Någon övergripande beskrivning om polisens verksamhet i Dellenbygden har inte gjorts tidigare, vad vi vet.
Det var förre kriminalkommissarien Kalle Viklund i Delsbo som tycke att vi borde ta oss ann den här uppgiften.
Så här blev det påbörjade resultatet. Nu efterlyser vi bilder och mer uppgifter om poliser som varit verksamma inom det här polisdistriktet.
Se film Sundsvallsglimtar från 1942
Se film Bil på öppen gata från 1954
Se film Polisbil 36 från 1962
Här kommer du i kontakt med polisen i Hudiksvall.
Svenska Utryckningsfordonsföreningen.
Läs om polisväsendet i Sverige, på Wikipedia.
Läs om länsman på Wikipedia.
Ett spännande museum är polismuseet.
Läs om polisens verksamhet på sidan Blåljus.nu.
Polistidningen, för polisförbundets medlemmar.
Polisunderrättelser, en publikation inom polisen från 1878
Polisunderrättelser, hitta i arkiven
Läs här om polisutbildning och mycket annat.
Bilder och inf. Norrbo/sockenbilder.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det här dokumentet.
Allt material här är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Det är okej att använda några av Dellenportalens uppgifter om ni anger dellenportalen.se som källa. Men det är inte okej att bara ta bilder och text och lägga ut det på andra sidor.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Polisverksamheten inom Delsbo landfiskaldistrikt före polisväsendets förstatligande 1965
Text: Stig Zakrisson
Avskrift: Åke Nätterö.
Bjuråkers polisdistrikt
Den 15 januari 1955 tillträdde jag en tjänst som polisassistent i Bjuråkers polisdistrikt, omfattande Bjuråkers och Norrbo socknar. Polisdistriktet ingick i Delsbo landsfiskalsdistrikt, vilket också omfattade Delsbo polisdistrikt. Chef för landsfiskalsdistriktet var landsfiskal Håkan Lange, som till sin hjälp på kontoret hade en kontorspolisman, Olof Nordborg och två kontorsbiträden, Majvor Olofsson och Siri Nordin.
I Delsbo polisdistrikt fanns tre polismän, polisassistent Lennart Fyhr och poliskonstaplarna Per Iggström och John Eriksson. I Bjuråkers polisdistrikt fanns, förutom undertecknad, två polismän, poliskonstaplarna Åke Wiberg, Friggesund och Gustaf Friberg, Norrbo.
Polisassistent tjänsten, (förmanstitel vid den tiden), innebar att jag skulle ansvara för utredningsarbetet samt fungera som förman för de övriga polismännen.
På mina tidigare tjänstgöringsorter, Sollefteå, Södertälje och Laxå, hade det funnits polisstationer som bas för verksamheten, där personalen samlades och där det mesta av skrivgöromålen och dylikt utfördes. Så var också fallet i Delsbo. I Bjuråker däremot, hade varje polisman kontor i bostaden, vilket jag självfallet var informerad om innan jag tillträdde tjänsten.
Som bostad för mig och min familj hade kommunen anvisat en lägenhet om två rum och kök i den s.k. Unasgården vid Dellenro i, Västansjö 617. Bjuråker och där var det meningen att jag också skulle ha mitt kontor. Lägenheten hade även tidigare brukats av en polisman, senast en ungkarl, som vikarierat på tjänsten som polisassistent innan jag tillträdde densamma. Han hade tydligen utnyttjat vardagsrummet som kontor för där stod ett mindre bord på vilket fanns en skrivmaskin. I en låda mitt fram på bordet fanns skrivmaskinspapper, rapportpapper, karbonpapper och ett rakblad. Bredvid bordet stod en väska med kriminalteknisk utrustning. Ett hörn av vardagsrummet fick också bli mitt kontor. Köket kunde knappast användas för detta ändamål och inte heller ett mindre rum mellan köket och vardagsrummet för det måste vi ha som sovrum.
Dagen efter vår ankomst till Bjuråker besökte jag vår chef i Delsbo, kvitterade ut pistol, batong, hand- och fotbojor samt koppel. Jag besökte också Delsbo möbelaffär och för egna pengar inköpte en mindre hurtsliknande möbel, i viken jag kunde förvara olika blanketter, tjänsteföreskrifter m.m. Jag besökte också kollegorna i Delsbo och Bjuråker samt Bjuråkers kommunalkontor. Där fick jag låna ett skrivmaskinsbord och en brevsorteringskorg. Sedan jag sålunda bekantat mig med de närmaste kollegorna och blivit nödtorftigt utrustad kunde arbetet börja.
Allmänt om utredningar och utrustning
Som många säkert förstått, var det en ganska stor skillnad mellan det polisarbete jag tidigare deltagit i och det nya i Bjuråker och Norrbo.
Många av nutidens yngre poliser har nog svårt att tänka sig in i hur det var att bedriva polisverksamhet på den tiden. Det fanns inga tjänstebilar, varifrån man per radio kunde komma i kontakt med kollegor vid behov av hjälp, ingen möjlighet att kolla uppgifter snabbt via radio, inga bandspelare som kunde användas vid förhör eller ”intalning” av minnesuppgifter, ganska bristfällig utrustning för fotografering, särskilt för fotografering under mörker, o.s.v. För trafikolycksutredningar fanns ett 50 m långt måttband, i övrigt ingenting. Ändå fordrades på den tiden en mycket noggrann platsundersökning med skalenlig skiss. I regel skulle också, förutom parterna, samtliga passagerare och eventuella andra vittnen höras. Det var inte ovanligt att en trafikolycksutredning kunde omfatta 10-12 sidors rapport. På grund av Iggesunds Bruks kraftverksbygge i Tvärforsen var det tidvis en mycket livlig trafik i området och då vägarna i allmänhet var smala och kurviga inträffade ganska många olyckor. Ett år i slutet av 1950-talet hade vi, såvitt jag kommer ihåg, över nittio olyckor. I många fall, om olyckorna förorsakade åtal mot någon av de inblandade, måste man också in till tinget och vittna om platsundersökningen m.m. När så till slut domen kom, ofta lydande på 15 – 20 dagsböter á 4 – 5 kronor, undrade man många gånger om det nedlagda arbetet för polis, åklagare, rättens ledamöter och parter med tillhörande kostnader verkligen var rimligt i trafikmål. Ersättningen för de inträffade skadorna gjordes ju oftast upp av trafiksäkerhetsbolagen på grundval av skadeanmälningarna, så åtminstone vid de vanligaste små ”plåtsmällarna” var ju risken att få böta det enda som förarna kunde ”vinna” på att anmäla det inträffade till polisen.
Tjuvjakten
En annan typ av utredningar som tog mycken tid med i de flesta fall dåligt resultat, var tjuvjakten. Ett år, jag tror det var 1958, hade vi mellan 30 och 40 anmälningar, där vi under spaning varit på slaktplatsen och kunnat konstatera att tjuvjakt verkligen ägt rum. Många spaningar företogs också utan att vi fann någon slaktplats, varför mörkertalet beträffande tjuvjakt nog var mycket stort.
I tjuvjaktundersökningarna hade vi ofta hjälp av Iggesunds Bruks skogvaktare eller förmän, vilka också voro förordnade tillsyningsmän för jakt. Någon vidare hjälp från allmänheten hade vi däremot inte. Folk var i allmänhet ovilliga att vittna och detta särskilt i tjuvjakts mål. Detta berodde troligen till en del på att många inte räknade tjuvjakten som något särskilt svårt brott. Det var också mycket sällan vi fick anmälningar om sådan jakt från den vanliga ortsbefolkningen, utan det var i allmänhet från Iggesunds Bruks skogvaktare och förmän och då hade jakten i allmänhet ägt rum på deras mark. Det fanns åtskilliga som tyckte det bara var ”lagom åt” bolaget om de miste någon älg på sina marker.
I många fall hände det dock att vi fick tips om tjuvjakt från andra än bolagstjänstemän, men sådana tips var i många fall mycket tveksamma. Ibland kunde vi misstänka att tipsen kom fråntjuvjägarna själva för att ”lura iväg” polisen åt något håll och sedan jaga på ett helt annat ställe. Hustrun till en sådan tipslämnare gav oss till och med en ”vink” om detta i några fall. Ibland misstänkte vi att tjuvjägarna avsiktligt ”pratat bredvid mun” för att pröva någon avundsjuk granne eller bekant och vid sådana tillfällen måste vi självfallet vara ytterligt försiktiga för då misstänkte vi också att de hade någon ”spion” ute för att kontrollera polisens aktivitet och på så sätt få bevis mot tipsaren.
Att lura polisen
Att ”lura” polisen var naturligtvis också något som i tjuvjakts kretsar var mycket populärt och i många fall ”späddes” väl historien på av tjuvjägaren, så att han skulle framstå som något slags alldeles speciell ”luring”. Ibland var nog historierna riktiga skrönor. En händelse, som jag hörde berättas i början av min tid i Bjuråker, handlade om två polismän som under en tjuvjakts spaning kommit fram till en sjö, där en man till synes förberedde tjärimpregnering av en upp och nedvänd eka. Polismännen skulle ha tillfrågat mannen om han gjort några iakttagelser som kunde sättas i samband med jakten, men detta sade han sig inte ha gjort. Under samtalet med mannen hade polismännen druckit kaffe ur en medhavd termosflaska och även bjudit manen på en kopp, varefter de fortsatte därifrån. Men mannen som de talat med, skulle ha varit en av tjuvjägarna och under ekan hade han köttet från den tjuvskjutna älgen legat. Många år senare fick jag höra historien på nytt, men nu skulle jag ha varit en av polismännen. Jag vet därför att åtminstone den versionen var en skröna.
En annan historia, som skulle visa att poliserna själva inte alltid hade ”rent mjöl i påsen”, handlade om två polismän som tillsammans med en skogvaktare spårat tjuvjägare fram till en myr, där de just höll på att slakta en nedlagd älg. Då det var ganska långt ut på myren till slaktplatsen, var det risk för att jägarna skulle hinna fly undan om polismännen och skogvaktaren gett sig ut på myren och ta männen på andra sidan direkt från samma håll. De beslöt därför att en av polismännen och skogvaktaren skulle smyga runt myren och ta männen på andra sidan om de flydde undan däråt. Den kvarvarande polismannen skulle vänta tills de andra kunde beräknas ha hunnit runt myren och därefter gå ut med jägarna. Polismännen skulle emellertid redan ha känt igen jägarna som ett par goda vänner och för att de skulle hinna undan hade han därför inte väntat mer än några minuter förrän han börjat gå ut mot jägarna och högljutt ropat att de skulle stanna kvar så att han fick tala med dem. Jägarna hade naturligtvis inte stannat kvar utan sprungit undan och försvunnit i skogen. Polismannen hade efteråt urskuldat sig med att han trott att kamraterna hunnit runt myren innan han började gå ut på denna. Han hade också förnekat att han känt igen jägarna. Om det fanns någon sanning i historien vet jag inte, men nog låter den som en skröna.
Arbetstider och ärendetyper
Utöver trafikolyckorna och tjuvjakten hade vi naturligtvis också allehanda andra polisgöromål. Jag förde in alla ärenden i ett diarium och ett år kunde jag konstatera att jag haft närmare tusen ärenden. Visserligen var det många småsaker såsom mantalsärenden, vapenansökningar, brott mot bestämmelserna om registrering av motorfordon och dylikt, men även en hel del tjuvnadsbrott, rattfyllerister, slagsmål vid danstillställningar m.m.
Vår arbetstid var inte reglerad genom någon fastställd tjänstgöringsplan eller dylikt utan det blev istället arbetsuppgifterna som utgjorde grunden för arbetstidens längd. Jag började regelmässigt efter morgonfikat vid 07.30-tiden med avbrott för lunch klockan 12.00-13.00. Vid 15.00-tiden packade jag portföljen full med ärenden och begav mig ut i bygden för att höra folk i olika angelägenheter. Ofta kom jag inte tillbaka hem förrän vid 21-22-tiden på kvällen, varför jag efter en lätt försenad middag gick till sängs.
Likadant var det nog för de flesta landsortspoliser på den tiden. Det skulle ju normalt vara 48 timmars arbetsvecka, men jag hade nog i början av min tjänst i Bjuråker ingen arbetsvecka under 60 timmar, ofta blev det 70 timmar och ibland ännu längre. För tjänstgöring efter kl. 22.00 samt under helgdagar då vi var lediga, utgick tjänstgöringstillägg, i övrigt förkom ingen övertidsersättning. Vi hade regelmässigt trafikkontroller varje vecka, huvudsakligen på kvälls- och nattetid, ofta i anslutning till ordningskontroller vid offentliga tillställningar av olika slag.
För att få möjlighet att erhålla ersättning i enlighet med statens regler om enkel och kvalificerad övertid begärde vi tillsammans med kollegorna i Delsbo att få vårt arbete reglerat genom en fastställd beredskaps- och tjänstgöringsplan, vilket också lyckades så småningom. Detta fick samtidigt till följd att ordnings- och trafikkontrollerna på sen kvälls- och nattetid begränsades i stor utsträckning. För att hinna med arbetet i övrigt måste ändå utgöra en stor del av förhörsarbete och dylikt på kvällstid och då naturligtvis utan särskild övertidsersättning. Det var ju huvudsakligen på kvällarna som vi hade möjlighet att träffa folk hemma. På dagarna var de flesta på arbete, oftast ute i skogen. Att kalla någon till förhör på kontoret under dagtid var i det närmaste lönlöst. Från början försökte jag i rationaliseringssyfte att i förväg meddela dem jag ämnade besöka under kvällarna, men även detta misslyckades i stor utsträckning. Vederbörande hade ofta fått något förhinder, något angeläget ärende eller dylikt och var därför borta. Det säkraste sättet att träffa folk hemma var därför att komma oanmäld.
Om service, förhållandet till folket i bygden, kollegor m.m.
Som framgår av vad jag nämnt ovan var polisarbetet i Dellenbygden nog så besvärligt och arbetsamt. Något som gjorde att vi ändå trivdes med arbetet och fann oss tillrätta var att folket i bygden, frånsett ovilligheten att vittna, var mycket tillmötesgående och i det stora hela mycket rejält på alla vis. Trots att vi många gånger kom med tråkigheter, hade jag ingen känsla av att bli betraktad som något slags ”fiende”. Tvärtom verkade de flesta ha förståelse för vad vi på grund av tjänsten måste göra. Det var också i allmänhet mycket gästfria och ville gärna bjuda på kaffe eller te, ofta till och med mat. Något försök till ”muta” var det aldrig fråga om utan mera ett sätt att umgås i bygden. Istället fick vi ju tillfälle att bjuda igen när någon kom på besök till kontoret. Det gick ju bra när vi hade kontor i bostaden och nära till köket. Många vände sig också till polisen för att få hjälp i olika angelägenheter. Mest var det fråga om skrivelser av olika slag. Det var ju lång till större tätorter där det fanns skrivbyråer eller advokater och i den mån vi kunde, hjälpte vi folk i dylika avseenden, naturligtvis utan att fordra betalning. Vi tog sådant ”extraarbete” som en service och så hade nog de tidigare poliserna eller fjärdingsmännen också gjort. En annan serviceåtgärd från polisens sida och som tydligen varit vanlig i bygden var att ställa upp som ordningsman vid bröllop, men detta lyckades vi få bort sedan under mitt första år i Bjuråker.
Landsfiskalen Håkan Lange
En annan omständighet som gjorde tjänsten fördragsam, var att vår chef, landsfiskal Håkan Lange, själv var ett föredöme både ifråga om arbete, umgänge med allmänheten och framförallt, känslan av plikt för tjänsten. Han var inte heller ”snål” med erkänsla när vi utfört någon svår och arbetsam uppgift. (Detta är för övrigt en bristvara hos de flesta chefer). I allt vårt arbete hade vi också känslan av att ha chefen bakom ryggen, vilket naturligtvis kändes tryggt. Vi kunde ringa till honom när som hels, även nattetid, om vi behövde hjälp eller råd. Han hade ju ständigt jour och såg detta som en plikt. Ofta ställde han upp själv och kom och hjälpte till. Från början var jag tveksam om jag skulle våga störa chefen nattetid, men det var ju ibland nödvändigt, särskilt då det var fråga om husrannsakningar eller andra svårbedömda ingripanden, men han visade aldrig på minsta sätt någon vresighet eller så över att ha blivit störd. Tvärtom, visade han sig alltid positiv och intresserad och frågade ofta om vi behövde hjälp. I så fall skulle han säkert ha kommit själv. Som chef kunde vi således inte ha önskat oss någon bättre än Håkan Lange.
Inom distriktet kände vi polismän oss som en enda stor familj och försökte hjälpa varandra så gott det gick. Ibland behövde vi hjälp av Delsbopolisen och då ställde de beredvilligt upp och ibland behövde Delsbopolisen hjälp av oss i Bjuråker och då gjorde vi naturligtvis likadant. Det var överhuvudtaget en mycket god och kamratlig ton mellan oss polismän i hela landsfiskalsdistriktet och till detta hade chefen till stor del bidragit.
Även med de kommunala myndigheterna hade vi goda kontakter. De var ju självfallet försiktiga ifråga om kostnader men några av de mera inflytelserika personerna i kommunen, bland andra Ivar Ringqvist och Oskar Forslund, insåg att jag behövde ett särskilt rum för kontorsändamål och med deras hjälp lyckades jag få ett sådant rum inrett i övre våningen i samma hus och dessutom i anslutning till detta ett extra sovrum. Så småningom beslutade också kommunalnämnden att bygga ett gemensamt poliskontor i Friggesund, där även en förvaringsarrest för tillfälligt omhändertagna eller gripna personer iordningsställdes. Tidigare hade vi transporterat sådana omhändertagna till landsfiskalkontoret i Delsbo, där arrest fans.
Om speciella obehag och svårigheter för polismännens familjer vid polistjänster på landsbygden
Under den tid vi hade kontor i bostaden och ständigt var i tjänst fordrades nästan att någon var hemma och tog emot telefonsamtal och gjorde vederbörliga anteckningar om polismannen själv inte var anträffbar. Ofta fick hon också vid sådana tillfällen ta emot ovett för vad polisen gjort eller inte gjort. För sådant arbete utgick ingen ersättning, knappast heller något tack och ändå var det nästan en förutsättning för att verksamheten skulle fungera. Även polisens familj i övrigt fick utstå en hel del obehag på grund av hans speciella yrke. Dels blev naturligtvis alla störda av telefonsamtal nattetid och dels kunde det inte undvikas att både hustrun och de barn som vaknat av telefonsamtalen kände oro vid vissa typer av utryckningar. Störandet av telefonpåringningar nattetid fortsatte för övrigt även sedan vi fått reglerbar tjänst och därigenom skulle vara ledig vissa nätter. Många fortsatte nämligen som förut att ringa till den polisman de kände oavsett om han var ledig eller inte. Enda sättet att definitivt undgå störandet var därför att på kvällen dra ur telefonjacken.
Polisdistriktens sammanslagning och omorganisation
Den 1 oktober 1961 sammanslogs Delsbo och Bjuråkers polisdistrikt som därefter fick heta Delsbo-Bjuråkers polisdistrikt. Samtidigt ändrades min tjänst till förste polisassistent. Någon större skillnad ifråga om arbetet innebar omorganisationen inte, förutom att polisassistenttjänsten i Delsbo drogs in. Lennart Fyhr hade då redan sökt och erhållit liknande tjänst på annan ort. I övrigt arbetade vi som förut, frånsett att beredskapstjänsten nu omfattade hela landsfiskalsdistriktet. Någon ändring av stationsorterna blev det inte förrän vid polisväsendets förstatligande den 1 januari 1965, då jag placerades i Delsbo som chef för arbetsgruppen där. Landsfiskalorganisationen hade samtidigt upphört, landsfiskal Håkan Lange hade gått i pension och en del av distriktets förutvarande polismän hade sökt och erhållit andra tjänster.
Indrivningsverksamheten, som förut fullgjorts av polismän på landsbygden, hade skilts från polisverksamheten och överförts till kronofogdemyndigheten, varvid också en del av de polismän som sysslat med sådan verksamhet, sökt överflyttning dit. Kvar i Delsbo blev tre polismän och ett kvinnligt kontorsbiträde, nämligen jag, Georg Backlund, Åke Holmqvist och Siri Nordin. Som arbetsgruppschef hade jag tillförts en hel del s.k. polismyndighetsärenden, i allmänhet – enligt mitt tycke – enformiga och urtråkiga. Genom mina nya arbetsuppgifter kom jag i alltför stor utsträckning att bli sittande inne på kontoret, vilket jag ofta kände irriterande. Jag hade förut i så många år haft ett omväxlande polisarbete, åkt runt i bygderna, träffat folk och försökt hålla mig à jour med vad som hände i området, vilket jag nu kom alltmer bort ifrån. Jag saknade de gamla kontakterna, pratstunderna med folk av olika slag, inte mins de gamla och i många fall mycket roliga och originella tjuvjägarna, som jag i efterhand fått en viss förståelse för. Deras berättelser från de tidiga ungdomsåren kunde vara både roande och upprörande, ibland troligen också lite extra kryddade, men alltid intressanta.
Som tur var hade jag goda medarbetare på kontoret. Kontoristen t.ex. var genom sitt tidigare arbete fullt insatt i handläggningen av polismyndighetsärendena och kunde i detta avseende underlätta arbetet avsevärt och de manliga kollegorna var redan förut rutinerade både beträffande utrednings- och ordningspolisarbete. Men ändå saknade jag kollegorna från den ”gamla goda tiden”, särskilt Åke Wiberg, som gått över till kronofogdemyndigheten och, naturligtvis, landsfiskal Håkan Lange. Det var ju klart, polisens arbetsuppgifter hade ju efterhand förändrats i många avseenden och en förändring av polisorganisationen var säker nödvändig för att motsvara tidens krav. Någon narkotika t.ex. fanns troligen inte vare sig i Bjuråker eller Delsbo vid min ankomst till bygden, tjuvnadsbrott, bedrägeri och liknande var heller inte så omfattande. Våldsbrott förekom men inskränkte sig huvudsakligen till slagsmål i samband med offentliga tillställningar. Med narkotikans insteg i bygden följde, liksom på andra orter, en ökning av därmed sammanhängande brott. Landsbygdspolisens resurser för sin verksamhet måste självfallet också hänga med i någon mån. I samband med omorganisationen fick vi i Delsbo också en hel del ny utrustning, bl.a. tjänstebil med radioutrustning. Detta var nog det som kändes bäst både ur säkerhets- och effektivitetssynpunkt.
Jag arbetade kvar som arbetschef i Delsbo fram till 12 mars 1980 då jag sökte och fick tjänsten som rotelchef, R 2, (allmänna utredningsroteln) i Hudiksvall, vilken tjänst jag redan förut vikarierat på en tid under åren 1977-78. Tjänsten som chef för R 2 innehade jag fram till pensioneringen 31 dec. 1983.
Om Dellenbygdens tidigare polisorganisation m.m.
Främst med välvilligt bistånd av förre redaktören Bror Jonsson, Delsbo, och hans privata arkiv har nedanstående uppgifter erhållits om Dellenbygdens tidigare rättsvårdande myndigheter och tjänstemän.
Delsbo var ju förr en betydande ort. Den hade under många år större folkmängd än Hudiksvall och var i många avseenden dominerande i landsändan.
Under en lång följd av år bodde t.ex. häradshövdingarna i Delsbo, och där hölls inte bara häradsting utan också landsting. Det mesta kända av dessa är landstinget 1528, då Gustav Vasa kom hit med hela sin krigshär, 14 000 man, riksens råd, marsk och riddare. (enl. historiker Herman Lindqvist, är det mer troligt att hären bestod av 140 man).
Tinget hölls med representanter för allmogen i hela dåvarande Norrland och gällde officiellt en övergång från katolicismen till den lutherska läran.
I Delsbo fanns det länsmän ända sedan medeltiden. Titeln kronolänsman var också vanligt, men den avskaffades 1918.
I bror Hillgrens kända skildring ”En bok om Delsbo” del 3 sid 96 – 120, finns från år 1571 till 1866, 14 länsmän omnämnda, den första Joen Svensson, år 1571 och den sista Per Delin, född 1792 på Lyktan och avliden 1866. I bror Jonssons privata arkiv hittades ytterligare 10 länsmän:
Michael Forsner, född 1841. Efterträdde Per Delin. Bodde under åren 1867-1875 hos Delins änka i gamla länsmansgården i Ava (Kyrkgränd 3).
Wilhelm Åström, länsman några år efter Forsner. Han var född i Forsa, son till länsman J.M. Åström och dennes hustru Ulrika Eleonora, dotter till häradshövdingen Ronander i Delsbo. Åström bodde i tingshuset i Näsbyn. Han hade varit landskanslist i Gävle 1858 – 1860 innan han kom till Delsbo.
Johan Gustaf Schörling, kom till Delsbo som länsman 1874. Fick snart del i ett försäkringsbedrägeri tillsammans med en skräddare och rymde till Amerika. Han blev känd som ”länsman som kom båscht”. Anledningen till uttrycket glömdes väl så småningom bort men lever fortfarande kvar och har av många uppfattats som att ortsborna tagit livet av honom. Men sanningen var således en helt annan. Schörling bodde i länsmansgården i Ava,(Kyrkgränd 3), som han också köpte samma år han kom till Delsbo.
Per Söderman, född i Undersvik 1852, blev kronolänsman i Delsbo 1877, således endast 25 år gammal. Han fick 1886 tjänst som kronofogde i Jämtlands södra fögderi och flyttade från Delsbo i samband därmed. Per Söderman var far till den kände kriminalexperten, docent Harry Söderman, född 1902, internationellt uppmärksammad i samband med att den tyska ockupationen av Norge upphörde i slutet av andra världskriget. Man kunde då i de svenska tidningarna läsa om ”dellbon som befriade fångarna i Grini och Möllergarde.
Av kung Haakon fick han sedermera ta emot S:t Olovsmedaljen med eklöv. Hans memoarer kom ut på svenska 1956 med titeln ”Inte bara brott” och där berättar han också en hel del av intresse om Delsbo.
Claes Mårten Kjällander efterträdde Söderman som länsman i Delsbo. Han bodde först hos Nors i Ede, men flyttade senare till den gård som sedermera blev Turisthotellet (Furugatan 1). Kjällander avled 1907 och begravdes på Delsbo kyrkogård.
Erik Lindsjö tjänstgjorde troligen som länsman i Delsbo en kortare tid efter Kjällander.
C.A. Hallqvist är omnämnd som länsman i Delsbo i en notis den 17 oktober 1900 i Hälsinge-Kuriren.
Knut Ericsson, född 28 augusti 1868, kom till Delsbo som ordinarie länsman efter Mårten Kjällander. Han var son till en tobakshandlare i Stockholm. Efter studentexamen vid Beskowska skolan hade han genomgått en mindre juridisk utbildning, den s.k. ”Prillan” i Uppsala. Innan Ericsson kom till Delsbo hade han innehaft förordnanden i Söderhamn, Forsa, Hanebo och Enånger. När länsmanstiteln upphörde blev Ericsson tydligen Delsbos förste landsfiskal. Han pensionerades 1933.
Ragnar Stenborg-Pettersson, född i Söderbärke i Dalarna, blev den 30 maj 1925 extra landsfiskal i Delsbo efter att innehaft tjänst som länsmansbiträde i Färila. Dit återvände han också efter några år i Delsbo.
Walter Görtz, var biträdande länsman i Delsbo några år under Knut Ericssons tid. Han bodde till en början i Moviken, Bjuråker.
I samband med att Görtz tillsammans med en fjärdingsman med en bolagstjänsteman ertappade några tjuvjägare i trakten av Skån, Bjuråker, blev han hotad till livet av en av tjuvjägarna. Görtz hade bett att få se på tjuvjägarens gevär i syfte att ta av honom detta. Tjuvjägaren hade då vänt kolven mot Görtz och yttrat: Så här ser det ut i den här ändan” och sedan vänt pipan mot Görtz och sagt ”och så här i den här ändan, men tittar du nå mer smäller det, gubbjävel”. För tjuvjakten och hotelserna dömdes tjuvjägaren sedermera till ett långt fängelsestraff. Enligt uppgift av min tidigare kollega, Åke Wiberg, Bjuråker, hade Görtz under en fisketur på Norrdellen varit nära att drunkna och blivit så tagen av strapatsen att han troligen aldrig repade sig riktigt från denna.
Håkan Lange, Delsbos sista landsfiskal, var född 1901 i Engelsberg, Västervåls socken, Västmanlands län. Hans föräldrar, landsfogden John Lange och dennes hustru Hermanna, f. Ihre, var ursprungligen gotlänningar. Efter studier vid Västerås läroverk fick han anställning vid länsstyrelsen i samma stad, där han 1921 blev extra ordinarie landskanslist. Sedan tjänstgjorde han på skilda orter till 1934, då han erhöll tjänsten som landsfiskal i Delsbo efter Knut Eriksson. På egen begäran avgick Lange med pension i samband med att landsfiskalsinstitutionen upphörde vid årsskiftet 1964/1965.
Länsmansvägen 1. Här låg polisstation, i det nybyggda hus där Håkan Lange och hustrun flyttade in 1964. Dessförinnan bodde Håkan Lange och andra länsmän för honom på kalvstigen 3, Delsbo, berättar Gunnar Mårtensson i Fredriksfors.
Utöver tjänsten som landsfiskal, vilken omfattade polischefssysslan, åklagarverksamheten och utmätningsmannaskapet, var Lange överförmyndare samt chef för distriktets civilförsvar. Han var också ordförande i stiftelsen Solera ferra, som bildats genom en donation av fru Helena Granberg, Lidingö, ordförande i Norra Hälsinglands djurskyddsförening och innehade ett flertal andra uppdrag. För de handikappade på Dellenborg var han med och bildade föreningen Dellenborgs vänner. Lange engagerade sig således i en mängd verksamheter utöver tjänsten som landsfiskal. Han innehade i hög grad allmänhetens förtroende och uppskattning, vilket vid ett tillfälle bl.a. tog sig uttryck i en petition med begäran att han måtte stanna kvar, då han sökt en annan tjänst och ämnat flytta från orten.
Lange avled på julafton 1985 i en ålder av 84 år. Hans närmast anhöriga var hustrun Maj, f. Ehrenberg och barn med familjer.
Bild ur Håkan Langes minnesruna
Stig Zakrisson skriver att han tog över tjänsten efter Håkan Lange
Stig Zakrisson född 22/3 1921 i Los. Gift 24/3 1945 med Hedda född Jansson den 12/2 1924 i Gudmundrå, Ångermanland. Stig Zakrisson avled den 4/7 2010 då bosatt i Iggesund
Två barn: Hedvig Margareta 24/7 1948, och Bo Arne 25/5 1952
Även i Norrbo och Bjuråker synes ha funnits länsmän stationerade i gånga tider. Ur boken ”Gård och bygd genom 100 år. Studier i Norrbos historia” har Bror Jonsson antecknat, dels Johan Vilhelm Pira, född i Färila, länsman i Norrbo från 1880 till i början av 1900-talet och dels V.G. Nordendal, som bodde vid Norrboån, var länsman även för Bjuråker.
Om bygdens fjärdingsmän, krono betjänter eller poliser före innevarande sekel
Fjärdingsmannatjänsterna var förr mest en kommunal angelägenhet. Sökandena synes först ha behandlats av kommunalnämnderna, som efter bedömning av deras meriter m.m. lämnat förslag för vidare befordran till länsstyrelsen. Det är dock svårt att via kommunala protokollen erhålla uppgifter om namn, meriter, tidpunkter för tillsättande och dylikt. Av protokoll över sammanträden, där kommande års budgeter fastställdes, fanns bl.a. fjärdingsmännens löner upptagna. De synes ha varit något olika för de tre socknarna. För t.ex. år 1894 hade Delsbo beräknat sådana kostnader till 300 kronor, Bjuråker 200 kronor och Norrbo 100 kronor. För Norrbos del hade kostnaderna för fjärdingsmannen varierat från 75 kronor åren 1888-1889, 150 kronor 1890-1893 till 100kronor 1894-1895. För Delsbos och Bjuråkers del hade ifrågavarande kostnader varit konstanta.
Att socknarna haft lite extra utgifter för ordningshållning under åren framgår också av deras protokoll. I ett sådant, hållet vid sammanträde med Delsbo kommundelsnämnd i sockenstugan i april 1892 finns antecknat under paragraf 4 följande:
”Enär socknens vidsträckthet och den ordinarie kronobetjäningens fåtalighet gjorde det till en faktisk omöjlighet att erhålla de här och var uppspirande små lönnkrogarna så som vederbordes beslöt kommunalnämnden enhälligt att hos kommunalstämman anhålla om åtgärders vidtagande att åt en del därför lämpliga personer söka hos Kungl. Maj:ts Befallningshavande i länet utverka polismans skydd och befogenhet i brännvins-, ordnings och brottmål m.m. För sin del vill kommunalnämnden föreslå följande personer”.
17 personer fanns därefter uppräknade som lämpliga för ifrågavarande uppdrag.
Av protokollet framgick också att de uppräknade personerna skulle vara skyldiga att i allmänhet utan ersättning, men för särskilt ansträngande fall, för den ersättning kommunalstämman kan finna skäligt bevilja, tillhandagå kronolänsman och fjärdingsman vid auktioner och alla andra tillfällen.
Att lönnbränning och lönnkrogar utgjorde et stort problem på den tiden framgår också av andra protokoll. Bland annat uttalades i ett sådant att det behövdes ett antal tillsyningsmän för kontroller i detta avseende. Hur tillsyningsmännen skulle ersättas för de tilltänkta uppdragen framgick dock inte. Man får nog förmoda att ersättningen blev ganska lågt tilltagen.
Den svenska kronan hade självfallet på den tiden ett helt annat värde än nu, men man kan ändå tänka sig att en fjärdingsman, som t.ex. i Norrbo skulle kunna livnära sig och sin familj på 75 kronor under ett helt år. Troligen måste nog många fjärdingsmän och polisbetjänter skaffa sig inkomster vid sidan av tjänsten, kanske som hantverkare, jordbrukare eller liknande.
De under de närmaste åren före min ankomst till bygden tjänstgörande polismän inom Delsbo landsfiskalsdistrikt voro följande i Norrbo:
Om upphittade saker på Josefs-Bergen
Uppgifter ur Bjuråker – Delsbo – Norrbo släktregister
—2 Y III—
II Jacob Olofsson, *1615, trol. s. t. bonden O. Jacobsson i Hålsjö 2 o. 3, Norrbo. Länsman o. bonde i Hålsjö 2 o. 3 (1641-1670). † 12/8 1688 (ålder)
Brita Pehrsdotter, *1627. Härst. okänd. † 6/7 1690
Lars, *165.. IV
Jacob, *165.. V
—16 Å 1—
V Jonas Olsson Hellberg, *1673, trol. s. t. bonden O. Ersson i Norrbobyn 16, Norrbo. G. 3 ggr. Kronolänsman o. bonde i Norrbobyn 16, »Högsved». † 2/12 1762 (ålder).
(X33) Margta Olsdotter, *167.. i Norrbobyn. G. 1700. † 1729.
(X15), Ella Andersdotter *167.. i Hassela sn, Hälsingland. G. 1732. † 1741
4ÅVI Anna Olsdotter, *18/10 1700, d. t. bonden O. Mårtensson i Norrbobyn 4. G. 1743. † 13/10 1784 (ålder)
Jonas, *17/12 1706 2
Vid laga skiftet blev kronolänsman Hellberg gård utflyttad till Ormberg, Storängsvägen 10, i Backmo. Platsen där gården har legat lever dock kvar i gårdsnamnet ”länsmans”/”villas”, Norrbobyn 58.
—12 V 4—
2 David Pehrsson Nordgren, *5/4 1724, s. t. korp. P. Hål i Hålsjö, Norrbo. G. 176.. Änkl. o. omg. 14/4 1771. Kronolänsman. Bos. i Norrbobyn, Norrbo. † 9/8 1807 (ålder)
8Å2 Anna Olsdotter, *14/8 1709, d. t. bonden O. Olofsson i Hålsjö 11. Änka e. bonden P. Carlsson i Norrbobyn 15. † 1770.
1Z3 Helena Jacobsdotter, *21/12 1733, d. t. bonden J. Larsson i Norrbobyn 12. Änka e. klock. M. Myrell i Norrbobyn. † 5/4 1809 (ålder)
Christina, *31/1 1772 3Y10
Jacob, *17/1 1773, † 26/1 1773
Catharina, *15/11 1774 9Y7
Pehr, *9/12 1775, † 25/1 1776 (håll o. stygn)
─23 U 2─
1 Frans Georg, *12/6 1755, s. t. kapt. J. H. v. Schavon i Kyrkbyn, Bjuråker. G. 6/1 1791. Kronolänsman i Delsbo-Bjuråker-Norrbo. Bos. i Norrbo. † 11/3 1801 (lungsot)
(X18) Brita Engman, 28/2 1754, d. t. stadsbetjänt Carl Engman o. h. h. Anna Hanning i Hudiksvall. (Barnmorska). Änka o. omg. (X6)66T1.
Anna Catharina *11/2 1792, † 21/4 1792 (håll o. stygn)
Brita Elisabeth, *25/6 1797, † 18/7 1797
(A─) Sophia Christina, *./12 1790. (Fosterd.) 25Å2
—9 Y 8—
3Y7 Jonas Andersson, *18/6 1778, s. t. sold. A. Hjort i Båtlänningen. G. 6/11 1803. Måg, sockenskom., fjärdingsman o. bonde i V. Norrbobyn 15, Norrbo. † 5/5 1852 (bröstinflammation).
4 Elisabeth Östberg, *4/1 1782, d. t. klock. M. Östberg i Norrbobyn. † 6/3 1860 (slag).
Carin, *27/7 1804 (X4)24D4
Magnus, *28/9 1819 11
—1 Z 13—
7 Eric Olofsson, *13/1 1812, s. t. bonden O. Ericsson i Vedmyra ss1, Norrbo. G. 7/11 1841. Kyrkvärd, fjärdingsman o. bonde i Vedmyra ss1. † 7/8 1870 (gulsot)
11Y4 Cherstin Jonsdotter, *23/1 1812, d. t. bonden J. Larsson i V. Hålsjö 16, Norrbo. † 20/6 1891 (bröstsjukdom)
Brita, *19/11 1844 18
─2 V 6─
5 Daniel Gottfrid Persson, *31/7 1912, s. t. bonden P. Olsson i Gammelsträng 1. G. 23/8 1942. Fjärdingsman. Bos. i Hålsjö, Norrbo. Utfl. t. Ljusne, Söderala, 1943.
(X4)42D14 Dagmar Elisabet Berg, *30/7 1915, d. t. snick. K. A. Berg i Strömbacka 12, Bjuråker. Infl. 1942.
Piras gård vid vägskälet i Norrboån. Till vänster går vägen till Delsbo, och till höger Bjuråker. I nedre vänstra hörnet syns främre delen av vägplogen. Bilden har vi fått från Magnus Engberg i Ljusdal
Kronolänsmansgården ”Piras” nedbrunnen 28/4 1914. Till vänster skymtar ladugårdslängan. Vägen till vänster leder till Delsbo, vägen t. h. leder till Bjuråker. Snöplogarna till vägarna står uppställda på ömse sidor.
Bild ur boken”Några blad ur Norrbo sockens historia”.
En Norrbogård i aska
Hudiksvallsposten 30 april 1914
Vid 3-tiden i tisdagseftermiddag utbröt eld i byggmästaren Anders Engbergs vid Norrboån belägna mangårdsbyggnad, uppförd i två våningar. Elden varsnades under det med tegel betäckta yttertaket, hvarför det antages, att den uppstått genom någon spricka i ett kakelugnsrör.
Gården nedbrann till grunden. Flera i närheten liggande hus voro starkt hotade, men skyddades genom brandsegel. Ett energiskt arbete af tillstädeskommet brandmanskap räddade också bron öfver Norrboån, som antändes. Elden kastade sig äfven öfver till den på andra ån belägna skogen, där den dock inom kort släcktes.
Den brunna gården var försäkrad i länets brandstodsbolag för 7,600 kr. Lösegendomen, som till större delen bragtes i säkerhet var assuerad i samma bolag för 3,140 kr.
Kronolänsman J. V. Pira (1833 – 1912)
Kronolänsman J. V. Pira. (1833 – 1912)
Två bilder från Rötters hemsida, “Porträttfynd”.
Ca 1860 – 1912
(37Å2) Jacob Vilhelm Pira född 29/3 1833, son till kronolänsman Sven Jacob Pira i Storbyn, Färila. Kronolänsman bosatt i Å-bron, Norrbo. Död 2 maj 1912.
Gift 1863 med (37Å1) Anna Elisabeth Strandberg f. 26/9 1830, d. t. fanjunkare C. S. Strandberg i Norrboån 27. Skrev dagbok om allt och alla varje dag. Död 2 april 1912.
Barn:
Anna Charlotta (Pira) 7/9 1877 (fosterdotter). Anna gifte sig med ex. apotekaren Johan Konstantin Gillgren, bosatt i Johannesberg, Delsbo. Utflyttad till Djursholm 1916.
Blenda (Pira) 9/5 1877 (fosterdotter).Blenda gifte sig och flyttade till Säbro 1902.
1880 bor här:
En syster, Eugenia Kristina Charlotta Pira, ogift, född 12/8 1830, död 2 okt. 1901.
28H5 Pigan, Anna Wilhelmina Fagerström född 6/4 1856, dotter till smeden Tobias Fagerström i Hedvigsfors, Bjuråker.
Den 23/11 1886 inflyttar även systern Charlotta Fagerström född 8/5 1868 hos Pira, som piga. Hon kom att bli kvar hos Pira till 1906.
Kontorsskrivare Carl Erik Elander, född 1851 i Norrbärke (Kopparbergs län, Dalarna). 1890 är han kronolänsman i Hallsberg, är gift och har flera barn.
T. f. Kronolänsman 1882-1892 August Brolin * 24/3 1866 i Järvsö. Gift 19/6 1892 med
Gerda Eugenia Engman * 8/7 1853 i Karlskoga
Anna Maria * 29/3 1893 i Färila
Gerda Elisabet * 10/7 1894 i Färila. G. 21/4 1924 med skriftställare Albert Vikstén i Färila
Sigrid Augusta * 14/11 1895 i Färila
Länsman Viktor Gottfrid Nordendahl född 17/10 1851 i Enånger. Vistades i Färila innan han inflyttar till Piras hus i Norrbo 24 november 1897. Han tillträdde tjänsten som Länsman efter länsman Pira. Nordendahl hade flera uppdrag förutom länsmanstjänsten. Bland annat skötte han böckerna åt handelsman Per Persson, Norrboån.
Länsman Nordendahl, som var en stor djurvän, hade två hästar. När de vid olika tillfällen avlivades lät han begrava dem i en skogsdunge i närheten.Han hade också getter en tid inhysta hos en valljänta vid namn Staffas Anna på Lyckevallen. Djuren hade han i en gammal dålig gård invid den gård han själv flyttat till efter branden 1914. Den gården hade han låtit byggda redan 1899 som förrådsbyggnad med arkivrum, expedition och tillfällig bostad, nuvarande Dellenbaden 302.Denna fastighet kom efter branden att bli Nordendahls fasta bostad under större delen av hans återstående liv.
Mellan 13/11 1916 och 21/12 1919 tjänstgjorde kronolänsman Nordendahl i Kyrkbyn, Bjuråker.
Nordendahl blev omyndighetsförklarad två år före sin död. Efter Hans död blev det auktion på hans myckna kvarlåtenskap som lär har pågått i dagarna tre.
Han förblev ogift och avled 18 april 1926. Han är begravd i Enånger
1900 bor här Ida Amalia Johansson född 1884 i Forsa, hon är piga hos länsman Pira.
—11 Y 12—
14Y11 Nils Andersson, *24/8 1864, s. t. sold. A. Ädel i V. Hålsjö, Norrbo. G. 13/5 1886. Måg, fjärdingsman o. bonde i V. Hålsjö s16. † 4/3 1936.
8 Brita Pehrsdotter, *4/4 1866, d. t. bonden P. Pehrsson i V. Hålsjö s16.
† 25/2 1918.
Sigrid, *1/8 1886 6V14
Pehr, *29/8 1891 17
Fjärdingsman Gerhard Edman, enl. boken Gävleborgs län, Ett bildgalleri, 1925, sid. 270.
—7 V 14—
(X18) August Gerhard Edman, *6/10 1885, i Hudiksvall. Infl. 1912. G. 16/6 1912. Måg o. bonde i Backmo, Norrbobyn 5 s1, Norrbo. † 22/9 1978
10 Elisabet Eriksdotter, d. t. bonden E. Ersson i Backmo. † 17/5 1928
Karin Eleonora, *19/7 1914. Utfl. t. Sth. 1928
Bricken Elvira, *24/10 1915. Utfl. t. Dala-Husby 1938
Svea Elisabet, *31/12 1920 20
Ernst August, *7/7 1923, † 12/7 1923
– 32 A 22 –
14 Karl Johan Järnkrok * 16/5 1902 i Hålsjö, Norrbo, s.t. Marget Andersdotter-Järnkrok. Fjärdingsman. Bosatt i Hålsjö 17. Utfl. t. Järvsta Valbo sn. 1934. † 10/7 1948
Gift 10/11 1929 med 17Y1 Hildur Katrina Backström* 2/10 1900, d.t. bonden J.E. Backström i Hålsjö 17, Norrbo.
Karl Ragnar 3/3 1931. Utfl. t. Järvsta, Varbo. 1934
—14 M 49—
39 Per Iggström, * 31/12 1903, s. t. arb. E. Iggström i Långede 2. † 22/5 1969.
G. 19?.. Frånskild 1932. Omg. 11/8 1935. Fjärdingsman, bos. i Hålsjö, Norrbo, sen. i Ede 319, Delsbo.
Aina Augusta Jonsson, * 190. . Emigr. t, USA.
3O16 Ingrid Sandström, * 13/9 1912, d. t. bonden O. Sandström i Sunnansjö 16, Delsbo.
Bernt Olof * 31/5 1937
─2 V 6─
5 Daniel Gottfrid Persson Norrgård, *31/7 1912, s. t. bonden P. Olsson i Gammelsträng 1. G. 23/8 1942. Fjärdingsman. Bos. i Hålsjö, Norrbo. Utfl. t. Ljusne, Söderala, 1943.
(X4)42D14 Dagmar Elisabet Berg, *30/7 1915, d. t. snick. K. A. Berg i Strömbacka 12, Bjuråker. Infl. 1942.
Uppgifter ur boken, Styresmän i Norrland, Gävleborgs län, 1957, sid. 74
– 47 A 29 –
17 Anders Olof Friberg * 10/1 1877, s.t. L. Friberg i Brunkänge, Norrbo. Arr. i Brunkänge
G. 23/5 1904, med 7V10 Ingrid Eriksdotter * 2/11 1883, d.t. bonden E, Ersson i Backmo, Norrbo
Karin 28/9 1904 – 4Y34
Erik Albert 30/8 Utfl. t. Hög 1929
Lars Verner 8/11 1908 – 43
Anders Edvard 13/5 1910. Arr. i Brunkänge
Karl Gustav 30/4 1912. Fjärdingsman bos. i Hålsjö, Norrbo
Jonas Holger 1/9 1914 Byggn. -arb. bos. i Brunkänge
Ingrid Kristina 23/9 1917. Bos. i Brunkänge
Per Olof 13/12 1919. Bagare bos. i Gammelsträng
Gustav Friberg född 30/4 1912. Poliskonstapel avled i en ålder av 67 år den 6/10 1979.
År 1937 genomgick han polisskolan i Karlshamn och när polisen reformerades 1965 kom han att tjänstgöra i Hudiksvall, och avgick med pension efter 35 tjänsteår.
Gift den 19/3 1949 med Toini Richter från Finland. Dottern Berit född 28/11 1946
Anders Friberg
En bild ur det minnesalbum som kollegorna gav till polisman Åke Wiberg när han slutade.
Bilden utlånad av hans son Torsten Wiberg
—1 Y 30—
22 Erik Verner Jonsson, *28/2 1920 i Backmo. G. 25/11 1945. Jordbr. i Hålsjö s17, Norrbo.† 14/6 1995. Han tjänstgjorde ibland som extra polis, och i 1975 års telefonkatalog står han som socialassistent i Hålsjö. Tel. 0650-331 10. Han var även tid gift med Sirie f. 16/9 1934 i Ångermanland. Hon var distriktssköterska i Norrbo.
12Y13 Sigrid Linnea Kring, *30/7 1925, d. t. bonden P. Kring i V. Hålsjö s17.
Verner Jonsson.
En bild ur det minnesalbum som kollegorna gav till polisman Åke Wiberg när han slutade.
Bilden utlånad av hans son Torsten Wiberg
Sammanfattning
18/1900
Kronolänsman V.G. Nordendahl, Norrboån, och fjärdingsman Nils Andersson, Hålsjö
1910-talet
Fjärdingsman Nils Andersson
1920-talet
Landsfiskal J.D. Nordlander Bjuråker och fjärdingsman Gerhard Edman, Backmo
1930-talet
Fjärdingsman Daniel Persson Norrgård, polisman Johan Olof Jonsson
1933– års Telefonkatalog
Fjärdingsman Karl Järnkrok Tel. Norrbo 16
Gustav Friberg började som extra fjärdingsman sedan ordinarie poliskonstapel i Bjuråkers polisdistrikt.
Per Iggström, Delsbo, vikariat som extra fjärdingsman i Norrbo
1950– års Telefonkatalog
Fjärdingsman Gustav Friberg Hålsjö Tel. Norrbo 180
1965- års Telefonkatalog
Förste poliskonstapel Gustav Friberg Tel. Hålsjö 0650-33 180
HT den 19 november 1977
Hela byn med och avtackade lantbrevbärare Gösta Sjöberg.
När lantbrevbärare Gösta Sjöberg (till höger) på fredagen trädde in i konsum, Hålsjö, möttes han av bl.a. Tage Jonsson med tårta, Elin Eriksson med blommor, Einar Gustavsson och Gustav Friberg överlämnade avskedsgåvan från 10-tal Hålsjöfamiljer.
HT den 12 juni 2003
Christina Blom, styrelseledamot för polisförbundets förbunds område Gävleborg och anställd vid polisen i Hudiksvall, säger att det kan bli informationsmissar från ledning till personal.
Foto: Linda Forsell
Daniel Johnson bor med vacker utsikt över Dellen vid Norrdellsvägen 232. Så här trevlig är han, – även i sitt arbete som trafikpolis.
Han har inte sin polisväst på aviga, texten blir bakvänd när man tar en selfie.
Den här fina bilden på en polismotorcykel på Hamngatan i Hudiksvall tog fotograf Carl Berlin 1973
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen – till poliser i Delsbo till poliser i Bjuråker.
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62