Historisk berättelse om Gästgiveriväsendet i Gävleborgs län
Läs om gästgiveriväsendet på Wikipedia.
Läs om pensionaten på Wikipedia.
Läs om milstenarnas betydelse för gästgiveriväsendet
Läs om Gästgiverier i Bjuråker.
Läs om Gästgiverier i Delsbo.
Läs om Gästgiverier i Norrbo.
Läs om Gästgiverier i Forsa.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Gästgiveriväsendet
av
Överinspektör Carl Viksten
År 1841 utgjorde längden av allmänna vägar i Gävleborgs län 198 gamla mil eller 212 nymil. Samma år började rikets ständer bevilja årliga alltmer ökande anslag till anläggning av nya vägar och till nödvändig förbättring och omläggning av backiga och mindre goda vägar i hela riket.
Landsvägskarta över Gävleborgs län från år 1846. Del av C. F. Ströms samma år utgivna vägkarta. Avstånden mellan gästgivargårdarna är utsatta i fjärdedels mil.
Länge hade varit uppenbart, att samfärdselväsendet i vårt land icke motsvarande den livliga utveckling, som på andra områden ägde rum hos oss under 1800-talets första årtionden; Göta kanal hade visserligen fullbordats 1832, men järnvägstanken hade ännu inte kommit hit. I Gävleborgs län utgjorde 1910 – sålunda i stort sett före biltrafikens revolutionerande genombrott – längden av allmänna vägar 2. 241 km, varav inom städerna 37 km. Vägunderhållet ålåg sedan gammalt jordbruket, d.v.s. hemmansinnehavare enligt mantal, tills 1891 års väglag bestämde, att även annan fastighet och inkomst, bevillningstaxerade till minst 800 resp. 1.000 kr, skulle deltaga i underhållit, allt efter taxeringsvärdet.
Vägunderhållet in natura påvilade dock fortfarande jordbruksfastigheterna, enligt vägtal; övriga beskattningsskyldiga bidrog med vägskatt i penningar till väghållningsdistriktets vägkassa, dit även visst stadsbidrag ingick. Vägkassa användes för underhåll av bro eller färja, vägvisare m.m. Vägskatt beräknades efter vägfyrk, som efter viss justering 1905 bestämdes sålunda i huvudsak:
en vägfyrk, åsattes varje 100 kr av taxeringsvärdet av jordbruksfastighet, varje 200 kr av taxeringsvärdet av annan fastighet och varje 30 kr av beskattningsbar andel av inkomst för andra väghållningsskyldiga. För vinterväghållningen skulle lämpligt belägna jordbruksfastigheter bilda ploglag med plogfogde mot ersättning ur vägkassan.
Staten övertog väghållningen 1944
Med landsvägssamfärdseln ökade omfattning och betydelse gjorde sig krav på moderniserade väganläggningar och rationellare vägunderhåll alltmer gällande. Under det att ännu år 1900 endast 20 automobiler fanns i vårt land, och 1910 endast omkring 1.500, uppgick antalet år 1920 till 10.000 och 1930 till 145.000.
År 1955 fanns i hela riket (siffrorna inom parentes avser Gävleborgs län) 620.823 (24.270) personbilar, 8.407 (420) bussar, 109.397 (4.446) lastbilar och 309.857 (15.296) motorcyklar. Mot denna utveckling kunde det tillämpade väghållningssystemet med en ofantlig mängd naturaväghållare icke svara. Staten övertog väghållningen från år 1944.
Tönnebro i Helsingland, Efter en skiss af K. Ekström
Gästgiveri och skjutsväsen
Gästgiveri- och skjutsväsendet med uppgift att möjliggöra för resande att erhålla kost och logi, häst och vagn har gamla anor i vårt land. Det leder sitt ursprung ända från Alsnö stadga 1279 utfärdad av Magnus Ladulås som av denna erhöll sitt hedrande tillnamn, då våldjästning förbjöds, och det påbjöds att i varje by skulle tillsättas en s.k. rättare, som skulle mot betalning, förse vägfarande med vad de behövde. Rättaren motsvarade senare tiders gästgivare. Från unionstiden utvecklades seden att de som reste i kronans ärenden fick pass för att erhålla fri skjuts och förtäring, och dess friskjutsar var talrika. Innan postväsendet ordnats färdades postbuden på detta sätt. Enligt 1642 års riksdag befriades allmogen från friskjutsar mot att den åtog sig en årlig penningskatt, skjutspenningar, såsom redan förut försökts. Dock fann allmogen lämpligt att fortfarande behålla friskjuts för kungaskjuts och ”då krigsfolket regements- eller fänriketals fordrades upp till tåg emot rikets fiender eller kom på samma sätt tillbaka marscherande hem igen”. Hithörande frågor ävensom angående gästgiveriväsendet i allmänhet var tid efter annan föremål för ideliga bestämmelser, bl.a. om ”gästgivares friheter”, varmed förstods vissa förmåner för gästgivare eller gästgivarehemman. Men vid sidan om detta kvarstod ”håll- och reservskjutsen som en allvarlig börda för jordbruket, varom mera i det följande.
Gästgivargårdar
Ännu under 1800-talet fanns till 1878 var 1734 års Gästgivarordning den grundläggande stadgan. Gästgivargårdar skulle finnas på omkring två mils avstånd från varandra. Allmänna vägar skulle vara uppmätta ”så att alla milar bliva lika långa, eller 18.000 alnar”. Vid varje hel mil skulle milstolpar resas och vid varje halv- och fjärdedels mil mindre stenar. Vid inkörsporten till gästgivargård skulle upphängas en tavla med miltal och skjutslega med en häst till närmaste gästgivargårdar. Gästgivare skulle tillhandahålla resande sängkläder, linne, bordtyg och annat husgeråd, samt ljus och ved, mat, enkelt och dubbelt brännvin, öl och svagöl, jämte korn, havre, hö och halm för hästarna. Vidare hästar, sadlar, vagnar, kärror, slädar och i förekommande fall båtar, med härtill nödigt tyg. I gäststugan skulle finnas uppsatt angivande priser på mat m. m. Skjutsning skulle i regel utföras endast till nästa gästgivaregård.
Den resande lär ha haft rätt att själv köra. Körtid var från 1809 1,5 timme per mil. Då bekväma vagnar ej alltid var vanliga, inträffade ofta att resande medförde egen vagn. Förutom avgifter för dels häst och dels vagn, ifall den resande ej hade egen vagn, förekom både färje- och broavgifter, och som exempel anföres de i en resehandbok från 1807, ”Vägvisare genom Svea och Göta riken”, av Hagström, intaga färjeavgifterna för överfarten vid Älvkarleby:
För en vagn med två hästar B:ko 2 st 1 rst
För en vagn med flera hästar B:ko 3 sk 6 rst
För en chäs el. kärra m. 1 häst B:ko 1 sk g rst
För en ridhäst B:ko 1 sk
För en gående person B:ko – 9 rst
(Läs om svenska mynt).
Kronans transporter av varor och ammunition durkmarscher, post- och fångförare var vid Älvkarleby befriade från färjepenningar. Den berömda landsvägsbron därstädes med valvbågar av trä togs i bruk 1816.
För ordning och trygghet fanns stränga föreskrifter.
”Vi vele”, sades i 1734 års förordning, ”och här medtaga Gästgivaren, dess Hustru, Barn, Legofolk och egendom uti Vårt Kongl. Hägn och försvar för våld och oförätt, så at eho honom eller dem något våldsamligt tillfgar, ej skal undgå straff som Lagen sådana våldsverkare och förbudsbrytare pålägger”.
Gästgivaregårdsskylt i Hudiksvall 1736. Hälsinglands museums samlingar, Hudiksvall
Men även de resandes trygghet värnades:
”Öfverfaller Hållkarl then resande med ovett och honom i så måtto ofredbar, anmärke den resande sådant i Dagboken, och bevittne Gästgifvaren, eller the, som när varit, at så skedt, tå Landshöfdingen, vid nästa Ting, gifve thet HäradsRätten tilkänna, som, efter brottets beskaffenhet, har at första gången låta afskaffa en sådan fridstörande Hållkarl med Tio par spö;
kommer han annan gång, ökes kroppspligten til Sexton par;
Sker thet tredje gången varde försänd till någon Kronans fästning, at vid Smedja arbeta; Pröfve dock Domare i alla desse fall omständigheterne” (1762).
Följande må vara upplysande för andra omständigheter:
”Ingen må lägga större tyngd på släde eller kärra men en Häst före, än et Skeppund (=170 kg), ej eller på vagn med två hästar mer än dubbelt, och så vidare. Ej skole flere än en man, rida på en Häst eller Hästen mera påläggas, än han beqvämligen årkar bära;
Blifande, när karlen själv rider, honom allenast efterlåtit, at på Hästen föra sin vådsäck om två Lisspunds tyngd (= 8,5 kg) med sig Två män åka å släde eller kärra med en Häst, och, på vagn efter två Hästar, tre Personer, under hvilka tre then resandes kutsk eller dräng, men icke skjutsaren, begripes och före hvar ej mera med sig, än en måttelig vådsäck eller litet skrin eller couffert: kusk then resande och skjutsande sig annorlunda förena, thet stånde them fritt” (1762).
Vid möte på väg skulle de farande vika till var sin vänstra sida vid tio daler silvermynts bot;
var vägen för trång skulle ridande vika för åkande, kärra för vagn etc; Vid trånga broar väntade den som först med tecken eller rop blivit varnad; den som kom på jämn väg värjde för den som kom utför en backe. De många grindar som stängde vägarna var en stor besvärlighet.
Den gamla bestämmelsen att resande skulle ha respass vid färd utom den trakt där han var allmänt känd, upphävdes först år 1860. Efter ankomst till gästgivargård hade resande rätt att fortsätta inom en timme, för att försäkra sig om häst kunde resande sända bud i förväg om hästbyte.
Såsom nyss nämndes utgjorde håll- och reservskjutsen ett tungt onus (bevisbörda) för den jordbrukande befolkningen på landet. Behövdes flera hästar, sades i 1734 års förordning, än gästgivare kunde åstadkomma och borde hålla, hade grannhemman skyldighet att komma till hjälp med ”reservskjuts”; vid större farväg tillades av Häradsrätt att innehavare av vissa skjutsskyldiga hemman skulle turvis infinna sig på gästgivargården och under ett dygn avbida skjutsbeställning, ”hållskjuts”. Liksom ifråga om väghållning vilade skjutsningen följaktligen på jordbruket (i stad på alla som ”Ligger i borglig tunga och skatt”), vilket, enär skjutslegan torde ha varit en alltför ringa ersättning, orsakade ständigt missnöje. Man började därför redan tidigt på 1800-talet utlämna skjutsningen på entreprenad, vanligen till gästgivaren, som då mot högre skjutslega och allmänt anslag åtog sig att hålla så många hästar att hållskjutsinrättningen kunde indragas. Men vid tillfällen då de hästar, som han åtagit sig att anskaffa, tagits i bruk, påkallades fortfarande reservskjutshjälpen.
År 1873 var skjutslega och vagnslega på landet följande:
Skjutslega för en häst pr mil från gästgivaregård med entreprenad 1 Rdr 20 öre, från övriga gäsgivaregårdar 80 öre à 1 Rdr.
Vagnslega pr mil för kärra försedd med fjädersäte 6 öre, för parvagn med fjädersäte 13 öre
Genom ny stadga 1878 omdanades skjutsväsendet.
Entreprenadsystemet infördes allmänt. Skjutsanstalterna indelades i gästgiverier, som tillhandahöll kost, logi och skjuts, samt skjutsstationer, som endast hade skjutsningsskyldighet. Vid gästgiveriet skulle finnas gäststuga, minst två resanderum samt stallrum och vagnsbod. Reserv- och hållskjutsinrättningarna blev avskrivna, och skjutsningsbesväret sålunda avlyft från jordbruket.
Nils Ericsons Kalesch. Fotot tillhör Järnvägsmuseum.
Antalet anstalter i Gävleborgs län, som 1841 var 40, hade 1910 ökat till 45.
En uppfattning om det offentliga skjutsväsendets omfattning under åren 1866 – 1910 erhålles av följande sammanställning av årliga medelantalet av utgående skjutshästar:
| Pr år hela riket | Därav i Gävleborgs län | |
| 1866-70 | 416.245 | 32.074 |
| 1871-75 | 585.084 | 52.861 |
| 1876-80 | 379.234 | 40.716 |
| 1881-85 | 255.853 | 22.105 |
| 1886-90 | 204.124 | 14.573 |
| 1891-95 | 232.280 | 14.563 |
| 1896-1900 | 316.212 | 19.962 |
| 1901-05 | 359.015 | 22.823 |
| 1906-10 | 403.409 | 25.382 |
Under århundranden utgjorde landsvägarna med sina gästgivargårdar ett imponerande samfärdselnät, som stod de många vägfarande till buds. Här återgivna del av den 1846 utgivna landsvägskartan av C. F. Ström visar detta nät i Gävleborgs län. Den viktigaste vägen från Sveriges centrum har sedan forna tider varit kustvägen, eller Norrstigen såsom den kallas i Hälsingelagen, ledande över Älvkarleby, genom Gästrikland in i Ödmården, gränsen mot Hälsingland. I närheten av gränsbäcken, numera benämnd Tönnebroån, blev enligt sägnen Hälsinglands apostel S:t Staffan mördad av uppretade hedningar. I skogen norr om bäcken upprättades av ärkebiskop Nils Alleson 1302 en ”själastuga”, en färdmansstuga till vägfarandes tjänst. Från Stråtjära gick en västlig skjutsled genom ”Hälsingeporten” söder om Kilafors upp till Järvsö och Ljusdal, där den träffade den gamla vägen från kusten till Härjedalen, Jämtland och Norge.
Det gamla reselivet på landsvägarna var ofta förenat med strapatser i obekväma fordon mellan ofta enkelt utrustade gästgivaregårdar. Men det kunde åt en resande ”med tålamod och egen vagn”, säger en vägledning för resande 1846, skänka samma behag som en färd i diligens i utlandet, och tillfällen att njuta av de växlande tavlorna av naturens skönhet.
Källa:
Gävleborgs län i ord och bild 1960. s.89-93.
Avskrift: Åke Nätterö
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62