Anders Wiberg

Dellenportalen har samlat uppgifter Anders Wiberg i samband med insamling av uppgifter om Bönhus och kapell i Forsa och Hög.

Läs om Bönhus och Kapell i Hög.


Läs om Bönhus och Kapell i Bjuråker.


Läs om Bönhus och Kapell i Delsbo.


Läs om Norrbo Missionsförsamling.


Läs om Svenska Världsfredsmissionen i Norrbo


Allt material här är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.

Men det är okej att använda Dellenportalens bilder, eller texter, bara man anger dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att bara ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.


Vi efterlyser fler bilder. Har du bilder eller information som du vill lägga till?


Mejladressen till oss, hittar du längst ned på sidan.


Följ oss på Facebook,och dela gärna den här sidan med dina vänner


Om du gillar den här sidan, glöm då inte att att klicka på Gilla-knappen. Tack!


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen

Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Läs om Forsa socken.



Forsa kyrka. Till höger ser man den gamla prästgården, som brann den 28 maj 1903

FORSAPRÄSTEN SOM BLEV BAPTISTPIONJÄR

I Julhälsning från Forsa och Högs församlingar för 1986 fanns rubriken ”Snart stundar 150-årsjubileum”. I artikeln angavs, att Forsa nuvarande kyrka invigdes den 21 juni 1846. Det var alltså under 1840-talet, som Forsa fick sin nuvarande kyrka.

Årtiondet 1840-talet var för övrigt mycket händelserikt både för landet i stort och för forsaborna.
En gammal konservativ tid gick i graven med den åldrige Carl XIV Johans bortgång, och en ny – relativt liberal – epok kom i stället med den unge monarken Oskar I. 1842 beslutade fyrkammarriksdagen, att landets alla barn skulle få obligatorisk undervisning. Fångvården humaniserades, och det gavs större utrymme för från statsöverhuvudets uppfattning avvikande meningar.

Konsumtionen av brännvin hade under den föregående tiden fått sådana proportioner – det talades om 50-liter per person och år – att ansvarskännande människor startade vårt lands första egentliga nykterhetsrörelse, som i första hand avsåg att få slut på det värsta missbruket. Målsättningen sattes inte högre än att man hoppades kunna förmå människorna till att måttligt dricka brännvin. Stora nykterhetsmöten arrangerades med kända nykterhetstalare. Åtskilliga forsabor torde ha deltagit i den stora samlingen i Hudiksvall den 26 och 27 augusti 1840, då inte mindre än 5 000 personer deltog.

Andlig storm
Socknen fick även uppleva en väldig storm av andlig art. Pseudoprofeten Erik Jansson uppträdde i Hälsingland under åren 1843-1846, innan han med sina anhängare fann för gott att utvandra till Amerikas Förenta Stater, där han grundade den kristet-kommunistiska kolonin Bishop Hill. Närmare 1000 hälsingar deltog i utvandringen bland dem ett flertal forsabor.

Någon gång på vårvintern 1843 kom Erik Jansson till Forsa och predikade två gånger i Åkre. Efter ett besök i Bjuråker, återkom han i slutet av mars till Forsa. Åtföljd av några kvinnor, bl.a. ”Bos-Karin” från Delsbo, predikade han i by efter by i Forsa, såsom Trogsta och Stenbo, där han framträdde första gången den 20 mars. Även i Lund och Åkre fann han predikoställen. Den 27 mars lämnade han Forsa men återkom efter midsommar och predikade bl.a. på flera av fäbodvallarna i Forsa.

Mot slutet av 1843 återkom han för fjärde gången till socknen. Följande år, 1844, infann sig Jansson åter i Forssa igen och hade nu med sig hustrun, och sonen Erik och dottern Matilda. Två barn hade dött i späd ålder. Till en början hyrde familjen in sig i Kälkebo men fick sedan genom nämndemannen Jon Olsson på Stenbo besittningsrätten till ett torp i Lumnäs, som tillhört Stenbohemmanet. Erik Janssons verksamhet gav upphov till oroligheter bl.a. i Hamre. Den 8 och 17 juni var 21 personer anmodade att infinna sig vid kyrkorådssammanträden, men profeten själv var inte närvarande. En av anklagelsepunkterna, som förekom vid dessa processer mot Erik Jansson och hans anhängare, gällde ett försök till helbrägdagörelse av en ung man från Kälkebo. Ynglingen led av engelska sjukan.

Sockenstämman anmodade Kungl. Maj:t att beordra Erik Jansson att återvända till Österunda i Uppland, varifrån han kommit, eftersom han inte försörjde sig med laga näringsfång.

Den 7 december 1844 tänds det omtalade bokbålet på Runhällan i Stenbo. Vid detta tillfälle var av allt att döma inte Erik Jansson närvarande. Seansen uppges ha letts av profetens närmaste man Jonas Olsson från Söderala.

Midsommaren 1845 ägde denna händelse rum, som blivit känd som ”Kalabaliken på Stenbo”. Under våren och sommaren 1846 började så den stora utvandringen till Amerika. Officiellt uppges 28 forsabor ha ingått i utvandringen.


Det finns inget känt foto av ERIK JANSSON, trots att flera personer har beskrivit hans utseende ingående. Bland de målningar, som den naivistiske målaren OLOF KRANS utförde med motiv från sin ungdoms vistelse i Bishop Hill, fanns också den som ovanstående reproduktion visar. Man ser Erik Jansson med familj och några av hans lärjungar lämna Sverige. Originalmålningen, som är utförd i olja, ägs av Bishop Hill Heritage Association. Ovanstående reproduktion är hämtad från Isakssons och Hallgrens bok Bishop Hill – svensk koloni på prärien.

Hälsingtunapojken blev präst i Forsa

En av dem som berördes av händelserna omkring ”erikjansarna” torde ha varit den blivande baptistpionjären ANDERS WIBERG. Wiberg var vid denna tid fortfarande präst i Svenska Kyrkan och tjänstgjorde som pastorsadjunkt i Forsa – Högs pastorat under åren 1843-1844.

Om Anders Wibergs levnadsöde i stort kan vi få besked av hans egna dagboksanteckningar:
”Jag är född i byn Wi, Tuna (Hälsingtuna) socken omkring 1 ½ fjärdingsväg från Hudiksvall den 17 juli 1816”.

Wiberg kom som student till Uppsala 1835 efter bl.a. skolgång i Hudiksvall. Han prästvigdes den 11 juni 1843 och verkade under några år som präst i trakten av Hudiksvall, såsom i Rogsta, Njutånger, Forsa och Hög. Efter prästvigningen var han pastorsadjunkt i Rogsta under en kortare period men förordnades redan samma år, 1843, till Forsa och Hög, där han skulle hjälpa en gammal kollega, komministern Pehr Selin (1779-1866), som vid denna tid mestadels låg till sängs. Följande år förordnades han åter till Rogsta och tjänstgjorde sedan i Maråker och Bjuråker. Från och med maj 1849 var han vice komminister i Njutånger. Den 2 september 1849 höll han sin sista predikan i Njutångers kyrka. Den 19 juni 1850 avreste Wiberg från Hälsingland till Stockholm och lämnade därmed den trygga tillvaron som statskyrkopräst. Hans uppfattning i fråga om församlingsbegreppet, nattvardsgångarna och så småningom även dopet tvingade honom att ta avstånd från statskyrkan.

Under sin vistelse i Stockholm kom Wiberg i diskussion med sådana, som var anhängare av vuxendopet. Wiberg påbörjade en bok, som skulle vara ett debattinlägg för barndopet. Men på våren 1851 gjorde han tillsammans med två vänner en resa till Hamburg, där han kom i kontakt med två av baptismens mera betydande predikanter, nämligen Julius Köbner och Johann Gerhard Oncken. Wiberg blev så småningom övertygad om vuxendopets riktighet.
1852 lät Wiberg utge skriften ”Hvilken bör döpas och hvaruti består dopet?”.  I denna bok fick den baptistiska läran sin första auktoritativa framställning, som i hög grad bidrog till att sprida det baptistiska budskapet över vårt land.

Den 17 juli 1852 anträdde han sin resa till Förenta staterna. På vägen dit lät han den 23 juli döpa sig i Östersjön av F.O. Nilsson, som tidigare hade landsförvisats. Nilsson var vid det tillfället föreståndare för den baptistiska församlingen i Köpenhamn.

Sverige missionsfält!

Anders Wiberg vistades i Amerika åren 1852-1855. Sverige betraktades då i Amerika som ett missionsfält, till vilket man borde sända missionärer! Anders Wiberg fick alltså som missionär återvända till sitt fosterland!

Hemkommen blev Wiberg den givne ledaren för baptisterna och verkade under återstoden av sitt liv som församlingsföreståndare i Stockholm, såsom lärare vid rörelsens predikantskola, såsom skriftställare, bland annat som redaktör för den mycket spridda tidningen Evangelisten, och inte minst som själavårdare för enskilda, vilka i stor mängd sökte sig till denna väckelserörelse.

Några år innan godtemplarrörelsen kom till Sverige, medverkade Anders Wiberg tillsammans med andra intresserade den första fredsföreningen i Sverige.

Lördagen den 5 november 1887 slutade Anders Wiberg i Stockholm sitt jordiska liv, 71 år gammal. Den 10 november följde en stor skara av vänner hans stoft till Nya kyrkogården i huvudstaden.


Framför den den gamla släktgården i Wij står minnesmonumentet.


På stenen kan i guldskrift läsas: “Anders Wiberg, författare, missionsman, en af baptismens främsta förkämpar i Sverige, föddes på denna gård den 17 juli 1816. Matt 28: 19, 20. Sveriges baptister reste vården 1916. Ebr 13:7”.

Forsatiden – en lycklig tid.

Om sina dagar i Forsa och Hög skrev Anders Wiberg sedermera i sina dagboksanteckningar, att det blev bland de lyckligaste i hans liv! ”Utom att regelbundet predika i Högs och Forsa kyrkor om söndagsmorgnarna, brukade jag hålla sammankomster på aftnarna både om söndagarna och vardagarna i byarna i de båda socknarna”.

Att arbetsbördan blev stor för Wiberg berodde inte bara den sängliggande komministern utan också på pastoratets kyrkoherde, prosten Eric Bengt Schilling (1770-1846), var till åren kommen och skulle inte ens överleva den nya kyrkans invigning.

De dagliga sammankomsterna, som inte minst var förlagda till bondstugorna, på logar eller ute i det fria, besöktes av stora åhörarskaror, som strömmande till inte bara från kringliggande byar utan även från långt bort avlägsna socknar.

Dessutom gjorde Wiberg husbesök nästan varje dag, antingen hos sjuka, fattiga och bekymrade för att bedja med dem, undervisa, trösta och förmana dem, eller för att själv stärka sig i kretsen av troende vänner. Ibland dessa människor återfanns både bönder och torpare, tjänare och backstugusittare. På vägar och stigar och i gårdarna talade han till människorna om livets väsentligheter.

Det var naturligt, att en sådan verksamhet också väckte ont blod. Hans ämbetsbröder och andra beskyllde honom för att predika en alltför lätt och fri frälsningsväg. Andra åter anklagade honom för att predika väckelse, så att människorna blev som galna!

1800-talets folkväckelse hade sina rötter i 1700-talets fromhetsriktningar. Dessa var huvudsakligen två slag – en pietistisk och herrnhutisk. Den förstnämnda betonade botkampen, som så småningom skulle föra fram till befrielse. En känd företrädare för denna riktning torde ha varit kyrkoherde Jonas Söderblom, ärkebiskop Nathan Söderbloms far. Den herrnhutiska riktningen förkunnade den omedelbara och oförskyllda nåden – en ”kom som du är” kristendom. Carl Olof Rosenius och Anders Wiberg kan anses ha varit företrädare för den herrnhutiska riktningen.

Spottade blod!
Den ambition och hängivenhet, som Anders Wiberg ägnade sin tid som pastorsadjunkt i Forsa-Hög, kostade honom i viss utsträckning hans fysiska hälsa. Mot slutet av tjänsten i pastoratet var han överansträngd, och han började lida av blodspottning. Han upphörde då för någon tid med dagboksanteckningarna men istället dock inte själavården. När han måste intaga sängläge, hölls sammankomster i hans rum, och från sitt sjukläger förkunnade Wiberg nådens ord för de församlade!

Den 6 april 1844 hade han antecknat i sin dagbok: ”O, Herre, uppehåll du min vacklande hälsa och stärk mitt svaga bröst, om det är din vilja! Ja, du skall hjälpa mig hädanefter, som du gjort hittills. Ske din goda och heliga vilja. Beslöt att börja med inandning för mitt svaga bröst”.

I Anders Wibergs dagboksanteckningar för tiden i Forsa och Hög framskymtar många av 1840-talets forsa- och högsbor. Här skall vi av utrymmesskäl endast göra några få utdrag: ”6 mars 1844: Besök av Erik Eriksson, Åsak och en broder till Dal-Margta från Delsbo. Samtalade med dem om att skaffa fickbiblar från Stockholm. Komministern (den gamle prästen) var missnöjd med mig för mitt sätt att undervisa nattvardsbarnen. Han var tydligen uppbragt på mig, för att jag hade talat med honom om hans mänskliga svagheter, och han hotade att gå till prosten och anklaga mig”.

”Den 30 mars 1844: Michelssons yngre dotter skjutsade mig hem på morgonen. Samtalade med henne om hennes själs frälsning. Hon sade, att hon kände den helige Andes verkningar, men klagade över att hon saknade vilja att återvända till Herren. Då vi skildes vid Edstaberg, tycktes flickan vara delvis befriad från sina tvivel och lycklig! O, Herre, hjälp henne att mottaga din rättfärdighet!”

”Den 28 april 1844: Höll min avskedspredikan i Forsa kyrka. Predikade om aftonen hos Lars Andersson i Lund. Mottog många besökanden och gjorde några besök”.


Teckning av Anders Wiberg
Hans namnteckning återfinns under teckningen.

Ärkebiskopens invigningstal hördes inte.

Vid invigningen av den nya stora kyrkan söndagen den 21 juni 1846 var stora människoskaror samlade. Den stora kyrkan var överfylld av människor från inte bara det egna pastoratet utan även från Hudiksvall och kringliggande socknar. Folkmassan sorlade så mycket, att ärkebiskopens Carl Fredrik af Wingårds (1781-1851), invigningstal inte kunde uppfattas av många. Det här var långt före högtalaranläggningarnas tid.

Kyrkan hade ersatt den mindre medeltidskyrkan, som sedan länge ansetts alldeles för liten. Folkmängden hade under den föregående hundraårsperioden ökat dramatiskt. 1760 hade socknen haft 1 387 invånare. 1840 var antalet 2 135. På 80 år hade socknens folkmängd sålunda ökat med 54 procent!

1840-talet ligger nu nära 150 år tillbaka i tiden. Men vi bör nog trots att vi ibland förefaller ha nog av vår egen tid och dess bekymmer kunna stanna till för ett ögonblick och minnas dem i vår bygd, som för halvtannat sekel sedan levde och verkade i Forsabygden. Deras insatser utgör dock ett led i den mänskliga kulturens utveckling, som för fram till vår tid.

Ljusdal den 5 augusti 1987
ANDERS NILSSON

Källa:
Julhälsning till Forsa och Högs församlingar 1987, av Anders Nilsson
Avskrift: Åke Nätterö


Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sammanställningen, liksom allt annat vi gör för bygden, och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en Donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo. Tack för ditt stöd!

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av: Åke Nätterö


Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *