Soldat Olof Fors i Bäck

Fors var allt ifrån barndomen en pigg och munter fyr.

Den 23 oktober 1840, således under ännu salig kung Carl XIV Johan styrde och ställde, såg Olof Fors första gången dagens ljus i en liten stuga i byn Gårkene, Forsa. Fadern hette Daniel Danielsson.

En riktig friskus var Fors, ända sedan barnaåren och stark som en björn. Givetvis skulle det bli soldat av en sådan karl. En riktig muntergök var han dessutom, så alltid hade han en stor vänkrets kring sig.

År 1861 tog så Fors för första gången på sig kronans rock och travade iväg med övriga gelikar tillhörande Forsa kompani, ner till Kungl. Hälsinge regementes exercisplats på Mohed

Det var stadiga, gemytliga, präktiga mannar som med liv och lust gingo till de förestående strapatserna, ej med ömkliga klagan och under förbannelser.

I 19 år och 9 månader tjänade Fors kronan och hann under denna tid vara med om bl.a. 19 regementsmöten, 3 befälsmöten, 1 skyttemöte och ett par kommenderingar. Två ”stormöten” (motsvarande nuvarande fältmanövrar) på Ladugårdsläge fick den pigge forsabon uppleva. Då blev han också i tillfälle att se Carl XV och hans stass.

Sammanträffande med Carl XV.
Under ett av dessa stormöten var Fors ute och promenerade med tre kumpaner i Stockholms omgivningar och av någon ödets nyck kommo de att passera Svartsjö slott, där Carl XV just för tillfället uppehöll sig. I kungens svit befunno sig vid detta tillfälle några utländska ättlingar. De fyra bålda krigarna mötte kungen och gjorde oklanderlig honör, men just som de skulle fortsätta vidare på sin stråt, bjöd kungen dem stanna och frågade efter nummer och namn. Det fick majestätet strax veta, och då han tyckte att karlarna voro rappa och morska av sig, sträckte han fram en liten anteckningsbok och bad den skriva sina namn i den. Så skedde även och sedan visade kungen det skrivna för sina utländska gäster, för att visa, att så duktigt, skrivkunnigt och intelligent folk hade han i sin armé. Nåväl, episoden renderade de fyra en extra förfriskning i små glas samt cigarrer. Det var minsann någonting, som man inte sade nej till.

När Carl XV blev besegrad i brottning
Carl XV var, som bekant, mycket populär. En gång kom han att bli vittne till hur en liten bollnäsare vid namn Hult slog omkull den ene efter den andre i en brottningstävlan mellan mannarna på ”Hälsingarna”. Kungen blev intresserad och till slut frågade han, om inte Hult ville ta ett nappatag med honom också. Jo, efter en funderare var Hult villig, och utan att majestätet visste ordet av, låg han med ”bena i vädre”. Det tyckte kungen var bra gjort, och Hult fick en specie för besväret.

När kungen skull draga en fullastad tippkärra
Under den tid, då Fors tjänade kronan, hände det att soldaterna fingo s.k. kommenderingar, d.v.s. order om att deltaga i större statliga byggnadsföretag. Så har han exempelvis varit med om att lägga grunden till Centralstationen i Stockholm och till fängelsebyggnaderna på Långholmen.
– Vid byggandet av den förra infanns sig också en dag – det var år 1865 – Carl XV i egen hög person, för att se, hur arbetet fortskred. Han kom därvid också fram till Fors och hans arbetskamrater och fick, livlig som han var, plötsligt lust att känna på hur det skulle vara att skjuta en skottkärra. Mannarna lastade på och tänkt, att nu skulle allt kungen bli bet ändå. Men kung Carl höll god min, högg i så att det knakade i ryggraden och knogade iväg med kärran. Det gjorde ett starkt intryck på Fors m.fl., och de tyckte allt, att det var en baddare till kung de hade.

Mustaschens vara eller icke vara
Så visste Fors att berätta, att Carl XV en gång lät påbjuda, att hans sjöfolk inte skulle få bära mustascher eller skägg.
Detta föranledde brodern Oskar (sedermera Oskar II) att be om befrielse från påbudet i fråga evad det rörde hans egen person. Oskar, bar, som bekant, bådadera.
– Jo, för all del! Du är ju i alla fall ingen sjöman, så …, fick han till svar.

1800-talets fotsoldater
Ja, lite annorlunda var det att tjäna kronan då mot nu, menade den gamle. Då var det att lägga ”maran” på ryggen och stövla iväg. Till och från mötena var det att använda sig av apostlahästarna. Vid mötenas slut gav man sig iväg, varje kompani åt sitt håll, och det var militärdisciplin under hela marschen. Forssa kompani fick således inte upplösas under hemvägen, utan alla mannarna måste gå med upp till Rolfsta kronopark, där man skildes åt.

Då färden Stockholm – Forssa tog 16 dagar.
Från Stockholm gick man hela vägen upp till Forsa. Det tog 16 dagar. Två dagar marscherades det, och den tredje var avsedd för vila. Väglaget var många gånger miserabelt, och med dåtida utrustning blev det inte några promenader för ro skull. Med den träning, som Fors fick genom dessa marscher, har suttit kvar långt efteråt. Vid mer än 80 års ålder brukade han ta fotvandringar Dellarna runt då och då. Det blev turer på 7 mil och de avverkades på 15 timmar plus 1½ timmes vila under vägen.

När Fors var 87 år gammal, ville han göra promenaden igen, men tvangs dock den gången att spara sig.

Tre sorters gevär hann Fors pröva på under sin soldattid, nämligen flintlås-, knallås- och Remingtongevär, och var så säker på att han kunde hantera dem.

Fors blev godtemplare
Sjuk har han egentligen aldrig varit, och i kamratkretsen var han alltid uppburen. Pigg som en mört var han aldrig den, som nekade sig ett nöje. För läsande och inlärande av befälsinstruktioner hade Fors emellertid inte stor lust. Detta och att han inte hade något särskilt emot lite starkt i flytande form, hade till följd att den gode forsabon aldrig blev mera än soldat.

Då godtemplarrörelsen började göra sina landvinningar häruppe, sällade han sig emellertid till deras skara och varje söndag begav han sig till fots från Forssa ner till Idenor, där han tillhörde en loge. Han var länge den enda Forssabon, som anslutet sig till rörelsen, men omsider fick han likasinnade grannar. I Bäck bildades någon tid därefter en godtemplarloge, som för att ge Fors sitt erkännande döptes till ”Forsen”.

Fors har krigarblod i ådrorna
Fors härstammar från en gammal krigarsläkt. Farfadern var soldaten Storm från Hedsta, och även F:s två söner har ägnat sig åt krigare kallet, ehuru de efter någon tid, till gubbens sorg, togo avsked ur tjänsten, för att fortare kunna komma fram till oberoende vid något annat av statens verk.

Olof Fors är en riktig kärngubbe, som följer med sin tid och är glad och nyter i alla väder. Han har en sund syn på tingen, och är redbar och rättfram i sitt sätt. Måtte han länge leva, till gagn för sig och andra!