Bjuråkers nuvarande kyrka byggdes 1748 – 1750. Söndagen 14 oktober 1750 hölls invigningen. Prosten Knut Lenaeus, Delsbo höll invigningstalet.
Riksantikvarieämbetet om Bjuråkers kyrka.
Haaken Gulleson, enl. Wikipedia
Läs om Mordbranden i Bjuråkers kyrka 1889.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
BJURÅKERS KYRKA
Flygfoto över Bjuråkers kyrka innan den nya kyrkogården tagits i bruk och nya vägen mot Norrbo blivit byggd
Bjuråkers nuvarande kyrka byggdes 1748 – 1750.
Den står på samma plats som sin medeltida föregångare. Den medeltida kyrkan var troligen från 1317. Det är inte säkert dokumenterat, men eftersom det var ärkebiskopsvisitation här socknen 1318, bör det ha varit för att högtidlighålla en nybyggd kyrka. Om det funnits en ännu tidigare kyrkobyggnad, vet man inte.
Troligtvis har den första kyrkan byggts på en förkristen kult eller offerplats. Spår av förkristen bebyggelse är dock få från Bjuråker. Den medeltida kyrkan mätte 19 X 11 meter och var på 1700-talet alldeles för liten för socknens växande befolkning. Enligt Olof Broman i ”Glysisvallur” byggdes redan 1671 läktare i den gamla kyrkan. På 1720-talet reparerades kyrkan och 1729 sattes flera läktare in. Bland annat en andra läktare alldeles under taket på norra sidan. Trots dessa åtgärder befanns den gamla kyrkan bristfällig och i så dåligt skick, att man beslöt att bygga en ny.
Olof Bromans ritning av gamla kyrkan.
12 aug. 1748 började rivningen av den gamla kyrkan och grund till en ny och större kyrka lades. Arbetet upphörde i november för att återupptas sensommaren 1749.
Man anlitade byggmästare från Dalarna, nämligen bröderna Lars och Anders Romberg från Leksand samt Mattias Mattson från Bjursås. Dessa var väl kända och hade utfört flera kyrkobyggen i Hälsingland. De hade bland annat byggt Ljusdals kyrka.
Nya kyrkan gjordes 10 meter längre och 6 meter bredare samt dubbelt så hög. Man använde sig delvis av samma grundstenar som i den gamla kyrkan.
Medeltidskyrkan hade endast haft tre fönster, medan den nya fick hela nio, som dessutom var betydligt större och med mjukt rundade bågar. Man kan föreställa sig vilken enorm skillnad det måste ha blivit inne i kyrkan.
Bröderna Blomberg byggde sina kyrkor med valmat tak. På så sätt fick man en kortare takås och en mjukare siluett. Det blev en rokokokaraktär över kyrkorna. Utmärkande för deras kyrkor är också de vida vackra valven, som bärs upp av delvis synliga pelare. I pelarna och valven sticker på vissa ställen byggstenar ut som ger ett dekorativt intryck.
Tyvärr visade det sig att valven inte var så hållbara. Redan 1767 måste valven förstärkas med järnband. Dessa levererades från Strömbacka.
1741 uppfördes en ny klockstapel. Den gamla från 1640 var alldeles nedrutten. Magnus Granlund från Hudiksvall fick i uppdrag att bygga en ny. Detta arbete gjordes rekordsnabbt. Arbetet begynte 30 mars och avslutades 26 maj 1741. Taket pryddes med en spira tillverkad vid Iggesunds Bruk.
Arbetet med nya kyrkan fortsatte under 1749-50 och efter 40 veckors arbete stod den klar i oktober 1750. Under arbetets gång var det många ortsbor som ängsligt frågade sig om lilla Bjuråker skulle ha råd att bygga en så stor och ståtlig kyrka. ”Förr skulle nog Svågaströmmen vända sig mot väster, än att en så ansenlig byggnad i hans livstid skulle hinna till slut”. Men lilla Bjuråker fick också hjälp utifrån. Delsbo återgäldade tidigare hjälp genom att sända dalkarlar. Delsbo regemente bidrog med soldater och det samlades enligt uppgift in två stycken rikskollekter till Bjuråkers kyrkobygge. Andra socknar runt omkring bidrog med dagsverken och diverse annan hjälp.
Kyrkans interiör.
Söndagen 14 oktober 1750 hölls invigningen.
Prosten Knut Lenæus, Delsbo höll invigningstalet och sa bl. a. till den stora menighet som samlats: ”Kyrkan kan med fröjd invigas och till den levande Gudens tjänst överlämnas och helgas”.
GÄFLEBORGS LÄNS TIDNING DEN 28/4 1848
Inbrott i kyrkan 1848
Natten till den 19 i denna månad bortstals genom inbrott, hwarwid 12 personer anses hafwa biträdt, utur Sacristian i Bjuråkers Sockens kyrka följande: Ett förgyldt brudbälte af silfwer, bägare, skålar, skedar af silfwer wägt tillsammans 270 lod; 369 rdr B:co penningar i diverse sedlar; åtskilliga silfwermynt; 150 alnar fin linnelärftswäf, och derjemte penningar till ännu okändt belopp; tillhörande det stulna dels nämnde kyrka, dels enskilda personer, dels sockens uddemantalskassa. En belöning af 200 Rdr Rgs är utlofwad för tjufwarnes upptäckande och det stulnas tillrättaskaffande.
Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg
På 1860-talet uppkom ett rivningshot av Bjuråkers kyrka. Detta hot skulle finnas kvar i mer än 60 år och orsaka mycken osämja och bråk i socknen.
Kungl. Majt och Domkapitlet beslöt nämligen 1866 att en ny och ”centralt” belägen kyrka skulle byggas i Bjuråker.
Man beräknar att ca 1000 personer flyttade uppåt i socknen under laga skiftet-tiden 1860-1890. För att få kyrkan mer centralt placerad, sökte man plats i närheten av Hedvigsfors, som var en tätbefolkad del av Bjuråker på den tiden. Man bestämde sig för Våtmor. Men beslutet att bygga en ny kyrka och eventuellt riva den gamla splittrade bjuråkersborna. Ja, det var en hätsk stämning mellan ”uppsockningarna och dom ”fram på sockna” på 1920-30-talen.
Det här vykortet från 1920-talet visar att det är något speciellt som händer vid kyrkan den här dagen.
Maria Bebådelsedagen 1928 predikade ärkebiskop Nathan Söderblom i Bjuråkers kyrka. Det var mer än fullsatt. Menigheten ville höra, vad ärkebiskopen hade att säga om kyrkobygget. Ecklesiastikminister Arthur Engberg (bördig från Hassela) åkte upp till Bjuråker för att bevista kyrkostämman 18 dec 1932. Kyrkan var fylld till sista plats. Stadsrådet Engberg satt som ordförande och mötet höll på till långt in på natten. Som avslutning lovade Engberg, att saken skulle avgöras så snart som möjligt i riksdagen. Fjorton dagar senare 30/12 1932 kom riksdagens resolution. Kulgl. Majt. Återkallade 1866 års beslut att bygga en ny kyrka.
Arthur Engberg vid sitt besök i Bjuråkers kyrka 1932
De insamlade pengarna användes sedan bl.a. till att restaurera kyrkan (1934), utvidgning av kyrkogården och till en församlingsgård. (klar 1955). En del av pengarna användes också till 200-årsfirandet 1950.
På 40-talet beslutades att täkten mellan skolan och kyrkan skulle avsättas som krigskyrkogård.
1966 genomfördes en omfattande restauration. Valv och väggar vitmålades, varvid de på båda sidor om altartavlan 1934 målade änglarna, försvann. Ena trappan till läktaren togs bort för att ge plats åt ett kapprum. Toalett iordningsställdes i sakristian. Predikstol och bänkar målades. Två bänkrader längst bak togs bort och gav bl.a. plats åt en ljusbärare, tillverkad av Gök-Olle Jonsson.
En heltäckande matta lades in i mittgången.
Till 250-årsjubileet år 2000 vidtogs en ny renovering. Väggar och valv rengjordes, belysningen förnyades, värmesystemet gjordes om med bl.a. värmeslingor under bänkarna, slipning av golv, ytterligare bänkar längs bak togs bort, och toalett byggdes intill kapprummet. Arbetet pågick jan-maj. 250-årsjubileet hölls i oktober 2000.
Källa:
I Kyrkbyn och Tå, av Harry Persson, Tås
Kyrkas vackra orgelläktare
Altarskåpet i Bjuråkers kyrka
I en marginalanteckning i kyrkans inventarieförteckning från 1838 står antecknat att ” gamla och starkt förgyllda bilder i en grovt sammanhuggen ram med dörrar fyllda av samma slags bilder finns uppsatta över sakristiedörren”.
Det är altarskåpet till den gamla kyrkan i Bjuråker som beskrivs på detta sätt. Från och med 1861 kom altarskåpet att förvaras i Enångers gamla kyrka. Osäkert är var altarskåpet var placerat från början i den nya kyrkan som invigdes 1750. Kanske att det en period var placerat över altaret innan den första altaruppsatsen tillkom år 1773. Nuvarande altartavla uvanför skaristiedörren kom på plats år 1854.
Altarskåpet är tillverkat i Haaken Gullesons ateljé i Fläcka, Enånger, under första hälften av 1500-talet. Det är ett så kallat pietámotiv eller har på svenska även kallats ”Marie klagan”, eller ”Helga lekamens begråtelse”.
Scenen visar den sörjande Maria med den döde sonen i sitt sköte. Den andra kvinnan till vänster om henne från åskådaren sett, är Maria Magdalena som håller kärlet med smörjelse. De två övriga kvinnorna är de Marior, som omtalas i samband med Jesu död: Maria, Jakobs och Josefs moder samt Maria, Klopas hustru. Mannen till vänster är Josef av Arimatea som upplät sin grav åt Jesus. Figuren längst till höger är aposteln Johannes med bokpåsen i handen.
Genom generösa donationer ur Gottfrid Ekströms testamente och från Harald Brodin har nu altarskåpet konserverats och kommer att återbördas till Bjuråkers kyrka i samband med renovering under nästan ett år.
Altarskåpet för oss inte bara tillbaka till medeltidens fromhetsliv, utan påminner oss även idag genom Maria om moderskapets lycka och smärta.
Vi kan även med Nathan Söderbloms ord som stöd betrakta altarskåpet:
”När vi ser all världens nöd och lidande och frågar oss hur kan vi längre tala om en levande Gud, då kan vi bara ödmjukt peka på den döde Kristus och säga, Han dör, hans hjärta brister av kärlek till oss och den värld han älskar”.
Källa: Kyrkvallen 1999, av kyrkoherde Thomas Nordin
SANKT GÖRAN I BJURÅKER
Sankt Göransgruppen i Bjuråkers kyrka
Haaken Gulleson brukar betecknas som senmedeltidens märkligaste och mest produktive kyrkoskulptör i vårt land. Under de första decennierna av 1500-talet levererades från hans verkstad en mängd altarskåp och träskulpturer till de norrländska sockenkyrkorna. I Hälsinglands kyrkor finns fortfarande många av hans verk bevarade. Några av dem är också signerade.
Han härstammade själv från vårt landskap, närmare bestämt Fläcka by i Enånger. I Eliot Burmans postuma bok ”Enångers socken” från 1975 omtalas att, även om inga folkbokföringspapper finns kvar från den tid Gulleson var verksam, så finns en stark muntlig tradition som berättar att hans bostad fanns på ett visst hemman i Fläcka, eller Flegun som ortnamnet förr skrevs. I årsboken ”Julhälsning till församlingarna” 1936 kan man också läsa om hur en ortsbo år 1920 visade Nathan Söderblom några husgrunder där Gullesons bostad skulle ha funnits.
Riksantikvarieämbetets karta visar den enligt tradition utpekade husgrunden efter Haaken Gulleson
I ett par fall har han också kompletterat sin signatur med uppgifter som styrker den traditionella uppfattningen. På en Sankt Anna-skulptur i Enånger finns både hans namn, hans titel ”målare” och årtalet 1520 och på en madonna-skulptur i ett altarskåp i Forsa anger han Flegum som sin bostadsort. Den förhärskade uppfattningen har tidigare varit att han ensam, eller med någon enstaka medhjälpare, skapat sina verk. På grund av det stora antal bevarade skulpturer som tillskrivs honom, menar dock forskarna att han haft en verkstad med flera medarbetare.
Särskilt är det medeltidshistoriken Lennart Karlsson som hävdat, att Gulleson varit verksam i en stor verkstad där det funnits både timmermän, snickare, skulptörer, förgyllare och målare. Eftersom flera verk är signerade av honom är det troligt att han var verkstadens ledare.
Gulleson är mest känd för sina altarskåp, helgon, madonnor och andra religiösa gestalter. Att de i vår tid blivit uppmärksammade och berömda beror till stor del på den religiösa betonade karaktären i deras i övrigt alldagliga ansikten. Dessa förenklade anleten med sina kupiga ögonglober och tunga ögonlock tycks utstråla en stilla, inåtvänd frid, som inte undgår att göra intryck på den som betraktar den.
Sankt Göran populärt motiv
Ett motiv som var mycket populärt att framställa i konstnärlig form under Gullesons tid och som också utfördes i hans verkstad, var Sankt Görans strid med draken.
Sankt Göran var både martyr och helgon och föremål för en enorm kult. Enligt en legend, som ingår i denna kult kring Sankt Göran, finns det en fruktansvärd drake i en sjö utanför den hedniska staden Silene i Lydien. Den måste varje dag matas med två får, och när fåren började ta slut ersattes det ena med en människa som utvaldes med hjälp av lottning.
En dag föll lotten på kungens enda dotter. När hon gick ut med ett får till sjön kom riddaren Sankt Göran ridande och fick av prinsessan veta vad som skulle hända. Då draken visade sig anföll och besegrade han den men undvek att genast döda den.
I stället fick prinsessan binda ett skärp om det sårade djuret och leda in det i staden. Med hjälp av denna häpnadsväckande uppvisning kunde riddaren förmå prinsessans far och hela hans stad att anta den kristna läran. Först därefter dödade han draken och fortsatte sin färd.
Det gjordes stora mängder med statyer, målningar och reliefer av Sankt Göransmotivet både i Sverige och i flera länder. Många av dem var efterbildningar av Bernt Notkes berömda Sankt Göransmonument i Storkyrkan i Stockholm. Denna mycket påkostade och praktfulla Sanktgörans-grupp beställdes av Sten Sture d ä efter slaget vid Brunkeberg 1471 och invigdes 1489. I Bromans Glysesvallur står det på ett ställe, att det i forna tider fanns Sankt Göransgrupper i snart sagt alla kyrkor i Hälsingland.
På 1700-talet, då han skrev sitt stora verk över vårt landskap, fanns åtskilliga av dem kvar. Han beskriver också hur dessa grupper med riddare, drake, prinsessa och får såg ut.
Antagligen var många av dem framställda vid Gullesons verkstad, men i dag är bara två bevarade. De finns i Hälsingtunas och Bjuråkers kyrkor. Båda består av häst, riddare och prinsessa. Draken och fåret fattas.
Prinsessan knäböjer med händerna sammanlagda till bön
Gullesons verk i Bjuråkers kyrka
Sankt Göran i Bjuråkers kyrka är med tanke på åldern mycket välbevarad. Dateringen av den är osäker men forskarna tror att den kom till under perioden 1510-20. En forskargrupp anger åren 1513-15 som mest trolig.
Det kan tänkas att Gulleson inspirerats av Notkes verk, men olikheterna är mycket större än likheterna. Notkes häst stegrar sig och står på bakbenen och riddaren höjer svärdet till hugg. Hästen i Bjuråker står stadigt på fyra ben och riddaren tycks hålla den lans som nu är borta, i ett slags beredskapsläge. Både riddarna bär rustningar med pansarhandskar.
Då det gäller framställningen av prinsessan är likheterna mindre. Båda bär krona och knäböjer med händerna sammanlagda till bön, men i övrigt är de mycket olika. Gulleson har troligen haft någon annan förebild än Notke till sin prinsessa.
Sankt Göran i Bjuråker har en tvåfärgad bindel kring sitt gyllenlockiga hår och en riddarkedja med S-formade ornament runt halsen. På bröstet finns i denna kedja ett hängsmycke med Guds lamm. Han sitter i en röd sadel på sin gråa hingst och får den att stå stilla med indraget huvud med hjälp av de nu osynliga tyglar han håller i sin vänstra näve.
Hästen är kraftfullt skulpterad med omsorgsfullt stiliserad man. Den uttrycker en viss rädsla inför den förfärliga drake, som en nutida betraktare bara får föreställa sig i sin fantasi. Sankt Göran ser däremot inte alls rädd ut.
Prinsessan bär sina flätor i rundlar under kronan. Hennes klänning är elegant och tvåfärgad – vit på ena kroppshalvan och blå på den andra. Vecken som bildas då hon knäböjer är konstfullt skulpterade. Baktill är klänningen prydd med tygdraperingar som hänger ned från axlarna. Runt livet har prinsessan ett tunt skärp i vilket framtill hänger en liten börs.
Sankt Göran och prinsessan i Hälsingtuna liknar mycket motsvarande figurer i Bjuråker. Största skillnaden är att riddaren i Hälsingtuna höjer ett svärd – nu förkommet – till hugg och att hästen höjer huvudet i stället för att sänka det. Båda grupperna är osignerade men uppvisar drag som är typiska för den konst som kom från Gullesons verkstad.
I traditionell konsthistoria värderades tidigare denna konst mycket lågt. Den betraktades som grov, provinsiell och utan finess. Senare har man upptäckt dess självständiga, konstnärliga karaktär och religiösa uttrycksfullhet, vilket lett till en tydlig omvärdering.
Sankt Gran verkar lugn och trygg
”Mästerverk”
Ett exempel på detta är omdömena i en av källorna till den här artikeln, nämligen Jan Svanbergs och Anders Qwarnströms bok ”Sankt Göran och draken” från 1993. Den handlar visserligen till stor del om Notkes ståtliga grupp i Storkyrkan, men också andra Sankt Göranskulpturer omnämns. Där talas t ex om ”den store hälsingemästaren Haaken Gullesons produktiva verkstad” och de Sankt Göransskulpturer som kommit därifrån och är bevarade. Om Sankt Göran i Bjuråker heter det:
”Mästerverket är den säkerligen egenhändigt utförda gruppen i Bjuråkers kyrka, där riddaren i en delvis försilvrad och delvis förgylld rustning reser sig rak och förtröstansfull i stigbyglarna”.
Källa:
Dellen Magasinet December 1998
Av Roland Sellström
Krona och bälte av Lars Löfgren i Hudiksvall 1837
Bjuråker – Norrbo församling äger sex brudkronor
Fyra stycken finns i Bjuråker och två i Norrbo kyrka
Av Bjuråkers kronor är två stycken inköpta och två skänkta. Den äldsta är från 1745 och inköptes från guldsmeden Stabaeus i Stockholm. Nio år senare köptes ett brudbälte att bäras tillsammans med kronan. Bältet kommer från Sidensjö i Ångermanland och är prytt med lejon och gripar, vilket visar att det har 1600-tals anknytning.
Den andra kronan inköptes 1799. Tillhörande brudbälte blev stulet 1848, men ersattes 1856 av ett nytt av Bauman i Hudiksvall som är behängt med tre mynt från mitten av 1800-talet.
Den tredje är tillverkad av den kände guldsmeden Löfgren i Hudiksvall 1837. Den var i privat ägo till 1914, då den skänktes till kyrkan av Karin Pålsson i Lia. Till kronan hör ett bälte med tio länkar med stansade bilder av landskap och vandrande par.
Den fjärde kronan i Bjuråker är av modernt datum och utseende samt betydligt mindre. Den är tillverkad på 1940-talet och skänktes 1946 av Bjuråkers kyrkliga ungdomskrets.
I Norrbo kyrka finns en gammal brudkrona från 1700-talet. Den förvaras i en kopparbytta daterad 1779. Tillhörande bälte är från omkring 1700 och är av förgyllt silver.
I Norrbo finns också en nyare brudkrona. Den är designad Karin Ingvarsson Bästdal och tillverkad av ”Pärmas-Gösta” Olsson Delsbo.
Den skänktes till Norrbo församling 1978 av Norrbo CKF.
Samtliga brudkronor förvaras i utsirade kopparbyttor. Alla kronorna finns inlåsta i respektive sakristia.
Det står var och en församlingsbo fritt att gratis låna en brudkrona till sitt eget bröllop.
Av Harry Persson, Tås
Hur betydelsefull kronan var visar berättelsen om Pelkens brudkrona i Bjuråker.
I oktober 1839 skulle Kerstin, dotter till kyrkvärden Lars Jonssons på Pelkens gård, gifta sig med sin Anders. Oktober var på den här tiden den vanligaste bröllopsmånaden och det var fler par som planerade bröllop. När Lars kom till kyrkan för att boka brudkrona åt Kerstin var socknens båda kronor redan tingade. Då for pappa Lars till guldsmeden Löfgren i Hudiksvall och beställde en egen krona åt sin dotter, och det var en rejäl krona, med en diameter på 14,5 centimeter. Pelkens krona skänktes 1914 till Bjuråkers församling av Kerstins och Anders dotter Karin Pålsson i Lia och där finns den än i dag. Till kronan hör ett bälte med tio länkar i silver med stansade bilder av landskap och vandrande par.
Bjuråkersbruden Margta Jonsdotter född 1/9 1849 i Kyrkbyn, Gift 1876 med hemmansägaren Lars Andersson från Hästnäs, Bjuråker. Han blev omgift med Gölin Larsdotter, som ägde originalet 1914.
Kopia av målningen utförd av Anna Hamilton Geete, enl. kataloglapp i Nordiska Museet.
Källa: Bjuråkers kyrka, av Henrik Alm 1950
—2B16— Uppgifter ur Bjuråkers släktbok
2F13 LARS ANDERSSON, * 4/7 1849, s. t. bonden A. Pehrsson i Hästnäs 1, Bjuråker. G. 5/10 1876. Änkl. o. omg. 25/5 1897. Måg nämndeman o. bonde i Kyrkbyn 3, Bjuråker. † 18/6 1904.
12 MARGTA JONSDOTTER, * 1/9 1849, d. t. bonden J. Nilsson i Kyrkbyn 3, Bjuråker. † 10/3 1889 (magkatarr).
21D5 GÖLIN LARSDOTTER, * 13/6 1858 i Nybo, Bjuråker. † 18/4 1942.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall.
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din hjälp – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62