Barbro Lill-Babs Svensson

Barbro Lill-Babs Svensson, var en av landets mest folkkära artister.
Det här är ett försök till sammanställning av hennes spännande väg mot berömmelse.
Det mesta är från hennes egen berättelse ur boken: Lill-Babs “HON ÄR JAG”.


Bokens omslag

Hon sjöng Älskade Ängel Inget kunde vara mer träffande än att kalla just henne: ”Älskade Ängel”.


Se och lyssna på de den här fantastiska showen .

Läs om Lill-Babs på Wikipedia. Här finns det mesta om hennes liv, och framför allt kan du se och lyssna till hennes många intervjuer.

Läs här: Lill-Babs egen hemsida, och Hennes släkthistoria.

Följ oss på Facebook och dela gärna den här sidan med dina vänner.

Om du gillar den här sidan, glöm då inte att klicka på Gilla-knappen. Tack !

Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se 

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

Lill-Babs var en glädjespridare av stora mått, och hon visste vad hon talade om, hon hade sett så mycket förtret och lidande i sin ungdom.

Det var hennes gammelmormor som lärde henne att se det goda hos varje människa

Min gammelmormor sa en gång några ord till mig, som jag burit med mig genom livet:

– Kom ihåg, Barbro, att alla människor har något gott inom sig. Du kanske inte tror det alltid, men det är din skyldighet att ge var och en chansen att visa sitt goda. Och kom ihåg att när du gör en annan människa lycklig, blir du lycklig själv! Har du en gång börjat skämma bort andra, blir det snart en vana.

Här får du lästa några sidor ur hennes egen berättelse ur boken:
Lill-Babs – HON ÄR JAG, som utkom 1996
355 sidor, många bilder.

Familjen

Jag har aldrig varit ledig så länge i hela mitt liv som den här sommaren. Hela juli månad! Jag har gjort några shower nu också och har varit på vår krog och jobbat på dagarna, men på kvällarna har vi funnits här, mamma och jag. Tänka sig att mamma och jag har suttit och pratat och tittat på TV, flera kvällar i rad! När hände det?

Jag går här och vattnar, och undrar hur länge sedan det egentligen är jag var här en så lång stund. Jag plockar blommor, och minnena kommer tillbaka. Här gick mamma och bar upp all denna jord, vända efter vända uppför backen. Det är den jorden som fått hela platsen att grönska. Här fanns bara röd sand och sten.

Visst är det vackert i Järvsö, men man har ju sett många andra ställen i världen som är otroligt vackra. Skillnaden är att man inte bara kommer till någonting som är vackert, utan man kommer också till tryggheten. Tryggheten för mig är inte bara mamma, även om det mesta är hon. Jag känner igen mig i naturen, i byggnaderna, i ljuset, i lukterna. När sådana lukter dyker upp någon annanstans i världen, blir jag omedelbart förpassad hem. Som nedanför en bro, där det är lite sankt … där luktar det vägen till simskolan. Man var tvungen att ha simlektioner, även om det var kallt i vattnet, och där satt man under en filt och huttrade och frös. Ändå var det så skönt.

Förr i världen när jag hade varit ute på folkparksturné och vi svängde av riksvägen och närmade oss Järvsö, satte jag mig kapprak upp i bussen hur tidigt det än var på morgonen. Då såg jag hur dimmorna svepte över landskapet. Då var jag hemma.

Och det tror jag är hemma för många: man kan inte peka på något visst och säga att det är just därför man älskar en viss plats på jorden. Där man har sina rötter, där har man också sin trygghet i det kända. Sedan kan man kanske hitta andra ställen att vara trygg på.

För en tid sedan sökte en ung kvinna upp mig på Lill-Babs krog här i Järvsö.

– Vi är släkt, sa hon. Din mamma och min morfar är tremänningar.

Jaha, vad trevligt! Heter du Engberg?

Det är nämligen så att min mammas mormor och morfar hette Engberg, och de hade tretton barn. Varav nio var pojkar. Alltså finns det en hel del Engberg ute i landet. Därför frågar jag alltid, när någon säger att vi är släkt, om vederbörande heter Engberg.

Men nej, det gjorde hon inte.

– Eftersom du nu har arrenderat det här stället, hoppas jag du kommer att köpa det, sa hon. Det var min morfar som byggde våffelstugan häruppe. Köket var första huset.

Rötter igen!

Hennes morfar är död, men mormodern hade berättat för henne att han byggt huset 1933. ”Tänk om Barbro kunde ta över!” hade hon sagt.
När mamma hade bott här i två år, i huset i Järvsö som vi byggde, fick hon reda på att hennes farfars farfar var född här. Just på den här platsen, som hon hade beundrat ända sedan hon gick och läste, hade hon rötter långt tillbaka i tiden. Det här stället blev förstås ännu kärare för oss, sedan hon fått veta det.

Här låg mängder med gamla hästskor och krokiga hästskosömmar överallt. Mammas farfars farfars far var förmodligen smed. Visserligen hade bönderna egna smedjor på den tiden, men han måste ha varit den som bytte skor på hästarna. Mamma slängde alltihop på sophögen, när hon gick här och bar jord och gjorde fint och skapade sin underbara trädgård. Tänk om hon hade vetat!

– Lite hästskosömmar kunde man ju ha sparat, säger mamma.
Ett litet porträtt av hennes farfars farfar sitter i alla fall på väggen.

 
Kommer du ihåg, Birgitta, vad vi såg fram mot att öppna ett eget världshus! Att vi blev lurade och att äventyret skulle sluta i konkurs var vi saligt ovetande om när fotot togs öppningskvällen 1989. Birgitta, min syster, heter Nordanås i efternamn och arbetar som polis i Sundsvall.
Text och bild ur boken, Lill-Babs, Hon är jag. sidan 31.


Mamma är född här i Järvsö. – Jag var en olyckshändelse säger hon själv.

Och jag ber henne berätta. Igen.

Att höra mamma berätta är något av det bästa jag vet. Jag kan lyssna till henne hur länge som helst, både för att hon berättar så fantastiskt och för att hennes historia i mångt och mycket är en historia om kvinnor. Jag har min gammelmormor min gammelfarmor, min styvmormor, min riktiga mormor, min mamma att se upp till. Jag har så många starka kvinnor omkring mig. Hela tiden är det kvinnor som har råkat ut för saker och ting och fått ta tag i dem och klarat av dem.
– Och mamma berättar:

Min biologiska mamma var ju ogift, så jag var en olyckshändelse. Hon var piga eller hushållerska mest hela livet. Hon fick ha med sig ett barn i arbetet; det var ju så på den tiden. Men när jag var fyra år fick hon ett barn till, och då tog min pappa hem mig.

Min pappa var inte gift då, utan vi bodde hos farmor och farfar på deras gård i Vålsjö här bakom Järvsöklacken. Det var de som hade yrkat på att pappa skulle ta hem mig. Det fanns ingen flicka i familjen, och så hade det varit i några generationer. De hade en son till, förutom pappa. Han hette Jakob och var snickare borta i Nordsjö. Jakob i sin tur hade också bara pojkar.

Så gifte sig pappa, och jag fick en styvmor som hette Hedvig. Hon hade två pojkar med sig i boet. Jag fick bröder som var äldre. Den ene hette Teodor. Det är spelmannen Tedde Olsson. Den andre hette Anders, och han blev bara tjugoåtta år gammal. De var mina styvsyskon, men vi växte ju upp tillsammans.

Min styvmor var väldigt vacker hade en syster som hette Julia. Hon var lärarinna i byn och ungmö. Sur var hon, och le. Hon hade haft barnförlamning, så hon var halt också. Jullan var svartsjuk på sin syster. Hon gick in för att göra livet surt för Hedvig på gården. Hon pratade farmor och farfar fulla med smörja, så att de blev avoga mot min styvmor och hennes pojkar.
Och jag kom emellan. Jullan skickade sin piga all lyssna och sedan gå hem och skvallra, varpå Jullan gick till pappa och mamma som jag kallade min styvmor, och skällde på dem. Varpå de trodde att jag hade gått bakom ryggen på dem. På så sätt kom jag i kläm.

När inte allt hennes irriterande på gården hjälpte, satte sig Jullan att skriva brev till min biologiska mamma. Långa brev skrev hon, där hon talade om hur besvärligt jag hade det. Hon diktade helt enkelt upp en historia, Jullan, för att plåga sin egen syster. Det har jag förstått sedan jag blev vuxen.

Och min biologiska mamma visste ju ingenting om hur det var. Varpå hon kidnappar mig, helt sonika, när jag var tretton år.

Hon lurar ner mig till min mormor och morfar i Tå. Det heter att jag ska hälsa på dem några dagar. Och där är det två killar som tar mig med på tåget. Jag ska få följa med till min biologiska mamma och hälsa på. Hon var i Ovanåker. Det tyckte man låg jättelångt bort. Det hör till Hälsingland, men det var en sju, åtta mil dit.

Där hamnade jag och fick hälsa på henne och min halvsyster, som var fyra år yngre än jag, och där blev jag kvar. De släppte aldrig hem mig.

Det var spännande på sätt och vis. Jag fick börja i en ny skola. Jag hade bara en termin kvar tills jag skulle sluta. Och jag blev bortskämd, förstås, av min biologiska mamma som tyckte synd om mig för allt hemskt jag hade upplevt. Hon frågade mig om saker som jag inte ens begrep var det var…Jag tyckte inte att jag hade haft det svårt. Det som var svårt var att Jullan gick till min pappa och mamma och sa saker och ting, så att de trodde att jag sprang med skvaller.

Det blev svårt sedan på gården, har jag förstått, för farfar skickade ner min pappa och styvmor till Nordsjö och tog hem sin andre son Jakob och hans familj till Vålsjö. De fick byta plats. Jakob skulle vara bonde och pappa snickare i stället.
Men Jakob var ingen bonde, så det gick dåligt. Han började dricka.
För mig blev det kanske heller inte så roligt. Jag kunde inte komma hem till farmor och farfar och hälsa på längre på samma sätt. Det var ju mitt egentliga hem.

Jo, pappa skrev väl och ville ha mig tillbaka. Det var för att de inte skulle behöva lämna gården, har jag förstått. Men det gick inte min biologiska mamma med på. Och nu kallade jag henne mamma.

Efter skolan började jag som bondpiga. Då var jag bara fjorton år. Det gick bra det med. På den tiden fick man ta de jobb man fick och kunde.

När jag blev femton år, fick jag veta att min styvmor Hedvig var väldigt sjuk. Hon låg på Serafimerlasarettet i Stockholm. Hon led av så kallad giftstruma och de kunde inte operera henne, varför hon hade hamnat där. Då var pappa därnere i Nordsjö som snickare. De hade några djur också, två kor och någon gris.

Innan min styvmor blev sjuk, hade hennes äldste son Anders gått bort. Min styvbror blev bara tjugoåtta år. Han efterlämnade hustru och två barn.

Pappa och min styvmor tog den unga änkan, sonhustrun, under sina vingars skugga. Och nu skulle denna Karin sköta hemmet åt min pappa, medan min styvmor var sjuk.

När sedan min styvmor äntligen får komma hem igen, är Karin med barn. Med min far.

Det blev någonting alldeles förfärligt. Det var plågsamt. Det pratades om det i byn. Det pratas än i dag. Och jag var femton år. Tänk, då när man är ung, vad det tar på en…

Min styvmor fick flytta in till den elaka moster Jullan, som var lärarinna här i skolan. Min stackars styvmor hade ju ingen annanstans att ta vägen än till sin syster. Tedde hennes son, var i Stockholm. Och när hon blev så pass pigg att hon kunde göra något, blev hon piga åt moster Jullan. Hon hade det inte för roligt.

Hon fick en hjärnblödning sedan, och gick bort.

Farmor led för vad pappa hade gjort. Det var väldigt svårt för henne, hela historien med pappa och styvmor och Karin. Och sedan allt pratet.

När det gick så långt att min styvmor dog i hjärnblödning, oroade sig farmor för att pappa kanske aldrig bad henne om förlåtelse. När farmor låg för döden, var jag och hälsade på henne, och då frågade hon mig om det:

– Bad Erik Hedvig någon gång om förlåtelse för vad han hade gjort, innan hon dog?

– Ja, sa jag, det tror jag.

Jag kunde inte säga annat. Och det tyckte farmor var skönt. Av det förstår man vad hon lidit av allt detta.

En sak hade min styvmor gjort när hon fick gå från hus och hem. Hon hade skrivit ett papper vid skilsmässan där det stod att pappa inte fick gifta om sig med denna Karin, som han hade gjort med barn, förrän hon, Hedvig, hade varit död i tio år.

Då blev det ju ett förfärligt hat igen. Och när min styvmor var borta, vände Karin hatet mot mig. Hon förföljde mig hela livet, ända till i fjol, då hon dog. Jag fick inte träffa min pappa, och han fick inte träffa mina barnbarn. Vi fick smyga oss till det.
Jag hade ju värnat om min styvmor, och det var inte bra i mångas ögon.

På den lilla gården i Vålsjö har det hänt mycket. Man behöver bara gå tillbaka till min mormor, när hon kom dit som ung och nygift i slutet av 1800-talet.

Då fanns en piga på gården. Henne hade min farfars styvmor tagit dit; det var hennes systerdotter. Styvmodern, eller moster som man sa, var änka efter farfarsfar i hans andra gifte och en riktig satkärring.

På gården fanns också en yngre bror till min farfar. Han hette Jakob, precis som min egen pappas lillebror senare skulle göra.

Jakob var väl i tjugoårsåldern. Han blev kär i pigan. Jag vet inte om det var ömsesidigt; det var det förmodligen. Hur som helst gav sig mostern emellan. Hon var religiös och tillhörde Hedbergarna, en finsk sekt. Hon läste bibeln för pojkstackarn, så att han fick grubblerier.

Mord och självmord
Så kom en söndag, när alla är i kyrkan utom pigan, som sover middag, och Jakob, som befinner sig på övervåningen. Farmor är ute på åkern och vallar korna och har pojken med sig, min pappa som nyfödd. Och Jakob går ner och slår ihjäl pigan med en yxa.
Farmor hör ett skott. Det är först då hon hör någonting, och hon skyndar mot huset med pojken. Då har Jakob gått tillbaka upp på övervåningen och tagit sitt liv. Så upptäcker hon pigan, som har fastnat med hårflätan på en spik…
Det var hemskt. Och det var farmor som hittar henne.

När alla sedan kommer hem från kyrkan, den lea mostern, farfar och de andra, får de veta att pigan är ihjälslagen och att Jakob, farfars ende bror, har skjutet sig till döds. De får hämta länsman, förstås, och doktorn.

Det var en förfärlig händelse, och den sitter i än. Det är många gamla gummor som inte går förbi den gården när det är mörkt.

När tiden sedan har gått vidare och min pappa och hans bror, som också hette Jakob blivit omflyttade, som jag berättade. Pappa var i Nordsjö som snickare, och Jakob var i Vålsjö som bonde. Det var efter det att min biologiska mamma hade kidnappat mig.

Men Jakob var ju ingen bonde, så det gick inget bra. Han började dricka, och till slut tog han sitt liv. I samma rum, där pigan hade blivit mördad, hittade farmor sin yngste son. Då var hon gammal.

De kallade hem min styvmor, Hedvig, för att hon skulle komma och hjälpa dem. Alla var lamslagna. Gubbarna bara gick där, och barnen var rädda. Frun till Jakob var med barn, och hon blev sängliggande. Undra på det!

Min styvmor gick och letade efter farmor. Då stod hon på bakgården och gnuggade kläder. Farmor ställde sig att tvätta, sedan hon hade hittat Jakob!

Min styvmor berättade för mig att det första farmor sa till henne var:

– Du lär väl se till så de får någon mat? Vill du hjälpa mig med det?

Även det tänkte hon på.

Jag tänker på mig själv, om det hade varit min son som hade tagit sitt liv…Hade jag inte kunnat göra ett dugg. Jag hade blivit sjuk. Och för andra gången i hennes liv! Först piga, och nu Jakob, i samma rum, och det är farmor som hittar dem.

Så nog var hon stark.

Jag gick och tittade på den här platsen när jag var tonåring. Här ville jag bo. Jag tyckte det var så vackert.

Jag var väl arton år, när jag träffade Ragnar. Det var på dans i Folkets hus. Då jobbade jag lite här och där, mest med servering. Ragnar var skobiträde.

Vi gifte oss, Ragnar och jag, och fick barn när jag var tjugoett och han var fem år äldre. Det var du det, Barbro.

 
Åren jag fick uppleva mammas underbara farmor i Vålsjö. Vi var ofta där och hälsade på. Här har jag gått över till grannen “Antes”. Jag tyckte om deras stora förstutrappa. Året måste ha varit 1942.
Text och bild ur boken, Lill-Babs, Hon är jag. sidan 23.


Då hade vi inte fått någon lägenhet än, så jag födde dig nere hos mormor och morfar i köket i deras lilla stuga i Tå. Min riktiga mamma var i Söderhamn.

Till min stackars styvmor, som fortfarande levde då, kunde jag ju inte komma, där hon tjänade piga hemma hos moster Jullan.

Mormor och morfar hade också bott borta i Nordsjö först. Där hade de ett hemman. De hade tretton barn. Min mamma var tvåan av de tretton. Nio av ungarna var pojkar. Björks hette bondgården de hade, men den sålde morfar. Han köpte ett hemman i Hybo. Det var bara det att gubben i Hybo hade sålt sitt hemman till en till. Så när mormor och morfar kom flyttandes med alla ungar och kor och hela faderullan, var den andre redan där.

Stackars morfar! Han blev av med pengarna. Han hade betalat huset men kom inte in.

Då var min mamma yngre och försörjde familjen genom att arbeta på Bolagsgården, som var en stor gård med mycket boskap. De hade väl något kyffe som de kunde bo i, tills de fick tag på det här lilla i Tå. Det var en liten timmerstuga med ett rum och kök och sovalkov. De hade tretton barn, som sagt, men några var ju vuxna nu. Jag har för mig att det var elva personer som bodde hemma där, i ett rum och kök. Och ibland kom jag också, på besök… Man hade utdragssoffor som man kunde ligga i tre och tre.

Alla barnen överlevde. Jag har tre mostrar som lever fortfarande.

Så småningom byggde de på därnere i Tå och gjorde övervåningen. Det blev en trerummare, minsann. De byggde ett högt uthus också. De hade tänkt att det skulle bli ett rum uppepå; det var därför som det blev så högt. Men det huset var allt lite rangligt byggt. Det drog jag ner sedan med ett rep. Först tog vi bort regelplattorna. Sedan la jag repet om knuten och gick runt en tall, som stod där, och drog ner hela uthuset.

När jag väntade dig var mormor bra bekymrad. Jag älskade ju Paul Robenson, sångaren från Teaterbåten och alla filmerna, och han var svart. Jag hade flera skivor med honom med hans bild på omslaget.

– Du ska inte titta på den där stygga karl´n ojade sig mormor. Du är ju med barn!

Lyssna fick jag, men inte titta.

Och när det kom så långt att jag fick dig, och barnmorskan var där och mormor var med mig i köket, visade det sig att du hade hur långt svart hår som helst. Inte nog med det att du hade hår på huvudet, du hade hår på ryggen också. Långa, svarta hårstrån… Sådan kom du ut, svarthårig och brun.

– Fysse hundan, vad var det ja sa! Ropade mormor. Du skulle aldrig ha tittat på den där stygga gubben!

Du vitnade till dig lite så småningom. Du tappade håret på ryggen i alla fall!

Så fick vi en lägenhet på Rosengrens mittemot järnvägsstationen, och flyttade in. Det vill säga pappa Ragnar gick och sov på kontoret i affären varenda natt. Han hade en säng där.

Och det gick väl ann, några månader. Hundratrettiofem kronor i månaden hade han i lön, och fyrtio kronor till skulle han ha, men det drog chefen av för sängen på kontoret. Om nu pappa talade om att han skulle flytta, skulle han behöva fyrtio kronor till i månaden, och vad skulle chefen säga då?

Det vart så till slut att han flyttade hem, i alla fall. Vi skulle ju betala hyra för lägenheten också, och ved och allt annat.

Det var bra på Rosengrens på så vis att vi hade vatten och toalett, men vi hade syster Bertha väldigt tätt inpå oss. Hon var diakonissa. Hon liksom ägde oss. Vi kände det som om vi inte fick göra som vi ville. Vi hade ju vänner vi också, som vi ville ta hem, men det skulle vara präster och sånt…

Syster Bertha var med när Birgitta föddes. Då var du två år och tre månader.

Med Birgitta nyfödd flyttade vi upp hit till foten av Öjeberget, nedanför krogen. Jag tyckte det var större där och friare, även om där fanns varken vatten eller toalett. Det var 1940.
Det var 40 grader kallt den vintern och mycket snö. Man fick elda var tredje timme. Vi hade klockan på ringning. Kottar eldade man för att få kaffevatten, men för att hålla värme i spisen måste man ha briketter. Blöjorna fyllde taket över järnspisen på streck. Det var trasor. Och ingen slask hade vi. Vatten fick man ta på granngården nere i backen och bära. Och man fick smälta snö. Det vart inte mycket vatten, när det var kallt. Av en hink snö blev det kanske ett glas vatten. Men jag var lycklig. Det var jag. Det var först efter 1949 som det började bli besvärligt. Tidigare var allting som det skulle vara.

Från den här lillstugan flyttade vi ner till Stene. Där föddes Uffe och Lasse. Det var en tvårummare. Då hade vi även min svärmor och Ragnars yngste bror boende hos oss. Bertil hette han. Honom kallade du Lurven och var så kär i. Du tyckte han var så snäll och att han såg ut som Harry Belabonte. Han och svärmor bodde i vardagsrummet, och i sovrummet låg då vi, fyra barn, Ragnar och jag.

Moster Jullan levde fortfarande. Jag hade fått mina barn hemma, utom den siste, och Lasse föddes på förmiddagen klockan halv elva. Mitt på dagen kommer moster Jullan för att se på den här lilla ungen. Och ställer sig och gullar med sådan där barnspråksröst:

– Och vem kan vara far till den här ungen, då?

Så tanklöst att säga någonting så dumt! Att skoja om en sådan sak, när det står en svartsjuk karl bredvid! Han tänker naturligtvis att det måste ligga någonting bakom, när hon säger på det viset.

Den hösten Lasse var nyfödd, flyttade vi upp till Rosengrens igen. Och 1949 sa Ragnar ifrån. Då hade han inte femhundra i månadslön, och vi hade fyra barn. Det var en skoresande som hjälpte honom till ett jobb i Kilafors. Han kände föreståndaren. Och då vågade Ragnar säga upp sig. Han fick genast elva hundra i lön. Då hade han gått hos den där utsugaren härnere i alla år …

Jag undrar om det inte var då han vågade berätta om tipsraden också. Det hände innan vi var gifta. Jag hade skrivet en tipsrad, som han och kamraterna skulle lämna in. Jag hade satt sju kryss i rad, och när de satt och tittade på kupongen tyckte de att raden var jäkligt bra, men de sista två matcherna var ju givna ettor, tyckte de. Varpå de ändrade. I stället för att skriva en ny rad, som kostade tjugofem öre, ändrade de, och när resultatet kom var det en vinnare som fick 75 000 kronor. På min rad. Med de sju kryssen.

Men hade vi fått de där pengarna, så inte tror jag att vi hade varit rikare för det nu …

Hasse, vår yngste, föddes 1954. Och du kom hem och fick Monica. Hon kom ju till världen bara nio månader efter Hasse, så de växte upp som syskon.

I februari 1957 fick jag tuberkulos.
De opererade bort halva lungan på mig. Jag var sjuk i åtta månader. Och då splittrades vi allihop.

Monica var två år och skickades till min halvsyster Elida i Sandviken. Hasse var tre och hamnade på fosterhem ett halvår. Lasse och Ulf var hos mormor. Birgitta gick på folkhögskola, och du var i Stockholm och arbetade.

Hösten 1958 blev jag friskriven. 1958 skilde jag mig. Hösten 1959 kom jag till dig i Stockholm. Då kunde vi samla familjen igen.

I Stockholm blev jag i tolv år. Sedan kom jag tillbaka hit till Järvsö, när du hade skilt dig från Lasse och vi också haft vårt mellanspel i Oslo. Då hade du Monica och Malin och väntade ett barn till, och du ville ha med mig för att få hjälp med att komma igång.

Jag blev kvar i Norge till i februari efter det att Karin var född. Sedan flyttade jag hem till mormors stuga. Mamma bodde där då. Jag hade Hasse med mig. Han var då tolv år.

Jag fick jobb inom turistnäringen, kan man säga. Jag jobbade häruppe i backen på vintern, och sedan satte de igång fäbodarna. Då jobbade jag där. Dessemellan tog jag serveringsjobb. Det var mellan 1970 och 1975. Nog fanns det arbete, alltid! Men vad gjorde jag sedan?

Mamma dog. Och vi byggde det här huset; då hade jag fullt upp här. Och så fick jag min pension. Då klarade jag mig. Jag vart ju gammal också, herregud! Jag undrade just varför jag inte jobbade!

Mig har det inte hänt så mycket. Jag har fått leva med mina barn. Allihop. Det har inte varit några större bekymmer, egentligen. Inga sorger och bedrövelser. Ja, kärlekssorger förstås … Med Ragnar har jag haft god kontakt hela tiden. Numera ses vi varje dag. Det kan bli flera gånger om dagen till och med. Och vi har god hälsa hela familjen. Ni ungar har varit väldigt friska, får man säga. Trots att jag rökt som en borstbindare med varenda unge jag gått med. Vi har blivit förskonade från mycket.

Du, Barbro, var nog det lugnaste barn jag varit med om. Du var gudomlig.
Jag var aldrig orolig för att du skulle ställa till någonting. Du tog ansvar från det du var liten. Så fick du ju också en liten syster, när du var drygt två år.

Du tar ansvar fortfarande. Det tycker jag inte du ska behöva göra nu, men det gör du. Och inte bara för dina egna syskon, det ser jag, utan för vänner och för alla. Du är överallt. Så du är nog född sådan. Jag oroar mig bara för hur du ska orka. Men det är kanske det som gör dig stark.

Du har utstått besvikelser och motgångar. Det förklenar inte en människa. Baksidan av din berömmelse har väl varit för mig att jag blivit folkskygg. Det finns kärringar som är avundsjuka på en liten plats! När man kommer och stannar framför posten och Pressbyrån och det står och läser löpsedlar och får syn på mig och puffar på varandra … Eller som turisterna på fäbodvallen, när de gav sig till att peka och kommentera:

– Titta på hon fäbodjäntan, Lill-Babs mamma!

Kärringarna trodde inte att jag, som var född bondjänta, kunde mjölka. – Ser du om det skummar?

Jag tror att jag hade varit på dårhus, om jag inte hade börjat lösa korsord. När folk frågar mig hur det känns att vara mamma åt Lill-Babs, brukar jag fråga om de har barn själva. Jo, de har de. Sedan frågar jag vad barnen gör för någonting, och de berättar att de snickrar och de är lärare och allt vad det är. – Sköter de sina jobb? undrar jag.

Och jodå, det gör de. – Det gör Barbro också, säger jag. Det är inte bara glamour och fint och tjusiga dressar utan det ligger svett bakom, och det ligger jobb bakom. Precis som för era barn. Det är ett arbete hon sköter.

Utan mamma hade jag inte varit någonting.
Hade vi inte fått den uppväxt vi har fått, den trygghet vi har fått och det ansvar jag betraktar som en gåva att vi fått lära oss att ta, vet jag inte vad jag skulle varit idag. Jag hade inte varit den jag är.
Jag är stark. Birgitta har fått vara stark, jag har fått vara stark, mamma har fått vara stark. Så har det varit i vår familj. Vi var tvungna att vara starka. Men vi var också rustade för det. För den sakens skull tror jag inte någon av oss inte också är svag. Men svagheten har man tampats med på kammaren. Gråtit har man gjort inne på toaletten.

Jag älskar mammas inställning till mycket här i livet. När en av mina bröder gick arbetslös här i Järvsö, fick hon reda på att han hade gått till arbetslöshetskassan.

– Vad i …! Sa hon. Du har ju en frisk mor! Så länge jag kan arbeta går du inte till fattigvården, för de pengarna är till för sådana som behöver dem, och du behöver dem inte. Mat får du här. Och behöver du pengar, får du det av mig. Du går inte dit ner!

Det är typiskt mamma. Sedan kan man säga, hur många gånger som helst:
– Men mamma, jag har betalat så mycket i skatt i mitt liv, du är faktiskt värd att få bostadsbidrag …

Aldrig! Man ska klara sig själv.
Sådant skulle det finnas mer av idag.

Mamma är född klockan 00.00, precis på tolvslaget på nyårsnatten. Barnmorskan visste inte vad som skulle räknas. Var hon född 1916 eller 1917? Det fick bli 1917, eftersom klockan börjat slå. Därför ringer folk varenda nyårsafton klockan tolv, och det blir ett jäkla liv. Nu har vi blivit lite humanare och ringer kvart över i stället. Om vi inte är hemma, förstås. Då firar vi henne med champagne.

Det var en sådan nyårsmorgon mamma fällde sin underbara replik:

– I morse när jag vaknade var jag nykter, men nu har det gått över!

Varken Birgitta eller jag vet någon kamrat från barndomen som hade en mamma som kunde ge så mycket som vår mamma gjorde. Även om mamma och pappa inte kunde ge så mycket pengar, ordnade hon det alltid så oerhört vackert och kärleksfullt för oss. I det lilla såväl som i det stora.

När hon skulle bada oss i det stora träkaret på fredagarna eller lördagarna, hade hon bakat och gjort varm choklad åt oss. Allt var gott och fint och varmt. Det vi inte fick i leksaker sydde hon åt oss. Hon sjöng med oss och skapade traditioner. Hon gjorde så att vi kände oss rika, inte på pengar men i värme och humor. Vi tyckte vi hade det bäst av alla.

Och vi var sötast av alla! När vi var små, var Haga prinsessorna förebilder för alla små flickor. Det är därför jag heter Barbro Margareta och min syster Birgitta. Mamma tog modeller från deras kläder och härmade och sydde. Närhelst man vaknade, satt mamma och sydde. Jag kommer ihåg våra fina kappor med kapuschong… Hon höll oss alltid lika klädda. Det var bara ett enda plagg jag hatade. Det var något stickat i strumpväg i grått och rött, som stacks så in i vassen. Dem skulle man ha i söndagsskolan på vintern. Det fanns ju inga strumpbyxor. De strumporna var en mardröm!

Varje söndagsmorgon gick Birgitta och jag till mamma och frågade förväntansfullt vad vi skulle ha på oss i söndagsskolan.

– Ta den sjögröna med släp! sa mamma.
– Men var är den då?
– Uppe på vinden! sa mamma.

Och vi upp på vinden och letade. Inte fanns där någon sjögrön med släp! Men hon fick ju sova ett tag till…

Det kanske är därför jag avskyr grönt än idag, menar mamma. Det är mamma som har hållit ihop oss. Inget ont sagt om pappa, men det var mamma som gav oss traditionerna.
Hela året byggdes upp av att man såg framåt. Nu skulle vi snart plocka bär, och då skulle vi göra det och det. Hon sjöng och berättade kring det. Så var det skörden, och då gjorde man det och det. Det blev som en fläta i tiden, som gjorde att man hörde samman. Det var en sådan glädje med allting. Det var speciellt.

 
Berta Birgitta och Barbro Margareta i mammas knä. Vi levde under små förhållanden men mamma visste hur hon skulle förvandla oss till Hagaprinsessor inte bara inför besöket hos fotografen.
Text och bild ur boken, Lill-Babs, Hon är jag. sidan 25.


Jag minns bryggan nere i Stene, där mamma stod och skurade mattor. Och tvättade kläder. Man kokade och så sköljde man i sjön. Såpa är för mig bland det renaste som finns. Det skummade, och det luktade så gott. Det finns inget skönare än att ta alla mattor och sedan hopp i vattnet och skölja dem.

Och jag ska aldrig glömma jul fönstret vi hade med änglar och stearinljus. Mamma hade satt glitter på änglarna, och de snurrade av värmen från ljusen. Vi vet ju idag att vi hade det väldigt knapert, men vi kände det aldrig så. Mamma lyckades göra allt av ingenting. Hon hade tid med allt och alla. Under kriget var norrmän här på manöver. Dem bjöd jag hem. Mamma bakade gott! Från en av de där norrmännen fick jag en hälsning för bara några år sedan. Han glömde aldrig mamma.

Det kom och gick alltid människor hemma, därför mamma var den hon var. Hon hade allting något att sätta på bordet, även om skåpet var tomt. Hennes fantasi var otrolig.

På nätterna sydde hon dockor för att dryga ut lönen. Dockorna hade streck till ögon som såg ut som stjärnor. Hon sålde dem för femton kronor i garnaffären.

Mamma arbetade mest hela tiden. När hon jobbade i Pressbyrån, fick jag hjälpa till, och då fick jag glass. Men jag tyckte inte om glass, så jag åt upp chokladen utanpå. Sedan sålde jag själva glassen. Min första affär!

Och Birgitta och jag sålde vitsippor och liljekonvaljer nere vid stationen, när tåget kom förbi.

Mamma skickade ner oss för att ge Calle Reynolds blommor en gång. Han hade sjungit på dansbanan i Öjeparken på söndagskvällen och skulle åka med tåget måndag morgon. Vi hade plockat liljekonvaljer, så vi hade buketter som stod, och gav oss varsin bukett och sa åt oss att springa över med dem innan tåget kom och ge honom. Lilla Uffe som var fyra år uppfattade vad som var på gång och nöp en vissen blomma ute, en kvist, och den pep han iväg med. Han ville också göra någon glad.

Vi sjöng mycket med mamma när vi var små. Birgitta har en strålande vacker röst. Hon sjunger fortfarande, men inte offentligt. Sång fanns alltid i hemmet. I december månad från första advent när man började med baken, fick vi lära oss olika stämmor. För det mesta gjorde jag andra stämman. Det var olika sånger för olika händelser som skulle firas. Förberedelserna var nästan roligare än själva evenemanget, vad det nu var som skulle firas.

Både Birgitta och jag är övertygade om att det var mammas traditioner som lagt grunden till samhörigheten mellan oss allihop. Och den fortsätter genom generationerna. Malin och Kristin kommer upp från Stockholm och tycker inte det blir någon riktig jul om de inte får sitta hos mormor förs och träna stämmor… Den som betytt mycket för oss, binder också samman våra ungar. De i sin tur ger det vidare. Och allt går tillbaka till mamma.

Kerstin som inte har hunnit få några barn ännu är orolig ibland:
– Jag vill ju att mina barn ska få uppleva den här fantastiska människan! säger hon om sin mormor.
– Det får de, det får de, lugnar jag henne.

Men inom mig undrar jag hur jag själv ska uppleva den dagen mamma inte finns längre. Jag kan önska att jag ska få dö före henne. Jag vill inte uppleva den dagen då hon går bort. Jag vill inte ens tänka tanken.

Den tänker hon själv, däremot. Hon har en lika osentimental inställning till döden som till allt annat. Hon ska ha en stor sten här utifrån trädgården på graven. Enda problemet med den är att den inte går att rubba. Vi diskuterar dynamit. Hon får en del av den, men inte hela!

Omtänksam som hon är fick hon plötsligt för sig att hon inte alls skulle ligga i den där graven som hon äntligen hade bestämt sig för. Det skulle bli så jobbigt för oss att gå dit, tyckte hon. Det är hundrafemtio meter…Och så ska jag ha en limpa Moore och en flaska Whisky med mig i graven, har hon deklarerat. Annars kommer jag inte att trivas!

 
Min vackra mamma. Hon är den starkaste, roligaste, varmaste och mest ödmjuka människa jag känner. För henne är ingenting omöjligt, allt klarar hon. Som hon brukar säga:  “Allting går utom nyfödda barn”. Text och bild ur boken, Lill-Babs, Hon är jag. sidan 26.


Pappa var sträng.
Jag hade en oerhörd respekt för honom. Vi var alla mammas och pappas barn, men man får nog säga att jag var mammas flicka, medan Birgitta var pappas. Hon var så smart. Hon kunde linda honom kring lillfingret.

Jag minns en gång när jag skulle handla tidningen åt pappa. Då tänkte jag att jag nog skulle hinna springa ner till Dalen en stund, där de andra lekte i den gamla ladan. Och det gjorde jag, när jag hade köpt tidningen.
Byta maka var det vi lekte.
Plötsligt skriker någon:
– Din pappa kommer!
En del gömde sig, en del hoppade ut genom öppningen på baksidan, och jag gick ut genom dörren. Då tar pappa tidningen och vevar ihop den och slår till mig. Och det gjorde ont! Och det gjorde ont! Det kanske inte var meningen att det skulle göra så ont, men det gjorde det.

Mamma blev ursinnig, när vi kom hem. Kroppslig bestraffning fick bara inte förekomma i vår familj.

Det som var väldigt roligt var att pappa uppmuntrade mig så varmt i idrotten. Han var oerhört intresserad. Vi bodde på en skola i Västberga utanför Kilafors. Där fanns både höjdhoppsställning och längdhoppsgrop. Jag älskade att träna. Och jag var duktig. Ett år kom jag etta i nästan alla grenar som fanns minsann.

Vid olympiaderna 1948 och 1952 kunde jag vartenda resultat och satt och berättade dem för pappa. Han lyssnade stolt. I alla år hade jag ett otroligt stöd i pappa, och inte bara när det gällde idrott.

Jag får vara glad att han överlevde! Och jag också, för den delen. Och en kompis, som hette Birgitta Lind.
Vi satt i badet en kväll, hon och jag, när det åskade och blixten slog ner. Det kom elektricitet i vattnet. När vi tog i badkaret, satt vi plötsligt fast. Vi kom inte loss. Det var en ruskig känsla! Det löste sig så småningom, men när pappa gick till badkaret efteråt för att ta upp tvålen, flög han handlöst tillbaka mot väggen som en vante.

Pappa och mamma skildes innan mamma flyttade ner till mig i Stockholm, men de har aldrig släppt kontakten. Om oss barn har pappa månat hela tiden. Nu är pappa gammal och har flyttat tillbaka till Järvsö för att vara nära mamma. Jag tycker det är så fint och hoppfullt att människor som skils ändå kan förbli vänner. Det finns ju alltid mycket mer som förenar än som skiljer, när man levt ihop i så många år och har barn tillsammans.

Jag har fått behålla båda mina föräldrar i mitt liv, och pappa finns för både mig, mina barn och deras barn. Det är jag oerhört glad för.


Pappas “livslinjer” visar sådan kraft och envishet, tycker jag. Han håller inte med.: “Jag är tjurig”.
Text och bild ur boken, Lill-Babs, Hon är jag. sidan 27.


Mannen i mitt liv före pappa var min morfar Johan, min styvmorfar. Aldrig ska jag glömma vilken högtidsstund det var när han kom och hämtade oss vid stationen i Söderala med den fina vagnen och hästen. Han hade svart kostym och svart hatt, svingade oss i luften och slängde frejdigt upp väskorna på vagnen. Sedan körde han hela den långa vägen till bondgården och mormor, och jag som var äldst fick sitta fram.

Det var en lång, lång resa på den tiden. Idag tar det en kvart. Sedan må man ha varit runt hela världen, men det finns ingen resa som kan mäta sig med den jag fick göra med morfar till Söderhamn.

Under min lata julimånad nu gjorde jag en show just i Söderhamn, och plötsligt kom alltsammans för mig: mormor och morfar i Söderala och resorna, de oförglömliga resorna dit med häst och vagn. Jag nämnde det för publiken och de började spontant applådera. Vad klappar de åt? tänket jag ett förirrat ögonblick. Men sedan förstod jag. Alla har ju ett barndomens starkaste minne, förknippat med en alldeles speciell resa ut i världen – och till en värld som var trygg.

I Järvsö hette min första mera jämnåriga kärlek Carl-Henrik. Det hela var mycket hemligt. Det var bara bästa kompisarna, som kände till min ömma låga, inte föremålet självt. Men eftersom Carl-Henrik fyllde år på min namnsdag, Barbrodagen, var det självklart att det skulle bli vi. Det var bara en tidsfråga.

En passande lek i Dalen, medan tiden gick, var Tarzan. Men jag fick aldrig vara Tarzans fru. Jag var ju så intresserad av idrott och duktig i gymnastik, så vem kunde vara en bättre apa? Jag fick slänga mig. Det blev ingen romans med Carl-Henrik.

Sedan lekte man Byta maka, som sagt.
– Min maka är bra, men Kalles är bättre!
Varpå man fick gå till nästa. Träning i livets kalla realiteter.
Våra lekar var oskyldiga. Var det någon som försökte puss på en fanns det bara ett ord för saken:
– Urk!

Det som jag minns från min första klass och andra klass är att vi hade en vacker och snäll lärarinna, som hette Ingeborg Nilsson, och att jag inte var kittlig under fötterna. Jag låg på någon vedtrave någonstans och ungarna gick runt och kittlade mig, och jag bara njöt. Det kunde de inte haja. Alla försökte tricks så att jag skulle skratta. Jag tyckte det var underbart.

Trean gick jag här nere på byn. Då var det gänget som gällde. Birgitta Lind och Helen Hansson och Åsa Lundberg och de andra.
Helen var lite för mer. Hennes föräldrar hade järnaffär. De var rika, förhållandevis. Vilket inte hindrade att hennes mamma Greta var underbar. Och hon hade så fint i sitt linneskåp. Där låg örngott med krusade band. Det skulle jag ha när jag blev stor.

Jag skulle ha en fin, tät, mjuk och len gräsmatta också. Det hade Helens föräldrar utanför järnaffären.

Och nu finns det inga örngottsband! Men jag tycker det är väldigt roligt att mangla.

Gräsmattan ordnade jag, omsider.

Andra drömmar fick jag näring för från filmerna jag såg. Att gå på bio var det roligaste jag visste. Det var musikfilmer och dansfilmer. Showfilmer var nästan det enda jag såg, med Ginger Rogers och Fred Astaire, Vera Ellen, Doris Day, Cid Charisse

I alla filmerna fans franska gardiner. I ett hörn stod en flygel, och på den stod en vas med långa, böjda tulpaner, som hängde dekorativt. Telefonen var alltid vit. På golven låg ljusa, mjuka heltäckande mattor.

Alltså var det första jag skaffade, när vi flyttade in i kedjehuset på Rosenhillsvägen i Helenelund, franska gardiner. Och en vit telefon. Och heltäckande mattor. Ett piano fick jag så småningom av Simon Brehm, som var min och hela familjens välgörare.

Och gräsmattan i Helenelund var en dröm!

Annars har prylar aldrig varit särskilt viktiga för mig. Jag tycker om det som är vackert; mässing, till exempel, och koppar. När jag var liten tyckte jag inte det fanns något vackrare än mormors nyputsade kopparkärl, som blänkte i hennes kök.

Och jag är ljusoman. Jag vill ha levande ljus överallt. Ljus ger en värme som är både bokstavligt och vacker.

Sven Tumba ringde häromdagen. Han hörde sig för bland kända personer om vad de hade ställt till med som barn, sådant som kunde gjort att det gått illa för dem i livet. Och ändå blev det folk av dem!

– Vad gjorde du för någonting? undrade han.
– Ingenting, sa jag.
– Jamen du har väl snattat, i alla fall?
– Nej, sa jag, det har jag faktiskt inte!

Vad jag kom på till slut var att vi la ut plånböcker på vägen. När någon kom och böjde sig ner för att plocka upp plånboken, drog man in den. Och så har man spelat hartsfiol, men det brukar ju inte leda till någon kriminalitet att tala om.

Nej, något busfrö var jag inte. Jag ägnade mig snarare åt ett slags omvänt bus. Jag ville vara snäll mot människor.
Vi hade en teckningslärare i realskolan som kallades Tant och som alla var småelaka mot. Lektionerna i ända sprätte barnen lappar och gjorde sig lustiga över henne. När vi skulle gå ut från lektionen, låtsades jag att jag hade så mycket att göra jämt, och gick och plockade upp de där lapparna. Jag ville inte visa de andra att jag gjorde det, för Tant skulle man jäklas med, men jag gjorde mig alltid en anledning att stanna kvar till sist.
Jag klarade inte av elakheter. Stora som små. Då heller.

Min gammelmormor sa en gång några ord till mig, som jag burit med mig genom livet:

 – Kom ihåg, Barbro, att alla människor har något gott inom sig. Du kanske inte tror det alltid, men det är din skyldighet att ge var och en chansen att visa sitt goda. Och kom ihåg att när du gör en annan människa lycklig, blir du lycklig själv! Har du en gång börjat skämma bort andra, blir det snart en vana.

Jag förstod lite grann av vad hon menade när vi var ute och gick, hon och jag, och en gammal tant kom ut från affären med en kasse. Gammelmormor tyckte jag skulle hjälpa tanten att bära, och det gjorde jag. Och den gamla tanten blev så otroligt glad och rörd. Hon fick nästan tårar i ögonen. Och själv blev jag alldeles varm om hjärtat. Jag fick den gamla skröpliga tantens glädje tillbaka.

Det behövs så lite, många gånger, för att skapa glädje.

 
Fem generationer. Min dotter Monica ligger i gammelmormor Annas knä. T. h mormor Stina och mamma Brita. Text och bild ur boken, Lill-Babs, Hon är jag. sidan 35.


Ett tag hade jag faktiskt fem stora A:n i betyget. I ordning, uppförande, välskrivning, musik och gymnastik. Det var inte i något av de tunga ämnena precis. Matte, kemi och sådant var inte roligt. Och jag hann inte plugga! Efter skolan var det hem, bära ved, hjälpa mamma… Vi var ju sju syskon också.

Man försökte läsa på tåget till Bollnäs. In till Kilafors cyklade jag, på pappas herrcykel. Och halkade på tramporna och slog i ramen. I alla väder var vi tvungna att åka, och det gick.

I Järvsö debuterade jag som artist. Då var jag inte gammal. Jag stod på huvudet för gubbarna uppe på Sidskogen. Jag var jätteduktig på att stå på huvudet. Jag stod på huvudet tills jag blev blå. Evenemanget ägde rum på midsommardagen, när gubbarna var lite bakis och satt i sina svart slokhattar och svarta kostymer på slänten. Då fick jag pengar.

Allt gick bra, ända tills syrran blev stor nog att också vara med och showa på Sidskogen. Då hämtade hon getabocken, och det gick strålande. Hon sprang och hoppade på alla fyra, bräkte – och pruttade! Hon slog mig. Hon tjänade mer än vad jag gjorde.

Jag fick alltid bära in ved. Alltid. Tills mamma en dag tyckte att nu hade Birgitta blivit så stor, så nu kunde hon gott hjälpa till. Hon blockerade hela pannrummet. Inklusive dörren till toaletten. Smart! Jag bar in så man kunde elda i pannrummet, men hon bar in ved så att man överhuvudtaget inte kom fram. Och inte in på toaletten, vilket var ännu värre. Jag fick bära ut veden efter henne sedan.

Tre år efter Birgitta föddes Ulf, och fyra år senare Lasse. Min yngste lillebror Hasse är sladdbarnet. Han och min egen Monica växte upp som syskon. Det skiljer bara nio månader mellan dem.


Hela familjen samlad i mammas fantastiska boning i Järvsö med utsikt över Ljusnan.
Här blir man som barn på nytt.
Fr. v. Lasse, Hasse, Uffe, Birgitta och Jag samt pappa och mamma.
Text och bild ur boken, Lill-Babs, Hon är jag. sidan 43.

 

SÅNGEN OCH SIMON

Stora fötter

Jag har inga stora fötter. Jag är stolt och tacksam över mina fötter, storlek 38. Några få gånger i mitt liv har jag gjort pedikyr, riktig pedikyr av proffs, och två gånger har man sagt:

– Jag kan inte ta fullt pris för det här. Det blir halva priset. Jag har bara arbetat halva tiden mot vad jag brukar!

Jag älskar att gå i högklackade skor, men jag har inga knölar eller förhårdnader på fötterna. Och inte har jag förstört hälsenorna heller, som det har påståtts. De har alltid varit korta. Jag kan gå i gympadojor, och jag gör det gärna.

Nåja, Simons sista ord till mig handlade inte så mycket om storleken på mina fötter som om jorden han ville jag skulle stå på. Vad som än hände, i framgång som i motgång, ville han att jag skulle lova honom att behålla fötterna på jorden.

Jag hoppas nu han tycker jag har lyckats med det.

Jag inbillade mig aldrig att jag skulle bli någonting. Jag sjöng mycken när jag var barn, och jag älskade att uppträda, men på den tiden ville alla uppträda. Jag vet att det fanns folk som tyckte att det där med sjungande småflickor var rena pesten.

Min sångarkarriär därhemma skilde sig till en början inte så mycket från andras. I Blåvingarna sjöng vi fosterländska sånger. Vi gick runt som stjärngossar i olika byalag och sjöng Goder afton. Vi sjöng i kyrkan vid olika ljushögtider och uppförde julspel. Judas hade svart päls, minns jag.

Violer till mor sjöng jag i första klass tillsammans med pastor Josefssons dotter Astrid. Och så fort det var julgransplundring eller midsommarafton eller blåvingeutflykt eller saftkalas i Helen Hanssons föräldrars trädgård, fick man uppträda. Vi sjöng allt som gick att sjunga, från psalmer och barnvisor till schlager och marscher.

Att det fanns ett visst samband mellan artisteri och materiella fördelar, lärde jag mig nere på caféet vid älvbron. Det var två rara gamla tanter som hade det. Där ställde jag mig mitt på golvet, stampade med foten och sjöng högt och ljudligt Bom, Bom, Bohus bataljon. För det fick jag magen full med kakor.

Man får nog säga att jag hade födgeni rätt tidigt. Mamma undrade hur det kom sig att jag var så rejält rund i kinderna, när jag var liten. Till slut kom hon på det. Varje morgon när jag ätit frukost hemma, gick jag till vår granne syster Bertha och åt en frukost till.

På Öjeskolan fanns en underbar lärarinna som hette Lisa Bodin, och för henne fick vi spela gospel och spela teater. Hon ordnade hela föreställningar på Folkets Hus. Hon sydde upp kläder och dräkter av kräppapper och allt vad hon hade. Snöflingan hette en av de där kabaréerna. Magister Lindholm var en annan eldsjäl, som ville att vi skulle skapa tillsammans, och för honom fick vi underhålla andra klasser med sång och spel.

När vi flyttade till Kilafors var jag elva år. Pappa jobbade med en kille på skoaffären som hette Inge Embretssen, och han spelade dragspel. Med honom fick jag sjunga, hemma och på fester. På by kabarén i Ordenshuset i Bofara gjorde jag en parodi på Snoddas. Då stoppade jag en sockerbit ovanför tänderna för att få lite tjockare läppar, men den smalt ju under låten, så det gick inte så bra!

Med Inge fick jag sjunga på Centralhotellet i Söderhamn några gånger. Pappa och mamma följde med, eftersom jag var minderårig.

Men under hela tiden var det idrotten som var spännande först och främst. Och skolan. Och killar Speciellt Kjell Bavér. Vi kallades Fridolf och Fia i plugget.

Jag var idrottstokig. I höjdhopp var jag faktiskt så bra att jag blev nordsvensk ungdomsmästarinna när jag var tretton år. Jag gjorde 1. 47. Gun Larking höll svenskt rekord på 1. 57, och världsrekordet låg på 1.67. Det jag skulle bli när jag blev stor var gymnastikdirektör.

När jag var tretton år hade Lennart Hylands karusellprogram i radio fått lokala efterföljare lite varstans i byarna. På en sådan karusellafton i Kilafors sjöng jag en visa om ett troll, som Alice Babs brukade sjunga. Jag älskade Alice Babs. Jag lärde mig hennes låtar på grammofon.

Vi flyttade tillbaka hit till Järvsö, och jag sjöng på Renbergstäkten, den gamla dansbanan som ligger precis uppe vid krogen nu. Den låg vid foten av berget då. Dit kom Ivan Berg med sin orkester. Jag sjöng On the Sunny Side of the Street, och Ivan sa:
– Visst, sången är helt OK, men du kan ju inte stå och knäppa med fingrarna på ett och tre! Då kommer du ingenstans här i livet. Man knäpper på två och fyra.

– Hur gör jag då, då?

– Du går hem och sätter dig framför radion, och så lyssnar du på musik, och så räknar du en, två, tre, fyr, i stället för en, två… som du gör nu.

Och jag som trodde det svängde så in i vassen om mig! Det gjorde det inte.
Jag satte mig framför radion och grammofonen och övade, och till slut satt det där. Nu kan jag inte knäppa ett och tre, utan att räkna in. Det som var så rätt, blev så fel!

Fjorton var jag när Charlie Norman kom till Renbergstäkten. Jag sjöng On the Sunny Side of the Steet med honom också.

Den sommaren, när jag var fjorton år åkte jag upp till Funäsdalen för att sommarjobba på ett hotell. Man började sex på morgonen och fick göra allt från att skala potatis, rensa hjortron och diska till att stryka skjortor. Jag är tacksam för att jag fick lära mig att stryka skjortor, för det tycker jag är kul, Har man bara lärt sig att göra det på rätt sätt och skjortorna inte är för torra när man börjar stryka, är det den lättaste sak i världen.

Jag hjälpte till med att servera på luncherna, städade rum, bar pisspottor …och upplevde mitt livs förstalesbiska par… Jag fattade inte att de var ett kärlekspar, Jag trodde de bara om varandra som kompisar. Jag kom in och skulle städa, och de låg i samma säng. Det var först flera år efteråt som jag förstod att jag kom och störde där!

På lördagarna fick jag ledigt, och då åker man till parken på Bruksvallarna. Där gick jag upp med bandet och sjöng. Det blev Chattanooga Choo Choo, på begäran.

Min engelska var miserabelt, så jag sjöng det jag kunde, trodde och kom ihåg:

”Pardon me boy, is that the Chattanooga Choo Choo,
pardon me boy,
I love you so, oh pardon me,
Pardon me boy, I love you so, pardon me…
pardon me boy, I love you so, pardon me.”

Stick eller refräng och allt – samma text rakt igenom. Det gick bra tre lördagar i rad.
Fjärde lördagen kom en student från Stockholm och lyssnade.

– Vad är det hon sjunger? utbrast han. Hur skulle det vara om du lärde dig texten?!

Som jag skämdes! Sedan när jag flyttade till Stockholm så småningom, satte mig Simon att plugga engelska för sin fru Barbro.
– Man gjorde ju så. Man lyssnade på låtarna på plattan, och sedan sjöng man som det lät. Jag kommer ihåg en som gick: Sit there and count your fingers, little girl” – sitt där och räkna på fingrarna – och jag sjöng glatt: ”Sit there and cut your fingers. Klipp av dem bara!

Och Sarah Vaughan, som var en av mina idoler, hade en låt där sticket gick: ”I ain`t mad at you, pretty baby; don`t be mad at me”, och jag sjöng: ”I ain`t married you, baby, don`t be married me”. ”Allt blev fel!

I Funäsdalen var jag i två månader. Där fick jag verkligen slita hund. Och om det är någon som undrar om jag inte gick på det där med rumpdraget, kan jag meddela att det gjorde jag!

När gubbarna skulle slakta grisen, bad de alltid allvarligt någon som inte kände till saker och ting att hämta rumpdraget. Eller också bad de barnen springa iväg och hämta det, för att få iväg ungarna.

– Hämta rumpdraget, sa de till mig.
– Vad är det för någonting?
– Spring ner till Folkan, till Nisse. Han vet vad det är!

Och jag sprang ner till Nisse. Och Nisse skickade mig vidare till nästa. Och nästa man skickade mig vidare i sin tur. Och det är ju så de gör. Alla på byn vet att det finns ingenting som heter rumpdrag.

Jag hade tur. Jag tror att det var prästen som räddade mig. De andra hade väl velat att jag skulle fortsätta långt upp på fjället… Prästen tyckte synd o mig: – Gå tillbaks, du! Och så säger du att vi redan har lämnat rumpdraget. De har fått det.

Så jag kom tillbaka och sa: – Ni har redan fått rumpdraget! – Jaja, just det! Sa gubbarna.

– Men vad är det för någonting? – Det skulle du bra gärna vilja veta, va?

Jag gick där och undra. Rumpdraget …Kunde det vara den där grejen som de hängde upp grisen i, som såg upp som en galge? Rumpan var ju uppåt!

Jag åkte hem från Funäsdalen med 240 kronor på fickan för två månader, arton timmar om dagen, utom lördagar. Pappa tyckte det var bra, men han blev förbannad för att de dragit skatt. Det tyckte han inte man skulle göra på lön för skolungdom. Och han visste att jag hade jobbat.

När jag var femton år sjöng jag Min vän Spiken, på Renbergstäkten.

Det var på Barnens Dag 1953, och det evenemanget bevakades av Ljusdals Posten. Jag fick en väldigt välvillig recension av signaturen SEM.


Jag undrar om Stig Ehenebom visste vad han drog igång när han publicerade den här bilden i Ljusdalsposten 1953!
Text och bild ur boken, Lill-Babs, Hon är jag. sidan 41.


Bakom initialerna dolde sig Stig Ehnebom. Han var sjutton år och fick tio öre raden. Om någon ska ta åt sig äran av att ha upptäckt mig, är det han. Han skrev en hel liten artikel med bild och allt.

Det var första gången det stod om mig i tidningen. Jag kunde inte riktigt föreställa mig att det skulle kunna bli fler gånger till…
– Vad är din högsta dröm? frågade han bland annat.
– Att få sjunga på Wivex i Sundsvall!

Wivex i Sundsvall var något väldigt stort.
Stig Ehnebom ringde till Stig Nahlbom på Sundsvalls Tidning, och Nalle sa:

– OK, jag ska sätta in den här artikeln, och så ska jag prata med Wivex.

Jag fick telefon från direktör Claesson på Wivex bara någon dag senare och blev salig. Jag skulle komma dit och sjunga med Lasse Schönnings orkester! 75 kronor kulle jag få, jag som hade jobbat i två månader, arton timmar om dagen för 240 kronor. Nu 75 kronor och hotell!

Nalle skulle möta mig vid tåget. Jag reste, nervös som den skolflicka jag var. Och så är ingen och möter mig!

Jag satte mig på min resväska, liten och rädd. Där blev jag sittande. Hade inte Nalle kommit till slut, hade jag väl suttit kvar där på resväskan än.

Så gick vi då och repeterade och drog igenom låtarna, och allt gick bra på kvällen. Jag fick komma tillbaka och sjöng på Wivex några onsdagar.

Claes Claesson kände Simon Brehm. Han visste att Simon sökte en vokalist till sin orkester, eftersom Sonja Hedenbratt skulle sluta.

Den andra januari 1954 direktsändes radioprogrammet Morgonkvisten just från Sundsvall, och jag skulle vara med som liten ung, begåvad … nej, som ung förmåga, hette det. Inte begåvad!

Då ringer Claesson till Simon och säger:

– Du, klockan sju i morgon bitti är det en tjej på radion som du ska lyssna på.

Han sa ingenting till mig.

Jag sjöng Min vän Spiken igen och tänkte naturligtvis på Börje – Börje Landar, som sedan blev Monicas pappa.

När jag kom hem på kvällen gick jag på bio. Det var inte ofta det visades en musikfilm på Röda Kvarn, men jag såg varenda en. Nu var det någon film med Louis Armstrong, tror jag, och Ella Fitzgerald som var min idol.

Rätt var det är kommer vaktmästaren och knackar mig på axeln:

– Du ska gå hem, säger han. Du har fått telefon från Stockholm!

– Ja, jag kommer när filmen är klar, sa jag

Men då kom pappa i egen hög person och hämtade mig.

– Nu kommer du hem. De har ringt från Stockholm! Han ringer om en stund igen.

Och hemma ringer telefonen, och jag tar luren.

Hej, det är Simon Brehm. Tja, ganska bra lät det ju, men det kan bli bättre!

Jag trodde jag skulle dö. Simon Brehm! Det finns ingen idag som kan jämföras med honom. Han var störst, inte bara i omfånget. Han var jättestor. Inte vågade jag prata med honom! Jag bara sträckte luren till pappa.

Simon ville att jag skulle komma ner och provsjunga och eventuellt börja med honom. Men i så fall skulle jag vara tvungen att sluta skolan. Sedan ringde han någon dag efter; han hade blivit sjuk, så vi fick skjuta upp det någon vecka. Vi pratade hit och dit, han och pappa, han och jag, mamma och pappa…Till slut gick jag till rektorn och bad att få ledigt ett tag för att få åka ner och pröva på. Han förstod.

Jag ville ta chansen. Jag hade bestämt mig för att resa till Stockholm. Och det gjorde jag, med pappas ord ringande i öronen:
– Nu åker du och tar ansvar över dig själv. Du är välkommen tillbaka, men skriv inte hem efter pengar! Du får inte ett öre av mig. Kom ihåg det. För nu väljer du själv!

Jag var bara femton år, men det vågade jag inte säga till Simon. Han frågade mig när jag kom hur gammal jag var.

– Sexton!
– När fyllde du det?
– I måndags.
– Vad var det för datum då?
– Den tolfte!

Det råkade stämma, så det klarade jag.

Jag åker alltså ner till Stockholm och ska bo hos dottern eller systern till tanten som hade kiosken i Järvsö. Hon hade ett rum och kök med liten matvrå på Bondegatan. I matrummet skulle jag få ha min säng.

Det är meningen att Simon ska möta mig, men det gör han inte. Möter mig gör i stället Ivan Berg. Han tar mig till Konserthuset. Där vill han skriva grammofonkontrakt.

Så pass klyftig var jag i alla fall att jag invände:
– Nej, jag ska tala med Simon först, för det är han som har bett mig komma ner!

Och sedan gick jag in på Bal Palais, bakvägen, genom den dörr jag aldrig ska glömma. Genom den dörren skulle jag gå sedan i fyra års tid.

Och där står Simon framför mig. Han var stor! Han var enorm!

Jag neg. Jag var livrädd! På väggarna runtomkring hängde bilder på alla som jobbat där. Thore Ehrling, Sonja Sjöbäck, Sonja Hedenbratt

Strax kom Sven Håkansson, som ägde Bal Palais. Han hade mittbena och såg så snäll ut att jag blev lite lugnare. Han var inte stor heller.

– Vi går in. Där står grabbarna och väntar. Då får jag första dusten.
– Ska vi öppna lekskola, eller?
– Men vad i h-e…!

Och det tisslades och tasslades och flinades.

Åke Persson var den som var tuffast. Vilket han var alla fyra åren sedan. Men vi blev världens bästa vänner, han och jag, och han förklarade för mig många, många år senare:
– Vi tyckte mycket om dig, och vi var rädda att du skulle tappa fotfästet. Vi ville på en gång sätta den där lilla jäntungen på plats, som kom däruppifrån Norrland.

Så var jag där, i alla fall, och började sjunga några låtar. Min vän Spiken tyckte jag var Ok, och någon annan i den stilen, och Alice Babs förstås. I övrigt gillade jag bara evergreens. Där kom nu Simon sättandes med En sliten grimma och Sju ensamma kvällar


Simon! Du är ju riktig vacker. Jag som tyckte att du var en gammal farbror. Du är nu en av mina stora auktoriteter, en av dem jag lyssnar på mest.  Då ville jag inte alls lyssna på dig.
Text och bild ur boken, Lill-Babs, Hon är jag. sidan 47.


Det lönade sig inte att protestera. Jag fick lära mig att sjunga lite av varje.

Första kvällen på Bal Palais var jag elegant och ladylike, precis som det skulle vara. Trodde jag. Mamma hade sytt en välsittande, urringad klänning som var utsökt damig, och på fötterna hade jag de mest högklackade skor jag kunnat hitta i pappas skoaffär.

Fröjden varade just första kvällen och aldrig mer.

– Så där får du på inga villkors vis se ut, sa Simon och skickade Berit Frodi att köpa kläder åt mig.

Det blev en veckad, röd kjol och en gräslig, bylsig, randig tröja med v-ringad hals. Till det skulle jag ha platta, lågklackade skor dessutom.

Jag tvättade tröjan som en galning. Jag till och med kokade den. Min ambition var inte att krympa den, så att den skulle bli sexig: den tröjan skulle aldrig kunnat bli sexig. Jag ville skändligen förstöra den. Det var omöjligt.

Alltid var det fel på någonting. Ena dagen kom jag i en vid kjol, som jag tyckte var jättesöt, och då sa killarna:
– Vad i h-e har du på dig? Du som har en snygg häck!
Alltså kom jag i en snäv kjol nästa dag, och då sa de:
– Med den häcken, v f-n…!

Det var ett evigt rättande. Av allt. Inte minst mina ö:n Jag sa ”futter” och ”durr” och led i övrigt av ett förskräckligt hälsingemål, tyckte Simon. Det var inte förrän jag fick mig förelagd den fånigaste text jag någonsin hade sett. Stickan Anderssons Klas-Göran, som hälsingskan plötsligt dög och då var det verkligen inte meningen. Tvärtom.

Jag fick för mig att sjunga den löjliga låten på riktigt överdriven dialekt bara för att grabbarna skulle höra hur fånig den var.

– Perfekt! sa Bengt Bernhag, som var skivproducent. Just så ska du sjunga den! Och så flätor och fräknar och hembygdsdräkt på det. Bra!

Klas-Göran som jag formligen avskydde från början blev en landsplåga och lyckobringare.

Klas-Göran (direktsändning) gav mig huset i Helenelund så småningom. Det är inte alla karlar som har gjort det!

Simon hade styrkan att stå för det han trodde på. Det var många som skrattade åt Simon, och det kanske de gjorde även åt mig, men hans känsla för vad som var bra och vad som skulle slå var osviklig.

Han hade bara jazzmusiker omkring sig, och de kunde undra över vad det var för poäng med Göingeflickorna, till exempel:

– Vad är det här för någonting?

– Det här är bra, sa Simon. Det är bra!

Simon var den som satsade på Jokkmokks-Jokke, Little Gerhard, Umberto Marcato, Anita Lindblom

Anita beundrade jag otroligt. Hon var på Scalateatern och sjöng: När den svenska flickan kysser, kysser hon med öppen mun
Jag sprang över i pausen och tittade på henne, och sedan stod jag framför spegeln på Bal Palais och försökte träna in de där juckningarna med höfterna som Anita gjorde.

Simon undrade vad jag höll på med

– Å, hon rör sig så snyggt! suckade jag.

– Försök inte likna Anita, sa Simon. Beundra henne gärna, men du måste skapa dig en egen identitet, en egen personlighet. Kan du inte nå fram med din egen personlighet, så försök inte sno någon annans!
Från början präntade han ini mig det allra viktigaste:
– Var ärlig i det du gör på scenen. Var dig själv, för du kan inte vara en person på scenen och någon annan på sidan om.

Från Bondegatan flyttade jag till min moster och morbror i Johanneshov. Han var mammas styvbror, spelmannen Teodor Olsson, och mycket känd. Han är en legend idag. På den tiden spelade han med Erik Öst på Skansen.


Bild ur HT den 2/3 1980
15-årig hälsingetös står det på baksidan av den här arkivbilden från 1953.


Då och då åkte jag hem och hälsade på och träffade förstås ”min vän Spiken”, Börje, som jag höll av sedan länge. Och mindre än ett halvår efter det att jag kommit till Stockholm, hände det som inte fick hända. Jag blev med barn.

Antingen begrep jag det inte, eller också ville jag inte begripa.
– Vilka stora bröst du fått, sa Simon.
– De växer väl, sa jag. Som på alla andra!

Jag blev allt tjockare om magen. På kvällarna klämde jag in mig i en så kallad änka, som jag lossade på i pauserna.
När jag var i femte månaden ville jag fortfarande förneka faktum, men jag var förtvivlad. Jag var sexton år och tyckte att det bästa för alla parter vore om jag gjorde slut på allting. Även om jag inte själv ville dö, innerst inne, tyckte jag inte att det fanns någon annan utväg.

Jag tänkte på mamma, som hade gått igenom så mycket, på pappa som hade gjort klart för mig att ansvaret var mitt eget från och med den dagen jag flyttade hemifrån, på vad alla skulle säga hemma på byn, på tidningarna … Jag hade redan hunnit bli uppmärksammad i pressen. Min första skiva. Min mammas boogie, kom 1954.

Jag ville dö. Men döden infinner sig inte när man vill.

En natt satt jag på kajen med en burk sömntabletter i handen. Jag hade hört att det skulle vara skönt att drunkna. Man hör musik. Om jag tog några sömntabletter, tänkte jag, jag som aldrig åt tabletter i vanliga fall, skulle jag ramla i och inte märka någonting. Just i det ögonblicket kände jag barnet sparka för första gången! Jag storgrinade. Jag slängde tabletterna och gick hem.

Simon som hade sina misstankar ringde till mamma, och hon reste ner till Stockholm.
På kvällen när jag kom hem från Bal Palais tog hon min hand: Vad är det för fel, Barbro? Det är inget som är fel! Du har blivit väldigt rund om magen. Kan det vara så att du är med barn?
–  Nej!
– Men du måste gå till doktorn, i alla fall. Du kanske har en växt i magen. Klyftiga gamla gumman! Hon lurade iväg mig till doktorn, och jag säger att jag har en växt i magen!
– Ja, säger han, det har du verkligen. Vi får se hur den ser ut om en fyra månader?
Jag gick hem och berättade för mamma. Och storgrät.
– Du får ringa till Simon, snyftade jag. Jag gör det inte! Och jag vill inte åka hem. Det vågar jag inte, för pappa bli arg. Och alla får skämmas över mig…

Det är ju typiskt, jäntorna som åker till Stockholm och kommer hem och är med barn!

Men pappa ringer och säger utan ett ord av förebråelse:
– Nu kommer du hem.
Och då gjorde jag det.

Jag minns inte om jag ens talade med Simon innan jag slutade på Bal Palais för att åka hem. Det har jag förträngt.

Vi bodde ovanpå skoaffären på Stationsgatan då. Vi hade fått det större, tre rum och kök. Där stängde jag in mig. Jag ville inte visa mig för någon. I tre veckor gömde jag mig, innan någon upptäckte att jag var med barn.

Så kommer en dag jag minns som om det var igår.

Den spännande fortsättningen får du läsa i boken: 

Lill-Babs, HON ÄR JAG, som utkom 1996
355 sidor, många bilder.
Avskrift:
Åke Nätterö

 

 
Bild ur egen samling

Tidiga låtar
Skoldags.
Mina kärleksbrev vill ja ha igen.
Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini.
Som en boll
En tuff brud i lyxförpackning.
April, April 1961.

Reklamfilmer/filmer:
Pepsodent reklam från 1954.
Fly mig en greve  (1959).
Svenska Floyd (1961).
Lill-Babs – Gevalia 1963.
Gevalia -1963.



Thore Skogman och Lill-Babs i filmen “Pang i bygget“.
Reklamkort ur egen samling


 


Folkkära artisten “Lill-Babs” är död – blev 80 år.




Järvsö kyrkogård. Lill-Babs gravplats

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du uppskattar den här sammanställningen och vill stödja vårt arbete är en gåva mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo, eller Swisha till 073-600 42 78

Tack för din hjälp – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök, vänligen glöm inte att klicka på Gilla-knappen!

Sammanställt av Åke Nätterö


 Tillbaka till toppen
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *