Vår äldre krigshistoria

Slaget vid Norrbo skans och befrielsen av Faxehus är en del av vår tidiga krigshistoria


Vill du läsa om fler slag? Här finns en lista över svenska slag.


Hälsinge regemente historia.


Medeltid i Hälsingland, Länsmuseet Gävleborg


Hälsinglands historia. Intressant sammanställning.


Landskapet Hälsingland enl. Wikipedia.


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Följ oss på Facebookoch dela gärna den här sidan med dina vänner


Om du gillar den här sidan och vill stödja vår verksamhet är en gåva mycket välkommen. Tack!


Om du har möjlighet, kontrollera de angivna källorna och använd dem istället!


Allt material här är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Det är okej att använda några av Dellenportalens uppgifter om ni anger dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att bara ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

UR DELLENBYGDENS ÄLDRE KRIGSHISTORIA

 

Att det nuvarande Delsbo hade en utbredd bebyggelse redan före Kristi födelse bär rikliga stenåldersfynd vittne om. På grund av fyndmaterialet anser flera forskare, att Delsbo och Bollnäs hör till de tidigast bebyggda orterna i Hälsingland.

Än i dag kan en och annan ortsbo peka ut platsen för två förhistoriska hustomtningar, som nu båda är helt raserade. Den ena byggnaden fanns i Vij strax norr om forngården och anses ha varit ingenting mindre än hedningarnas tempel. Grund­stenarna fanns kvar så sent som omkring 1920, då det byggdes ett kapell strax intill och stenarna användes som grund till det nya gudshuset.

Från tempelplatsen i Vij är det inte långt till det medeltida Hallnäs vid Stömneån. Lenaeus försvenskar namnet en smula och kallar hela området för Hållnästäkten. Han kanske inte tänkte på, vad namnet betydde (halla = hålla, i det här fallet “hålla ett näs”) och gissade att det var fylkeskungar, som bott där. På hans tid fanns det ännu en del lämningar kvar. Han berättar att “grundvalen och tomtningen till denna byggnad sträcker sig efter åöppningen från öster till väster, och är 30 alnar lång, samt 10 alnar bred … ” Av intresse i detta sammanhang är det från försvarssynpunkt utomordentliga läget för denna försvarsborg i Delsbo.

I Delsbo finns endast ett par runstensfragment bevarade. Det ena berättar om två vikingar, Gudmund och Eigil, som döptes i främmande land och efter hemkomsten predikade om Kristus.

Från denna brytningstid mellan kristen och heden tro i Hälsingland möter oss en gestalt, som mer än någon annan fångade hälsingarnas sinnen, nämligen Olof Haraldsson eller Olof den helige. Här spelade av allt att döma de gamla släktbanden och de nära förbindelserna mellan hälsingar och norrmän en betydelsefull roll. Den som något fördjupat sig i Hälsinglands historia vet, att Delsbo av ålder betraktats som den mest norska av alla orter i landskapet.

Olof hade uppehållit sig som flykting i Sverige och var nu på väg tillbaka till Norge för att återerövra dess krona. Hans färd liknade mest ett korståg. När han stod på någon ättehög och predikade, brukade hans män hålla en väldig, blåmålad sköld med ett stort, brett kors av guld framför sig. Det var “hoppets gyllene färg på trons himmelsblåa grund”, skriver von Walter, och tillägger, att när Olof tågade från Hälsingland till Norge, företräddes han av män, som bar denna sköld.

I Fagrskinna (1230-talet) berättas att Olof fick följa med kung Anund i Svitjod och att färden genom Hälsingland blev mödosam: “De foro över skogar och sjöar och buro på många ställen sina båtar på skuldrorna mellan sjöarna och kommo fram med mycken möda.”

Olofs frände i Sverige, Dag Ringsson, samlade en mängd hälsingar till kungens undsättning. Snorre Sturlasson berättar i Olov den heliges saga att det var tolv hundra man. I en annan sägen talas om trettio utvalda stridsmän från Nordstig och bygden vid den stora sjön Dellen.

Många hälsingar stupade tillsammans med Olof Haraldsson i slaget vid Stiklastad 1030. Då stupade även den mest berömde av alla kungens krigare, Arnljot Gelline, som enligt Snorre hade sin släkt i Jämtland och Hälsingland. Arnljot är som bekant hjälten i en dikt av Björnson och i en opera av Peterson-Berger. Alla känner också till Arnljot-spelen på Frösön.

På 1100-talet fick Sverige sitt eget skyddshelgon, Sankt Erik. Även med honom fick dellbor och hälsingar för övrigt en hel del att skaffa. Han blev mördad av den danske prinsen Magnus Henriksson 1160. I Hälsingland är Ersmäss liksom Olsmäss ännu levande tidsbegrepp.

Mordet på Erik den helige utlöser den första i raden av kända folkresningar, som enligt sägnerna utgått från Delsbo. Det var den legendariske Fahle Bure, som i Delsbo samlade den krigshär, med vilken han avtågade till Uppsala och gick i strid mot Eriks mördare. Det skedde 1161, och i berättelsen framträder också en namngiven dellbo, Rötger Ingesson, som kom från Finland med två härskepp till Fahle Bures hjälp.

FAXEHUS OCH DELSBOVISAN

Engelbrekts befrielsekrig är också en epok, som låtit tala om sig i Hälsinglands hävder, framför allt genom stormningen av Faxehus 1434.

Att allmogeresningen i Hälsingland utgick från Delsbo framgår av den kända Delsbovisan, av vilken följande fyra strofer är bevarade:

Det hände sig om Marjemässdag
och rätt om middagstid,
de skuto elden på Faxehus,
att lågan stod änd’ i sky.
: Faxehus ligger i svartom brandom:

Det bor så mången man i Hälsingland
i så storan vånda;
fyra för ål och sex för harv
och åtta för plogen stånda.
: Faxehus ligger i svartom brandom:

De gingo sig från Delsbo
och intill Delsbo rå,
de höggo fläsket av knokarna
så långt de kunde nå.
: Faxehus ligger i svartom brandom:

Tröster man i Rengsjö,
sammalund i Mo,
de toga deras båtar bort,
de kund’ int’ undan ro.
: Faxehus ligger i svartom brandom:

Professor Nils Ahnlund framhåller i en uppsats om “Norrlänningarnas resning sommaren 1434”: att “den märkliga Delsbovisan ger oss en så fast tidsbestämning som den, att Faxehus erövrades på dagen för Mariamässan, det är den 15 augusti, vilket passar ypperligt samman med Engelbrektupprorets kronologi. Marie himmelsfärdsdag var och är ännu i katolska länder den förnämsta av de många Mariafesterna. Genom århundraden skyddade visans fasta strofbyggnad denna uppgift om tidpunkten för stormningen, allt under det att den självsvåldiga lokala traditionen förirrade sig på osäkra vägar, ty utan tvivel räknar visan sitt ursprung från dagar, som ligga den besjungna händelsen nära.”


Text under bild: Faxehus brinner. (Teckning av Sven Rydén)

I mer än tjugo år hade Erik av Pommern regerat det svenska landet genom utländska fogdar, och folket dignade under ofrihet och skattetryck. Lag och rätt aktades för intet. Slutligen blev måttet rågat.

Allmogen i Bergslagen vände sig till Engelbrekt, och så började denna bonderesning, som hör till de underbaraste kapitlen i vårt lands historia.

I sin “Beskrifning öfwer Provinsen Helsingland” konstaterar P. H. Widmark, att “av detta visfragment vill det synas att hälsingarna samlats i Delsbo, samt därifrån ryckt emot fienden och slagit honom vid socknegränsen, hvarefter, och sedan de flytt till det befästade Faxehus, hälsingarne skjutit eld på detta fäste, vars förskansningar efter tidens sed voro byggda af träd och eljest endast bestodo af jordvallar.”

Få tilldragelser har så etsat sig fast i folkets minne som denna befrielsekamp mot det danska förtrycket. Både i allmänna och enskilda arkiv har händelserna blivit upptecknade, men framför allt har de hållits levande genom muntlig tradition, och flera namn påminner fortfarande om vad som hände för mer än femhundra år sedan, t.ex. Blodmyran, Danskvik och Skrämmars.

Skrämmars hette en numera riven gård i Lia, Bjuråker. Traditionen berättar att vid den gården blev en hop danska knektar överraskade och skrämda av ett våldsamt oväsen. Det hela var väl förberett. Man åstadkom oväsendet genom att hamra på koppartunnor och andra tillgängliga kärl, och när man väl fått danskarna att ta till flykten, blev de nedgjorda av bågskyttar. Efter den händelsen fick gården heta Skrämmars.

Om själva stormningen av Norrbo skans berättas, att den leddes av Erik Olofsson från Norrbobyn. Alla vapenföra gick bokstavligt talat man ur huse för att äntligen förgöra fridstörarna. Man kom till lands från Delsbo och Bjuråker och med båt från Forsa och Hög. Det gällde ju också att se till att danskarna inte skulle komma undan sjöledes.

En natt tändes kasar på bergen och anfallet påbörjades efter detta överenskomna tecken. Det sattes in från tre håll och de danskar, som inte genast förgjordes, lyckades fly undan till en vik, där även de mötte sitt öde. Denna vik kallas än i dag för Danskvik.

Ledare för folkresningen i Hälsingland var lagmannen Elof Djäkn. När danskarnas fäste vid Dellen var tillintetgjort, fortsatte bondehären till Faxehus. Den uppdelades enligt traditionen i två grupper, som var för sig samlade förstärkningar efter vägen. Den ena gick efter kusten och leddes av Elof Djäkn, den andra över Kalvstigen till Järvsö och vägen efter Ljusnan.

Så förenades till slut de båda grupperna och gick till angrepp mot den förhatliga fogdeborgen, men hur därmed tillgick ligger utom ramen för denna berättelse. Samtidigt med Faxehus förstördes även Styresholm vid Ångermanälven och Kryssborg i Norrbotten.

Källa:
Bocken 1968/69 av Bror Jonsson
Avskrift, Viveca Sundberg

 

 

FRÅN FÄNIKEKNEKTAR TILL INDELTA KRIGSMÄN

 

Gustav Vasas tid var Delsbo en av de största och mest betydande socknarna i Hälsingland. I skattehänseende var socknen uppdelad i 17½ sköller med omkring 230 skattebetalande bönder. I den skatteenhet som sköllen utgjorde, skulle bönderna kollektivt svara för en viss skattesumma.


Engelsk europakarta från 1700-talet. OBS! Delsbo utsatt!

Bondehären var under medeltiden stommen i försvaret. Varje vapenför var skyldig att på kungens kallelse delta i landets försvar och vara försedd med vapen. Men detta ansåg Gustav Vasa inte längre vara tillräckligt. Han ville ha en ständig krigshär i beredskap och uppdrog åt sina fogdar att värva s. k. landsknektar. Av fogderäkenskaperna för 1546 framgår, att fogden Nils Helsing hade värvat 174 nya knektar i Hälsingland, därav 16 från Delsbo.

Det bildades fänikor (fänika = mindre grupp av fotfolk under en fana) i olika landskap. Hälsingefänikan omnämnes i riksregistraturen redan 1552, och det året mönstrade Delsbo 27 knektar.

Knektar från Delsbo liksom från andra socknar deltog i olika uppdrag, som dock inte alltid fullföljdes utan motstånd. När det gällde att värva knektar för anfall mot Norge, var man merendels ohågad. Det framgår bl.a. av ett brev från Clas Flemming, som på Johan III:s uppdrag varit ute för att värva folk från Dalarna och Hälsingland. Brevet är daterat Delsbo den 12 januari 1570 och adresserat till kungen. Anledningen till denna ovillighet var de nära släkt- och vänskapsband, som förenade i synnerhet hälsingarna med norrmännen.

Fänikorna fick ofta namn efter sina befälhavare, t.ex. Olof Helsings fänika och Jöns Mörks fänika. Från fälttåget i Norge vid denna tid känner vi namnen på alla fänikor, som deltog. Vi skall här förbigå alla de krigsrörelser, i vilka hälsingar och därmed även dellbor var med Norge, Finland, Livland, Ryssland, Polen och Danmark under Gustav Vasas söner. Vi skall heller inte redogöra för krigsgärder, kostnader och skeppsbyggnader och annat, som drabbat andra socknar i samma mån som Delsbo.

Av större intresse i detta sammanhang är det att nämna, att en dellbo var hövitsman för Hälsingefännikan vid slutet av 1500-talet. Han hette Mårten Persson och fick som hövitsman skattefrihet på sitt hemman i Stömne.

Antalet soldater i Delsbo under trettioåriga kriget och tiden närmast före indelningsverkets införande synes ha varierat, då krigen medförde ständiga utskrivningar. Merendels anges Delsbo ha varit skyldigt att mönstra 20 soldater, medan utskrivningslängderna för Bjuråker vanligen upptar 7 och för Norrbo 3. Det motsvarade i varje socken ungefär en upptar 7 och för Norrbo 3. Det motsvarade i varje socken ungefär en knekt på var tionde bonde. Men att antalet ofta var betydligt större framgår av mönsterrullorna.

I det sammanhanget kan vi nämna en av föregångarna till Delsbo kompani, nämligen major Anders Kiörnings kompani som det kallades 1625.Det bestod av 95 man, varav 90 hörde hemma i Delsbo och 5 i Norrbo. Men redan påföljande år, 1626, hade kompaniet decimerats till endast 41 ”behållna gemena”, som alla var från Delsbo med undantag för 4 norrbobor. ”Döda gemena” räknades till 77. Det är känt att trettioåriga kriget krävde en stor tribut från Delsbo…

År 1661 noterades i rullorna, att Delsbo kompani bestod av 95 soldater, av vilka 78 var från Delsbo och de övriga från Norrbo, Bjuråker, Ilsbo och Hanebo?, (kanske Hassela). Det årtiondet får kompaniet namn av majoren Johan Hållfast-Ekelund. 1669 års rullor visar, att Hållfast kompani då bestod av 146 soldater, av vilka 77 var från Delsbo, 32 från Bjuråker och 23 från Ljusdal.

Samtliga officerare av olika grader vid Delsbo kompani bodde under 1600-talet i Delsbo. Under förra delen av seklet bodde majorerna i Åkre, under den senare delen i Hagen. Ett par kaptener bodde på samma gård, nämligen på östra Hammaren.

År 1675 bildades det norrländska storregementet, som 1624 delades upp i flera små regementen.  Namnet Hälsinge regemente finner man veterligt första gången i en rulla från 1637.

Det ständiga knekthållet för Hälsinge regemente beviljades 1675 och fastställdes närmare 1682.  Från förstnämnda år mönstrade Delsbo liksom tidigare 95 (senare 96) soldater, därtill kom 30 man från Ljusdal och 24 från Bjuråker. Delsbo kompani räknade med 150 soldater. Norrboknektarna ingick i Forsa (tidigare Majorens kompani), medan Bjuråker delades i militärt hänseende, så att av socknens 43 knektar 24 tilldelades Delsbo och 19 Forsa kompani. Den gamla försvarsenheten mellan de tre socknarna blev därmed i viss mån splittrad. Även för Ljusdals vidkommande medförde indelningsverket en uppdelning av socknen. Av dess 78 soldater hänfördes nämligen 47 till Järvsö och 32 till Delsbo kompani.

Näst Bollnäs hade Delsbo och Järvsö de flesta soldaterna. Med smärre variationer mönstrade Bollnäs 103, Delsbo och Järvsö vardera 95.

Kompaniets samlingsplats i Hagen kallades för Lägret och heter så än i dag. En lokal tradition berättar, att soldaterna i äldre tid hade sin exercisplats på heden, en plats vid nuvarande Tomta. Heden var även byanamn. Före Lägrets tillkomst var Östra Hammaren vid kyrkan samlingsplats för kompaniet.

På Lägret byggdes trossboden för soldaternas utrustning, och den stod kvar till 1911. Tillgängliga källor ger inga närmare uppgifter om Lägret och dess funktioner.

En god och tillförlitlig källa om de militära förhållandena i Delsbo vid mitten av 1700-talet är prosten C. N. Linaeus, Delsboa Illustrata, som skrevs 1736 men utgavs 1764 med smärre tillägg och ändringar.

På tal om kompaniet tycker han, att Delsbo hade en ganska dryg börda att bära och gör den jämförelsen, att Delsbo socken 1665 ”ej mera hållit är 18 man soldater, och därjämte haft 1 major, 1 kapten och 1 löjtnant hos sig indelta. Men nu”, säger han, ”efter det nya indelningsverket, som i högstsalig konung Karl den XI:s tid upprättades, och av riksens höglovliga, ständer stadfästat är, ligger en ganska svår soldattunga Delsbo socken uppå.” Och så berättar han att socknen, som består av 121, mantal, ”skall nu ständigt hålla 95 soldater under Delsbo kompani och Kungl. Hälsinge regemente.”

Vi får även veta, från vilka hemman indelningsräntan utgick till olika befälspersoner, och det kan vara av intresse att återge.

Kaptenen fick indelningsräntan från, Hagen nr 3 , Västra Berge nr 3, Mora nr 5, Håknorrbo nr 1, Vij nr 2, Myra nr 3, Näsbyn nr 9, Västeräng nr 1, Bondebo nr 1 och Västanäng nr 1, vilka hemman då tillsammans bestod av 102 öres- och 13 penningland.

Fänriken fick nöja sig med räntan från, Långsbo nr 1, Sjömyra nr 8 och Hemmanet i Hovra, tillsammans 31 öres– och 18 penningland.

Sergeanten fick räntan från, Sunnansjö nr 2 och Sannäs nr 1, tillsammans 11 öres- och 19 penningland.

Mönsterskrivaren från, Tomta nr 1, Mora nr 8, Västeräng nr 5 och
Fjärdsätter nr 4, tillsammans 35 öres-land.

Föraren Linfläck nr 1, Ava nr 2 och Hagen nr 2, tillsammans 25 öres- och 17 penningland

Furiren Näsbyn nr 4, Mora nr 4 och Berge nr 1, tillsammans 25 öres- och 6 penningland.

Rustmästaren Näsbyn nr 7, Källeräng nr 1 och Prättingberg nr 1, tillsammans 25 öres- och 2 penningland.

Förste trumslagaren Näsbyn nr 3 och Vij nr 1, tillsammans 19 öres- och 8 penningland

Andre trumslagaren Duvnäs nr 2 och Bondebo nr 1, tillsammans 15 öres- och 19 penningland

Piparen Ovanåker nr 1, som bestod av 10 öres- och 12 penningland

Fältskärsgesällen Sjömyra nr 5 och Myra nr 4, tillsammans 20 öres- och 17 penningland

Profossen slutligen fick indelningsränta från Myra nr 1, som bestod av 9 öres- och 2 penningland.

”Skulle väl Delsbo socken mer kunna draga och tåla?”, frågar sig prosten och räknar sedan upp soldaterna av Delsbo kompani och socken, med deras nr och namn.

Vi har skrivit att Delsbo ständigt skulle hålla 95 soldater men här räknas det upp inte mindre än 149 (med undantag för nummer 110-126). Förklaringen är, vilket tidigare nämnts, att större delen av Bjuråker och nära hälften av Ljusdal räknades till Delsbo kompanis område och skulle tillskjuta återstående 54.

Det vore frestande att återge all dessa namn, men det skulle bli för omständligt. De flesta är för länge sedan glömda, men om några har ändå ett och annat bevarats i släkttraditionen. Enstaka soldater har fått sina namn förevigade. Det gäller t.ex. Gustav Reuter, korpralen som även var målare till yrket och av eftervärlden betecknats som ”en av Hälsinglands eller kanske vårt lands förnämste bygdemålare”.

Delsbo kompanis historia sammanfaller i stort med regementets. Kompaniets namn står inristat i annalerna från drabbningar och fältslag. Ofta skickades dessa soldater som förtrupp eller i första stridslinjen och fick lida stort manfall. Men om dessa soldater från ”krigarsocknarna” var hårdföra och fruktade, när det gällde att försvara hembygd och fosterland, så hade de även kurage att visa, vad de tänkte och kände, när uppdragen stred mot deras egen rättsuppfattning. Så var det vid det Armfeldtska fälttåget mot Norge för 250 år sedan, det kom att utmynna i en fruktansvärd tragedi inte minst för Hälsinge regemente.

Rullorna för 1657 visar. Att 29 soldater och sex officerare av Hållfasts kompani stupade åren 1655 – 1657. Vid Narva och Nyen stupade 19 soldater från Delsbo åren 1669 – 1670, och vid Narva stod Delsbo kompani åter uppställt en novemberdag år 1700. Det var segerns gyllene år. Men till de mörkaste årtalen i kompaniets historia hör 1708 och 1808. Traditionen berättar att vid Liesna eller Lejesnaja stupade hela kompaniet så när på en enda man, soldaten Rask. Då stupade även Johan von Schwartz, den fattige soldatpojken från Delsbo, som blev befordrad till kapten och adlad av Karl XII för sin tapperhet i fält, men som spelman gjorde sitt namn odödligt.

Indelningsverket upphörde som intuition vid årsskiftet 1903 – 1904, då allmän värnplikt infördes. Kompaniernas gamla samlingsplatser sattes på undantag, decennium lades till decennium och de gamla rotesoldaterna samlades en efter en till sina fäder. Men ännu när detta skrives i slutet av år 1968 lever några av de soldater som en gång tillhörde Delsbo kompani och som kan berätta om livet på roten och mötena på Mohed under Oskar II:s tid.

På förre vol. distinktionskorpralen E. O. W. Wallbergs initiativ lät Delsbo Hembygds- och Fornminnesförening 1964 resa en minnessten på Lägret i Hagen. Den konstnärlige stenhuggaren Emil Burgman från Bjuråker utformade det krönta vapnet med hälsingebocken, kompaniets märke och lägrets konturer samt ristade följande inskrift:

Lägret

Mötesplats
För
Delsbo kompani
Av Kungl. Hälsinge regemente.

Till minne av kompaniet och dess
Fosterländska gärning – i fred som
ofred – restes denna sten år 1964
av Delsbo Hembygds- och Fornminnesförening

Källa:
Bocken 1968/69, av Bror Jonsson
Avskrift, Åke Nätterö

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

 

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *