Åviksbranden 1906

Här får vi ta del av en helt unik berättelse av en person som var med under hela Åviksbranden 1906.

Ossian Friberg föddes i Moviken den 16/6 1887. Gift 9/4 1910 med Anna Karlsson född 10/2 1891 i Skön, Västernorrland. Han blev änkeman 1/8 1974, och avled i Bollnäs den 2/4 1978.
Han var en mycket minnesgod person som hade den goda egenskapen att han också kunde skriva ner och dela med sig av sina minnen. Trots att han lämnade hemorten som tonåring höll han en livlig korrespondens med sina gamla skol- och arbetskamrater under hela livet. För undertecknad har Ossian Fribergs skrifter och bilder varit en stor inspirations- och faktakälla att ösa ur. Alla hans skrifter och korrespondens finns bevarade i 25 pärmar på Arkiv Gävleborg i Gävle.

Den kopierade texten har renskrivits av Viveca Sundberg


Följ oss på Facebook, och dela gärna den här sidan med dina vänner


Gillar du den här sidan, glöm då inte att klicka på Gilla-knappen. Tack!


Har du en egen hemsida får du gärna länka till dellenportalen.se Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.


Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

 

Se bilder från:
Åviksbranden

På förmiddagen, söndagen den 17 juni 1906, gjorde jag en promenad ned ” på stan” innan söndagsmiddagen serverades. Min läromästares fru hade en matservering för några fasta gäster och vi som bodde hos Mäster, spisade med dem.

Då jag på hemvägen gick förbi järnvägsstationen, kom det ett tåg. Jag gick in på perrongen för att titta på de resande som kom till stan. Just då fick jag se att det stack upp rök från brädgården, från den del av brädgården som låg mellan sågbron och Kattviken intill järnvägsstationen. Jag gick då hem till verkstaden med tanke på, att man kan hända behövdes som hjälp vid eldsläckningen. Mäster var någon sorts brandfogde i Åvik. Och mycket riktigt, Mäster beordrade oss som infunnit sig vid verkstaden, att hämta plåthinkar uppe på verkstadsvinden och gå ned till brädgården, för att hjälpa till med släckningsarbetet. Vintertid tillverkade vi murbrukshinkar på lager, för sommarens behov, därför fanns det några dussin hinkar på lager.

Då vi kom längre ned i Åvik, såg vi att elden kastat sig över järnvägsspåren och fått fäste i de närmast liggande fastigheterna. Vi förstod då att det inte gick att hejda eldsvådan. Vi gick hem och började bära ut maskiner och verktyg från verkstaden. Men Mäster blev arg och slängde tillbaka en del verktyg. Han trodde inte att elden skulle sprida sig så långt upp i Åvik.

Innan vi gav oss iväg nedåt brädgården, gick jag upp på gesällkammaren och satte på mig vardagskläderna. Söndagsriggen lade jag på sängen.

Middagsmaten på middagsbordet, fick brinna inne. Så länge vi kunde komma in, tog vi oss en tugga och drack svagdricka.

Efter hand kom det folk och hjälpte till att bära bort Mästers möbler, maskiner och verktyg, samt plåt, ut i skogen ”Håstasveden”, där läroverket nu ligger. Till och med ”överklassfruar” hjälpte till att släpa bort plåt. Många skar sig i händerna av den vassa plåten, och då vi senare använde den plåten fann vi, att många plåtar var nedblodade efter kanterna.

Mäster hade fått hem rätt mycket bleckplåt för tillverkning av karamellburkar åt karamellfabrikör Jerlin. De blev liggande kvar och av hettan smälte tennet, så plåtarna fastnade ihop. Med en hovtång gick det att rycka loss plåt för plåt, som sedan användes att bekläda en del rum där det kunde uppstå eldfara. Således inklädde jag väggarna invändigt i stadens snickarverkstad efter Varvsgatan, samt gårdsägare Edlunds tvättstuga efter Kronobodgatan.

På den tiden tillhörde Åvik Hälsingtuna, och det fanns inte någon vattenledning i Åvik. Närmaste brandpost fanns intill Oscar Midlings villa nedanför nya läroverket, varifrån det drogs en slang. Men det var inte mycket att komma med. Det fanns även få brunnar i Åvik. Där läroverkets vaktmästarbostad ligger, fanns en vattenpump, som kallades för ”Järnvägspumpen”. Troligen hade järnvägen anlagt den pumpen för sina befattningshavare. Mästers familj fick hämta sitt vatten vid den pumpen.

Elden kastade sig från gård till gård och ända bort till ”öst i stan”, flög det glödande bitar av takpapp. Det uppstod ett starkt drag i gatorna då det brann på båda sidorna, så brinnande papper och annat flög långt upp i luften. Det var som om en del människor helt tappade besinningen vid katastrofen. Man kunde då se att fruntimmer kom springande med en bukett torrt prydnadsgräs i ena handen och ett gammalt nattkärl i den andra, bort till skogen, under det att kontanter och annat värdefullt fick brinna inne.

Fotograf Berglund kastade ut en del dyrbarheter från ett fönster i övre våningen, ned på gatan, där mycket krossades. Han ägde en del gamla mynt som gick samma väg. Som hans gård låg närmast brandposten, klarade sig den gården. Sedan annonserade han om, att han önskade få köpa event. Upphittade mynt, utan resultat.

Det fanns ett bageri intill ”vår” verkstad. De hade två grisar som de inte fick ut ur svinstian. De kom och ville få hjälp av mig och en kamrat. Det brann då i uthuset och grisarna blev rädda av oväsendet, så de ville vara kvar i ”sitt hem”. Vi lyckades inte att få ut dem. Slaktare Andersson, som även då bodde i Åvik, måste avliva grisarna.

Då det satt eld i verkstadstaket, kom jag att tänka på mina tillhörigheter på gesällkammaren. Jag hade en liten koffert med några skjortor och annat i, samt min söndagskostym. Då jag gick uppför trappan brann det även invändigt där. Då jag kom upp på kammaren, var mina tillhörigheter borta. Tydligen hade någon varit uppe och bärgat dem. Då jag skulle gå utför trappan brann det så friskt, att jag fick linda armarna omkring huvudet, då jag rusade nedför. Mitt i trappan stötte jag ihop med en äldre gesäll, som en tid arbetat på verkstaden och bodde på gesällkammaren. Han var känd i hela Sverige för sin heliga ilska. Man kan säga, att han var folkilsken. Han använde stövlar söndagar och vardagar. På söndagsförmiddagar måste jag som lärling, blankputsa dessa stövlar. Det luktade så illa av gubben så han förpestade gesällkammaren och tydligen kunde han inte hålla urinen. Det såg man på hans byxor. Jag ropade ”vänd om” till honom, men han svarade: ”Maka på dig pojkdj-vel”, och fortsatte uppåt. Jag stannade nere utanför dörren för att se hur det gick för honom. Jag trodde att han skulle brinna inne. Men med brända lockar och ögonbryn, kom han stampande ned. Han höll en literflaska med brännvin i handen, som han satte upp i luften och yttrade: ”Jag klarade allt den här!” Flaskan brukade han ha i en ficka på rocken, som satt på en spik intill sängen. Han tog flaskan, men rocken fick sitta kvar och brinna inne. Mäster lyckades få tag i ett rum på Strand åt honom, men han gick i skjortärmarna hela helgen på stan.

Ute på Storfjärden såg man utflyktsbåtar komma seglande till stan och även en del fiskare ute på öarna som sett eldskenet, kom hemseglande. De visste ju inte var i stan det brann.

På kvällen kom det en del militärtält, som restes ovanför Åvik där de hemlösa fick bo. En del låg på skolor, bönhus och t.o.m. i järnvägsvagnar.

Bryggeriet körde ut dricka till Åvik och det kom även smörgåsar, varifrån har jag glömt. Det är ju snart 60 år sedan, då detta skrives.

Jag hade en moster som var i tjänst hos bokhållare Emil Jennische. Jag gick till henne på kvällen. Hon talade då om, att hon varit uppe på gesällkammaren och hämtat min söndagskostym. Min koffert var då borta. Jag fick bo och spisa en vecka hos familjen Jennische. Mäster lyckades få hyra ett verkstadsrum hos fabrikör Sjölin och i anslutning till verkstaden fick jag hyra ett litet rum.

Det bildades en hjälpkommitté i Hudiksvall, som samlade in pengar till de nödlidande. Jag fick 15 kronor av den insamlingen för förlusten av min koffert med innehåll. Flera söndagar hade jag gått och letat min koffert ute vid ”Håstasveden”, utan resultat. Det låg en hel del möbler kvar där i skogen hela sommaren, på grund av att ägarna bodde i tält, där de inte hade plats för några möbler.

Det byggdes under sommaren nödbostäder ovanför Åvik för de husvilla. Där frodades vägglusen friskt och även klädlusen spred sig rätt fort. Järnvägen byggde permanenta bostäder uppe på Tunbacka för sina befattningshavare. Som jag utförde plåtarbetet på dessa byggnader, kom jag med på ett fotografi som togs där av de som var med på arbetet, som jag har här i min fotosamling.

På hösten 1906 stod vi några nere på Hamngatan och pratade om Åviksbranden. Då sade en person: ”Tänk att det står en koffert ännu kvar i skogen i närheten av ”järnvägspumpen”. Tanken slog mig, att kanhända det var min koffert. Dagen därpå gick jag dit och letade, och just där läroverkets vaktmästarbostad ligger, stod min koffert. Den var olåst, men intet saknades i den. Tvärt om låg en snygg skjorta i kofferten, som inte var min. Jag anmälde till insamlingskommittén att jag fått igen min koffert, men jag behövde inte återbetala de 15 kronor jag fick.

Senare träffade jag en bekant yngling som jag kände. Han friade till en syster till två pojkar som arbetade på verkstaden. Han brukade komma upp på gesällkammaren ibland. Jag kom att tala om, att jag hittat min koffert och att i kofferten låg en skjorta som inte var min. ”Men det är väl aldrig min skjorta”, sade han. ”Då jag gick för att hjälpa mina blivande svärföräldrar med möbelutbäring, var jag upp på gesällkammaren och tog av mig söndagsskjortan. Det var inte så noga med skjortan, men jag hade ett par manschettknappar i den, som jag inte ville mista. Jag fick dem då jag slutade som hästskötare hos cirkus Magdigan”. Nu fick han tillbaka både skjortan och manschettknapparna.

Utom samhället Åvik, brann hela brädgården från ”Kattviken” bort till Reffelmansviken ned, samt sågverkskasernerna. Där de senare stod, byggdes det upp nödbostäder som var rätt bra. De ersattes senare med ordentliga bostäder, som står kvar ännu.


Arbetarlaget vid uppförandet av 4 nya bostäder vid Tunbacka, vilka var avsedda för järnvägens befattningshavare som blivit hemlösa. 4:e man från höger är artikelförfattaren Ossian Friberg.

Under polisförhören om eldens uppkomst, gick det ej att få någon klarhet hur elden började. Det talas om att brädgården nedanför Åvik, innehöll gammalt virke som var svårt att sälja. Att elden fick en sådan spridning var ju svårt att förutse.

Möjligen var det av samma anledning som Engelska brädgården brann ner hösten 1909. Ej heller då kom polisen på något spår. Många personer var inkallade på förhör.

Någon citerade Fröding: ”Man ska inte tala illa, man ska inte måla svart. Men nog vet man, fröken lilla, men nog vet man litet vart”.

Under alla förhållanden, blev det en dyster midsommar för många år 1906.

Dagen före eldsvådan, d.v.s. den 16 juni fyllde jag 18 år. Den dagen tog jag en livförsäkring för 60 öre i veckan, utan att veta var jag skulle få dessa 60 ören ifrån. Jag hade ju bara mat och logi hos Mäster. Men det gick. Då jag köpte en fastighet, var beloppet inbetalt, och försäkringssumman var då en god hjälp, då man måste tillgripa ”bottenskrapning” för att klara av köpet.

Ossian Friberg 1965

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller donation senare,  mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo, eller Swisha till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök!

Sammanställt av Åke Nätterö


 Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *