Ossian Friberg föddes i Moviken den 16/6 1887. Gift 9/4 1910 med Anna Karlsson född 10/2 1891 i Skön, Västernorrland. Han blev änkeman 1/8 1974, och avled i Bollnäs den 2/4 1978.
Han var en mycket minnesgod person som hade den goda egenskapen att han också kunde skriva ner och dela med sig av sina minnen. Trots att han lämnade hemorten som tonåring höll han en livlig korrespondens med sina gamla skol- och arbetskamrater under hela livet. För undertecknad har Ossian Fribergs skrifter och bilder varit en stor inspirations- och faktakälla att ösa ur. Alla hans skrifter och korrespondens finns bevarade i 25 pärmar på Arkiv Gävleborg i Gävle.
Ossia Friberg vid Stadshuset i Stockholm
Den kopierade texten har renskrivits av Viveca Sundberg
Läs om Sjöfarten i Hudiksvall.
Läs om Kust- och Insjöbåtar.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Då tysk krigs gas skulle framställas i Hudiksvall
Under första världskriget använde tyskarna klorgas som frontgas. En förskräcklig gas som brände sönder lungorna på dem som drabbades av den. De gick en plågsam död till mötes. Klorgasen är tyngre än luften och trängde ned i skyttegravarna.
Bland en del personer i Sverige stod det klart att Sverige skulle gå med i första världskriget på Tysklands sida. En plan som med tyskarnas noggrannhet och planläggningsförmåga, nog var utarbetad långt i förväg.
En svensk ingenjör som arbetade i Tyskland, kom hem till Sverige och reste omkring med den så kallade ”Försvarsbiografen”, innan någon kände till att det skulle bli ett krig. Denne ingenjör kom även till Bergsjö, där jag då drev egen verkstad och var vaktmästare för den lokal där filmförevisningen skulle ske. Jag blev därför i tillfälle att betrakta den bioapparat som han hade, och många andra. Jag hade aldrig sett en så fin apparat som han hade, men den hade fått ett fel under transporten, som jag lagade på min verkstad. Av den anledningen blev jag i tillfälle att språka med vederbörande ingenjör. Han sade sig vara ute för att väcka svenskarnas försvarsvilja, ty det skulle bli ett krig, vari även Sverige skulle bli indraget. Då jag sade att jag inte trodde på hans ord, sade han: ”Vi får väl se, vi får väl se!”
Ingenjören skulle hålla ett inledningsanförande innan filmen visades. Han hade ett tiotal förslag till föredraget och han läste upp dem för mig och bad om ett förslag vilket var lämpligt för folkstämningen på den orten. Jag anade att det låg något skumt bakom det hela och föreslog ett manuskript som jag förstod skulle reta bergsjöbona, som var ett radikalt släkte. Sedan har jag ångrat detta mitt tilltag, då det inte var snällt gjort.
F:båtarna stod på tapeten och det insamlades medel att bygga F:båten ”Tapperheten”. Den båten gick på grund i Stockholms skärgård. Men Fabian Månsson hade motionerat i riksdagen om att Sverige skulle bygga undervattensbåtar. Filmen visade även U-båtar och då de visades på duken, ropade någon i lokalen: ”Leve Fabian”.
Ubåtar i Hudiksvall. Vykort ur egen samling
Det stod i någon tidning att det fanns mycket sprit ombord på Tapperheten, och att det hållits en fest den dag båten gick på grund. Klockaren Lilljenkvist, som var en frispråkig person och Teosof, brukade inte skräda orden vid möten och sådant. Vid ett möte i Bergsjö sade han: ”Om det inte hade funnits sprit ombord på Tapperheten, hade den inte stått på grund i dag”. Tydligen hade någon rapporterat detta yttrande till båtens befälhavare, ty denne sände ett brev till länsman och en färdig ursäkt, som krävde att klockaren skulle skriva under, men denne stödde sig på tidningsnotisen och vägrade. Länsmannen låg efter klockaren och passade honom då han gick till kyrkan om söndagarna. Till slut var det några framstående liberaler som mötte klockaren om söndagarna och följde honom till kyrkan och även hem efter högmässan.
