Kopparslagare i Dellenbygden

 År 1567 var antalet kopparslagare i Delsbo 21, i Forsa 6 och i Bollnäs 1, tillsammans 28, vilkas tillverkning för året upptages till 23 skepp.

Läs om kopparslagarens arbetsteknik och dess långa yrkeshistoria



En kaffepanna från 1700-talets slut med det tidstypiska mustaschfästet och rullade nitar. Pannan har en oval form, är tämligen låg och har kraftiga fästen för hanken. Före 1840-talet satte man fast röret eller pipen med slaglod och klammer. Man ser mycket lätt de karakteristiska flikarna i den gula lödmetallen runt röret. Efter 1840 gick man över till att fästa pipen med en annan metod och den gula lödmetallen och klamrarna förekommer inte längre runt pipen.


Se bild på “Stor-Johan”, förtennare och kopparslagare.


Se bilder på kopparslagare och kopparslagare verktyg.


Se film från kopparslageri.


Se tillverkning på gammalt vis.


Från kopparplåt till skål del 1.


Från kopparplåt till skål del 2.


Från kopparplåt till skål del 3.


Från kopparplåt till skål del 4.


Se tillverkning av större kopparföremål.


Se tillverkning av kaffepanna.


Läs om Kopparkompaniet på Wikipedia.


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Följ oss på Facebookoch dela gärna den här sidan med dina vänner


Om du gillar den här sidan och vill stödja vår verksamhet är en gåva mycket välkommen. Tack!


Om du har möjlighet, kontrollera de angivna källorna och använd dem istället!


Allt material här är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Det är okej att använda några av Dellenportalens uppgifter om ni anger dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att bara ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

Kopparslagare

Råvaran och dess användning

Ordet koppar kommer av senlatinets cuprum som egentligen betyder cyprisk metall, ett grundämne som sällan finns i rent tillstånd i naturen utan vanligen förekommer i olika smältnings- och garnings- eller reningsprocesser får man raffinerad koppar som haft vidsträckta användningsområden. Av den har man tillverkat mynt, kanoner, förhydringsplåt till fartyg, industricisterner, brännvinspannor och en mängd husgeråd. Den används till taktäckning och konstnärlig utsmyckning och har dessutom haft stor betydelse för bl.a. mässingsindustrin och för tillverkning av värmeledningsrör och elströmsledningar.

Metallen är seg och smidig och har en rödaktig färg. Den kan valsas och hamras till tunna bleck, smidas i både varmt och kallt tillstånd, pressas och dras ut till fina trådar. Den i sig ingen lämplig gjutmetall utan förekommer gjuten enbart i legering med andra metaller. Kopparen hör till de metaller som redan under forntiden bearbetades i vårt land, och under medeltiden började kopparmalm brytas bl.a. i Garpenberg och Åtvidaberg. Men länge utgjorde Stora Kopparberget i Falun vår största råvarutillgång. Här bröts malm i mer än 650 år. Sannolikt började man bearbeta gruvan på 1100-talet eller t o m tidigare. Den var under flera århundraden den främsta i världen med en produktion som till stor del gick på export.

Från skråämbete till fackförening
Kopparslagaren eller kopparsmeden är en hantverkare som bearbetar kopparplåt. Båda är tidigt omnämnda i medeltida arkivalier. Redan 1376 fanns i Stockholm en Ingolf Koppersmit och 1404 var en Olof kopparslagare medlem i stadens råd. I Kalmar stads tänkeböcker nämns ”cuprifaber” 1410 och 1420.

Under medeltiden var de flesta hantverkare organiserade, möjligen med undantag för dem i Stockholm. Uppgiften att fogden och rådet i Stockholm 1480 beslöt att inga fler kopparslagare fick upptas ”än de nu äro” kan möjligen tolkas som att de hade eget skrå. De kan också ha tillhört något annat närbesläktat, t.ex. smedernas, vilket kunde förekomma utomlands. Mest troligt är att de bildade skrå ganska snart. 1602 anhöll Stockholms kopparslagare hos hertig Karl om att erhålla en skråordning ”emedan de hittills ingen dylik tidigare haft”. I förordningen fastslogs att de i huvudstaden skulle finnas sex goda och erfarna mästare i ämbetet och att en av de äldsta skulle utses till ålderman.

Ämbetet utövade kontroll över utbildningen i yrket och verkstädernas produktion men också över medlemmarnas liv och leverne.  Dessutom bevakade det medlemmarnas intressen gentemot myndigheterna, stävjade illojal konkurrens samt fungerade som sjuk och begravningskassa.

Bestämmelserna om mästarnas antal, lärotidens längd, gesäll- och mästarprov etc. kunde variera från tid till tid även inom ett och samma yrke. Så blev t.ex. gesällvandringen 1622 obligatorisk för bl.a. kopparslagarna. Den ströks senare ur förordningen men levde i praktiken kvar under större delen av 1800-talet även efter skråväsendets upphörande.


En kopparslagare driver stommen till en flaska e d på en ambult. Detta är den äldsta kända “svenska” framställningen av ett kopparslageri. Ur E Kiellbergs “Beskrifning öwer Konstnärer” 1753. Den går tillbaka på en illustration ur Ch Weigels “Abbildung der Gemein-Nützlichen Hauptstände…” 1698.

Många hantverksyrken var koncentrerade till Stockholm och de större städerna men saknades helt i landsortsstäderna. Kopparslagarna däremot hörde till dem som tidigt slog sig ner även i de mindre städerna. Redan vid 1600-talets mitt hade de etablerat sig i de 28 landsortsstäderna. Det ligger nära till hands att jämföra med förhållandena inom de närstående och ibland konkurrerande yrkesgrupperna bleck- plåt- och mässingsslagare. Då finner man att kopparslagarna dominerade vad antalet mästare och anställda beträffar både i Stockholm och i landsortsstäderna. I Stockholm fanns 48 personer verksamma inom yrket 1689 medan bleck- och mässingsslagarna hade 28. Omkring 1740 fanns det nästan lika många yrkesverksamma inom kopparslageriet som bland bleck-, plåt- och mässingsslagarna tillsammans.

Man måste hålla i minnet att verkstäderna både i huvudstaden och i landsortsstäderna var mycket små. Ofta hade mästarna endast en gesäll och en eller ett par lärlingar.

Den häftiga oppositionen mot de stränga skråreglerna, i synnerhet under 1700-talet och 1800-talets början, ledde så småningom till att riksdagen 1846 beslöt avskaffa skråväsendet. Redan dessförinnan hade man inom många yrken slutat följa reglerna. Så var också fallet med kopparslagarna som, trots att yrket rent principiellt fortfarande var ett stadshantverk, hade börjat slå sig ner på landsbygden. 1840 var 17% av dem verksamma på landet.

Även efter det att skråväsendet upphört och fullständig näringsfrihet införts på 1860-talet levde vissa rester av det gamla skråväsendet kvar in på 1900-talet. Kopparslagarna använde länge de gamla begreppen mästare, gesäll och lärpojke och hörde till de ca tjugo hantverksyrken som även efter 1846 ålades att utföra mästarprov. De nystartade fabriks- och hantverksföreningarna övertog en del av de gamla ämbetenas åligganden, bl.a. att utfärda gesällbrev och genom de s.k. granskningsnämnderna bedöma mästarprov. I vilken utsträckning kopparslagarna i längden fortsatte med dessa är inge känt. Långa tider har man sannolikt frångått kravet. På 1930-talet började man visa intresse för dem igen och så sent 1985 blev en kopparslagare i Eskilstuna mästare på en kaffepanna.

Vad som hände med kopparslagarna som yrkesgrupp efter näringsfrihetens införande återstår att reda ut. Eftersom kopparslagerierna ofta var enmansverkstäder är det troligt att en del valde att vara organiserade. Många blev – som ovan antytts – medlemmar av ständernas fabriks- och hantverksföreningar. Andra inträdde i bleck- och plåtslagarnas olika föreningar runt om i landet, varav Stockholms Bleck- och Plåtslageriförening bildad 1881, var den äldsta.

Kopparslagarna i Stockholm bildade 1885 en rent facklig förening, Stockholms kopparslageriarbetareförening.

Gesällprov och mästerstycken
Lärpojkens gesällprov var det första steget på vägen mot fullgjord yrkesutbildning. Det andra och viktigaste var gesällens mästerstycke, som när det blivit godkänt av ämbetet, utgjorde det slutliga beviset på erkänd hantverksskicklighet och mästerskap.

De föremål som kunde komma i råga som gesällstycken har varierat under tidens lopp. Att tillverka en kakform eller driva en miniatyrkaffepanna ur ett kopparmynt var vanligt under 1800-talet. Man kunde också utföra s.k. polerat arbete. Detta gick ut på att med en flat välpolerad polerhammare efterarbeta ett kopparkärl som bestrukits med rödkrita och vax, så att inga spår av bearbetningen syntes på ytan.

För att bli mästare måste gesällen utföra ett mästerstycke efter egen ritning, som sedan skulle tillverkas inom avtalad tid hos en bestämd skådemästare. Vid 1600-talets början kunde mästarprovet bestå av två kittlar som rymde en tunna resp. en fjärding samt ett förtent kylfat. Tekittlar och kaffepannor var vanliga under 1700- och 1800-talen. Så t.ex. uppvisade gesällen David Jubel år 1788 en ”thespadkittel” för magistern i Vänersborg.

Det är sällsynt att både ritning och mästerstycke bevarats till vår tid. I Nordiska museet finns ett praktfullt mästerstycke i form av en vattenbehållare med fat samt ritningen till denna. Det uppvisades för kopparslagarämbetet i Stockholm den 18 oktober 1813 av gesällen Bengt Elglund och godkändes den 27 december samma år. Detta mästerstycke hade jämte ett tekök tillverkats på två månader i åldermannen David Lindeskog dä:s verkstad med Erik Widman och Jonas Möllerstedt som skådemästare.


Besök hos en kopparslagare. Litografi efter en oljemålning, troligen från 1860-talet, utförd av Helena M Lönegren, f Millde (1836-1901).

Verkstaden
På grund av bristen på inhemskt bildmaterial vet vi mycket lite om de äldre verkstädernas utseende och utrustning. En del kunskap kan vi få av de utländska hantverksencyklopediernas illustrationer som avbildar verkstädernas inredning, verktyg och vissa moment i produktionen. Den så vitt vi vet äldsta kända svenska framställningen av ett kopparslageri finns i E. Kiellbergs ”Beskrifning öwfer Konstnärer och Hantwärckare”, tryckt 1753. Den visar ett hörn av en verkstadslokal med en sittande hantverkare som driver en cylinderliknande stomme till en flaska e.d. på en ambult fästad i en träkloss. Genom en dörr i bakgrunden syns två andra medarbetare sysselsatta med att nita en nästan manshög kittel eller cistern. Dessutom finns från 1800-talet ett fåtal målningar och teckningar som visar kopparslagare i arbete. Den långa traditionen av rent hantverksmässiga tillverkningsmetoder måste ha verkat konserverande på verkstädernas och verktygens utformning. Därför skiljer sig sannolikt inte i någon högre grad de äldre verkstädernas utseende från dem som från 1800-talets slut och framåt finns dokumenterande i ett rikhaltigt fotomaterial.

Till varje kopparslageri hörde en ”standard” -inredning såsom ässjan med rökfånget, blåsbälgen, arbetsbänkarna, det stora laggade blästkaret, stockar, ”klossar” av trä att sätta fast städ och ambultar i samt utrustning för lödning och förtenning. Dessutom tillkom ett á två hundra mindre järnverktyg beroende på verkstadens storlek och produktionsinriktning.


Interiör av Hûbinetts kopparslageri med ässjan till höger.. Intill den ett städ fastsatt på en stock.
På golvet sparrhorn, ambultar nedstuckna i hål eller fästade i trästockar.
Foto från 1900-talets början.

I en bouppteckning från 1821 efter kopparslagaren Abraham Zetterström i Stockholm finns – vilket är sällsynt – hela varulagret och verkstadens innehåll förtecknat och värderat till 673 riksdaler banco, ca 2/3 av hela dödsboets värde. I varulagret ingick 75 st. föremål, däribland 14 större och mindre kaffepannor, 2 kaffekokare, 2 chockladkokare, 6 kaffekannor, 1 kaffekök, kastruller med lock och järn- eller kopparskaft, 1 skinkkittel, soppkittlar med lock, trattar, krukor, skålar, 1 fat, 1 melon- och 1 mandelkakform samt 2 brännvinspannor. Varulagret upptog också ett fyrtiotal kopparbleck, diverse tenn, bly, slaglod samt halvfabrikat bestående av 92 större och mindre bottnar. Bland de 185 verktygen finns uppräknade klossar, städ, bottenstakar, smedstake, horn, knorrar, ambultar, skruvstycken, plåtsaxar, nageljärn, släggor, 31 olika hammare, dörrslag (durchslag), bläskar etc.

Den Zetterströmska verkstadens produktion och verktygsbestånd tycks ha varit helt traditionellt. Vi vet inte hur just denna verkstad såg ut men kan få en uppfattning om det med stor hjälp av en uppmätning och fotodokumentationen av ett något yngre kopparslageri, EW Hübinettes vid Holländargatan3 i Stockholm, etablerat 1856 och 1906 skänkt till Nordiska museet.

Uppmätningsritningen och fotografierna visar en verkstadslokal med fönster åt gården, putsade väggar och plankgolv. I ett hörn finns en av tegel murad ässja med rökfång. På ässjans kortsida jordgolv och utmed långsidan tegelgolv. Här stod ett stort städ fastsatt på en stock. Mellan fönsterväggen med två verkbänkar och ässjan var den manuellt drivna bälgen placerad och under denna det laggade blästkaret för kylning av de glödgade arbetsstyckena. På kortsidans väggar fanns verktygshyllor och hyllfack. Underlag för drivning, t.ex. sparrhorn, ambultar, botten- och smedstakar, stod nedstuckna direkt i plankgolvet eller var fastsatta i trästockar. Två mindre lokaler låg i fil med verkstaden. Den ena fungerade som magasin. På hyllor utefter väggarna stod rader med nytillverkade eller reparerade kaffepannor, kittlar, kastruller m.m. Den andra utgjorde butik med ingång från en smal portgång och fönster åt gatan. Det märkliga är att det varken av inventarieförteckningen eller fotografierna framgår att det funnits maskiner i verkstadens utrustning. Det bör det ha funnits så sent som 1906.


Magasinet i Hûbbinettes verkstad med reparerade och nytillverkade kopparföremål. Man reparerade även andra slags föremål, t ex malmgrytor.
Foto från 1900-talets början.

Produktion
Tekniskt och hantverksmässigt arbetade kopparslagarna ungefär på samma sätt som bleck-, plåt- och mässingsslagarna. Detta ledde naturligtvis inte sällan till tvister dem emellan om vilka sorters bleck respektive yrkesgrupp skulle få använda och vilka slags arbeten de fick utföra. I stort sett samma teknik använde också guld- och silversmederna. Det låg nära till hands för kopparslagarna att efterlikna de stilbildande dyrbara silverföremålen. Därför tillverkade de en del lyxvaror för adeln, kyrkorna och städernas borgare. Öl- och vinkannor, vinkylare, kaffe-, te- och chokladkannor, vattenkannor och handfat etc. var ofta utförda med hantverksskicklighet och kvalitetskänsla i samma drivna former och ciselerade dekorer som silver.

Basen i produktionen utgjordes av husgeråd, inte minst kittlar och andra kokkärl men kanske först och främst av brännvinspannor för husbehovsbränning. 1700-talets många brännvinsförbud och totalförbudet 1855 för den privata bränningen, och därmed också tillverkningen av husbehovspannor, påverkade kopparslagarnas inkomstmöjligheter. De hade till en början svårt att hitta ersättningsprodukter för brännvinspannorna. Men när seden att dricka kaffe småningom spred sig till alla samhällslager under senare hälften av 1800-talet, ökade efterfrågan på kaffepannor, vilka kom att bli de kanske viktigaste produkterna för kopparslagarna.

I likhet med andra hantverkare blev kopparslagarna tvungna att anpassa produktionen till modets växlingar och konsumenternas behov. Nya billigare och mer lättskötta material började komma i bruk, den emaljerade stålplåten på 1880-talet och aluminium och rostfritt stål på 1920- och 30-talen. Den industriella tillverkningen av kopparhusgeråd, och i viss mån även av bleckkärl, bidrog också till att fördärva marknaden för kopparslagarna. Från 1915, då det fanns ca 700 verksamma i yrket, har antalet ständigt sjunkit. Många gav upp och slutade. Andra anpassade sig efter konjunkturerna och överlevde genom utsmyckningar av olika slag eller tillverka moderna bruksföremål och turistsouvenirer. Så arbetade vid 1930-talets mitt den 85-årige Oskar Hammar i Åmål med att bl.a. tillverka rödhamrade kaffepettrar på ben åt amerikasvenskar.


Kopparslagare Oskar Hammar i Åmål utanför sin verkstad. Foto från 1929.
Bilden är ur boken: Gammal koppar, av Per Henrik Rosenström

Det såg länge ut som om yrket skulle dö ut helt. Men under 1970-talet skedde en omsvängning. I takt med de stigande priserna på antika kopparföremål, har folk börjat uppskatta den nytillverkade kopparn, gärna i gamla former. Det fåtal kopparslagare som är verksamma i dag klarar sin försörjning genom ett slags mångsyssleri och genom en snäv anpassning till en ständig föränderlig marknad.

Tillverkning av en fotpanna
Beskrivningen baserar sig huvudsakligen på en intervju från 1927 med kopparslagare G A Adolfsson i Mora. En fotpanna kan närmast beskrivas som en gryta med pen och skaft.


Tillverkning av en fotpanna i G A Adolfssons kopparslageri i Mora 1927. Tillklippning av kopparplåt

Sidan klipps till
Men en plåtsax klipper kopparslagaren ett lämpligt rektangulärt stycke ur en kopparplåt.

Plåtstycket rundas mot en ambult med en träklubba eller rundas i rundmaskin.


Hopklamring med smideshammare mot ambult

Kortsidornas kanter filas eller gnides med smärgel innan man ur den ena eller båda – uppgifterna går isär – klipper upp fyrkantiga klamrar. Med en flacktång viks varannan klammer upp och varannan ner, varefter kanterna fogas in i varandra och klamrarna hamras med en smideshammare mot en ambult. På så sätt får klamrarna, som ju ligger dubbla vid fogen, samma tjocklek som den övriga plåten.


På den här 1800-tals pannan syns det hjärtbladsformade bakre hankfästet med handrullade nitar och fogen som lödes ihop med slaglod, dvs en legering av mässing och zink. Som lödmedel användes en lösning av pulvriserad borax och vatten.

Lödstället strykes över med lödmedlet och arbetsstycket glödgas i kolelden i ässjan. Hettan gör att lödmedlet flyter ut. Bitar av slaglod placeras utefter fogen, arbetsstycket glödgas igen och lodet flyter ut och fyller alla håligheter. Därefter avlägsnas överflödigt lod. Efter lödningen avdras lödstället med smideshammaren och arbetsstycket glödgas och avkyles.


Inhållning av bottenkanten med träklubba mot en bottenstake av järn fastsatt i en stock.

Botten
Man ristar upp en linje för bottenkanten. Denna åstadkommes genom att man hamrar, ”håller in” den med träklubba mot en bottenstake fastsatt i stocken. Pannan som ju ska vara vidare upptill, hamrades sedan med viderhammare mot en träbit i ett städ. Därefter dras kanten ut med bettelmaskin för att senare vikas runt en järntråd som förstärkning. Sedan man klippt ut en rund bottenplåt, och klippt upp klamrar runt denna, fogas den inhållna bottenkanten in mellan klamrarna. Dessa hamras med en smideshammare och fogen lödes med slaglod. Lödstället filas av och ”dras av” med smideshammare mot botenstaken. Därefter spränghamras lödstället och hamras ytterligare med träklubba för att ytan ska bli slät.


Vidring med vidarehammare mot en träbit i städet. Pannan görs på detta sätt vidare upptill.

För att få bort boraxen måste pannan ligga ett par timmar i ett kar med vatten och svavelsyra. Kopparn får en vacker röd färg om den doppas i sillake. Den blir då grön men avfärgas genom glödgning tills kopparen blir röd; den avkyles och får då en något ljusare, jämnare färg.

En järntråd av lämplig längd huggs av med huggjärn, rundas i rundmaskin eller i sick- och bettelmaskin och läggs runt pannans kant.

Förr slogs kanten ner med sickhammare och jämnades därefter med polerhammare. Man kunde också böja ner kanten med en rund träklubba. Sedan dras kanten i sick- och betelmaskinen mellan två trissor för att få den jämn.

Pannan gnides in med pulvriserad rödkrita och poleras sedan med en trasa med bivax. Därefter hanteras den med polerhammare vars slagyta skall vara blank som en spegel, hamras nu den blanka ytan fram, botten mot bottenstake och sidan mot en ambult.


Utdragning av bordet dvs kanten, på bettelmaskin

Handtag och fötter
Kopparslagaren brukade antingen själv smida ett järnhandtag och fötter eller köpa dem hos någon smed. Förr tillverkade kopparslagaren sina nitar genom att rulla ihop smala kopparremsor till en strut som slogs ner genom ett s k nageljärn. De nitades sedan med hammare mot nitmaskin, dvs ett järn med urskålad ban.

Det är mycket lätt att skilja en nit tillverkad på detta sätt från en nit tillverkad på industriell väg efter 1870. I den gamla niten ser man den rullade kopparresan , medan den nya modernare niten är helt massiv.

När pannan förtennats och ben och skaft nitats fast var den färdig.


Avdragning av lödstället med smideshammare mot bottenstake.

Reparationer och förtenning
Kopparslagarna arbetade inte bara med tillverkning av nya kärl. En stor del av arbetstiden gick åt till reparationer av spruckna och buckliga föremål eller till att ersätta sönderbrända gryt- och kaffepanneben med nya. De utförde även omförtenningar. I verkstäder med anställda till hjälp var detta arbeten som brukade utföras av gesällerna. Även lärpojkar kunde arbeta med detta. Att lära sig förtenning hörde mot 1800-talets slut till de arbetsmoment som ingick i en lärpojkes utbildning.

Efter skråväsendets upplösning vid 1800-talets mitt slog sig kopparslagarna i ännu större utsträckning än tidigare ner på landet. I synnerhet då det var ont om arbete brukade de gå omkring och förtenna och laga trasiga kärl.

I Medelpad berättas om en kopparslagare ”som for mycket omkring, det gjorde alla kopparslagarna fast de alla hade verkstad hemma”. En del kunde besöka samma bygd årligen, slog sig ner hos någon bonde eller hyrde in sig i en smedja och stannade så länge arbetet räckte.

Från Söderbykarl i Uppland berättas följande: ”På 1800-talet var en kopparslagare årligen hemma i mitt hem. Andersson hette han, och utförde arbetet i en stugspis, där han brassade på med kol och ved så att saltsyreångorna stodo stugan full med rök”.
När föremålen blev trasiga att de var oanvändbara kunde kopparslagaren tillverka nya mindre i utbyte mot de gamla. Föremålen betalades ofta efter vikt.


Pannan uppvärmes före förtenningen. En bit vadd eller blånor, som doppats i salmiak, drages runt i pannan för att tennet skall flyta ut jämt och fint
Bild ur boken: Gammal koppar


Efter förtenningen avkyles pannan i blästkaret och är färdig att tagas i bruk efter den avslutande putsningen. Bild ur boken: Gammal koppar

Stämpling
Under 1600- och 1700-talen gjordes vissa försök från myndigheternas sida att få kopparslagarna att signera sina produkter med namn eller bomärke. Men något regelrätt stämpeltvång, av det slag tenngjutarna och guldsmederna var ålagda, fanns inte för dem. Därför är det, om man betänker den mängd koppararbeten som tillverkats i vårt land, ganska sällsynt med tillverkarstämplar. Förekom sådana bestod de i regel av mästarnas initialer. Stämpling med förnamnets initial och hela efternamnet kunde också förekomma samt i sällsynta fall även årtal och ortsangivelse.

Under senare delen av 1800-talet blev det allt vanligare att kopparslagarna signerade även enkla föremål, t ex kastruller, med hela namnet eller med förnamnsinitial samt efternamnet, ibland även med orten. Detta bruk har hållit sig kvar ända in i modern tid.

Den koppar som levererades till de kungliga slotten signerades så gott som alltid med krönt ägarmonogram, slottets initial eller en förkortning av namnet, vikt i marker, inventarienummer samt årtal. Kopparslagarens märke förekom däremot sällan. Eftersom de kungliga kopparföremålen nästan undantagslöst har försetts med stämpel ligger det nära till hands att tro att hovet krävt att föremålen skulle stämplas.

Försäljningen
Försäljningen skedde på flera olika sätt. Många kopparslagare sålde direkt från verkstaden eller lagret. Det fanns också de som hade butik, som E W Hübinette i Stockholm och Oskar Hammar i Åmål. Det måste ha varit de större kopparslagerierna med flera anställda som hade möjlighet att hålla sin tillverkning i lager.

Redan tidigt såldes den mesta kopparn på marknaderna runt om i landet. I regel besöket kopparslagarna flera marknader årligen. Förberedelserna inför resorna var noggranna.

Om en kopparslagare Otto Svensson i Kalmar berättas att ”mäster packade alltid häcken själv och alltid med den allra största omsorg … ty kälen måste noga skyddas för varje buckla eller den allra minsta repa”.

Det förekom både vid marknaderna och torgdagarna att kopparslagare hade egen bod eller stånd men vanligare var att de arrangerade sina egna varor på marknaden.

Från och med slutet av 1800-talet började de i viss utsträckning sälja i synnerhet kokkärl till lanthandlarna och bosättningsmagasinen i städerna. Det hände också att de tog in och sålde fabrikstillverkade kärl i verkstaden.

En viss byteshandel kunde också förekomma. Det finns uppgifter från bl a Småland och Uppland om att kopparslagare bytte sina varor mot t ex linnetyger.

Källa:
Hantverk i Sverige 1989
Av Inger Bonge-Bergengren

 

 

Järnspisens genombrott innebar nya typer av grytor och pannor
Man kan tala om järnspisen som något av en milstolpe i bostadens utveckling. Redan på 1860-talet dök de första järnspisarna upp i välbeställda bondehem främst i Mellansverige. Inte förrän efter 1870 spreds den mera allmänt och det dröjde ända in på 1900-talet innan den slagit igenom i många torparstugor. Delsbo gjuteri tillverkade en egen järnspis. Det finns minst tre spisar kvar förmodligen fler.

Efter järnspisens intåg blev många kastruller, grytor och kaffepannor försedda med en flens eller kant som gjorde att de kunde sänkas ner i spisen. Grytor och annat skulle värmas över öppen eld, det var man van vid, det hade man alltid gjort. Hos många var omställningen stor innan man insåg  att det gick lika bra att koka och steka ovanpå spisen. Man slapp då den besvärande röken som vällde upp varje gång man tog bort ringarna på spisen. Samtidigt undvek man att få sina föremål nersotade och sönderbrända av den öppna elden.

Järnspisen gav mindre rök, var bränslebesparande, maten kokade jämnare och den tog väl vara på värmen. Den kunde även kompletteras med en varmvattenberedare/reservoar.  Men den kunde inte ersätta ljuset från den öppna eldstaden som man var helt beroende av under den mörka tiden av året.

Fotogenlampan kom som en revolution
Tidigare hade visserligen funnits oljelampor men de hade klumpiga pumpanordningar för den tröga oljan. Dessutom osade de och var rätt ljussvaga.

Något helt annat var det med fotogenlampan som från 1860 gjorde sitt ljusstrålande segertåg över landet. Fotogenen utvanns ur olja från Amerika, där man börjat exploatera oljefyndigheter 1859, senare också från Ryssland. Snart blev fotogenen en av de viktigaste varorna hos lanthandlarna.

   
En kaffepanna omgjord till att användas i järnspis. Samma panna har mustaschfäste vid pipen och                                                                                               handrullade nitar.



Två bilder på en vacker välgjord kanna med gravering på båda sidor, såldes av  Johannesbergs Aktionshus den 7 aug. 2021, för strax under 20 000 kronor.


Kakform tillverkad med godronnerings teknik från Kringla.


Fyra formar tillverkad med godronnerings teknik från kringla.

GodronneringAv franska godron= pipkrage, äggformig dekor. Dekor av en serie vertikala, snedställda eller spiralsvängda utbuktningar, godronner, vanligen jämnbreda, ibland breda och smala i rytmisk växling. Godronner är en sedan förhistorisk tid känd metalldekor, som efterhand överförts till andra konstarter, tidigast till stenskulpturen. I möbelkonsten uppträder skuren godronnering bl a i renässansens cup and cover-motiv och blev senare ett allmänt ytartikulerande ornament. Inom keramiken förekommer godronnerade partier framför allt på föremål, som går tillbaka på metallformer; samma gäller glas, t ex pressglas. Sin största betydelse har godronnering haft inom metallkonsten, där den särskilt under empiren var ett favoriserat motiv.

 

 

När det gäller att putsa och polera sina kopparföremål finns det några olika husmorsknep.

Se film om kopparputs.
Se mer om kopparputs.
Mer om kopparputs.

  1. Häll hett vatten i diskhon och tillsätt 2 matskedar citronsyra och 2 matskedar tvättmedel. Diska dina kopparföremål med en vanlig diskborste eller trasa. Kopparen kan vid behov ligga ett helt dygn i lösningen innan du tar upp den, sköljer och torkar.
  2. Är dina kopparföremål svårt smutsade och oxiderade kan ett kemiskt bad vara att föredra. Lägg aluminiumfolie i botten på en plastbunke och placera dina kopparföremål på folien. Lös cirka 0,5 deciliter hushållssoda per liter kokhett vatten och häll över föremålen. Se till att du har handskar och var rädd om ögonen, då lösningen bubblar kraftigt.
  3. Det är inte alltid man vill ha en spegelblank yta på sina kopparföremål, utan på vissa kopparföremål kanske du vill behålla föremålets naturliga patina. Dock kan kopparen ha fläckar som du ändå vill ha bort. Då rör du ihop 1 matsked salt med 1 matsked ättika och 2,5 deciliter hett vatten. Använd en trasa av grovt tyg och putsa försiktigt med lösningen på fläckarna.
  4. Det absolut billigaste knepet för att putsa torde vara att strö fint salt på en citronhalva eller halv lök. Gnid och putsa kopparen. Eftertorka med en ren tygtrasa.

Källa: Gammalt värdefullt – redaktör Maja-Lisa Furusjö och Nya lilla fyndguiden – Anna Örnberg

En uppmaning till alla handlare:
Sätt inga klisterlappar på kopparföremål. De innehåller för det meste mjukgörare, som lämnar en fläck efter sig som inte går att få bort.

 

Se upp kanske är det antika kopparföremålet nytillverkat 

Ur boken, Antikfynd eller bluff?,1971,  av Björn Fontander,
har vi hämtat följande

Bryggartratt av koppar. Nytillverkad 1969 av bottendelen av en gammal varmvattenberedare


Munkpanna av koppar, en koppar-“antikvitet” som lurat åtskilliga auktionsbesökare. Ganska välgjord, men med ärg påmålad med färg. Tillverkas i Småland och finns i olika storlekar,



HT 2/1 1973. En anlagd brand i en lokal i Forsa. På golvet i lokalen förvarades massor av  importerade kopparsaker.

 

 

Ur boken: Gammal koppar, 1969, av Per Henrik Rosenström,
har vi hämtat följande

Signaturer

Följande förteckning gör inga anspråk på att vara fullständig. Den vill visa några olika typer av stämplar, som används av kopparslagare under 1800-talet från vilken tid vi har de flesta föremålen av koppar bevarade.

 

 

Kopparslagare som varit verksamma i Dellenbygden, enligt lokala släktregister

Bjuråker

—30 H 2—
1 HANS HANSSONÅS, * 5/6 1757, s. t. husman H. Nilsson i Lensjö. G. 1782. Sold. vid Delsbo komp., Häls. reg. (Har lärt kopparslagareyrket hos »Hageroth» i Gävle.) Gesäll. Bos. i Kyrkbyn 3, Bjuråker. † 16/8 1784 (rötfeber) i Karlskrona.
(X44) CATHARINA STÅLPE, * 1753, d. t. organisten P. Stolpe i Torsåker. Utfl. t. Sth. 1786.
CHRISTINA MARIA * 28/11 1782                         55H2
PEHR * 18/9 1784. † 27/12 1784 (håll o. stygn)


—41 B 1—
(AC29) JOSEPH BURGMAN, * 22/12 1822 i Umeå, BVB. G. 14/8 1851. Infl. fr. Hudiksvall 1857. Glasmäst., sen. kopparslag. Bos. i Näset, Bjuråker. † 26/12 1884 (blodgång o. magplågor)
(X14) MARGRETHA PALM, * 30/12 1820 i Ströms bruk, Harmånger, Gävleb. Änka efter kopparsl. P. G. Bölander i Örnsköldsvik. † 23/1 1900
FRANS GUSTAF * 6/6 1847. Styvs.                      2
ERIK OLOF, tv., 7/11 1851                                 3
JOHAN ENGELBERT, tv., * 7/11 1851. † 25/11 1851 (allm. svaghet)
ALFRED AXEL * 5/12 1852                                  4
PEHR WILHELM * 30/12 1853                             5
CARL OTTO * 3/12 1854. † 9/2 1855
MARIA MAGDALENA * 26/3 1856                         6
VIKTOR WALFRID * 23/3 1857. † 1/8 1857
MARGTA JOSEFINA * 20/8 1859                          24A22
EVA AMALIA * 4/4 1862                                     8D6


—28 C 5—
(Y27) LARS VILHELM ALM, * 7/9 1868 i Liden, V.-norrl. Infl. fr. Bergsjö 1918. G. 12/4 1918. Skomak. Bos. i Bondebo, Delsbo. Sen. Kopparslag. Bos. i Bricka, Bjuråker. Utfl. t. Forsa 1920. (Frånskild 19/6 1933.)
2 BRITA MARGRETA LINDQVIST, * 5/12 1875, d. t. torp. E. Lindqvist i Norrdala, Bjuråker. (Frånskild 19/6 1933.) † 18/8 1944.
BERTA MARGRETA INGEBORG * 11/10 1908             11C20


—9 D 2—

1 NILS OLOFSSON-FRANK, * 11/11 1831, s. t. bruksarb. O. Nilsson Friggesund. G. 6/4 1856. Korp. nr 128 vid Forsa komp., Häls. reg. o. plåtslag. Bos. i Västansjö, Bjuråker. † 28/3 1908. Läs mer här.
8D1 MARGTA ERIKSDOTTERLINDSTRÖM, * 2/8 1829, d. t. sold. E. Lindström i Tå, Bjuråker. Utfl. t. Forsa 1912.
CHRISTINA * 22/1 1858           6
OLOF * 23/11 1860   7
MARGRETA * 30/11 1863. Utfl. t. Forsa 1912

 

 

Delsbo

År 1567 var antalet kopparslagare i Delsbo 21, i Forsa 6 och i Bollnäs 1, tillsammans 28, vilkas tillverkning för året upptages till 23 skepp. 15 lisp. och skatten till 1 skepp. 3 lisp. 15 skålp. Dessa kopparsmeder voro tillika bönder, som begagnade hantverket som binäring. Kopparn hämtades i Falun, dit hälsingarna utförde sin gårdsavel och togo koppar i betalning. I Delsboa illustrata sidan 23 anföres, att i Delsbo funnits 4 kopparhamrar, anlagda i Stömne-, Klubbo- och Glombo-åarna.

Källa:
Beskrivning över provinsen Hälsingland,
av P. H. Widmark, sid. 278


—6 D 7—
4 OLOF MOBERG, * 14/1 1810 i Svågholm. G. 11/11 1843. Sockensmed. Bos. i Avholm, Bjuråker. Utfl. t. Delsbo 1850 där han nämnes som kopparslag. i Ede. † 14/11 1863 (lungsot).
(Y54) ANNA BRITA ANDERSDOTTER, * 13/9 1818 i Torps sn, V.- norrl. † 26/4 1900.
BRITA CHRISTINA * 20/7 (20/4) 1844                  14
ERICA CATHARINA * 1/10 1845                           5A32
INGA HELENA * 18/2 1847. † 12/6 1847
ANDERS OLOF * 23/9 1848. † 22/11 1892 (hjärnfeber)
INGRID HELENA * 25/8 1852. † 21/11 1852
PEHR JOHAN * 9/10 1855. † 29/7 1876 (reumatisk feber)
CARL ERIK * 27/6 1858                                     35


