrämda ser de den blodige Döbben bäras ombord. Under färden talar Natan Söderblom lugnande och förtröstande med den döende men inget hjälper, livet flyr innan båten når hamnen i Näsviken.
Dråp vid danstillställning.
HUDIKSVALLSPOSTEN DEN 27/6 1907
En ny sorglig missgärning har begåtts i Bjuråker. Det var i måndags afton under dans hos arbetaren Norén i Skärås. Dit kommo några pojkar från Lindbo och Ländsjö, hvilka skola ligga i en sådan där småfejd med Skäråspojkarne, som allt som oftast förekommer i Bjuråker. Under dansen fälldes några glåpord mellan de båda partierna, hvarvid kolaren Anders Erik Vedmark från Ländsjö gaf en af Skäråspojkarne ett slag öfver axeln med en stör, hvarpå Skäråspojken ryckte upp sin revolver. Men nästan i samma ögonblick fick Vedmark ett knifhugg i vänstra sidan, så att han ej hann längre än till dörren, innan han föll till marken.
Dagen därpå, i tisdags, då han skulle föras ned till lasarettet i Hudiksvall, afled han af knifhugget strax innan man kommit fram med honom till Näsvikens station.
Dessförinnan hade Vedmark för länsman Stertman på dennes fråga förklarat, att det var bondesonen Per Timan från Norra Långsbo som knifhuggit honom. Timan blef därpå i går häktad och införpassad till kronohäktet i Hudiksvall.
Dråparen erkänner.
HUDIKSVALLSPOSTEN DEN 4/7 1907
Den för dråpet i Bjuråker af kolaren A. E. Vedmark från Ländsjö häktade bondesonen P. Timan från Norra Långsbo, hvilken hittills nekat, hade, i tisdags, då länsman Nordendahl från Bjuråker var inne på kronohäktet för att utföra talan i mål mot en annan Bjuråkerspojke — äfven det för misshandel under en danstillställning — bedt att få tala med länsmannen samt erkände då för denne, att han var Vedmarks baneman.
Timan lär nu vara djupt förkrossad öfver sin missgärning.
HUDIKSVALLSPOSTEN DEN 6/8 1907
Dråpet i Bjuråker förekom nu till slutrannsakning. Per Timan vidhöll att hans handling ej var öfverlagd, utan att han i förargelsen öfver att Vedmark slagit hans broder Jonas Timan i hastigt mod huggit knifven i Vedmark. Dådet skedde, som bekant, vid en midsommardans i Skärås, där det enligt de hörda vittnena skjutits med revolver och tycks ha gott så där småtrefligt till att pojkarne väl kunde ha anledning att instämma i det gamla uttrycket: ”Tockna baler göra vår ruin”.
Ett vittne som kommit med Ländsjö- och Lindbopojkarne till Skäråsdansen, förklarade emellertid bestämdt att det ej funnits någon afsigt hos dem att söka gräl eller slagsmål. Deras ankomst hade hälsats med ett starkare skrän och oväsen, hvilket dock snarare synes ha varit menadt som en välkomsthälsning än som en utmaning. Åtminstone visste vittnena intet som tydde på någon krigisk afsigt.
Ingen af vittnena hade riktigt observerat, hur det gick till när Per Timan gaf Vedmark banehugget. Vedmark torde emellertid ha varit på väg ut ur dansbanan, då ett skott small. Härvid vände Vedmark sig om och yttrade: ”Är det åt mig ni skjuter?” Omedelbart därpå suntes han svänga sin stör i luften och så spridde sig ryktet att Vedmark blifvit illa knifhuggen. Så berättade ett af vittnena, om hvilket det hette i polisrapporten, att han torde varit den ende bland alla deltagarne — de manliga notabene — som varit nykter.
Som bekant hade emellertid Vedmark med stören slagit till Jonas Timan, så att denne segnat ned ett tag. Jonas hade emellertid rest sig och ryckt fram sin revolver, som Vedmark slagit ur handen på honom. Nästan samtidigt hade Per Timan huggit knifven i Vedmark.
Timan dömdes för uppsåtlig men af hastigt mod föröfvad misshandel med lifsfarligt vapen, hvaraf döden följt, till straffarbete i 5 år. Därjämte skulle Timan ersätta statsverket dess kostnader i målet samt Vedmarks änka med 200 kronor årligen under hennes återstående lifstid samt med 75 kronor årligen för hvart och ett af hennes minderåriga barn, tills de fyllt 15 år.
Källa och avskrift: Viveca Sundberg
Ur boken: En polisman berättar om brott i Hälsingland, av Jan-Eric Berger 2021.
Polisman Jonas Stertman var vid den här tiden stationerad i kyrkbyn i Bjuråker.
Jonas Stertman
Följande uppgifter är hämtade ur boken:
Tidigt på midsommardagens morgon 1907, kom en man och väckte mig genom häftiga bultningar på fönster och dörrar och upprepade rop.
Då personen i fråga, en hemmansägare, som jag mycket väl kände blivit insläppt, och en god stund tummat på sin nedsölade hatt, som under natten sannolikt varit i våldsam beröring med någon lergrop, kom ärendet så småningom fram.