Klockaren Lilljenkvist hade en son i Hudiksvall, som var stadsläkare. En dag reste klockaren till Hudiksvall för att hälsa på honom. Hur det gick till vet jag ej, men där skrev han under ursäktsskrivelsen, och det var väl bäst så. Möjligen ville sonen få frågan ur världen.
Ja detta var liksom ett förspel eller förord innan man går in på frågan om klorgastillverkningen i Hudiksvall.
I Söderhamn fanns en mindre tvålfabrik som hette Edgrens kemiska fabrik. Den inköptes och överflyttades till Hudiksvall, där det på Varvet fanns lämpliga lokaler efter textilfabriken. Vilka köparna var får väl inte någon veta. På grund av kriget och de höga priserna på alla materialer, beslöt jag att upphöra med verkstaden i Bergsjö och återflyttade till Hudiksvall. Jag erhöll då arbete vid Edgrens fabrik på Varvet. Den disponent som då fanns där försvann och dit kom två kaptener som disponent och assistent. Mycket bra människor, som jag kom att få mycket att göra med, då jag var ensam reparatör. De två kaptenerna var kusiner och var från Hälsinge regemente i Gävle.
Det byggdes en stor lokal intill den förutvarande byggnaden. Det kom en massa stora plåtlådor från Tyskland och det kom en ingenjör även därifrån, som skulle leda arbetet med uppmonteringen av lådorna. Det drogs en ny jordkabel från elektricitetsverket upp till fabriken. Det beräknades att fabriken skulle förbruka lika mycket elenergi som hela stan för övrigt.
Handkolorerat vykort ur egen samling
Det blev klart att där skulle bli en klorgasfabrik, men för vilket ändamål anade inte många. Den tyska ingenjören var en snäll och tystlåten man, som två gånger om dagen bjöd de han hade till hjälp på fina cigarrer, som han ju inte kunde betala ur egen portmonnä. Vem som betalade driften när den kom igång var även en gåta. Kriget närmade sig slutet och klorgasen kördes ut i Storfjärden. All växtlighet omkring stränderna vissnade bort långt upp på land och de som hade sina båtar i närheten, fick dem sönderfrätta.
Då kriget helt upphörde, stod fabriken där med sin dyrbara anläggning och det gick ej att avstänga gas framställningen utan allt för stora kostnader. Nu måste fabriken gå in för att på något sätt tillvarataga klorgasen. Det beslöts att börja tillverka klorkalk som blekmedel. Fabriken vände sig då till den tyska firma som levererade elektrolysörerna där gasen framställdes på elektrisk väg ur saltlösning. Det förbrukades 2.200 amp. I den sal där gasen framställdes. Men nu hade den tyska kärleken upphört. Samma ingenjör som förut ledde arbetet i elektrolysrörsalen, kom även nu och med sig hade han den mekaniska utrustningen till en klorkammare, där gasen skulle blandas med vanlig släckt kalk. Det murades upp ett rum i den gamla fabriken och invändigt kläddes kammaren med blyplåt för att vara tät. Den mekaniska blandaranordningen var gjord för handdrift. Kalken måste vara i rörelse för att gasen skulle blanda sig ordentligt med kalken.
Ingenjören reste hem innan anordningen provades, men sedan allt var färdigt, fylldes kammaren med kalk och gas påsläpptes. Efter en viss tid skulle klorkalken matas ut i tunnor av trä, men det gick inte att få ut det allra minsta gryn. Det konstaterades att kalken blivit närmast likt gips. Jag minns ej det vetenskapliga namnet.
De hänvändelser till den tyska firman som gjordes, ledde inte till något resultat. Fabriken tog då ut stämning på den tyska firman och domen blev, att firman och fabriken fick stå för sina egna kostnader. Fabriken hade köpt allt bly som gick åt och även byggnadskostnaden, vilket blev en rätt stor summa för bolaget, att ta igen, om det gick bra. Men det gick nog aldrig. Skulden och nya byggnadskostnaderna bara ökade, då det byggdes nya klorkammare utanför fabriksväggarna. Det var rätt påkostade. Det gick en stående axel genom klorkammaren, som hade många etagen, eller golv mot vilka det gick skrapor, som på det ena etaget förde kalken utåt och i nästa etage inåt, där kalken växelvis föll ned från etage till etage, för att blandas med klorgasen. Det uppstod stora besvärligheter att få in kalk i kammarens överdel och få ut kalken i dess nederdel, utan att det läckte ut gas. En dag kom disponenten upp till min verkstad och undrade om jag kunde tänka ut någon anordning för att hindra att gasen läckte ut. Jag svarade att jag ville få sova på saken. Och det är ett faktum, att när man vaknar om nätterna, ser man alla behövliga detaljer. Inmatningsapparaten är litet för invecklad att beskriva, men det var en stor tratt av plåt och i botten av tratten satt ett skivhjul, som snodde sakta, driven av en motor. Då skivhjulet snodde, föll det ned i kammaren omkring 20 liter kalk i taget och som tratten hölls full med kalk, kunde inte gasen komma ut. Det blev ett lyckat experiment.
För urtappningen av klorkalken, tillverkade jag ett fyrkantigt plåtrör med ett skjutspjäll i överdelen och ett i utloppet. Vid tömning, stängdes det övre spjället och efter en stund, sedan det fallit en del kalk på det så att det blev tätt, var det bara att dra ut det nedre spjället och då rann klorkalken ned i det träfat, som stod under. Under tiden hade det samlats en del kalk på det övre spjället, som nu drogs ut och den kalken föll ned mot det nedre spjället, som blev tätt genom den nedfallande gasen.
Ett 20-tal år senare då fabriken för länge sedan gått omkull och jag hade annat arbete, kom jag över en broschyr från en kemisk teknisk fabrik i Värmland, som på titelbladet hade en bild av min inmatningsapparat, och där den beskrevs hur den verkade. Hur den apparaten kommit i deras händer vet jag ej. Möjligen har någon ingenjör från fabriken i Hudiksvall flyttat dit och tagit idén med sig.
En lördagskväll hördes en smäll över hela staden och det luktade klorgas lång väg. Hästarna nere på Hamngatan stod och fnyste. Klorkamrarna på Varvet hade exploderat. Tur att det var på en kväll då det var bara några skiftarbetare i sysselsättning. De måste springa ut från fabriken sedan de kastat om gasventilerna så att gasen gick ut i Storfjärden. Tur även att skiftarbetarna inte var intill klorkamrarna då de störtade.
Fabriken hade tillstånd att köpa konjak som gavs de som fick gas i sig. Konjaken hade inte någon botande egenskap, möjligen mera psykologisk. Det var roligt att höra då många kom och hostade våldsamt och strövade in på laboratoriet för att få sig några supar, om det så behövdes eller inte.
En av skiftarbetarna som var i arbete den kvällen, gick ständigt och svor över befälet och fabriken. Den kvällen explosionen inträffade, fick de dricka nästan så mycket de önskade och ”Gåsen” som han kallades, blev lätt berusad. Då skröt han inför alla som ville lyssna, att bättre befäl fanns inte.
Explosionen berodde på, att det kommit in vätgas i klorgasen. Saltlösning avger under elektrolytisk inverkan, klorgas vid den ena strömpolen och vätgas vid den andra. Vid vanligt vatten uppstår det syrgas och vätgas.
Det fanns ett asbetslager under ena strömpolens elektroder, som skulle hindra vätgasen att blanda sig med klorgasen, som då blev explosiv. Troligen hade det uppstått någon skada på asbetslagret. Hur gasen kunde tändas i klorkamrarna stod mera oklart, men det räknades med att det kommit en spik eller annat järnföremål med kalken in i någon klorkammare. Eftersom skovlarna som förde kalken fram och åter i de olika etagen, gick nära etagegolvet, torde någon skovel, ha bromsats upp då den fastnat mot de järnföremål, som följt med kalken. När den arm som höll skovlarna blivit nog spänd genom uppbromsningen, orkat rycka loss skoveln, har det tydligen uppstått en gnista som tänt gasen. Det beslöts då att klorgasen dagligen skulle undersökas om den innehöll vätgas.
Det byggdes nu fyra fristående klorkammare med bryggor längs efter vid de olika luckorna och längst upp var det en överbyggnad, gemensamt för alla kamrar, där inmatnings- och drivmaskineriet fanns. Det inlades kylrör i varje etagegolvför att hålla värmen nere i kamrarna. Det uppstår reaktionsvärme då klorgas blandas med kalk, och då vill klorgasen bli fuktig, vilket gör att det klibbar vid golv och skovlar. Jag lade själv in kylrören, som var av bly i golven. Det göts ett tunt undergolv. På det lades blyrören i en spiral och ovanpå lades ett cementlager som slipades slätt. Dessa klorkammare var i gång ända till fabriken lades ned.
För att möjligen komma över ett bra firmanamn, inköpte fabriken Barnängens fabriker i Stockholm. Militärbefälet försvann och det kom en ny disponent. Även han en mycket bra människa. Han varskodde mig om att det började osa katt vid fabriken och att jag borde skaffa mig ett arbete innan det blev helt stopp. Det behövdes en blylödare vid fabriken i Iggesund och en dag cyklade jag ut till driftschefen vid fabriken. Jag hade fått börja arbeta dagen därpå, men jag ville samtidigt få en lägenhet i Iggesund, men det skulle dröja ett halvår innan det gick att få en bostad. Jag ägde då en fastighet på öster i Hudiksvall. Jag beslöt då att starta eget plåtslageri i uthuset. Jag satte själv in tre fönster och lade in golvbjälkar om kvällarna.
På julafton 1920 blev alla på fabriken avskedade. Arbetare, förmän och kontorsfolk.
Innan jag går längre, vill jag berätta om att jag hade ett låsbart rum på fabriken, där jag hade min verkstad. Annars fanns det en rätt stor mekanisk verkstad under kontoret, med smedja för två smeder, verkmästarkontor, verktygsförråd och nödvändiga maskiner. Men då jag som mest höll på med experiment, fick jag ha detta mitt verkstadsrum för mig själv.
Det fanns ett problem vid elektrolysörerna där klorgasen framställdes. Nere i saltlösningen hängde elektroder och som en saltlösning är en bra ledare för elektricitet följde den elektriska strömmen med saltlösningen till jord, som det heter. Då sjönk volttalet på ledningarna, som var på 1,000 kvadratmillimeter, på grund av den höga strömstyrkan. Den elektriska generatorn, som lämnade likström till baden, som vi kallade elektrolysörerna, måste drivas hårt för att hålla volttalet uppe. Spänningen var bara på cirka 75 volt, så man fick inte någon ström om man tog i ledningarna, som var på 10×100 mm, det var kopparskenor.
Ett bra sätt vid fabriken, var att disponenten höll två sammanträden dagligen med ingenjörer, verkmästare och förmän. Vid dessa sammanträden diskuterades alla förekommande frågor inom fabriken och fabrikationen.
Av en av deltagarna i dessa sammanträden fick jag veta att disponenten tryckt på, att det måste ordnas på något sätt för att få bort olägenheten med att den elektriska strömmen gick till jord. Det blev dyrt att driva den elektriska generatorn så hårt, att den blev nästan het. Det var en elektrisk ingenjör och en kemistingenjör, som på olika sätt försökte hindra att strömmen ”gick till jord”. Saltlösningen rann i en jämn ström till baden och den lut som uppstod sedan klor- och vätgas avskilts ifrån, rann bort till en behållare. Både ledningar, d.v.s. rörledningar låg jordade och med dem följde den elektriska strömmen. Enda möjligheten var att avbryta vätskeströmmen stötvis. Den kemiska ingenjören ritade anordningar som jag tillverkade men det gick ej att bryta saltlösningsströmmen. Själv grubblade jag mycket på detta problem.
På andra sidan väggen till min verkstad fanns två WC-rum. En dag drog någon i snöret, och det rann upp en tanke i mitt huvud att kunna bryta vätskeströmmen. Det skulle gå med hävertar. I en spolcistern finns det en hävert, som gav uppslaget. Jag tillverkade några små provburkar med hävertar i. Jag satte tre burkar under varandra och provade anordningen under vattenledningskranen på min verkstad. När en jämn vätskeström rann i den översta burken tills vattnet nådde över hävertböjen, tömde den sig i mellanburken. När den översta burken blev tom, uppstod ett avbrott i vattenströmmen och när mellanburken blev full med vatten, tömde den sig i burk nummer 3, och när den blev full, tömde den sig. Mellan varje tömning, uppstod avbrott i vattenströmmen och den elektriska strömmen kunde inte följa med till jord.
Saken var klar. Jag kallade på den kemiska ingenjören, som med mätglas och tidur, konstaterade att min apparat hade hade löst problemet. Men en elektrisk verkmästare från Avesta, blev nod avundsjuk och gick omkring på fabriken och pratade om att min uppfinning inte gick att använda: Det där har vi provat i Avesta, så jag vet att det inte går”, sade han. Jag fick tillverka några apparater och insattes på till- och utloppet på baden, och det visade sig att problemet var löst.
Några veckor senare sände disponenten bud på mig. Då jag kom in på hans kontor sade han: ”Jag har talat med huvudkontoret i Stockholm och vi önskar få överlämna tvåhundra kronor för uppfinningen. Friberg får om han vill, begära patent på uppfinningen, men som proven utfördes under arbetstid, önskar vi få använda vätskeavbrytarna utan extra betalning”. Det var strax före jul och jag hade gått och tänkt på att köpa en ny överrock, och nu såg jag överrocken för min inre syn.
En måndagsmorgon då jag kom till verkstaden, kom en av de skiftarbetare som höll till i elektrolytsalen och berättade, att de under natten måste koppla bort inloppsapparaten, ty den släppte ej genom någon vätska. Jag tog upp den till verkstaden och med en slang, kopplade jag på vattentrycket på de olika hävertrören, och ur ett kom det ut en liten kula av en trassel. Sedan jag satt in apparaten, frågade jag skiftesarbetaren om det varit någon främmande person på besök, svarade han: ”Nej, inte någon annan än elverkarn, som kom hit kl. 10 i går kväll”. Mer behövde jag ej veta.
Alltså fick alla avsked på julafton 1920. Det var bara disponenten kvar. Men redan på tredjedag jul kom det bud att disponenten ville få träffa mig. Då jag infann mig frågade han om jag ville åtaga mig jobbet att inventera tvålfabriken, laboratoriet och kontoret. Allt som gick att kopplas bort skulle upptagas. Alla rör av olika dimensioner skulle mätas upp och alla kranar och olika rördelar skulle antecknas m.m. Det var banken där fabriken hade skulden, som krävde inventering. Två skiftbasar inventerade ”Stora fabriken”. Med tvekan åtog jag mig arbetet, mest med tanke på avlöningen. Med detta arbete höll jag på i två månader. När jag var färdig, frågade disponenten om jag ville inventera stora fabriken, lagret och förrådet. Jag svarade: ”Men där har ju skiftbasarna inventerat”. Då sade han: ”Jag har sett att den största och dyraste maskinen ej är upptagen, och hur ska det då inte vara i övrigt”. Med denna inventering höll jag på med under fyra månader. Förrådet var välförsett som en järnhandel. Det fanns spik och skruv av alla dimensioner som skulle vägas och antecknas. Här fanns t.o.m. överdragskläder och skor, för de som arbetade med klorkalk, där kläder och skor ramlade av dom.
Efter eller under dessa 6 månader hade banken beslutat att börja driva tvålfabriken, som gav vinst. Fabrikationen utökades med tvättpulvertillverkning. Jag var nu ensam mekaniker och fick montera upp hela anläggningen härför. Det enda som inköptes var motorer och en desingrator. En sorts kvarn där tvättpulvret finmaldes. Det övriga fick jag själv tillverka, bl.a. ett paternosterverk från källarvåningen ända upp under laternittaket. Det blev drygt tre våningar. Det var en ändalös läderrem på vilken det nitades fast skopor av plåt. Det blev många skopor som måste bockas till för hand, då plåtmaskiner saknades.
När den anläggningen var färdig och igång, kom disponenten och talade om att det skulle inredas en anläggning för tablett tillverkning. Tabletten skulle heta ”Sesam” av strofen: ”Sesam öppna dig!” Tabletten skulle öppna halsen. Det inköptes bara kokare av koppar. Ång- och kondensledningar dit upp på kontorsvinden fick jag dra, och i övrigt tillverka allt som behövdes. Jag hade ju tillgång till den mekaniska verkstaden med smedja och svetsanordning.
I kokaren skulle insättas en omrörare som drogs av en liten motor. Den omröraren måste vara hissbar, så att det gick att lyfta upp den ur kokaren.
För gjutning av tabletterna fanns lådor som var 5 cm höga. De fylldes med rismjöl som slätströks med en ribba. Till lådan hörde ett ”lock” som gick inuti lådan. På undersidan av locket satt det formar i form av en tablett. De satt i rader med 5 cm mellanrum. När detta lock trycktes ned mot rismjölet, uppstod det gropar vari den varma tablettmassan hälldes ur med en skopa med en pip. Det var en flaskhals i fabrikationen. Jag tillverkade en skopa med tio pipar vars avstånd passade efter raderna. I taket satte jag upp en travers som skopan hängde i. Nu kunde dom lägga upp en lång rad med lådor och föra skopan över fördjupningarna i rismjölet. Det fick rinna ut en smal stråle, som då den kom ned på rismjölet, rann ned i gjutgroparna och strålen liksom klipptes av och drog ihop sig till en tablett. Sedan sattes ramarna in i ett varmt rum för att torka. Då tabletterna blev hårda skulle de avskiljas från rismjölet. En man fick sitta och tömma lådorna över ett såll, där rismjölet rann igenom och tabletterna blev kvar i lådan. Även denna anordning tog lång tid. Jag gick och grubblade på en mekanisk skakapparat som skilde tabletterna från rismjölet. Jag kom att tänka på den skakapparat som min far hade för att avskilja säden från agnarna. Det var en avlång låda som stod på smäckra ribbor, så att det gick att skaka den fram och åter. Som botten i lådan fanns trådduk. Jag tillverkade en ram av vinkeljärn i vars överkant jag satte en lutande låda med botten av trådduk. Lådan vilade på smäckra, stående ribbor, så att den kunde röra sig. Jag fäste en vensläng på stativet varifrån det gick en vevstake till lådan. Det hela drogs av en liten motor. Nu var det bara att tömma i rismjölet med tabletterna. Rismjölet åkte direkt ned i en låda under och tabletterna skakades fram mot gaveln och föll ned där i en låda. Detta arbete tog bara en kort stund.
Det hade kommit en verkmästare till tablettfabriken, men det såg ut som om han aldrig sett en tablettfabrik.
Det roliga var, att jag fick arbeta fullständigt ensam, och ingen frågade efter om jag hade något arbete eller ej. Men jag gjorde mera rätt för mig nu än om en bas skulle ha gått och pekat ut vad som skulle göras. På kvällarna satt jag hemma och ritade och grubblade på olika idéer som dök upp.
Sommaren 1922 fick jag lägga nytt plåttak på stora fabriken. Ett rätt stort arbete. På hösten fick jag se en annons om att det behövdes en maskinist vid lasarettet i Bollnäs, som då var under uppförande. Jag sökte befattningen och erhöll den bland 232 medsökande. Den första februari började jag arbetet vid lasarettet, men det tillhör en annan historia.
Ossian Friberg
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62