Hälsinglands museum i Hudiksvall

Det var genom Lars Landgrens enträgna arbete som museet eller rättare sagt Hälsinglands Fornminnessällskap bildades 1859

---

Läs om Hälsinglands museum, och se deras intressanta utställningar

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

HÄLSINGLANDS MUSEUM I HUDIKSVALL

Ett par ord om Hälsinglands Fornminnesförening. 

Kärleken till det gamla, till fädrens minnen och allt som hänger samman därmed, har vaknat ganska sent hos det svenska folket. Lyckligtvis har det dock nästan i alla tider funnits män och även kvinnor, som närt denna pietet för det förgångna, vilken förmått rädda mycket av våra dyrbara minnen undan förstörelsen.

Först då det började bli modernt med ”antika” saker, vaknade en hel del gott folk upp ur sin slöhet, man började draga sig till minnes mycket som blivit placerat i skräpkammaren, på vinden eller i gamla kontor, därför att det bar allt för tydliga spår av att tillhöra en svunnen tid.

Nu letades skräpet fram ur gömmorna, om det fanns kvar, väl förståendes, varefter det efter genomgången restaurering fick en hedersplats i hemmet. Detta nästan uteslutande av den orsak att det f.n. är modernt med gamla saker, pietetskänslan får alltid stå tillbaka för dagens olika moder.

Lyckligtvis äro dock icke alla lika, många finnas som älska och förstå de gamla minnen, som tala ett så sällsynt rörande språk om våra fäders enkla liv, om deras strävanden, om deras glädje och deras sorger.

Bland dessa finnas många, som gjort sig förtjänta av eftervärldens tacksamhet för vad de förmått — skaparen av Nordiska museet, Arthur Hazelius, är väl den, vilkens minne aldrig kommer att förgätas, men många andra finnas, som verkat mera i det tysta och vilkas gärning endast kännes av de närmast stående. En man, som kanske kunnat bli en Arthur Hazelius under andra förhållanden, var den bekante stormannen, biskopen i Härnösands stift dr Lars Landgren. Då denne var prost i Delsbo hade han rika tillfällen att sätta sig in i olika förhållanden rörande vården eller rättare sagt bristen på vård av fornsaker i Hälsingland. Det var i synnerhet den gamla medeltidskyrkan i Enånger, som blev en drivande kraft till dåvarande kontraktsprostens åtgörande. Kyrkan var vida berömd för sina härliga valv och sina målningar från medeltiden, men hade under seklernas lopp så fått förfalla, att den icke kunnat användas till gudstjänst sedan år 1850.

Prosten Landgren tog då initiativet till bildandet av ett fornminnessällskap, vars uppgift skulle vara att pietetsfullt vårda alla gamla minnen och rädda dem undan förstörelsen.

Den 15 december 1859 utfärdades så inbjudan till bildandet av Hälsinglands Fornminnessällskap, vilket genast fann intresserade medlemmar.

Prosten Landgrens tanke var att restaurera kyrkan och sedan använda den som ett fornminnesmuseum. Under de därpå följande åren hopsamlades också från olika trakter av Hälsingland, såsom Delsbo, Norrbo, Bjuråker, Hälsingtuna och Njutånger, en massa konst- och kulturskatter från olika kyrkor. Prosten reste själv och besökte alla församlingar i Södra Hälsingland och samlade på så sätt det mesta av vad som nu finnes i Enångers kyrka.

Prostens närmaste medhjälpare var redan från början läroverksadjunkten dr A. Wiström, som efter biskop Landgrens död blev ordförande i föreningen.

Den insats som dessa gjort i fornminnesvårdens tjänst är ovanligt stor. Genom prosten Landgrens energiska uppträdande räddades den gamla dyrbara kyrkan och många andra saker av oskattbart värde.

Agi Lindegren. Bild från Wikipedia

Deras arbete har fortsatts av andra, som var på sitt sätt arbetat för den goda saken. Slottsarkitekten Agi Lindegren, som är född 29 december 1858 i Hudiksvall, † 16 november 1927 i Drottningholm,
har gjort mycket, bland annat insamlat stora summor till museifonden. Det har varit ett av Fornminnessällskapets önskemål att få Hälsinglands museum under eget tak, och byggnadsfonden uppgår nu till närmare 60,000 kronor. För närvarande äro museets samlingar inrymda i gamla lasarettsbyggnaden, dit de flyttades 1902 från ett litet rum i läroverksbyggnaden.

Att intresset för museets verksamhet ökats på ett synnerligen glädjande sätt framgår av det enkla faktum, att samlingarna, som vid flyttningen räknade 500 nummer, nu ökats till 9,000.

Ett besök i museet är särdeles intressant, i synnerhet då man har museiföreståndaren dr Frans Rodenstam, som ciceron.

Dr Rodenstam är utomordentligt intresserad av sitt arbete och har gjort otroligt mycket för att öka samlingarna.

Det är 12 rum i lasarettsbyggnaden, i vilka museets samlingar förvaras, tills man lyckas få eget hem för dem.

I en av de första stora salarna finnes en rikhaltig samling dräkter, de flesta från Delsbo. Tröjor av s.k. kalmink, hättor, kyrkhuvor, halsdukar, lommer eller kjolsäckar från 1800-talets början ligga förtroligt bredvid varandra.

Av slöjdredskap finnas bandskedar, sländor och långrockar, skottspolar från 16-1700-talen, slånnor eller vävbrickor m.m.

Vackert utsirade brudgumshandskar visa vilken prakt som rådde i bröllopsdräkten förr i tiden. Mycket arbete lades också ned på fästmansgåvorna, som ofta bestodo av vackert snidade och målade husgerådssaker, såsom rockhuvuden, mangelträn, ämbar, bunkar, räfsor, alnmått, skäktträn o.d.

Den vackra knäpphärveln tillhör Hälsinglands museets samlingar. Läs här om hur den avancerade Garnhärveln fungerade.

Flera konstnärliga vackra mangelträn finnas på museet, ett par av dem ovanligt rikt skulpterade med hästar, lejon och drakhuvuden. Ett vackert rockhuvud, utskuret ur ett enda stycke trä, tyder på ett utomordentligt stort tålamod hos tillverkaren. Men kanske man räknade med tiden på annat sätt förr, då man under de långa vinterkvällarna knappt hade annat lyse än den flammande brasan.

En klenod ur museets samlingar är detta vackra psalmboksfodral

I ett rum finnas några gamla målningar av stort intresse. Det är i synnerhet ett par porträtt av en major Blank och hans fru som tilldraga sig uppmärksamheten. Porträtten äro målade 1654 och ha nyligen renoverats på nationalmuseum.

Denne major Blank adlades av drottning Kristina och adelsbrevet förvaras även i museet. Vem som målat tavlorna är obekant, men det måste ha varit en ganska framstående mästare. Ett annat porträtt av en löjtnant Bure från Enånger, iklädd kyller och spetskrage à la Gustaf Adolf, är också från 1600-talet.

I samma rum finnes en rikedom av gamla Hälsingesmycken i fint och konstnärligt arbete, bägare av silver, drivet och ciselerat arbete, tumlare och en hel del andra föremål. En liten sminkdosa av elfenben och guld och med fina miniatyrmålningar tyder på, att lyxen för tre sekler tillbaka knappast stod efter nutidens.

Bredvid den lilla dosan ligga några arabiska mynt, som funnits i Alfta, vilket visar de vidsträckta handelsförbindelser svenskarna ägde i forntiden.

Krucifix och helgonbilder finnas naturligtvis också från olika tider och platser. En sak av stort intresse är en guèridon, på grund av att den är tillverkad av Burchardt Precht, som gjort predikstolen till Uppsala domkyrka.

Flera gamla intressanta bokband från 15-1600-talen finnas, bland andra ett exemplar av det första nya testamentet, brudpsalmböcker m.m. Ett kungligt brev av 1884, som handlar om staden Hudiksvall, lyser i gulnad skrift emot besökaren.

Ett kalendarium av fransmannen *) François Boulet med inläggningar av sköldpadd på en botten av tenn, tillägnat drottning Kristina, är både intressant och värdefullt, liksom de många vackra gamla spindeluren av olika storlek, som äro ordnade i en glaslåda.

I en av salarna är en stuga inredd, rikt prydd med bonader. I spiseln står en liten obetydlig kaffepanna av koppar; den har tillhört Arthur Hazelius mormorsfar, pastor Alenius, som var präst i Lycksele. Det rådde säkerligen ingen lyx i det enkla hemmet, ty den lilla pannan var den enda som fanns i prästgården.

Av bonaderna är en del från Bjuråker och förfärdigat år 1768.

I ena hörnet står en s.k. kranssäng, med skåp och lustiga målningar — Lotta bjuder på sängfösare — och så den poetiska förklaringen: ”Gossar, gå i säng, se här, sup!”

Sängen är försedd med gammaldags förlåt och kalvskinnslakan samt de vackert broderade hänglakanen, som blott var ”til lyst”.

På sängskåpet står en brudbägare, en dubbelbägare, ofta snidad ur ett enda stycke trä, ur vilken först brud och brudgum skulle dricka med samtliga gäster.

Det var väl knappast att undra på, om både brudparet och gästerna blevo upprymda, för att använda ett lindrigt uttryck.

Ett lustigt gammalt klockfodral står i ett hörn av rummet — det originella med det är, att det är helt och hållet urgrävt ur en stor stock — endast dörren är ditsatt senare.

Museet saknar icke heller musikrum, där allehanda gammaldags instrument finnas. En liten spinett står där, men rösten i den har tystnat för alltid, ty strängarna äro borta. En klavesäng (klavikord) av Gottlieb Rosenau är tillverkad i Stockholm 1758. Den är efter den tidens sed försedd med vackra målningar. Även ett gammalt klaver finnes, ett jättestort åbäke, som sist det var i privat ägo tillhörde ett par gamla mamseller, som höllo skola i staden.

För någon tid sedan kom en resande till museet, en gammal herre, som vid åsynen av det gamla klaveret blev riktigt rörd — som liten gosse hade han gått i mamsellernas skola och lärt sig musikens första grunder på det gamla instrumentet. Nu är den lille gossen en berömd man, med ett namn känt långt utom sitt hemlands gränser. Han slog sig ned vid klaveret och spelade helt sakta, och när det gamla spröda tonerna klingade genom tystnaden, sade han i drömmande ton:
”Det är en stämningsdoft från min barndom, som klingar mot mig i dessa toner”.
(Troligen var mannen Alfred Berg, mera känd som fader Berg)

Det ligger verkligen en stämning av något gammalt och för längesedan förflutet över alla föremålen här. Gamla tavlor efter Tizian — en annan liten tavla, målad delvis av en elev av Egron Lundgren, delvis av läraren själv, ett par tavlor av professor Scholander. Bland mera originella saker är en docka, som skall förskriva sig från Jonas Alströmers hus.

I ett rum näst intill kan man se de sista i Sverige beslagtagna lönbränningsredskapen. Dessa togos i Ängebo, Bjuråker.

Det är omöjligt att kunna ge någon ingående beskrivning på de många intressanta kulturminnen, som museet äger, men vi vilja dock nämna ett par ord om de målningar av olika mästare museet förvärvat.

Det är flera av våra bästa namn, som här äro representerade — Zorn, Carl Larsson, Julius Kronberg, Olof Hermelin, Genberg, Charlotte Wahlström, Fahlcrantz, Kallstenius m.fl.

Det är ett rikhaltigt museum, som blott behöver komma under eget tak, för att samlingarna skola kunna ordnas på ett fullt tillfredsställande sätt. Då så skett, kommer intrycket att bli ett helt annat och de gamla minnena skola göra sig gällande i all sin ursprungliga originalitet. Nu ligger det något av husvill hyresgäst över det hela.

AFTONBLADET DEN 20/7 1913
Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg

*) François Boulet

Drottning Kristina, den sista av huset Vasa på tronen, hade en fascinerande historia och umgicks med många intressanta personer under sin regeringstid. En av dessa var François Boulet, en fransk diplomat och äventyrare.

François Boulet var en man med många talanger och en färgstark personlighet. Han var en av de personer som Drottning Kristina hade nära kontakt med under sin tid som regent. Boulet var känd för sitt intellekt, sin charm och sitt intresse för konst och kultur. Han var en av de många lärda personer som besökte det svenska hovet under Kristinas regeringstid.

Drottning Kristina och François Boulet hade ett nära vänskapsförhållande. De delade intressen för filosofi, konst och vetenskap. Boulet var en av de personer som Kristina gärna umgicks med och diskuterade idéer och tankar. Han var en av de få personer som kunde utmana Kristina intellektuellt och som hon respekterade.

Det är fascinerande att tänka på hur dessa två personer från olika länder och kulturer kunde finna gemenskap och förståelse för varandra. Deras vänskap är ett exempel på hur människor kan övervinna gränser och hitta gemensamma intressen och värderingar.

François Boulet är en av de många färgstarka personligheter som präglade Drottning Kristinas tid som regent. Hans närvaro vid det svenska hovet bidrog till att göra det till en samlingspunkt för vetenskapspersoner, konstnärer och författare från hela Europa.

Drottning Kristina är en av Sveriges mest berömda och omskrivna drottningar genom tiderna. Hennes liv och regeringstid har inspirerat både svenska och utländska författare, och hon fortsätter att fascinera oss än idag

---

POST- OCH INRIKES TIDNINGAR DEN 5/1 1869

Helsinglands fornminnes-sällskaps verksamhet under förflutna år.

Härom innehåller ”Gefle-P:n följande: Vid det ordinarie sammanträde, som Helsinglands fornminnessällskap höll i Hudiksvall den 14 Dec., hvarvid ordföranden d:r Landgren ledde mötets förhandlingar, förekommo följande frågor till afgörande:

Ordföranden öfverlemnade en charta öfver Harmångers socken, omfattande dess fornminnen, hvilken var uppgjord af skoll:n Engberg i Jättendal och sedermera fulländad i Stockholm. Vidare förevisades chartor öfver Söderala och Norrala socknar, uppgjorda och färdigtecknade af skoll:n E. Michelsson i Enånger, som med mycken framgång arbetat i sällskapets tjenst och för detta ändamål under förflutna sommar haft af detsamma uppdrag att uppsöka de graf- och ättehögar, hvilka förekomma inom nämnda socknar. Sedan ordföranden förklarat, att special-chartor öfver alla de socknar inom Helsingland, hvilka för fornforskaren erbjuda något af värde, blifvit upprättade på sällskapets bekostnad och härigenom denna vigtiga del af dess verksamhet undangjord, föreslog han, att en allmän charta öfver Helsingland skulle med ledning af alla de i sällskapets samlingar befintliga sockenchartorna upprättas, hvilken charta skulle upptaga alla de inom provinsen varande fornminnen, såsom ättehögar, stenkummel och förskansningar; och hade han för detta ändamål redan vidtalat en lämplig person att utföra detta arbete, hvilket denne äfven lofvat åtaga sig. Detta förslag, som lofvade att lemna en allmän vue öfver Helsinglands archeologiska natur, vann sällskapets bifall.

Ifrån en bondgård i Forssa socken hade genom ordförandens försorg 6 fönstermålningar blifvit inköpta. Dessa voro målade 1631 och 32, framställande bilder ut Bibliska Historien, och voro sålunda utmärkta ej blott för sin höga ålder, utan äfven för sitt artistiska och konsthistoriska värde. De antogos sannolikt vara målade af Gullik Mårtenson, (död 1652) hvilken äfven målat ett stort epitaphium, som för värvarande befinnes ibland fornsakerna i Forssa kyrka. (läs mer om storbonden och häradshövdingen Olof Michelson Bose i Bosgården om Gullik Mårtenssons glasmålning). I sammanhang härmed hade 12 ritningar af de större bilder, som finnas i Enångers gamla kyrkhvalf, utförda af mademoiselle Nordendahl, blifvit inlemnade; och beslöts, att dessa skulle inköpas. Sedan ordföranden förklarat bildernas allegoriska betydelse, erinrade han om, att dylika äfven funnits i taket uti Hille gamla kyrka, inom Gestrikland, hvarföre det vore sannolikt, att en och samma artist hade målat hvalfven i nyssnämnda kyrkor.

Vid uppsökandet af grafhögarna inom Norrala och Söderala hade hr Michelsson upptecknat några folksägner, som belyste historien om några af dessa fornminnen såsom allmogen uppfattat eller rättare uppgjort dem; och uppläste ordföranden denna beskrifning, som på grund af hvad traditionen sålunda bevarat innehöll rätt lustiga episoder om jättar och troll.

Ibland annat omtalades ock, att uti den s.k. kungshögen i Norrala påträffades pilar, som troligen tappats och nedtrampats i högen vid allmogens resning under Gustaf Vasa. Vidare hade äfven 36 jernkulor, förvarade i en så kallad skråkappe (ett slag bleckmått), anträffats, hvilka förmodligen härledde sig ifrån någon sednare tid; och blef en af dessa kulor också öfverlemnad till sällskapets samlingar.

Sällskapet höll denna gång sin sammankomst uti elementarläroverkets vackra naturhistoriska museum, i det nya läroverkshuset, der äfven en del af fornminnena nu förvaras. Dessa bestå av saker, samlade inom provinsen, ifrån sten-, bronz- och jernåldern; och finnas af dem många värderika nummer af hög ålder och archeologiskt interesse. Vi nämna blott: vackra teckningar af hvalfven i Enångers vackra kyrka, der de större jernsakerna äro förvarade, samt dylika öfver en urgammal portal till Njutångers kyrkogård och öfver de s.k. res- och jättehögarna i Rogsta — ett jätteverk af menniskohand m.fl., hvilka finnas innefattade uti ramar, utgörande verkliga prydnader. Vidare en större offerskål från bronzåldern, träffad i en grafhög. En gevärsställning för de mångahanda vapen, som här förvaras, hade blifvit anskaffad, hvarförutom sällskapet såsom gåfvor mottagit dyrbarare böcker och planche-verk från såväl Oldskriftselskabet i Köpenhamn som från Norges Fornminnesförening samt såsom bidrag till sällskapets verksamhet 200  rmt från Vitterhets-historie- och antiqvitetsakademin i Stockholm.

Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg