Frösöminnen 1909

Ossian Friberg föddes i Moviken den 16/6 1887. Gift 9/4 1910 med Anna Karlsson född 10/2 1891 i Skön, Västernorrland. Han blev änkeman 1/8 1974, och avled i Bollnäs den 2/4 1978.
Han var en mycket minnesgod person som hade den goda egenskapen att han också kunde skriva ner och dela med sig av sina minnen. Trots att han lämnade hemorten som tonåring höll han en livlig korrespondens med sina gamla skol- och arbetskamrater under hela livet. För undertecknad har Ossian Fribergs skrifter och bilder varit en stor inspirations- och faktakälla att ösa ur. Alla hans skrifter och korrespondens finns bevarade i 25 pärmar på Arkiv Gävleborg i Gävle.

Den kopierade texten har renskrivits av Viveca Sundberg


Följ oss på Facebook, och dela gärna den här sidan med dina vänner


Gillar du den här sidan, glöm då inte att klicka på Gilla-knappen. Tack!


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

Beväringsminnen 


Östersund

Jag minns väl den 4 mars 1909. Det var då dags att resa till Frösön. Efter upprop i Hudiksvall, besteg vi tåget för att fara okända öden till mötes. Men den dagen kom vi ej längre än till Ljusdal, där vi övernattade. Morgonen därpå vändes näsan mot norr, och gänget hade utökats med malajer från norra Hälsingland. Det var två korpraler från malajlägret på Frösön som hämtade oss. Mycket bra personer. Vi var nämligen malajer. På kvällen kom vi till Östersund. Våra kappsäckar kördes efter häst ut till malajlägret på Frösön, men själva fick vi gå dit ut. Landsvägen var plogad, men från den och till malajlägret, eller östra E som det hette, låg det nära en halv meter med snö. Vi fick ställa upp oss fyra i bredd för att trampa en väg till förläggningen. När de fyra mannar som gick först, blev trötta, fick de stiga åt sidan och gå sist i ledet, o.s.v. Det blev en bra väg efter den blivit upptrampad av 200 fötter, eller 100 personer. Malajkompaniet var det största på lägret det året.

Vintern 1908-1909 var det dåligt med arbete i Hudiksvall. Det var den enda gången i mitt liv som jag gått arbetslös. En kompis och jag frågade vår mäster om vi fick stå på verkstaden och tillverka bleckkärl som vi skulle försöka sälja, och det fick vi. Vi tillverkade kaffeburkar och degtråg av bleckplåt. Och det gick bra att tillverka sakerna, men att sälja dem var svårare. Vi var ju inte vana att gå och nasa. Men en slaktare som jag kände, köpte fyra degtråg av mig. Han skulle ha korv i den i affären.

Alltså: När jag skulle fara till Frösön, var jag i det närmaste black. Jag hade en moster i stan som var i tjänst hos ett herrskap. Av henne fick jag låna 15 kronor.

Då vi ute på Frösön fick ut ”lumpen”, fick jag en mössa som troligen varit med sedan 30-åriga kriget. Av svett och solsken hade den krympt som den var lämplig för ett barn. Det fanns en diversehandlare ute vid lägret, och han sålde reglementsenliga mössor, så det var inte bara jag som fick köpa egen mössa. Den kostade 7,50, så då strök mitt halva kapital.

Kokarden på malajmössorna var blank. Det fanns inte något kompaninummer på den. Några av malajer gick till handlare och köpte en etta och en trea och satte i mössan. Det betydde alltså 13 kompaniet. Och underligt nog blev det inte förbjudet. Tvärt om. I reglementets rullor kallades malajkompaniet för n:r 13.

I avlöning fick vi 20 öre om dagen och var tionde dag fick vi 2 kronor. Men den slanten spelade de knepiga jämtländska kortoxar av mig samma kväll.

Det var roligt att se hur grabbarna måste smita iväg ur gymnastiksalen. I början anade nog inte så många att det blev så litet av grabbar som dansade. Men det hände, att en beväring måste släppa sin flicka ute på dansgolvet och ”kuta” iväg ut genom dörren. Luften, eller lukten blev ej heller så behaglig i danslokalen, så flickorna stack ned till båten och reste hem till Östersund.

Annandagsmidsommar, som ju är en vardag pågick exercisen som vanligt ute på fältet. Eftersom jag var ledig fram till kl. 4 på eftermiddagen, gick jag ut och såg på när de vapenföra övade. Skulle se på, tänkte jag, men när jag kom upp på fältet, låg där ränslar i långa rader och gevären låg lutande mot dem. Grabbar var ute i skogen för ”naturbehov” som det hette i det militära. Även korpralerna, som spisade i matsalen var ute i samma ärende.

Det blev regementsförhör, och den konstaterades att det var konservmaten som var busen.

Utanför varje kasern fanns ett skjul med några trätunnor med torvströ i. Se användes som pissoarer om nätterna. Under natten mellan midsommardagen och annandag, fanns det de som inte hann med att springa ned till dassen. De måste sätta sig på kanten av träbunkarna. Renhållningsmanskapet som skötte om dessa bunkar var malajer. De svor eder och förbannelse när de måste frakta bort bunkarna för tömning. Ja, det var ett skojigt minne då man kom undan så lindrigt som jag.

De vapenföra låg då ute under sex månader, men vi malajer hade åtta månader, och gjorde ifrån oss på en gång. De vapenföra fick rycka in en månad under de två kommande åren. 14 dagar innan de vapenföra muckade, fick de lämna in sin ”Andra mundering”. D.v.s. söndagsriggen. De fick gå i de slitna vardagskläderna, som var lortiga efter att harvning ute på åkrarna. Men vi malajer fick ha våra söndagsriggar, något som de vapenföra var ilsken på, ty de få flickor som fanns på Frösön, såg ju mer på riggen än på personen, och därför blev de vapenföra nobbade. Vi hade snygga riggar och även fina skor. Det hade på prov tillverkats en del skor på länsfängelset i Härnösand. De var av gulaktigt läder och av snygg modell. Civil modell kan man säga. ”Djävla malajer att vara fin”, brukade vi få höra av de vapenföra. Men våra vardagskläder var sämre. Det var ut kasserade uniformer som malajerna fick slita ut. På ryggen till rocken fanns stämpen med blymönjefärg. Där stod det ”Kass”, vilket betydde att de var kasserade till vapenbruk. Även byxorna hade liknade stämpel. Vi fick även ut vardagskappor, som även de torde ha varit med i 30-åriga kriget. De var grön av ålder, och de användes aldrig av grabbar än då det var dåligt väder. För min del, som hade inomhusarbete, använde jag aldrig min kappa. Vi hade snygga söndagskappor.


Här är en bild på kökspersonalen vid de vapenföras kök. Man i mörk kostym var kökssergeanten Forselius. Så är det kökskorpral Boberg och kokfrun som lagade dietmat till sjukstugan. Vi med mörka rockar var maskinister i köket och jag  står längst till vänster.
Nr 5 från vänster bland de sittande, är Ernst Fastén från Strömbacka, nr 6 hette Per Träff och var från Hedvigsfors.


Första månaden låg vi i ordentliga järnsängar, och vi vid de vapenföras kök, låg ju i riktiga sängar den tid de vapenföra låg inne. Men på malajlägret skulle det komma ett Förplägnads-kompani, som skulle bo i de rum där malajerna fanns förut. Malajerna fick flytta upp på vinden. Där fick grabbarna ligga på golvet. Ja, madrasserna låg på golvet. Grabbarna fick ligga tre i bredd, sedan var det en planka på högkant och så ytterligare tre bäddar o.s.v. hela långa vinden. Omkring 1½ meter ovanför, fanns en liknande anordning. På andra sidan mittgången, fanns en liknande anordning.

Sedan de vapenföra åkte hem och köket stängdes, blev jag överförd som maskinist till sjukstugan. Det var rätt många som var sjuka och inte kunde åka hem. Den månaden hade jag det bra, och blev under tiden, liksom en kung, ”tämligen fet”. Men jag måste inta en nederslaf där uppe på vinden, där det krälade av löss. Under måltidsrasterna kunde man se malajerna hålla till i den inhägnade vedgården och plocka löss ur skjortorna. Men på mig kom inga löss, vad det nu kunde bero på. Men en gång har jag varit lusig, mera om det nedan. I sängkläderna där på malajvinden hade jag en tändsticksask med Mortalin i, det var bitar som det luktade formalin av. Möjligen gillade de små krypen inte den lukten. Det hände då en rolig historia. Det var ju förbjudet att ha sprit på logementet. En av grabbarna hade varit till stan och köpt två liter formalin för att dränka in sängkläderna med. Hur det var minns jag inte, men det kom till befälets öron att en beväring hade ett par liter i sitt skåp. Det blev undersökning av ett par kaptener som kom från ett annat håll. Alla skåpen måste öppnas och vi skulle stå intill dem. När de kom till skåpet med de två litrarna, fick grabben en utskällning, och sen han fick nog, drog han ur korken ur en flaska och satte den under näsan på en av kaptenerna, som drog i sig lukten av formalinet. Han hostade så han stod dubbel, och grabben stod bara och flinade. Då sade den andra kaptenen, att de blivit fel underrättade, och båda smet iväg rätt slokörade.

Under den tiden vi låg i lumpen, var det tre av grabbarna som blivit pappa, fast de ju var ogifta. Från prästen på hemorten, hade de fått ett papper som de skulle fylla i och erkänna faderskapet. De måste då gå in till fanjunkaren för att få namnteckningen bevittnad. Och det underliga var, att två st. var från Hudiksvall och en från Hälsingtuna. Fanjunkaren var religiös och en from och fredlig människa, och när den förste kom in, skrev han på sitt namn och stämpel, men när den andra kom efter någon vecka, sköt han upp glasögonen och tittade skarpt på grabben, men skrev på blanketten. Men då den tredje kom för att få sitt namn bevittnat, blev fanjunkaren nästan mållös. Men han undrade vad det var för ena horbockar från den trakten. Men visst skrev han på.

Det var en korpral från ett annat kompani, som sista månaden hade något arbete kvar på regementet. Han hette Ek, och han var med och hämtade oss i Hudiksvall, så jag kände honom. En gång då han skulle ha semester, ville han att även jag skulle begära permission och följa med honom hem.

”Jag har en fin syster må du tro och med henne kan du få ihopet”, menade han. Men Jag hade det ordnat på annat sätt i Hudik, så jag måste tacka nej för erbjudandet. Sedan de vapenföra åkt hem och Ek var kvar, söp han sig full en kväll. Han mötte då vår fanjunkare, som sade till Ek att gå till logementet och lägga sig. Men då blev Ek arg och skällde på vår fanjunkare. Följden blev, att han fick några ”gröna” som straff. D.v.s. att han fick sitta i mörk arrest en vecka på finkan på malajlägret.

Under hela tiden i de vapenföras kök, behövde vi inte gå vakt om nätterna men sista månaden på malajlägret, fick även jag gå vakt. När Ek satt i kurran och jag gick vakt, tog jag med ett stearinljus och satt inne hos Ek länge och pratade, och den som skulle ta törn efter mig, behövde inte stiga upp.


Vykort. Östersund matsalen

Det var en fanjunkare på 8-de kompaniet som varit uppkäftig mot sin kapten och fick straff. Men han behövde inte sitta på finkan utan satt i det rum där det var postkontor under den tid de vapenföra låg inne. Där fanns fönster som var öppningsbara, så har han önskat sticka iväg, så har det gått bra. Men han hade ju sin karriär att tänka på. En kväll var jag en bland dem som skulle gå vakt om honom. Jag gick på kl. 8 och skulle gå där i två timmar. Fanjunkaren öppnade dörren och sade att han väntade besök av sin hustru. Sedan hon kom, lade jag mig ute i förstugan framför dörren och somnade. Jag tänkte att om någon öppnade dörren, så måste jag flytta på mig. Jag sov till 12-draget och gick sedan och väckte den som skulle byta av mig. Hur det gick med frugan vet jag ej, men hon måste väl sticka iväg innan det blev ljust.

Där uppe på malajvinden blev en kamrat sjuk. Han fick som vanligt Kina kapslar, som gavs för alla möjliga sjukdomar, t.o.m. för skoskav. Till slut måste han sändas till lasarettet i Östersund, dit han kom för sent och avled där. Han hade fått blödande magsår. Han begravdes i Östersund och jag kom med i den grupp som skulle representera kompaniet. Vi fick då mössor med plymer och var grann värre. Den avlidne hette Flykt, och var en fin och trevlig grabb.

Under sista månaden skulle vi få bada, men då måste vi gå till Artilleriet i Östersund. Där fanns finsk bastu. Malajerna hade inte blivit så mycket drillade exercis, så det var besvärligt att förstå kommandoord. Vi kom in på kaserngården genom en grind, men vid uppställningen för avfärd, skulle vi gå ut genom en annan grind, och då sergeanten befallde höger om, så gick en del till vänster, då de trodde att vi skulle gå ut samma väg vi kom. Det blev en enda röra där på kaserngården och grabbar på kompaniet där, som såg tillställningen, gapskrattade. Då jag tillhörde de som gick rätt, tyckte jag synd om sergeanten, som fick ta stöten.

När de vapenföra fick resa hem, var det en yngling som fick krypa in i finkan på de vapenföras läger. Han hade bondat till Östersund en natt.

Det var en malaj som gick vakt vid finkan, dit det bars mat från Östra E. En kväll knackade han på dörren, och då vakten öppnade, föreslog fången, som hette Lillja, att de två skulle gå till gästgivargården i närheten, och dricka kaffe. Och de följdes åt dit. Sedan kröp han åter in i finkan. Han var anställd vid järnvägen. En gång i Dalarna stack han ut kroppen utanför en vagn, för att göra ett tecken åt lokföraren. Det stod en stolpe så nära spåret att han slog huvudet i den och avled omedelbart.

En beväring från Ljusdal, vars namn jag nu glömt, hade dåvarande ”Nya samhället”, nu ”Dagbladet” i Sundsvall, på logementet. En löjtnant fick se det och förklarade, att det var förbjudet att ha socialisttidningar i logementet. Senare en dag skulle de öva semaforering och den ovan omtalade löjtnanten stod några hundra meter bort och skrev det grabbarna slog. När det blev ljusdalsynglingens tur att semaforera med de två flaggorna, slog han bara ordet ”Socialist”. Löjtnanten fick skriva hela sidor med detta ord, vilket ju inte var straffbart.

När vi skulle starta i de vapenföras kök, var avloppet därifrån fruset. Kökskorpralen hade dagen till ära tagit några dragnaglar och var rätt glad i hågen. När vi stod och resonerade om hur vi skulle få hål i avloppsledningen, sade jag: Om vi kunde få tag i en katt att stoppa ned i avloppet, så grävde han sig nog snart ut. Det trodde kökssergeanten inte på. Då sade jag: ”När vi oljade stuprör invändigt, innan vi satte upp dem, stoppade vi en katt i linoljan och lät katten krypa genom stupröret”. Då förstod han att jag skojade och kom i ett hejdlöst skratt. Men med lut och hetvatten, fick vi bort isen i röret. Jämtarna har ju ett eget språk, och de sade att röret var ”spekt”. Bron kallades för ”Brua”, och flickorna hette ”Storser” och grabbar kallades för ”Stret”. Första veckan vi låg inne, kom en jämte och sade till mig: ”Har du sett hur brua ser ut”. Då frågade jag: ”Är det bröllop i närheten?” Men till slut kom vi på att det var den isiga bron han menade. När de såg en snygg flicka, sade de: ”Titta ocken graan storse!” När de talade om en sergeant, sade de sergeanta, liksom om det varit ett fruntimmer.

Jo, nu minns jag namnet på ynglingen från Ljusdal. Han hette Erland Norström. Han är nog död nu.

Sista böndagen före hemresan, tog vår fanjunkare ut en fotograf för att vi skulle få ett foto av kompaniet, med befäl och allt. Med oss hade vi en skräddare från Delsbo, som även åkt med cirkus som Pelle-Jöns. Han hade nästan vitt hår och vitt skägg. Framtill hade han så långt hår, att det räckte ned på halsen baktill. När han slängde till med huvudet, flög håret framåt, och gick ihop med skägget. Då såg han hemsk ut. När vi nu var uppställda för fotografering, ställde sig dellbon snett bakom fanjunkaren, och just när fotografen skulle trycka på utlösaren, slängde skräddaren fram håret. När fanjunkaren fick ut provkortet, rev han det i bitar och förbjöd fotografen att släppa ut detta fotografi. Det var synd att det blev sådär. Det hade varit roligt att ha ett foto av malajkamraterna.


Beväringsfoto från Frösön 1909

När vi blev uppställda för hemresa, gick ej fanjunkaren ut och avtackade oss, och det förstår jag. Dagen före, fick vi lämna in sängkläder och allt, och det var meningen att vi skulle ligga på bara golvet den natten. Men den natten blev det intet sova av. En del hade köpt sprit och blev berusade. Fanjunkaren hade sitt sovrum i samma kasern, och jag förstår att han inte fick en blund i ögonen den natten. Han hade uppdragit till sergeanten att avtacka kompaniet.

När vi skulle skiljas från jämtarna och härjedalingarna vid Östersunds station, kom en grabb från Härjedalen och sade: ”Vad heter du mer än plåtis ifall jag skulle skriva till dig”. Då jag då var plåtslagare, kallades jag bara för 59 Plåtis. 59 var mitt kompaninummer. Han blev litet lång i synen när han fick veta vad jag hette. Grabben tillhörde ju inte de klokaste.

Nu är nog nästan alla kamraterna döda, men det finns en ”grabb” som bor på Frösön, som jag har brevväxlat med, men nu är det nog ett år sedan jag fick brev från honom.

Ossian  Friberg 1969

P.S. Beträffande löss, så en gång när vi arbetade i Iggesund, och gick hem till stan på lördagskvällar, sade en gång kamraterna i stan, att det under veckan legat en ”resande” gesäll i min säng en natt. Vi höll på att lägga plåttak på disponent Hidlings växthus där ute på Iggesund. På måndagen kände jag att det stack så underligt i kalsongerna, så jag gick bort till skogen för att undersöka hur det låg till. Jag fann då att jag fått lus på kroppen. Det var en kuslig känsla och det var nära att jag hoppat i strömmen från ”Gröna bron”, när vi gick på ”Mojsen” och spisade. En natt ringde det i vällingklockan som satt på snickeriverkstaden. Vi förstod att det var eldsvåda. Min kamrat ville att vi skulle klä oss och gå ut för att se vart det brann. Men jag tänkte att det vore bra att en stund bli ensam med mina löss, så jag sade, att jag hade ont i huvudet och ville inte stiga upp. Men min kamrat klädde sig och gick ut.

Då drog jag av mig underkläderna och lindade in dom i en tidning, och satte på mig nya underkläder, som vi alltid hade med oss. Jag dräpte de kusar jag hittade i sängen, och sedan såg jag inte till en enda lus.

När min kamrat kom åter, talade han om att det tagit eld i en del kablar i den kraftstation som fanns mitt emot träsliperiet.
D.S.

Ossian  Friberg

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare,  mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo, eller Swisha till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


 Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *