Vadmal

Vadmalstillverkning – en del av vårt kulturarv


Läs om Skanså Såg & Färgeri, i Hassela, där det även fanns en vadmalsstamp.


Läs om Vadmalsstamp på Wikipedia


Läs om Vadmal på Wikipedia


 Stampa Vadmal – en berättelse från Skansen på YouTube


Lär dig tova med Skansen – YouTube


Se bilder på fler vadmalsstampar.


Se Micklagårds vadmalskläder.


Vadmalstyg säljes 150 cm brett


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

Vadmalsstampar i Sverige

Vadmalsstampar har funnits över hela landet, i dag finns 13 stampar bevarade. Det är endast några av dem som används regelbundet, det vill säga en eller två gånger om året: Skrikarhyttan i Västmanland, Kvarna och Orsa i Dalarna samt stampen på Skansen som kommer från Härjedalen. Här sorterade efter ursprungslandskap.

Dalarna

Gagnef. Fanns ursprungligen i Gagnef, men finns nu på Färgargården i Norrköping, Östergötland (där finns också Arnbergs färgeri från Dala-Floda, som ägdes stampen i Dala-Floda). Stampen är ej i brukbart skick. Se bilder.

Kvarna, Dala-Floda. Ursprunglig plats. Står vid Kvarna hembygdsgård. Var i bruk 1850–1940, ägdes då av Arnbergs färgeri som färgade och stampade yrkesverksamt i Västerdalarna. Sedan 1990-talet används den en gång om året av Sätergläntan Institutet för slöjd och hantverk. Drivs med vattenkraft.

Rot Skans, Älvdalen. Flyttad till hembygdsgården. Ej i brukbart skick.

Råbergs kvarn, Orsa. Ursprunglig plats. Byggd på 1860-talet. Drivs med vattenkraft.

Storsäter, Grövelsjön, Särna. Finns på fjällbondegården Jotli. Originalet från 1830-talet, rekonstruerad på 2010-talet. Drivs med vattenkraft. Se guidade turer.


Gotland 

Bungemuseet. Hämtades till museet 1919 från Slite socken på södra Gotland. Ej i brukbart skick.


Halland

Södra Unnaryd. Byggd på 1990-talet, men det har funnits stamp på denna plats även tidigare. Den går att använda men används inte regelbundet. Är i behov av mindre restaureringar vilka kommer att göras under våren 2019. Drivs med el. Unnaryds Hembygdsförening.

Stampen i Unnaryd har renoverats och körts två gånger i sommar men kommer att behöva justeras till ytterligare.


Hälsingland

Skanså Såg & Färgeri, i Hassela. Troligen upphörde den redan 1899 då ägaren avled

Det finns inga uppgifter om någon vadmalsstamp i Delsbo, med varför finns det misstänkta namnet Lumpån och Lumpå-kvarn?


Härjedalen

Bodasjön i Sveg. Flyttad till Skansen, Stockholm. Används en gång om året av Skansen. Drivs med vattenkraft. På grund av liten tillgång till vatten kan den endast köras korta stunder i taget.

Vemhån. Restaurerad på ursprunglig plats. Var i bruk 1867–1942. Drivs med vattenkraft.


Småland

Korrö. Har haft en stamp och färgeri, oklart om det finns något kvar i dag.


Värmland

Brunskogs, Arvika. Flyttad till Brunnskogs hembygdsgård. Används ibland för stampning. Drivs med el.

KvarnbackenFagerstad 1:2 Ej verksam

Hamra, Ekshärad. Står på ursprunglig plats. Drivs med el.


Västerbotten

Skellefteå museum. Flyttad till museet.

Mariedal, Vindeln. Rester av stamp som var i bruk 1890–1916.


Västmanland

Skrikarhyttan, Nora. Byggd på 1980-talet av Kerstin Gustafsson. Används en gång om året för stampning. Drivs med vattenkraft.

Källa:
Levande kulturarv.


Hudiksvallsposten den 18 juni 1903


Här sålde man Vadmal och mycket annat.

I Delsbo skriver Knut Linæus att karlarna allt efter årstiden hade långa undertröjor av renhud eller bockskinn, rött eller blått kläde, ludna fårskinnspälsar, grå eller svarta vadmalsrockar, och att Wadmal funnos längre tillbaka i Hvardagswestar.

Strumpor af Hvitt Vadmal på vanliga helgdagar och om Hvardagarna. Röda Wadmalslifstycken fordom och nu. Hvita Vadmalströjan brukas om Söndagsaftnar och hvardagar.



Bild från Hälsinglands Museum.
Kjolväska med framsida av svart vadmal med applicerade mönster av grön vadmal och rött kläde. Inkantningar med spunnen tenntråd. Bygel och hake av gjuten mässing. Baksida av skinn.

 

 

Stampning eller valkning är en metod för att bearbeta ett ylletyg så att tyget blir tjockare och mer slitstarkt. Ett bearbetat ylletyg kallas vadmal. Innan det stampas måste det först vävas. Metoden är känd sedan medeltiden och det finns bevarade tyger i ylle från denna tid som visar vilken teknik som använts för att bearbeta tyget. Såväl material som metod har dock varierat under olika perioder och på olika platser. I delar av Sverige förekom vävning av ylletyg för stampning även efter sekelskiftet 1900.

Tidigare brukade man bearbeta tyget med fötterna vilket förklarar varför det heter ”stampning”. Sedan 1600-talet och framåt har man i Sverige stampat tyger i särskilda stampar vilka drevs med vattenkraft. Till stampen kunde tygerna lämnas in för att beredas. Den nya metoden innebar att en betydligt större valfrihet vad gällde metod och tjocklek. Det fanns även möjlighet att i efterhand välja vilken färg den färdiga produkten skulle få. Efter hand har elkraften ersatt vattenkraften och det finns ännu några företag kvar som specialiserat sig på beredning av ylletyger för produktion av bland annat filtar och plädar.

Det finns i dag endast ett fåtal vävare kvar som kan utöva tekniken. Hantverket lever vidare främst genom överföring av kunskap från lärare till elev genom kursverksamhet. Även några folkhögskolor ger kurser i beredning av ylletyger. Ytterligare exempel på kunskapsöverföring är föreningsdagar med uppvisning av hur tekniken fungerar. Dessutom finns flera filmer tillgängliga på internet där stampning demonstreras, både från Sverige och från andra länder.

Beskrivning

Stampa eller valka är två olika namn på bearbetning av ylletyger. Valkning är dock ett vidare begrepp som även används om hela plagg. Filtning är den övergripande termen som även används vid tovning av lösa fiber.

På ullfibern sitter epidermisfjäll, små fjäll som reser sig vid värme. Vid den mekaniska bearbetningen kommer fibrerna haka i varandra och tyget krymper ihop. Ibland får man tillsätta valkvätska, som såpa, för att underlätta valkningen.

Valka kan man göra på olika sätt, till exempel genom att stampa tyget med fötterna eller med hjälp av en valkbräda. Ett annat sätt är stampning där stockar, formade som stampar, bearbetar tyget. Krympningen av tyget påverkas av olika faktorer: ullen, spinningen, tätheten, vävningen, pH-värdet, vattentemperaturen och hur bearbetningen går till.

Vadmal är ett hårt valkat ylletyg. Vadmalens utseende, vilket garn och vilka metoder som använts har varierat under olika perioder och på olika platser.

I en vattendriven stamp drivs en stock runt med hjälp av ett vattenhjul. Drivstocken lyfter i sin tur upp de stampstockar som sedan bearbetar tyget, när de av tyngdkraften faller ner i trågen.

Tygerna blötläggs och placeras i trätrågen, som är omkring 30 x 60 centimeter och rymmer 20–30 meter tyg. Ofta är det flera tråg bredvid varandra. Stampstockarna bearbetar tyget, genom att dels slå, dels knuffa undan tyget så att det rör sig i tråget. Vid stampningen kan man använda mycket eller lite vatten.

Vadmalstillverkning – så går det till

Hur går det till att stampa ett ylletyg till vadmal? Det här är ett exempel på tillvägagångssätt:

  1. Det vävda tyget ses över, knutar tas upp och lösa trådar fästs. För att kunna jämföra resultatet efter stampningen, bör tygets bredd och längd mätas.
  2. Tyget blötläggs i en balja, detta för att ullfibrerna i lugn och ro ska dra åt sig vattnet. Oftast används kallt eller ljummet vatten.
  3. Tyget veckas som ett dragspel och läggs ner i trätråget.
  4. Vatten hälls på och stampen får gå en stund. Genom att tillsätta varmt vatten öppnas epidermisfjällen och det gör att fibrerna lättare hakar i varandra under den mekaniska bearbetningen. Om man använder varmt vatten eller tillsätter ett ämne som är alkaliskt, förstärks effekten och snabbas på, men kallt vatten, rörelse och mycket tid är fullt tillräckligt för att få vadmal.
  5. Det är viktigt att det är en lagom mängd med tyg i trätråget, så tyget flyttar runt av sig själv. Det beror på att tråget inte är helt runt och att stampstockarna är formade som en trappstege. Ibland behöver det också tillsättas vatten för att tyget lättare ska gå runt. Ibland hjälper stamparen till och petar på tyget med en pinne, om det har fastnat.
  6. Efter 30–60 minuter kan det vara bra att stanna och se att tygerna ligger rätt och att inga oönskade veck har bildats.
  7. Tygerna läggs tillbaka och stampen får gå i flera timmar. Går det runt av sig själv, finns det ingen anledning att stanna stampen i onödan. Antalet timmar styrs av hur snabbt stampstockarna arbetar, hur fuktigt trämaterialet är (friktionen trä mot trä), vilka ylletyger man har tillsammans, hur varmt det är, pH värdet på vattnet och vad tyget ska användas till.
  8. När tyget är klart rullas det upp på en trärulle samtidigt som det sträcks.
  9. Sträckningen är ett viktigt moment som i allra högsta grad påverkar det färdiga tyget. Exempel på metoder som används idag är att rulla upp tyget på en trärulle, som antingen har en annan trärulle som motstånd eller en träställning där tyget får gå över ett antal träribbor.
  10. Innan tyget är klart bör det fixeras och det görs med värme. På 1800-talet användes stora träpressar, där tyget lades mellan varma plåtar och sedan pressades ihop. Tyget både sträcktes och fixerades. Tyget dampades/ångades även av skräddaren för att försäkra att det inte skulle förändras vid sömnad och pressning. Det finns även berättelser om hur man stoppat in trärullar med ylletyg i bakugnen för att fixera det. I dag är det oftast ångpressning eller dampning som används.

Historik

Första gången som begreppet vadmal nämns i skrift i Sverige är 1292 då biskop Lars fick ett kvitto på 110 mark vadmal från ärkebiskopen Sune i Linköping. Ordet vadmal betyder ’en bit tyg av ull’, och bildas från orden wede ’våd eller tyg’ och mal som är ett mått.

Vadmal är ett valkat ylletyg, spunnet av ull och därefter vävt och valkat. Det kunde på medeltiden även användas som betalningsmedel. Det fanns flera metoder att valka tyget, exempelvis genom att stampa med fötterna på tyget eller använda en valk/tövmangel. Den hemproducerade vadmalen brukade jämföras med importerade tyger, vävda på manufakturer, av finull eller merinoull. Dessa tyger ansågs finare och kunde vara både stampade och överskurna. Exempel på ett sådant tyg är kläde.

Bevarade ylletyger från medeltiden är ofta grövre och vävda med entrådiga garner, ofta med en hård snodd på varpgarnet och lösare snodd på inslaget. På Varbergs fästning visas Bockstensmannens kläder från 1300-talet. De brukar ibland användas som ett exempel på hur medeltida vadmal kunde se ut.

Bockstensmannen och hans bevarande kläder. Kollage med två olika bilder, något beskurna i ytterkant. Foto: Hallands kulturhistoriska museum (CC BY-NC-ND).

Under 1500-talet uppmuntrade Gustav Vasa till uppstart av inhemska manufakturer i syfte att väva och bereda ylletyger för tillverkning av kläder.

Efter hand blev vattendrivna stampar allt vanligare. Här kunde man lämna in tyger för beredning och stampning istället för att göra det själv. Ville man ha tygerna färgade så gjordes det efteråt. När man lämnade in sitt tyg kunde man välja om man ville ha det berett i hel, halv eller kvartsberedning, vilket syftar på hur mycket tyget ska krympa. En förutsättning för att man skulle kunna stampa var att det fanns tillräckligt med vatten. Detta medförde att vissa stampar endast kunde användas några veckor om året.

Att väva sin egen vadmal var en del av självhushållningen ända in på 1900-talet i vissa delar av landet. I Västerbotten vävdes vadmal in på 1950-talet för att det var ett bra tyg till arbetsplagg för dem som arbetade i skogen.

Parallellt med de vattendrivna stamparna startade under senare delen av 1800-talet maskinella beredningsverk. Då lämnades ofta hemvävda kostymtyger i ull in på beredning. I början på 1900-talet blev filtar (bomullsvarp, inslagsförstärkt bindning och ullinslag) en populär produkt, och senare under 1900-talet blir plädar allt mer populära. Dessa lämnades bort för valkning och ruggning. I dag har flera stampar ersatt vattenkraften med elkraft. På Sätergläntan Institutet för slöjd och hantverk finns även en mindre eldriven stamp, bygd i plåt. Det finns fortfarande företag som bereder ylletyger.

Sedan slutet av 1900-talet och framåt har Kerstin Paradis Gustafsson varit viktig för att hålla kunskaperna om stampning vid liv. Kerstin lärde sig stampa i Norge och har dessutom varit på flera resor runt om i världen. Hon har bland annat byggt en egen stamp i Skrikarhyttan i Västmanland och varit med i renoveringsarbetet av stamparna i Kvarna i Dala-Floda och i Unnaryd.

Under 2000-talet har variationen på bindningar, trådar och färger blivit större. Nu ser man ofta att det vävs vadmal med färgade garner och även randigt och rutigt.

Främjande och vidareförande

Ull är en bra fiber ur miljöperspektiv. Ett valkat tyg ger ett funktionellt tyg med lång livslängd. Att stampa ett tyg i en stamp har idag två syften. Dels finns det kulturhistoriska värden i att få se hur redskapen fungerar och dels skapas möjlighet för enskilda vävare att följa och aktivt delta i processen med ett tyg de själva vävt. En del har även spunnit garnerna som används i tygerna. Många vet redan innan beredningen vad tyget ska användas till. Erfarenheten att själv få vara med och bereda sitt vävda tyg och lockar många. Något som visades upp på Riksvävarnas årsmöte 2018 i Borlänge.

Det är i dag ett tiotal personer som till fullo behärskar tekniken. De flesta är vävare och/eller lärare som har lärt sig att stampa genom att delta i olika kurser. Därefter har de under flera år utövat tekniken på egen hand. Stampningen sker i nära samarbete med ägaren av stampen vid något eller några tillfällen per år. Eftersom stamparna är byggda av trä och väder och vind tär på materialet är det viktigt att stampen underhålls.

Kunskapsöverföring sker genom kurser, vävare emellan, samt vid demonstrationer. Det är vanligen en vävlärare eller vävare som ansvarar för stampningen.

Grebbestad folkhögskola, Mora Folkhögskola och Sätergläntan – Institutet för slöjd och hantverk har kurser i beredning av ylletyger. Det kan vara enstaka kurser öppna för vem som helst eller som en del av en längre utbildning. Enstaka kurser bedrivs ibland som distansutbildningar där man väver tyget hemma och därefter stampar tygerna tillsammans. Ofta har detta skett som ett öppet arrangemang då besökare varit välkomna. Stampningen sker i nära samarbete mellan utbildningen och ägaren av stampen, vilket ofta är en hembygdsförening.

Genom forum på Facebook, Stampens vänner, har det blivit enklare för vävare att själva anordna beredningen av tygerna. Så sker exempelvis i Skrikarhyttans stamp en gång om året.

Stiftelsen Skansen använder vadmalsstampning i sin verksamhet. De väver tyg i en av gårdarna och det stampas sedan under speciella lin- och ulldagar. Även hembygdsgårdar kan ha egna arrangemang där de visar tekniken. Internet är ett annat forum för kunskapsöverföring och det finns flertalet filmer där stampning demonstreras, både från Sverige och från andra länder.

Källa:
Levande kulturarv


Det här är Kjell Grönberg iklädd kronans vadmalsuniform. Han står på sin egen tomt en dag i maj 2023 med den vackra Stömnesjön i bakgrunden. Han har donerat uniformen till undertecknad som tänker införliva den i det planerade prylmuseet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *