Hudiksvall på 1910-talet

Ossian Friberg föddes i Moviken den 16/6 1887. Gift 9/4 1910 med Anna Karlsson född 10/2 1891 i Skön, Västernorrland. Han blev änkeman 1/8 1974, och avled i Bollnäs den 2/4 1978.
Han var en mycket minnesgod person som hade den goda egenskapen att han också kunde skriva ner och dela med sig av sina minnen. Trots att han lämnade hemorten som tonåring höll han en livlig korrespondens med sina gamla skol- och arbetskamrater under hela livet. För undertecknad har Ossian Fribergs skrifter och bilder varit en stor inspirations- och faktakälla att ösa ur. Alla hans skrifter och korrespondens finns bevarade i 25 pärmar på Arkiv Gävleborg i Gävle.

Den kopierade texten har renskrivits av Viveca Sundberg


Följ oss på Facebook, och dela gärna den här sidan med dina vänner


Gillar du den här sidan, glöm då inte att klicka på Gilla-knappen. Tack!


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

Upplevelser under 10-års perioden 1910-1920

 

Efter långa förberedelser beslutades det att bygga ett nytt läroverk i Hudiksvall. Det gamla läroverket efter Storgatan hade med åren blivit både trångt och omodernt. Men från denna läroanstalt har många stora män gått ut ifrån med den vita mössan på huvudet. Bl.a. Natan Söderblom.

Stadsfullmäktige utsåg en byggnadskommitté, som fick i uppdrag att föreslå en lämplig plats för det nya läroverket och efter olika förslag, beslöts det att förlägga läroanstalten på den s.k. Håstasveden. En lämplig plats med fri utsikt ut över Storfjärden och för de som kom sjövägen till Hudiksvall blev det nya läroverket ett ståtligt blickfång.

Till byggnadskommitté valdes rektor Karl Nordlund, bankdirektör O. W. Hägg, byggmästare P. Nilsson, fotograf J. O. Wiklund och f. bankkamrer A. Johansson, med Häradshövding C. Grahl-Flodin och v. konsul E. Lindberg som suppleanter.

Den 16 juli 1909 undertecknades byggnadskontrakt med huvudentreprenören, byggmästarfirman J. G. Fryklund och den 22 juli samma år tog arbetet sin början, under ledning av byggnadsverkmästaren Anders Lindén, vilken under hela byggnadstiden innehade befattningen, även sedan byggnadsfirman gick i konkurs.

Den 4 augusti samma år avbröts arbetet på grund av den då inträffade storstrejken. Den 20 november samma år firades en grundläggningshögtidlighet. Samtidigt inlades i grundmurens inre hörn mot norr, en låda av bly med diverse handlingar om läroverkets historia i Hudiksvall samt en förteckning över stadens förtroendemän och ett antal då gångbara mynt i vårt land.

För oss plåtslagare blev det ett vinterarbete på det besvärliga taket. Det blåste kalla vindar utifrån Storfjärden och som arbetet mest bestod av s.k. garneringsarbete, var det inte något att hålla kroppsvärmen på. Svårast var det om händerna. Det gick inte att använda vantar då man skulle hålla i plåtsaxen och andra verktyg. Vi kom på att köpa fingervantar som vi klippte bort fingrarna på. Handen var skyddad, vilket gjorde att inte handen i övrigt blev stelfrusen. Även om de släta takytorna belades med taktegel, förekom mycket plåtarbete. Bl.a. skulle det vara takrännor runt om. Det utfördes s.k. gesimsrännor, som är breda och gångbara. Förut fanns bara en fastighet i stan som hade liknande rännor. Det var sparbankshuset, på vars tak vi ”låg” vintern 1904 — 1905. Men det var en viss skillnad. Rännorna på bankhuset låg ovanpå väggbandet, under det att rännorna på läroverket låg utanför väggbandet i särskilda lådor av trä.

Arbetet på bygget pågick under den ljusa tiden av dagen. Morgon och kväll arbetade vi på verkstaden.

En söndag medan vi arbetade på läroverkets tak, gifte sig min kamrat och min hustru och jag var med på bröllopet. Dagen därpå kom min kamrat och klagade över att hans brud fick tandvärk på kvällen och gick uppe hela natten med en ylleduk om huvudet. Men någon månad senare berättade han, att det inte var så farligt med tandvärken. Det var bara så, att hon var rädd för att gå i säng med en karl, detta efter tre års förlovningstid.

Byggnadstiden blev fördröjd på grund av att byggnadsfirman gick i konkurs, och det tog sin tid innan byggnadsfirmans borgesman åtog sig att bygga färdigt, men den 18 november 1911 invigdes det nya läroverket med en stor högtidlighet, där även gamla läroverkets elever deltog. Under invigningen föredrogs en kantat, skriven av Alfred Jensen och tonsatt av kyrkoorganisten i Hudiksvall Edw. Rendahl. Sista strofen, som utfördes av en blandad kör och en gosskör lyder:

”Så vilja vi vandra i fädernas spår
allt högre på bildningens bana.
Vi tro, att den ljusnande framtid är vår
och höja vår blågula fana.
I träden vid Ljusnans och Dellarnas strand,
i böljor, som kusterna löga.
Det susar och brusar en sång om vårt land
det gamla, det fria, det höga”.

 


Sommaren 1910 byggde Hudiksvalls sångarförbund ett sångartempel eller en sångarpaviljong, vad man kan kalla byggnaden på Köpmanberget i Hudiksvall. Min läromästare fick i uppdrag att utföra plåtarbetet och han satte mig att utföra det. Det var ett rätt svårt arbete på grund av att takets övre del buktade sig utåt under det att nedre delen svängde inåt. På den övre delen måste de stående falsarna sträckas under det att de på den nedre delen måste krympas.

När plåtarbetet på själva taket var färdigt, måste min läromästare resa till Stockholm i ett ärende. Taket skulle avslutas med en prydnad i form av en glob eller en kula, men detta arbete trodde mäster kunde få bero tills han kom hem. Men sedan han rest, kom arkitekten Frey Bergslund, som ritat paviljongen och krävde att arbetet med kulan måste påbörjas. Jag var då ännu inte utlärd och stod tvekande, men arkitekten menade, att jag nog klarade av jobbet. Och då var det bara att sätta igång. Jag klippte till åtta sektioner av zinkplåt som jag hamrade upp så att de fick den form kulan skulle ha. Sedan lödde jag ihop sektionerna till en kula. Kulan skulle ”bandas” på fyra sidor, utifrån och ned och ett band runt kulan vågrätt. Banden täckte över lödskarvarna. Kulan skulle vila på fyra svängda konsoler, vilka det även var mycket arbete på.

Hela arbetet var färdigt när mäster kom hem. Han synade arbetet från alla sidor och då han inte sade något, förstod jag att han godkände det. Var det något han inte gillade, brukade han säga: ”Vi brukar inte göra så här på den här verkstan”. Han brukade ta pincenén i handen och föra den fram och åter mellan ögat och föremålet, för att få en förstorad synpunkt.

När sångarpaviljongen skulle invigas förekom tal och sång, och som jag själv tillhörde sångarförbundet, var det liksom att stå under ”eget tak” och sjunga.

Sångarförbundet i Hudiksvall. Ossian Friberg under pilen långt bak.


Jag hade fått använda detta arbete som gesällprov, men jag ville utföra något som jag fick behålla. I en möbelkatalog såg jag en bild av ett väggskåp som hade ett utrymme med dörr och en öppen avdelning. Denna bild förstorade jag på ett stort papper. Jag lade papperet på golvet och låg och ritade, i saknad av ett nog stort bord, nygift som man var.

Jag visste att om man önskade bli gesäll, skulle detta anmälas till hantverksföreningen, som skulle utse en representant, som följde arbetets gång med gesällprovet. Men som jag inte i förväg visste om arbetet skulle kunna godkännas som gesällstyck fick det bero. Men sedan allt var klart, undrade jag med mäster om jag kunde använda detta arbete som gesällprov. Han talade med hantverksföreningens ordförande, och som jag kände honom väl, gick det bra. Ordförande i hantverksföreningen då var kopparslagarmästare Verner Lindfors.

Den 1 maj 1911 höll Hudiksvalls fabriks- och hantverksförening, som det hette, sitt årsmöte på rådhussalen i Sparbankshuset och jag blev anmodad att där uppvisa mitt gesällstyck. Jag hade polerat zinkplåten så den lyste lång väg och sedan jag hängt upp skåpet i förrummet, gav jag det en sista överhalning med en putsduk, som jag hade i fickan för att få bort ev. märken efter händerna. Arbetet synades från alla sidor och nerifrån och ovanpå, och tydligen utföll det till belåtenhet, ty efter att ha blivit inkallad till mötet, tilldelades jag föreningens silvermedalj ”för berömligt välgjort arbetsprov”. Silver var högsta utmärkelsen. Och jag liksom andra gesäller, erhöll en gesällbok, där alla arbetsbetyg skulle inskrivas och så ett gesälldiplom, vederbörligt utskrivet av föreningens styrelse. Alla dessa namns ägare är nu döda för länge sedan. Diplomet sitter på väggen framför där jag sitter och skriver och det är särskilt intressant, då jag med åren lämnade yrket. Gesällprovet sitter här till vänster om mig och jag tycker, att det är litet underligt att jag tillverkat denna sak, som jag senare svartoxiderade, på grund av att zinkplåt med åren blir grå och ful. Ja, det var 1911.

Det talas om ”studentens lyckliga dagar”, men jag försäkrar att ingen student kunde känna sig gladare än jag, då jag bar hem mitt gesällstycke. Nu fick jag säga Du till gesällerna och mäster, som förut sagt Du till mig, kallade mig nu i förnamn. Man hade fått ett visst människovärde.

Pingsten 1912
Under pingsten 1912 höll Bleck- och plåtslagarförbundet sin kongress i Stockholm och jag blev vald som ombud från Hudiksvall. Vid avresan från stan inträffade det en ledsam historia. När jag stod vid stationen och väntade på tågets avgång, fick jag se att fattigvårdsstyrelsens ordf. och v. ordf. kom gående med vår lärpojk på verkstaden. Han hade blivit sinnessjuk och skulle nu fraktas till ett hospital i Uppsala. Jag gick bakom en vagn för att inte Erik, som han hette, skulle få syn på mig, ty då hade han säkert försökt att slita sig loss från sina vaktare. När tåget stannade i Uppsala, såg jag när de gick med Erik på väg till hospitalet.

Ynglingen Erik var från Njutånger. När han började som lärling på ”vår” verkstad, ordnade mäster med ett rum åt honom hos en änka. Rum är ju inte rätta ordet. Han fick ligga där i köket om nätterna och om dagarna disponerade hon köket själv, så Erik fick gå och driva på stan till dess att det blev kväll. Änkan var pingstvän och i hennes kammare hölls det möten halva nätterna och där förekom höga böner och rop, så Erik fick ej den sömn han behövde. Jag hade honom som hjälpare i arbetet och jag såg att det inte var bra ställt med honom. En dag föreslog jag mäster att låta Erik komma till en läkare, men mäster sade: ”Han ska få gå hem tidigt och sova, så blir han nog bra tills i morgon”. Lördagen samma vecka sände mäster Erik till en kund med en räkning. När han kom tillbaka till verkstaden, ropade han: ”Nu har jag sett Jesus!” Då sade mäster bara: ”Du ska inte skoja om heliga ting”, och mer blev det inte.

En morgon hade Erik stigit upp klockan 5 på morgonen, och med ett glas i handen som han satte upp i luften, gick han och ropade: ”Bort med rusdryckerna!” Själv hade han aldrig smakat sprit. Tydligen kände han på sig att allt inte var bra, ty han gick upp till lasarettet och ringde på porten för att få träffa en läkare. Sedan han blev undersökt, ringde läkaren till polisen, som kom och hämtade Erik och förde honom till fattiggården.

Målare, plåtslagare och sotare hade yrkesvisslingar och även Pesarna, som läroverkspojkarna kallades, hade en vissling som var rätt lika som plåtslagarnas. En dag hade Erik hört en sådan vissling och fick för sig att det var jag som visslade på honom. Han hann ända bort till Hälsingtuna innan personal från vårdhemmet hann i fatt honom. Han påstod då att jag visslat på honom och att jag behövde hans hjälp. Sedan fick han sitta inlåst i ett rum, tills han nu sändes till ett hospital i Uppsala.

Efter några år kom Erik åter hem till stan och var rätt bra, men något barnslig och snäll som förut. Erik såg bra ut och kallades för ”Fagra Erik”. En lördagseftermiddag mötte jag och min hustru Erik på stan. Då bar han på en påse med frukt och så visade han oss två guldringar. Han berättade att han var på väg till en flicka i Rogsta socken för att förlova sig. Vi hade aldrig hört att han hade någon fästmö, men han sade att han en lördag ute i folkparken träffat en flicka som föreslagit att de skulle i första hand förlova sig. Och nu var han på väg dit.

Dagen därpå d.v.s. under söndagen kom han hem till oss och undrade om vi ville köpa guldringarna. Han berättade, att han under natten märkt att flickan var gravid. Då steg han upp ur sängen, klädde sig och gick till stan. Tydligen önskade flickan få en far till sitt väntande barn.

Så kom Erik till ett stationssamhälle mellan Kilafors och Söderhamn. Hos en änka som ägde en liten fastighet, fick han hyra ett rum i uthuset, där han ordnade till en verkstad. Han även bodde och spisade hos den gamla kvinnan, som lovade att Erik skulle få det hon ägde efter sin död, om han ville såga och hugga hennes ved och skotta snö om vintrarna. Men de förstod ej att skriva något, så när änkan avled kom barnen, som förut aldrig varit synliga och tog hand om det hela. När Erik talade om att han blivit lovad att få ärva, fick han gå från verkstaden och allt. Det gick då hastigt utför för Erik. Det blev inte någon ordning med mat och sådant. Han gick i affärerna och köpte limpa och korv. Efter en tid var Erik död. Ja, det var sagan om Erik.

Jag återgår till att berätta om Bleck- och plåtslagarkongressen. Jag blev litet förlägen då jag fick se så många välklädda och kunniga plåtslagare. Det trodde jag inte fanns. Man var van att se gesäller som gick i samma rigg söndag och vardag och sällan var nyktra.

Jag har ett minne från denna kongress som jag brukar se på ibland. Det togs ett foto på den trappa som går ned från Vallingatan till Torsgatan.

Jag brukar ofta se på detta 56-åriga fotografi, och som jag nog var den yngste deltagaren, räknar jag med att alla som är med på fotot nu är döda. Det har tagits många kongressfoton vid denna trappa vid Torsgatan.


Hudiksvall. Plåtslagaregesäller. Längst till höger står Ossian Friberg. Foto, omkr. 1910.

På hösten 1912 fick min läromästare beställning på två stora fotogenbehållare. Den största var på 2×2½ meter och två meter hög. Den andra var något mindre. Då det var för stora att tillverka i verkstaden, höll jag till på verkstadsgården när jag tillverkade dem. Det var en handlare Carl Östling i Bergsjö som skulle ha dem. De fraktades efter Bergsjöbanan till beställaren, men genom någon vårdslöshet hade behållarna misshandlats så att lödningen i en del falser brustit så de blev otäta. Jag blev då uppsänd till Bergsjö för att löda om falsarna. Jag både bodde och spisade hos handlarfamiljen, som var mycket trevliga och vänliga människor.

Då föreslog handlare Östling att jag skulle öppna verkstad i Bergsjö. Godtemplarlogen ägde en finka som jag kunde få hyra som verkstad. Det var så, att ordenshuset förut varit tingshus, därför fanns en finka. Det behövdes en vaktmästare vid ordenshuset, och om jag ville åtaga mig detta arbete så skulle jag få fri bostad där.

Medicinstyrelsen hade beslutat att bygga ett blåbärstorkeri i Bergsjö och handlare Östling skulle ha överinseendet av byggnationen och driften. Om jag flyttade dit skulle jag få plåtarbetet vid torkeriet. Det behövdes långa och grova plåtrör från eldningsugnen, för uppvärmning av torkrummet. Erbjudandet var ju rätt förmånligt, så jag beslöt att antaga erbjudandet.

Det svåra var nu att säga upp sig hos min läromästare, där jag arbetat under nio år. Jag gick och gruvade mig länge. Med så inträffade det en händelse som för mig blev en hjälp. Det byggdes en kraftstation i Porjus under åren 1912-1913. Plåtslagarmästare Söderberg i Ljusdal och min läromästare hade tillsammans inlämnat ett anbud på plåtarbetet vid kraftstationen och fått det. På grund av de fyllebråk som förekommit ibland byggnadsarbetarna, hade i arbetskontraktet införts en passus, att de plåtslagare som skulle utföra arbetet på kraftbygget, måste vara helnyktra. De båda plåtslagarmästare hade räknat med att sända dit mig. En dag blev jag inkallad på mästers kontor för att han skulle delgiva mig deras beslut. Jag måste då tala om att jag tänkte öppna egen verkstad i Bergsjö. Mäster satt och höll en klockkedja i handen. När han fick veta mitt beslut, slängde han klockkedjan i väggen så att länkarna rullade ut över golvet. Han sade då bara: ”Ja, då är det inte mer att resonera om”. Men sedan sinnesutbrottet gått över, var han lika korrekt som förut. Jag gillade honom.

Mäster var Stockholmare och hade lärt yrket där. När nya kyrkan byggdes i Enånger i Hälsingland, fick hans läromästare kopparslagararbetet på kyrktornen, som min läromästare fick utföra, och sedan det var färdigt startade han en egen verkstad i Åvik, som då gränsade till Hudiksvall, men tillhörde på den tiden Hälsingtuna socken. Sedan en del år tillhör Åvik Hudiksvall.

På våren 1913 flyttade jag alltså med hustru och en dotter till Bergsjö. Finkan som innehöll fyra celler och en lång korridor, lämpade sig bra till verkstad, sedan jag ordnat med värme där. Bostaden på ordenshuset bestod av rum och kök. Rummen var rätt stora. Eftersom jag hade arbetet med rören till blåbärstorkeriet, hade jag även arbete de första månaderna, vilket var en fördel innan man blev känd och inarbetad.

Men året därpå d.v.s. 1914 bröt första världskriget ut. Priserna på alla varor man behövde i yrket steg våldsamt. Varenda gång man kom till järnboden var det nya priser. Vanligt lödtenn som förut kostat omkring tre till fyra kronor kilot, gick upp till över 30 kronor. Det fanns då s.k. Gulascher, som reste omkring och uppköpte alla möjliga förbrukningsvaror och även ransonerade varor, som de reste till Stockholm och sålde och tjänade stora slantar. Därför uppstod det brist på mycket som folk behövde.

Den politiska verksamheten blev rätt livlig och det spekulerades om ett kommande krig. Den verksamheten leddes säkert utrikes ifrån. Så var det nog även med ”Bondetåget”. ”Bönderna” skulle uppvakta kungen för att han skulle bli i tillfälle att tala om ”min här och min flotta”.

Förstärkta till kropp och själ reste ”bönderna” hem från Stockholm för att var och en på sin ort, allt efter förmåga avlämna rapport om Stockholmsresan, och så beslöts det att hålla ett åminnelsemöte i Bergsjö. Närmast var det högerorienterade som stod för detta möte, som skulle hållas på ordenshuset i Bergsjö en söndag.

Veckan före kom det ett meddelande att Kata Dahlström skulle komma till Bergsjö för att hålla ett föredrag på lördagskväll före högermötet. På söndagen skulle hon hålla ett föredrag i Hassela kyrkby. Det låg liksom i luften att det skulle bli något extra under detta högermöte, så hasselaborna ville få vara med. Och då Kata Dahlström nog inte hade något emot att få vara med på högermötet på söndagen, beslöts att Kata skulle tala i Hassela på lördag och vara i Bergsjö på söndag.

I Hassela träffade Kata prosten Mattson. Han besökte hennes föredrag. De var gamla bekanta efter många kämpatag vid politiska möten, men de var goda vänner. Kata Dahlström var ju även religiös, fast hon hyllade en s.k. främmande religion, som ej heller prosten stod främmande för. Eftersom även prosten Mattson även skulle besöka jubelmötet i Bergsjö dagen därpå inbjöd han Kata att få åka med honom.

Eftersom jag bodde nära stationen, fick jag i uppdrag att möta henne vid tåget. Jag hade beställt ett rum åt henne på hotellet så att hon kunde få vila något innan hon reste till Hassela. Hon kom närmast från norra Sverige, där hon hållit föredrag för rallare, som hon älskade. Men Kata var ledsen över att hennes kraftmedicin tagit slut. Den hette Sanatogen. Jag lovade uppsöka apoteket för att höra om de förde denna medicin, och det gjorde de. När jag kom åter med flaskan, satte hon upp den i luften och utropade: ”Detta är mitt livselixir”!

Så kom söndagen. Som vaktmästare för lokalen där högermötet skulle hållas, satte jag fram ett stort bord för ev. journalister.

Som talare hade anskaffats folkskolläraren Holmén från Ljusdal, vilken höll ett mycket lov samt föredrag. Under det han talade, kom Kata Dahlström intågande i lokalen och gick fram till konferensbordet och presenterade sig för de samlade journalisterna. När åhörarna fick se Kata Dahlström gick det som ett sus i lokalen: ”K a t a”!

Efter Holméns föredrag skulle det bli diskussion och en handlare, som stod längst ned på högerns valsedel, blev föreslagen och vald som ordförande.

De frisinnade i Bergsjö hade föreslagit Arbetarkommunen att gå fram med en gemensam resolution, ifall högern kom med en sådan. De frisinnade i Bergsjö var mycket radikala och högern var deras stora fiende. De frisinnade representerades av bankdirektör J. Söderlund, bankkamrer Ivan Larsson och handlaren Carl Östling. Alla var svåra debattörer och Ivan Larsson som var kommunalordförande, var svår att få som motståndare. Han var även farlig som ordförande, ty han ledde en fråga dit han ville. Ivan Larsson sade att det var 2½ präst närvarande. Han räknade den snälle prosten Pontén i Bergsjö som en halv präst i politiskt hänseende. De två övriga var kyrkoherdarna i Hassela och Gnarp.

Det blev en hård debatt om den dåvarande politiken. Från vänsterhåll stred de tre frisinnade och Kata Dahlström från samma barrikad. Prosten i Gnarp lämnade ofta blottor på sig, där Kata inte var sen att sätta in sina stötar. Prosten Mattson från Hassela var mer försiktig. Han började med att säga: ”Fru Dahlström har alldeles rätt”, men sedan vände han på frågan och gav henne vänskapliga men hårda nyp.

Så lade mötesanordnarna fram ett förslag till uttalande och då lade även Ivan Larsson fram vänsterns förslag. Jag vill minnas att det var redaktör Bergström på Hudiksvallsposten, som lade fram högerns förslag till uttalande. Högerförslaget gick ut på, att vid ett ev. krig skulle Sverige stå på Tysklands sida. Vänsterförslaget gick ut på, att om Sverige blev anfallet, skulle svenskarna som en man försvara fosterlandet.

Så framställde ordförande proposition på de båda förslagen. Efter att ha lyssnat på de olika ja- och nej ropen, förklarade han att: ”jag anser Ivan Larssons förslag vara med övervägande nej avslaget”. Det ropades på omröstning och röstavläsning, och det hade ordföranden intet emot. Då begärde Ivan Larsson ordet i en ordningsfråga, men ordförande förklarade att diskussionen var avslutad. Då gick Holmén fram till ordförande och påpekade, att i en ordningsfråga hade Ivan Larsson rätt att få yttra sig. Och så fick han ordet och sade: ”Förklara nu då inte förslaget med nej avslaget”. Den värdige ordföranden förklarade i all sin oskuld: ”Det kommer an på hur det blir det”. Då blev det oroligt i bänkarna och en del av publiken ropade på Bergsjömål: ”Avsätt ordföran”! Då gick Holmén fram och frågade vilken mötet önskade sig som ordförande. Då ropades det: ”Kata”. Holmén bad då Kata Dahlström att inta ordförandeplatsen. I sitt nervösa tillstånd gjorde även hon ett fel. Hon frågade: ”Godkännes Högerns eller Vänsterns förslag till Uttalande”? Då steg Ivan Larsson upp och sade: ”Det där var en dubbelfråga som det varken går att svara ja eller nej på”. Då sade Kata: ”Ursäkta mig, jag tror att jag blivit tokig jag med”, och så framställde hon på vanligt sätt. Jag har glömt röstsiffrorna, men det var nog omkring 70% för vänsterns förslag. Innan Kata steg ned från podiet sade hon: ”I kväll klockan 7 ska jag hålla ett föredrag i denna lokal om storsvenskarnas bedrifter i detta land”.

Under hennes föredrag höll väggarna i lokalen på att sprängas. Det var meningen att ta 50 öre i inträde till Katas föredrag, men folk bara trängde på för att få komma in. Sedan fick vederbörande gå i bänkarna och ta upp avgiften, och det blev inte någon förlust. Många slängde fram en krona i glädjen att ha fått sittplats. Många stod efter väggarna och det satt folk runt podiet där Kata stod. Hon började med att säga: ”Mycket har jag varit med om i mitt äventyrliga liv, men att jag skulle komma att sitta som ordförande vid ett högermöte, har jag aldrig kunnat drömma om”.

Så bröt kriget ut 1914. I Sverige förbereddes en ev. mobilisering. Vid de olika landsfiskalsdistrikten ordnades det med mobiliseringsombud, som skulle åka ut med inkallelseorder. I Hassela fanns det inte något landsfiskalskontor utan mobiliseringsombuden dit utsågs av landsfiskalen i Bergsjö och som kvalificerad malaj, utsåg han mig som mobiliseringsombud i Hassela. Det stod en häst och en kusk till mitt förfogande dag och natt.

En kväll ringde landsfiskalen att det var bäst att vara beredd, ty han hade hört att något var i görningen. Det hela var ju mycket hemligt, men landsfiskalerna underrättade varandra om det de visste. En kväll senare ringde åter landsfiskalen och förklarade, att det var bäst att ligga med byxorna på under kommande natt, ty nu var något i görningen. På kvällen gick jag ut och såg bort mot landsvägen som kommer från Hudiksvall, och i mörkret såg jag två billyktor komma med god fart, och när bilen kom fram till kyrkbyn, svängde den in på Länsmansgården. Då, innan landsfiskalen hann ringa, infann jag mig. Det fanns några mobiliseringsombud även för Bergsjö socken och de fick sina konvolut och fick först åka iväg på cykel. Själv fick jag ett konvolut med kuvert till två personer i Hassela. Det ena skulle en person ha som bodde nära gränsen mellan Bergsjö och Hassela. Det andra kuvertet skulle gästgivaren i Hassela kyrkby ha.

Då vi, min kusk och jag reste genom byarna i Bergsjö, såg vi hur det tändes ljus i stugorna bortikring. Vi förstod då att sockenombuden redan var där och knackade på dörrarna.

När vi kom fram till gästgivargården, var där rätt mycket folk ute på gårdsplanen. Ryktet om att något var i görningen hade även nått dit. Alla strövade in i det stora uppackningsrummet för att få veta vilka som blivit inkallade. När gästgivaren öppnade sitt kuvert, fanns där bara ett namn på en person som skulle inkallas. När han såg vilken han skulle överlämna mobiliseringsordern till sade han: ”Nu vet jag vad jag har att göra ett par dagar”. Den han skulle lämna inkallelsen till, bodde långt upp i Hassela socken ända upp vid Medelpadsgränsen. När någon frågade vad den person hette som var inkallad, läste gästgivaren upp namnet. Då steg en yngling upp och sade: ”De där är ju jag”. Ynglingen arbetade vid flottningen och just då höll de på med timmerflottningen över Hasselasjön. Gästgivaren blev så glad att han befallde kökspersonalen att ta fram stora kaffepannan, som bara användes under bröllop och begravningar och koka den full med kaffe. Det fanns inte så mycket kaffebröd på lager men de som ville ha smörgås fick det. Sedan bjöd gästgivaren på både cigarrer och cigaretter, allt efter smak och tycke.

Sedan vår häst fått foder och vila, vände vi om hem till Bergsjö, då höstsolens första morgonstrålar syntes över trädtopparna.

Nu var det hela bara en provmobilisering. Det var andraårsbeväringen som på detta sätt inkallades till repetitionsövning. En tid senare ringde det i kyrkklockorna. Jag hade aldrig förut hört att kyrkklockorna sänt ut så vemodiga toner. Jag var ute på Storsjön och metade, och jag blev förtvivlad över tanken, att nu var Sverige indraget i kriget. Jag slängde både metspöet och maskburken i sjön och sökte mig upp till den plats där affischer spikades upp. Men även nu var det fråga om en provmobilisering. De som nu var inkallade skulle omedelbart meddela tid då de fick del av affischens budskap. När by- och sockenombuden av landsfiskalen tog emot konvoluten, skulle det kvitteras med tidpunkt och allt och lika när man avlämnade det.

År 1915 var ett dåligt år i ekonomiskt hänseende. Folk drog sig för att beställa arbeten som det gick att uppskjuta. En del arbeten till bolag hjälpte upp något. Jag kom på tanken att upphöra med verkstaden. Det fanns en kemisk fabrik i Söderhamn som inköptes och flyttades till Hudiksvall. Vilka som stod bakom köpet och flyttningen var då inte känt. Fabriken installerades i lediga fabrikslokaler på Varvet i Hudiksvall, som stod tomma sedan textilfabriken upphörde. Den fabriken brann år 1911 och förorsakade en förlust på 400 000 kronor, En smäll som fabriken inte överlevde.

Edgrens kemiska fabrik, var namnet på den fabrik som flyttades från Söderhamn till Hudiksvall. Tvål- och såptillverkningen startades omedelbart och jag sökte arbete som plåtslagare och reparatör vid fabriken och fick även arbete. Det var år 1916, och nog fanns det arbete. Fabrikens plåttak var misskötta och måste lagas och målas. Det kom nya maskiner för tvåltillverkningen, som skulle uppmonteras.

Så började det anlända stora plåtlådor från Tyskland. Vad de skulle användas till visste inte någon. Det kom två militärkaptener till fabriken. De var kusiner. En blev disponent och den andre v. sådan. Mycket trevliga människor för övrigt, som jag kom att ha mycket samarbete med. Vice disponenten var optimist om framtiden och sade en gång att våra hjässor skulle gråna samtidigt i tjänsten. Men så blev det ej, som kommer att framgå av denna berättelse.

Det kom en ingenjör från Tyskland som skulle leda arbetet med att inplacera dessa plåtlådor. Det drogs en elektrisk jordkabel från stadens kraftstation upp till fabriken. Plåtlådorna uppställdes på isolatorer och jag började förstå att det var fråga om något som skulle framställas på elektrisk väg. Det kom även en stor elektrisk omformare från växelström till likström och det kom en massa kopparskenor som var 10×100 mm vilket är en aria på 1.000 kvadratmillimeter, som kan släppa igenom en hög strömstyrka.

Det kom skutvis med bergssalt, som skulle upplösas och tillföras baden, som plåtlådorna kallades. I denna saltlösning hängde elektroder. Den ena strömpolen anslöts till dessa elektroder och den andra polen anslöts till plåtlådan. Det stort klart att det skulle bli en elektrolytisk anläggning, och jag visste att om man sätter två elektriska poler i rent vatten, uppstår det syrgas vid den ena polen och vätgas vid den andra. Om man sätter elektroder i saltlösning, uppstår det klorgas vid den ena polen och vätgas vid den andra. Det stod snart klart, att det skulle framställas klorgas åt tyskarna, som under första världskriget använde klorgas som frontgas. Och som det i vissa kretsar ansågs som ett axiom, att Sverige skulle gå med i kriget på Tysklands sida, var det bra att ha tillgång till klorgas inom landet. Fabriken startades och gasen kördes ut i Storfjärden. Vem som höll pengarna får väl inte någon reda på. Det förbrukades lika mycket elektrisk energi som i hela stan i övrigt. Klorgas är en förskräcklig sak att andas in. All växtlighet efter stränderna vissnade och dog. De som hade sina båtar i närheten, flagnade färgen av.

Den tyske ingenjören var en tystlåten och vänlig person, som gav de arbetare han hade till hjälp, fick fina cigarrer två gånger om dagen. En kostnad som han inte kunde ta ur sin egen penningpung.

Så upphörde kriget och fabriken stod där med den dyra anläggningen som krävde stora slantar i drift. De båda kaptenerna återgick till sina ämbeten och det kom en ny disponent. Då väcktes förslag om att tillvarataga gasen på så sätt, att börja tillverka klorkalk, som det fanns avsättning för. Det byggdes två kammare där det för hand skottades in kalk och så påsläpptes klorgasen. Men det visade sig att det uppstod reaktionsvärme när kalk och klorgas blandades och då blev kalkytan fuktig och ogenomtränglig för gasen. Det beslutades då att kalken skulle vändas för hand i kammarna. Nu måste dörrarna till kamrarna stå öppna allt för länge innan någon kunde gå in och vända kalken. Det inköptes en anordning för att neutralisera gasen för den som skulle gå in och vända kalken. Det bestod av en liten behållare med en krok som kunde hängas fast på kläderna. I behållaren fanns gasneutraliserande pulver. Från behållaren gick en gummislang som slutade med ett munstycke att hålla i munnen och andas igenom. För att täppa till näsan fanns en fjäderklämma. Men inte alla kunde andas genom denna napp och med näsan strypt.

Då det uppdrogs till mig att tänka ut någon bättre anordning, tillverkade jag av koppar en mask med fönster. Vid denna mask fick en sadelmakare fästa ett skydd av läder som gick ned mot axlarna, bröstet och ryggen. Det anskaffades en stor fotpump varifrån det gick en lång gummislang fram till masken. Den anordningen fungerade bra, men den som stod och pumpade, orkade inte med detta arbete så länge, därför måste två man tillsättas som skulle sköta pumpningen. Jag föreslog disponenten att inköpa en liten motordriven kompressor, som gav nödig luft till masken. Medan handpumpningen pågick, fick en skåning i uppdrag att stå och pumpa. Sedan han stått och pumpat en stund, upphörde han med det och gick bort till dörren och ropade till den som var inne i klorkammaren: ”Kålle, får du nån loft”? Då kom mannen springande ut ur kammaren och ned på fabriksgården. Längre hann han inte. Där måste han knäppa ned byxorna och det fullständigt sprutade ur honom. Några månader senare avled han. Då lufttillförseln upphörde, strömmade gasen in i masken. Gasen angrep även kroppen utvändigt, särskilt om de som arbetade i gasfyllt rum var svettiga. En person kom ut ur kammaren, ryckte av sig masken och sprang ned till stranden och hoppade i vattnet med kläder och allt på sig. Han ropade då han sprang ned till sjön: ”Jag tror att kroppen brinner upp”.

Själv utförde jag blylödararbeten som bestod i att med svetsgas skarva ihop blyrören som användes för klorgasledningar och jag hade mycket svårt för att andas genom nappen och näsan hopklämd.

Det låg svenskar på bevakning på Åland och där låg även ryssar. De sålde allt var de kunde få loss till svenskarna. De svenska pengarna hade stort värde i Ryssland då. Bl.a. sålde de sina gasmasker till svenskarna. En yngling från Hudiksvall hade legat på Åland och han hade köpt två gasmasker av ryssarna för 25 kronor. Han hade ju inte någon användning för den, så han erbjöd mig att köpa dem för det pris han gav. Det var masker av gummi, som man kunde dra över hela huvudet och som var täta och bra. Jag använde en i mitt arbete. När disponenten fick se min mask blev han intresserad och önskade få veta var jag köpt den. Jag berättade hur jag kommit över den och att jag hade en liknande kvar. Då ville han få köpa den och jag fick 25 kronor för den. Således hade jag min mask gratis.

Men arbetet med inskottningen av kalken i kammare och omskottning och uttagningen blev för omständlig och lönade sig inte. Fabriken beslöt då att vända sig till den tyska firma som levererade elektrolytbaden med förfrågan om det fanns någon möjlighet att anskaffa en klorkammare med mekanisk blandare av gas och kalk, och den tyska firman lovade att ordna den detaljen. Det kom en massa grejor från Tyskland och samme ingenjör som förut ledde arbetet med elektrolyserna, kom även nu för att leda arbetet med den mekaniska klorkammaren. Kammaren utfördes av blyplåt för att vara tät och det sades att detta bly kostade omkring 100.000 kronor. Men då var det nog slut med den tyska kärleken. En klorkalkfabrik i Sverige, blev en konkurrent. Ingenjören reste hem innan allt var riktigt klart. Och så påfylldes kalk och klorgasen påsläpptes. Efter en viss tid skulle klorkalken avtappas, men det kom inte ut det minsta lilla gryn. Kammaren måste öppnas och då visade det sig, att klorkalken hårdnat så allt var en klump.

Fabriken vände sig till den tyska firman, utan resultat. Fabriken vände sig då till en domstol i Stockholm, som dömde båda parter att stå för sin utgifter. Den tyska firman fick ej betalt för det levererade till klorkammaren och fabriken fick stå för kostnaden för blyplåten.

Det hade pågått underhandlingar om att Edgrens kemiska fabrik, som bolaget kallades från tiden i Söderhamn, skulle inköpa Barnängens fabriker vid Bondegatan på söder i Stockholm. Och så avslutades den affären. De båda militärkaptenerna återgick till sina ämbeten och det kom en ny disponent från Barnängen. Han var släkt med stiftaren av Barnängens fabriker. Jag vill minnas att han var ingenjör.

Han beslöt att fabriken i eget regi skulle bygga mekaniska klorkammare utanför fabriksväggen, men så nära att det gick att inifrån fabriken ifylla kalk i kamrarna. De var runda och höga kamrar med genomgående, stående axel som drogs runt av en motor. Invändigt fanns många etage och i vartannat golv fanns det en öppning ute intill de inre väggarna. På golven släpade skopor som var fästa i axeln. I ett etage satt skoporna så att de förde kalken mot centrum, där den föll ned till andra etaget, där skoporna förde kalken utåt, där kalken föll ned på nästa etage o.s.v. På så sätt blandades gasen effektivt med kalken.

Men det uppstod svårigheter att få tätt för gasen vid påfyllningen av kalk och i botten där klorkalken togs ut. Det var ju meningen att kalk skulle tillföras kammaren kontinuerligt. En dag kom disponenten och undrade om jag kunde hitta på någon inmatningsanordning. Jag svarade att jag ville få sova på saken. Sedan brukade han alltid säga då han kom med någe problem: ”Men Friberg vill väl sova på saken”.

Det är så, åtminstone för mig, att om man går och grubblar på en sak, så under natten då man vaknar, ser man alla detaljer för sin inre syn. Det är litet för omständigt att beskriva den inmatningsanordning jag tillverkade, men den gick perfekt. Avtappningsanordningen var enklare. Den bestod av ett rör med två spjäll. Vid avtappningen stängdes det övre spjället och sedan det fallit litet klorkalk på det var det tätt och det nedre spjället kunde öppnas och då föll klorkalken ned i de tunnor av trä, som klorkalken fraktades i till de fabriker, som använde klorgas. Sedan röret var tomt, stängdes nedre spjället och det övre öppnades, och på så sätt fylldes åter röret, som var 50×50 cm i fyrkant.

Så en lördagskväll hördes en dov knall över hela staden och efter en stund kändes lukten av klorgas. Hästarna som gick i arbete, frustade som då de är törstiga. Klorkamrarna vid fabriken hade exploderat. Tur att det var en kväll då inga dagarbetare fanns på platsen. Det var bara tre skiftarbetare, och de satt skyddade i ett rum och drack kaffe. Det första de fick göra var att kasta om huvudventilen från klorgaspumparna för att köra ut gasen i sjön.

Fabriken hade extra tilldelning av konjak som ansågs vara bra om man fick gas i sig. Troligen hade den mera psykologisk verkan än verklig. Det var ofta roligt att och höra när det strövade karavaner med arbetare som under häftigt hostande besökte kontoret för att få ett par supar konjak. Det fanns en skiftarbetare som dagligen gick och svor över denna usla fabrik. Nu på natten då kamrarna exploderade, fick de nästan så mycket konjak som de önskade. Då på kvällen gick samma arbetare och skröt om till alla som ville lyssna på honom, att bättre fabrik fanns inte.

Det var i början oförklarigt hur klorkamrarna kunde explodera, då klorgas inte brinner. Men efter vidlyftiga undersökningar framgick, att i en av elektrolysörerna hade det uppstått ett fel på asbetslagret som hindrade vätgasen att blandas med klorgasen. Denna blandning blir explosiv om den tändes. Nästa problem var hur gasen kunde antändas. Det räknades med att det kommit en spik eller något annat järnföremål med kalken in i kamrarna och att en av skovlarna skrapat mot detta järnföremål så att det uppstått en gnista.

Nu fick klorgasen köras ut i Storfjärden en lång tid innan det beslöts att bygga nya klorkammare. I princip utfördes de i enlighet med de som sprängdes. En skillnad låg däri, att etagegolven kyldes på så sätt, att det lades in en slinga av blyrör i golvet och genom dessa rör rann kylvatten. I dessa nybyggda klorkammare blev det en fin klorkalk, då kylslingorna höll temperaturen nere. Dessa blandarekamrar stod kvar då fabriken gick på knäna och det var den nye ägaren, Sundins skidfabrik som rev den.

Det fanns ett problem vid elektrolysörerna som det var svårt att få ordning på. En bra förordning var, att det hölls ett sammanträde på förmiddagen och ett på eftermiddagen inför disponenten. Alla ingenjörer och verkmästare samlades då för att dryfta förekommande problem. Jag hade försänkningar så jag visste, att disponenten ständigt tryckte på, att det måste ordnas så att det blev slut på strömförlusterna i elektrolysörerna där klorgasen framställdes på elektrisk väg ur saltlösning. Eftersom att tilloppsröret för saltlösningen och utloppet från behållaren var av järn och var ”jordade”, som man säger, följde den elektriska strömmen dessa rör till jorden. För att kunna hålla den elektriska spänningen (volttalet) uppe, måste den elektriska generatorn köras så den blev het. Denna spänningsförlust förorsakade stora förluster. Den elektriska spänningen höll sig omkring 70 volt, så det kändes inte någon elektrisk ström om man tog i ledningarna, med strömstyrkan höll sig omkring 2.200 amper,

En ingenjör försökte på olika sätt avbryta saltlösningsströmmen för att inte den elektriska strömmen skulle kunna följa vätskan till jorden, men det lyckades inte. Då jag sedan barndomen varit intresserad av det elektriska, gick jag och tänkte på detta problem.

Vägg i vägg med min verkstad fanns två vc-anläggningar. En dag då någon ”drog i snöret”, fick jag en idé. Med hävertar skulle det gå att avbryta vätskeströmmen. En spolcistern till ett vc innehåller en hävert. Sedan vattnet sugs ur vattenbehållaren, upphör vattnet att rinna.

Jag tillverkade tre provburkar med hävertrör i och satte dem ovanför varandra. Jag satte apparaten under en vattenledningskran som fick stå öppen och sedan den översta burken blev full så att hävertröret fylldes sögs vattnet ur den översta burken till nr. 2, och när den blev full rann vattnet ned i den tredje burken. Mellan de olika tömningarna blev det ett avbrott i vätskeströmmen. Saken var klar. Jag meddelade en ingenjör att jag trodde mig ha löst problemet. Han kom med ett mätglas och ett tidur, och det visade sig att min provapparat gick att använda.

Jag fick nu i uppdrag att tillverka riktiga apparater och insätta dem på både till- och utlopp från elektrolysörerna, och omedelbart upphörde den elektriska strömläckan.

Någon vecka senare fick jag bud om att disponenten ville få tala med mig. När jag kom in till honom sade han, att han talat med huvudkontoret i Stockholm och att de var villiga att tilldela mig 200 kronor. Det var en bra slant 1917. Jag hade gått och önskat mig en överrock, och jag minns att jag såg överrocken för min inre syn. På den tiden brukade inte några förbättringar belönas, som det nu förekommer. Disponenten föreslog att jag skulle begära patent på uppfinningen, men med tanke på att det var för små möjligheter att få avsättningar för sådana apparater i Sverige, fick det bero. Under senare år lyckades jag få ett patent på en annan elektrisk anordning.

Jag vet inte vad det berodde på att fabrikationen inte blev lönande. Disponenten ”viskade” till mig att det började osa katt och ansåg, att om det gavs arbete på en annan plats, skulle jag ta det innan det blev helt stopp. Jag fick veta att det behövdes en blylödare vid fabriken i Iggesund och en lördag cyklade jag dit. En färd på bara en mil. Då jag inne hos ingenjören på Iggesund skulle visa mina betyg, vinkade han med handen och förklarade att han visste vad jag gick för. Han sade att jag fick börja arbetet på måndagen. Nu ägde vi en fastighet i Hudiksvall, och skulle jag börja arbeta på Iggesun, ville jag få en bostad där. Men det skulle ta sex månader innan en bostad kunde ordnas. Då tackade jag nej till arbetet och fortsatte så länge på fabriken i stan. På kvällarna började jag inreda en verkstad i vårt uthus, för att starta en egen verkstad.

När vi fick avlöningen på julafton 1921, fanns det ett meddelande i avlöningskuvertet, att all personal var omedelbart avskedade. Även ingenjörer, verkmästare och kontorspersonal fick gå. Det var banken som hade fordringar i fabriken som klämt till. Endast disponenten fick vara kvar så länge. Det blev en dyster jul för många, då det var svårt att få arbete under efterkrigsåren.

Men på tredjedag jul fick jag bud att disponenten ville få träffa mig. Då jag infann mig, frågade han om jag ville åtaga mig att inventera tvålfabriken, laboratoriet och kontoret. Allt som gick att ta loss skulle upptagas. Alla rör skulle mätas upp och alla rördelar och ventiler skulle antecknas. Jag stod lite tvekande, men han sade att det nog gick bra, och med tanke på avlöningen åtog jag mig arbetet, som jag höll på med under två månader.

När jag överlämnade mina anteckningar till disponenten, frågade han om jag ville inventera ”stora fabriken” och förrådet. Jag svarade: ”Men där har ju två förmän gått och inventerat”. Då svarade han: ”Jag har sett att den största och dyraste maskinen inte finns med i deras inventering, hur ska det då inte vara i övrigt”. Och med denna omfattande inventering höll jag på under fyra månader. Förrådet var omfattande som en mindre järnhandel och så fanns mekaniska verkstaden med maskiner och verktyg och den elektriska reparationsverkstaden med sitt förråd.

Efter dessa sex månader hade banken kommit på tanken att starta tvål- och såpfabriken, som gav vinst och anläggningen utökades med en tvättpulvertillverkning.

Jag var den först anställde reparatören och nu var jag även den siste. På verkstaden fanns, när allt var i drift, smeder, svetsare, svarvare, bänkarbetare och verktygsföreståndare, med egen verkmästare. Vid den elektriska verkstaden fanns tre elektriker och en förman och vidare fanns det byggnadsarbetare med egen byggmästare, och nu var jag, som sagt, ensam reparatör och mekaniker. Jag fick då helt inreda och iordningställa tvättpulveranläggningen och mycket fick jag tillverka själv, bl.a. ett paternosterverk som förde det grovkrossade pulvret från källarvåningen upp till lanterninen där desintegration fanns. Det var en kvarn som finfördelade tvättpulvret. Paternosterverket bestod av en ändlös läderrem på vilken en massa skopor var fastnitade. Dessa plåtskopor fick jag även tillverka. Från pulverkvarnen gick det en lång rörledning av plåt ned till paketfyllningsmaskinen. Eftersom jag nästan fick tänka ut och placera apparater och ledningar som jag önskade, var arbetet roligt och även tacksamt, när allt fungerade bra och vederbörande var nöjd med anläggningen.

När tvättpulveranläggningen var färdig, kom disponenten och talade om att banken beslutat inrätta en tablettfabrik i anslutning till fabriken i övrigt. Tablettfabriken skulle placeras ovanpå kontoret där det fanns lämplig plats. Och som jag var ensammekaniker och rörarbetare, fick jag i uppdrag att iordningställa denna anläggning. Det enda som inköptes var en ångkokare för tablettmassan. Det kom en verkmästare som talade om hur fabriken skulle inrättas, men det som behövdes fick jag utföra. Även detta var ett intressant arbete, fast det fanns många problem att övervinna. Men som det stod en fullt färdig mekanisk verkstad till mitt förfogande, gick det att utföra allt på platsen. Verkmästaren förklarade att en så automatisk anläggning hade han inte sett förut.

Vid den tidpunkten fick jag se en annons om att det skulle tillsättas en maskinist vid det under byggnad varande lasarettet i Bollnäs. Jag sökte befattningen och fick den bland 223 medsökande, och den 1 februari 1923 inställde jag mig vid lasaretts-bygget, men det tillhör en annan historia.

I tidningarna fick jag se att Barnängens fabriker i Hudiksvall upphörde och att ett företag som kallade sig Alkali skulle fortsätta driften. Men detta företag stupade rätt snart, och så stod åter den stora anläggningen tyst och öde en tid, till dess en ensam person där startade en skidfabrik. Innehavaren av denna skidfabrik heter Eric Sundin och är från Arbrå socken, där han började tillverka skidor under de lediga stunder han hade vid sin faders jordbruk. Under bl.a. 1968 års vinterspel i Grenoble, erövrade hans skidor 21 medaljer, därav 6 i guld. 11 ryssar åkte på Sundins skidor och 10 svenskar och svenskor.

 

 

Lapp-Dora

Det fanns inte några innevånare i Hudiksvall som blev förvånade när Barnängens fabriker i stan stupade. Det vilade en gammal dödsdom över Tulludden, som området förr kallades. På grund av att där bedrevs skeppsbryggeri i äldre dar, kom området att kallas för Varvet, vilket namn ännu användes. Redan år 1724 hade rådmännen Jonas Drake och Olof Gropman låtit bygga ett skepp i staden, med vilket de företog handelsresor till bl.a. Stockholm. Senare byggdes där många skepp, där det bland namnen fanns ett skepp som hette ”Prins Gustaf Wasa”, som resor till Lissabon. Så byggdes ”Friheten”, ”Westernorrland”, ”Österbotten”, ”Solen” och ”Norra Hälsingland” med flera. Namn som ”Industria”, ”Rätta Coursen”, ”Solide”, ”Norden”, ”Primus”, ”Fama”, ”Frey”, ”Henriette”, ”Fredrik”, ”John Ericsson”, ”Verias”, ”Valkyrian”, ”John Fought” och lastångaren ”Skellefteå”.

Dessa båtar byggdes av olika personer, men alla stupade på den dödsdom som den trollkunniga lappkäringen Lapp-Dora utslungade. Hon gick ständigt och tiggde och eftersom folk var rädda för henne, begåvades hon med rikliga gåvor. Men en skeppsbyggare på Varvet tröttnade på hennes tiggeri en gång och körde iväg henne. Då utslungade hon den hotelsen, att på den platsen skulle det inte gå att driva någon rörelse. Och det har sett underligt ut. Sedan skeppsbyggnadsfirmorna måste lägga ned sin verksamhet, anlades där en mekanisk verkstad med gjuteri. Så gick den rörelsen på knäna och fabrikslokalerna stod tomma en tid och Lapp-Doras uttalade förbannelse troddes vara glömd. Det startades en textilfabrik med rätt många anställda. År 1911 brann textilfabriken och det uppstod en förlust på 400.000 kronor. En smäll som inte fabriken överlevde. Så startade en person som hette Hedberg, en kemisk fabrik på platsen. Den fabriken kallades för ”Savona”. Den efterträddes av en karamellfabrik. Sedan låg allt öde till dess några personer köpte Edgrens kemiska fabrik i Söderhamn, som en falsk skylt för den verkliga avsikten, och flyttade fabriken till Hudiksvall, där de dödsdömda lokalerna stod lediga.


Vykort ur egen samling

Det var inte bara Varvet som råkade ut för den svarthåriga Lapp-Dora med sina stickande ögon, utstående kindknotor, smutsgula hy och krokryggiga gestalt. En sjökapten låg med sin båt vid kajen, och som vanligt klev Dora ombord för att tigga. Kaptenen, som var vid dåligt humör den dagen röt: ”Här fås ingenting idag Dora, så mycket du vet. Laga dig strax i land och håll din syndiga käft, för mig skrämmer du ej med ditt trolltyg”.

Då svarade Dora: ”Jag ska gå, men i dag ska er båt stå, där den aldrig stått förut”. När kaptenen var på väg från kajen, körde han båten på ett grund intill hamnen. Ett grund som han väl kände och styrt förbi det hundratal gånger. Det värsta för kaptenen var, att besättningen hörde ordväxlingen med Lapp-Dora.

En prästfamilj fick en gång erfara hur det gick då det skar ihop sig med Lapp-Dora.

Prästgården som låg ett stycke från staden, hade fått en ny kokerska som inte kände Dora. En dag kom Dora dit och tiggde mat, och ansåg att hon fått för litet i knytet och gormade över kokerskans snålhet. Då blev kokerskan arg och körde ut Dora. Prästen som hörde oväsendet, kom ut i köket och då han fick höra hur det låg till, tyckte han att Dora skulle vara nöjd med det hon fått. Prästfamiljen skulle efter parhästar resa bort på eftermiddagen på ett kalas. Då hotade Lapp-Dora prästen med att säga, att under denna resa skulle de få gå halva vägen. Prästen log och sedan glömde han Doras prat. Men kommen halvvägs, stannade hästarna och vägrade röra sig. Det verkade som om de såg något framför sig. De fick ta ifrån skaklarna och vända trillan för hand, spänna för hästarna och åka hem. Hästarna nästan skenade hemåt liksom om det varit något i hovarna på dem. Prästen var rätt tagen innan han och sällskapet kom fram till bjudningsgården.

Det var således inte att undra på att stadsfruarna var rädda för Dora och offrade stora gåvor på henne för att inte komma i onåd. Barnen var så rädda för henne, att de sprang och gömde sig när hon kom.

Men möjligen var den leda trollkäringens dödsdom över Varvet i Hudiksvall tidsbestämd, ty den nuvarande industrin, Sundins skidfabrik, bara går framåt år för år. Nu kände han inte till varken historien om Lapp-Dora eller hennes spådom, innan jag berättade det för honom. Då sade han: ”Nu skrämmer du mig”.

Intill Barnängens fabriker fanns en annan fabrik för framställning av Trikloretylen och Tetraklormetan. Vanligen kallad Tri och Tetra i dagligt tal. Det var Stockholms Superfosfat Fabriks AB som ägde den fabriken. Eftersom det behövdes klorgas för fabrikationen, förlades fabriken intill Barnängens fabriker, där det fanns tillgång till klorgas. Det drogs en fyrtums blyledning från Barnängens fabriker till ”Fosfaten”, som tri-fabriken kallades. Fabriken räknades som farlig, av olika anledningar. För fabrikationen behövdes karbidgas och det fanns två stora gas-klockor med karbid-gas, eller acetylengas som det heter.

Under första världskriget hindrades importen av för landet viktiga varor i långt högre grad än under senaste krig. Bland annat var det en mycket brydsam tid för den svenska kemiska industrin som för sin olje- och fettextraktion saknade tillräckliga mängder av lämpliga lösningsmedel såsom bensin, bensol, kolsvavla m.m. Vid superfosfatbolagets laboratorier i Månsbo var man emellertid i färd med att på experimentell väg framställa tetrakloritan och trikloretylen, vilka båda var ypperliga lösningsmedel och dessutom ägde den fördelen att ej vara brännbara. Både tetraklormetan och trikloretylen var giftiga med i första hand narkotisk verkan. Trikloretylen har blivit ett vanligt medel för kemisk tvätt.

I april 1918 började man uppföra fabriken och i slutet av juni samma år var man klar för provkörning. Att fabriken förlades till Varvet i Hudiksvall berodde på att platsen var den enda i landet med tillgång på klorgas, vilken var nödvändig vid fabrikationen, och klorgas fanns i överskott vid Barnängens lut- och klorkalkfabrik.


Personal vid Barnängens fabriker i Hudiksvall, 1917

Anläggningen bestod av tvenne inte allt för imponerade trähus, varav ett av dem var den egentliga fabriken med rum för reaktionsapparaterna, kompressorrum, destillationslokal samt ett mindre laboratorium för analyser. Den andra byggnaden, som var något mindre, innehöll ett av världens största acetylengasverk samt karbidlager. Utom dessa byggnader fanns en ännu mindre byggnad med ugn och smältpanna för framställning av klorcalcium, vilket erhölls ur avfallet. Vidare fanns snickeri- och rörverkstad samt förrådsbodar.

Tillverkningsförloppet var ungefär följande. Tvenne generatorer för framställning av acetylengas arbetade växelvis varvid gasen inpressades i en behållare, eller ”klocka”, som det kallades. Därifrån leddes gasen in i apparatsalen. Från grannfabrikens elektrolytavdelning sögs klorgasen genom en lergodsledning och passerade genom ett par renings- och torktorn, varefter gasen pressades in i en samlingsklocka. De båda gaserna pressades in i behållare, fyllda med grus av en viss grusstorlek. Acetylengasen trycktes in på ena sidan och klorgasen på den andra sidan. De båda gaserna fick långsamt blanda sig i gruset. Som bekant går det inte att trycka in acetylengas i ett ofyllt rum, då den omedelbart exploderar. Vi vet hur det gick för blinkfyrarnas m.m. upptäckare, ingenjör Dalén. Han fick sina ögon förstörda genom en exploderande acetylentub.

Gruset i apparaterna var uppblandat med järnfilspån som katalysator. Från dessa grusfyllda behållare, trycktes den tjockflytande vätskan med komprimerad luft upp i en beredare där kalkslam från karbidverket tillsattes och under omrörning på mekanisk väg pågick destillationen och rå trikloretylenen var nu framställd. Denna genomgick sedermera fraktionerad destillation i kolonapparat, varefter varan var färdig för distribution till köpare. Framställning av ren tetraklormitan förekom ej vid fabriken i Hudiksvall.

Provkörningen var egentligen mindre lyckad och inneslöt många dramatiska poänger. En av gavelväggarna i fabriken höll på att ryckas sönder då en transmissionsledning, som var fästad i väggen, började rotera. Gasläckor fanns i otal och förorsakade kvävningsfall och tillfällig blindhet hos apparatskötarna. En som skulle hämta en större flaska ”tetraprov” från en av apparaterna förstod inte att sätta en propp i flaskan, som han skulle gå till laboratoriet med. Kommen några steg drog han i sig gas så han slängde flaskan på cementgolvet och sprang ut. Lokalerna måste utrymmas till dess de blev utvädrade. Vederbörande ansågs olämplig och fick sparken.

Fabrikationen kom emellertid i gång och sedan arbetarna fått en viss vana gick det skapligt. Men de galvaniserade rörledningarna blev snart som ett såll. Vederbörande hade inte någon erfarenhet av klorgas, som angriper de flesta metaller utom bly.

På grund av produktens narkotiska egenskaper var det ofta svårt för personalen att hålla sig vaken. En del blev berusade av gaserna och började sjunga och prata osammanhängande. De fick föras ut i fria luften en stund. Efteråt mindes de inte vad som förekommit.

Arbetarna vid Barnängens fabrik, som var granne till ”Fosfaten” gick och var rädda för att något skulle inträffa. Det räknades med, att om acetylenbehållarna skulle explodera, hade hela området utplånats. I närheten fanns två långa bostadslängor där fabriksarbetarna bodde. De kände det som om de bodde i kanten av en vulkan. Och det förekom risktillfällen.

Sedan driften pågått omkring tre månader inträffade det en olycka, som kunnat utbreda sig till en katastrof, om inte en rådig yngling ingripit. När en av gasgeneratorerna skulle omladdas med carbid, uppstod av någon anledning en explosion så att dörrar och fönster blåstes bort, och elden sprutade ur en avbruten gasledning, men en rådig yngling sprang in med risk för livet och avstängde huvudventilen. I annat fall hade det uppstått en förfärlig olycka där många människoliv har fått offras.

Under vintern 1919 förbättrades utrustningen och alla järnrörledningar utbyttes mot blyledningar, och arbetslokalerna var inte så riskfyllda och hälsofarliga.

De anställdas antal var omkring 25 personer sammanlagt med chefer och allt. Då fabrikationen började, betalades trikloretylen med omkring 6 kronor per kilo. Sedan kriget upphörde och importen av lösningsmedel ökade, sjönk priset kraftigt och på sensommaren 1919 var efterfrågan ringa. Efter ytterligare en explosion nedlades driften och arbetarna avskedades. 1920 nedmonterades fabriken. ”Fosfatens” saga var slut, och även om den klarat sig längre, så hade driften ändå stoppats, då Barnängens fabriker slog igen och klorgasleveransen hade upphört.

Lokaliteterna övertogs av telegrafverket som förrådsbyggnad.

Det var den sista driftstoppen som Lapp-Doras förbannelse åstadkom

Bollnäs i mars 1968

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare,  mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo, eller Swisha till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *