Telefon i Delsbo

År 1885 kom Dellenbygden att höra till Norra Hälsinglands telefonnät

---

De första telefonerna var elektromagnetiska, där ljudvågor fick sätta ett membran i svängning. Detta skapade en växelström, som sedan överfördes till en hörtelefon i den mottagande telefonen via två trådar. Där började ett membran svänga, i takt med växelströmmen, och skapade åter ljudvågor.

---

Ingen trodde på telefonen från början, vill du veta varför – klicka här.

---

Läs om Telefon.

---

Se film, Telefonen förr och nu 1924.

---

Se spelfilm om telefonens genombrott, med flera olika berättelser

---

Se film från Sveriges första automattelestation.

---

Rikstelefonkatalogen.

---

Televerket.

---

Telefonstation.

---

Telefonkiosker.

---

Läs om Telegrafi.

---

Bilder och beskrivning av de första telefonerna, del 1.

---

Telefonhistoria del 2.

---

Tekniska museet.

---

Hudiksvall Telefonhistorik.

---

Telefon i Norrbo.

---

En intressant berättelse – Att vara växeltelefonist.

---

Föreskrifter för telefonist.

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner  Ctrl,  håll kvar och tryck ner tangenten  f  och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du söka vad du vill i det här dokument.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

Från röksignaler till telefon 

Människan har alltid velat förmedla sig med andra. Indianerna hade sina röksignaler och på kanarieön La Gomera visslade man till varandra. Förr fick vi dekreten från staten och kungen upplästa i kyrkan och mindre lokala nyheter fick vi efteråt på kyrkbacken. Idag är vi översköljda med information. När telefonen kom, fanns redan telegrafen. Den optiska telegrafen var en fransk uppfinning, som från 1793 användes i hela republiken Frankrike. Sverige var nästa land att utnyttja uppfinningen. 1794 fanns en optisk telegraf mellan Stockholm och Drottningholm. Kungl. Maj:t beslutade 1853 att anlägga elektriskt telegrafnät över hela landet.1858 hade de flesta städer telegrafstation. Hudiksvall fick telegraf redan 1856.

Skotten Alexander Graham Bell patenterade telefonen i USA år 1876 och fick i många år äran för uppfinningen men det var italienaren Antonio Meucci som konstruerade den första telefonen omkring 1849.

Det första telefonsamtalet i Sverige ägde rum i augusti 1877. Det gick från Grand Hotell i Stockholm till Telegrafstationen i Gamla Stan, genom förevisning av en representant för Bells företag. År 1883 hade Stockholm 100 abonnenter och vid det året började man bygga upp lokala nät i olika delar av Sverige. År 1923 kunde man ringa från Stockholm till Göteborg och 1956 ringdes det första samtalet till USA. Privata telefonbolag byggde nät och stationer ute i landet. 1886 fanns telefonnät i mer än 50 städer, och på 1890-talet började telefonen komma till landsbygden. Sverige intog en viktig roll för telefonins utveckling. Stockholm var på 1880-talet världens telefon tätaste stad. Sverige låg på framkant i den tekniska utvecklingen, mycket tack vare Lars Magnus Ericsson. LME var den främste tillverkaren av telefoner och växlar för användning i Sverige.

I början konkurrerade Bell och Ericsson men Ericssons telefoner var av bättre kvalité. Telegrafverket anlade det två första statliga telefonnäten i Härnösand och Uddevalla 1882 och började köpa upp privata nät. 1889 beslöt riksdagen att anlägga ett rikstelefonnät. Utvecklingen av telefonautomatsystem började i slutet av 1800-talet. 1902 var 97% av abonnenterna utanför Stockholm anslutna till Telegrafverkets nät.

1921 började man bygga ett rikskabelnät, som tog 20 år att fullborda. Den första rikskabeln var Stockholm-Göteborg 1923.

Automatiseringen inleddes 1924 och avslutades i Sundsvall 1972.

I början av 1950-talet fanns fortfarande i stort sett bara manuell växling av telefonister vid rikssamtal eller mellan olika distrikt. Hudiksvall fick telefon 1882 och 1884 fanns 50 abonnenter. I Bjuråker fanns 21 abonnenter 1906. En var Ivarsson som hade affär i Västansjö som tog över efter Wellander som dog 1891. Åren 1884 – 1885 drogs linje från Hudiksvall till Forsa, Delsbo och Färila. Bruken i bygden fick telefonförbindelse med varandra under 1880-talet.

Källa:
Bjuråkers-Blad 2011
Av Helena Palena

 

Iggesunds Bruk skriver:

Ännu på 1800-talets mitt levde man ute i bygderna och även i de flesta städer isolerad från yttervärlden på ett sätt som vi har svårt att föreställa oss. Postförbindelser fanns visserligen sedan gammalt, men postgången var långt fram i tiden långsam och postturerna glesa. En första förbättring för post, personbefordran och styckegodstransporter kom med ångbåtarna som gick i kustfart och på insjövatten, dvs årtiondena omkring 1850.

Först 1872 blev t ex postgången mellan Hudiksvall och Stockholm daglig. Mellan Hudiksvall och Ljusdal gick posten ännu bara två gånger i veckan. Förbindelserna med inlandet i Hälsingland blev bättre efter tillkomsten av norra stambanan, som nådde Ljusdal 1880, och tvärbanorna därifrån till Söderhamn och Hudiksvall, som öppnades för trafik 1886 och 1888; de hade flera mellanstationer. Men ännu 1885 gick hela två dagar åt till en resa eller skjuts från Hudiksvall till Ljusdal och tillbaka. Med dåvarande skjutslega kostade den efter en häst över 25 kronor, eller två hästar det dubbla. Sträckan var ändå bara 6 mil, dvs 12 mil tur och retur.

Radikala nyheter var telegrafen och telefonen. Telegraf från Hudiksvall redan 1856 och telefonförbindelser 1882. Mindre orter var dock länge sämre lottade. Här gjorde Trävarubolaget en viktig insats. Detsamma gällde även i någon mån AB Iggesunds Bruk.

För trävarubolagets ledning var det viktigt att snabbt kunna ge upplysningar och direktiv till inspektorerna samt till sina styrelseledamöter, bankförbindelser, agenter m fl. Ett snabbt informationsflöde i omvänd riktning var inte mindre viktig.

Ljusdal och Delsbo hade fått telegraf 1876.
1881 måste Trävarubolaget svara för en garantisumma, 400 kr per år, för att telegrafstationen i Delsbo skulle bli kvar.

1884 – 85 lämnade bolaget bidrag till telefonledningar från Ljusdal till Färila samt från Ljusdal till Svinhammar, likaså till telefonledningar från Hudiksvall över Forsa och Delsbo till Ljusdal att sammanknytas med Ljusdals ledning till Färila. Bidragen motiverades just med vikten av snabba och billiga förbindelser mellan huvudkontoret och inspektorerna i Forsa, Delsbo, Ljusdal och Färila.

1888 lämnade bolaget dessutom en inkomstgaranti; 1200 kr per år och station, för blivande telegrafstationer i Kårböle, Sveg och Hedeviken i Härjedalen.

1890 förklarade det sig berett att bekosta en telefonledning mellan Lillhärdal och Sveg. När Bergsjöbanan hade byggts 1896-97, träffade bolaget omgående, i maj 1897, avtal med telegrafstyrelsen om en dubbeltrådig telefonledning mellan dess nyanlagda ångsåg i Bergsjö och rikstelefonstationen i Hudiksvall; ledningen fick dras på järnvägens telegrafstolpar.

Iggesunds bruk hade 1888 fått telegraf, men orten hade ännu ingen poststation. Disponenten anmodades utverka en sådan, som helst borde förestås av samme person, som skötte telegrafen vid bruket.

Under 1880-talet fick bruksanläggningarna telefonförbindelser med varandra, och 1889 beslöt styrelsen för bolaget att låta draga fram en ca mil lång telefonledning genom sina största skogar, från Hedvigsfors till Skån. Det motiverades med vikten av att vid flottning men i synnerhet vid skogseldar snabbt få fram meddelanden – nu hade man bara budskickning att tillgå. Bidrag till anläggningen lämnades utom av bolaget även av de berörda flottningsföreningarna. Dellarnas och Ahlsjöåns.

1893 hade rikstelefonledningen norrut redan passerat Hudiksvall. Iggesundbolaget träffade samma år en uppgörelse med telegrafverket om att få rikstelefonledning framdragen även till Iggesund.

Källa:
IGGESUNDS BRUKS HISTORIA
Del II, sid. 99, 100.

HUDIKSVALLS POSTEN 12/3 1881

Meddelande från allmänheten 

Herr Redaktör! 

”Audiatur et altera pars”

På ett föga smickrande sätt angripen uti en i tidningen Hudiksvalls Posten för den 2 dennes intagen artikel med rubrik ”Ett tillbakagående”, anhåller jag härmed, att Ni åtminstone ger mig den upprättelse att få i tidningen infördt följande; och will jag förutskicka den försäkran, att hwad jag anför är sanning, och att jag åt föraktet lemnar de lumpna insinuationer, hwilka synas wara afsedda att utgöra hufwudsak uti berörda tidningsartikeln.

Det har städse legat mig om hjertat att få telegrafstationens härstädes fortwaro tryggad. Mina försök dels med kommunen i sin helhet och dels med enskilda personer inom kommunen för åstadkommande af de af kongl. Telegrafstyrelsen fordrade garantier torde tydligt nog ådalägga mina åsigter angående behofwet af en telegrafstation härstädes. Sedan emellertid Delsbo socknemän å kommunalstämma ganska enhälligt wägrat att lemna sina garantier och mina försök med enskilda personer blifwit utan gynsamt resultat, uttalade jag i skrifwelse till kronofogden Andersson den förmodan, som på samma gång för mig war en förhoppning, att Hudikswalls trävaruaktiebolag och Hudikswalls jernwägsaktiebolag jemte Fredriksfors snickerifabrik och Klubbo sågwerks aktiebolag antaglingen kunde wara benägna att ikläda sig den fordrade, till 400 kronor uppgående årliga answarigheten.

Om denna sak hörde jag ej widare, förrän träwarubolagets inspektor härstädes Aug. Nyholm första dagarne i januari månad till mig lemnade ”den” för att nu begagna f. apotekaren Julius Bruns egna ord, ”så försåtligt skrifna Delsbolistan”, med anhållan, att jag wille skaffa teckningar å densamma till belopp 200 kronor. Då teckningslistans rubrik war skifwen af orgelnisten Fr. Söderblom härstädes och då listan till mig öfwerlämnades af en träwarubolagets tjänsteman, hade jag wäl ingen anledning tro annat, än att träwarubolaget werkligen iklädt sig den i listans rubrik omförmälda answarighet, d. w. s. borgen till kongl. Telegrafstyrelsen till belopp af 400 kronor och åtagande att i första hand betala 200 kronor, innan tecknarne å listan skulle behöfwa widkännas betalningsskyldighet. Det war härwid så mycket lättare att antaga, det listans rubrik war affattad i enlighet med af träwarubolaget gifna föreskrifter, då ju träwarubolaget härstädes har synnerligen stor affärswerksamhet och till följd deraf kunde anses af telegrafförbindelse hit wänta fördelar, som uppwägde den enligt teckningslistans rubrik åtagna answarigheten.

Ej utan swårighet lyckades det mig att få ett tecknadt belopp af 200 kronor.

Den 1 nästlidne februari emottog jag från träwarubolaget ett telegram af hufwudsakligt innehåll, att teckningslistan snarligen borde till bolaget öfwersändas.

Er telegraf beswarade jag bolagets telegram med att jag answarade för teckning af 200 kronor härifrån och att jag wid ankomst till staden några få dagar derefter skulle aflemna teckningslistan. Den 5 februari inställde jag mig och å träwarubolagets kontor i affsigt bland annat att lemna teckningslistan. Derstädes anmodades jag af f. apotekaren Julius Brun, en af träwarubolagets direktörer, att för samtal stiga in uti dennes strax inwid träwarubolagets kontor belägna rum. Inkommen till herr Brun, ledde jag genast talet på telegrafangelägenheterna i fråga och ämnade aflemna teckningslistan, då herr Brun, angelägen att komma in på ett annat, för träwarubolaget wida angelägnare samtalsämne, afbröt mig med förklaring, att han ej emottoge teckningslistan, utan skulle densamma lemnas till kronofogden Andersson. Skulle herr Brun ytterligare anse sig wärdigt att förneka sanningen af denna min uppgift, bjuder jag honom eden.

Omedelbart efter lemnadt besked angående teckningslistan började herr Brun på ett föga passande sätt förehålla mig mina åtgärder uti ett emot träwarubolaget och dess styrelse anhängiggjort brottmål, deri jag uppträder såsom åklagare och målsegandes ombud. Jag har aktat nödigt att i förbigående omnämna denna rättegång, emedan densamma just är werkliga grunden och anledningen till artikeln ”Ett tillbakagående”

Men jag återgår till teckningslistan och kommer just nu till den punkt, der jag möjligen med något fog skulle kunna talas i denna sak, Ämnad twar, att insända listan till kronofogden Andersson den 7 februari; men som jag hemkom från Hudikswall sent på kwällen den 7 och hade mycken post att expediera till påföljande morgon, blef listan af förbiseende kwarliggande till nästa postdag den 10 februari — wi hafwa postgång till Hudikswall endast 2:ne gånger i veckan eller måndags- och torsdagsförmiddagar. Om teckningslistan kom ett par dagar förr eller senare, ansåg jag och wara betydelselöst, då träwarubolaget dels genom mitt ofwanberörda telegram och dels från annat håll hade sig bekant, att 200 kronor här woro tecknade. Tala wi om skyldigheter, så hade jag alls ingen förpliktelse, ware sig genom åtagande eller på annat sätt, att draga försorg om listans sändande till kronofogden.

Af det anförda behagade Ni finna, huru litet jag haft att skaffa med denna s.k. finance-operation; huru ond och förfärlig en i sig sjelf god eller oskyldig sak kan blifwa, då den kommer i onda händer, och slutligen huru nödwändigt det är ”att höra äfwen andra parten”.

Slutligen will jag förklara, dels att jag hwarken har haft, har eller will hafwa något att skaffa med firmen Kihlström, Johan Olsson & konsorters affärswerksamhet och dels att jag är lika willig som pligtig att, der ett under allmänt åtal lydande brott kan konstateras, laglikmätigt behandla den brottslige, han må nu heta H. Kihlström, Julius Brun eller något annat.

Delsbo den 8 mars 1880
Pehr Söderman

Avskrift:
Viveca Sundberg

Per Söderman tjänstgjorde i delsbo 1875 – 1886
Läs mer om honom under Kniven och Polisverksamheten i Delsbo.

Per Söderman f. 19/3 1852 i Undersvik bos. i Ede, Delsbo. Kronolänsman
Gift 24/7 1878 med Beata Christina v. Kiöhling f. 2/5 1851 i Arbrå.
Barn: Gerda f. 1879 i Delsbo och Agda Birgitta f. 1880 i Delsbo. Ytterligare fem barn föddes i Järvsö

Sedan 1874 har Delsbo haft telegrafförbindelse med öfriga telegrafnät. Med jernvägens tillkomst och tillträde till jernvägens telegraflinje har statstelegrafstationen indragits.

---

Föreståndarinna för telegrafstationen var Anna Hydbom. Född 3/10 1851 i Ljungarum, Småland. Hon avled i Tunnerstad, Småland den 25/2 1925.

---

Telegraf föreståndarinna Elisabeth Fredrika Johanna Engman född 19/7 1855 i Karlskrona. Död 13/3 1940 i Täby. Gift med Stadsingenjör Kristian Edvard Jacob Runeberg född 1853 i Stockholm. Död 29/12 1915. Barn. Evert 1885 i Östersund och Lars Walter 1889 i Östersund.

---

Telegrafist Anna Maria Lovisa Folmer, född 27/1 1851 i Solna. Död i Sandhamn, Djurö den 28/1 1941

---

År 1885 indrogs socknen i Norra Hälsinglands telefonnät och en rätt stor mängd telefonabonnenter finns numera i socknen.

Källa: Gamla Minnen från Delsbo och Bjuråker, 1893
Af E G Wengelin, sid. 82

 

NORRLANDSPOSTEN DEN 7/11 1896

Delsbo telefonförening har erhållit tillstånd att framdraga telefonlinjer under järnvägsbroarne vid Fredriksfors och Delsbo stationer samt att uppsätta stolpar inom allmänna vägarnes område och med telefonlinjerna korsa desamma.

I boken Arkiv- och föreningsinventering i Delsbo/Norrbo, sid. 241 står att föreningen upphörde 1920. Det är allt.

Vi visste att 1890 kom två driftiga kvinnor till Delsbo. Båda var urmakare och sammanboende. Den ena var Beda Bolund född 5/1 1861 i Söderhamn. Hon blev den förste föreståndaren för rikstelefonstationen i Delsbo, som då var inrymd i Missionshuset i Ede.

Den andra damen var Marta Kårström. Hon var född 11/6 1862 i Ljustorp, Medelpad.
År 1905 köper hon missionshuset där telefonväxeln var inrymd. Bönsalen var i övre våningen, där det brukade vara söndagsskola som leddes av Erik Leek.
1908 tog hon över posten som föreståndare för telefonväxeln och ägandet av missionshuset.
Beda Bolund fortsatte som urmakare, fast nu tillsammans med en annan kvinnlig urmakare,  Aurora Albertina Ehn, född 1867 i Göteborg.

Missionshuset på köpmangatan 9. Här låg den första rikstelefonväxeln. På skylten som sitter på den vita stolpen står det RIKSTELEFON. (går att läsa med lupp)

Under 30 år var Marta Kårström föreståndare för rikstelefonstationen i Delsbo. Sin första fastighet ”Missionshuset” sålde hon och byggde sig en trevliga villa strax intill, dit även växeln flyttades och där hon kom att bo de sista 20 åren av sitt liv. Marta Kårström avled den 5/4 1939.

Marta Kårström var en hängiven kristen. Redan 1887 blev hon frälsningsofficer.
I feb.1939, sista året av sin levnad adopterade hon Dorothy Åsberg. Därmed kom telefonväxeln att bli kvar i fastigheten i Ede, berättar Dorothys dotter Maj Westerlund.

   
Marta Kårström                                               Marta Kårström och Ingrid Wikström vid sjöstranden

---

I det här vackra huset på Kömangatan 11, vid Stömnesjöns strand låg Delsbos telefonstation

---

En bild inifrån stationen. Till vänster ser vi besöksluckan och sängen där tjänstgörande nattpersonal kunde vila. Nu sitter här två förtjusande par. Närmast är det Jonas och Dorothy Persson och sedan  Stina och Erik Sandström.

---

Det här är växeln i Ede med fem damer. Närmast sitter Dorothy, sedan Brita Jonsson, nästa kan vara Ingrid Svensson f. Persson, 4, är helt skymd och 5, är troligen Märit Abrahamsson, säger hennes dotter Bitte Nordin

Vi efterlyser fler bilder och mer information om den här verksamheten.

---

Telefonister vid Delsbo teleonråde/telefonstation på sent 1940-tal eller tidigt 1950-tal. Bilden visar en sammankomst troligen på Björkede Pensionat här i Delsbo. Bilden kommer från min morsas fotoalbum, skriver Dan Andersson på Facabook, varifrån vi lånat bilden.
Vilka är damerna, hjälp oss om du kan?

---

—12 K 39—  Uppgifter ur Bjuråker –  Delsbo – Norrbo – släktregister
29 Jonas Persson, * 30/5 1902 i Edsäng. G. 24/9 1939. Droskstat.-förest. vid biografen i Ede. Bos. Köpmangatan 11, Ede 4²¹, Delsbo. † 8/8 1986
(Y5) Dorothy Viktoria Åsberg, * 12/3 1914 i Bjärtrå, V.-norrl. Telefonist. † 28/6 2002
Maj-Britt Viktoria * 3/4 1940 Gift Westerlund och bosatt i Ljusdal
Stig Urban * 19/6 1942

   
Dorothy och maken                                       Jonas Persson

Bilderna är utlånade av Maj Westerlund

---

—3 O 17—Uppgifter ur Bjuråker – Delsbo – Norrbo släktregister
16 Erik Sandström, * 17/3 1903, s. t. bonden O. Sandström i Sunnansjö 1⁶. G. 11/8 1935. Slakteriarb. Bos. i Ede 4²¹, Delsbo.† 9/5 1994
(X8) Brita Kristina Gustavsson, * 18/7 1905 i Forsa, Gävleb. Växelstationsföreståndare i Ede, som började sin anst. 1932. † 25/7 1981
Sven Erik * 8/9 1938
Birgit Christina * 13/12 1947

Märit Abrahamsson född 24/7 1936 i Jämtland. Hon kom som 16-åring till Delsbo och arbetade då som växeltelefonist. Hon avled den 23  december 1996

---

När telefonväxeln blev automatiserad flyttades stationen till en mindre byggnad på Köpmangatan 17-19, berättar f d telearbetaren Göran Åsberg i Delsbo.

 
Här ser vi dragna telefonledningar genom Afva i början av 1900-talet

 

Telefonstationer i Delsbo

Abonnenter vid telefonstationen i Delsbo 1932

 

Delsbo 1940

Delsbo 1949

Bobygden

Fler bilder och berättelser finns hos facebookgruppen Bobygda.

Telefonstationen låg i Oppsjö 11

Telestationen i Uppsjö i början av 30-talet. Bilden utlånad av Dagmar som nu heter Kraft i efternamn
Flickan med glasögon är Dagmar och vid sidan om henne står modern Marta
Sitter gör föreståndarinnan Sigrid Hansson

Dagmar Bryngelsson arbetade som telefonist vid stationen, nu heter hon Kraft i efternamn.
Hon berättar att det var hennes morfar, Hans Olsson, som från början ansvarade för stationen och att hans dotter Sigrid var stationens föreståndare.  Som brukligt var så fanns det även en telefonhytt där allmänheten kunde sitta och prata ostört.

Telefonväxeln i Bobygda. Bilden utlånad av Dagmar Kraft
Bak står Dagmar, hennes mor Marta och en extra hjälp, Märta Henriksson
Sitter som sig bör gör föreståndarinnan Sigrid Hansson

---

Telefonkiosken i Bobygda Källa: Bonny Sjöblom

---

Avtackningar inom Delsbo teleområde

Från och med i dag den 27 maj 1964 kopplas alla telefonsamtal till, från och i Delsbo automatiskt. Ett 80-tal mannar från televerket skötte omläggningen som skedde mellan klockan 04.00-06.00 i dag på morgonen. På tisdagen reste telekommissarie Bertil Ohlberger, Hudiksvall, runt till telestationerna inom Delsbo-området och tackade personalen för deras arbete under de gångna åren.

I Bobygden fick fröken Sigrid Hansson mottaga blommor liksom övriga telestationsföreståndare vilka nu blir ”offer” för teknikens landvinningar. Inom televerket ser vi teleföreständarnas arbete som ett hedersuppdrag och när det sköts på ett så bra sätt som här i Bobygden får både televerket och de anställda ta äran åt sig, framhöll hr Ohlberger i sitt tacktal till fröken Hansson.

På samma gång som vi måste notera att automatstationerna är ett framsteg är det dock tragiskt att ta farväl av gamla kämpar som under hela sin levnad ägnat sig åt televerkets fromma.

Frk Hansson och hennes syster fru Marta Bryngelsson har sedan augusti 1930 tjänstgjort på växelstationen i Bobygden, vilken från början hade endast 17 abonnenter och till en början kallades Källeräng. Under den första tiden fick abonnenterna betala televäxlingen själva och systrarna fick en krona om dagen att dela på.

Så här under de sista dagarna har flera abonnenter ringt och beklagat sig över ändringen då man — i synnerhet äldre — inte tror sig kunna med telefonerandet i fortsättningen. Abonnenterna har också tackat sina samtalsförmedlare för de gångna åren.

Visst kommer det att bli tomt i fortsättningen när man inte längre får svara Bobygden, säger de tjänstgörande vid telestationen, som under de 34 åren vuxit till nära 100 abonnenter.

Vid de andra stationerna inom Delsbo-området var tongångarna likadana även om en del tyckte att det skulle bli skönt att få sluta efter alla teleåren. Alla kände dock ett visst vemod så här i avskedets stund då flinka händer blir utbytta mot surrande reläer och kopplingar.

För de som inte har egna telefoner blir givetvis stationsindragningarna ett minus även om televerket i största möjliga utsträckning monterar upp samtalsautomater på platser där så erfordras.

När det gäller dessa automater får man hoppas att även kommunen visar sitt intresse och verkligen ser till så att hytterna blir upplysta.

Personalen vid telestationerna i Brännås, Gårdsmyra och Strömbacka blev även avtackade under tisdagen och i dag, onsdag, är det övriga telefonisternas tur.

I kväll, onsdag, blir det också ett personalsamkväm i Delsbo där de tjänstgörande träffas en sista gång innan man flyttar till andra platser och fortsätter på telebanan eller stannar på hemorten och övergår i en annan sysselsättning.
Stan.
Avskrift: Viveca Sundberg

---

—19P31— Delsbo släktregister

23 Hans Olsson, * 7/8 1867, s. t. bonden O. Hansson i Oppsjö s 4, Delsbo. G. 14/5 1899. Bonde i Oppsjö s 11.
23T9 Kerstin Munter, * 29/1 1871, d. t. sold. L. Munter i Nyåker, Delsbo. † 3/3 1931.
Ingrid * 1/5 1894                                                                          32J16
Sigrid * 9/12 1899, † 20/11 1902
Marta * 25/7 1908                                                                          18T33 ⇓
Sigrid * 29/7 1910    Telestationsföreståndare  † 13/11 1981

—18T33—

18 Johan Ejnar Bryngelsson, * 26/9 1903, s. t. bonden B. Johansson i Oppsjö 8¹, Delsbo. G. 25/8 1928. Jordbr.-arb. i Oppsjö 8. † 9/4 1939.
19P31 Marta Hansson, * 25/7 1908, d. t. bonden H. Olsson i Oppsjö s 11. Telefonist. † 15/6 1979
Sonja Hillevi * 10/6 1927
Margit Gunborg * 8/11 1928
Kerstin Dagmar * 19/6 1935 Telefonist i Oppsjö

 

---

Bobygden 1932

 

Bobygden 1940

 

 

Fredriksfors

Post och Telefonväxel låg i det nu rivna stationshuset i Fredriksfors

—24 P 50— Uppgifter ur Bjuråker – Delsbo- Norrbo släktregister

49 John Hansson, * 6/7 1909, s. t. mjöln. J. Hansson i Stömne. G. 4/9 1938. Smed. Bos. i Ava 2⁷, Delsbo. † 30/3 1981.
13T36 Signe Birgitta Bergqvist, * 26/8 1917, d. t. bonden E. Bergqvist i Sunnansjö 1⁴, Delsbo. Teleföreståndare 1930 – 1964. † 8/5 2002
Sven Erik * 14/8 1940

 

Långbacka

Sandudden

Sandudden 1949

Östertolbo

Östertolbo 1949

Dellenbygden automatiseras

HT den 29 maj 1964

Fyra föreståndarinnor, som avgår med pension och som fått sina pensionsbrev. Inom parentes anges det år de började sin tjänst hos Televerket.
Övre raden fr. v. Fru Hanna Dahlström, Bjuråker (1925), fröken Signe Hansson, Bobygden (1930).
Sittande fr. v. fru Karin Andersson, Gårdsmyra (1948) och Stina Sandström, Delsbo (1932). Damerna flankeras av telekommissionär Bertil Ohlberger och kvällens värd, telereparatören Erik Barås.

Onsdagen den 27 maj 1964 blev ett ”historiskt” datum både för Televerket och ortsborna, när det gäller telekommunikationerna i Dellenbygden. Då debuterade nämligen automationen inom det vidsträckta området från Valsjön i norr till Bobygden i söder. På morgonen var inte mindre än 84 man i arbete över hela linjen. Det gällde att länka in systemet med riksnätet och se till att det hela fungerade.

Men telefonerna var något tystare än vanligt, vilket ansågs bero på att allmänheten till att börja med intog en något avvaktande hållning till ”petmojarna” och det nya sättet att ringa, som för många ännu var någonting alldeles nytt och oprövat.

Den stora telefonväxeln i Delsbo låg tom och öde. Detsamma gällde Bjuråker och alla de större eller mindre telefonstationerna i hela området. Det var som om en vind hade gått fram och inte lämnat någon kavar.

I Delsbo hade Pressbyrån i viss mån fått ersätta växeln, åtminstone för telegraminlämning och telefonsamtal. Där hade också tre nya talhytter med en ny typ av samtalsautomater installerats.

På telestationen var man ännu i full verksamhet. Till denna var 26 stationer anslutna, där av sju som varit manuella, och dessutom en alldeles ny automatisk telefonstation för Överälve med omnejd.

Det var givet att dagen på något sätt måste firas, och firandet ägde rum på Björkede pensionat, där en stor personalfest för ett 80-tal deltagare anordnades och där de avgående föreståndarna och telefonisterna avtackades och hyllades.

Deltagarna hälsades välkomna av telereparatören Erik Barås, Hudiksvall, bördig från Delsbo, och för Dellborna mera känd som Lövar-Erske. Med sin humor och sitt frejdiga humör angav han genast den glada stämningen, som rådde hela kvällen. Han inledde med några rimord om att: ”gladare kan ingen vara än telefonister, som slipper svara”

Men han hade också en del allvarsord att säga om livets villkor, om hur vi ofta står inför avskedstagande t.ex. från skola, hem, vänner och anförvanter.

Telefonisterna i Dellenbygden har nu fått ta farväl av sitt arbete på grund av utvecklingen inom det tekniska området.

Under supén läste Barås upp en mängd telegram, det ena tokroligare än det andra. Fiskevårdsföreningen i Bjuråker hade tänkt på fru Hanna Dahlström och hennes intresse för fiske:
”I många år hon suttit inne, nu blir hon farlig för varje pinne”.

Barås berättade historier, som vore värda att återge. En av dem visade, hur svårt det kan vara för en icke ortsbo att förstå infödingarnas tungomål. En dellbo beklagade sig för en televerkare över att hans telefon inte fungerade, trots att man dragit upp nya trådar:
— Vi har drajje ôpp nie, sa han
— Ja, men det behövs inte mer än två, fick han till svar.
— Vi har drajje ôpp nie, here dô, upprepade dellbon smått förargad.

Oförberedda talares klubb var också på alerten. Barås presenterade tre kamrater inom verket. ”Sven-Pelle” inledde och bringade damerna sin hyllning. Näste talare instämde i vad den föregående sagt men hade även en hel del att tillägga. När turen kommit till den tredje talaren, var denne försvunnen. Han hade passat på att smita, medan ”Sven-Pelle” talade till damerna.

Barås kåserade om ett och annat. Han talade om den gamle mannen, som hade tyckt att det borde vara bokstäver i stället för siffror på petmojarna, så att man kunde stava och lägga ihop. Då vore det lättare att komma fram när man skulle till Larshalvars, Törsängarns elle Mittjenirs…

I det sammanhanget erinrades också om det välmotiverade förslaget (i en artikel i HT för något år sedan) att låta införa gårdsnamn i telefonkatalogen, t.ex: ”Persson, Larshalvars Per”, men om man säger Per Persson kan det vara nästan vem som helst.

Telekommissarie Ohlberger höll högtidstalet. Han nämnde inledningsvis, att han endast sällan sammanträffat med så många teleanställda på en gång, men det inträffade nu för tredje gången. Första gången var vid Televerkets 100-årsjubileum, andra gången när Hudiksvallsområdet automatiserades 1961 och nu, när turen kommit till Delsbo området. På tal om 100-årsjubileet berättade han en historia från Televerkets barndom, då en odalman fått telefon installerad och ville prova den nya apparaten. Däremot visste han inte så noga, vem han skulle ringa till utan nöjde sig med förklaringen:
— Låt linja stå för mi räkning e stunn.

Ohlberger talade om fördelarna och nackdelarna med automationen. För abonnenter vid de små stationerna, som intehaft nattjänst, är det en fördel men för andra en nackdel, då den mänskliga faktorn ändå betyder så mycket.

Han framförde televerkets tack till alla, som medverkat vid denna omdaning av telenätet, tackade de sju föreståndarinnorna, överlämnade pensionsbrev och blommor till de fyra som hade de flesta tjänsteåren, nämligen fru Stina Sandström, Delsbo, fru Hanna Dahlström, Bjuråker, fru Karin Andersson, Gårdsmyra och fröken Sigrid Hansson, Bobygden.

Han omtalade samtidigt att föreståndarna i Brännås, Strömbacka och Ängebo får avskedsersättning, och att en viss avskedsersättning även tilldelas övrig personal, som varit anställd under minst fem års tid. För övrigt uttalade han även ett tack från föreståndarinnorna till deras anställda.

Den subskriberade supén närmade sig sitt slut. Bröderna Djerfs kapell spelade och det berättades vid borden. Om det som var aktuellt, t.ex. grävskopan, som slitit av ledningen till Frisbo på själva premiärdagen, och andra episoder. Men mest glada minnen från tidigare år.

Och hela kvällen formade sig till ett tack till alla föreståndarinnor och telefonister i Dellenbygden, som nu slutat sin tjänst. Det tacket formades kanske bäst av bjuråkers skalden Severin Krantz i hans hyllningsdikt till Karin, som nu även föredrogs av telekommissarien och som avslutades med orden: ”Jag artigt lyfter hatten och säger min honnör

B J:son 

Avskrift:
Viveca Sundberg

---

Man fick betala efter hur många perioder man hade talat