Sparbankshuset i Hudiksvall

Ossian Friberg föddes i Moviken den 16/6 1887. Gift 9/4 1910 med Anna Karlsson född 10/2 1891 i Skön, Västernorrland. Han blev änkeman 1/8 1974, och avled i Bollnäs den 2/4 1978.
Han var en mycket minnesgod person som hade den goda egenskapen att han också kunde skriva ner och dela med sig av sina minnen. Trots att han lämnade hemorten som tonåring höll han en livlig korrespondens med sina gamla skol- och arbetskamrater under hela livet. För undertecknad har Ossian Fribergs skrifter och bilder varit en stor inspirations- och faktakälla att ösa ur. Alla hans skrifter och korrespondens finns bevarade i 25 pärmar på Arkiv Gävleborg i Gävle.

Den kopierade texten har renskrivits av Viveca Sundberg


Ossian Friberg


Följ oss på Facebook, och dela gärna den här sidan med dina vänner


Gillar du den här sidan, glöm då inte att klicka på Gilla-knappen. Tack!


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

En vinter på taket till Sparbankens hus i Hudiksvall

Se fler bilder:

Sparbankshuset i Hudiksvall uppfördes 1904 och på hösten samma år påbörjades plåtarbetet på taket. Jag hade kommit i läran i maj, och nu var jag mogen att hjälpa en gesäll med plåtarbetet på taket, vintern 1904-1905. Det var en kall vinter och snöstormarna svepte in utifrån Storfjärden. Taket var tillkrånglat och besvärligt att vistas på. De släta takytorna var täckta med cementplattor från dåvarande cementfabrik i Näsviken, men rännor, takkupor, skorstenar och tornet täcktes med galvplåt.

Det finns inte något tak i den stan som har så mycket takprydnader som sparbankshuset. På alla takkupor sitter kulor av zinkplåt. De pressades i svarv i två skålar och löddes sedan ihop. Både mot Storgatan och Hamngatan finnes urnor ur vilka det liksom strålar eldslågor. Det var nog meningen att dessa ”lågor” skulle förgyllas för att synas, men allt blev målat med järnmönjefärg, och då försvinner konturerna. Mot kanalsidan finns en murimiterad prydnad, utförd av zinkplåt. Det byggnadstekniska namnet på en sådan sak har jag glömt. På grund av det myckna arbetet med taket i övrigt, överlät plåtslagarmästaren N. G. Hansson som hade plåtarbetet på fastigheten, åt plåtslagarmästare Alfred Ahlbom att tillverka omskrivna prydnad. En gesäll vid namn Garnei utförde arbetet.

Även på tornet förekom mycket plåtarbete. Det var nog meningen att det skulle insättas urtavlor i tornväggarna och ett urverk innanför, men möjligen blev en sådan anläggning väl dyr, varför öppningarna i tornväggarna igensatta. Då det nog var meningen att urtavlorna skulle ligga innanför vägglivet på tornet, måste övergången utfyllas med ett listverk. Sektionerna bockades i maskin på verkstaden och skulle sedan spikas fast runt om öppningen. Mäster Hansson hade bestämt, att det skulle läggas kitt under spikhuvudena. Dels för att det skulle bli vattentätt och dels för att inte spiken skulle så lätt ”krypa” ut, då klippspik användes. Tydligen hade den gesäll som höll på med arbetet fuskat med kittet, ty mäster Hansson kom upprusande och påminde om det han förut bestämt. Ingen kunde förstå hur Mäster från marken kunde upptäcka en sådan liten detalj. Senare fick jag av trädgårdsmästare Frick veta, att Mäster stått i hans butik och med kikare följt arbetet. Frick hade sin butik i Olssons fastigheten efter Storgatan, mitt emot Lindegrenska fastigheten. Frick hade sin trädgård där Idrottshallen nu ligger.

På tornets krön finns en spira. Den är utförd av zinkplåt. Överst sitter en våg, som ska symbolisera ”rättvisan”. Det var ju redan då bestämt att Rådhusrätten skulle ha sina lokaler i Sparbankshuset, och där jag 1911 fick mitt gesällbrev och silvermedalj för välgjort gesällprov. (Guld finnes icke).

Även på skorstenarna är det mycket arbete som nu ingen ser. Hörnen var fasade och listverket i överkanten blev svår att tillverka. Detta arbete måste utföras på verkstaden, ty listhörnen måste ”drivas” av zinkplåt. D.v.s. att plåten måste hamras ut med lämpliga hammare mot bly. Man kan undra vilken mening arkitekten hade, då han ritade en sådan list. Övre delen av skorstensbeslaget och lister måste hopsättas på verkstaden och sättas upp på den till 2/3 uppmurade skorstenarna. Sedan fick murarna mura skorstenen färdig innanför plåten.

På skorstenen från värmepannorna lades vanlig galvplåt. Efter ett par år brände koksgaserna sönder plåten. Då lades det dit blyplåt. Även den frättes sönder och då fick Sjölins verkstäder i uppdrag att gjuta ett överbeslag.

De takrännor som finnes på sparbankshuset var av en typ som tidigare ej förkommit i stan. De kallas för gesimsrännor. Det var djupa, breda, gångbara rännor. Då läroverket byggdes utfördes liknande rännor där, men med den skillnaden, att på läroverket låg rännorna utanför murverket, under det att på sparbanken ligger de på taklisten. Därför går stuprören där genom taklisten. Den del av stupröret som gick genom taklisten utfördes av kopparplåt och det var kopparslagmästaren Verner Lindfors som tillverkade dessa rör. De nitades fast i rännbotten och tätlöddes. Stuprören i övrigt utfördes av galvplåt.

(Något underligt inträffade nu då jag sitter och skriver detta. Det kom ett vykort från Hudiksvall med en bild, just av sparbankshuset, vilket uppfriskar mitt minne).

Mittpartiet av taket är täckt med s.k. ”fjäll”. Det är plattor av plåt av samma storlek och form som cementteglet, för att imitera dem. För att rutmönstret skall framträda, är ej falsarna tillslagna.

En annan nymodighet förekom på taket. Taknocken var försedd med ett räcke av järnrör, vilket ju var nödvändigt på detta branta tak. Numera är ju sådana räcken obligatoriska på större fastigheter. De skyddsräck som numera måste finnas på fastigheter utan fotrännor, borde även ha funnits på läroverket. Att måla plåten på mittpartiet mot kanalsidan var livsfarlig och lika med tornet. Jag vet det, ty omkring 1910 målade jag hela plåttaket, och jag ryser ännu då jag påminner mig hur det kändes i kroppen då de linor som höll stegen som ställdes upp mot tornet, sträckte sig och stegen åkte ned med en knyck några centimeter. Nedanför gapade avgrunden.

Byggmästaren hette Nilsson. Jag tror att han kom från Sundsvall. Han hade sitt kontor och lagerlokaler i ett hus som stod utefter kanalen, mitt emot Wallströmska fastigheten på andra sidan kanalen. Där sparbankshuset nu står, fanns förut en byggnad. På gamla fotografier ser man de två byggnaderna. Byggmästare Per Nilsson blev sedan kvar i stan.

vas-282-wald-fam
Det här vackra huset låg på Drottninggatan 1, där biografen nu ligger.
Rådman Wilhelm Waldenström med hustru Terese, omgivna av fem barn och två mågar.
Fr. v. Rådman Wilhelm Sebardt m hustrun Elsa f. v., syskonen Anna o Erik Waldenström, Maria f. W. och hennes man häradshövding Johan Hagander och sittande dottern Hilma Waldenström.


Jag var hjälpare åt en ung gesäll där på taket. Själv hade jag bara mat och husrum hos Mäster Hansson där i Åvik. I den gustavianska sängen på gesällkammaren låg vi tre man. Då en vände sig måste alla vända sig. Då de andra som arbetade på taket gick och drack förmiddagskaffe, fick jag ”suga ramarna” som man säger. Men så började ”min” gesäll att bjuda mig på kaffe där på ”Beatas kafé” efter Käppuddsgatan. Då kostade en kopp kaffe fem öre och en bulle 2 öre. Men även det var pengar på den tiden, särskilt för den som inte hade några.

En dag kom en luffande gesäll upp på taket. Jag hade fått ett par varma vantar från min mor, och dem fattade gesällen kärlek till: ”Du som är grabb behöver väl inte några vantar” sade han, och tillade: ”Tira på mina karder hur mögliga de är”. Det betyder: ”Titta på mina händer hur blåfrusna de är”. Och visst var hans händer blåröda och såriga. Då bröt ”min” gesäll in och sade: ”Grabben behöver vantarna här på taket. Du får fäkta ett par vantar ute på vischan”. Och så blev det. Mellan ”fyra ögon” fick jag säga (Du) till den gesäll jag hjälpte, men inte då andra hörde det. Först då man själv blev gesäll, fick man säga Du till dem.

På taket arbetade även en äldre gesäll. Det var en liten, snäll människa, med liktornar under fötterna så han gick nästan på hälarna. Hans hustru kom med förmiddagskaffe till honom. I korgen hade hon en liten flaska med brännvin, lagom till en kask. Då brukade han säga till henne: ”Du är snäll du Tilda”. Han hade även lus i skjortan. På den tiden användes aln tumstockar. Varje ända hade små stift som höll ihop tumstocken i hopfällt skick. Han rättade ut tumstocken och med stiftet mot skinnet, stack han ned tumstocken innanför skjortan och stod och pumpade den upp och ned under behagligt grymtande. ”Man måste flytta på de stora så att även de små får ett skrovmål”, brukade han säga. Han hette Lööv.

Även om det inte hör till berättelsen om takarbetet, måste jag berätta vidare om honom. Då Åvik brann ned söndagen före midsommar 1906 bodde de där. Det byggdes nödbostäder ovanför Åvik på andra sidan nuvarande ”Södra vägen”. Där fick även Lööv ett rum. De hade två barn. Efter några år blev Lööv sjuk och avled. Hans hustru låg då på lasarettet. Åvik tillhörde då Hälsingtuna och vederbörande där lade Lööv i kistan otvättad och med lus och allt. Just då kom ett par luffande gesäller till stan. En av dem kallades för ”Luffar-Tedde”. Det var en man med ”skinn på näsan”. Då han fick veta hur det förfarits med den gamle kollegan, gick han ut till de olika verkstäderna och samlade ihop slantar till en vanlig svepning. Han tog sin luffarkompis med och gick hem till Lööv. Han satte grannfruarna att värma vatten och så tvättade de liket och svepte honom som brukligt var.

Lööv skulle begravas ute i Hälsingtuna kyrka och alla kollegerna i stan följde med och hade även fackföreningens fana med. Då vi kom till kyrktrappan stod prästen och satte upp handen, vilket betydde, att fanan ej fick införas i kyrkan. Sedan då kistan sänkts i graven och fanan hyllat den bortgångne, gick ”Luffar-Tedde” fram till prästen och läste upp ett bibelspråk. Vad bibelspråket innehöll hörde vi inte, men det var nog ett fläskben för prosten att bita i, därför att han nekade att fanan fick införas. I stan förekom ej något sådant förbud. Efter ett par veckor åkte Löövs hustru samma väg ut till graven.

Gesällen som jag alltid hjälpte och som jag blev god kamrat med, blev utsänd till Iggesund i ett arbete. Vi var ofta på Iggesund och arbetade. Redan då träsliperiet byggdes 1905, var vi där på plåtarbete.
Samma år, ett par veckor före jul var vi åter där på ett arbete och vi bodde i ett ungkarlsrum. En söndagsmorgon kom Mäster inklivande i rummet. Han sade att vi måste åka ut till Enångers kyrka, ty kopparplåten på kyrktornet höll på att blåsa bort under den svåra stormen. Han hade en åkare med sig, med linor och annan utrustning. Åkaren var en gammal gubbe som hade en gammal stelbent häst, som i färgen såg ut som en kulört ko. Att åka blev det ju inte fråga om det var ju även för kallt att åka. Vi fick gå till Enånger. Mitt emot kyrkan låg en affär. Mäster kände handlaren och gick in för att höra var vi skulle bo. Då blev vi alla inbjudna på kaffe. Det rådde en dyster stämning i hemmet och vi trodde att de hade fått någon död anhörig. Vi fick veta att vi skulle bo hos gamle gästgivaren Enkvist på Hökberg. Vi fick spisa med familjen där i köket. Det stod ett långt bord där. De hade en dotter som fick för sig att hon skulle sitta på en stol intill mig. – Man hade ju krokigt hår på den tiden! Till slut röt Enkvist: “Sätt dig här jänta!” och anvisade en stol intill sig. Men då fick jag flickan mitt emot mig och hon satt där och blinkade, så jag hade svårt att vara anständig. Det skulle ha sett ut om den myndige Enkvist skulle ha fått en måg som bara hade mat och husrum i avlöning.

Dagen därpå fick vi veta att handlaren blivit måg, skolläraren och organisten i kyrkan, blev häktad på kyrktrappan efter gudstjänsten. Han hade under många år hånglat med skolpojkar. Så det var inte underligt att det rådde begravningsstämning hos handlaren.

Själva arbetet med kyrktornet var ett elände i den starka kylan och hårda blåsten utifrån havet. Vi måste ju ut på utsidan av tornen. Vi fick hugga upp ett hål längst upp i tornet och ett hål nere vid tornfoten. En man fick krypa ut genom det övre hålet och hängande i en lina, hasa sig nedför till det nedre hålet och krypa in där. Det var bara att spika fast plåten med spik. “Min” gesäll hade hjärtfel och han sade: “Jag kryper ut och du får hålla i linan. Skulle jag sitta inne och hålla dig, och jag skulle få en knäpp åt hjärtat, är vi dödens båda”. Men det var inte så roligt att sitta innanför hålet med ett ben på vardera sidan om öppningen. Det blåste isiga vindar rakt mellan benen, så det kändes som allt man hade  i byxorna var en isklump. Det fanns ett Kaffe nere vid landsvägen. Därifrån fick vi bära upp het mjölk för att tina upp oss invändigt. Det var ansvarsfullt att sitta och hålla i en lina, som det hängde en människa i ute på tornväggen. Tornet är högt och spetsigt. Jag ligger och ryser om nätterna då jag tänker på det.

Sommaren 1910 måste vi åter ut till kyrkan. Men då var det soligt och varmt. Då tog vi dit en fotograf för att få ett minne av detta svåra arbete. Vi stack ut en planka genom hålet i tornväggen och surrade fast den, sedan kröp vi ut båda två på plankan. Ett vansinnigt påhitt. Jag blir svettig på pannan då jag tänker på det. Vi syns bara som små prickar på tornväggen.

Jag räknar med att det nu inte finnes så många kvar i livet, som var med på sparbanksbygget. Men jag vet en som lever. Det är Direktör Anders Johansson på Torsberg här i Bollnäs. Enligt egen uppgift har han bruk och tegel kvar från bygget. Han är från Idenor, men med den affärsnäsa han hade, lämnade han snart grovarbetet, som ju ingen blir rik på.

Under banklokalen byggdes brand- och troligen inbrottssäkra rum. Av någon anledning glömdes det att sätta in en träform i gjutningen där det skulle finnas en öppning mellan ett par rum. Jag vill minnas att den öppningen fanns nere vid golvet. En äldre arbetare, som visst hette Hällkvist, fick i uppdrag att bila upp hålet i betongväggen. Men som väggarna var armerad med grov gråsten, tog det flera veckor innan hålet blev klart. Då sade Hällkvist: ”Det skulle tusan vara inbrottstjuv i den här banken”. ”Enda möjligheten att ta sig in här, är att gräva sig in från kanalen, ty väggen åt den sidan är tunnast”, tillade han.

Och åren gick och även jag anförtrodde banken att förvalta några kronor. Men så blev det giftermål och de 35 kronor jag hade innestående togs ut och det blev bara 49 öre kvar. Det var 1910. Hoppas att det ”kapitalet” hamnat till något nyttigt ändamål. Intressant är dock att se Leopold Roos namnteckning i bankboken.

Ja, åren gick. 1920 fick även jag sätta mig i de bekväma stolarna i stadsfullmäktigerummet där i sparbankshuset. Då flög tankar ofta upp till takets vinklar och vrår, där bara en hamplina höll mig kvar, då foten ej hade något fäste.

Bollnäs 1963
Ossian Friberg

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare,  mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo, eller Swisha till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


 Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *