Vid en gammal gårdstomt

Ossian Friberg föddes i Moviken den 16/6 1887. Gift 9/4 1910 med Anna Karlsson född 10/2 1891 i Skön, Västernorrland. Han blev änkeman 1/8 1974, och avled i Bollnäs den 2/4 1978.
Han var en mycket minnesgod person som hade den goda egenskapen att han också kunde skriva ner och dela med sig av sina minnen. Trots att han lämnade hemorten som tonåring höll han en livlig korrespondens med sina gamla skol- och arbetskamrater under hela livet. För undertecknad har Ossian Fribergs skrifter och bilder varit en stor inspirations- och faktakälla att ösa ur. Alla hans skrifter och korrespondens finns bevarade i 25 pärmar på Arkiv Gävleborg i Gävle.


Detta är gården på Brånan i Moviken där Ossian bodde som barn


Den kopierade texten har renskrivits av Viveca Sundberg


Följ oss på Facebook, och dela gärna den här sidan med dina vänner


Gillar du den här sidan, glöm då inte att klicka på Gilla-knappen. Tack!


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

Vid en gammal gårdstomt

Jag står här vithårig och knäsvag vid platsen av mitt barndomshem på bruksdelen Brånan, som tillhörde Movikens Järnbruk. Numera Iggesunds bruk, som nu tillhör Hudiksvalls trävaruaktiebolag, om jag förstår saken rätt. Det har gått många år sedan mina föräldrar bodde där. Alla gårdar som förr sågs härifrån är helt borta. Jag fann stoppstenar till ”vår” gård inne i buskarna och träden, som under åren har växt upp. Det ligger en hög slaggsten här, som måste ha tillhört ladugården. De är från gamla hyttan vars slaggsten var glashård och vittrar aldrig. Slaggstenen från nya hyttan var mera utseparerad från järn och lättare och porösare.

Nu har skogen trängt på, och om några år kommer den att erövra hela området där min far och andra slet och arbetade om nätterna för att få foder åt ko kreaturet, som inte gav mjölk året om. Ibland var det svårt att få köpa mjölk av andra där på bruket. Då blandades det sirap i svagdricka som fick tjänstgöra som medel att lura ned kornmjölsgröten med. Men intet ont sagt om den kosten, som nog inte var ohälsosam, men gott var det inte.

Det är som om hela naturformationen ändrat sig. Jag känner inte igen mig. När jag var barn, gick här fram ett gäng som höll på med förarbete för en järnväg, som dock ej kom till stånd. De gick och gjorde avvägningar över nejden. Det borrades ett hål i en sten, för något riktmärke, men något sådant kom ej till stånd. Nu letar jag den stora och flata stenen som låg något över markhöjden, utan att finna den.

Jag ser bort över åkrarna, där bolaget nu sått barrträd. Det skall även här bli en skogsmark. Vi är i dag två gamla kvar som på sin tid växte upp upp på Brånan och minns hur där såg ut när vi var barn. Nere efter bäcken fick vi krypa under buskarna för att riva gräs som föda åt kon. Det repades löv av björkarna som fick torka och det höggs små björkar som buntades ihop till kärvar och förvarades ovanpå ladugården. Löven användes till att göra ”sörpa” av. Det blandades löv och hett vatten med någon näve grovmjöl ovanpå, något som korna åt med begärlighet. Litet salt stärkte matlusten.

Jag står och söker stigarna till ladugården, till vedbacken och dasset. Men allt är borta. Det har växt nytt gräs på de nötta stigarna. Även den väg som gick bort till jordkällaren på andra sidan bäcken är överväxt. Allt ska mot förgängelse gå heter det.

Här i stugan fanns en stor bakugn, där mor bakade allt sitt bröd, även tunnbröd. Glödstekt saltströmming, inlindad i färskt tunnbröd var mycket gott. Hon bakade även allt bröd som farfar och farbror förbrukade. Farbror åt spisbröd som en häst. Han höll hela brödkakan i handen och bet stora tuggor av den. På höstarna när mor plockade blåbär, bakade hon stora kakor av rågsikt, som hon stukade upp kanterna på. I fördjupningen lade hon fullt med blåbär och sedan gräddades kakorna i bakugnen. Det var mycket god mat som både var hälsosam och gav bra bukfylla, vilket ju hade sin betydelse. Det gick åt mycket ved till bakugnen med på den tiden hämtades mycket ved från skogen, som för bruket var värdelös. Arbetarna fick annars veden gratis, men de måste betala hemkörningen och då avlöningen var liten, blev det en extra utgift. Ovanför Brånan fanns det en plats som kallades för ”Kastvedshugstret”. Tydligen hade bolaget där huggit kastved någon gång och platsen var rätt öppen på den tiden.

Jag går bort mot det område som förr i tiden troligen varit en sjö. När jag var barn fanns här en stor myr med vatten. Vintertid när vattnet frös, fick vi barn en stor plats att åka skridskor på. Min far hade snickrat till ett par träskridskor åt mig, som han hade lagt in ett bandjärn i att åka på. Skridskorna bands fast med snören. Nu är myren helt torr och även här växer det nu buskar och skog. Stugan där farfar och farbror bodde är även den borta och på tomten har det växt gräs, så det syns ej att där stått en gård. Stugan bestod av ett kök med ett par så stora skrubbar att de sommartid låg i varsin skrubb. Farbror, som var lite underlig, hade i sin skrubb både fiol och dragspel och kunde spela på båda, men inte när någon hörde på. Om jag som femåring kom hem till dem, slutade han omedelbart att spela och satt bara och log mot mig. På äldre dagar tog han sitt eget liv.

De lediga vinterkvällarna höll min far alltid på med något arbete i köket. Han halvsulade våra skor bl.a. Jag minns att damskorna på den tiden var lika spetsiga på båda sidorna. För att inte skon skulle ta form av foten, måste skorna skiftas varje morgon. Dessa skor var rena plågoriset och alla hade svåra liktornar och stora kulor intill stortårna. Men vill man vara fin, får man lida pin heter det. Jag minns när far tillverkade en ”stickstol”, som de stickade täcken på. Och tydligen blev den bra, ty den gick ständigt som lån.

Efter kvällsvarden läste far högt ur Hudiksvalls Allehanda, som då var husorgan. Far hade tidningen med hem. Tidningar och brev fick hämtas i förstugan till herrskapsköket. Det låg centralt och så kunde inspektoren se vilka tidningar arbetarna höll sig med. S.k. Arbetartidningar fick ej följa med brukets postväska från postkontoret på Strömbacka. De som önskade hålla sig med sådana tidningar fick gå den halv mil långa vägen till Strömbacka. Men som postmästare var en tjänsteman vid bruket, blev det en utskällning när de kom och hämtade tidningen. De som hade Arbetartidningar bildade ett gäng och hämtade tidningarna åt varandra. På så sätt blev det längre mellan de pikar som vederbörande tidningshämtare fick.

Far tillverkade metrevar av hästtagel, som ansågs vara fiskrika. När någon häst avlivades på bruket, brukade intresserade metare rycka tagel ur hästsvansarna. Tagel är styvt och glatt i ytan, så knutarna måste utföras på ett särskilt sätt för att inte glida upp.

Mor hade vävstolen i köket nästan alltid. Utom vit- och blåtyg, vävdes även mattor. Vintertid lades mattor över de dragiga golven, men sommartid lades bara varannan matta. Golvplankorna som var synliga, skurades med såpa och fin sand. Med en björkriskvast under en fot, gneds träet trävitt och ådringen i golvtiljorna framträdde vackert. Det tävlades om att ha vita golv.

Kammaren värmdes aldrig upp vintertid, utom då det kom predikanter som skulle predika i vårt stora kök. Då fick möblerna placeras upp efter väggarna och mattorna togs bort. Det fanns särskilda bockar som bars in på vilka ”bönbräderna” lades, för åhörarna att sitta på. Det drogs in mycket smuts på golvet och det fanns de som slängde ut snuset på golvet. Efter predikan fick mor skura hela golvet, sedan bockar och plankor burits ut. Sedan skulle möblerna åter placeras ut på sina platser och så skulle predikanten ha kvällsmat. Mor kom inte i säng före klockan ett om nätterna.

Det gick ju inte att bjuda predikanterna på saltströmming och kornmjölsgröt. Då måste mor gå den en mil långa vägen till handlare Palm i Västansjö och skaffa herrskapsmat.

Vi hade en besvärlig grannfru som höll på att ta livet ur mor med sitt tjat och skäll. Hon påstod att min mor förtrollade hennes ko så att hon slutade ge mjölk. Jag minns att mor låg till sängs och var fullständigt upplöst. Hon bara grät. Då gick far fram till inspektor Bovallius för att höra hur det skulle bli. En eftermiddag kom Bovallius hem till oss och förhörde sig om hur det låg till. Det fanns en halv meter tjock mur mellan ladugårdarna, men grannfrun påstod att min mor gick genom denna mur och förtrollade hennes ko. När Bovallius fick veta det, kallade han in grannfrun. Han pekade med sin käpp mot spismuren i köket och sade: ”Ni ska väl inte försöka inbilla någon att en människa kan gå genom en sådan mur”. Då svarade hon: ”Jodå, hon har tjänat häri Franken i Fönebo och han kunde trolla”. Då körde Bovallius ut kvinnan och sade: ”Om jag får höra flera sådana dumheter, ska ni få med mig att göra”. Då var Tyko Bovallius arg, och grannfrun vågade inte mer komma med några beskyllningar mot min mor. Men någon vänskap blev det aldrig. (Läs mer här).

Ständigt när någon kom till oss, sände grannfrun in någon av sina barn som sade: ”Mamma fråga om hon fick låna nåra tändstickor”. Detta gjorde hon för att få veta vem som besökte oss.

När jag var fyra år fick jag en syster. En ljushårig och svag stackare. Hon blev en sprängkil mellan mor och mig. Jag fick ej vara minst längre. Men det var liksom att far och jag kom närmare varandra. En dag sade jag till honom att det var bra onödigt att vi skulle dra på oss en jäntunge. Men far svarade: ”Det är bara att ta emot då barnmorskan Lundgren kommer med dom. Hon kom ju även med dig och du har väl sett att hon varit till granngården många gånger”.

Så fick mor bröstböld och måste resa till ”Lazarettet” i Hudiksvall, som det stod ovanför ingången. I sjukrummet fanns bara kakelugnar och i taket hängde fotogenlampor. Vaktmästaren tillhandahöll maten på entreprenad, och då blev den därefter. Vattenkällan låg under lasarettsgolvet, dit allt ytvatten från området rann. Till oss kom en flicka från bruket som skulle sköta om far, mig och lillasyster, och nog var hon snäll och duktig men inte var hon som mor.

När min mor kom hem från lasarettet hade hon en gummislang instucken i bröstet för att det var som uppstod skulle rinna ut. För att inte slangen skulle tränga för långt in så det blev stopp, fanns en knappnål som var stucken genom slangen. Nålen låg mot huden för att hindra att den åkte för långt in. Efter en tid var mor åter frisk och fick hugga i med arbetet som förut.

Med allt detta i tankarna och mycket mer, tog jag avsked från denna min barndoms plats, och var osäker på om jag någon mer gång blev i tillfälle att besöka nejden. Jag satte mig på en sten och skrev:

Farväl
Som en blomma i morgongryn,
mot solen vänder
sin veka pistill,
så sträcker jag mina händer
i vördnad still.
När solen i väst sig sänker
och blomman slaknar ner,
jag sitter här och tänker
på tider, som ej komma mer

Då det lider mot aftonsol,
dyster blir vägen,
— så tung min stig.
Solen går så förlägen,
bort ifrån mig.
I bröstet då det bränner,
i skymning tung och grå,
och minnets tyngd jag känner;
— Det som gått, ej går återfå

Hemma på bruket vid Movikens masugn, har förr funnits en gästgivargård. Men var den gården har stått, vet ingen nu. Själv tror jag säkert att det var i den gård som förr stod efter landsvägen nedanför ”Vitkasernen”. Den gården kallades för ”Färdstugan”, vilket säger en del. Där fanns även stallrum för flera hästar, något som ej har funnits vid någon annan gård på bruket. Gästgiveriet var nog ett annex till huvudgästgiveriet i Delsbo.

Enligt en bestämmelse av år 1752 för Norra Hälsinglands fögderi, skulle en sängplats under en natt vid gästgiveriet, kosta 6 öre kopparmynt. För en måltid lagad mat skulle erläggas 16 öre kopparmynt. De resande som ville ha bättre mat än den vanliga husmanskosten, fick betala 24 öre kmt. Under den kalla årstiden då det måste eldas i rummet, kostade en brasa björkved 3 öre kmt. Användes barrved kostade brasan 2 öre kmt. De resande som hade egen häst, fick 1752 erlägga 12 öre kmt för ett lispund hö. Om den resande önskade lyse i rummet om kvällarna, fick de köpa ett talgljus för 6 öre kmt.

Till de resandes bekvämlighet var föreskrivet, att för ”ståndspersoner”, skulle det finnas nödiga och snygga sängkläder.

Gästgivaren var skyldig att för mathållningen alltid hålla två goda slaktfår eller kalvar, tvenne höns, 2 tjog ägg, 3 lispund torrt och ett lispund mjukt bröd, ett lispund smör, en halv tunna svagdricka, en famn björk- och två famnar barrved, fem marker ljus och en halv tunna korn. På grund av att resandefrekvensen inte var så stor förbi Moviken, kunde gästgiveriet där undkomma med hälften av ovanstående. Om gästgivaren brast i att hålla ovanstående lager eller tog för mycket betalt, fick han böta 10 daler.

När vi småpojkar skulle börja arbeta stadigt på bruket, skulle vi ”mönstras” varvid vi utsattes för en neslig handling. Det var könsdelarna som skulle märkas. Jag tror inte att de äldre utförde denna handling i ond avsikt. De hade själva varit utsatta för pennalism och så fortsatte de i samma spår. I mitt fall knäpptes byxorna ned och en man med lång skäggstubb, gned könsdelarna med sin haka så det blödde. Då var man du med dem på en gång.

Och så måste vi använda snus för att bli godkända i gänget. Även jag måste köpa en snusdosa när jag slutade skolan och började arbeta. Jag vågade inte ta med snusdosan hem, utan jag gömde den under en bro som gick över en bäck vid landsvägen. Men jag blev snart botad från snusbruket. Möjligen var det någon som inte tyckte om att barn använde snus, som en dag bjöd mig på en pris. Man bjöds ju på snus från höger till vänster. Men efter några timmar blev jag så sjuk att det sprutade ur alla kroppens öppningar och jag trodde inte att jag skulle överleva. Men efter denna renspolning gick plågorna över. Min mor kom med mat åt mig. Hon såg på mig och sade: ”Är du sjuk, du är ju vit i ansiktet”. Men jag förklarade att det inte var något fel. Senare fick jag veta, att om man skrapar torr hästsvett från hästselarna och förtär det, driver det 10 gånger värre än ricinolja. Och det är troligt att det var hästsvett som blandats i snuset. Men hur svårt det än var, så sänder jag den person som gav mig snuset, en tacksamhetens tanke. Sedan har jag inte tålt lukten av snus.

Under min tid hemma på bruket, var det många som avled av lungsot. Smittrening efter en död i den sjukdomen förekom ej. I stället såldes nedsmittade kläder på auktion. Inspektor Otto Lagerholm på Moviken kom på tanken att bygga desinfektionsugn, där kläder efter döda i den sjukdomen skulle smittrenas. Tanken var nog god, men kunskapen och en sådan ugn var sämre. Det tillverkades en ugn av plank med kraftiga band av järn. Till ugnen drogs direkt högtrycksånga från lokomobilens ångpanna. Den stora tuben var placerad inne i lokomobilhuset. I ena gaveln fanns en lucka för att kunna fylla ugnen med kläder. Någon förvärmning förekom ej och därför blev kläderna fuktiga när direktånga släpptes på. Det var ju inte någon som kände till hur lång tid det behövdes för att få död på tuberkelbaciller. För att vara säker på att de dog, fick ångan stå på länge. Det gjorde att tyget i kläderna löstes upp. Tuberkelbacillerna dör efter någon timme med ett ångtryck på bara 0,5 kilo. Läder och sådant får desinfekteras i formalin.

Alltnog så måste desinfektionen upphöra med denna apparat. Det var för övrigt underligt att inte hela apparaten flög i luften när det blev ett tryck på 10 kilo per kvadratcentimeter. Och eftersom att ugnens inre yta bestod av rätt många kvadratmeter, var ju trycket mycket högre.

Länge stod denna apparat kvar i lokomobilhuset som ett minne från ett välment men misslyckat experiment.

När det blev bestämt att jag skulle resa hemifrån och till Hudiksvall för att berika det hedervärda plåtslagareskrået med ännu en våghals, måste jag ha en kostym. Det fanns en klädeshandlare i Åvik intill Hudiksvall som vid avlöningstillfällena kom till bruket med en hästdragen låda på hjul. Av honom köpte far ett kostymtyg. Men det fanns inte någon skräddare på orten utan vi måste gå till en plats som hette Haggatorna, efter vägen till Ängebo. Skräddaren hette Lundgren och det var hans hustru som tog emot mig då jag hamnade i denna världen. Hon var barnmorska. Det var väl en styv halvmil dit. En söndag tog min far mig med till skräddaren för att ta mått. Fru Lundgren tittade granskande på mig och undrade om vi råkats förut, vilket min far bekräftade, och då såg hon nöjd ut, varför vet jag ej. Nästa söndag skulle vi gå dit och prova kostymen och även då fick vi kaffe av fru Lundgren. Och så den tredje söndagen gick vi dit för att hämta riggen. Och även då blev det kaffe och fru Lundgren granskade mig ännu mer och ville minnas, att hon tyckte att jag var en skaplig grabb redan då jag föddes. Men det sade hon väl bara för att de fick en slant i sylön.


J. Alfred Lundgrens SKRÄDDERI i Haggatan, Fagerfall 19. Skräddare Alfred Lundgren vid cykeln, hustru barnmorskan Johanna Lundgren, en barnflicka sitter på bron, samt deras fem barn.

Jag fäste mig vid att far var så språksam under dessa vandringar. Han var annars rätt så fåordig av sig. Då vi såg ut över Norrdellen, berättade han om en del äventyr under den tid han förde båtarna på Dellensjöarna. En gång fick han hoppa i vattnet, utan att kunna simma, för att rädda en berusad person som föll överbord. Jag räknade med att det berodde på att jag skulle flytta hemifrån, att han var så språksam. Min mor följde mig till Hudiksvall. Hon ville väl se hur de människor såg ut, där jag skulle arbeta, bo och spisa. Senare berättade hon om, att då hon gick från verkstaden och till tåget för att resa hem, så trodde hon att hennes hjärta skulle brista. Och jag förstår henne. Man vet aldrig vad det blir av en yngling som lämnar hemmet och kommer ut bland andra människor. Men jag är glad över att hon fick uppleva, att det gick bra för mig i livet.

När jag erhöll maskinmästartjänsten vid Bollnäs lasarett och fick två rum och kök och wc, kom far och mor på besök. Då sade mor: ”Du kan aldrig förstå hur lycklig jag känner mig för att du skött dig i livet och har fått en sådan tjänst”, och då rann tårarna utför hennes kinder.

Min mor var en stor kvinna, även själsligt sett. Hon var baptist men mycket politiskt radikal. Efter hennes död fann vi ett stort fotografi ur baptisternas tidning Veckoposten av Hjalmar Branting. Jag var glad över att hon inte kände till Brantings inställning till det religiösa livet. Hon yttrade många politiska sanningar, som jag inte förstår var hon fick dem ifrån. Även min far var en tänkande person, men yttrade sig sällan.

Vid mors bår
Nu lämnar Du mig på stranden
och far bort på okänt hav.
Nu räcker Du mig handen
men kvar är det hjärta Du gav.
Vågorna högt skola svalla,
men över bruset når,
tankar på stunder alla,
— vinter, sommar, vår

Vem torkar nu mina kinder
när Du över haven far.
Tårar de är till hinder,
när de bittert sitter kvar.
Vem svalkar den heta pannan
sen i min ensamhet?
Nej, inte någon annan!
— Ingen som Du jag vet


När två köroxar kom bort mellan Moviken och Strömbacka
Vintertid brukade timmervagnarna vara placerade på Strömbacka, men på hösten 1902 blev det tre timmervagnar stående kvar på Moviken. Det började snöa och det beslöts att vagnarna skulle fraktas upp till Strömbacka så snart det gick.

En eftermiddag kom rättaren Jonsson och uppdrog åt mig att ta med en häst och två oxar frakta vagnarna till Strömbacka. Hästen fick jag ta för att få rida på den under hemfärden efter landsvägen. Så sade rättaren: ”Inspektor Lagerholm vill tala med dig innan du ger dig av”. Nu började jag rannsaka mitt samvete, ifall jag gjort någon dumhet som jag nu skulle få på ögonen för. Men inkommen på kontoret sade Lagerholm, att jag samtidigt skulle hämta 2.000 kronor på Strömbacka kontoret, och jag fick ta med den bastanta postväskan med det stora hänglåset.

Det fanns en murare på Strömbacka, som jag vill minnas hette Eriksson. Han hade varit i Moviken på något arbete och nu skulle han hem. Han fick åka på sista vagnen för att se efter så att inte någon oxe lämnade spåret.

Framkommen till Strömbacka, band jag hästen vid den bom som fanns mellan överhammaren och herrgården, för detta ändamål. Oxarna fick stå fria. De brukade inte starta förrän de fick en knuff där bak. På kontoret fick jag en tillsägelse att vara rädd om väskan och pengarna. Och visst var jag det. Det var så högtidligt att jag nästan blev stel i benen. Så mycket pengar trodde jag inte fanns.

När jag kom ut från kontoret var oxarna borta. Men jag räknade med att inte de kunde komma längre än till Grindstugan, där grindarna brukade vara stängda. Men när jag kom dit stod grindarna öppna. Jag hade glömt att nu på hösten, hade smederna inte några kor på bete i skogen. Grindarna var ju till för att hindra, att betande kreatur kom in på bruksgatan.

Det började mörkna och det snöade lite lätt. Spåren efter oxarna var utplånade. Jag stirrade in mot skogen så det sved i ögonen, men inga oxar syntes till.

Hemkommen satte jag in hästen och gick in till Lagerholm med postväskan. Han räknade sedlarna och det stämde. Men hur hade det gått om kontoristen på Strömbacka räknat fel.

Sedan gick jag bort till oxstallet för att se om oxarna hade kommit hem, men deras spiltor var tomma. Jag ville då inte gå till stallmästaren och tala om hur det låg till. Jag gick hem för att få mat och för min mor talade jag om att jag tappat bort två oxar. Hon tröstade mig med att säga att nog kommer oxarna hem. Jag gick bort till en granngård och bad en kamrat följa med för att leta oxarna. Vi gick ända upp till Strömbacka och åter utan att finna dem. Vi kom hem vid 11-tiden på kvällen.

Den natten blev det dåligt med sömnen. Jag bara låg och tänkte på hur det skulle bli när jag på morgonen måste träffa stallmästaren. När jag på morgonen gick till stallet, såg jag ned mot Norrdellen och kände ett behov av att gå ned och hoppa i sjön. Men sedan jag lagt in en ordentlig mullbänk blev det bättre. För att bli godkänd av de äldre arbetskamraterna, måste man använda snus, fast man ännu gick i skolan. Jag hade en snusdosa av näver, som jag gömde om kvällarna under en landsvägsbro i närheten av hemmet och hämtade den om morgnarna. Hur jag på ett dramatiskt sätt kom att sluta med snuset tillhör en annan historia.

När jag klockan 6 på morgonen kom fram till häststallet, höll stallmästaren på med att rykta en häst. Han såg skarpt på mig och undrade hur jag burit mig åt med de två oxarna, som stod utanför dörren till oxstallet klockan 5 då han gick till häststallet för att rykta hästarna. När jag berättade att vi gick ända upp till Strömbacka för att leta efter oxarna blev han lite mildare. Jag sade att vi kom hem klockan 11 på kvällen och då ville jag inte gå och väcka honom.

Jag tror att oxarna gått in i skogen för att äta blåbärsris. De kände möjligen ett behov av vitaminer. På stall fick de bara halm och vatten. Någon gång vid högtidliga tillfällen kunde de få ”sörpa”, som bestod av hackad halm och vatten med en näve sopmjöl från kvarnen ovanpå. På den födan skulle de utföra ett tungt arbete och lämna präktig dynga till brukets åkerjordar.

Ossian Friberg

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare,  mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo, eller Swisha till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *