Kvällen den 22 maj 1721 anfölls Hudiksvall av närmare hundra ryska krigsfartyg med
närmare 7 000 soldater ombord.
Läs om Delsbo kompani.
Läs om Forsa kompani.
Se filmen Rysshärjningarna 1719.
Se filmen Rysshärjningarna 1719 – Slaget vid Baggensstäket.
Karl XII:s liv och levende – Hermans Historia
Läs om allt vad ryssarna förstörde i Iggesund.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Rysshärjningarna – dystert 300-årsminne
Vy över Hudiksvallsfjärden från toppen av Köpmanberget. Här stod Hudiksvallsbor och såg med förskräckelse hur bortåt hundra fientliga ryska krigsfartyg drog in mot staden olycksåret 1721. De gamla kanorna i värnet fanns inte då. De flyttades till Köpmanberget från Kastellholmen i början av 1900-talet som en dekoration när festplatsen byggdes. Tidigare stod de på Batteriudden, men de har aldrig riktats mot någon fiende.
Sommaren 1721 anade man på allvar slutet för Karolinska epoken och den så kallade stormaktstiden i den svenska historien.
Karl XII var död, den svenska krigsmakten i spillror och framför allt låg Norrland vidöppet för ett anfall från dödsfienden Ryssland.
Det var det katastrofala kriget mot Norge 1718 som bäddat för ett anfall från Ryssland som var ute efter att återerövra de svenska besittningarna av rysk mark på andra sidan Östersjön.
Tsar Peter den store hade noga noterat den svenska krigsmaktens tillkortakommande mot lilla Norge. Fälttåget hade bland annat resulterat i kung Karl XII:s död och ett i stort sett utplånande av de svenska stridskrafterna i Norrland.
Hela det svenska fälttåget mot Norge var närmast ofattbart inkompetent genomfört i synnerhet med tanke på att Sverige fortfarande gällde för att vara en stormakt.
På pappret var Sverige överlägset den norska krigsmakten. Anfallet mot Norge genomfördes med två enheter. Huvudstyrkan var på 40 000 man och leddes av kungen själv söderifrån med målet att inta Oslo. Den nordliga styrkan utgick från Duved i Jämtland med syfte att inta Trondheims fästning och den operationen leddes av general Carl Gustaf Armfeldt. Den här enheten omfattade omkring 10 000 man.
Armfeldts styrka stötte på mängder med problem inte minst genom att man drabbades av ihållande regn som gjorde det närmast hopplöst att ta sig fram i den svåra, leriga terrängen.
Det fanns inga vägar utan mest obanade stigar, myrar och moar, träsk och fjäll.
Med sig hade svenskarna bland annat 7 000 hästar och 2 500 nötkreatur. Hästarna hade man för att klara alla transporter och kreaturen utgjorde proviant.
Övergav kanonerna
Från Hälsingland kom runt 2 500 man utgörande Hälsinge regemente och Hälsinge pluton. Dessa måste först vandra drygt 30 mil från Hälsingland till samlingspunkten i Duved. Därifrån var det egentligen inte särskilt långt till Trondheim men det skulle visa sig vara närmast oöverstigliga problem att komma till norska gränsen och sedan till Trondheim.
Med sig hade svenskarna jättelika kanoner som man skulle bombardera Trondheims murar med, men de upptäckte snabbt att det inte gick att släpa dessa stora pjäser i lermark och över vattendrag och fjälltoppar. De största kanonerna krävde draghjälp av 20-25 hästar men redan efter några mil måste man lämna de största kanonerna bakom sig.
Och manskapet var bedrövligt dåligt utrustat. Soldaterna hade uniformsrockarna direkt på kroppen och skodonen nöttes snabbt ut av de långa marscherna. Det var uselt med ombyten av underkläder och strumpor. Alla plågades av loppor och löss och ständig magsjuka.
Nästan hela manskapet blev snabbt mer eller mindre utslaget av sjukdomar och undernäring. I synnerhet som det var dåligt med matförråden. Ofta tvingades soldaterna äta rått kött.
Hungern och det ständiga regnandet sänkte moralen i leden. När man efter alla fördröjningar till slut kom fram till norska gränsen var redan då nästan halva svenska hären i icke stridbart skick.
Många deserterade
Det förekom också deserteringar och till och med antydan till myteri bland hälsingarna något som bestraffades med att flera hängdes.
Kungen var missnöjd över att det drog ut på tiden med Armfeldts anfall mot Trondheim och han uppmanade Armfeldt enträget att snabbt genomföra ockupationen av Trondheims fästning.
Men kungen hade själv på sitt håll svårighet med att komma vidare med projektet att inta Oslo och dessutom blev han 30 november skjuten när han stod upp och spanade ut över slagfältet från en löpgrav.
Med kungens död blev läget ett annat. Hans officerare beslutade omedelbart att ställa in fälttåget och vandra hem med kungens lik för att genomföra en statsbegravning.
Men vad hände då med Armfeldts fälttåg med sikte på Trondheim?
Där ändrades inget. Armfeldt hade länge inte en aning om de nya förutsättningarna med att kungen var död och att fälttåget mot Norge var inställt. Hans trupper knallade på som tidigare med försöken att få läge för en invasion av Trondheims fästning.
Informationsmässigt levde man alltså snarast som i ett vakuum. Det här var långt före telefonernas tid och det var kanske 50-60 mil av ödemark och fjällterräng mellan de svenska trupperna. Armfeldt fortsatte alltså den ytterst långsamma och besvärliga vandringen mot Trondheim och det skulle dröja till den 16 december innan han fick en första hint om att kungen var död och kriget avslutat.
Den fick han genom att man överföll en norsk postryttare och där hittade den livsviktiga informationen. Men förvirringen blev bara större. Armfeldt trodde inte på det här meddelandet och han var övertygad om att det var vilseledande information från norrmännen. Det var nämligen inte helt ovanligt med att man planterade ut falska nyheter för att vilseleda fienden.
Och Armfeldt gjorde därför det fatala misstaget att fortsätta förberedelserna för att anfalla Trondheim. Det dröjde ända till nyårshelgen innan Armfeldt nåddes av det officiella beskedet att kungen var död och kriget avslutat. Då hade det gått en hel månad med onödigt krigande efter kungens död.
När Armfeldt startade återtåget tillbaka över fjällen inträffade den totala katastrofen i form av en enorm snöstorm som drabbade de illa utrustade svenska soldaterna med full kraft.
Många krigsinvalider
Och det här var ändå bara en del av den bittra sanningen. Praktiskt taget alla som var med om dödsmarschen över fjället fick svåra frysskador och tvingades amputera lemmar som drabbats av kallbrand för att åtminstone klara livhanken.
Stora skaror av soldater med frysskador sökte sig till Hudiksvall för att få hjälp av prosten Olof Broman som var läkekunnig och som kunde utföra amputationer. Under det här året, 1719, utförde han flera tusen amputationer under ytterst primitiva förhållanden. Han stod i sin trädgård och högg av köldskadade lemmar för att på så sätt rädda livet på de drabbade soldaterna som istället fick framleva sina dagar som krigsinvalider.
Det går att ha viss förståelse för att tsar Peter i Ryssland tyckte att det blivit läge att ta striden med Sverige. Men han gjorde misstaget att sikta väl högt när han med en armada av galärer och andra krigsfartyg gav sig på Stockholm 1719. Dit hade svenskarna dock koncentrerat det mesta av sjökrigskrafterna och lyckades slå tillbaka det ryska angreppet. Ryssarna gjorde då istället försöket att inta Gävle, men där blev det också tvärstopp genom det försvar som landshövding Hugo Hamilton byggt upp. Ryssarna fick därför den här gången nöja sig med en del plundringar söder om Stockholm.
Modell av maltesisk galär från 1500-talet, galärens sista storhetstid. Bild från Wikipedia
Anfallet mot Norrlandskusten
Men den ryska flottan återkom två år senare i maj 1721 med en helt annan taktik. Då seglade den ryska flottan förbi både Stockholm och Gävle och anföll mål efter Norrlandskusten istället.
De brände och plundrade hela vägen från Gästrikland upp till Piteå och lämnade efter sig en 80 mil lång brandgata av härjade städer, byar, bruk och hemman. Flera tusen gårdar förstördes.
Syftet med anfallet var att ordentligt visa musklerna inför de kommande fredsförhandlingarna som var utlysta till Nystad i Finland den 30 augusti samma år.
Sverige hade inga som helst sjöstridskrafter kvar efter Norrlandskusten och totalförsvaret i den här delen av Norrland var i praktiken obefintlig.
Den ryska krigsflottan som drog längs Norrlandskusten bestod av närmare hundra fartyg av olika storlekar. Kärnan var 33 galärer som var ryssarnas nya speciella fartyg anpassat för strider i skärgårdsmiljö.
Galärerna var grundgående lätta fartyg som drevs alternativt av segel eller jättelika åror med fem man vid varje åra.
Galärerna hade inga kanoner på långsidorna utan bara en eller möjligen två kanoner i fören. Däremot var galärerna förstärkta i fören med järnskoning och det vapen som användes mot fiendens fartyg var att man helt enkelt gick in för att ramma motståndarskeppen.
En del av galärerna var speciellt byggda med stall för kosackernas hästar. De fartygen var byggda med en ramp så att kosackerna vid landstigning kunde rida direkt av fartyget och gå till anfall. Man räknade med att det var bortåt 700 kosacker med på de här båtarna och det var i huvudsak kosackerna som genomförde anfallen längs Norrlandskusten och som utförde plundringarna och mordbränderna.
På de nära hundra skeppen bör det totalt ha varit närmare 7 000 man, varav de flesta infanterister.
På det hela taget bestod fiendestyrkan av välbeväpnade och stridsvana krigare medan de mötte enstaka tämligen oorganiserade motstånd från svensk sida.
Med tanke på förödelsens omfattning var det anmärkningsvärt få dödsfall som krävdes. Orsaken var att tsar Peter den store hade gett order om att inget onödigt dödande eller övergrepp skulle förekomma. Dessutom skulle alla kyrkor om möjligt skonas. Tydligen fanns också instruktioner om att grödorna inte skulle brännas.
Den här lilla fiskarstugan var den enda byggnaden i Hudiksvall, förutom kyrkan , som klarade anfallet från den ryska krigsflottan i maj 1721. Analyser har visat att stugan är byggd av virke från omkring 1690 till 1693.
Söderhamn och Hudiksvall brändes
Den 19 maj inleddes anfallet med angrepp på bland annat Hamrånge som brändes, liksom senare Axmar. En avdelning ryssar fortsatte mot Tönnebro där man slog nattläger. 20 maj anfölls Ljusne bruk av en grupp på drygt 20 kosacker som antände och förstörde bruket. På kvällen samma dag kom flottan in i Söderhamnsfjärden och tände först på Österby bruk, en halv mil från staden.
Morgonen 21 maj anfölls Söderhamn av infanteri och kosacker utan att ryssarna mötte något egentligt motstånd. Staden plundrades och brändes och bland annat förstördes givetvis gevärsfaktoriet. Från Söderhamn spred sig ryssarna ut över landsbygden och brände kringliggande byar.
Senare på dagen fortsatte ryssarna norrut för att bland annat bränna Långvind, Njutånger och Iggesund och därifrån fortsatte man till Hudiksvall där den enorma krigsflottan stilla seglade in i Hudiksvallsfjärden på kvällen 22 maj.
Inte heller i Hudiksvall hade man mycket att sätta emot den överlägsna fienden som brände av några spridda kanonskott in mot staden.
Uppe på kyrkbacken hade man samlat en del allmoge, en del borgare och fiskare samt ett tiotal jämtländska ryttare och en handfull soldater från Hälsinge regemente. Det var högst 400 man varav de flesta dåligt beväpnade, krigsovana samt överåriga män. Alltså inget att möta den enorma övermakten med.
Resultatet blev givetvis att de flesta gav sig iväg hem till sitt för att försöka rädda det som räddas kunde av sin egendom och sätta de sina i säkerhet på olika gömställen i skogarna.
Sedan Hudiksvall bränts och plundrats drog fienden iväg norröver och brände Gnarps masugn på väg upp mot Sundsvall.
Sista slaget
I Selånger gjordes den 25 maj ett fåfängt försök att bekämpa ryssarna. Där drog man ihop en trupp bestående av ett sjuttiotal Jämtlandsryttare, ungefär lika mycket allmoge och några veteraner från Hälsinge regemente.
Med tanke på den manstarka och välbeväpnade fienden var motståndet hopplöst och det resulterade bara i ännu mera elände med ett flertal svenskar som togs till fånga och ytterligare ett antal som skadades. 22 man dog direkt i striderna. Slaget vid Selånger blev det sista slaget i det stora nordiska kriget.
Mordbrännarflottan fortsatte norröver och brände byar, gårdar och städer ända upp till Piteå. Därefter strävade ryssarna vidare mot Luleå, men staden räddades av att Sverige och Ryssland inför de kommande fredsförhandlingarna ingick stillestånd och en utsänd kurir lyckades meddela galärflottan så att anfallet mot Luleå i vart fall avstyrdes.
Fredsförhandlingarna i Nystad den 30 augusti det året blev en stor motgång för Sverige. Ryssarna hade med tydlighet visat sin överlägsenhet till havs och tsar Peter hotade under förhandlingarna att komma igen i framtiden, men då med 115 000 man om han inte fick som han ville.
Freden innebar att Sverige fick avträda besittningarna i Ingermanland, Estland, Litauen och delar av Viborgs och Kexholms län. Sverige fick visserligen tillbaka Finland, men den svenska stormaktstiden var definitivt över.
Av Lennart Ersson
Tryckta och otryckta källor
Ur Gävle stads historia 1946
Kungl. Hälsinge regementets historia 1968
Hudiksvalls historia av Sven Brun
Glysisvallur av Olof Broman
Wikipedia
Armfeldts arme. Historien om en katastrof av Geir Pollen
Söderhamns historia av Lars Nylander
Artiklar ur Hudiksvallsposten maj 1921 med anledning av 200-årsminnet av rysshärjningarna i Hudiksvall
Avskrift ur Hälsingerunor 2020, med artikelförfattarens tillstånd.
Åke Nätterö
Några små tillägg
HUDIKSVALLS NYHETER DEN 27/3 1905
Ryssarna i Helsingland 1721
Öfver detta ämne föreläste fil. kand. K. E. Meljenquist i Ljusdal i söndags. I kort sammandrag var innehållet följande:
Han erinrade om Sveriges stormaktstid, hur Gustaf II Adolf ryckt upp vårt land i stormakternas led, hur de efterföljande regenterna genom krig utvidgat Sveriges gränser och hur Karl XI lade grunden till vårt lands storhet i inre afseende. Men stormaktsställningen slutade med slaget vid Poltava 1709 och vårt land råkade i stället i vanmakt. Vid Karl XII:s död var Sverige inveckladt i krig med alla sina grannar och det var till och med fråga om Sveriges delning, som dock ej blef af, då parterna ej kunde komma sams om rofvet. England började nu uppträda till Sveriges hjälp och sände en flotta till våra farvatten, men då den höll sig i en behaglig overksamhet, var den oss till föga nytta och den ryska flottan kunde därför obehindradt husera särskildt vid Norrlands kuster.
Dåvarande prosten Olof Broman i Hudiksvall säger i sina anteckningar om märkligare händelser, att stadens innevånare 1720 af fruktan för ryssarna flytt utåt landet, men fienderna kommo inte då. Följande år däremot kom en rysk styrka om 60 »galejor», 300 kosacker och 1,000 man infanteri till nedre Norrlands kust, där det härjades och brändes. Till Hudiksvall kom turen den 21 och 22 maj 1721, då hela staden brändes och plundrades. Utom kyrkan räddades blott en liten bod, belägen vid Lillfjärden.
Kyrkans silfver och kyrkoskruden hade anförtrotts åt en bonde Anders Jonsson från Hålsjö, Norrbo. Denne hade emellertid tagit sig ett bastant rus, upphanns af ryssarna och fråntogs kyrkans skatter. Till Tuna, Hög och Forssa gjorde nämligen ryssarna plundringståg, men skonade i allmänhet befolkningens lif.
Den ryska flottan låg i fjärden ungefär midt för Köpmanberget, och därifrån torde ha afskjutits den 3-tums kula, rysskulan, som inträngde i kyrkan och ännu sitter i muren vid predikstolen. Öster i staden fanns då blott en enda liten stuga, belägen i närheten af nuvarande springkällan. Där bodde en man, som hette Henrik, jämte sin hustru. Lukten af den bryggd, som gumman höll på med, lockade ryssarna dit. I häpenheten satte hon fram för dem ett kar med dricka och till tack läto de bli att plundra eller förstöra gården. Men gubben Henrik togo de med sig till vägvisare. Han förde dem öfver Galgberget till Tuna och Rogsta, och då han ändtligen följande dag återkom till sin gumma, hade han med sig en rysk mössa med några slantar i.
Till en stuga, belägen på ett afstånd af ¼ mil från staden, hade stadsborna fört allt sitt silfver. Och då all annan ägendom förstördes eller röfvades bort, undgick egendomligt nog denna stuga att upptäckas och silfvret räddades.
Talaren anförde exempel på flera märkliga episoder från dessa dagar samt på bestående minnen från denna tid.
I Ryssgrafven vid foten af Köpmanberget, där en hel del dödade ryssar blifvit jordade, har man vid gräfningar funnit lik, inlagda i bastmattor.
En udde i Idenor kallas ännu i dag Batteriudden, därför att ett tillfälligt batteri därifrån sköt på ryssarna, då de inseglade i fjärden. I Idenor finns för öfvrigt flera minnesmärken från den tiden.
En kvinna i Tuna hade kommit öfver ett muskedunder, som hon laddade med spik och varghagel, hvarpå hon gömde sig under en bro väster om Tuna kyrka. Då 5 kosacker kort därpå passerade, sköt hon med påföljd att en träffades och dog. De öfriga, som trodde sig ha råkat i bakhåll för en fiendtlig styrka, vände om i vild flykt. Och ännu kallas vägen Billingevägen efter den manhaftiga mor Billing.
På Jättholmarna hade en rysk styrka landstigit. Den träffade här på några getter, som spetsades, samt en gubbe, som fick lotsa in fartygen i Mellanfjärden, där han emellertid satte dem på grund. Hvad straff han fick därför, omtalar icke berättelsen.
I allmänhet flydde befolkningen till skogs vid blotta ryktet om ryssarnas annalkande, men i Enånger stannade man hemma och gjorde motstånd under prästens eller klockarens ledning. Ryssarna inseglade i Enångersfjärden och fortsatte i småbåtar uppför ån. Men några skyttar hade gömt sig i skogen och mottogo ryssarna med en salfva, som sårade många. Efter ännu en salfva vände ryssarna om, efterlämnade några döda. Några rysslik torde vara jordade på den s.k. Ryssholmen.
Vid Långvinds bruk flydde alla till skogs och alla byggnader brändes upp utom en stuga, den ännu s.k. Rysstugan, där en gammal sjuk gumma bodde och blidkade ryssarna med mat och brännvin.
Iggesund härjades och brändes likaledes utom ett mindre uthus af slaggsten, som väl ännu torde stå kvar.
Dessutom brändes en mängd bruk och gårdar efter kusten i allmänhet till ett afstånd af 1 à 1½ mil in i landet. Och dock voro ryssarna i allt som allt blott 4,000 man, som så opåtalt fingo husera utan det ringaste allvarliga motstånd, beroende på det missmod och den misströstan, som gripit folket efter Karl XII:s död. Ända uppåt Umeå härjade ryssarna, tills ändtligen freden i Nystad gjorde slut på plundringarna och på samma gång slut på frukterna af halfannat århundrades segrar.
Så går det, sade talaren till slut, då ett land utan att tänka på att själf vara rustadt, endast lägger armarna i kors i förlitande på främmande hjälp eller tror på att freden skall räcka ständigt. Ve oss, om ej våra egna krafter och hjälpmedel äro att lita på, ty den som ej kan hjälpa sig själf, vågar ej någon annan hjälpa. Riktigheten af denna sats fick vårt land lära känna 1721, må den ej nu förgätas af svenska män och kvinnor.
Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg
Jubilemumsfestligheter när Hudiksvalls stad firade 400 årsjubileum
Vad som gör det hela intressant är att 1982 vid Hudiksvalls stads 400 års jubileumsfestligheter utfördes den 6 febr. ett krönikespel, varvid vissa episoder från ryssarnas härjningar i Hudiksvall den 22 maj 1721 framfördes. Den person som år 1721 var gästgivare på gästgivargården i Hålsjö gestaltades även han vid krönikespelet, för den uppgift han hade vid det ryska anfallet.
Den som avses var Anders Jonsson från Hålsjö i Norrbo socken, född 1685. Han var förutom att han var gästgivare även sockenskrivare och bonde på hemmanet Hålsjö nr. 14. och enl. Sveriges släktregister i mantalslängden antecknad från 1710 – 1760.
E.G. Wengelin från Bjuråker skriver i sina skildringar från Delsbo och Bjuråker:
”1721 var hela Delsbo jämte närliggande socknars allmoge uppbådad och den 18 maj uppställd vid Hudiksvall för att hindra ryssarnas vidare inbrott i landet.
Befolkningen hade då varit underkastad öfning i exercis under åren 1714-1721 för att i någon mån kunna vara dugliga att möta fienden, som då härjade hela Svenska kusten”. Anfallet mot staden kom således inte oväntat och den 22 maj vid 10 tiden på kvällen var en flotta hunnen till Hudiksvall och började beskjuta staden med kanoneld. Om försöket att rädda kyrkans dyrbarheter skriver Sven Brun i sin Hudiksvalls historia: ”kl. vid 10 fm. hade befallningsmannen Erik Tollsten givit order till en av de uppbådade allmogemännen, bonden Anders Jonsson från Hålsjö by i Norrbo socken, att med sin häst och kärra föra kyrkokistan i säkerhet inåt landet. Men när han skulle ge sig iväg för att utföra uppdraget, tillsade honom löjtnanten, under vilkens befäl han stod, att kvarstanna på samlingsplatsen till dess majoren komme tillbaka och gåve sin tillåtelse. Innan denna var erhållen, var klockan två. Då lastade Anders Jonsson med klockarens tillhjälp kyrkokistan på kärran, men när hästen skulle spännas för, befanns den ena skakeln vara sönder, och att laga den drog ut på tiden, så att först klockan fyra begyntes färden från kyrkvallen.
Det gick bra till en början, ända till postmästaren Burmans gård vid väster tull. Då han kom dit erinrade han sig att han glömt sin bössa vid kyrkan. Den ville han inte mista, och så band han hästen vid postmästarens port och vände om till kyrkan. När han kom tillbaka, hade Burman ökat på hans lass med ett par kittlar, som han bad honom taga till Åsak och där gömma dem. Jonsson lovade att göra detta, och som forlön fick han ett stop öl. Sedan detta var urdrucket, fortsatte flykten. Vid backen ovanför kvarnen, vid nuvarande Solbacka, fick han sällskap med handelsman Bergmans hustru, som var på väg till Tunbyn, där hon skulle hämta sin sjuke man. Framkomna dit gjordes åter halt, och Jonsson hjälpte Bergman upp i ett åkdon, men när han skulle spänna för Bergmans häst, var denna borta och kunde inte återfinnas hur man än letade.
— Under tiden hade klockaren kommit vägen fram och då han såg kärran med kyrkokistan stå på landsvägen, hade han förebrått Jonsson för hans långsamhet klockan var då redan åtta på aftonen-varefter han själv tagit tömmarna och kört iväg. Vid Hällsätersbacken hade Anders Jonsson hunnit upp honom, och de hade följts åt till Åsak. Men där stannade Jonsson ånyo för att ställa in postmästarens kittlar och få sig en bit mat. Han hade inte ätit på hela dagen och var hungrig. Klockaren vågade inte stanna utan fortsatte, utan kistan. När Anders Jonsson efter slutat måltid skulle fortsätta sin långsamma flykt, gick skakeln ånyo sönder. I byn fanns ingen människa hemma, och under det han letade efter en yxa och spik för att laga skakeln, hade kosackerna kommit, huggit sönder kistan och tagit, vad däruti fanns, jämte hästen”. Anders Jonsson blev stämd till tinget, ”men häradsrätten frikände honom, då den ansåg, att även om han varit raskare så kunde han på den korta tid, han haft till sitt förfogande, ej hunnit
så långt, att han varit utom räckhåll för kosackerna.”
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gilla den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62