—9 P 15—
8 Olof Salomonsson-Skoglund, * 11/9 1820, s. t. sold. S. Gränts i Skog. G. 1847. Kopparslag. Bos. i Vij, Delsbo. Utfl. t. Ljusdal 1850.
29L1 Margta Hansdotter, * 27/11 (29/11) 1817, d. t. bonden H. Persson i Nordanäng 2, Delsbo.
Carolina * 7/11 1847. Utfl. t. Ljusdal 1850


—9 Å 67—

(X18) Johan Erik Wixner, *4/11 1841 i Hudiksvall. G. 24/5 1874. Kopparsl. Bos. i Ava, Delsbo. † 10/9 1909.
16 Johanna Maria Finnström, *5/6 1839 i Strömbacka, Bjuråker.
† 17/7 1914.
Jonas Jakob, *27/2 1867                                    68
Carl Oskar Ferdinand, *24/10 1874                      69
Anders Fredrik Emil, *24/12 1875. Utfl. t. Gällivare 1900
Hulda Margreta, *22/9 1879. G. o. utfl. t. Idenor 14/9 1905


Lindblad Per-Erik  kopparslagare Ede Delsbo.  Född i Trosa 12/11 1825. Död 5/11 1905


 Carl Teodor Persson Kopparslagare, född 11/11 1876 i Eskilstuna. Inflyttat från Forsa till Fredriksfors i Delsbo 1905. Samma år brann hans hus och verkstad ner till grunden. Men han startar om på nytt i Ede Delsbo. År 1913 då han ramlade ner från Mejeriets tak och skadade ryggraden och synnerven. Synen försämrades suggestivt för att helt upphöra 1917.  Död i Delsbo 31/10 1952. Gift 26/10 1912 med Elin Henrietta född 13/8 1878 i Odensljunga, Skåne. Hon avled i Delsbo 20/12 1974.

    
Vattentunna tillverkad av C T Persson i Delsbo. Tunnan ägs av Liv-Anna i Forsa

 

 

Norrbo

—29 Å 5—
4 Pehr Holm, *18/4 1788, s. t. trumslag. J. Holm i Norrbobyn, Norrbo.
G. 20/10 1822. Sockensmed o. kopparslag. Bos. i Norrbobyn. † 11/9 1833 (lungsot)
(X18) Brita Ulrica Silfvernagel, *22/2 1788, d. t. kakelugnsmak. Silfvernagel i Hudiksvall. Utfl. t. Färila 1857. † 11/10 1864
Carl Jakob »Holm», *8/12 1822                           9
Ulrika Regina »Holm», *1/12 1826                       (X4)28H2


—5 G 6—
4 ANDERS ANDERSSONNORELL, * 6/1 1800, s. t. bonden A. Karp i Hålsjö. Infl. fr. Åbo 1854. G. 1856. Kopparslag. Bos. i Ö. Norrbobyn, Norrbo. † 24/7 1865.
(X33)14Y3 CATHARINA SAMUELSDOTTER, * 22/8 1820, d. t. postförare S. Samuelsson i Norrbobyn. † 1/12 1879
CATHARINA * 8/3 1847. Styvd.
PEHR ERIC * 8/3 1850. Styvs. Utfl. t. Forsa 1868
ANDERS * 6/12 1856. Utfl. t. Ilsbo 1875
GERTRUD * 4/3 1861. † 6/9 1862 (bröstfeber)


—23 Y 8—
5 Pehr Jacobsson Sjöblom, *23/6 1844, s. t. husman J. Pehrsson i V. Hålsjö, Norrbo. G. 16/11 1885. Kopparsl. Bos. i V. Hålsjö. † 6/3 1922.
(X4)5G8 Catharina Norell, *8/3 1847 i Ö. Norrbobyn, Norrbo. † 9/1 1917.
Jacob Mathias, *24/9 1886, † 2/4 1897


—32 Å 3—
(X8) Abraham Fridlund, *8/7 1800 i Forsa sn, Gävleb. G. 19/3 1834. Kopparslag. Bos. i Norrbobyn, Norrbo. † 7/3 1866
2 Barbro Svahn, *16/9 1790, d. t. husman N. Svahn i V. Norrbobyn, Norrbo. (Barnmorska) † 21/6 1862 (leversjukdom)
Jonas »Svan», *18/11 1810. Skomak. † 1/12 1890 (ålder)
Nils Abraham »Svan», *14/6 1817. Sold. vid Häls. reg. † 24/2 1844
Anders Petter »Fridlund», *20/8 1835, † 25/2 1837 (allm. svaghet)

 

 

Forsa

—20 D 1—
(X18) LARS FREDRIK BERGVALL, * 7/1 1841, i Hudiksvall. G. 26/12 1878. Kopparslagare i Häggnäs. † 17/12 1919.
(X31)12B7 MARIA MARGARETA LINDMAN, * 30/10 1831, d. t. rostdräng J. F. Lindman i Iggesund. † 5/1 1908.
9M5 NILS ERIK STAM, * 19/7 1887, fosterson. Fabr.arb. i Lund. † 31/8 1913.


—31 L 4—
(X3)3K31 ERIK SVENSSON TILLANDER, * 29/5 1857, s. t. husman Sven Ersson i Kyrkbyn, Bergsjö.
152Z1 Infl. 1879. G. 16/11 1879. Kopparslagare. Bonde i Långby 8, Forsa. † 15/6 1949.
(X3)18K7 BRITA KRISTINA ÖST, * 5/3 1857, d. t. korpral Jonas Öst, Ingesarven, Bergsjö. † 22/10 1918.
EMIL, * 28/11 1880. Jordbr. † 14/10 1918.
ANNA, * 21/9 1882. Fl. t. Skog 1923.
SVANTE, * 30/8 1884. † 17/12 1890.
KARIN, * 3/4 1887. † 16/12 1890.
KRISTINA, * 12/3 1890. Hush:a.
KATARINA, * 7/9 1892. Bagerska.
SVANTE, * 16/9 1896                                       5.


—47 D 2—
(X27) JOHAN OLOF KRÅGH, * 13/10 1890, i Ljusdal. G. 2 ggr. Handl. o. kopparslagare i Långby. † 8/11 1970.
1 SALLY REGINA WESTMAN, * 7/5 1891, d. t. handl. Mårten Westman i Långby. G. 14/11 1920. † 11/8 1925.
(X18) RUTH EMILIA GENBERG, * 10/6 1908, d. t. Johanna Emilia Genberg i Hudiksvall. G. 2/12 1934.
17Å1 Fosterdotter t. Jonas Källman i Veda.
VIOLA KRISTINA, * 9/2 1925. † 10/2 1925.
BERNT OLOF, * 4/4 1933                                  4.
LOUISE KRISTINA, * 10/4 1932,                        se 6K25.
KERSTIN BIRGITTA, * 9/8 1940                         3.
JAN STURE, * 13/12 1945                                 6.


—51 G 7—
1 ANDERS FREDRIK ÖSTLING, * 5/4 1856, s. t. arb. Olof Hansson Östling vid Forssån. Kopparslagare i Hamre.


—49 T 1—
(X27) ANDERS NORBERG, * 8/11 1830 i Ljusdal. Kopparslagaregesäll i Töfsätter.


—17 U 1—
PETRUS HJALMAR TÖRNROS, * 11/8 1879. Kopparslagare fr. Hel.Trefald. Gävle.
(X6) HILDA MARIA MÅRTENSSON, * 11/3 1903. Änka fr. Sunnansjö, Delsbo.
SVEN HJALMAR, * 22/11 1934.


—3 Ä 1—
(Y4) PER GUSTAF BERGQVIST, * 10/9 1862 i Attmar, V.norrl. G. 10/4 1887. Infl. 1887. Kopparslagare i Kalvhaga. † 5/6 1925.
(X4)28G11 ANNA ERIKSDOTTER, * 6/7 1858, d. t. torpare Erik Jonsson i Näset, Bjuråker. † 30/4 1908.
ANNA JULIANA GUSTAVA, * 4/5 1880. † 19/6 1931.
BRITA KRISTINA INGEBORG, * 31/10 1886          4A5.
Tv. PER JOHAN, * 1/8 1888. † 2/8 1888.
Tv. LARS ERIK, * 1/8 1888. † 3/8 1888.
JOSEFINA, * 14/5 1889. † 18/5 1928.
GUSTAF ADOLF LAURENTIUS, * 17/10 1891. Fl. t. Ljusdal 1916.
BEDA AMALIA ALBERTINA, * 30/3 1894. Fl. t. Söderala 1922.
ERIK JOHAN, * 17/2 1896                                 2.
ODÖPT GOSSE, * 23/6 1897. † 23/6 1897.


—133 Ä 1—
(X9)11E6 ANDERS WIKLUND, * 14/1 1836, s. t. husman Johan Wiklund i Ed, Färila. G. 2 ggr. Kopparslagare i Hamre. † 17/11 1900.
(X14) KRISTINA ANDERSDOTTER, * 10/10 1827 i Harmånger. G. 18/10 1856. † 17/4 1889.
(Y36) ANNA MARGRETA WIGREN, * 19/12 1846 i Nätra, V. norrl. G. 21/8 1892. Änka o. omg.
ANDERS JOHAN, * 24/6 1857. Fl. t. Hudiksvall 1877.
ANNA BRITA, * 17/9 1859                                 (X9)11E12.
PER OLOF, * 27/4 1862                                    (X9)1E13.
KRISTINA ELISABET, * 28/6 1865. Fl. t. Svartvik 1888

 

Kopparslagarmästare i Hudiksvall

Källa: Hälsingerunor 2011, av Yngve Aronsson. Läs den intressanta forskningen om kopparstaden Hudiksvall.

Kopparslagarmästare med tid för burskap, namngivna av Yngve Aronsson 

Ålder för burskap är som framgår ganska kort. Burskap = Rätt att bedriva näringsverksamhet.

Albrecht Steinmetz 1720 – , född i Tyskland
Anders Tannberg 1722 – 1785, född i Bergsjö
Christian Berggren 1723 – 1787, född i Stockholm
Erik Borgström 1727 – 1789, född i Hudiksvall
Georg P Hytter 1735 – 1804, född i Gävle
Jonas Lundsten 1740 – 1808, född i Jämtland
Erik Kjellman 1750 – 1809, född i Sigtuna
Johan Christian Steinmetz 1752 – 1828, född i Hudiksvall
Albert Steinmetz 1756 – 1821, född i Wessland
Johan Hytter 1763 – 1805, född i Hudiksvall
Hans Renstedt 1779 – 1830, född i Alfta
Jonas Lundsten 1783 – 1823, född i Hudiksvall
Pehr Hermansson 1788 – 1853, född i Harmånger
Elias Steinmetz 1790 – 1831, född i Hudiksvall
Johan Christian Steinmetz 1797 – 1850, född i Hudiksvall
Anders Forslin 1802 – 1847, född i Hudiksvall
Jonas Wixner 1806 – 1847, född i Forsa
Jon Fr. Hafgren 1806 –
Per Gustaf Aspengren 1809 – 1859, född i Forsa
Hans Erik Hällström 1814 – , född i Hudiksvall
Lars Petter Froberg 1816 – 1856, född i Hudiksvall
Anders Hällström 1817 – , född i Bollnäs
Erik Wennström 1821 – , född i Färila
Carl Magnus Lindfors 1823 – , född i Söderhamn
Pehr Wahlström 1824 – 1876, född i Harmånger
Carl Johan Wixner 1826 – , född i Forsa
Michael Söderqvist 1827 – 1876, född i Färila
Olof Laurentius Olsson 1828 – 1900, född i Uddevalla
Erik Bergström 1828 – , född i Färila
Per Andersson 1842 – 1928, född i Hudiksvall
Per Gustaf Malmberg 1850 – , född i Hudiksvall
Werner Lindfors 1858 – , född i Piteå
August Leander Nygren 1857 – , född i Långmora
Verner Leander Nygren 1890 – 1965, född i Hudiksvall
Knut Emanuel Nygren 1891 – 1973, född i Hudiksvall

Rösta Anders Petter Eriksson kopparslagare i Hudiksvall Född 1849 i Rogsta
Jon Olof Lindblom kopparslagare i Hudiksvall Född 1849 i Hudiksvall

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö

Tillbaka till toppen.


Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *