Här vill vi berätta om några av alla gruvor som finns eller har funnits i Hälsingland
En av de mera kända gruvorna är Koboltgruvan i Loos. Den är väl värd ett besök.
Läs om Malmgruvorna i Bjuråker.
Läs om Brickagruvan i Bjuråker
Läs om Ängebo- och Blom-Olles gruvor i Bjuråker.
Se Naturhistoriska Riksmuseets mineralsamling.
Här kan du göra en intressant historisk resa genom att klicka på Dellenriket.
Läs om Malmer, bergarter.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du söka vad du vill i det här dokument.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Läs om Enåsgruvan i Ramsjö
HUDIKSVALLSPOSTEN den 16 juli 1903
Uppgifter om de starke Johan Johansson på Enåsen
Johan Johansson * 30/4 1864 i Hudiksvall Arrendator på Enåsen. Gift 26/12 1894 med
Märta Kajsa Libeck * 2/12 1876 i Ramsjö
Elin Kristina * 15/4 1895
Märta Matilda * 14/11 1898
Johan Erik * 19/9 1900
Karl Alfred * 8/3 1903
HT Den 24 augusti 1961
Så här ser det ut nu på en av de platser där förutvarande Gränsfors Gruvförening arbetade för c:a 3 år sedan. Utan att nå önskvärt resultat.
F. hem.äg. Nils Petter Sundin har sysslat med undersökningar i Gränsfors sedan fyrtio år tillbaka. Han är den verkliga veteranen i branschen
HT Lördagen den 30 december 1961
Även uranletare ingår i Palms omfattande utrustning. Trót om ni vill – men faktum är att den tubliknande apparaten givit Palm utslag på uran i Hassela.
HT – Söndagsextra -23 maj 1971
På 1920-talet och innan gruvföreningen bildades fick man mest lita till handkraften.. Här en bild från Gamsätersgruvan, som med sina 20 meter rakt ner i berget var den djupaste. För att inte hålet skulle rasa igen kläddes det invändigt med hela trädstammar.
Fr. v. ses Adolf Udd, Baståsen, Nils Lundgren, Gnarp, Anders Wennberg, Baståsen och Anders Andersson, Gnarp, fyra trogna guld- och malmletare, som nu alla är borta.
Före 1930-talet söktes malmen i Baståsen mera på måfå. Man sprängde upp en grop än här och en annan där. Genom tillkomsten av Gränsfors gruvförening gick mineralletningen in i ett annat skede. Man inmutade bl. a. tre områden, som fortfarande hålls vid liv via Bergsmannaämbetet i Falun.
Vid de s.k. Nybogruvan i Baståsen anlades en gruvstuga av vilka numera bara återstår lite raserat bråte. Med hjälp av en fotogenmotor drogs de tunga tunnorna fyllda med stenflis upp från gruvhålets botten. Mannen till vänster f. droskägaren Hilmer Lindström, Gnarp, fick ofta skjutsa experter till gruvan. Männen till höger är tillfälliga besökare hemmahörande i Västerås och släktingar till fotografen Nick Svensson, Gnarp, som tog bilden i början på 1930-talet.
F. hemmansägaren Gustaf Andersson, Gnarp, en av de många intressenterna i gruvföretaget som fortfarande hoppas på en brytning i Baståsen, har under årens lopp samlat många malmprover. Analyser av de allra bästa visar att det finns 24 gr guld pr ton malm.
HT Tisdagen den 12 maj 1977
En av guldsökarna i Forsa för 80 år sedan, Konrad Forsberg med en borrkrona från provborrningarna.
Uppgifter ur Forsa släktbok: —23 D 5—
4 JOHAN KONRAD FORSBERG, * 9/10 1901, s. t. handl. N. Otto Forsberg i Norrviksta. G. 2 ggr. Handlande i Norrviksta (Forsvik). Inneh. Begravningsbyrå.
(X22) ANNA MARIA JOHANSSON, * 12/8 1902 i Idenor. G. 17/8 1930. Fr.skild.
(X34) ALICE KRISTINA EKLUND, * 24/2 1911 i Ockelbo.
– Frågan om föreningens trädande i likvidation beror på en struntsak, säger Erik Nilsson, Forsa, ordförande i Forsa Gruvintressenter.
Uppgifter ur Forsa släktbok: —1 S 11—
10 ERIK NILSSON, * 11/8 1932, s. t. bonden Hans Nilsson i Skarmyra 1. G. 28/5 1960. Hemmansägare i Skarmyra 1
(X18) ULLA INGELA STRANDELL, * 7/12 1932 i Hudiksvall.
ANNA KARIN, * 27/2 1964.
Läs om Forsa Gruvintressenters verksamhet i Bjuråker.
HT Onsdagen den 21 juni 1978
Kramstatjärnen sedd från Gruvberget. När gruvbrytningen så småningom kommer igång är det meningen att tjärnen ska fyllas med överskottssand från gruvorna.
I dag påminner långa diken i naturen om de dagbrott som togs under tjugotalet
På flera ställen har man bara tagit sig ned i mindre gruvhål, som idag är vattenfyllda.
Berättelse om järn- och kopparframställning i Hälsingland
av Magni Krantz
Avskrift: Viveca Sundberg
Hälsinglands, från 1600-talets senare del härstammande järnbruksindustri grundades till en del på malm från fyndigheter inom landskapet, och malmbrytning för vissa hälsingebruks räkning förekom ännu så sent som under 1800-talets senare hälft.
Ingenstädes kunde dock bruken helt förlita sig till hälsingemalmen. Visserligen lågo gruvfälten ganska nära hyttorna, men tillgången på malm i de flesta fyndigheterna var ringa och på de platser där varan förekom i rikligare mängd befanns den ofta järnfattig och oartad med skadlig halt av svavel och fosfor, varför ägarna till bruken på ett tidigt stadium, helt eller delvis, nödgades anskaffa tjänliga malmer från sydligare orter för driftens upprätthållande.
Gymås gruvor på höjdkrönet av västra vattendelaren till Dalarna, upptäcktes av Sjuls Ersson, Korsåsen och Erik Andersson i Finsthögst år 1724, och inmutades i september samma år. Denna trakt på gränsen mellan Hälsingland och Dalarna var då en ödemark, där endast ett fåtal finnar slagit sig ned. Dessa kunde endast nyttja skogen genom svedjandet. Trädens aska gav nämligen något kilisalt till näring åt den på svedjelandet sådda rågen. Givetvis blev det ett stort steg framåt då veden kunde användas vid gruvbrytningen, för malmens lösbrännande ur berget, och till träkolsframställning för de nyanlagda järnbrukens behov.
Assessor Anders Swab och hans kompanjoner lanträntmästaren H. Gahn och löjtnanten A. J. Gripenhielm, köpte fyndigheterna vid Gyåsberget för en fjärding kopparpengar, och kort därefter anhöll Swab att få anlägga en masugn med stångjärnssmedja vid Selmån, medan Gripenhielm sökt tillstånd om en liknande anläggning i ett vattendrag mellan Skål och Dalkarsaspen. Den 25 juni 1725 höllo bergmästare från Hälsingland och Dalarna undersökningar om brukens anläggning och delning av Gymås gruvor. Den 7 maj 1723 erhöll Swab privilegium på Voxna bruk, och fick Gripenhielm den 7 augusti samma år privilegier på masugn vid Tungsen samt stångjärnssmedja vid Böleån (Dalfors bruk i Dalarna). Båda bruken tog sin malm ur Gymås gruvor.
Malmtillgången vid Gymåsfälten var ganska riklig, men malmen var fattig och dessvärre oartad. Tackjärnet av enbart den malmen gav ett rödbräckt och dåligt smidesjärn vilket berodde på för hög svavelhalt hos råvaran. Gymåsmalmen måste därför uppblandas med förnämligare sorter från Digerberget i Åhls socken, Idkerberget i Stora Tuna och Harmsarvet i Kopparbergs socken, vilken malm måste köras den långa vägen med hästforor.
Det finns mer än tjugo bearbetade malmfyndigheter vid Gymåsfältet. Högst uppe på berget ligger Östergruvan. Omkring en kvarts kilometer i sydvästlig riktning från denna gruva finnes tvenne skärplingar på järnmalm med 4 meters djup. I nordväst från dessa skärplingar ligger en äldre vattenfylld gruva, och nordväst om denna är Lassesgruvan belägen. Denna omkring tio meter djupa gruva lär vara en av de senaste bearbetade. På nordvästra sidan om Gymåsbergets topp ligger Smedjegruvan med längdsträckning i nordväst — sydost vid sidan av varandra och strax söder om dessa befinner sig Smedjeförsöket. Nära denna brytningsplats ligger Stora gruvan eller Konstgruvan, där stora malmpartier ännu kvarligger. Gruvans längdsträckning är nordväst — sydost. Enligt uppgift lär den ha ett djup av 60 meter. Nära Konstgruvan i nordväst ligger Koppargruvan med en omkring 20 meter lång dagöppning. Intill denna är Långgruvan med längdutsträckning i nordväst — sydost, och en längd i dagen av 80 meter. Södra Bergsgruvorna befinnes ligga nära en halv kilometer nordväst om Kopgruvan. Vidare kan nämnas Sandtäcks- och Midsommargruvorna.
Analyser av rostad malm från Konstgruvan visar att med tillsats av 25-30 procents kalk kunde utvinnas 33-36 procent tackjärn medan prov från en annan gruva gav 39-40 procent järn. I provet från Konstgruvan höll tackjärnet 0,1 procent svavel medan det sistnämnda provet utvisade 0,21 procent och 0,17 procent fosfor, vilka siffror äro alltför höga då det gäller att framställa ett dugligt smidesjärn.
Gruvorna vid Gymåsfältet bearbetades i över 150 år. På 1790-talet bröts den nya kärrvägen dit. Konstgruvan var den största och den som senast bearbetades. Under 1860-talet pågick där mycket stor drift och rörelse då ett 60-tal hästar vintertid dagligen drog malmforor från gruvan till masugnen vid Woxna bruk, men brytningen pågick långt senare. Den sexkantiga öppningen är numera vattenfylld. Här gingo hisskorgarna upp och ned. Spelen drevs med maskinkraft och intill gruvan stod den s.k. ”konstavincchen” — därav namnet på gruvan — som drogs med tillhjälp av den avlägsna Risåsbäckens betydliga vatten. Vattenhjulet som gick med överfall, hade en höjd av 36 fot, och överföringen av kraften från det väldiga hjulet till gruvan skedde med stånggång, s.k. ”konst”. Under kalla vinterdagar blev det stundom svårt att hålla verket igång. Man måste då oupphörligen glödga järnstycken och kasta i tilloppsrännan för att hindra tillfrysning.
Tackjärnsblåsningen vid Woxna upphörde år 1884, men så sent som under 1920-talet användes en del Gymåsmalm vid den elektriska smältugnen därstädes i vilken kiseljärn framställdes.
Inom Los socken finner man Räkalitts järnmalmfyndighet några kilometer söder om Stora Öjungen, på västra sidan av ett mindre berg mellan småsjöarna Övre och Nedre Lingsen. Här påbörjades gruvdriften vid mitten av 1700-talet av inspektoren Edström och kyrkoherden Thelaeus, men fortsattes senare av Woxna bruksägare.
Tre nya inmutningar togs år 1837 av handlanden Vedin och Brolin i Söderhamn. Någon gruvdrift av betydelse kom dock aldrig till stånd då, eftersom tillgången på malm var ringa. Den malm som bröts befanns emellertid mycket god och gav upp till 63 procent tackjärn. Av övriga gruvförsök inom Los, såsom Lobergets, Risbergets och Mansjöbergets järngruvor, samt Finnhögstberget, Norrgruvan m.fl. i Woxna socken, ha samtliga förutom Lobergets givit prov på utmärkt malm, men dock otillräckligt för en lönande drift.
I Bjuråkers socken förekommer flera malmfyndigheter vilka bearbetades gång efter annan utan större framgång. En av de mest kända är Gåcktjärns järngruva i närheten av den år 1861 nedlagda Österbo masugn. Enligt ett protokoll från år 1730, skall Gåcktjärnsgruvan börja bearbetas av en borgare Lars Lindell, bonden Jon Ersson i Duvnäs samt sergeanten Norberg, vilka i maj månad året före funnit malmstrecket. I samma skrivelse meddelas att till medintressenter tagit fänrik Anders Brask och kaptenen Henric Lilljebielke, sedan markägarna vägrat delta i brytningen av gruvan. Efter att i mindre omfattning bearbetat fyndigheterna några år, sålde ägarna hälften av gruvan till brukspatron Ahlbom, vilken 1741 anlade Österbo masugn och grundade Ahldersfors (Hedvigsfors) samt Strömbacka bruk på malm från Gåcktjärns och Middagsbergets gruvor.
Malmen vid Gåcktjärnsgruvan ansågs god och innehöll omkring 39 procent järn. Hur länge brytningen vid gruvan pågick är inte känt, men man vet att bruksägaren och hans kompanjon Strömbäck använde sig uteslutande av Bjuråkersmalmen, och ingen malm från annan ort smältes vid Österbo masugn förrän Strömbacka, som hade halvpart i masugnen år 1756 inköptes av baron A. P. Örnsköld, vilken hade andelar i Utö och Herrängs gruvor och trots svåra transportförhållanden vid den tiden började frakta malmer därifrån till masugnen i Bjuråker. Brytningen vid Gåcktjärnsgruvan tycks ha legat nere några år, men man finner att brukspatron Smareus år 1784 anmält sig för att återupptaga driften. År 1823 gjordes ett nytt försök att bearbeta denna gruva. Den 30 november samma år överenskommo brukspatron Shaerström och baron Wrede — dåvarande ägare till järnbruken i Bjuråker — att gemensamt återupptaga malmbrytningen vid Gåcktjärn. Någon gruvdrift av betydelse lär emellertid inte kommit i gång under de nämnda herrarnas tid vid bruken. Först under 1860-talets senare del upphörde brytningen helt och hållet. Orsaken säges vara att malmen lämnat ett rödbräckt järn.
Fyndigheterna vid Middagsberget upptäcktes av förman Lars Ruth 1729. I närheten av Sumås fäbodar finnes en järngruva där betydande arbeten nedlagts. År 1790 gjordes ett första försök att blåsa tackjärn av Sumåsmalmen. Enligt beskrivning över experimentet skall malmen ha varit lättare i gången än malm från Utö gruvor, men vid rostning givit en obetydlig svavellukt. Gruvan som har en längd av 12 meter och arbetades till 6 meters djup, lär ha bearbetats så sent som i slutet av 1870-talet. Malmarten är — liksom i de övriga bjuråkersgruvorna — svartmalm, vilken som bekant innehåller mineralet magnetit.
Att mycket arbete nedlagts på gruvfyndigheter i dessa trakter vittnar olika urkunder, och bland annat söker en ägare till Strömbacka bruk förlängning av frihetsår (skattefrihet) för Österbo masugn av den orsaken, att han förlorat 8 000 daler på gruvförsök.
Sunnäs bruk i södra Hälsingland grundades troligen på malm från egna gruvor vid malmfälten i Skogs socken där gruvorna började bearbetas redan under 1600-talets senare del, och under 1700-talet såväl som en god del av påföljande århundraden lämnade en betydande del av malm till Ljusneverken och Axmars bruk. Gruvorna vid Entjärnsfältet vilka arbetades under 1800-talet ligga fördelade på trenne paralleller. Den sydligaste med Hjälpgruvan, den mellersta med Västgruvan, Allmänningsgruvan, Smedsgruvan, Lillgruvan och Östergruvan, samt den norra med Sundmarksgruvan. Enligt uppgift i Järnkontorets Annaler år 1842, gav malmen i dessa gruvor 52-54 procent tackjärn.
Magmyrefältets järngruvor upptäcktes 1838. Dessa fyndigheter ha dock inte brutits till större djup än 5 eller 6 meter. Malmtillgången påstods riklig, synnerligast i Rävhälls- och Söndagsmyrgruvan. Gruvorna ligga på ett malmstreck i öster — väster. Längst i öster Knutsgruvan, sedan Rävhällsgruvan, Hällgruvan, Nygruvan, Skärjgruvan, Söndagsgruvan, Magmyrsgruvan, Östergruvan, Lilla försöket, Sidogruvan och längst till väster Norbergsgruvan. Malmsorten i dessa gruvor är blodstensblandad svartmalm.
Bommyrsgruvan ligger något söder om Stråtjärn vid en myr. Fyndigheten upptäcktes år 1838, och sedan dess arbetad till omkring 8 meters djup. Denna järngruva såväl som ett par öppningar i närheten stodo vattenfyllda för mer än 60 år sedan. Prov från Bommyrsgruvan visar en svag kornbländeförande svartmalm.
Kullbergets järngruvor söder om Morvall i Ljusdals socken bearbetades under 1790-talet för brukspatron Smareus räkning. År 1796 besöktes platsen av auskultanten i bergskollegium C. M. Rosbsahm för undersökningar, och enligt hans anteckningar fanns då tvenne sänkningar i berget, en på den sydvästra och en på den östra ändan av berget, omkring tio famnar från toppen i sluttningen mot den nedanför belägna myren. Berget i väggarna var i alla riktningar söndersprucket och bestod av kvarts och glimmer i blandning, med insprängda järnmalmskorn, som i vissa sträckningar blivit mera samlade. Även gråberget höll något järn. Vid gruvans botten gav kompassen inget utslag. Däremot drog den häftigt ovanför skärningen på ungefär tjugo alnars längd åt sydost, och omkring åtta alnars bredd. För övrigt stod kompassen still. Enligt Robsahm var denna skärpning den äldsta och vid hans besök arbetad till 6 alnars djup, 6 alnars längd och 4 alnars bredd. Den syd-sydvästra skärpningen höll omkring 12 alnars djup och 6 till 9 alnars vidd upptill men avsmalnande nedåt. Bergarten och järnmalmen lika som förstnämnda skärpning. Smareus erhöll ej någon brukbar malm i dessa gruvor, och soldaten Kvick som hade hand om brytningen var ännu obetald vid auskultantens besök.
Torsgruvan i samma berg lär ha arbetats under 1800-talets senare del, men ingen av Kullbergets järnmalmfyndigheter omnämndes i redogörelserna över de geologiska undersökningarna i länet, vilka utfördes under åren 1889 – 1893.
Föga att finna av järn i Morvallsgruvan. Nära tre kvarts sekel har gått sedan de sista järngruvorna i Hälsingland bearbetades för brukens räkning. Flera försök har dock gjorts sedan dess, och inmutningen av gruvan å Kullberget samt nyligen företagna provborrningar därstädes visar att man ännu inte givit tappt. Kanske möjligen förekomsten av titan- och vanadinmalmer kan giva någon ränta på satsade pengar, men vad det gäller järn är mödan säkert förspilld, då man med vunnen kännedom om de geologiska förhållandena vet, att det saknas förutsättningar för en lönande drift, på området.
Järnhanteringen vid Långvindsverken under 1700-talet var ganska betydande med en årlig medeltillverkning av 44.000 centner tackjärn (1.870 ton) med 22.400 centner smidesjärn (Franche-Comte). Malmen till masugnen togs huvudsakligen från Vigelsbo, men dessutom från Herräng, Utö, Bipsberg och Ulvö gruvor. Vid masugnen tillverkades omkring 50 ton grövre gjutgods årligen och upprätthölls samtidigt ett rätt omfattande knipp- och spiksmide.
Hela den under Långvindsverken hörande ägovidden utgjorde omkring 700 tunnland åker och 25.000 tunnland skogsmark.
Masugnsanläggningen ligger numera i ruiner, och av det stora kolhuset som hörde till denna, återfinnes endast dess bärpelare av slaggtegel i många år inrymmande brukets eget lilla elverk, och av ”mellanhammaren” kvarstår delvis de kraftiga gråstensväggarna samt en järnbod. ”Övre hammaren”, som under järnbrukstiden var knipp- och spiksmedja, är bäst bevarad och användes som klensmedja och verkstad för bruksegendomens behov.
Under de svåra tiderna för de mindre järnbruken i början på 1800-talet nedgick tackjärnstillverkningen vid Långvind till nära hälften av föregående årtiondes årsmedeltal och smidet till ännu ringare omfattning.
Smidet vid Boda nedlades f.ö. redan 1883. År 1887 blev patron Söderhielm ensam ägare till bruksegendomarna och samma år upphörde tackjärnstillverkningen. Något år senare nedlades stångjärnssmidet helt vid Långvinds, men återupptogs under ett års tid vid Boda så sent som 1898. Helt slut med rörelsen vid Långvind blev det emellertid inte, då på 1890-talet masugnen förhyrdes av Fagersta bruk, och åren 1901 — 1902 av Schebo bruk i Uppland, och vidare förekom en del försågning av timmer på bruksplatsen, varifrån betydande virkesmängder utskeppades. Men jordbruks- och skogsarbete sysselsattes folket för övrigt.
Efter brukspatron W. A. Söderhielms död försåldes Boda bruks egendom till ett konsortium, bildat av bönder i Bollnäs och Alfta, vilka senare sålde densamma till Åsbacka sågverksbolag. Egendomen, till vilken bl.a. hörde omkring 9.000 tunnland skog och över 300 tunnland åkerjord, innehades av nämnda bolag till i början av 1920, då den inköptes av staten. Åkerjorden är dock sedan länge utstyckad och försåld.
Kvarvarande Långvinds bruksegendom omfattar cirka 15.000 tunnland skogsmark samt närmare 350 tunnland åker, varav mer än hälften brukas av arrendatorer. Den gamla bruksplatsen, som räknar sina anor från år 1687 är i nutid ingen utdöd ort. På Långvind bor många familjer.
Kopparhandeln spelade en mycket betydande roll i Hälsingland under större delen av medeltiden och ända fram till 1600-talets tidigare år, då den helt omöjliggjordes genom kunglig förordning.
Blaxås koppargruvor hör till landskapets största med ett 30 meters djupt gruvhål. Någon malmförekomst konstaterades dock inte. Gruvorna grävdes ofta med ledning av gamla sägner men i flertalet fall blev resultatet negativt.
Redan under Gustav Vasas tid tillkom förbud mot allmogens kopparhandel, och hans söner skärpte bestämmelserna, då de ansågo att den fria handeln skulle vara till men för statens kassa. Enligt de tidigaste bestämmelserna fingo visserligen kopparsmederna i Hälsingland fortsätta hanteringen, men förpliktades att erlägga en dryg skatt på tillverkningen. Genom en utgiven förordning, år 1580 förbjöds bergsmännen i kopparbergslagen att sälja koppar till Hälsingland eller andra orter, utan härefter skulle all koppar uppköpas av konungens ombud, och om kopparsmederna ville behålla sin hantering, fick de skaffa sig råvara från dessa efter ett av konungen fastställt pris. Vidare förbjöds hälsingarna att, som av gammalt varit sed, försälja kittelkoppar till Jämtland och Norge, vilka påbud ytterligare försämrade hanteringen, och till sist ville konungen förflytta kopparsmederna såväl som andra hantverkare till den nya staden Hudiksvall.
Största anledningen till tron på forna rika koppargruvor i Delsbo och andra platser inom Hälsingland är kopparsmidet. På skilda platser är gedigen koppar påträffbar i jorden, och då man år 1794 hittade en större koppargös vid Stömneån där redan tidigare en del slaggfynd kommit i dagen, troddes med all säkerhet att en kopparhytta i gammal tid haft sin plats där, men var gruvorna var belägna visste ingen.
I en av brukspatron Isak Breant på Iggesund år 1688 anskaffad inmutning på koppar vid Blaxåsbergets delsbosida hade ingenting med den gamla kopparhanteringen att göra, och trots ivrigt sökande stod inga spår av fyndigheter att finna.
Troligen förhåller det sig så att varken verkliga koppargruvor eller hyttor för kopparsmältning funnits i Delsbo. Det som påträffats är rester efter kopparsmiden vilka bedrevs vid Stömne-, Klubbo-, och Glombo åarna, men den koppar som utsmiddes på dessa platser hämtades från kopparhyttorna vid Falu gruvfält i Dalarna, där dellborna såväl som övriga hälsingar sedan gammalt bedrevo handel och försålde sina produkter mot koppar som betalning. Att kopparmalm förts den långa vägen för att smältas i Delsbo är högst otroligt, men däremot är att märka att den råkoppar som infördes från Dalarna måste omsmältas i ugnar innan den kunde smidas till plåtar. Vissa slagganhopningar som påträffats härröra sig för övrigt inte från kopparsmältning, utan är lämningar efter gammal järnhantering, då allmogen i primitiva ugnar framställde smidbart järn ur sjö- och myrmalmer.
En bidragande orsak till fordom rätt allmänna uppfattningen att kopparsmide i Delsbo och andra platser i landskapet åtminstone till en betydande del torde basera sig på malmer från egna kopparfyndigheter, är antagligen den att man efter förbudet på fria kopparköp från Falu hyttor år 1580, fortfarande förskaffade sig den åtrådda metallen genom smuggling under föregivande att varan erhölls från gruvor i Hälsingland.
Förutsättningar till brytvärda kopparfyndigheter inom Hälsingland saknas, medan koppargruvförsöken är synnerligen talrika. I många fall är det enbart skrock och sägner som föranlett sökandet, såvida inte arbetet kommit till stånd i avsikt att locka okunniga och godtrogna personer till köp av värdelösa gruvlotter. På sina håll är mycket stora arbeten utförda där man satsat betydande summor utan ringaste möjlighet att få något igen. Anledningen har kanske varit några i berget insprängda kiskorn eller andra egendomligheter, där en sakkunnig på ett tidigt stadium kunnat påvisa att ingenting av värde stod att finna.
Samma sak med silvret. Åtskilliga gruvförsök är bearbetade inom Hälsingland för att finna denna ädla metall, men så vitt man vet utan minsta resultat annat än möda och penningförlust.
Ställstensbergets koppargruvor öster om Tennskog i Los socken är två. Gammelgruvan samt Nygruvan, varjämte några mindre sänkningar finnes. Gruvarbetet har här bedrivits sedan gammalt varvid ganska ymnigt med kopparkis påträffades, men om lönsamheten känner man inte till något. I slutet av 1840-talet bröts Ställstensbergets gruvor för Los koppargruvbolags räkning med ytterst ringa framgång, trots det att en del av malmen som anträffades var god. Gruvorna var på den tiden omkring 17 meter djupa.
Nätsjö koppargruvor, ligger strax öster om Nätsjön, några kilometer sydväst om Los kyrka. Gruvorna upptogs år 1837 av Los koppargruvbolag. I relationerna omtalas att ett bolag bildades 1845 för att undersöka härvarande koppartillgångar varvid stora kostnader nedlades såväl här som vid Ställberget. God malm påträffades men gruvdriften övergavs snart då den ej var lönande. Gruvorna inmutades år 1853 samt ytterligare år 1861. Under 1860-talet fortsattes arbetet mot djupet där gruvan var fullständigt ofyndig. Den största gruvan är arbetad till 24 meters djup.
Ett par andra mindre koppargruvförsök inom Los socken påträffades nära Voxnan i det s.k. Lakisberget där man antagligen brutit på kopparkis i en mörk grönaktig kvartsitskiffer, vilken innehåller mindre partier magnetkis. De första gruvarbetena som kom till stånd på platsen för Los koboltgruvor föreskriver sig från år 1699 då Magnus Blix i Söderhamn begynte att skärpa efter kopparmalm där Adolfgruvan är belägen. Arbetet avstannade på tre meters djup då kopparmalmkörtlarna visade sig för få och små att lönsamt bearbeta.
Blaxås koppargruvor i Järvsö socken nordost om Blaxås fäbodar utgöres av tre gamla gröpper som upptagits vid sökande efter kopparmalm. Hålen äro belägna på bergets högsta punkt i närheten av varandra. Då varp saknas har antagligen fast berg aldrig uppnåtts. Endast sägner och skrock kan vara anledningen till dessa gruvförsök.
Vid Sortvattnets koppargruva nära stranden av Sortsvattnet, finnes en fordom ganska djup jordrymning i krossgrus där rostiga stenar tycks varit anledningen till gruvförsöket. Hammarhällsinmutningen samt Hästskotjärns koppargruva på Kramsta skog har visat sig lika värdelösa som övriga inom socken.
I Alfta socken, närmare en kilometer söder om Flätens östra del och öster om sjön Amungen, är Fläsbo koppargruvor belägna. Här är sedan gammalt sprängningar gjorda efter kopparmalm. Vid samma plats tillkom under 1800-talets senare del några jordbrytningar samt sprängning i fasta berget. Zinkblende utgör här den huvudsakliga malmen som är uppblandad med svavel- och magnetkis, samt brokig kopparmalm. Fyndigheterna övergavs emellertid efter kort tids bearbetning.
De nordväst om Grängsbo betydliga sprängningarna i grå helleflintgnejs tyder på gammal gruvdrift. Fyndigheterna utgöres av svavelkis, dels i körtlar, dels som insprängningar i bergarten. Malmen lär en tid ha använts till beredning av rödfärg.
Klippbergets koppargruva i Arbrå socken är en grop i krossgruset på södra sluttningen av Klippberget, där emellertid ingen varp är synlig. År 1846 och följande år togs flera inmutningar på koppar, dels på berget, dels på ömse sidor om vägen till Tosarbo vall. Vid senare undersökningar därstädes kunde ej anledning till kopparmalm någonstädes iakttagas.
I Bjuråkers socken nordost om Bränbo ligger Strömsåsens koppargruva upptagen i en gång av granitkorfyr. Ingen malm är här påträffad, och antagligen har bergartens egendomliga utseende lockat till gruvförsök.
Snuggens koppargruvor i Färila ligger söder om Sånhussjön strax söder om Snuggens fäbodar. Berggrundens strykningsriktning följes här av skölbildning, uppkommen genom förkastning. Omkring denna sköl har svavelkis, magnetkis och kopparkis anhopat sig, dock inte i brytvärd mängd. Fem gruvförsök finns i skölens riktning. Ett av dessa arbetades under 1800-talet till nio meters djup.
Hummelkölsgruvan i närheten av Risarvens by är sprängd i grå medelkornig gnejs. Endast gnistor av magnetkis insprängda i bergarten är anledningen till gruvförsöket. På västra sidan av Vallåsen i samma socken är tvenne koppargruvor bearbetade. Bergarten är grå gnejs, vilken vid gruvorna visar smala ränder av magnetkis. På sydvästra sidan av Stockskölen, i närheten av ett där förekommande kalkstenslager finnes ett gruvhål, där man i början av 1850-talet brutit efter koppar. Orsaken här, liksom på många andra platser, det fanns endast gnistor av magnetkis och svavelkis insprängda i gnejsen.
Även i Hälsingtuna socken är inmutningar på kopparmalm gjorda. Strandgruvan och Tolsta gruva på ömse sidor om Vibosjöns utloppsbäck, nära östra sidan av sjön. Den förstnämnda utgöres av en jordrymning vilken för omkring sextio år sedan hade ett djup av fyra meter. Anledningen till försöket är okänt.
Gruvmons koppargruva på Vellberget i Gnarps socken inmutades år 1641. Gruvan vid Dyråns utlopp på den s.k. Svartudden är sprängd i diorithällen. Den omtalas som inmutad år 1845 men redan då en gammal skärpning. Brytningen var dock lönlös vid då båda gruvförsöken.
Baståsgruvan nära toppen av Baståsen i Bergsjö är ett stort sprängningsarbete på bergets norra sida. Berggrunden som utgöres av grå finkornig gnejs samt små lager av glimmerskiffer med magnetkis och något kopparkis, visade sig emellertid alltför fattig på dessa mineraler för att lönsamt kunna bearbetas.
Vid Konstvallsgruvan i Hassela, en halv mil norr om östra ändan av Östra Kölsjön, är flera gruvhål upptagna på ett lager av kornblendeförfarande glimmerskifferartad gnejs med insprängda korn av kis. Flera gruvförsök finns i närheten på ett liknande lager, vilka samtliga givit otillfredsställande resultat.
Blaxås koppargruvor i Forsa socken tillhör de försök i Hälsingland, där mycket möda och betydande kapital nedlagts till ingen nytta. Känt är att man vid 1600-talets slut sökte efter koppar i berget, och att man fortsatte under påföljande århundrade. I gamla handlingar från 1800-talets tidigaste år kan man läsa om forsaböndernas insatser i något sorts bolag som bildades för åstadkommande av gruvdrift vid det sägenomspunna berget. Mycket tyder på att stort intet annat än sägner och skrock varit anledningen till dessa tidigare fruktlösa kopparförsök. Det berättades att en forbonde i gammal tid som besökte Falu gruva, där hörde gruvtrollet säga: ”Nog är jag rik, men min syster i Blaxås är rikare”. Mer behövdes knappast i en tid då vidskepelsen ofta vägde tyngre än nyktert tänkande, och allmogen för övrigt inte tordes anlita kunniga bergsmän då man misstänkte att dessa på ett eller annat sätt skulle beröva dem deras inbillade rikedomar.
Under 1800-talets senare del var några åter i farten med letande efter koppar i Blaxåsberget. Vid 1890-talets början fanns ett gruvhål med omkring 30 meters djup där emellertid sakkunskapen inte kunnat finna någon kopparförande malm. Omkring sekelskiftet gjordes ytterligare försök, och det planerades väldiga, men allt gick i stöpet av brist på kopparförande malm. Trots dessa motigheter gjordes långt senare betydande arbeten att avvinna berget dess förborgade skatter.
Vid Ofärne fäbodar finns också ett gruvförsök med brytning av fast berg, bespränkt med svavelkis. Många andra mindre gruvförsök från äldre och senare tid finns i landskapet, av vilka de flesta tycks ha tillkommit utan rimlig anledning.
Svabensverk i Alfta hör till våra mest orginella glesbygder, så tillvida att det ständigt ökar sin folkmängd. Jägmästare Anders Rudert, Kopparfors AB gjorde det uppmärksamma påståendet härförleden i ett anförande i Svabensverk. Han lade fram bevis för att det gamla bruket Svabensverk ökar i innevånareantal. Sedan Kopparfors AB år 1876 övertog Svabensverk, har det hela varit inriktat på skogsbruk.
Att höra jägmästare Anders Rudert skildra brukets historia är synnerligen fängslande, av den anledningen, att han är väl hemma i hävderna. Svabensverk är uppkallat efter Anton Swab, om vilken det heter att han kom ridandes från Falun, band sin häst vid en tall och om natten drömde att han mitt i dåtida ödemark skulle anlägga ett bruk.
Året var 1763. Flät-bönderna ägde marken och vattendragen. 1797 kom Swab överens med bönderna om jordförvärv. Kommerskollegium gjorde syn och 1799 fick Swab sina privilegier. År 1800 startade Fläts masugn och produktionen första året uppgick till 1 080 skeppspund. Flät-bönderna ångrade ett tag att de gjort sig av med marken men deras protester avvisades.
Svabensverks historia handlar i långa stycken om konkurser och motgångar. Varken Swab eller hans kompanjon Anders Pihl klarade sig någon längre tid och en ny ägare blev ett handelshus i Stockholm, som hade stora fodringar på Swab. Gustav de Ron drev bruket med hård hand, men brodern Jakob de Ron, som tog vid 1845, blev Svabensverks starke man och under dennes tid gick bruket starkt framåt. Bl.a. anlade han en folkskola.
Det berättades om honom att han förde ett hårt men samtidigt milt regemente. När därför någon gjort sig förtjänt av ett piskrapp, så blev vederbörande samtidigt serverad en sup. Jakob de Ron var dock mannen som råkade ut för stora motgångar. En damm som han byggt i Glitterån brast en vacker dag och betydande värden gick till spillo. Vattnet trängde in i gårdarna och två människor omkom. Samtidigt kom depressionstider. de Rons långivare Karl Hebrik Cantzler blev brukspatron 1849.
Ett flertal konstnärer i bruksledningen kom därvid att sätta sin prägel på bruket och den stallbyggnad av slaggsten som byggdes 1868 och fortfarande är i gott skick, ritades av en kvinna. Via ett tyskt företag kom så bruket i händerna på Kopparfors 1876 som då lade ned järnhanteringen och började ägna sig åt skogen. Nämnas kan att det 1873 fanns 427 personer bosatta i Svabensverk, där väl bevarade slaggstensbyggnader, masugnen och dylikt än i dag påminner om brukets storhetstid.
Bollnäs i juni 1968
Källskrifter:
Magni Krantz och sign. Ison
Avskrift: Viveca Sundberg
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha den gåva till 073-600 42 78
Tack för ditt bidrag – tillsammans kan vi glädja andra
Glöm inte ange dellenportalen.se som källa för eventuella uppgifter du hämtar.
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62