Han berättade nu i korta drag, att en person, en kolare Anders Wedmark vid en danstillställning i byn Skärås, under natten blivit illa knivskuren. Det var t.o.m. fara för hans liv. På grund av detta sistnämnda yttrande förelåg ”fara för livet” kunde jag sluta mig till, att skadan sannolikt inte var av enklaste slaget. Det var känt, att folket där uppe i skogsbyarna brukade skämta över ”att de tålde så eller så många tum stål”.
Han hade inte det ringaste kännedom om vem som utförd dådet.
Efter att jag gjort en del anteckningar, och personen avlägsnat sig, slängde jag på mig min uniformsrock och satte på mig länsmansmössan. Jag tog med mig en revolver, en batong och ett par handbojor, tog min velociped och cyklade iväg till den i närheten boende provinsialläkaren. Jag väckte honom och underrättade om mitt ärende. En timme därefter var vi placerade i en gammal schäskärra, och i vanlig gästgivarlunk styrdes färden i den vackra midsommarmorgonen upp mot skogsbyn, efter inte allt för angenäma vägar.
Efter tre timmars färd var vi framme i byn, och någon svårighet att hitta till platsen där den knivskurne befann sig förelåg inte, då vi möttes av ett flertal mer eller mindre nyktra midsommarfirare, som var villiga nog att lotsa oss till rätta.
Det var inte någon vidare angenäm syn som mötte oss denna midsommardags morgon. Den knivskurne mannen låg i en ganska tarvlig säng, med gråtande hustru och fem-sex gråtande, mer eller mindre klädda minderåriga barn stående runtom. Sedan vi lyckats bringa någon liten reda i rummet och få såväl hustrun som barnen för tillfället avlägsnade, gjorde doktorn sin undersökning. När detta var gjort och vi kom ut på gårdsplanen var minst ett hundratal personer samlade där. Då meddelade doktorn undertecknad, att inga som helst utsikter fans att rädda livet på den knivskurne, men sin plikt likmätigt ville doktorn ordna det så, att den misshandlade skulle forslas till närmaste lasarett. Efter många besvärligheter lyckades jag till sist uppringa ett fyrhjuligt åkdon. På detta bäddades med hö, halm och madrasser m. m. Först kördes den sjuke efter mycket obanade vägar till ett gammalt järnbruk, från vilket han sedan fraktades två mil med båt till närmaste järnvägsstation.
Då Wedmark skulle bäras från båten till järnvägsvagnen på bangården, drog han sin sista suck.
Vid obduktionen visade det sig att hugget, som sannolikt utdelats med en större kniv trängt in i bukhålan från högra sidan.
Efter en del förhör på platsen, måste jag på grund av särskilda omständigheter vid tretiden på eftermiddagen lämna byn med adress bostaden. Då jag vid femtiden kom hem, underrättades jag att Wedmark avlidit under transporten till sjukhuset.
Jag satte mig därefter omedelbart i förbindelse med den ordinarie länsmannen, som sa att han inte fått det ringaste meddelande om tilldragelsen. Han var trevlig nog, att skälla ner mig i telefon, under förklaring, att hade jag utan att underrätta honom om dådet börjat undersökningen, kunde jag fortsätta. Jag föreslog honom att vi senare på kvällen skulle resa upp till byn. Då sådant helt naturligt inte kunde frångås, gav ha så småningom med sig och lovade att följa med. Ett villkor var att fjärdingsmannen skulle vara med och skjutsa, och att jag skulle se till att han skulle ta en ordentlig matsäck med sig. Det kan tilläggas att såväl länsman N. (V. Gottfrid Nordendahl bosatt vid Norrboån) som jag vid tillfället var ungkarlar. Fjärdingsmannen var gift och räknades till storbönderna i socknen, hade enligt länsmannens åsikt god råd att föda oss under ett par dagar. Ja, länsman N. förnekade sig aldrig när det gällde att spara ett öre.
Det kan först som sist sägas, att den kommande nattens spaningsarbete, hur ansträngande det än var i störtregn hela natten och sjuk som jag var, likväl ledde till ett oväntat resultat. En yngling i 25-årsåldern vid namn Per (Timan) från grannsocknen, anhölls av mig i en ladugård, där han låg i en säng tillsammans med två flickor, döttrar i gården. Han var skäligen misstänkt att ha utdelat det dödande hugget.
Förspelet till tragedin är i kort följande:
Det hade under lång tid rått ett spänt förhållande mellan den manliga befolkningen i två intill varandra liggande byar, Skärås och Lennsjö. Det hade inte varit långt mellan drabbningarna dem emellan.
Orsaken till rådande missämja har varit ogörligt att få exakta uppgifter på, men det gissades att det ursprungligen rört sig om bättre rätt till någon ”Evas dotter”. Det ena hade givit orsak till ett annat, och på så sätt hade hatet fortgått från far till son, utan att någon egentligen visste om ursprunget.
Om under årens lopp en person från annan bygd slog ner sina bopålar i en av byarna tillfälligtvis eller ständigt; strax gjorde denne gemensam sak mot ”fienden” i grannbyn. Oaktat han inte känt eller kände en enda i motsatta lägret. Fiendskapen fortsatte med rasande bitterhet, och den ena byn var sannerligen inte bättre än den andra.
En dag på våren anmäldes till mig, att en under det närbelägna bruket lydande kolare i Lennsjö, Wedmark, fått sin häst som var ute på bete rätt illa knivskuren. Jag reste upp till hästägaren kolaren Wedmark som var förtvivlad över det skedda. Han hade endast en häst, och mycket körslor på vårsidan, både för bruket och för egen del. Han visade den grova fina arbetshästen som blivit tilldelad ett knivhugg på vänstra länden. Knivhugget uppmättes vid besiktning till något över 12 tum i längd, och hade genomträngt huden i dess helhet.
Genom förhör med kolaren Wedmark och ett flertal andra personer i byn, framgick det, att dådet sannolikt var en hämndakt från någon person i Skärås.
Efter att varje dag, under en hel vecka, varit sysselsatt med affären, fick jag så småningom ett uppslag, som ledde till att jag anhöll en person, en 21-åring vid namn Ante från Skärås. Han fann efter åtskilliga förhör för gott att erkänna.
Han sökte emellertid i det längsta hålla fast vid, att han endast slagit hästen, med en torr granbuske med vassa avbrutna kvistar. Någon del av dessa hade möjligen trängt in i huden, och då Ante efter slaget dragit till sig busken, hade huden rispats upp. Vid flera besök på platsen där dådet ägt rum, kunde gärningsmannen, trots noggrant sökande inte hitta ”busken”. Sedan veterinär tillkallats och intygat att skadan förövats med ett skarpt föremål, sannolikt en kniv, erkände Ante sig så småningom skyldig.
Orsaken till nidingsdådet, Förklarade gärningsmannen, var att han för sin personliga del inte burit något särskilt agg eller hat till kolaren Wedmark utan till byborna in corpore. Han hade påverkats till detta
av ett flertal av kamraterna i byn. Vapnet, en större s.k. morakniv, sa han att han tappat någon dag senare, en sak, som det visade sig, kunde vara riktigt.
Gärningsmannen slapp ganska lindrigt undan. Han fick försona sin gärning med 2 månaders fängelse samt ett visst belopp i skadestånd till ägaren.
Åter till dådet i Skärås
Några dagar före midsommar hade Skäråsborna bestämt att på midsommaraftonen och natten fira den traditionella midsommarvakan med dans. De skulle inte ha någon löv- eller flaggprydd stång, utan i stället ha den på tröskladan hos en mindre hemmansägare i byn som t.o.m. var ledamot av socknens skolråd. Det var ett oförlåtligt förbiseende av Skäråsborna att de inte låtit sina vedersakare i grannbyn fått veta om den kommande danstillställningen. De hade inte tänkt sig in i saken. Om Lennsjöborna kom till danstillställningen, skulle hämnd över nidingsdådet på kolarens häst sannolikt komma att utkrävas. Vid den tanken, hade några av de mera besinningsfulla i byn föreslagit att danstillställningen skulle inhiberas. Men majoriteten där, som alltid, vann genklang, och dansen skulle under alla omständigheter gå av stapeln.
För att vara på den säkra sidan för en framgångsrik batalj mot Lennsjöborna, hade de mer aggressiva i Skärås, i god tid pratat med bönderna Per och Lars T-n från grannsocknen. Deras föräldrar hade en fäbodstuga inte långt från byn, där bröderna skulle vistas under midsommarhelgen. Båda ville på midsommaraftonen komma till danstillställningen i Skärås och hjälpa till att ”klå” Lennsjöborna om övermakten skulle bli för stor. Att de med odelade känslor fann sig smickrade av detta anbud, framgick vid polisförhören. De fullgjorde sitt uppdrag på sådant sätt, att det åsamkade en av dem förlust av friheten under många år.
Emellertid nalkades den för de flesta så efterlängtade midsommaraftonen. Redan vid åtta-niotiden på kvällen började såväl gamla som unga av båda könen att samlas på gårdsplanen och del i ladan där balen skulle äga rum. Omsider tog dansen sin början under det enradiga dragspelens taktmässiga toner.
Vid tolvtiden på natten hade ett tjugotal Lennsjöbor samlat sig vid en gård där i byn, för att i samlad trupp tåga mot Skärås. Vägen mellan dessa byar var cirka 3 kilometer. När Lennsjöborna kommit på en höjd ovanför Skärås, från vilken de hade utsikt över byn, uppgav de sitt härskri, tillkännagivande att de var i antågande, men enligt vad som berättades under förhören, hade ingen vidare fruktan uppstått vid dansplatsen. Detta beroende på att Skäråsborna hade gjort sig väl beredda att möta sina väntade fiender.
Några minuter efter härskriet, inträdde i ordnad trupp Lennsjöborna på gården. I täten på den samlade styrkan befann sig den store kraftige kolaren Wedmark. Sällskapet var mer eller mindre berusade, men till kolaren Wedmarks heder må nämnas, att denne varit fullständigt nykter.
Wedmark som burit en knölpåk i handen, hade därefter ensam gått mot ladan där dansen pågick, och just som han, utan att till någon ha yttrat ett ord steg över tröskeln då riktades en revolver emot honom och ett skott brann av, men tack vare den medförda knölpåken lyckades Wedmark samtidigt som skottet avlossades, tilldela personen ifråga ett slag under armen. Detta resulterade i att kulan fick riktning uppåt och gick ut genom taket.
Kolaren Wedmarks mening hade, enligt vad han uppgav för undertecknad, varit, att genast efter att skottet avlossades, lämna ladan. Han hade inte hunnit göra detta förrän flera personer rusade fram till honom, samtidigt som han fick känna ett stick i sidan. Han förstod då att han blivit stucken med kniv, varför han gick baklänges för att skydda sig från vidare överfall, och lämnade ladan. På gårdsplanen hade han fallit omkull, och sedan kamraterna upptäckt hur det förhöll sig, hade man burit in och lagt honom i en säng hos gårdens ägare. Där fick han ligga tills han på midsommardagen forslades därifrån för att komma till lasarettet i närmaste stad.
Vid första besöket i Skärås på midsommardagen berättade en hemmansdotter Julia M., att då skottet avlossades pågick dansen som livligast och de dansande paren lät sig inte störas av smällen. Några sekunder därefter kom ett föremål farande, som träffade henne i ansiktet dock utan att skada henne och föll ner till golvet. Hon fann att det var en vanlig stor täljkniv. Utan att vidare tänka på saken och i samband med att de övriga dansande paren trängde på, tog hon och slängde kniven i ett av de två halmrum som fanns på var sida om logen där dansen pågick.
Efter ett längre sökande hittades kniven av undertecknad. Provinsialläkaren, som var kvar på platsen, trodde sig med bestämdhet kunna påstå, att en del fläckar på knivbladet var från blod. Nu var frågan: Vem hade varit ägare till kniven och vem hade kastat den?
Jag fick snart reda på att den som avlossat revolverskottet mot Wedmark var den yngre av de ovannämnda bröderna, Lars. Båda bröderna var nu försvunna. De hade kort efter dramat lämnat platsen och sannolikt begett sig till hemsocknen.
Nu kommer den egendomliga delen av historien. Vid mitt andra besök i Skärås senare på kvällen överraskades jag av ett rätt så sällsamt meddelande, den förut omnämnde Ante hade råkat illa ut. Han slapp tämligen helskinnad undan, ja allt för lindrigt, ty hade Ante inte varit på platsen, är det mycket sannolikt att kolaren Wedmark sluppit sitt öde.
Ägaren till ladan som upplåtits till danslokal, hade bland sina många barn en sjuårig flicka, Anna, en pigg och uppmärksam tös. Denna hade innan jag, länsman N. och fjärdingsmannen kommit upp till skogsbyn berättat för fadern, att Ante, en stund innan Lennsjöborna kom ner till gården, kommit inrusande till köket och på spiselhällen tillgripit en täljkniv. Kniven hade han stoppat ner i en av ytterfickorna på sin rock, varefter han lika skyndsamt avlägsnat sig. Denna kniv var den som kastats i ansiktet på Julia M. och som sedermera anträffades i ett av halmrummen av mig.
Vad låg nu närmare till hands att anta än att denna individ, som förut gjort sig känd som en veritabel brottsling, även varit den som utdelat det dödande hugget. Ödet tycktes vara mycket tillmötesgående mot mig, och syntes det som om jag hade en ganska god trumf på hand. Men så var emellertid inte förhållandet. Ett gammalt ordstäv är. ”att bäst man har handen full av trumf är man utan”. Detta ordstäv besannades även denna gång.
Efter en del besvärligheter lyckades jag så småningom få fatt på den misstänkte, som vid tillfället satt i en fäbodstuga, en mil från byn, tillsammans med fyra andra personer. De spelade kort om ett halvstop brännvin. Ante som nu avfördes till platsen för dådet, hördes i närvaro av länsman N. och fjärdingsmannen, och bekräftade de uppgifter den sjuåriga flickan lämnat och tillade:
Han hade befunnit sig ute på gårdsplanen vid det tillfälle då Lennsjöborna upphävde sina härskrin, som tillkännagav deras annalkande. Ante saknade vapen med undantag av sin snusdosa och en boxhandske, vilka ”vapen” han vid ett sådant tillfället inte kunde anse tillfyllest lämpliga. Han hade dessutom inte haft tillfälle att skaffa sig någon ny kniv efter den han påstod sig ha tappat kort efter nidingsdådet på kolarens häst.
I tanke att ingen skulle uppehålla sig i köket hos värden på stället, som skulle kunna observera honom, hade han begett sig dit. Genast hade hans blick fallit på en stor täljkniv som låg på spiselhällan. Utan att reflektera över möjligen kommande följder, hade han tillägnat sig kniven. Flickan som Ante kände mycket väl, då han åtskilliga gånger varit på besök i gården och arbetat som dagkarl åt ägaren där, hade stått vid ett fönster och betraktat midsommarfirandena på gårdsplanen.
Ante gick sedan till ladan, som var närmast fullpackad av män och kvinnor, yngre som äldre. Efter någon minut i ladan, när han pratat med några pojkar, hade han återvänt till gårdsplanen. Där hade han träffat två flickor från byn, med vilka han börjat samtala.
Kort därpå hade Lennsjöborna kommit tågande in på gården, Ante hade sett kolaren Wedmark som med en knölpåk i ena handen närmat sig ladan. Antes mening hade varit att omedelbart följa efter honom och i trängseln där inne ge honom ett nyp, som han uttryckte sig. Av en ren slump, hade Ante för handen till rockfickan, och fann då att den i köket kort förut tillgripna kniven försvunnit. Efter upptäckten hade han kört handen ner i bakfickan på byxorna och ryckt upp boxhandsken. En av flickorna hade sett hans förehavande, fattat honom i armen och uppmanat honom att stoppa tillbaka boxhandsken. Samtidigt hade Ante så väl som flickorna hört ett skott, och ögonblicket därefter hade kolaren Wedmark kommit raglande baklänges ut på gårdsplanen där han fallit omkull. Ante hade tagit för givet att Wedmark blivit skjuten, men erhöll kort därefter kännedom om att han blivit stungen med kniv. Oaktat sitt berusade tillstånd hade en tanke uppstått hos honom, att det inte kunde vara uteslutet att hugget utförts med den tillgripna kniven, som någon vid hans besök i ladan tillägnat sig.
Reflekterande däröver och möjliga följder därav, tog han för ganska sannolikt att den minderåriga flickan i köket sett honom tillägna sig kniven. Han hade kort efter dådet i sällskap med två kumpaner lämnat byn och begett sig till den omnämnda fäbodstugan. Där påträffades han vid elvatiden på natten.
För sakens vidare utredning togs Ante om hand och ett par handfasta karlar forslade honom den tre mil långa vägen till förvaringsarresten där han fick tid på sig att grunna över sina missgärningar.
Då föll den trumf jag haft på hand; och så mycket djupare sedan de båda flickorna blivit hörda och bekräftat Antes uppgifter, att han uppehöll sig på tillsammans med dem på gården, både då skottet och kolaren Wedmark föll.
Sedan gällde det att spåra upp bröderna Per och Lars T-n (Timan) från Delsbo. Det jag trodde från början att de möjligen begett sig till hemsocknen, ansåg jag nu sannolikt på grund av nya upplysningar. Åtminstone den äldre av dem, nämligen Per. Däremot ansåg jag det inte osannolikt att den yngre, Lars, begett sig till fäbodstugan och att den äldre möjligen sökt sig till någon bekant flicka. Antagligen på någon fäbodvall eller till någon av de enstaka gårdar som fanns på skogen som gränsade till Skärås och Lennsjö.
Av en flicka i Skärås fick jag under natten i hemlighet veta, att den äldre av bröderna möjligen kunde befinna sig hos de s.k. Rosspojkarna, (dialekt Ros-pojkarna) hemmansägarsöner, vilka var allt annat än väl kända. Det berättas att Rosspojkarna hade två systrar och att Per, sedan någon tid tillbaka, visat sig på väg genom Skärås i riktning mot Rossgården,(Ros-gården vid Aggtjärn) en halvmil därifrån. Man kunde dra slutsatsen att Per även nu dragit sig åt den trakten.
Genom flera värdefulla upplysningar och ytterligare stöd för antagandet, var Per den som sannolikt delat ut det dödande hugget, sedan den yngre misslyckats med revolverskottet. Jag skickade fjärdingsmannen vid tolvtiden på natten till deras fäbodstuga för att bevaka denna och hålla den av bröderna som först visade sig. Vid resan dit på kvällen hade vi installerat häst med fordon hos ett äldre par, cirka fem kilometer från Skärås.
När fjärdingsmannen uppfyllt sin mission vid fäbodstugan, eller om denne skulle misslyckats, skulle han senast klockan 10 på förmiddagen infinna sig på platsen där vi hade hästen inkvarterad.
Regnet stod som spön i backen, då länsman N. och jag lämnade Skärås. Vi hade dessförinnan besökt de flesta gårdarna i byn, för att höra dem som närvarit vid danstillställningen. Det var ingen konst att komma in i de olika gårdarna, då dörrarna i de flesta fall var olåsta. På flera ställen anträffade vi pojkar och flickor i samma säng. Sedan var ju sådan på den här tiden i Hälsingland. Intet ont i detta. Jag tror inte att det sedliga tillståndet under tidens lopp lidit något särskilt i moraliskt hänseende där att en pojke besöker en flicka nattetid. Därmed inte sagt att dylika besök är förestavade av etiska böjelser, utan i de flesta fall av ren kärlek. Giftermål blev också i de flesta fall följden.
Så småningom lämnade vi byn, för att söka oss fram till Rossgården. Att få någon vägvisare var ogörligt. Ingen vågade sig på detta av fruktan för repressalier. Den gamle länsmannen, ville inte skilja sig från fjärdingsmannens fullpackade matväska. Väskan satt fast med en rem omkring ena axeln. I den fanns både torkade fårbogar(fioler) och gammal möglig getost. Han halkade på en sten då vi skulle över en bäck och plumsade i, och han ville häntyda att olyckan berodde på väskans tyngd, men lämna ifrån sig den ville han inte eftersom det fanns en flaska renat i den.
Det ofrivilliga badet, sa han, betydde mindre, då hans kläder redan genom regnandet var fullständigt genomdränkta med vatten. Att den medförda provianten, i synnerhet getosten tagit skada, var en allt annat än trevlig följd.
Vid fyratiden på morgonen kom vi fram till en rättvälbyggd rödmålad gård med en större uthusbyggnad. Länsman N. som flera gånger förut under sin mångåriga tjänstetid inom distriktet varit på platsen, men aldrig gått skogledes dit, trodde sig t.o.m. våga påstå att det var Rossgården. Efter ett ögonblick över de lokala förhållandena smög jag mig så obemärkt som möjligt fram till boningshuset, som hade två ingångar, en särskild från köket. Dörren till detta stod på glänt, varför jag utan att knacka, steg försiktigt in. Ingen människa syntes till. Jag gick igenom hela gården, t.o.m. på vinden, men inte så mycket som en katt kunde upptäckas.
När jag kom ut, hade länsman N, slagit sig ner i vedboden, där han med en rostig fällkniv med ett avbrutet blad, höll på att karva på fårbogen. Jag missunnade honom sannerligen inte. Sjuk som jag var, hade jag avsky för mat och svårt att förtära det ringaste, och för övrigt var det sannerligen inte tid att tänka på livets nödtorft, då man befann sig ute i sådant trängande ärende som detta.
Jag diskuterade situationen med länsmannen, och det var som om han njöt av att se och höra min missräkning över att vi inte anträffade den eller de efterspanade. Han skar endast större stycken av fårbogen, som inte tagit nämnvärd skada av det ofrivilliga badandet. Omsider kom vi till det resultatet, att hela Rossfamiljen, sannolikt begivit sig till fäbodvallen där de, enligt uppgift i Skärås, hade en stuga. Att lämna allt vind för våg i hemmet och inte ens låsa dörrarna till boningshuset, ansåg vi som ett oförlåtligt slarv. Nej, någon måste ovillkorligen finnas hemma. Ute i det fria ville sannerligen ingen, på grund av det våldsamma regnandet vistas, med undantag av dem som därtill blivit nödda eller tvungna.
Efter en stunds uppehåll i vedboden, grep jag en av de i väskan förvarade getostarna. Utan tanke på varken mögel eller vatten kastade jag mig över den, mer i ilskan att se min s.k. förman eller överordnads likgiltighet, än av hunger. Sedan jag även halsad en stor del av fjärdingsmannens flaska, lämnade jag vedboden. Ute störtade regnet lika våldsamt. Ingen lättnad under närmaste tiden skulle ske. Jag drog mig mot ladugården och fann att dörren till den var olåst.
Utan egentligen tanke att upptäcka något särskilt, drog jag upp dörren och gick in. Strax till vänster om ingången var en stor öppen spis med s.k. murpanna. Den användes för att värma vatten till kreaturen, en sed som användes länge i de norrländska landskapen. Fönstren på gaveln var kringklädda med björklöv och på spiseln stod en blankskurad kaffepanna. Det hela tedde sig hemtrevligt, oaktat det var en ladugård och speciellt för en sådan som inte hade en torr tråd på sig. Väderleken var för övrigt inte vidare varm.
När jag tagit en hastig blick över rummet, tog jag några steg framåt för att ta en gammal byrå i betraktande, som hade sin plats i ett bås. Vid båset fick jag höra ett rosslande till vänster om mig, och upptäckte samtidigt ena ändan på ett större s.k. sängrum som sköt fram mellan muren och kortväggen. Tyst som egyptisk präst, stod jag sekunden därpå vid sängen. Under täcket stack på huvudkudden två lurviga huvuden fram. Jag var beredd att ge mig till känna då jag fann att flickorna inte var de enda i den stora sängen. Jag tog försiktet i den övre kanten av täcket och drog det ett stycke nedåt, och döm om min förvåning då jag helt plötsligt upptäckte två stora strumpförsedda fötter sticka fram.
Situationen var utan tvivel komisk, och det var inte utan än jag höll på att brista i ett högljutt skratt. I tanke att det måste finnas ett par skor någonstans, bockade jag mig ner och upptäckte ett par stora, våta och för övrigt bruna kängor under sängen. Samtidigt blev jag tämligen övertygad om att personen inte kunde vara någon annan än de eftersökte Per. Jag hade förut under natten i Skärås antecknat hans signalement. Det upplystes att han vid besöket haft bruna skodon, som på den tiden var mycket vanliga.
Jag tog ett strå ur sängen och kittlade den närmast liggande flickan (Anna) under näsan. Hon ruskade på huvudet och slog med handen och troligen trodde hon att det var en mygga som ville väcka henne. Efter ett par upprepande slog hon upp sina stora blågrå ögon. Döm om hennes förvåning då hon i den tidiga morgonen fick ögonen på en person klädd i länsmansmössa och kavaj, men våt som en disktrasa stående vid sängen.
Vad hon sedan berättade hade hon genast känt igen mig. Jag böjde mig ner och frågade henne i viskande ton vem i all världens namn det kunde vara för en person de hade liggande ”skavfötters” med sig i sängen.
I lika viskande ton svarade hon: -Det är Per …
Det bör inte förvåna någon, inte ens den mest inbitna ungmö om jag erkänner att jag i den svallande tillfredsställelsen kysste flicka.
Det tog inte en sekund förrän jag hade revolvern i den ena handen och rockkragen av Pers rock i den andra. Som en blixt hade jag honom på golvet och utan att han hann göra motstånd, hade han bojan på sig med händerna på ryggen.
Jag sa till flickan att stiga upp och hjälpa mig med att ta på honom skorna, vilket hon gjorde med berömvärd raskhet och villighet. Hennes ett par år äldre syster, (Margareta) som låg vid andra sidan i den stora sängen och till vilken Per sedan någon tid tillbaka fattat tycke, började gråta. Hon tröstade sig snart efter att hon fått veta anledningen till mitt besök.
När allt var klart, tog jag en läderrem. Jag hade alltid en sådan på mig, då jag befann mig ute i tjänst. Den slog jag om länkarna på bojorna och kommenderade marsch framåt.
När jag kom ut tittade jag in i vedboden för att meddela länsman N. som då ännu inte avslutat sin måltid. Affären i ladugården hade inte tagit längre är på sin höjd fem minuter.
Att gubben N. blev mycket förvånad och överraskad bör inget tvivel råda. Han fick synnerligen bråttom att stoppa ner återstoden av fårbogen, innan han spände på sig väskan och gjorde sig färdig att lämna vedboden, frågade han sin plikt likmätigt:
– Vad heter du?
När den tillfrågade sagt sitt namn och hemvist och länsman antecknat detta på ett papper som han tog fram ur sin plånbok, frågade han:
– Inte är det väl du som har stuckit ihjäl kolaren Wedmark?
– Nej, svarade den tilltalade.
Länsman N. antecknade efter detta: Han nekar.
Det var inte utan att länsman ville släppa den anhållne, under motivering, att det inte fanns några bevis. Jag invände och gick i god för att skaffa bevis och utreda saken bara vi fick Per inom lås och bom. N. envisades att jag skulle befria den anhållne från bojorna. Det var ju synd om karlen var oskyldig, att fängsla honom och med händerna på ryggen, till och med.
Jag gjorde länsman N. uppmärksam på att det var jag, som anhållit den misstänkte, satt på honom bojorna och tänkte inte ta av honom dem förrän vi var i tingshusets förvaringsarrest. Även om det skulle dröja dagar innan vi kom dit.
Efter denna lilla kontrovers lämnade vi Rossgården. Vi tackade först flickorna som stod vid ingången till ladugården, för god hjälp. Därefter begav vi oss till gården där vi hade vår häst och kärra. Den låg cirka en mil därifrån.
Klockan var fem på morgonen. Det var intensivt och våldsamt regn och en eländig väg. Den liknande på flera ställen mer en bäck än en farbar väg. Vi kom fram klockan åtta till bestämmelseorten. Det var dit jag bestämt att fjärdingsmannen under alla omständigheter skulle komma senast klockan tio, så vi hade två timmar på oss att vänta.
Den åttiåriga gumman i gården, böjd och krokig av årens tyngd, gul i ansiktet som ett pergament, men pigg och livlig, bjöd på kaffe. Gubben Abraham var i samma ålder, kom fram med en fyrkantig glasflaska, försedd med Karl Johans namnskiffer under kunglig krona. Han ville bjuda på kaffegök och jag tog tacksamt emot, men länsman N. sa nej. Han var troligen missnöjd; över vad, kan man tänka sig.
Han bad istället om en säng och fick även en sådan i en liten kammare innanför förstugan. Själv var jag trött och sjuk. Jag led av ohejdad värk i bröst och svidningar. Trött kände jag mig också, då jag inte sovit mer än ett par timmar på tre dygn. Jag lossade ena bojan på den anhållnes handled och knäppte fast den kring en stolpe som höll upp spiskåpan över den öppna spisen i köket. Därefter gick jag ut i hällande regn och la mig på en hög spånor på vedbacken. Det var som det kändes lite lindring i mina gränslösa plågor; om jag blev riktigt genomvåt.
Klockan 10 kom den stor hederlige fjärdingsmannen, och glad blev han över förväntan då han fann att vi hade den misstänkte med oss. Han hade aldrig kunnat tro det, sa han, under tillägg för sig själv.
– Men skam hjälper de sina.
Efter många omständigheter och slitningar mellan länsman N. och mig, måste han efter fyra dagar, förklara den misstänkte för häktad. Jag hade under tiden samlat ihop ett besvärande bevismaterial. Hållit många förhör på nätterna med den anhållne och på dagarna med befolkningen i skogsbyarna. Någon sömn hade jag inte fått på sju dygn.
Den anhållne syntes inte vara benägen för något erkännande. Han höll sig envist vid ordet bevisa.
Ett par dagar före rannsakningen ringde föreståndaren för fängelset där den häktade förvarades och meddelade att Per ville ha ett samtal med mig. Jag låg visserligen sjuk (i kyrkbyn Bjuråker) och hade kort förut haft besök av läkare. Jag steg dock upp, fick skjuts och reste ner till närmaste järnvägsstation och vidare med tåg till staden.
Det var rätt sent på kvällen och fängelset låg i det närmaste i mörker. Fängelsedirektören var emellertid på sin expedition och väntade på mig. Han var ytterligt intresserad av affären och hade innan han ringde sökt förmå den häktade att yppa sin hemlighet till honom. Han ville inte besvära mig att resa den långa vägen till staden utan någon ersättning. Den häktade hade svarat prompt:
– Nej. Kommissarien S. eller ingen. Han har denna långa tid slitit ohyggligt för min skull, och för honom skall jag bikta vad jag har att säga.
Den häktade fördes in på expeditionen, där han inför mig och direktören i detalj erkände från början till slut.
I korta drag kan sägas, att den kniv Ante tog i köket hos ägaren av gården, där man dansade, och som han stoppat på sig i en av ytterfickorna tillgrep Per ur Antes rockficka vid besök i ladan, strax innan Lennsjöborna anlände till platsen. Kniven begagnade han vid dådets utförande. Därefter kastade han kniven ifrån sig, utan tanke på om den kunde komma att träffa någon.
Domen för den häktade ljöd på 6 års straffarbete, jämte stora ersättningskostnader till den mördades änka.
Tre år därefter tjänstgjorde jag som länsdetektiv i länet där fängelset låg, och där den dömde hade att avtjäna sitt straff. Detta fängelse hade jag besökt otaliga gånger, dels för förhör med häktade, dels på rannsakningar. Jag uttryckte en dag min önskan för fängelsedirektören, att det skulle vara intressant för mig att få hälsa på den häktade. På grund av vissa symtom hos fången som tydde på sinnesslöhet, ansåg direktören att det inte var lämpligt att störa honom, då det onda kunde förvärras.
Beträffande brodern Lars, inträffade det otroliga att han helt slapp undan åtal. Helt naturligt skulle han, om inte rent av häktas, så åtminstone ställts under åtal, då det avlossade skottet kunnat bli dödande. På grund av att åtal skulle ha skett i sammanhang med åtalet mot brodern, Per, att den häktades brott var en följd av det av den yngre avlossade skottet, kunde jag för min personliga del inte åtala honom. Mitt förordnade var sådant att jag inte hade befogenhet att åtala i grövre brottmål, men väl hålla utredningarna.
En tid efter rättegången mot den häktade avslutades domen vunnit laga kraft, hade jag äran att uppvaktas av den häktades broder. I brutala ordalag meddelade han sitt ärende, nämligen att få tillbaka revolvern med vilken han sökte skjuta kolaren Wedmark.
Visserligen hade jag ingen laglig rätt att varken för egen eller annans del behålla revolvern, men jag önskade den i mina samlingar. Han hotade med både stämning och anmälan, men när han erhållit en ordentlig tillrättavisning, samt en smeksam hjälp att komma ut från mitt kontor, hörde jag sedan inget mer från honom.
—4C10— Uppgifter ur Bjuråkers släktbok
7 ANDERS ERIK WEDMARK (DÖBBEN) * 23/11 1865, s. t. husman N. E. Wedmark i Furuberg, Bjuråker. G. 17/4 1887. Arb. Bos. i Furuberg. Sen. kol. i Länsjö, Bjuråker. † 25/6 1907 (Mördad i Skärås)
12B11 BRITA PERSDOTTER, * 27/2 1859, d. t. torp. P. Eriksson i Svedja, Bjuråker. † 7/11 1935
ANNA * 7/7 1887 (Erik Kallbergs mor) 15A24
EMMA KRISTINA * 28/7 1890. Utfl. t. Bergsjö 1910
PEHR ERIK * 18/4 1893. Emigr. t. USA 1913
GERTRUD * 2/4 1895. † 20/10 1901
BRITA MARIA * 5/3 1897 (X6)31K4
ANDERS JOHAN * 23/8 1898. Utfl. t. Forsa 1941
NILS PETTER * 29/10 1903. Utfl. t. Ljusne 1924
—12A12—
6 FREDRIK (TJOVEN) SUNDBERG, * 1/2 1852, s. t. arb. A. Sundberg i Moviken, Bjuråker. G. 26/12 1876. Arb. Bos. i Moviken, Bjuråker. Flyttade 1890 till Skärås. arr. I Lingås, Bjuråker. † 22/12 1933
(X6)21L6 KARIN JONSDOTTER-SJÖ, * 17/4 1854, d. t. sold. J. sjö i N. Långsbo, Delsbo. † 19/4 1938
BRITA MARGRETA * 17/2 1877 15
JONAS ERIK * 17/5 1879 16
JOSEFINA KATRINA * 14/2 1881 24A32
JOHANNA FREDRIKA * 11/5 1884 45A7
ANDRES FREDRIK VALFRID * 12/10 1887. † 19/7 1914 (mördad, läs här)
ELIN ANNA MATILDA * 5/11 1890 17
EMMA * 6/2 1894 Bodde på holmen i Skäråssjön 39B2
HULDA KAROLINA * 21/4 1897. G. Thomasson 18
—1G57— Delsbo släktbok
53 PER OLOF TIMAN, * 31/10 1885, s. t. bonden O. Timan i N. Långsbo 2, Delsbo. G. 16/1 1916. Bonde i N. Långsbo 2. † 2/5 1920. Dömd till mord på Döbben.
(X33)1Z17 KRISTINA PERSDOTTER, * 16/3 1887, d. t. bonden P. Pehrsson i Vedmyra 1, Norrbo. Änka 1920. Emigr. t. Kanada 1927.
PER HELMER * 21/11 1911. Emigr. t. Kanada 1928
ELIN LINNEA * 12/1 1915. † 11/3 1920
KARIN LINNEA * 5/1 1921. Emigr. t. Kanada 1927
ERNST ALBIN * 5/7 1924. Emigr. t. Kanada 1927
Den ångerfulle drängen Per Timan som utdelade det dödade hugget blev dömd till ett långt fängelsestraff men benådades då han blev svårt sjuk och avled i tuberkulos endast 35 år gammal.
Enl. Döbbens dotter Anna Wedmark var det den illa beryktade Tjov-Ante från Lingåsen som hade skurit hästen.
Idag kanske någon tycker att det var långt till lasarettet, men på den här tiden ansågs det tryggt att med båt och järnväg kunna komma till lasarettet på bara en dag.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62