Det här är nätupplagan av Krönikan om en bondgrabbs resa genom livet
”Bondsonen Gunnar Perssons resa”
Köp den vackert inbundna boken medan det ännu finns några exemplar kvar.
Unna dig själv ett exemplar eller ge bort den i present. Du kan köpa den direkt av författaren;
Gunnar Persson, Kastet 533, 472 91 Stillingsön, Mobil: 0709-92 70 23
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Följ oss på Facebook, och dela gärna den här sidan med dina vänner
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Krönikan om en bondgrabbs resa genom livet
”Bondsonen Gunnar Perssons resa”
från Delsbo och bondgården ”Svejans” i Linfläck 222.
till Orust och stugan på Kastet
Krönikan om en bondgrabbs resa genom livet
Förord
Om Delsbo, Gården Linfläck och min släkt, sida 5-17
Om Delsbo, 5-8
Om gården Linfläck, 8-10
Om min egen släkts antavla, 10-16
Om den egna familjen, 16-17
Barnaåren med uppväxt och skolgång, sida 17-32
De första barnaåren, 17-19
Skolgången i Sjulsbergs B2/4 skola, 19-24
Hudiksvalls Högre Allmänna läroverk, 25-32
Yrkeslivet som flygare, stabsofficer och marknadsförare av JAS 39 Gripen, sida 33-113
Så väcktes tankar om att bli flygare, 33-34
Så kom ny chans att bli flygare, 34-36
Resan till stridspilot, 36-37
Första flygskolan på F5, 37-42
Andra flygskolan på F5, 42-47
Livet på F3 Malmslätt och inflygning på J29 Tunnan, 48-54
Livet på kadettskolan F20 i Uppsala, 54-56
Livet på F9 Säve och mitt fallskärmshopp, 56-64
Livet på F13 Norrköping, 65-70
Det aktiva flygandet övergår till stabstjänst, 71-74
Livet som stabsofficer på F21 och milostab Övre Norrland, 74-80
Livet som chef för flygvapnets flygbefälsskola, 80-92
Mitt korta flygstabsliv, 92-93
Livet på milostab Väst och Syd, 93-103
Året på F7 Såtenäs, 103-106
Livet på Micro Wave Systems i Mölndal, 106-113
Mitt idrottande och idrottsengagemang, sida 114-140
Hur det började, 114-115
Mitt första tävlande, 115-117
Orienterandet tar fart igen, 117-119
Mitt föreningsintresse, arrangemang och kartritning, 119-126
El Camino, En pilgrimsvandring till Santiago de Compostella, 127-132
En äventyrsresa till Kjeåsen, 133-140
Mitt samhällsengagemang, sida 141-161
Hem och skola, 141-142
Mitt politiska engagemang, 142-151
Mitt kyrkliga engagemang, 151-158
Mitt journalistiska engagemang, 158-161
Slutord
Förord
Det huvudsakliga syftet med denna krönika har varit att för mig själv, påhejad av hustru Birgitta, försöka komma ihåg och pränta ner händelser och upplevelser som jag känner har styrt och ställt min resa genom livet.
Krönikan bygger i huvudsak på det jag idag som fyllda 80 år kan minnas med lagom ambition av efterforskning i de källor jag kunnat komma åt. Huvudsakligen genom botanisering i egna pärmar med gamla foton och bildspel från någon aktivitet samt ett och annat tidningsreportage.
Bilderna i krönikan är i huvudsak fotografering av gamla foton med min mobilkamera och som ibland blivit lite diffusa och oskarpa. Ungefär som livet ibland också har tett sig, vilket också framgår här och var i krönikan.
Jag har försökt strukturera ”resan” på fyra större skeenden i mitt liv: Barnaåren med uppväxt och skolgång – Yrkeslivet – Idrottslivet – Samhällsengagemanget. Skeenden där händelser som jag nu känner det, mer eller mindre ödesbetingat påverkat min livsresa från liten nyfiken småbusig och påhittig grabb med mycket spring i benen till gubbe på något stabbiga ben, men fortfarande nyfiken på vad som händer och sker runt om i samhället och i världen.
För att något sånär veta mitt ursprung, har jag gjort en grov efterforskning i en släktbok för dåvarande kommunerna Delsbo, Bjuråker och Norrbo. Ett uppslagsverk som var en omtyckt och önskad 50-årspresent under femtiotalet i min hembygd.
Självklart skulle jag tycka det vore roligt om någon av mina barn eller någon i släkten, någon vän eller någon annan skulle ha glädje och bli road av att läsa min livskrönika. Kanske att jämföra med sin egen resa, och gärna inspirera till att plita ihop en egen krönika.
Kastet på Orust hösten 2019 och våren 2020.
OM Delsbo, Gården Linfläck och mina Släktanor
Det historiska underlaget för Delsbo socken, gården Linfläck i Delsbo och mitt eget släktträd har hämtats från, Sveriges släktregister över socknarna Bjuråker, Delsbo och Norrbo, en under femtiotalet populär femtioårspresent
Om Delsbo
Delsbo torde sedan äldsta tid ha varit en av de folkrikaste och mest betydande bygderna i Hälsingland. Dokumenterat av den ansenliga mängden fornlämningar med inte mindre än 34 gravhögar från järnåldern. De största finns i byarna Ava och Västeräng. Från första kristna tiden finns några runstensfragment, nu huvudsakligen förkomna, samt den berömda ringen med runinskrift från den gamla kyrkdörren, troligen från 1100- eller 1200-talet.
Namnet Delsbo har av olika författare tolkats på olika sätt, men med all säkerhet tros namnet betyda ”bygden söder om Dellen” och i begynnelsen kallats ”Söderbo” i motsats till ”Norrbo”, norr om Dellen. De båda bygderna tros inte ha utgjort en och samma socken.
Delsbo som sockennamn nämns första gången i ett urkundsmaterial från 1314 gällande förteckning över de belopp som landets olika pastorat skulle erlägga till påven för understödjande av korståg till det heliga landet, den så kallade sexårsgärden. Enligt den skulle Delsbo pastorat erlägga Norrlands högsta avgift med 14 öre. Bollnäs och Forsa pastorat hade samma avgift.
Delsbo socken omfattades av 17 ½ sköllar med omkring 230 skattebetalande bönder och därmed en av största och mest betydande i Hälsingland. Näringsfånget var i huvudsak jordbruk. Skogsbruk, jakt och fiske förekom endast till husbehov. En inte allt för oviktigt näringsfång som utfördes i smyg för att undvika beskattning var kopparsmidet med fyra kopparhamrar i Klubbo-, Stömne- och Glomboåarna. Genom kungligt ingripande förbjöds dock detta i början av 1600-talet.
Det dominerande draget för socknens bönder på den tiden var en ständig kamp för utkomst och striden att få lindring i den tunga skattebördan. Man klagade även över att behöva stå för dyrt kläde till sina soldater, som i slutet av 1600-talet uppgick till 95 soldater, och landshövdingens bryska utmätningsmetoder när man inte kunde betala.
Socknens soldater mönstrade, tillsammans med 24 soldater från Bjuråker och 30 från Ljusdal, Delsbo kompani i Hälsinge regemente. Soldaterna bodde i torp runt om i byarna och bedrev jordbruk genom nyodlingar till stort värde för socknen. Den mest kände militären i Delsbo på den tiden hette Jon Andersson Myr. En bondson som tjänade upp sig till major och gifte sig med en adelskvinna.
Delsbo nåddes av häxprocessen på 1670-talet, orsakad av en landsomfattande psykisk epidemi, som ledde till domar främst över kvinnors påstådda blåkullafärder och annan trolldomsverksamhet. I februari 1673 dömdes tre kvinnor till döden för häxeri och halshöggs och brändes vid Edeshagen i Sättjära.
Av kronolänsman i Delsbo O.V. Hammarström upprättad handling 1822 framgår att det i socknen fanns 13 bättre byggda gårdar, 303 bondgårdar och 272 torp och andra boningshus. Totalt bodde i socknen 3 242 invånare. Vid sidan av jordbruk och boskapsskötseln var nu huvudnäringen linhanteringen med 550 vävstolar som årligen producerade 150 000 alnar linneväv. Boskapen uppgick till 339 hästar, 1833 fäkreatur, 1276 getter och 1914 får. Någon industriell verksamhet hade inte kommit igång förutom att det fanns 12 vattenkvarnar och 12 vattensågar för socknens omedelbara behov.
Den allmänna industrialismen i landet medförde att sågkvarnarna utvecklades till industriell verksamhet och Fredriksfors pappersbruk anlades kortvarigt 1840. Socknens betydande skogsarealer köptes upp av engelskt skogsbolag som sedan köptes upp av det nybildade Hudiksvalls trävaruaktiebolag 1868 och blev därmed socknens största skogsägare. Det bolaget likviderades 1918 och dess tillgångar överfördes till Iggesunds bruk med bland annat ett distriktskontor i Frigge-sund. För utnyttjande av skogen var flottledernas utbyggnad av stor betydelse innebärande bland annat en upprensning av leden Hybosjön – Gryttjen – Södra Dellen. Ett arbete som genomfördes av det engelska bolaget och var genomfört 1862.
Under 1800-talet genomgick kommunikationsväsendet stora förändringar. Landvägarna förbättrades avsevärt från 1841 genom betydande statliga anslag. 1842 började ångbåtstrafiken på Dellensjöarna för transport av malm mm från Strömbackaverkens lastplatser i Bjuråker i Norra Dellen genom Norrboån och över Södra Dellen genom en invigd Tamms kanal och sluss i Näsviken 1860. Där kunde båttrafiken anslutas till den nyupprättade järnvägsförbindelsen från Hudiksvall till Forsa som utsträcktes till Näsviken 1875. Vid Delsbo fanns det en ångbåtsstation i Sunnansjö. Delsbo fick järnvägsförbindelse med Ljusdal och Hudiksvall helt utbyggd 1.a juni 1888.
Bland Delsbos präster framträder Knut Lenaeus på 1700-talet och framförallt Lars Landgren under 1800-talet som socknens kyrkoherde 1842 till 1876, då han som 65-åring blev biskop i Härnösand. Landgren var en energisk och robust prästman som enväldigt styrde sin församling och utförde ett nitiskt arbete i socknens tjänst. Gentemot den sedliga upplösningen, omvittnade råheten och vildheten samt det svåra superiet ingrep han resolut och ibland med hårdhänta metoder. Landgren gjorde dock sin största insats för Delsbo inom folkundervisningen. Han genomdrev, delvis på egen bekostnad, uppförande av flera folkskolor. Socknens första folkskola inrättades 1844 i Åhs och hade första året 115 elever. Gick i den skolan själv 1948/49 då Sjulsbergs småskoledel byggdes om för matbespisning. Nu har ett skolmuseum inrättats i lokalen. 1882 hade Delsbo 13 skolhus och Landgren upprättade även ett seminarium vilket dock flyttades till Bollnäs 1875.
I historien om Delsbo finns flera tvister med Gustav Vasa och då främst problemen med att betala och driva in skatter.
Om gården Linfläck
I några fastebrev om jordebyten och jordeköp, avgivna vid lagmansting i Delsbo nämns gården Lindafläck, numera Linfläck, där ägaren av gården, barnlöse Påvel Björnsson år 1471 testamenterar hela gården till domkyrkan och ärkebiskopen i Uppsala. Allt för att inte väcka tvedräkt mellan sina arvingar. En annan bonde, Gudek i Strand, gav 1482 sin gård i Linfläck till ärkebiskopsgården i Uppsala till sin och fränders åminnelse.
Den forntida gården Linfläck 2 hade enligt hävderna ett bomärke bestående av två på spetsen parallellstående trianglar med ett kors på basen av trianglarna.
1540 indrogs gården Linfläck till kronan och styrdes av en fogde till Gustav Vasa, genom ett nytt skattesystem med den första jordeboken. Där socknarna indelas i ”sköllar”, var och en omfattande 512 mål. Ett mål eller spannland var ett område på vilket en spann, ¼ tunna, kunde sås. Olika förändringar i skifteslagarna ledde till att de små arvslotterna slogs ihop till bärkraftiga jordbruk genom ett storskifte 1774 och som utvecklades vidare till ett laga skifte. Det var genomfört i Delsbo 1866 och fastställt 1869 och ligger till grund för nuvarande fastighetsbildning. Ett Skogsskifte i Bjuråker kring Tovåssjön mellan Älvesjön och byn Ytterhavra överfördes 1861 till vissa gårdar i Delsbo.
Genom denna skogsöverföring och det laga skiftet kan man se hur dagens Linfläck även omfattade fäbodvallen i Ländsjö.
Första ägare i mitt släktträd av hemmanet Linfläck 2:10/2:6 var, av släktboken att döma, farfar Pehr Andersson född 1862 och hans bror Olof Andersson född 1865. Hemmanet övertogs därefter av min pappa Per efter giftermålet med mamma Cecilia Hådén från Berge 1939. Pappa fick då för den tiden betydelsefulla titeln ”hemmansägare”, till skillnad från jordbruksarbetare och torpare.
Nedanstående bild visar hur hårt arbete pappa och farbror Henning hade det i sin ungdom.
Att jobba med vägbrytning var ett tungt arbete på 20-talet. Här syns Per Persson Linfläck, Karl Österberg, ”Jons Kalle”, John Sälg, vägbasen. Henning Persson och Anders Hansson, Rolfsberg.
5 kronor per dag hade de, och körare med häst hade 7 kronor.
Om min egen släkts antavla
Underlag är hämtat enbart ur Sveriges släktregister över socknarna Bjuråker, Delsbo och Norrbo. När anorna härstammar från andra socknar har vidare forskning inte skett.
Av släktregistret tycks framgå enligt 1618 års jordebok att anorna utgår från en bondsläkt i Linfläcks by. Jag har i min forskning utgått stegvis bakåt från tiden mina föräldrar övertog Linfläck 2:10/2:6 år 1939 av min farfar.
Jag redovisar kortfattat stegvis bakåt i tiden antavlan från mina föräldrar, farfar, farmor, morfar och mormor som jag kan få fram den i släktboken.
Om mina föräldrar och syskon
Pappa Per Persson född 1904, död 1985 av åldersdemens och mamma Cecilia född Hådén 1905, död 1976 i cancer, gifte sig 18/6 1939.
Mina syskon är Anders Gottfrid, boende i Duvnäs, född 1934 och som avled 1995 i cancer, jag Per Gunnar, född 1940 och nu boende på Orust, Sven-Olov, född 1943 och nu boende i Johannesberg i Delsbo och Helge Lennart född 1946 och nu boende i Täby utanför Stockholm.
Familjefoto som togs 1950, då Gottfrid var 16 år, Sven-Olof 7 år, Helge med händerna i mamma Cecilias och pappa Pers händer 4 år och jag Gunnar 10 år.
Farfars antavla
Pehr Andersson hette min farfar och var son till Anders Pehrsson, uppvuxen och ägare av Linfläck 2:10/2:6, född 1862 och död 1950, gifte sig 1895 med farmor Sigrid Hansdotter. De fick tio barn och där nästan hälften av barnaskaran avled i tidig ålder.
———————————————-
Anders Persson var bondson till Pehr Andersson Fjärdsätter, född 1836 och död 1897, gifte sig 1861 med Brita Andersson och de fick nio barn.
Brita Andersson var enda barnet och dotter till bonden Anders Olofsson i Åkre, född 1840 och död 1923.
———————————————-
Pehr Andersson var son till Anders Andersson i Fjärdsäter, född 1803 och död 1873 i spetälska. Han gifte sig med Anna Pehrsson och de fick fyra barn.
Anna Pehrsson var dotter till husman Pehr Persson i Tjärnmyra Delsbo, född 1810 och död 1889.
———————————————-
Anders Andersson var son till Anders Danielsson Fjärdsätter. Född 1768 och död 1828. Han var gift två gånger. Med Margta Andersdotter och Anna Lisa Kjellman. De fick tillsammans tretton barn.
Margta Andersdotter var dotter till bonden O Pehrsson i Gåsbacka Delsbo, född 1769 och död 1813 i moderpassion.
Anna Lisa Kjellman, var dotter till bonden C M Kjellman Vi Delsbo, född 1786 och död 1870 i håll och stygn.
———————————————-
Anders Danielsson kom från Forsa socken och var son till D Mattson född 1729 och död 1806 i fallande sot och gift med Karin Jacobsdotter. De fick åtta barn.
Karin Jacobsdotter, var dotter till bonden Jacob Larsson Fjärdsätter, född 1730 och död 1806 i vattusot.
———————————————-
Jacob Larsson, var troligen son till soldat L Norman i Hålsjö Norrbo och bonde i Fjärdsätter, född 1704 och död 1776. Gift två gånger. De fick sju barn.
Brita Pehrsdotter okänd härstamning och födelse- och dödsdatum
Görlin Mårtensdotter född 1702 och död 1777 och okänd härstamning.
———————————————-
Lars Larsson-Norman var soldat vid Hälsinge regemente och bosatt i Hålsjö Norrbo. Född på 1670-talet död okänt. Gift med Karin Jacobsdotter. De fick två barn.
Karin Jacobsdotter okänd härstamning. Född på 1680-talet död okänt.
———————————————-
Farmors antavla
Farmor Sigrid Hansdotters pappa hette Hans Olsson. Han gifte sig 1872 med Kerstin Andersdotter. De fick fem barn.
———————————————-
Hans Olsson var son till bonden Olof Olofsson i V Berge och blev bonde i Rolfsberg Delsbo, född 1850 och död 1917.
Kerstin Andersdotter var dotter till bonden Anders Jonsson i Sjömyra Delsbo, född 1847 och död 1923. De fick fem barn.
———————————————-
Olof Olofsson var son till bonden Olof Olsson i V Berge, född 1804 och död 1889 och som gifte sig 1835 med Sigrid Jonsdotter. De fick sju barn
Sigrid Jonsdotter var dotter till bonden J Pehrsson Hammarsvall Delsbo, född 1810 och död 1883.
———————————————-
Olof Olsson var son till bonden Olof Olofsson, född 1770 och död 1842, gifte sig med Ingrid Olsdotter. De fick fem barn.
Ingrid Olsdotter dotter till soldat O Fjäll i Rimskog Delsbo, född 1775 och död 1843.
Olof Olofsson var son till bonden Olof Jonsson i Åkre, född 1734 och död 1798 och gifte sig 1760 med Sigrid Matsdotter, De fick tre barn.
Sigrid Matsdotter, var dotter till bonden M Hansson i V Berge/Rolfsberg, född 1733 och död 1826.
———————————————-
Olof Jonsson var son till Joen Persson i Åkre, född 1692 och dödstal okänt, gifte sig 1720 med Margta Jonsdotter, De fick sex barn.
Margta Jonsdotter, var troligen dotter till bonden J Olofsson i Ås, född 1694 och dödstal okänt.
———————————————-
Joen Perssons, troligen son till Pehr Erichsson, född på 1660-talet dödstal okänt och gift/sambo med Anna. Fick ett barn?
Anna härstamning okänt, född på 1660-talet och dödstal okänt.
———————————————-
Pehr Erichssons var troligen son till bonden Erich Pehrsson i Åkre, född 1600-talet dödstal okänt och gift/sambo med Sigrid. Fick ett barn?
Sigrid okänd kvinna.
———————————————-
Erich Pehrsson var troligen son till bonden Pehr Mickelsson i Åkre, född 1600 och dödstal okänt gift med Marit? De hade 1 häst och tre kor. De fick ett barn.
Marit? härstamning okänt, född 1600 och dödstal okänt.
———————————————-
Pehr Mickelsson i Åkre, var troligen son till Mickel Pehrsson, född på 1560-talet dödstal okänt och gift/sambo med okänd kvinna. Han fick en son.
———————————————-
Mickel Pehrsson, härstamning okänd, född på 1540-talet dödstal okänt, nämns som bonde i Åkre 1586, hustru okänd. De fick två barn?
———————————————-
Morfars antavla
Morfar Olof Pehrsson-Hådén föddes 1862 i Bergsjö och inflyttade från Hälsingtuna 1885 och blev bonde i Berge Bjuråker, död 1929. Gifte sig 1885 med
Mormor Anna Jonsdotter-Fröjd, dotter till torparen Johan Fröjd i Ö Storås Bjuråker, född 1862 och död 1936. De fick sex barn och där mamma var yngst.
—————————————-
Mormors antavla
Johan Fröjd, mormors pappa, var son till bonden Pehr Pehrsson i Gårdsmyra. Torpare i Ö Storås Bjuråker, född 1825 och död 1890 i hjärnfeber. Gifte sig 1853 med
Anna Olofsdotter-Nylander, mormors mamma, var dotter till torparen Olof Nylander i Långede Delsbo, född 1826 och död 1884 i bröstsjukdom. De fick sex barn.
———————————————-
Pehr Pehrsson var son till kolare Pehr Fröjd i Njuparne, blev bonde i Gårdsmyra ”Fröjds” i Bjuråker, född 1793 och död 1867. Han gifte sig 1820 med
Sigrid Jonsdotter som var dotter till bonden J Pehrsson i Gårdsmyra, född 1798 och död 1886 av ålder. De fick tre barn.
———————————————-
Pehr Fröjd var inflyttad från Ramsjö och var kolare i Njuparne i Bjuråker, född 1762 och död 1820 i blodgång. Han gifte sig med
Brita Olofsdotter som var dotter till soldaten Olof Andersson- Gerdman i Änga Bjuråker, född 1767 och död, de fick ett barn.
————————————–
Olof Andersson- Gerdman var troligen son till bruksarbetare Anders Olofsson i Hedvigsfors. Anställdes som soldat vid Hälsinge regemente 1757 och deltog i Pommerska kriget och bosatte sig i Änga. Född 1732 och död 1793. Gifte sig 1768 med
Ingrid Pehrsdotter som var dotter till bonden Pehr Larsson i Tjärna Bjuråker, född 1744 och död 1811 i bråddöd. De fick tre barn.
———————————————-
Anders Olofsson kom från Sveg och bosatte sig på Hedvigsfors bruk. Född 1687 död okänt datum. Var gift/sambo med
Helena Matsdotter, också inflyttad från Sveg. Född 1708 död okänt datum. De fick två barn.
———————————————-
Pehr Larsson, far till Ingrid Pehrsdotter, var son till bonden Lars Pehrsson i Tjärna Bjuråker, född 1709 och död 1755 i bröstvärk, gifte sig 1737 med
Ingrid Jonsdotter, mor till Ingrid Pehrsdotter, var dotter till soldaten J Berg i Sjövik Bjuråker, föddes 1712 och död 1790 av ålder. De fick nio barn.
———————————————-
Lars Pehrsson, var son till bonden Pehr Larsson i Tjärna, född på 1670-talet och dödstal okänt, var soldat vid Hälsinge regemente och bonde i Tjärna. Gift/sambo med
Margareta Pehrsdotter, härkomst okänt och blind på äldre dar. Född 1676 och dödstal okänt. De fick fyra barn.
Pehr Larsson var son till bonden Lars Pehrsson i Tjärna, och bonde i Tjärna, född på 1630-talet och dödstal okänt. Gift/sambo med Görlin nn, härkomst okänt, född på 1640-talet och dödstal okänt. De fick tre barn.
———————————————-
Lars Pehrsson var troligen son till bonden Pehr Erichsson i Tjärna, född på 1600-talet och dödstal okänt. Hustru okänd. De fick ett barn.
———————————————-
Pehr Erichsson var troligen son till bonden Erich Olufsson i Tjärna, född på 1570-talet och dödstal okänt. Gift/sambo med Märit nn, härstamning okänt men nämns 1618 som änka i Tjärna, född på 1570-talet och dödstal okänt. De fick ett barn.
———————————————-
Erich Olufsson pappa nämns med okänd härkomst men som bonde i Tjärna och var född på 1540-talet och dödstal okänt. Hustrun/sambon var okänd.
De fick ett barn.
—————————————
Om den egna familjen
Min första fru Britt och barnen Thord, Monica, Sofie och Maria hade bara att lojalt följa mig varthän flygvapenledningen styrde min yrkesresa. Och det gjorde hela familjen utan större knorr och med Britt som familjens sammanhållande länk och tryggheten i hemmet under barnens skoltid, medan jag ”flaxade runt” på olika uppdrag i tjänsten och med idrottandet. Men alltid såg till att familjens ekonomiska trygghet fanns på plats.
Barnens sista siffror i födelsenumret talar om hur dom ”fått resa med” och fötts från Ängelholm, Göteborg, Norrköping till Boden. Då alla ändringar av tjänst och stationeringsort i flygvapnet skedde antingen första april eller första oktober så fick barnen nästan alltid byta klass mitt i skolterminen. Det gick som regel mycket bra, och dom kom snabbt in i den nya skolmiljön och fick nya lekkamrater.
Detta flyttande och långt boende från far- och morföräldrar har också fört med sig att kontakterna med dom blivit fåtaliga under åren, och i huvudsak bara på somrarna och ibland på skolloven. Eftersom jag själv tidigt flyttade hemifrån och fick ”sköta mig själv” och de långa avstånden till släkten, gjorde att barnen tidigt blev nog så självgående, klarade sig bra själva och tog för sig. Med andra ord som jag brukar säga, ”navelsträngen blev bildlikt avklippt direkt vid födseln”. Men varhelst vi bott har det umgåtts och roats med andra officersfamiljer, som genomgått motsvarande flyttkarusell och även fått många nya bekanta, som med tiden blivit vänner för både barnen och mej. Där på plats och ställe har vi funnit härliga lek-, sport- och sociala miljöer till stor glädje för oss alla.
Det är säkert så att mina barn och barnbarn har sin egen syn på min resa. Om den och sin egen livsresa får dom berätta själva i sinom tid. Thord med sina söner Joel och Niclas boende i Älvsjö, Monica med sina hästar och hundar boende i Boden, Sofie med dottern Filippa, sonen Petter och dottersonen Isac boende i Uppsala och Maria med sönerna Allan och Ralf och dottern Märtha boende i Uppsala
Barnaåren med uppväxt och skolgång
De första barnåren
var som jag kan minns, helt sorglösa i en mycket trygg familj med arbetsamma och glada föräldrar och tre aktiva bröder. Pappa och mamma skapade med hårt arbete, ekonomiska levnadsvillkor från sin egen ägande jordbruksfastighet Linfläck 2:6/2:10 i Delsbo socken.
Jordbruksmarken på cirka tretton tunnland gav foder till åtta kor och en tjur, tre fyra kvigor, en nordsvensk häst, två grisar, ett tjugotal får, som sommartid gick på gemensamhetsbete på vallarna söder om Delsbo samhälle, ett femtontal hönor och en tupp. Tjurens språngavgifter och hönsens ägg gav familjen lite extra sidoinkomster till mjölkförtjänsten, som på den tiden vill jag minnas var cirka tre till fyra hundra kronor i månaden.
Skogsmarken på cirka fyrtio tunnland räckte gott och väl för husbehovsved och mindre avverkningar för att finansiera inköp av jordbruksredskap och rustning och underhåll av byggnader. Hästen var pappas sedan sin ungdom, den vekliga vännen och trogna ”arbetskamraten”, och gårdens enda riktiga hästkraft. Egen traktor blev det först 1972 efter att pappa gått i pension.
Med mina tre bröder kittades familjesamhörighet ihop och stimulerade till stundtals riktiga holmgångar både inomhus och ute på gårdstunet där vi sparkade boll på sommaren och på frostnupen och ibland vattenspolad grusplan spelade bandy och ishockey vintertid. Det stod tidigt klart att vi trots brödraskapet hade olika syn på saker och ting och där storebror Gottfrid var den som tidigt ansåg att arbete skulle gå före leken. Vi tre andra fick leka bäst vi ville och kunde, och som kostade en och annan fönsterruta utan att pappa grymtade alltför mycket. Något som för oss alla bröder nog ledde till en livslång levnadsstil – ”bättre göra något även om det blir fel och misstag, än att inget göra alls”. Alla vi fyra syskon fick hjälpa till med småsysslor som daglig vedhämtning, vatteninbärning och slasktömning samt att under andtider efter förmåga hjälpa till med skördandet.
Att åka häst och trilla med pappa till kvarnen och mejeriet i Delsbo samhälle var en spännande och för mig uppskattad upplevelse, inte minst när man på hemvägen fick bryta loss och äta en bit av osten eller få en karamell när man passerade Stenbergs affär i Ava för varuinköp. Det var i huvudsak råglimpor, socker, mjöl och salt som köptes på bok och som betalades månadsvis. Resten av födan fanns och gjordes på gården.
Farmor Sigrid och farfar Per Andersson bodde också på gården, i något som kunde liknas vid ett undantagsboende i sin tidigare ägda, men nu av mina föräldrar övertagna ena mangårdsbyggnaden, till sin död 1946 respektive 1950. Som inneboende och arbetskraft bodde också farbror Olle och kusin Åke på gården. För att något jämna ut den ojämlika könsfördelningen brukade mamma vissa år ”säsongsadoptera” flickor, . till lagom förtjusning för oss pojkar men till stor glädje för mamma. Flickan Monica Berg från Järbo i Gästrikland bodde många år hos oss och blev som en syster tills hon gifte sig med vår släkting Göte Fredin. Några år tjänade ”Skalmer Edla” piga hos oss, något som även tillfredsställde ungkarlsfarbrorn Olle. Edla var under några somrar fäbostinta på Ländsjövallen för våra kor. Annan trevlig piga som förutom pigjobbet även hade att ”ta ordentligt tag i oss busgrabbar” var Karin från Bondebo. Även pappas faster ”Ingridmora” från Knaggälve brukade bo hos oss ibland och hjälpa till med matlagning, strumpstickning och ullspinning och se till att det brann i spisen under vinterdagarna.
Skolgången började i Sjulsbergs B 2/4-skola hösten 1947
Skolan som låg på cirka två kilometers spännande gång-, skid- eller cykelavstånd från hemmet förbi gårdarna Sälgens, Pålskens, Klintsas och Lyckas blev en nyttig daglig motion. Skolan med två/fyraklass uppdelning blev nu något helt nytt och spännande, med klasserna ettan och tvåan i en småskolesal och trean till sexan i en storskolesal. Mamma med god hjälp av storebror Gottfrid hade förberett mig ganska så väl för skolstarten med bokläsning några månader innan skolstarten, där läsningen avslutades med – ”tror du tuppen är så klok att han värper i din bok”, om det var tuppen eller hönan som värpte spelade inge roll – huvudsaken var ju att det låg en kaka eller godis i boken på morgonen.
Det jag också lärde mig snabbt i läs-tragglandet, var nog det mindre smickrande ordstävet – ”far är rar och mor är en orm” – men jag kunde i alla fall visa att jag någotsånär förstod och kunde förvränga ordet.
Jag trivdes bra med min första ordningsamma och krävande skolfröken Tekla Olsson. Här gällde det att tidigt kunna läsa högt och skriva enligt dåtidens skrivstil och typsnitt med riktig lutning och storlek på bokstäverna, samt inte minst lära sig vikten av att ha koncentration på inlärandet, som var en nödvändighet för att lära sig att räkna. Det som tycks saknas i dagens skola, var att från första läsåret få betyg i Ordning och Uppförande, viktiga grunder för inlärning och som ingen förälder satte sig emot, utan tvärtom stöttade. Komma hem och klaga på lärarens sätt att bedriva utbildning var till föga nytta. Kriterier för att slippa nedsättning i dessa betyg skulle skapas i hemmet av föräldrarna.
Under mitt andra skolår 1948/49, när småskolesalen skulle göras om för att även inrymma nymodigheten ”matbespisning” fick vi i vår lilla fyraelevers klass bestående av Linnea, Gertrud, Stig och jag gå i Åhs småskola tillsammans med andra tvåor och ettor i området och med snälla Hulda Ohlin som fröken. En mycket rolig och givande tid och där vi för första och sista gången fick bilskjuts till och från skolan, i dåtidens olika moderna amerikainspirerade bilmodeller från taxistationen i samhället. En av förarna var bygdens racerförare nummer ett, Gunnar Printz. Han som en gång ”kastade mig ur bilen” för jag kallade honom ”tjena prinskorven”, så det blev till att gå de fyra kilometerna hem och utan att få minsta medömkan från mamma och pappa. Att bli tillrättavisad och få skonsam bestraffning med en liten åthutning omedelbart för mindre otyg tillhörde den tidens uppfostran, till så här i efterhand en uppskattad from dygd.
Klassfoto från Åhs skola med klasskompisen Stig längst till vänster och jag i mitten på främre raden. Gertrud och Linnea som var Stigs och mina enda två klasskamrater under hela folkskoletiden står längst till vänster i bakre raden framför vår skolfröken Hulda Ohlin
Så åter till Sjulsbergs skola och in i storskolesalen med fyra klasser och nya skolfröken Solveig från Stockholm, som under resten av min folkskoletid på olika sätt fick mig att studera vidare. Småskolan hade också fått en ny skolfröken Karin från Forsbacka så nu kom skolan riktigt i centrum inte bara för oss skolbarn, utan även för kärlekskranka ungkarlar. Ja det blev ett riktigt uppsving får man säga, för det var två duktiga och kunniga lärare som med ordning och reda och nya sätt att undervisa fick oss elever att lägga manken till, samtidigt som dom försökte hålla ungkarlarna på diskret avstånd.
Fyra olika klasser i samma sal, blev för mig en inte helt ovan inlärningsmiljö då jag hemmavid fick göra läxorna i vårt stora kök, det fanns bara ett rum att sova i innanför köket, samtidigt som de andra kring bordet pratade och förde diskussioner. Sovrummet var också det rum där det sas att jag förlöstes med hjälp av kommunens ambulerande barnmorska.
Trean och fyran med tyst aktivitet som skrivning, läsning och räkning medan femman och sexan hade lektioner i kristendom, geografi, biologi, nya räknetal och grammatik. Lektionsrutiner som alternerades under dagen och som gjorde att man som bonus fick i sig kunskapens modersmjölk, repetitionen. Kommer ihåg att jag ofta skyndade på min tysta aktivitet så jag kunde tjuvlyssna på vad de äldre höll på med. Ibland kunde jag inte hålla tyst utan gav mig in deras lektion till både fniss och buarop. Någon gång fick jag väl frökens gillande.
Skoldagen startade med uppställning utanför skolsalen med ”gomorron hälsning”, inmarsch följt av orgelmusik och psalmsång. Vid dagens slut uppställning vid bänkarna med ”lärarens slut för idag och elevernas tack för idag”.
På rasterna skulle vi alla ut och leka, få i oss frisk luft och vädra skolsalarna. Gymnastik inomhus på vintern efter att skolbänkarna radats upp efter väggarna. Utomhus med skidåkning, skridskoåkning och bandy på Morasjön, fri idrott delvis på byvägen, fotboll, basketboll och brännboll på skolgården. Under storskoletiden kom en händelse som grundligt skulle påverka hela min livsresa.
Det började på en gymnastiklektion när min granne Erik Larsson ”Danels Erik”, som jag då inte kände så väl, kom och introducerade orienteringssporten som något bra alternativ till fotbollen. Under några lektioner fick vi lära oss dåtiden backstreckskarta i skala 1: 100 000 och hur man tog ut kompassriktning. Jag med gårdssmeknamnet ”Sveje Gunnar” och kompisarna ” Finnhans Sven” från Västra Berge och ”Krechans Stig” från Åkre blev så bitna av den nya sporten att vi började delta vid, den av Erik 1947 bildade orienteringsklubbens OK Dellen, träningsorienteringar för att även åka med till tävlingar runt om i distriktet från Söderhamn i söder till Njurunda i norr, Sveg i väster och Hudiksvall i öster. Vi fick så bra utbildning så i slutskedet la vi banor åt varandra. Även mörkerorientering fick vi lära oss.
Men Erik var inte bara orienterare. Han var också en inbiten bastubadare med egen av masonit i hopsnickrad bastu med vedkamin vid en likaså handgjord uppdämning i Duvnäsbäcken för svalkande dopp, som drog till sig nya okända personligheter med olika yrkesbakgrund. I en bastuvärme som skulle vara minst 100 grader, gärna 120 för att Klint Lars skulle känna sig ”bekväm”, diskuterades aktuella samhällsfrågor med politiska hovsamma inslag. Under bastulaven på golvet fick vi tre orienteringsnybörjare lyssna på ”de kloka resonemangen” med deras svett drypande över våra små huvuden. Erik, som jag nu började förstå, var en person med stort förtroende i samhället. Han satt bland annat i kommunens omsorgsnämnd som då hette ”fattigvårdsstyrelse” och även i dåtidens ”barnavårdsnämnd”. Erik, som var ungkarl bodde med sin syster Kerstin hemma på föräldragården med sina till åren komna föräldrar, satt också i bankstyrelsen, var ombud för utbetalning av mjölklikvider till bönderna samt hjälpte många med den årliga självdeklarationen.
Erik lärde mig även att spela schack i Delsbo schackklubb. Ja så bra att jag ibland fick vara med i lagets seriespel på de sista bordsplatserna i tiomannalaget. På så vis kom jag i bekantskap med nya kluriga och intressanta personligheter. Kommer nog aldrig att glömma Vilgot Standars från Friggesund kommentarer vid schackbrädet inför ett klurigt läge som, ”nu skall vi se på väven sa blinda Sara” eller när det krisade till sig, ”nu är dyra råd billiga”. Att under träning få möta lagets första platstävlare, Eriksson också från Friggesund och ”Koppar Martin” från Stömne var alltid en höjdare även om man alltid ”blev mattställd” efter några drag men dock så lärorikt, att jag lyckades bli Hälsingsk juniormästare i schack ett år. Med schackspelandet fick jag lära mig strategiskt och taktiskt tänkande, att ha med sig i livet.
Erik blev, med sitt sätt att vara och lära ut, som en extra storebror. När han lät mig som tolvåring köra hans nyinköpta Ferguson traktor med kärra, och på åkrarna köra på ettans växel medan Erik lastade upp sädeskärvar, ja då blev han också som en extra pappa. Att inför nyfikna bönder få visa hur jag med dåtidens nymodighet, traktorsläpräfsa, kunde räfsa ihop hö och köra till hässjan där Erik la upp det på roerna, ja då växte tuppkammen skall ni veta. När jag till slut efter ett otal misslyckade försök, kom på och kunde backa in ett hölass på den tvåaxlade hökärran, ja då kände man sig som ”en traktorkung”.
Hudiksvalls Högre Allmänna Läroverk
blev min nästa läroanstalt sedan min storskolefröken Solveig, nu med efternamnet Jonsson eftersom Klint Lars Jonsson, som kärlekskrank svärmare runt skolan och som dansledare på klassens juldanser, och Solveig knutet hymens band, övertygat mina föräldrar att jag borde studera vidare och börja på realskolan. En skolgång, som under början av femtitalet i min hembygd, blivit ett till arbete alternativt sätt att rusta sig för vuxenlivet.
Det blev för mig som just fyllda tretton år, att börja realskolan i Hudiksvalls Högre Allmänna Läroverk hösten 1953 i klass 1/4A tillsammans med tjugofemtalet kamrater från olika kommuner i norra Hälsingland. Tillsammans med parallellklassen 1/4B med ungefär lika många elever, där de flesta var stadsnära boende, huserades vi in i en nybyggd barack i hörnet av den stora skolgården. Det nya med vidareutbildning efter folkskola hade överfyllt den stora, i stadsbilden dominerade stenbyggnaden. Att ett läroverk, ja även folkskolor på den tiden, byggdes stora och på höjd var en klar symbol för lärandets status i samhället.
Under mitt första år i realskolan fick jag under veckorna bo inackorderad hos ungmön faster Kerstin, som ägde ett fyralägenhetshus mitt i centrala Hudiksvall. En trevlig tid allmänt sett, där Kerstin som sjukhusbiträde på Hudiksvalls lasarett även hade på den tiden kvinnligt, ja även manligt, det ovanliga att ha egen bil, och då och då körde Kerstin mig runt och visade staden och dess omgivningar. En annan trevlig aktivitet var att Kerstin ofta bjöd på bio på Röda Kvarn. På fredagana blev det tåg eller liftning hem till Delsbo.
Det blev dock lite trist att ensam på ett rum fördriva eftermiddagarna. Läxläsningen var snart överstökad och mina försök att lära mig spela på Kerstins orgel låg inte särskilt för mig. Att bygga små modellflygplan i balsa och pappersduk blev också lagom roande. Jag längtade hem till fotbollssparkandet med mina gamla kompisar på Mon, och mete i sjön och bäcken hemmavid. Så inför andra året och resten av realskolan fick jag min önskan igenom och det blev daglig tågpendling mellan Delsbo station och Hudiksvalls station. Till Delsbo station blev det cykel ca sex kilometer och från Hudiksvalls station blev det ”apostlahästarna” ca en kilometer. Pappa, som 1954 hade köpt familjens första bil en PV 544, kunde ibland gå med i en spontant etablerad föräldraskolskjuts. Men eftersom tiderna stämde illa med morgon- och kvällsmjölkningen på gården så blev det mest att cykla för min del. Tills jag med hopsparade pengar kunde köpa farbror Olles motorcykel för 300 kronor på sommaren 1956. Märke Huskvarna 120 kubikare ”rödmyran”, med bensinkran uppe på tanken och kombinerad hand och fotväxel. Enkelt och bekvämt tog ”rödmyran” mig dagligen tur och retur de sex kilometrarna till station. På vintern med USA-overall över skolkläderna och plast-tratt framför ansiktet mot kalluften. Tåget gick från Delsbo station vid sjutiden och jag var framme vid skolan strax efter åtta, något som hade den fördelen med sig, att man slapp vara med på den dagliga gemensamma morgonandakten i läroverkets aula.
En härlig tid där jag trivdes med det mesta i livet och skolarbetet gick riktigt bra, där mina roligaste ämnen som nyfiken bondpojke var matte, fysik, kemi och geografi och så gillade jag lyssna på kristendoms- och historielärarens spännande berättelser. Modersmåls- och biologiämnena kunde jag härda ut med, men i musik blev det ”streck” i betyget. Fick mycket goda betyg i alla ämnen när jag så var framme med avslutande realexamen sommaren 1957. Möjligen kunde några av betygen ha varit än bättre, om inte andra aktiviteter i livet som flickor och dans pockat på uppmärksamhet liksom fotboll och orientering. Och kortspel före danserna med Åke, Olle och ”Linken”, han hade så kallad klumpfot och därav namnet, hemma i Åkes hyresrum eller i kiosken hos ”Linken” mitt i Bjuråkers kyrkby.
Under skoltiden, från sommaren 1954 hade jag också börjat tjäna egna pengar som ”boknodd” under somrarna hos Märtha och Kurt Hagströms diverseaffär i Kyrkbyn i Bjuråker.
Livet lekte vill jag minnas, där jag många vintersöndagar med min äldre kamrat Rune gjorde skidturer i omgivningarna. Ja ända bort till Hedåssjön för att titta på leklystna galna tjädertuppar. För att inte tala om när vi ”lurade” den vackra flickan i grannbyn att åka efter ett ”special-preparerat” spår utför Duvnäsberget och se hur hon ”lagom graciöst” föll omkull och vi tävlade om att få hjälpa henne upp och ”ivrigt borsta” av snön från hennes skidoverallsklädda kropp. På somrarna fick jag ibland idka kanoting i Runes egenhändigt byggda kanot, men det var fotboll, orientering och dansandet med flickor som satt i fokus på den efterhand mognare bondpojken.
Realexamensfoto 1957med mig som fyra från höger i bakre raden.
Somrarna 1957 till 1959, fick jag arbeta med skogsplantering, svedjebränning innan plantering och smaka på grävmaskinistyrket för skogsvägsbygge vid Iggesunds bruks skogsby uppe i Valsjön, i norra Hälsingegränsen mot Medelpad. Jag blev faktiskt så ”god kompis” med maskinisten att jag fick först lära mig sprängning av stora stenblock och sedan själv spaka den uppåt 20 ton tunga caterpillarn, medan han själv vilade ut bakom en gran efter ett, vad jag inbillade mig, kraftödande nattliv. Jag stortrivdes med skogsarbetets olika faser där skogvaktare Per-Erik och jägmästare Zacco med sina besök i vårt ungdomsarbete, blev mina riktiga yrkesidoler. Ett sommararbete som blev något av en vändpunkt i funderandet att välja yrke. När jag i samband med en av OK Dellen arrangerad orienteringstävling på Ländsjövallen, där även jägmästare Zacco deltog, vars fru i samband med prisutdelningen gav en enastående uppvisning i steppdans, var mitt yrkesval klart. Jag skulle bara bli jägmästare! Mina tidigare tankar om att bli lokförare hade dessutom börjat falna. Det var så att under rasterna på realskolan hade jag blivit så god kompis med en växlingslokförare på Hudiksvalls station att jag fick ”spaka loket” till enorm glädje och stärkande av självkänslan och viljan att bli lokförare.
För att lätta upp stämningen i Valsjöbyn ordnades det dans i byns folkets hus vissa onsdagskvällar. Det var byns egna musikanter, jag fick själv chansen att bli basist, men utan förutsättningar för detta så nöjde jag mig att hjälpa till med att fixa till spelarvodet, bestående av lagom stark dryck och varmkorv. Det var då jag fick lära mig hur man framställer det lagom goda ”skogsbrännvinet”. En fem liters flaska svagdricka späddes ut med flera hekto jäst och farinsocker. Med avtagen lockpackning placerades sedan flaskan ca fem dagar i en myrstack där temperaturen passade bra för jäsningen, som vi kallade för ”bult”. Därefter blev det förenklad destillering med hjälp av diverse kärl och avkylningsvatten hemma hos en av byns grabbar med norsk bakgrund. Ibland hann vi inte med destilleringen så då blev det ”odestillerad bult” till spelemännen och dom inbjudna vackra och dansanta flickor som vågade prova på.
Att jag nu efter sommarjobbet 1957 ändrat min yrkesinriktning gjorde det också lätt för min skolfröken Solveig att övertyga mig och mina föräldrar att även genomföra gymnasieutbildning vid Hudiksvalls läroverk, eftersom sådan examen krävdes för att söka in på jägmästarutbildning.
Sagt och gjort, jag skrinlade även tidigare tankar om, att liksom många av mina kamrater, gå ut i förvärvsarbete och tjäna pengar, så jag kunde byta ut ”rödmyran” mot den tidens ”topp av båge” Silverpilen. Nu skulle det åter bli till att dra iväg till gymnasiet för att ta studenten vid Hudiksvalls Högre Allmänna Läroverk tillsammans med några av mina tidigare men framförallt många nya elever från andra klasser och även andra realskolor. Bland annat min gamle fotbollskamrat Håkan Brink från Friggesund som tagit realen i i Ljusdal. Att dagpendla kändes inte heller så inbjudande längre, månne beroende på att jag under realskoleåren fjärmat mig något från mina gamla ” smårika” folkskolekompisarna och fått nya ”småfattiga” läroverksvänner.
Att som under första realskoleåret kunna bo hos faster Kerstin var inte aktuellt längre, då hon avvecklat sitt ”Hudikliv” och träffat och gift sig med en härlig god Jämte vid namn Verner Jonsson och flyttat till lägenhet i Östersund. Men Kerstin hade ändå fixat till ett utmärkt boende hos sina goda vänner Astrid och John Andersson på Nybruksvägen 11 i Hudik, som tog mycket väl hand om mig under de tre gymnasieåren.
Men att säga att jag stortrivdes och presterade resultat på skolan är att ta i. Livet utanför själva skolarbetet med bland annat middagsmåltider på ett trivsamt matställe speciellt inrett för flera studenter som liksom jag var inackorderade i sta´n, var dock trevliga och mysiga. Min nye skolkamrat från Delsbo, Gösta Blank som var släkt med husmor som ägde matstället var tillika inackorderad där, så efter måltiderna blev att då och då att sitta på hans rum och diskutera livet och idrottsfrågor. Gösta var en hejare på olika grenar, inte minst på löpning och hopp. Ibland bjöd Gösta in någon av våra flickkamrater på rummet för att få lite omväxling till idrottssnacket till lite mer av ”livets spörsmål” för grabbar i talbrottsövergången.
En annan kamrat som blev en kompis och vän för livet var Hudiksonen Pelle Tingelöf. Förutom att han var allmänt vänlig och trevlig, var han en hejare på två idrottsgrenar som jag aldrig kunde lära mig, men där Pelle tillhörde skolan virtuoser med sitt back- och stavhoppande samt att han var en dribbler och riktig ”snurregubbe” på fotbollsplan. Egenskaper som gjorde honom mycket populär hos vår gymnastiklärare Stig Gunnarby, för att inte tala om hos skolans flickor. Pelle hade dessutom släktingar i Furuberg inte långt från mina ”jaktmarker” både som skogspraktikant med Pelle i Valsjöbyn och danspraktiserande på olika dansställen i norra Hälsingeskogarna. Något dansande under veckorna i Hudik blev det inte, utan det var lördagsdansen hemmavid som blev det verkliga ”andningshålet” och fönstret mot den vuxna världen och smaka på och förstå varför byns ungkarlar hade ”svansat runt” Sjulsbergs skolfröknar när det begav sig.
På danserna blev jag också bekant och vän med ”byns don Juan och dansvirtuos”, mjölkprovaren Olavi Nikaama från Finland.
Han hade egen bil Saab 92, och när jag fick bilkörkort 1958 fick jag ofta sitta vid ratten medan han ”tjalade”, ja så var uttrycket för hångel på den tiden, med någon av byarnas vackraste flickor i baksätet.
Skolarbetet var tungt men uthärdligt och efter första ring på gymnasiets naturvetenskapliga linje fick vi trettiotalet elever välja på tre olika grenar inför de två sista åren. Som intresserad av matematik valde jag mattegrenen och på den blev vi bara fyra grabbar, Ingmar Höglund, Staffan Lagergren, Gunnar Holmberg och jag. Vissa ämnen läste vi tillsammans med de som valt biologisk och allmän gren. Ingmar och Staffan var hejare på matte och fick nästan alltid minst ”litet a” på proven och i betygen medan jag hankade mig fram på omkring ”ba-nivån”, men ändå för vår respekterade men lagom humoristiske mattlektor Brunander acceptabelt sätt. Kommer ihåg en gång när jag fick stå framme vid tavlan och lösa ett mattetal, det var den normala ordningen på lektionsutbildningen, med sinus och cosinus. Det stod till slut i slutklämmen på tavlan: talet vill jag minnas sin 45/ cos 45 när jag på grund av att jag måste sätta mig ner av utmattning, led av en tillfällig blodförgiftning i ena benet efter att ha fått in en pinne vid en orienteringstävling, och vaknade till hörande ”Bruntes” röst, vad blir svaret Persson? Tror inte han uppfattade att jag svimmat av en stund. Omtöcknad började jag svamla om att då får jag väl börja förkorta talet! Då sken ”Brunte” upp, ”visst Persson och tog bort s i sin och cos och 45, så blir det ju in genom co = hö, följt av ett belåtet hö hö hö”. Svaret skulle ju ha blivit tangens för 45 grader vill jag minnas = med 1.
Jag hankade mig som sagt igenom gymnasietiden till egen lagom belåtenhet, men dock till mina föräldrars och släktingars glädje med examen i maj 1960. Jag började dock redan i andra ring att inse att mina betyg inte skulle räcka till för att komma in på jägmästarutbildning. Mina nya tankar att redan under första ring, liksom min klasskamrat Ola Sjölander från Bergsjö började gro. Efter att en stilig flygare från Hälsingeflottiljen F15 berättat om det spännande flygaryrket, ville jag hoppa av och bli fältflygare, men som grusades av min pappa som vägrade att skriva under ansökningshandlingarna för mig som då omyndig. Han ville inte få mig hemsänd i kista, något som inte var så ovanligt den tiden sa han. Under sista ring när jag gjorde den obligatoriska militärmönstringen skulle det dock visa sig, ge mej en ny möjlighet att bli flygare och det skall jag berätta om i mitt yrkeslivskapitel. Nu lekte livet ordentligt och missen att inte bli jägmästare, skogvaktare eller lokförare var som bortblåst. Efter ett kort sommarjobb på Stömnesågen bar det iväg till Skåne med spännande händelser i livet med flygutbildning.
HUDIKSTUDENT 1960
Foto från studentexamen vid Hudiksvalls Högre Allmänna Läroverk 1960.
Bakre raden från vänster: Ingmar Höglund, Evan Berjlund, Alf Johansson, Gunnar Persson, Åke Fransson, Torbjörn Dahl, Härdis Lundgren, Anita Nyvik, Gun Holmberg, Viveka Nordenström, Kajsa Persson, Ingegerd Ahlbom, Gunnar Holmberg, Gösta Blank, Owe Stenberg, Staffan Lagergren, Jan Pettersson, Pär Tingelöf.
Främre raden från vänster: Margareta Wagenius, Monica Norman, Gun Andersson, Anita Henriksen, Eva Hedberg, Barbro Johansson, Margareta Haraldsson, Ulla Britt Bolldén, Karin Broman, Barbro Reinhager, Anita Östlund.
Ett student 60-gäng som sedan examen träffats nästan ”elevgrant” vart femte år och med en inplanering att träffas även i år, om inte ”coronan” sätter stopp för oss många 80-plusare. Vi gjorde en mellanträff 2017 där några kom hem till mig på Kastet för ett dygn tillsammans på Käringön.
Sedan examensdagen 1960 fram till idag har följande åtta kamrater lämnat oss och jordelivet: Gunnar Holmberg, Kajsa Persson, Anita Nyvik, Torbjörn Dahl, Alf Johansson, Ove Stenberg, Anita Henriksen och Åke Fransson.
Två bilder från ett försenat 60-årsfirande i pingsthelgen 2022
Namn i vänstervarv: Evan Berjlund, Gösta Blank, Ia Hjort (Ahlbom), Staffan Lagergren, Viveka Höglund (Nordenström), Gunnar Persson, Staffans hustru Elisabeth och Per Tingelöf.
Namn i vänstervarv: Barbro Marklund (Reinhager), Diana, hustru till avlidne Torbjörn Dahl, Margareta Wagenius, Sven-Erik Andersson, Anita Andersson (Östlund), Margareta Steringer Olsson (Haraldsson), Bertil Olsson, Karin Fransson (Broman) och Ingmar Höglund som höll i träffen som värd.
YRKESLIVET som FLYGARE, STABSOFFICER och MARKNADSFÖRARE
Så väcktes tankar om att bli flygare
Under beredskapsåren och åren därefter var det en omfattande, ja nästan daglig flygverksamhet över byn och vårt hem Svejans i Linfläck, som skrämde di gamle men roade oss grabbar. Det var nämligen ett lågflygstråk som gick över våra byar som det övades på av flygarna från F4 Frösön i sina J26 propellerdrivna USA-plan Mustanger och flygarna från F15 i Söderhamn i sina jetdrivna Engelska J28-plan Vampire.
Några äldre kamrater som nog också fascinerats av flygandet, Olle och Johnny i byn Loka, hade riggat upp ett enkelt ”träkors till flygplan” på en ca 50 meter lång järntråd med lagom lutning mellan två stabila träd. Med stege klättrade man upp i den luftiga ”cockpiten” för att flyga iväg mellan träden. En anordning så spännande och inspirerande att jag byggde mig en likadan i björkbacken bakom vår mangårdsbyggnad. Där blev det flygande av en hel sommar, med såväl lyckade flygpass som ”riktiga haverier” när den avnötta järntråden slutade med ”totalhaveri” och blåmärken över hela kroppen, men som också ledde till förbättrade säkerhetsanordningar runt träd och på marken.
Det som fick hela bygden att börja reagera ordentligt över flygandet var ett flyghaveri på Blaxåsberget, på gränsen mellan Delsbo och Forsa kommun den 20.e augusti 1956, när tre skolflygplan av typen Sk 16 gick in i trädtopparna, men där de tre piloterna och de tre passagerarna mirakulöst klarade livhanken. Själv blev jag en av de första att få reda på att haveriet hänt. Det var så att jag den dagen satt på läkarstationen i Delsbo för att få ett läkarintyg för körkort på lätt motorcykel, när doktorn kom ut och meddelade att läkarmottagningen stängde för dagen, för han måste åka iväg till en flygolycka på Blaxåsberget.
En händelse som faktiskt ledde till en speciell ”flyghistoria” i byn. Tre några äldre kamrater ville för mig som nyfiken visa upp att man varit upp till Blaxåsberget och ”snott åt sig” en flygradio från ett av de havererande flygplanen, och man kunde nu lyssna på flygtrafiken från de flygplan som dagligen brummade över byn.
Att jag sedan i mitt flygaryrke på olika sätt kom i kontakt med förarna på de havererade flygplanen har gjort den flygolyckan oförglömlig. En av förarna, Rylander mötte jag i samband med mitt testande till flygförare vid flygvapnets uttagningskommission i Stockholm våren 1960. Den andre föraren, testpiloten vid FC Sten Axelsson, fick jag upp ögonen och öronen för när han vid en flygdag vid F10 Ängelholm våren 1961 för första gången demonstrerade J35 Draken med dess fart- och manöverprestanda i ”högsta bullermiljö”. Den tredje piloten, Max Ove Karlberg, fick jag äran att efterträda som chef för andra divisionen Martin Blå på F13 i Norrköping sommaren 1970.
Flyghaveriet med tre Sk 16 på Blaxåsberget 1956 och J28 haveriet året därpå med föraruthopp över Delsbo samhälle och störtat plan i skogarna några kilometer öster om Fredriksfors gjorde mig inte särskilt ängslig, men väckte desto mer oro hos mina föräldrar. Något som nog i högsta grad bidrog till att jag inte fick pappas påskrift att söka som fältflygare 1957.
Så kom ny chans att söka till flygare,
i samband med militärmönstringen hösten 1959 och som jag tidigare berättat om. När pappa såg min uttagning till kårjägare på I5, och som själv gjort sin militärtjänstgöring Östersund, tyckte han att jag skulle försöka få den ändrad till att få göra militärtjänstgöringen vid flygflottiljen F15 i Söderhamn. Då slog snilleblixten till eftersom min önskan att bli jägmästare redan spolats, på grund av förväntade alltför låga studentbetyg. Jag söker att bli markofficer i flygvapnet, och det fick pappas gillande. Eftersom jag nu var myndig och ansökan inte behövde målsmans påskrift, gjorde jag en ansökan om att bli flygofficer i flygvapnet. Med samvetsbetänkligheten, jag blir nog i alla fall inte antagen, men en tredagars resa till Stockholm var ju ändå något, för då kan jag ju hälsa på min kusin Sven Åberg och hustru Vanja och uppleva huvudstaden.
Och kan man tänka sig, att bland flera hundra sökande, så kallades jag till uttagningsprov vid flygvapnets Uttagningskommission under tre dagar våren 1960. Första dagen skulle man visa att man var någotsånär funtad i skallen, med diverse olika teoretiska prov i läs-, språk- och räkneförståelse. Den prövningen kändes gå bra. Andra dagen bestod av flera olika praktiska övningar för att visa ens förmåga till simultankapacitet med fötter och händer i simulatorliknande maskiner och visa att man hade koll på vad som var upp och ned med förbundna ögon. Dom prövningarna kändes också gå bra, och där alla mina övningar med Eriks Fergusontraktor med olika redskap kändes ha gjort susen. Den tredje och sista dagen var man helt och hållet utsatt för diverse medicinska undersökningar, psykologiska och mentala prövningar och utfrågningar. Ett speciellt prov, som jag skulle komma i kontakt med på olika sätt i karriären var DMT-provet, Defense Mechanism Test, som var en då på prov nyligen introducerad uttagningsmetod för flygare. Med testet som enkelt beskrivet består av att man på en filmduk med ”snabbflashande situationer”, skulle bedöma om situationen var känslomässigt Hotfull, Vänlig eller Varken eller. Det var ofta samma bilder men med olika flashhastighet. Med uppvisat resultat skulle man på det sättet kunna avgöra ens förmåga att agera i olika situationer och därmed i olika grad vara haveribenägen. Dom prövningarna kändes också naturliga och inte så upphetsande när man så vid dagens slut skulle få sin dom inför den samlade kommissionen. Minns att den fåtölj jag skulle sätta mig i, var ordentligt nedsutten att jag spontant sa något om att, ”oj var här är verkar vara ordentligt mjukt”, till kommissionsordförandes leende.
Det blev en rejäl feedback som avslutades med orden, ”vi har funnit dig Per Gunnar Persson efter tre dagars prövning, vara lämplig att få börja flygofficersutbildning vid Flygvapnet och du kommer att tillställas inställelsehandlingar om några veckor”.
Glad i hågen gick jag till Sven och Vanja där jag bott under uttagningen och berättade det positiva beskedet och som dom spontant svarade med att bjuda ut på restaurang med flerrätters måltid. Hemresan till Linfläck blev hur lustfylld som helst, och mamma och pappa verkade också nöjda av deras måttliga uppståndelse att döma över mitt lurendrejeri.
De sista veckorna på läroverket med studentexamen blev nu en härlig tid med gratulationer av kamrater och lycka till av gymnastiklärarna Stig Gunnarby som var kapten i reserven och Jan Grauers som var flygofficer i reserven liksom av modersmålsläraren Lennart Skaaret. Lennart ville att jag skulle framföra en hälsning till en flygare Fritz Crona som varit granne med Lennart under Uppsalatiden om jag eventuellt skulle stöta ihop med honom. Vilket jag gjorde ganska så tidigt i min utbildning och flitigt senare i min flygkarriär.
Resan till stridspilot,
började med inryckning till flygskolan F5 på Ljungbyhed torsdagen 9.e juni 1960. Jag började resan till Skåne några dagar innan för att åter besöka Sven och Vanja och vara med på tremänningen Inger Karnruds studentexamen i Stockholm. På onsdagskvällen satte jag mig på nattåget från Stockholm till Skåne med byte i Hässleholm mot Helsingborg, avstigning i Klippan tidig morgon, väntan där ett par timmar innan rälsbuss till Ljungbyhed station. Efterhand blev vi 80 förhoppningsfulla ynglingar som möttes av ett befäl som ledde oss till intendenturförrådet för uthämtning av massor av militärkläder och prylar innan lotsning till logement på första flygskolan. Där förlades vi sex och sex i varje logement och indelade i fyra plutoner. Efter lunch blev alla samlade till information om skolans lokaler och övningsplatser där flygfältet med hangarer och flygtjänstbyggandar dominerade. Vi fick redan de första dagarna reda på att av oss 80 inryckta aspiranter, skulle knappt hälften klara utbildningen. Hårda bud från första stund var beskedet. Tuff miljö som på olika sätt präglade kamratskapet, där var och en inledningsvis hade att ta hand om sig själv, men efterhand som man klarade övningarna utvecklades till visst kamratskap.
Första flygskolan på F5
Mitt första flygplan för grundläggande flygutbildning, GFU på 1.flygskolan var det Saabtillverkade planet Sk 50 Saab Safir.
Längd 7,9 m, Spännvidd 10,6 m, Höjd 2,2m, Startvikt 1 215 kg, Dragkraft 185 hk, Max hastighet 325 km/t.
Förarkabinen i Sk 50 med styrpedaler för markkörning och sidoroderutslag lik
dom i Danels Eriks Ferguson.
Vi fick börja flyga efter några veckor med lärare i dubbelkommando, DK, där läraren satt i höger stol. Efter tiotalet pass i DK fick vi göra den första ensamflygningen i enkelkommando, EK. Den dagen var minsann extra spännande, när läraren efter två landningar i DK hoppade ur flygplanet och önskade lycka till! Fick göra två start och landningar inför lärarens ögon, göra anmälan efter flygning och få godkänt, glöms inte. Senare på eftermiddagen blev man gratulerad av kompisarna med att kastas i simbassängen med uniform på.
Teori och marktjänst halva tiden på första flygskolan, för parallellt med flygutbildningen skulle vi även genomföra värnpliktsutbildning halva dagen och flygning andra halvan. Varje flyglärare hade fyra elever var, och ryktesvis sas att läraren satte upp kort på sina fyra adepter och kastade pil. Den som fick pilen låg illa till, med kontrollflygning på programmet. En tuff tid med gallringshotet hela tiden vilande över sig.
Flygutbildningen genomfördes på det Saabbyggda propellerflygplanet SK 50 B med två främre stolar en bak eller i en SK 50 C som hade två bakre stolar. Först fick vi lära oss att starta och landa för att efterhand börja lära oss att manövrera flygplanet i branta svängar, roll, looping, stall och spinn och genomföra navigering runt i Skåne och södra Småland och i slutskedet instrumentflygning för att kunna flyga genom moln och lite mörker. På teorilektionerna fick vi lära oss aerodynamik med luftens verkan på vingar, roder och propeller, flygplanets och motorns konstruktion och tekniska handhavande, meteorologi, radiohandhavande med morsesignalering samt hade vi dagligen fysiska övningar med löpning, orientering, skjutning med pistol och k-pist, gymnastik och vattenvana i skolans stora simbassäng.
Jag fick en mycket bra och sympatisk lärare i fältflygare Edvardsson, så redan från början kände jag att flygningen på propellerflygplan skulle jag nog klara det ganska så bra och blev heller inte föremål för någon ”kontrollflygning”. Att jag var i god fysisk form, och hade med min orienteringsutbildning lätt för att både navigera och springa orientering gjorde att jag kände mig ligga bra till hos lärarkåren.
För andra gick det sämre och sent på hösten strax före jul, när vi var klara med första flygskolan och uppnått ca 75 flygtimmar var vi decimerade till 48 aspiranter och utan haverier tack o lov.
Vi 48 aspiranter som klarade första flygskolan blev flyttade till andra flygskolan med utbildning på reaflygplanet Sk 28 Vampire.
Alla vi 80 aspiranter fick efter ett par månader på skolan stå hedersvakt vid en begravning i Glimåkra kyrka för en flygare från orten som störtat och omkommit i en sjö utanför Sundsvall. Det kändes nästan som en aktivitet för att tidigt vänja oss vid den hårda arbetsmiljö som låg framför oss. Att ett par kamrater svimmade under hedervaktandet gjorde det inte mindre dramatiskt.
Som lite kuriosa kan nämnas att parallellt med vår flygutbildning var det tio unga grabbar från Tunisien som också bedrev flygutbildning med en särskild lärargrupp. Vi hade det gemensamma att dom bodde i samma logementsbyggnad som vi andra. Så hela kvällarna var det Tunisisk musik som spelades, Tunisisk parfym och speciella cigarrettrök samt ett för oss obegripligt arabiskt tungomål i rumsatmosfären. Vill minnas att en av eleverna var son till Tunisiens dåtida president Bourguiba. När en av dem gått eko och kastades i bassängen skrek hans kompisar att han inte kunde simma, så deras ”store man” Mankai hoppade i med kläderna på och redde ut situationen.
På mitt sociala plan träffade jag sensommaren 1960 en vacker flicka på Skäldervikens dansrestaurang vid namn Britt Lindh, och som jag sedermera gifte mig med, fick en bonusson Thord på dryga två år och tre döttrar Monica, Sofia och Maria. Jag blev också mycket väl mottagen av Britts föräldrar Evy och Allan Lindh och Britts två systrar Siv och Ylva. Jag blev riktigt bortskämd av hela släkten Lindh, som bodde spritt över hela Skåne, vilket skapade en fin social trygghet, som också hjälpte till att klara av den hårda utbildningsmiljön. Redan vid jullovet följde Britt och Thord med mig hem till Linfläck och blev omgående väl mottagna av mina föräldrar som sedan ledde till goda ömsesidiga relationer mellan våra föräldrar.
Ett gäng förväntansfulla aspiranter i väntan på sina flyglärare inför ett DK-pass,
och jag sittande i mitten av tre främre på grässlänten.
Här har jag efter att ha gått EK blivit vederbörligen ”doppad” och grattad av aspirantkompisen Larsson.
I samband med gemensamt julfirande med hela aspirantgänget på gästgiveriet ”Kalle på Spången”, tog jag mitt livs första snaps och fick lära mig alla tre verserna på flygarnas snapsvisa;
1.a: Vi flygare taga supar med fart o med kläm, vi slår dom i våra strupar en tre-fyra -fem, ohåå, jaja, ja jävlar i dé, nu går dom i magen i lodrät piké.
2.a: Å halvan den bliver kaller att på bordet stå, den redan har börjat stiga mot himlen den blå, den skevar åt vänster och svänger en stun, ohåå, jaja, ja jävlar i det, gör sedan en looping och hamnar i mun.
3.e: Vi flygare taga supar på vårt lilla sätt, vi slår dom i våra magar genom vårat porträtt, ohåå, jaja, för livet är kort, den supen den supen får fler i eskort.
Andra flygskolan på F5
började på senhösten och vi fick nu byta boende från skolans stora logementsbyggnader till små baracker och bo två och två. Barackerna hade fått speciella namn med anknytning till dess placering på flygskolan med omgivning, och självklart med ”flygattribut”. Så namnen på barackerna var Åsen (Söderåsen), Fältet, Vingen och Molnet. Jag blev logerad i Molnet tillsammans med skånepågen från Lund Bosse Persson, en härlig bekantskap men som tyvärr upphörde när han blev bortgallrad under våren 1961.
På andra flygskolan blev det mer flygande och mindre soldatutbildning samt en annan inriktning på den teoretiska utbildningen. Främst gällande motorlära för reamotorn och aerodynamik med flygning på högre höjder med tunnare luft, högre farter och tyngre flygplan.
För att lära känna den tunna luftens påverkan på människokroppen fick vi åka till Lunds medicinska universitet och öva i dess undertryckskammare. Tre och tre elever i omgångar tillsammans med en läkare, som hade syrgasmask, ”trycktes vi uppåt i luften”. Vi elever fick utan syrgasmask stegvis ”åka upp” till 7000 meter och känna på hur främst den avtagande syresättningen påverkade blodförsörjningen med blåa händer och läppar och medvetandet. Händer och läppar blev blåare och blåare med ökande höjd och medvetandet kollades upp av läkaren med att ställa olika frågor att besvara. På 7000 m fick man stanna ca två minuter. Klarade man detta utan att svimma ansågs man ha normal förmåga att klara ett hastigt övertrycksbortfall, alla stridsflygplan är försedda med övertryckskabin innebärande att man ständigt fysiologiskt är under 3000 meters höjd, och hinna ta sig ner till säker ”syresättningshöjd” på 3000 meter utan övertryck. Jag klarade av provet utan större problem och utan att bli medvetslös.
Skolflygplanet på andra flygskolan var det engelska reaplanet Sk 28 Vampire.
En tvåsitsig Sk 28 för DK-flygning fanns i tre olika versioner. Längd 9,37m, Spännvidd 11,58m Höjd 1,88m, Vikt 3 297 kg, Dragkraft 1500 kp, Maxfart 720 km
Ensitsig och betydligt lättare Sk 28 för EK-flygning
Så här såg förarkabinen ut i den ensitsiga Sk 28 B. Småmysigt och intimt, eller hur? Och lite fler spakar än på Danels Eriks Ferguson.
Ny flygskola innebar också att man fick ny flyglärare. Jag fick en Dalmas från Nås som hette Erik Fröjd. Om jag på första flygskolan med Edvardsson fått ett bra och harmoniskt elev-lärarförhållande, så blev inledningen med Fröjd den motsatta. Mitt Hälsingehumör stod i bjärt kontrast till Fröjds Dalmashumör. – ”Förstår du inte vad jag säjer? Jo det gör jag! Men varför gör du då inte som jag säger”? — Ja så höll det på de första tiotalet flygpassen. Och jag kände tidigt att nu är det kört, och väntade på kontrollflygning vilken dag som helst. Men, så liksom en skänk från ovan, kom vändningen och på ett helt annat sätt än man anat. Det var en fredagsafton och jag skulle gå och möta Britt vid hennes arbete i köket på Ängelholms lasarett. Bäst jag står där så dyker min flyglärare Erik Fröjd upp och undrar vad jag gör där. Efter att ha talat om mitt ärende så säger Erik att han också är där för att möta sin fru Karin som var sjuksyster på lasarettet. Helt plötsligt frågar Erik när Britt kommer ut om vi inte skulle kunna komma ut till dom på lördagskvällen och äta en bit man. Det var självklart bara att tacka ja, och det blev en fin lördagskväll med samvaro och god mat i Fröjds fina hem.
Efter den kvällen var ”alla knutar lösta” både i och utanför flygplanet oss emellan. – ”Den här övningen gick ju fint Gunnar! Så nu tar vi en liten rundtur runt Skåne längs Öresund och över Ven med sitt Backafall”. Med detta kände jag direkt att nu fixar jag nog hela flygutbildningen.
Redan på flygskolan fick man klart för sig att det var ett tufft yrke man gett sig in på. Det började på nyåret när en flyglärare och en fältflygarelev störtade med en Sk 50 under övning på låg höjd och slog i backen. Flygläraren omkom medan eleven klarade sig med svåra skador, dock inte värre än att han kunde genomföra sin utbildning året därpå. Två månader senare förolyckades min aspirantkompis Ingvar Skantze från Göteborg, efter att ha hamnat i okontrollerat läge i moln med en Sk 28B och hann inte hoppa förrän planet slog i marken.
Att hoppa ur en Sk 28 var minsann ingen lätt manöver då planet saknade katapultstol. Man skulle börja med att koppla sig fri från alla fastbindningsremmar, fälla huven, trimma flygplanet maximalt framtungt, rolla runt till ryggläge, sedan släppa spaken och på så sätt bli utputtad från kabinen och ut i luften. Fri från flygplanet skulle man sedan manuellt utlösa sin fallskärm och dala ner mot marken och se upp så man inte hamnade på en kraftledning eller en vass stör med att försöka styra skärmen. Knappt man trodde sig klara av detta förrän vi fick det bevisat, när en äldre fältflygarelev undkom från en Sk 28B på detta sätt.
Med stora förväntningar och besök av mina föräldrar var det dags för examen med examensflygning inför föräldrar, syskon och vänner, fick vi återstående 29 aspiranter ta emot flygarvingen i guld den 27 april 1961 som bevis på att nu var vi flygare, av flygvapenchefen Torsten Rapp som några år senare blev ÖB.
Här sitter en stolt bondgrabb Gunnar från Linfläck med Flygarvinge nummer 7003 på bröstet vid examensfirandet med föräldrar hos blivande svärföräldrarna Evy och Allan Lindh på Rönneholmsgatan 11 i Ängelholm.
Examen på Ljungbyhed 27 april 1961
Och vi 29 officersaspiranter får vår flygförarvinge och utnämns till kadetter med furirs grad av chefen för flygvapnet general Torsten Rapp och chefen F5 överste Åke Rehnberg. Jag fyra från vänster i bakre raden.
Efter examen fördelades vi på fyra flygflottiljer; F3 Malmslätt, jaktflottilj (J29 Tunnan), F4 Frösön, jaktflottilj (J29 Tunnan), F7 Såtenäs, attackflottilj (A32 Lansen) och F11 Nyköping, spaningsflottilj (S29 Tunnan).
Jag kom till F3, därefter kadettskolan på F20 i Uppsala och efter fänriksutnämning 1963 blev jag placerad på F9 Säve och inflygning på det engelska flygplan J 34 Hawker Hunter.
Försvarsbeslutet 1967 innebar dock att F9 lades ner och personalen spreds ut på flera flottiljer. Jag hamnade på F13 Bråvalla med inflygning på J35F.
Livet på F3 Malmslätt från våren 1961 till sommaren 1962 och inflygning på J29 Tunnan
Bara några dagar efter examen på Ljungbyhed var det dags att som nyutnämnd kadettfurir tillsammans med sju andra kadetter rycka in på flygflottiljen F3 Malmslätt utanför Linköping. Nu var man plötsligt på en flottilj för att bli stridspiloter i det svenska luftförsvaret med Grundläggande Flygslagsutbildning, GFSU på J29 F, som var den modernaste versionen J 29Tunnan. Tillverkad i nästan 700 antal och ”tog 99 förarliv” innan den togs ur tjänst.
Längd 10,23m, Spännvidd 11m, Höjd 3,75m, Maxvikt 8 375 kg, Dragkraft 2 800 kp, Maxfart 1060 km/t. Beväpning: 4×20 mm kanoner, jakt- och attackraketer, IR-robot 24 kom i slutet av sin livstid.
Förarkabinen i Tunnan med lite färggrannare design än Sk 28 och några fler spakar och instrument att hålla reda på och ett klart ”pedagogiskt” lyft i flygutbildningen.
Vi placerades på första divisionen, Cesar Röd, under ledning av gotländske divisionschefen Sven-Erik Persson. En helt ny vardag med full focus på flygtjänst stod framför oss i en tuff och utmanande miljö. Flygchefen på flottiljen hette Fritz Crona och som jag då fick chansen att ge en hälsning från min modersmålslärare Lennart Skaaret på Hudiksvalls läroverk.
Crona sade direkt ifrån att ”kvirr” tolererade man inte på flottiljen, utan hade man något att klaga på så skulle det tas upp med sin närmaste chef omedelbart. Men det var inga problem att förhålla sig till detta för en nybliven flygförare med vinge på bröstet och som gillade raka besked. Nu gällde det att så fort som möjligt bli hemtam i ”Tunnan” och bli stridspilot på riktigt.
Eftersom Tunnan inte hade dubbelkommando och ingen simulator att öva på, så blev introduktionen lite speciell. Några pass bestod i att taxa runt på fältet och lära sig att styra flygplanet på marken med en ”liten svart pellevink” som syns på bilden framför styrspaken. För att de andra rutinerade piloterna på flottiljen skulle veta att vi var nybörjare, så fick vi under hela inflygningen kalla oss ”Cesar Grön” framför flygplansbokstaven. Efter taxiövningarna fick vi påbörja gaspådrag upp till inledningsvis cirka 100 km/t. Efterhand fick vi öka farten och lyfta upp noshjulet och flygplanet till den attityd flygplanet skulle ha innan lättning. Hela tiden med en flyglärare på plats bredvid startbanan, på en plats som kallades ”märket”, och passande flygradion för att kunna ge råd och eventuellt gripa in. För att lära sig rätt attityd vid landning och inbromsning, det som kallades ”på steget” fick man sitta i kabinen medan tekniker tryckte ner flygplanstjärten så den nästa tog i marken.
Efter några veckor med markövningskörning och materiallära mm, var det så dags att begå det första riktiga flygpasset. Det var verkligen en speciell känsla, att för första gången i livet få förtroendet att styra iväg med en ”krigsmaskin”, på F3 bana 08 med Linköpings stad i synfältet framför nosen, och utan någon erfaren lärare bredvid som kunde gripa in om något skulle gå fel. Så var det landningen, som för den pilvingade Tunnan var en minst sagt kinkig fas och som många gröna piloter misslyckats med och havererat med dödlig utgång. Vår divisionschef hade därför också med noggranna genomgångar preparerat oss för landningen. Problemet var att om man fick ett vingdopp på finalen så skulle man inte som på ett rakvingat flygplan rolla upp flygplanet med rollroder. Nej, nu skulle man rolla upp med att ge kraftigt sidoroder och på så sätt vrida upp den doppade vingen. Den genomgången hade tack och lov verkligen gått in i mitt medvetande och sinnesnärvaro, för jag fick ett ordentligt dopp strax före landning på höger vinge på ca 50 meters höjd och landningsfart ca 220 km/t. Utan att jag tänkte ”sparkade jag” impulsivt vänster sidoroder och kunde sätta flygplanet på banan strax innanför bankanten, ta upp Tunnan på steget och bromsa in med vad jag minns lite skakiga ben, puh för visst var det nära…men ”det gick bra”!
Nästa gång det ”gick bra” var vårt första navigeringspass med Tunnan efter tiotalet flygpass. Navigeringsrouten var, F3-Visingsö-Skara-Askerund -Motala-F3 och skulle ske på 500 meters höjd, fart bestämd till 600km/t och fri från moln. Vi startade med två minuters startmellanrum där jag startade som nummer två. På sträckan mot Skara blev vädret sämre, men eftersom Ronnie som startat före mig inte sa något på radion om detta, så var det väl bara att fortsätta tyckte jag när jag helt plötsligt låg i moln och spontant försökte flyga på instrument, något vi innan dess inte övat på men fått lite teoretisk beskrivning av. Men vad hände? Jo när jag i alla fall skulle försöka flyga på instrument så visade dom ”röd markering”, då jag stigit för brant, över 70 grader, och samtidigt lutat mer än 110 grader. Helt plötsligt hade jag kommit i ett okontrollerat flygläge med noll fart, och flygplanet krängde till och vände nosen neråt, för farten började öka men jag låg fortfarande i moln. Skjuta ut mig kändes vara det logiskt riktiga, men jag försökte fånga upp läget med hjälp av grundinstrumenten ”kula och spade”, något vi övat mycket på under utbildningen på Ljungbyhed. Och till min stora lättnad kom jag ur moln rätt på vingarna på ca 500 meters höjd och fart ca 500 km/t rakt över ett stort vatten, men helt desorienterad. Först trodde jag att jag kommit ut över Kattegatt på västkusten tills jag efter lite irrande fick klart för mig att jag låg över Vänern och kunde fortsätta navigeringen, ”som om inget hade hänt” trots att den som startade efter mig kört förbi. Jag sa inget om händelsen efter landning och ingen av lärarna eller kompisarna sa något, så det blev en liten personlig hemlighet, tills några dagar före utbildningens avslutning i bastun med några av mina flyglärare. ”Jag trodde väl det när du sa att allt gått enligt plan efter navigeringen” genmälde Berra Eriksson”. Den som verkligen kunde det mesta om Tunnan efter sina många ”tysta försök och prövningar” med henne.
Det blev som sagt en ganska så tuff inledning på inflygningen på Tunnan som följdes av flera små kritiska situationer, som hål på bränsleledningen till Ebk vid övning över Hagshult i Småland och hemgång och landning med nästan ”soppatorsk”, nära kollision mellan två fyrgrupper där jag var tvåa i ena gruppen över Everödsbasen i Skåne samt ett okontrollerat spinnläge när ”Berra” skulle visa mig hur det går när man försöker göra looping på 10 000 meters höjd med en Tunna. Men sammantaget, genom goda analyser av divisionschef och övriga ”ärrade piloter” på divisionen fick jag en bra lärdom för hela mitt återstående flygarliv, så här med tacksam eftertanke.
Efter att under ca 10 veckor lärt oss att hantera den i vissa lägen svårflugna Tunnan var flygningen nu helt inriktat mot att kunna behärska planet i olika typer av anfall. Först blev det att kunna skjuta mot markmål, tavlor 6 x 3 meter i storlek, med automatkanonen och raketer. För att sikta på målet och bedöma skjutavståndet, såväl mot markmål som mot luftmål, var Tunnan utrustad med ett gyrosikte som presenterade en siktesring och en siktprick, styrda av en reflekterande spegel som i sin tur hölls i våg av ett gyro. Därefter övades framifrån anfall och fiktiv avlossning av jakraketkapslar. Som avslutning på skjututbildningen blev det skarp skjutning med 12 cm övningsammunition med skotthastighet av ca 20 skott/sekund och ca 2 sekunders eldgivning mot bogserat vingmål med träffräknare, släpande ca 300 m bakom en dragande J 29.a, med fart omkring 400 km/t och höjd ca 1000m. Den övningen genomfördes med basering på F12 i Kalmar och skjutning över havet öster om Öland. Efter några mindre lyckade anfall utan träff kom så träffarna på löpande band när man fått in den rätta siktestekniken. När man kunde visa upp detta så kom ”examensprovet” att med 20 mm mingranater i fyra kanoner skjuta sönder vingmålet. Missade man detta så fick man ”skamligt erfara” hur målet måste nödfällas över vattnet. I en av starterna med vingmålet fick föraren problem och måste tvärbromsa och lämna planet i panik då det plötsligt började brinna. På ca 30 minuter var hela planet, byggt av metallblandningen aluminium och magnesium, helt nerbrunnit till en liten återstående grå askhög. Så nog satt man allt på en ”krutdurk” som Tunnanpilot!
Det blev ett tufft år på F3 med många omkomna förare och flera kollisioner och över tjugo omkomna i hela flygvapnet. Min division gick dock helt fri från haverier och allvarligare tillbud, något som jag nu i efterhand har att tacka en klok divisionschef och hans duktiga lärare för och som till stor del gett mig både tur och viss skicklighet att överleva ett tufft yrke.
Dryga året med GFSU på J29.an avslutades med att man som färdig stridspilot fick visa sig mogen för sin första fältövning från ett krigsflygfält.
Här på bilden innan starten från Malmslätt till Hultsfred och första riktiga flygövning i fält, står en stolt Gunnar längst till höger och en lika stolt kompis Ronnie till vänster, flankerande fänrik Herbert Lindblom och fältflygare Sören Andersson, Sören som tragiskt omkom i en helikopterolycka vid Gotska Sandön några år senare.
Det gick bra för mig på GFSU med fina vitsord. Men alla haverier och kollisioner gjorde mig medveten om att även jag skulle kunna förolyckas. Därför tog Britt jag det gemensamma beslutet att hon skulle skaffa sig ett yrke som hårfrisör om det värsta skulle ske. Så medan jag utbildade mig på Malmslätt började Britt en frisörutbildning i Stockholm. Med hjälp av en arbetskollega till Vanja fick vi ett rum att hyra i Hässelby Gård.
Livet på kadettskolan F20 i Uppsala från sommaren 1962 till sommaren 1963
Efter avslutad GFSU på F3 Malmen och befordran till kadettsergant var det så dags, att efter sommarsemestern 1962, rycka in på kadettskolan F20 i Uppsala tillsammans med andra kadetter, huvudsakligen de som valt att gå officerslinjen på Ljungbyhed samt nästan lika många fältflygare som efter några år på försvarets läroverk konverterat till att också bli officerare.
Nu var utbildningen helt fokuserad till att ”göra officerare” av oss och bli chefer ute på förband. Självklart var det som flygande officer man skulle bli chef i flygvapnet. I klassen fanns också fyra duktiga markofficerare som efter examen skulle bli chefer för stridslednings- och robotsystemen ute på flottiljerna.
Då vi alla flygare var färdiga stridspiloter så var flygtjänsten som genomfördes under två halvdagar i veckan inriktad på Fortsatt Flyg Slags Utbildning, FFSU, på J29 Tunnan och som sådana placerade vid skolans två krigsdivisioner, Tore Röd och Tore Blå.
Den teoretiska utbildningen hade viss ”universitetsprägel” och med olika utbyten med Uppsala universitet och Statens Lantbruks Universitet. I historia och statskunskap hade vi lärare från universitet, bl a Lennart Bodström som sedermera blev utbildningsminister i Olof Palmes regering.
Socialt skulle vi uppfostras att kunna och känna på olika udda idrotter som golf och ridning, salongsfärdigheter beträffande seder och bruk på mässar och vid festligheter, kunna föra fanan vid olika aktiviteter som vid korum och begravningar.
Under några veckors vinterutbildning på Hedenbasen utanför Boden fick vi öva på olika chefsbefattningar i en krigsorganiserad flygbasorganisation. På flygsidan gällde det då att man kunde ge order för flygning, leda en fyrgrupp för markanfall eller mot luftmål med avslutande analys och utvärdering av dagens flygövningar.
Under kadettskolan genomfördes en utlandsflygning till England och Tyskland med 24 J29 Tunnor. Halva gänget fick flyga som Tunnanpilot på utresan och halva på vägen hem. Övrig flygtransport av elever, lärare och flygplanstekniker genomfördes med en DC trea. Jag fick leda en fyrgrupp ingående i en division på åtta flygplan på hemresan med landning på en militär flygbas i norra Tyskland.
Sista övningen, som var en ren marktjänstövning med bl a sprängnings- och brandsläckningsutbildning, genomfördes vid Halmstadsskolorna på F14 vid midsommartid 1963. Då vi på vägen till Halmstad fick reda på att översten Stig Vennerström gripits för spioneri, så blev vad jag minns mest funderandet och diskussioner om detta på kvällarna efter trivsamma dagar med kunniga och trevliga markstridslärare.
Examen för oss 29 kadetter med ståt och pompa och utdelning av betyg och utnämning till Fänrik vid Flygvapnet och fördelning på flottiljer genomfördes i början på juli månad 1963. För mig gällde det nu att förbereda mig för tjänstgöring vid F9 Göta flygflottilj vid Säve utanför Göteborg.
Livet på F9 Säve från sommaren 1963 till hösten 1967
Tillsammans med mina nyutnämnda fänrikskamrater Per-Olof Andersson från Härnösand och Urban Mörén från Östersund, blev vi placerade vid första division, Ivar Röd på F9 hos divisionschefen Uno Eriksson.
Inryckningen på F9 började för min del lite olyckligt. Så till vida att jag kom två timmar för sent till division första dagen för att några dagar senare få en ”avhyvling” av flottiljchefen Ulf Cappellen- Smith. För samtidigt som vi nu skulle flyga in oss på J34 Hawker Hunter så skulle eskaderchefen Ingvar Berg, som var pappa till min flygarkompis Magnus Berg under utbildningen på Ljungbyhed och på Malmslätt och som jag varit hemma hos, också vara på F9 för sin inflygning på 34-an. På kvällen satt vi på mässen och tittade på kappseglingen Gotland Runt när eskaderchefen tillsammans med min nye flottiljchef, kom in och frågade vad vi tittade på. Jag vände mig om och sa vad det var då flottiljchefen röt till, ”ställ sig upp fänriken och gör en riktig officersanmälan till eskaderchefen”! Gjorde så och fick eskaderchefens tack och order att sätta mig lite skamsen ner igen. Ja så var ”officersuppfostran” på den tiden. Men jag hade därefter inga större problem att anpassa mig till Cappelen-Smith.
Några dagar efteråt i samband med ”sittskännedom” på J34 i berghangaren, man sitter då i förarkabinen med en checklista och går igenom alla reglage, knappar och instrument, men utan att trycka eller ändra på dom, fick jag en liten revansch för min ”generalsfadäs”. Generalen kunde nämligen inte hålla fingrarna i styr utan utlöste flygplanets brandsläckare, som snabbt fyllde hangaren med giftig gas så berget fick utrymmas resten av dagen.
Efter några veckors fänrikskurs och teoriutbildning och markörning, J34 var också ett enkelkommandoflygplan, var det så dags att göra sitt första spännande första pass med enkel flygning runt om i området och ett par landningar.
Mitt andra stridsflygplan blev J34 Hawker Hunter på flottiljen F9 Säve med krigsbasering på Sjöbo flygfält i Skåne
Längd 14 m, spännvidd 10,26 m, höjd 4m, dragkraft 45 kn, maxfart M 0.94=1150 km/t på markhöjd.
Beväpning: 4×30 mm kanoner, raketer och IR-robot 24.
Förarkabinen i J34 och den murriga designen var nu om möjligt än mer fullproppad med visare och knappar.
J34-an, som var tillverkad i England, var ett smäckert och i normala flygfarter lättfluget plan jämfört med Tunnan. Men i låga farter med full landningsklaff och landställ ute kunde man bli riktigt överraskad med plötsligt fart- och höjdförlust och där motorn, som saknade EBK, knappt räckte till för att ta sig ur läget. Planen kom från F8 i Barkaby och F18 i Tullinge och skulle vara ett mellansteg innan F9 som andra flottilj i flygvapnet skulle omskolas till J35 Draken.
Efter ett par månader ansågs man vara så tillräckligt utbildad att man fick som ung fänrik börja leda sin äldre och mer erfarna fältflygare i olika uppdrag, där man efter varje pass fick tåla både ris och ros från ”de som kunde och visste bättre” hur ett stridspass skulle ledas.
Men som officer och ledare skulle man också utbilda sig i en tillika befattning på flottiljen och efter utbildning svara för och genomföra utbildning och repövning av alla piloter på flottiljen. Jag fick förmånen att utbilda mig till säkerhetsmaterialofficer, ”säkmatoff” med fina utbildningar, ledda av duktiga instruktörer på flygmaterielverket och flygstaben. Man blev expert på hur räddningssystemet med katapultstol och fallskärm var konstruerat och fungerade. Man blev ”expert” på att kunna klara fallskärmslandning på land och i vatten. Vi fick inte göra något riktigt fallskärmshopp, ansågs för onödigt riskabelt, så det blev övning i fallskärmsjägarskolans övningsanläggning i Karlsborg. Öva vattenlandning bakom en båt med full fart som drog ut en fallskärm och kastade en i plurret och där göra sig fri från skärm, utlösa flytväst och livbåt som var förankrad vid skärmen, ta sig upp i den, länsa den på vatten, rigga upp radionödsändare, aptera nödsignaler och spegel för att på så sätt uppmärksamma räddningsfarkoster och andra. Försöka fiska med den lilla utrustning som fanns med i en liten fickförpackning. En sådan tillämpad sjöövning i stormväder utanför UTÖ i Stockholmsskärgård höll på att kost mig livet, då jag snarade in mig i fallskärm upp och ned i vattnet med livbåten fast på ryggen. Efter tre misslyckade försök att komma upp med munnen över vattenytan tog jag i för ”kung och fosterland” så livbåtens kapell gick sönder och jag kunde andas in lite luft. Med yttersta ansträngning blev jag hängande utmattad med livbåten som flytetyg tills jag blev upptäckt och räddad av övningsledningen efter ca en halvtimme. På vintern lärde man att gräva ner sig i snön med en av snöskorna som också fanns med i fallskärmspackningen, göra en sovsäck av halva fallskärmen, utrangerade sådana, och var det lite snö så lärde man sig att göra ett tält av andra fallskärmshalvan, gillra ripsnara, koka kola- och nickelsoppa mm.
Mina andra fänrikskompisar blev vapenofficer och fick motsvarande utbildning, bli flygsäkerhetsofficer, ”FSO” som svarade för att ha prov och utbildning i allmän flygsäkerhet och dess regelverk och bli flygpojksofficer som tog hand om all unga flygintresserade pojkar i närområdet med flera tillika befattningar som mässofficer och idrottsofficer.
Banorna på F9 skulle byggas om sommaren 1964 och då fick jag som adjutant på tredje division, Ivar Gul uppdraget att rekognosera boende i Ystad och utflykter på sommarkvällarna, som blev besök på de flesta gästgiverierna i södra Skåne. Ivar Blå var också grupperade på Sjöbobasen medan Ivar Röd grupperades på Visby. Vi hade ett fallskärmsuthopp i samband med rotestart från Sjöbobasen där fältflygare Jan Svanström i sitt andra uthopp från J34-an precis klarade livhanken när skärmen hann bli fullt utvecklad just innan han nådde marken.
I samband med flottiljens jubileumsflygdagar 7-8 september 1966, det var då 25 år sedan F9 ”intog Säve”, flottiljen sattes upp 1940 på F8 i Barkarby, så 25-årsdagen firades 1965 som en liten förövning, fick jag uppdraget att vara uppvisningsflygare som bestod i att jag öppnade flyguppvisningen med att från 10 000 meters höjd ”släppa en bang” över fältet följt av några minuters avancerad flygning avslutad med att jag i ryggläge lämnade fältet och lämnade plast för en lång överflygning av historiska flygplan, varefter jag kom in i mycket hög fart efter att ha vänt utanför Kungälv och gjorde en brant stigning rakt upp mot skyn och försvann ur synhåll.
Mitt första mörkerpass med J34 kommer jag inte att glömma. Flygplanet var utrustat med servon för både roll- och höjdroder och som skulle slås in av föraren efter att motorn kommit igång. I ivern att komma upp i mörkret lyckades jag missa den åtgärden, som blev till plötslig påminnelse när jag i en fart av ca 210 km skulle ge höjdroder och spaken var nästan orörlig. Avbryta farten och åka ut över Torslandavägen och ut på en leråker, eller ta i allt jag kunde med båda händerna och få upp kärran i luften var frågan. Jag valde det senare och vinglade mig upp, för nu märkte jag att även rollservot inte var tillslaget, och iväg på min navigering mot Jönköping. Misslyckades sedan att få in rollservot i luften utan fick avbryta navigeringen och landa utan rollservo men med höjdservo och det gick bra, och fick stå lite i skamvrån vid genomgången efter flygningen. Men det stärkte självkänslan att inte gripas av panik och att jag klarade upp fadäsen.
Divisionen hade under tre år uppdraget att utbilda en kadettomgång om åtta elever per år. Det var en fantastisk och givande tid att få vara lärare för blivande officerskollegor som man senare skulle möta i olika sammanhang och även som förare i min egen framtida division.
Som ny fänrik fick man också vara fanbärare vid olika högtider och militärbegravningar. Under min tid på Säve fick jag vara fanförare vid två begravningar efter förolyckade förare.
Här står jag som förste fanförare vid en julgudstjänst i Säve kyrka.
Bakre raden stående från vänster kadett Ulf Östman, kadett Krister Backryd, ffl John-Olof Ludvigsson. Mittenraden fr v löjtnant Ingemar Karlsson, kadett Johan Gadenius, ffl Lars Lindquist, ffl Sten-Erik Strömberg, ffl Bertil Andersson, kadett Jan Eriksson, divisionschefen Roland Magndahl, kadett Tomas Ermeskog, löjtnant Gunnar Persson. Knästående kadett Jan-Åke Brandemyr.
Ett av de sista fotona på Ivar Gul innan nerläggningen av divisionen 1967 och jag flyttades till F13.
Det som skulle bli det slutliga minnet från flygning J34 och F9 var mitt fallskärmshopp den 17.e juli 1967.
Det var flygplanets egenskaper i landningsfasen jag skulle kontrollera när jag kom i omanöverbart spinnläge och måste hoppa den 17.e juli 1967, över Kattegatt ca 30 km väster om Lysekil. Divisionen skulle få en ny omgång elever, flygplanet var gammalt och som de flesta av den typen hade lite säregna rörelser och skulle därför kontrolleras innan unga förare skulle flyga dom. Övningen skulle genomföras på 3000 meters höjd och drivas till stall, dvs ett läge när farten knappt medger flygning, vilket för J34 var ca 200 km/t. Utfällningen av den stora klaffen till fullt landningsläge 90 grader och landställ och minskning av farten till strax över 200 km/t gick som planerat. Men så när jag fällde in klaff och ställ, vilket man skall göra vid eventuellt pådrag vid missad landning, klippte flygplanet och gick in i högerroterande spinn över höger vinge. Som van kontrollflygare på J34 var detta inget konstigt tyckte jag och gav som vanligt urgångsroder men inget hjälpte utan planet snurrade på med nosen rakt ner. När jag närmade mig 1000 meters höjd bestämde jag mig för att det här fixar jag inte så det blev bråttom att skjuta ut sig genom huven för att inte sinka sekunder då jag tappade höjd med ca 100 meter/sekund. Mina kunskaper om säkerhetssystemet gjorde att jag vågade lämna flygplanet allt för sent. Med ca 20 G i kroppen tappade jag medvetandet någon sekund, vaknade upp till en smäll när flygplanet gick ner i vattnet och det ryckte till i axlarna när fallskärmen tog bärande lyftkraft för att därefter dråsa ner i skummet från det störtade planet. Upp till ytan, blåsa upp flytväst och livbåt, göra sig fri från 24 fallskärmslinor och kravla sig upp i livbåten. Hämta andan och se och hör ur olika behållare och flygplanrester började ”hotfullt” närma sig och riskera punktera den uppblåsta livbåten. Paddlade då så fort jag kunde med händerna från det hotande området, blev varse att rotekompisen Bo Söderlund uppmärksammat min belägenhet och då visste jag att räddningen skulle komma. Blev hämtad av en räddningshelikopter från 2.a helikopterdivisionen på Torslanda, mellanlandning på F9 för byte till ambulans för vidare färd till Sahlgrenska sjukhuset och läkarkontroll. På vägen dit bad jag ambulansföraren att åka in till mitt boende i Arvesgärde för att ”livs levande” i blöt flygoverall visa upp mig för Britt och Monica, som just då lekte i sandlådan och se dom bliva lagom så uppskärrade. Läkarkontrollen gick utan anmärkning så jag fick åka hem på kvällen.
Under tiden på F9 skaffade Britt och jag vårt första egna boende med en bostadsrätt på Arvesgärde 12 i Tuve ute på Hisingen. En trerummare på ca 80 kvm med kök, stort vardagsrum och två sovrum. Insats vill jag minnas ca 9 000: – och hyran var 375 kr per månad. Med en vad jag minnas månadslön på ca 1200 kronor netto levde vi gott och kunde faktiskt börja att spara. Vår första dotter Monica föddes den 30 oktober 1965 på Mölndals lasarett. Jag hann inte med till förlossningen, då jag samma eftermiddag paraderade vid ett bröllop för orienteringskompisen och grannen Åke Pettersson vid Tuve kyrka.
Thord hade också börjat första klass 1964 vid Tångenskolan i Tuve.
Livet på Bråvalla flygflottilj F13 i utkanten av Norrköping, från september 1967 till hösten 1975
Med nedläggningen av divisionen Ivar Gul på sommaren 1967 så var det ”chas iväg till F13”. Jag frågade om jag inte som alternativ kunde få komma till F3 Malmslätt där jag tidigare varit och trivts med både flottilj och Linköpings stad. Men det gick inte för sig, för så var ”orderrutinen” i försvaret på den tiden förspordes det mig. Så det var bara att dra iväg från det nya boendet och försöka skaffa nytt boende i Norrköping.
Mitt tredje stridsflygplan blev J35F på F13, med krigsbasering på Nyköpings och Visby flygfält.
Längd 15,34m, Spv 9,42m, Höjd 3,89m, Startvikt 11 465 kg, Dragkraft 5650 kp/7755 kp, Beväpning: 1x30mm kanon, jakt- och attackraketer, Ir-robotar, Radarrobotar, Radar med radarsikte och motmedel.
Förarkabinen på J35F, med än mer spakar och visare att hålla reda på, men också
med nya förarhjälpmedel för spakandet och vapenhanteringen.
Till dags dato hade jag flugit strids- och skolflygplan med raka eller pilformade vingar och stabilisator men i princip utan datorstöd för vare sig det normala flygandet eller anfallandet. Man skulle i dessa flygplan med känsla, armkraft, goda sinnen, rumsföreställning och inte minst stark självkänsla och mod ta sig fram i luften och bekämpa sitt mål. Nu skulle man som pilot börja flyga ett flygplan med dubbel deltavinge och utan stabilisator och bli en av ”flera kuggar” i ett luftförsvarssystem uppbyggt i det som då kallades ”Stril 60”, där radarstationer och luftförsvarscentraler över hela landet var hoplänkade i ett rikstäckande nätverk.
Då Draken var något svårmanövrerat tills man lärt in dess egenskaper fick jag börja utbildningen med ett par pass i dubbelkommando i en tvåsitsig version, Sk 35C. Nyutbildade flygare från F5 Ljungbyhed fick börja lära sig flyga Draken vid en sex månaders typinflygningsskola, TIS på F16 Uppsala. Jag fick två inflygningspass med en kamrat från ungdomsarbetet i Hälsingeskogarna, Anders Lefvert som instruktör.
Som ett mellanspel direkt som ny på F13 skulle så mitt haveri med uthopp med J34 på F9 upp i tingsrätten för att prövas om mitt agerande skulle rendera någon form av straffbeläggning för att jag, ”drivit stallövningen för långt och hoppat för sent”. Med ett av Officersförbundet utsedd lugn och erfaren juridiskt biträde kom jag undan utan någon efterräkning. Sämre gick det för min dåvarande divisionschef som fick några dagsböter för brister i ordergivningen.
Svårigheten med Draken var att i låga farter kunde man riskera att hamna i ”superstall”, som innebar att flygplanet blev omanöverbart och sjönk som en sten. Efter hand lärde man sig rutiner att undvika att komma till superstall och att med stora roderutslag kunna ”gunga sig ur” detta läge Det andra problemet var att man i höga farter fick ”servostall” vid upptagningar under dykning. Höjdrodren som styrdes med servon ”orkade inte” gå till fullt utslag med vådliga uthoppskonsekvenser och markkollisioner. Det blev med tiden bättre servon och viss ny teknisk luftbromslösning för att komma ur högfatsläget. Med åren blev man bättre och bättre på att som vi lättsamt uttryckte det, klara av ”pilotlivet i Draken att pendla mellan super- och servostall”.
Under den tiden blev jag på hösten 1968 allvarligt drabbad av sinnesvillor och yrsel under flygning och som då inte passade ihop med att jag skulle gå divisionschefskurs. Nu trodde jag att min flygkarriär var över för alltid, men gav mig inte utan gick till flottiljläkaren Paul Heye på F3, där utbildningen till divisionschef skedde under Fritz Cronas ledning. Doktor Heye förstod genast vad det handlade om och jag fick omgående remiss till doktor Ascan vid Linköpings lasarett. Han gjorde en massa tester och prov och kom efter några behandlingar fram till att jag fått ett virus på balanssinnet med rekommendationen att göra uppehåll med flygandet under några månader och gärna komma till en lugn och harmonisk vardagsmiljö. Sagt och gjort, jag fick fullfölja divisionschefsutbildningen utan flygning för att därefter, med Britts och familjens goda stöd, åka hem till föräldrarna i Delsbo och dagliga aktiviteter tillsammans med Erik Larsson på skidspåret, i badhuset i Hudiksvall, vid schackbrädet och givande samhällssamtal i bastun med gamla gänget innan god nattsömn och ompyssling i föräldrahemmet av mamma.
Men så var det att hantera det nya, att fullt acceptera och ödmjukt inta rollen som en kugge det digitaliserade luftförsvarssystemet. Vi förare på F13 blev bra på detta, inte minst tack vare att på andra divisionen Martin Blå hade man fått ett speciellt uppdrag från flygvapenledningen, Taktisk utprovning, TU 35 att ingå i det nya luftförsvarssystemet.
Dag Hembergs suveräna sätt att utbilda oss i att behärska det rena flygandet och det taktiska användandet av Draken, vill jag påstå låg bakom att vi tre nya på hans Martin Röd tidigt fick en teknisk, taktisk och strategisk uppfostran till fromma för vår flygarframtid.
Efter vidareutbildning vid militärhögskolan, MHS och Flygvapnets Flygbefäls Skola, FBS med ursprungliga förkortningen Flygvapnets Bomb och Skjutskola, blev jag sommaren 1970 utnämnd till kapten och efterträdde ”Blaxåsföraren” Max Ove Karlberg som chef för Martin Blå. Som divisionschef var man ”den mäktigaste” av alla i den dagliga operativa flygningen på flottiljen. Man skulle inte bara vara ledare för divisionen för ca 20 piloter med olika bakgrund och rutin, utan även vara en av de bättre piloterna för att inte tappa ”ledarstatusen”, i såväl övnings- som beredskapssituationer. Hela tiden med flygchefernas Bertil Nordström, Bengt Lönnbom och Lasse Åsberg och flottiljchefens Carl Norberg ”argusögon” riktade på sig, men som jag nu i efterhand upplevde hade positiva avsikter som stärkte självkänslan i chefsrollen.
Som en av flera divisionschefer på J35F i flygvapnet fick jag under sex veckor under ledning av dåvarande FBS-chefen Fritz Crona och hans ”skicklige men lite smågalne lärare” Berra Eriksson från F3, vara med på en totalutvärdering av J35F förmåga i alla tänkbara stridssituationer, olika väder och i mörker i olika telestörningsmiljöer. Övningar som sedan skulle ligga till grund för beskrivning av standardövningar för varje J35F pilot. Allt för nu hade politikerna med ekonomiska ögon på allvar börjat lägga sig i hur det flögs och varför. I det arbetet var min yngre kurs kamrat och sedermera överbefälhavare Owe Wiktorin, då en drivande ung planerare på försvarsstabenens Planerings- och Ekonomisystem, FPE som jag vill minnas då leddes av blivande ÖB, Bengt Gustafsson och som en tid var Militärbefälhavare för Milo Övre Norrland och för mig en inspirerande officersförebild.
En härlig tid på F13 där jag 1971 av flottiljen och Norrköpings tidningar blev utsedd till årets ”Bråvallaflygare” med utmärkelsemotiveringen; ”entusiasmerande ledarskap, taktiskt kunnande som för tjänsten framåt, gott ledarskap och framstående idrottsmannaskap”.
Här får jag vid flottiljens julfirande 1971 motta utmärkelsen ”Årets Bråvallaflygare”.
Under familjens tid på Bråvalla och boende granne med fotbollsidolen Gunnar Nordahl med fru Irma i Jursla föddes dottern Sofie den 22.a mars 1970.
Det aktiva flygandet övergår till stabstjänst 1973
Min flygaktiva period vid F13 slutade på hösten 1973 när jag började en tvåårig högre stabskurs vid MHS med examen hösten 1975. En givande utbildning där man fick lära känna alla unga blivande chefer i försvaret från alla tre försvarsgrenarna Armén, Marinen och Flygvapnet under gemensamma lektioner och övningar.
Under den tiden gick diskussionerna bland politiker och försvarsföreträdare heta om hur mycket försvaret skulle få kosta och vilka försvarsgrenar man skulle satsa på. Den påbörjade nedläggningen av flygflottiljer och övriga förband i försvaret fick ny näring.
Efter två ganska så jobbiga utbildningsår med veckopendling mellan boendet i Åby och tillfälligt boende i Stockholm blev det examen med godkända betyg, utan att de var på topp, blev det ”chas i väg till F21 i Luleå”.
Som en kalldusch då jag efter att av chefen för försökscentralen FC på Malmen, förutspåtts bli ansvarig för den taktiska utprovningen av det nya stridsflygplanet JA 37 Viggen med stationering på Malmen och därmed kunna bo kvar i Åby och dagpendla. En ”resa” jag också hade påbörjat efter att under ett år som enskild utredning satt mig in i frågan och gjort många intervjuer med erfarna piloter och chefer i flygvapnet.
Det kunde inte vara rätt tyckte jag och funderade allvarligt på att lämna flygvapnet och söka som parkchef i Norrköping. Men där sa man att jag hade för ”dålig politisk erfarenhet” för sådan tjänst? Jag blev då kontaktad av min tidigare flygchef på F13, Bertil Nordström, som då var chef för kadettskolan F20 i Uppsala med frågan om jag hellre ville bli lärare på hans skola. Självklart sa jag, men se det var flygvapnets personalchef Sten Norrmo helt emot och som klart deklarerade att det var” Han” som bestämde, så välj, ”åkt till F21 eller sluta”, och så blev det och som jag så här efteråt inte ångrar.
Här i diket på E4 söder om Malmslätt omkom min granne, flygarkompisen och provflygaren Seved den 31 juli 1974 strax före lunch.
Under mitt andra år på MHS fick jag uppleva en av de tuffaste flygolyckorna i mitt liv, när grannen och J35-kompisen från tiden på Martin Röd, Seved Nilsson-Ranta under en testflygning med en attackviggen slog i marken och omkom på E4-an vid landning bana 01 på Malmslätt. Den dagen var jag på Flygstaben i Stockholm och arbetade med min enskilda utredning om JA 37 hos uppdragsgivaren Ove Sundqvist. Ove kom in till mig och berättade om haveriet och frågad om jag som granne kunde komma i kontakt med Seveds hustru Ann-Marie och framföra dödsbudet. Självklart och bums på telefon och pratade med Britt om händelsen, som lika självklart sprang upp till Ann-Marie som då kom ilande i bil på väg till sin mamma. Britt fick stopp på Ann-Marie som i chock mottog dödsbudet och fortsatte sin färd till sin mamma för att där också ge henne det tragiska beskedet.
Själv slängde jag mig i bilen och åkte hem, hämtade upp Seveds barn Ann-Louise och Håkan på deras skola och gick med dom tillsammans med mina döttrar Monica, klasskamrat med Ann-Louise, och Sofie ut i den närbelägna skogen, plockade bär och samtidigt efter bästa förmåga försökte förmedla barnen om att Seved hade omkommit. Inte lätt men barnen verkade förstå vad jag sa, men nog självklart inte förstå innebörden med pappa Seveds plötsliga död. På fredagen kom Seveds föräldrar och några av hans syskon till Ann-Marie och jag fick då sitta med och försöka förklara vad som skett. Inte lätt men jag hade en känsla av att ”det lindrade sorgen för stunden”, i en familj som några månader tidigare mist en yngre son Sem i en arbetsolycka.
Seveds syster Maire och hennes man Svante, boende i Måttsund utanför Luleå, blev genom denna sorgliga bekantskap mig till stor hjälp när jag skulle ordna nytt boende i Norrbotten. Jag fick bo hos dom och låna deras bil sommaren 1975 för att leta upp nytt boende som slutade med att jag blev boende i Hedens lilla samhälle utanför Boden. Där blev jag boende i över tio år och fick en vän för livet, Bernt Lundström som jag köpte huset av. Då han var byns ålderman blev jag och min familj snart kända i byn och fick många goda vänner och vara med på trevliga fäster ihop. Bernt och jag blev så goda vänner att vi startade upp ett stort ladugårdsprojekt för 60 kor och arrenderade över 100 hektar åkermark. Av olika skäl fick jag dra mig ur projektet som Bernt dock fullföljde och jag fick på lediga stunder hjälpa till och pröva min bondeförmåga sedan ungdomsåren i Linfläck.
Under slutdelen på MHS genomförde vi elever en stabsfältövning i Gällivareområdet. Då passade jag på att under en lördag åka upp och överraska Seveds föräldrar i Nilivaara och blev mottagen på ett så fint och innerligt sätt. Helt plötsligt ordnades till fest med Seveds släkt på plats och boende i närområdet. Det började med, som den riktiga festseden däruppe kräver, finskt bastubad med ”lövruske massage”. Därefter stor måltid med mandelpotatis och för dagen och tillfället nyrökt sik och nostalgiskt samtal om tider som gått och var. Ett minne för livet!
Livet som stabsofficer på F21 i Luleå och milostab Övre Norrland i Boden 1975 till 1985.
Med familj på tre barn och en hemarbetande hustru så var det bara att dra iväg till Norrbotten och skaffa bostad, som fixades till enligt ovanstående berättelse. Första oktober ryckte jag in på sektorflottiljen F21 som nybefordrad major med placering på sektorstabens planeringsenhet med major Saaripära som chef under stabschefen överstelöjtnant Claes Ljunggrens ledning. Det verkade inledningsvis som att även flottiljen var lika överraskad som jag över min placering där, för något tjänsterum fanns inte utan det såg ut som man dagen innan min ankomst röjt ut ett förråd i kanslihuset men inte fått fram några möbler men väl en telefon placerad mitt på golvet. Alltid något för att kunna komma i kontakt med de närmaste stabskamraterna. Men stämningen var god så jag kom ganska snabbt in i mitt första stabsarbete. Stabschefen ville att jag bums skulle ta tag i en vad jag efterhand förstod, möjligen dåligt samvete. Se över och datera upp hela sektorflottiljens krigs- och mobiliseringsorganisation. Ett ”pilljobb” till fromma för senare stabsbefattningar på flottiljen och i milo ÖN.
Rummet/förrådet fixade en riktigt ”god stabsgumma Göta Blom” till med eget kvällsmåleri och såg till att det kom fram skrivbord, stolar, bokhylla och övriga stabsattiraljer. Ja jag blev omhändertagen på allra bästa sätt från första stund med för- och eftermiddagskaffe i ett glatt arbetslag och fredagseftermiddagsbastu och där bli informerad om flottiljens historia, kultur och umgängesformer och mycket annat. Jag kom också in i flottiljens ” i hela flygvapnet beryktade och beundrade vintersportmästargäng” under ledning av lappen Sacho” och med skidstjärnorna Nore Westin, som jag blev nästan granne med och bilpendlare med och som hade två grabbar Peter och Mats som gick i samma klasser som Monica och Sofie, och glädjespridaren och skideleganten Per Hassis med flera som försökte göra mig till skidåkare.
Någon bra skidåkare blev jag inte, men med gevär på ryggen och karta på magen kunde jag hävda mig och på så vis blev F21 än mer svårslagna på vintermästerskap.
Efter två år på sektorstaben blev det ny order, att börja på milostaben och överta min tidigare flyglärarguru Berra Erikssons tjänst där som chef för flygsektionens flygavdelning. Sektionschef var Harry Winberg som stötte mig på alla vis och jag och Britt blev vänner med honom och hans fru. Då en milostab är bemannad av duktiga och flitiga officerare från armén och marinen så skickade Berra den spjuvern med, ”PG -du skall alltid ha ett papper i handen och gå snabbt i korridorerna ”för det inger stabsproffsighet”!
En fantastisk och lärorik tid med många goda vänner från alla försvarsgrenar och en stab, liksom på F21, med god social samvaro och regelbunden fysisk träning. Under den tiden föddes vår tredje dotter Maria, den 9.e maj 1976.
Jag klarade jobbet på milostaben så hyggligt bra att jag blev befordrad till överstelöjtnant och placerad åter igen på F21, nu som flygchef. Till min hjälp hade jag två duktiga ställisar, först Jan Senneberg som jag tidigare lärt känna på F3 och på kadettskolan. Sedan fick jag ”pilotmaistro himself”, Kjell Nordström från Avan, tidigare divisionschef på Urban Röd och som flög in mig på SH och SF 37 Viggen som nybliven flygchef. Kjell blev senare flygchef på det civila företaget Nyge Aero och provflygare av Saabs passagerarplan, och är än idag still aktiv pilot på diverse veteranflygplan och simulatorinstruktör på Saabs passagerarplan.
När Kjell var flygchef på Nyge Areo och jag var chef för FBS hade vi ett tragiskt och annorlunda sammanträffande i samband med ett flyghaveri. Den havererade piloten, tidigare pilot hos mig på Martin Blå, Åke Lindvall var förare på ett måldragarflygplan från Nyge Aero. Han och en navigatör skulle dra ett luftmål, som skulle beskjutas med luftvärnseld på havet utanför Halmstad. Det gick så illa att skytten vid luftvärnspjäsen skruvat in siktet felaktigt så att kulorna träffade planet i stället för luftmålet, som blev ostyrbart och störtade i havet. När haveriet skulle delges de anhöriga satt Åkes nya flickvän på ett hotell i Halmstad och undrade över varför Åke inte kom? Reddes under natten upp genom Kjells detektivarbete kring Åkes aktuella sociala situation. Vid begravningen i kyrkan i Åkes födelseort Orsa satt jag med Åkes exhustru och son vid ena sidan av kistan, medan Kjell och Åkes nya flickvän från USA satt på den motsatta sidan. Ceremonin avslutade med att vi gick i procession ca 1 km till begravningsplatsen och som åtföljdes av en minnesstund där Åkes exhustru och nya flickvännen ”fann varandra” inför en berörd omgivnings tårglänsande sympatiögon.
Med goda medhjälpare på flygchefsavdelningen, duktiga divisionschefer och flygare och åter en stöttande flottiljchef i överste Hans B Hansson blev flygchefssejouren både stimulerande och mycket lärorik. Ja det gick åter så bra att jag efter två år blev befordrad till ”överstelöjtnant med särskild tjänsteställning = överstekandidat” och sektorstabschef på F21.
Tillsammans med två utomordentligt kunniga, skickliga och arbetsamma majorer Sven ”Josef” Hellkvist från flygvapnet och Ted von Krusenstierna från armén fick vi med några andra duktiga medhjälpare inreda en gammal byggnad till ”sektorstabskansli”. Därifrån under nye sektorflottiljchefen överste Lars Persson och hans ställis överste Carl-Johan Rundberg, min plutonchef på Ljungbyhed, fick vi fullt förtroende att under dom leda ett av de mäktigaste uppdrag jag haft före och efter den tiden. Flottiljen skulle upprätta en ny generalplan för flottiljens samtliga freds- och krigsanläggningar, genomföra en stor krigsförbandsövning, KFÖ för krigsorganisationen med inledande särskild övning för befäl SÖB, leda flygvapnets förband i en mycket stor försvarsövning ”Norrsken” med flera tusen man i norra Sverige, samt rutinmässigt vara sammanhållande för flottiljens årliga verksamhetsredovisning och verksamhetsplan. Det gick bra tack vare synnerligen goda medarbetare, flottiljchefer som stöttade och lät oss jobba i fred och en kontinuerlig fysträning med ”F21 starka och pådrivande idrottsgäng”. Ja det gick så bra att nu skulle jag efter två år vid flottiljen bli placerad som ställföreträdande operationsledare vid milostaben i Boden.
Nu var man ”på G” inom försvaret kändes det, och då jag tidigare arbetat på milostaben var jag som person ganska så känd av många där, så introduktionen in i det nya stabsarbetet och dess personal gick smidigt med först general Erik G Bengtsson som MB och sedan blivande ÖB general Bengt Gustavsson. Som min närmaste chef hade jag först min granne från Heden överste Sven-Åke Jansson och därefter orienteringsvännen överste Jan Wickbom. Jag blev under Jans chefskap för första gången i min karriär införstådd och bekant med det ”fulspel” som nog kan förekomma på hög militär nivå. Då jag efter en kort tid som ställföreträdande operationsledare fick av Erik G Bengtsson och några andra på staben, inklusive från Jan Wickbom själv veta, att det var jag överstelöjtnant PG Persson som var milots operative operationsledare medan överste Jan Wickbom var den formelle, och skulle bistå mig enligt mina önskemål och behov. Svårt läge tycktes det men Jan och jag fick bra kontakt och fann snabbt goda samarbetsformer med Jans sympatiska introduktion, ”kom till mig med alla tråkiga uppdrag som exempelvis yttrande över olika remisser och diverse utredningar”. Själv kontrade jag med att ofta gå in på hans rum för att få hans synpunkter och goda råd på för stunden aktuella frågor och beslut som skulle fattas. Jans klokskap och långa erfarenhet om milot som arméöverste gjorde varje dag så lärorik, meningsfull och lättsamt. Ja jag trivdes ”som fisken i vattnet” i motström, för självklart dök ”sådan ström” upp i vardagsarbetet.
Ett av de av de starkaste minnena från tiden på milostab ÖN operationsledning var den uppskattning jag fick av sambandsavdelningen när jag med stort tjänsterum bytte det med sambandschefen Bengt Svensson, som hade många möten med många medarbetare. Beviset på uppskattning fick jag med sambandavdelningens avskedspresent ”Radioröret PG Persson”.
Ett annat bra minne är när jag efter en stor övning i milot som övningsledare, efteråt fick uppskattande lovord av general Bengt Gustafsson med hans förslag, att vid nästa övning skulle han pröva mig som stabschef vid en av milots arméfördelningar. Hans ”bistra min” glöms inte, när jag då sa att jag redan var utsedd att bli chef för flygvapnets flygbefälskola i Uppsala, månne var Bengts bistra min ett dåligt omen så här efteråt för min framtida karriär?
En annan händelse där jag som operationsledare på milostaben under flera veckor sommaren 1983 var starkt inblandad i, var den eventuella ubåtsincidenten utanför Töre skärgård.
Vi trodde vi hade fått fatt i en eventuell inkräktare och hade kamerabild på en ubåt, tagen av en av våra bevakningssoldater i området, men som när vi fick kameran undersökt så hade den ingen film i, snopet nog. Några dagar senare fick vi inrapporterat att man sett någon undervattensfarkost vid Töre hamn och ville få mitt tillstånd att kasta ner en sprängladdning och tvinga upp den till ytan. Jag sa nej till detta fram till det man var säker på att det var en främmande farkost i hamnen. Men det kom ingen säker sådan iakttagelse utan kunde förklaras som ett ”normalt vågfenomen”. Hur som helst så fick vi alla som deltagit i ubåtsjakten ett erkännande av ÖB general Ljung hur vi skött incidenten och utan att använda ”onödig vapenmakt”.
Livet som chef för flygvapnets flygbefälsskola F20/FBS 1985 till 1990
Chefskapet på FBS började 1.a juli 1985 men jag var på plats först efter semestern. Under den tiden var det omfattande arbete för hela familjen att fixa till nytt boende i Uppsala och skolgång med gymnasium för Sofie och grundskola för Maria. Monica var skolklar för att börja arbeta och för henne fixades det till arbete vid köket på flottiljen F16 i Uppsala, där nu F20/FBS var samgrupperat.
Självklart var det med spänning och tillförsikt jag såg fram mot FBS-tjänsten, så få förunnat i flygvapnet. Att få bli högste ansvarige för chefsutbildning och teknisk/taktiska utbildning för chefer som skulle leda den operativ flygtjänsten i fred och vid ett kris- och krigsläge var en nästan ofattbar dröm. För jag visste att alla mina företrädare hade fått den tjänsten som duktiga, frimodiga, ansvarstagande och drivande krigspiloter, där jag tidigare mött mina idoler som general Ingvar Berg som var den förste chefen för FBS när det inrättades 1943 under rådande världskrig, överste Fritz Crona som var min förste flygchef på förbandet F3 i Malmslätt 1961 och FBS-chef när jag som elev gick den utbildningen 1968 med flera.
Sammanfattningsvis låg nedanstående ”historiska urkund” som stadga när chefer för FBS togs ut och styrde skolans verksamhetsinriktning som utbildningsmässigt omfattade * Chefskap i luften * Taktik- och system * Simulatorinstruktörstjänst * Utvärderingstjänst * Flygsäkerhetstjänst * Divisionsadministration med teori i Uppsala och praktik på flottilj.
I mitt uppdrag som C FBS ingick att i samråd med flottiljcheferna föreslå lämpliga officerare till att bli flygchefer och divisionschefer vid deras respektive flottilj. Underlag för detta var vad dom presterade vid skolans olika utbildningar. Där varje utbildningsomgång avslutades med examen vid skolan med medverkan från olika chefer från flygstaben och berörd elevs flottiljchef.
Som C FBS var jag också föredragande vid flygvapnets årliga befordringssammanträden till överstelöjtnant för de flygande kandidaterna. En nog så viktig men svår uppgift som ibland mötte visst motstånd bland vissa överstar, men där man ibland ”fick stå på sig” och med sakliga underlag agera så neutralt som uppdraget verkligen kräver enligt min syn. Även där började jag märka visst fulspel, för att inte tala om hur jag själv började inse att min personliga möjlighet att bli överste började som jag uppfattade det, ”spelas bort”. Eller som en general sa efter en plädering för en som jag ansåg god officer, ”där gick nog din översteutnämning om intet”, och så blev det.
Jag fick viss föraning om mina befordringsutsikter redan vid första mötet med chefen för F20 där FBS, nu som tidigare varit egen myndighet hade underställts C F20 samma dag jag blev dess nye chef, 1985-07-01. Du skall nu veta PG ”att det är jag som är chef över FBS och du skall göra som jag säger”! Den chefen blev strax därefter utbildningschef vid flygstaben och ersatt av en annan överste som fortsatte med samma ”chefstilltalan”. Och inte blev det bättre med tiden när han sa, ”att om du inte gör som jag säger och vill så skall jag se till att du inte blir överste”! Min spontana replik att, ”jag är inte i flygvapnet för att bli överste utan för att göra ett bra och besjälat arbete”, blev nog så här i efterhand ”spiken i kistan” rakt igenom hela flygvapnet, att ”den där PG har nu nått sitt karriärstak”.
Men trots dessa lagom så uppmuntrande ord från närmaste chef fick jag i det praktiska arbetet som C FBS agera ganska så fritt och utan deras större inblandning. Månne dom visste att jag som mött dom i tidigare sammanhang i flygvapnet inte hade så ”hysterisk tilltro” till deras allmänna flygförmåga. Att jag ”fick igen” när det blev aktuellt med befordring som sagts, kanske kan bero på min av naturen sedvanliga rakhet och lite hälsingsk tjurighet. Men nota bene, jag fick dock vara med på chefens för flygvapnet förbandschefsmöten, som nog inte helt gillades av C F20, tror jag.
Det blev fem fina och mycket utvecklande och lärorika år som C FBS tack vare fantastiskt fina medarbetare som stöttade mig hela tiden, inte minst när C F20 och jag var ”i luven på varandra”. Som chefsutbildare och taktiker hade jag Lasse Eriksson, Bertil Olin, Bengt Lundin och Stig Brodin. Som specialist på flygsäkerhet hade jag flygkamraten från F21 Ove Karlsson och virtuoserna på simulatortjänst hade jag navigatören Arne Dovenstam och ”jaktesset” Janne Mood. Som sekreterare och allt i allo hade jag först ”hon som varit med nästan från början och kunde och rådde mig i allt om FBS och dess historia” Hillevi Olofsson från Lövånger och som vid sin pensionering efterträddes av en riktig guru på nytt administrativt datastöd, med referenser från sitt tidigare arbete vid NCC, för den ökande administrativa divisionstjänsten på förband, Sonja Eriksson.
Att få jobba på alla flygflottiljer med dess olika chefer inom flygtjänsten gjorde att hela skolan blev ordentligt känd och beaktad av hela flygvapnet, vilket var riktigt stimulerande.
På hösten 1985 fick jag som rutinen var, frågan om jag som C FBS ville göra besök hos något flygvapen i världen. Efter lite diskussion med Bertil Olin som var min ställis, blev önskemålet att få besöka det israeliska flygvapnet. Och till vår stora förvåning och glädje fixade flygstaben med hjälp av flygattachén i Londondon till besöket.
Sverige hade på den tiden enbart ett konsulat i Israel, så de diplomatiska förhandlingarna fick gå via Storbritannien. Bertil och jag inledde resan söndagen 2/3 1986, två dagar efter mordet på statsminister Olof Palme. En händelse som fick lite extra uppmärksamhet när vi landade på Ben Gurion Flygfältet utanför Tel Aviv och anmälde vår ankomst oss hos konsulatambassadören Sven Hirdman och där fick skriva in våra namn på den framlagda kondoleansboken framför ett fotografi av Olof Palme. Mordet blev faktiskt en ”bonuseffekt” under hela det veckolånga besöket i Israel.
När vi träffade den operativa ledningen för Israels flygvapen dagen därefter, ingick i deras välkomstord, ”Sverige och Israel har ju nu det gemensamma att vi är utsatta för terrorism och som vi måste bekämpa”. Vår besöksvärd var min motsvarighet som C FBS i Israel, och som såg till att vi fick en mycket ingående information och upplevelse av hur de flygande förbanden och deras chefer utbildades, testades och gallrades bort. Ett utomordentligt givande besök gjordes vid Ovda basen, ca 6 mil norr om badorten Eilat vid Röda havet, där vi fick en ingående beskrivning över hur basen var uppbyggd och försvarad. Med en Cessna fick vi från luften beskåda Israels ökenbetonade landskap med flera oaser utplottade här och var, och där det vid vissa fanns Kibbutzer, så kallat kollektivboende. En dag fick vi låna en israelisk bil för egen rekognosering till Döda havet med sin salthalt över 30 %, liggande ca 400 meter under havsnivån och Genesarets sjö med sitt sötvatten och liggande ca 200 meter under havsnivån samt Jordanfloden och platsen dör Johannes döparen höll till när han döpte Jesus, med flera platser. Vi blev även inbjuden till vår daglige cicerons hem och hans familj på middag och en trevlig samvaro och beskrivning hur man som israelisk officer levde, som de sa tryggt, på ett nytt bosättningsområde på västbanken.
Lunch vid Genesarets sjö *Johannes döparens plats vid Jordanfloden *På väg upp till Jeriko *Avspisad av en ”hotfull” beduin som vi mutade med ett par sheckel, ca fem kronor för att få ta ett foto på honom.
Som en av få C FBS som inte blev befordrad till överste var det dock utan bitterhet jag lämnade uppdraget sommaren 1990 och med gott samvete och stärkt självförtroende. Jag hade ju fått vara med om allt man kan önska och hoppas på som stridspilot och taktisk utbildningschef i flygvapnet. Att jag dessutom genom åren blivit den som haft chefskapet för FBS längst stärker också självförtroendet över att jag nog gjort ett hyggligt och uppskattat jobb, och drivit chefskapet som livet tidigt lärt mig. Först som liten grabb metande abborre i bäcken hemmavid att ”det är bara döda fiskar som flyter medströms”, och sedan som pilot, nämligen att ”i motvind lättar man tidigare och stannar snabbare vid landning”.
Men mina möjligheter att bli befordrad var grusade för all framtid skulle rådande ”fulspel” hur tydligt som helst bekräfta. Månne om jag stannat kvar på milostab ÖN under den som jag så här efteråt anser vara, ”vår siste rejäle ÖB” Bengt Gustavsson och prövats som fördelningsstabschef så hade jag måhända nått ett par steg högre på karriärstegen, men å andra sidan missat högsta pinnsteget som stridspilot. Så jag ångrar inte mitt val! Och vid besöket i Israel 1986 blev jag för första och sista gången i livet titulerad ”överste”!
Som avskedsgåva som C FBS fick jag denna trevliga tavla beskrivande mitt hektiska levande, ritad av en tekniker med signaturen KE på F16.
Det blev fem hektiska år som C FBS med flera veckors bortavaro från familj och vår nybyggda villa i Gamla Uppsala och ganska så mycket kvällsarbete för att förbereda olika kurser, examina och befordringsmöten mm. Något som gjorde att Britt och jag gled isär och gick skilda vägar, där jag under en tid levde i kappsäck på flottiljen medan Britt och Maria bodde kvar i villan.
Som ett litet kuriosum i kontakterna med högsta flygvapenledningen kommer jag ihåg den goda kontakt och hjälp jag fick från sekreterarna till flygvapenchefen general Sven-Olof Olson och flygstabschefen general Bengt Lönnbom. Via dom kunde jag enkelt få tid hos vederbörande chef, och om och när det var lämpligast. Jag kontrade för hjälpen med att under några år fixa en Sk 60-flygning från Uppsala med sekreterarna till Vidselbasen och plockade murklor direkt efter landning följt av trivsam kvällsmåltid fixad av ett par tekniker, och som med glädje tog emot oss och tog hand om flygplanet under natten innan återflygning till Uppsala. Mycket uppskattade ”murkelflygningar”, som verkade även accepteras av de högsta cheferna, sannolikt genom de duktiga sekreterarnas taktiklist, för det kom aldrig några ifrågasättanden. Till och med general Olson sa inget om detta, som lite då och då framförde lite personlig kritik mot mig.
Kommer ihåg första gången general Olson inspekterade FBS på hösten 1985 och hade som allvarligaste kritik mot att väggtavlorna i FBS ordersal, i huvudsak bestående av gruppfoton på alla divisionschefskurser genom åren och som jag inte hunnit eller avsett ändra på som ny chef. ”Du får som min personliga order att snaras ta bort tavlorna, och jag kommer att kontrollera detta om en vecka” var Generalens ord utan visor. Så gjordes och mycket riktigt så kom flygstabens utbildningschef, samme överste som några veckor tidigare hälsat mig välkommen med orden, ”Du skall nu veta PG att det är jag som är chef över FBS och du skall göra som jag säger”, men som då inte sagt ett skvatt eller haft synpunkter på utstyrseln i FBS lokaler, som nu C F20 i den nya organisationen egentligen hade det formella ansvaret för.
Men jag tog inte så hårt vid mig av den historien, för officerslivet hade redan lärt mig, att om en chef bara har formella klagomål och inga sakliga anmärkningar, så får man god uppfattning om chefens ledarskap och kunskap i frågan och kan känna sig riktigt nöjd över detta.
Inflygning på jaktviggen JA 37
fick jag under min FBS-tid som en sista inflygning på stridsflygplan på den tidens modernaste svenska stridsflygplan JA 37.
Längd 16,43m, Spv 10,6m, Höjd 5,9m, Max startvikt 22 500kg, Dragkraft 72 kn/125kn, Maxfart M2,2/1450 km/t. Beväpning: 1x 30mm roterande kanon, jakt- och attackraketer, IR- och radarrobotar, radarsikte och ordentlig omvärldsinformation, motmedelsutrustning.
JA 37 förarkabin där föraren med hjälp av sensorer och displayer har koll på det mesta i och utanför planet.
Sammanfattning av min aktiva flygtjänst, som blev totalt 25-talet olika flygplanstypers och 4500 timmar i luften.
Stridsflygplan jag flugit:
J29 Tunnan 1961–63, ca 300 timmar.
J34 Hawker Hunter 1963–67, ca 650 timmar.
J35 Draken olika versioner,1967–90 ca 1400 timmar.
AJS 37 Viggen olika versioner, 1979–90 ca 400 timmar.
Övriga flygplan jag flugit 1960–2006
Sk 16, Sk 50, Sk 61, Sk 28 B och C, Tp 101 Beechcraft, olika Piper versioner, olika Cesna versioner och Ultralätta flygplan
Här står jag som krigsplaceringsbar Viggenpilot vid 50 års ålder under beredskap på en flygbas i Sverige.
Slutade flyga 2006 då jag drabbats av kroniskt förmaksflimmer och la flygutrustningen på hyllan.
Känner idag inge större behov av att flyga, men drömmer ibland om häftiga jaktstrider och tuffa lågflygningar.
Bondgrabben från Linfläck som stridspilot efter ett pass med den tidens bästa svenska stridsflygplan JA 37 och på den tiden i samma nivå med världens bästa stridsflygplan.
Så här skildrade Bohusläningen mitt flygarliv i en artikel för några år sedan.
Mitt korta flygstabsliv från hösten 1990
Som vanligt i flygvapnet på den tiden var ”det åter chas iväg” och nu blev det för första gången flygstaben för mig, att där tillsammans med en äldre flygarkamrat Bjarne Ritzén som jag kände från hans Kalmartid och hans divisionschefskap där, börja dra upp riktlinjerna för det sedermera ”flygvapnets taktiska centra”. När det senare skulle organiseras upp med chefer på nivåer över Bjarnes och min var våra tjänster inte längre behövda.
Att få jobba med Bjarne den kvicktänkte och pratglade taktikern, passade mig utmärkt och vi hade ett som jag ser det mycket bra och fruktbärande samarbete. Även på kvällstid fortsatta vi taktiserande, samtidigt som han och hans hustru lärde mig taktiken och tekniken för curling.
Mitt tidigare arbete som taktiker kom väl till pass och spänstade till ”armbrytningen” med Bjarne, för han var lika kunnig och envis som jag, till fromma för den slutrapport vi avlämnade till de nya taktikcheferna att sjösätta och utveckla.
Mitt alltid stora intresse att träna och tävla på militära och civila orienteringstävlingar fick även på flygstaben sitt lystmäte. Tillsammans med stabskollegorna, flygarkompisen och orienteringsmästaren Sivert Axelsson och meteorologen Gustav Gradin blev det så lyckat att vi tre ”stabsofficerare” kunde slå ”fältofficerarna” och vinna en flygvapenmästerskapstävling i stafett.
På hösten 1991 var det åter dags att lämna ett mycket trevligt och givande arbete, som jag då oanades skulle få nytta av i kommande jobb.
Livet på milostab Väst och Syd från 1/1 1991 till hösten 1994
Du får ”chansen” att bli ställföreträdande operationsledare på milostab Väst i Skövde, en stab som var lite mindre och inte så betydelsefull, enligt de stora stabsetablissemangens åsikter, blev erbjudandet på hösten 1991. Eftersom jag då hade träffat Birgitta i Kungälv blev mitt svar, självklart ja med veckoboende i Skövde och helgboende i Kungälv och sommarstuga på Kastet utanför Svanesund på Orust, som samma år blev vårt åretruntboende.
På milostab Väst blev jag hjärtligt mottagen från första dagen med fina introduktionsord av militärbefälhavaren general Bertel Österdahl, som jag tidigare lärt känna under en övning i miloväst och som eminent idrottsman med maratonlöpning som specialitet. Ord som gjorde att jag snabbt blev nyfiken att ”beskådas på plats” under en lika idrottsintresserad fallskärmshoppare, operationsledaren överste Ander Kihl och simmaresset och golffantasten, milostabschefen och kustartilleriöverste av 1.a graden Svante Kristensson.
En viss undran över hur jag skulle lyckas med att ersätta min företrädare gick kanske funderingarna inledningsvis i de lite annorlunda och unika stabslokalerna och korridorerna. ”Hur skall den nye PG” kunna ersätta den så mycket populäre företrädaren, Sigvard Oskarsson och passa in i dennes tjänsterum som fått namnet ”café Oscar? För här förmiddagsfikade operationsledningen medan eftermiddagskaffet intogs gemensamt för all stabspersonal på mässen mitt i huset. Sammantaget en helt ny och annorlunda social samvaro jag tidigare aldrig mött i det militära.
Dagsrutinerna på operationsledningen inleddes förtjänstfullt med en beredskapsuppdatering av läget i milot och omvärlden och som leddes av operationsledaren eller mig som ställis. Varje fredagsmorgon var det en två timmars föredragning inför MB om läget i världen, i Sverige och vår beredskap. En stab som i mina ögon var på bettet och gjorde jobbet som stf operationsledare både givande och utvecklande. Vår underrättelse- och säkerhetsavdelning på staben var fantastiska under ledning av en riktigt påläst virtuos Hergus Palmqvist och en ”riktig västgöte” Sievert Pettersson från Axevalla, som alltid hade någon passande lustighet i sina föredragningar som: ”Hä sa e vete pöjka, att de ä mö finare att köra i studenten i Skara, än å klara den i Skövde”.
Kommer aldrig att glömma när Hergus en fredag, just när Gulfkriget var under avslutning och Hergus med stor inlevelse och självsäkerhet gjorde utspelet, att inom en snar framtid så kommer Jugoslavien att falla sönder i flera inbördeskrig! Och så rätt han fick.
Efter några veckor på staben när jag satt inne hos MB Bertil Österdahl fick han ett telefonsamtal från försvarsdepartementet om att under en dag ta emot Sovjetunionens försvarsminister Dmitrij Jazov med stab och tolkar den 12.e juni och visa upp Sveriges attackförmåga, kan du fixa det hördes det i telefon? ”Passar oss bra sa Bertel, för jag har framför mig en som kan hjälpa mig”. Det blev starten för en av de roligaste och mest spännande uppdrag jag någonsin fått att leda. Här skulle alla försvarsgrenarna delta, och det var därför milostab Väst fick uppdraget och inte flygeskaderstaben i Göteborg, till viss skuffelse för eskaderchefen general Bert Stenfeldt, som jag tidigare haft som flottiljchef på F21 och som flygstabschef och då visat upp sin ”färdighet i fulspel”. Till min hjälp att förbereda och genomföra uppdraget fick jag kustartilleristmajoren Hans Richard Wijkmark, också han på operationsledningen, och som kunde Göteborg och dess militära förband ”utantill”. Det praktiska ansvaret för de olika förbandens deltagande omhändertogs av flygflottiljen F7 för förbansskjutning på Hattefuran och landsväglandning med AJ 37 på riksväg 44 med fältmässig flygplanklargöring av värnpliktiga på förmiddan och skjutning från rörligt kustartilleri av KA 4 i Göteborg på eftermiddan. Marinen som också skulle vara med drog sig undan, så det blev Kustbevakningens fartyg som efter bästa förmåga fick visa attack till sjöss i stället. Månne försvarsministers Roine Carlssons lite ”sträva beskrivning av Marinens plåtchabrak” som han kallade kustflottan för, som låg bakom uteblivandet? Samtliga uppvisningar sköttes mycket proffsigt av de ansvariga och gick fantastiskt bra, även om vädret var halvmulet med inslag av regnskurar och Jazov uttryckte sin beundran över visad förmåga och den värnpliktiga personalen efter visningen på F7.
En gemensam middag för gästerna ordnades på Karlstens fästning på Marstrand.
Här står Jazov och Roine Carlsson, nu med påtagen regnkappa för resten av besöket, mitt i bilden och beskådar landsvägslandningen på väg 44 och därefter Jazovs gratulation till C F7 överste Stig Abrahamsson för en fantastisk uppvisningsdag på Såtenäs och hans duktiga personal. MB Väst general Bertel Österdahl står här som andre man från höger.
Några lite udda personliga minnen från besöket. När vi skulle stiga av passagerarflygplanet som tog oss från Såtenäs till Säve i regn, frågade Roine sin adjutant efter paraplyet, ”det gav jag ju försvarsministern när vi klev på planet” var adjutantens snabba svar, som ilsnabbt replikerades av Roine, ”det var inte det jag frågade om, utan var är mitt paraply nu”? Det ordnade till sig och programmet fortlöpte enligt plan fram till middagen på Karlstens fästning i hällregn. Avsikten var att börja middagen med en välkomstdrink ute på fästningsgården men det var nu inte lämpligt mht vädret. Kan vi inte ta den inne i kyrkan var min fråga till Roine? Självklar gör vi det var Roines replik, för i kyrkan får man ju dricka vin, att det nu är bränt vin tror jag herren har överseende med en sådan här dag, och så blev det.
Under själva middan kom nästa överraskning, som jag personligen var lite förvarnad om efter tips från flygarkamraten Gösta Edvards som haft hand om besöket och middagen för det sovjetiska besöket dagen innan på F13. Direkt efter att vi avnjutit den sovjetinspirerade måltiden med mycket vodka och småminglade inför efterrätten med kaffe och konjak, reste sig Jazov och gick mot utgången med sin stab för att dra iväg till sitt logerande på Haga slott via helikopter till Säve och därefter med flygvapnets passagerarplan till Bromma. Jag som förvarnats om att så kunde hända beordrade besättningarna för helikopter och passagerarplanet att sätt sig i högsta startberedskap varefter jag lyckades hitta besöksvärden Roine Carlsson minglande bland sina privat inbjudna Kungälvskontakter. Med Roine under ena armen och Jazov under andra blev det en vinglande och dråplig promenad till en startklar helikopter och hjärtligt avskedstagande av försvarsministrarna. Vi andra hade därefter en fantastisk middagsavslutning med tabelras på mat o dryck och livligt spekulerande om gästernas överraskande sorti.
Några månader senare fick vi kanske klarhet i varför Jazov med stab hade så bråttom hem. Förmodligen skulle planerna för den misslyckade statskuppen 19 augusti mot president Gorbatjov finslipas? Jazov som var den siste marskalken i sovjet blev 95 år och avled 25 februari 2020.
Då försvarsbeslutet 92 hade ändrat inriktning till försvar att även kunna möta ett strategiskt överfall, SÖ, så blev det en uppstart av stor ny planläggning i alla militärområdena så även i milo Väst, med mycket intressant studiearbete för operationsledningen som jag då blivit chef för när ordinarie chef överste Nils Smith blivit placerad som chef för trängregementet i Skövde. Arbetet gjordes i studier med civilbefälhavaren i Väst, K A Mattson och hans stab i Göteborg och alla förbandsledningar och civila myndigheter inom totalförsvaret. Studien gick sammanfattningsvis ut på att identifiera svagheter och sårbarhet i landets infrastruktur och försvarsmyndigheter som ”likt en blixt från klar himmel” skulle kunna paralysera och lamslå landet” med en angripares enkla sabotageförband. Vi blev ”mästare” på att inventera och analysera landets försvarssvagheter och planer på lämpliga motdrag. Passade mig utmärkt som över hövan strategisk och taktisk intresserad. Kommer särskilt ihåg studiens dramaturgi när vi startade den på vår krigsstabsplats 19/8 och samma morgon blev informerade om den plötsliga strategiska kuppen i Moskva. Ett startskott i bästa tänkbara SÖ-anda som blev till ett verkligt ”aha” och engagemang av sällan skådat slag. Och milostab Väst SÖ-studie, med dess historiska bakgrund med flertalet duktiga strateger och taktiker, blev väl mottagen vad jag minns på högsta nivå och lite av upptakten till god inledning på den då beslutade sammanslagningen av milo/civo Väst och Syd till ett nytt milo/civo Syd med tio län/försvarsområden och storstadsregionerna Göteborg och Malmö. Det skulle bli ett smäckrare, rörligare och vassare militärt försvar och för detta ett uppdaterat och anpassat civilförsvar.
Operativa ledningen fick för sitt goda arbete med den nya krigsplanen en ”gratifikation” i form av en uppskattad veckas skidfältövning i Riksgränsen med skidturer på ”vita blixten” på dagarna i ett vårligt skidföre i det ståtliga och kuperade lappländska landskapet och fortsatta operativa tankeutbyten på kvällarna. Innan staben ”släcktes ner för alltid 1/7 1993” fick all personal genomföra en gemensam avskedsresa genom Dalsland och Värmland med stor galamiddag på Selma Lagerlöfs hotell och SPA, med prisutdelningar och gåvor för trettio års nit och redlighet i tjänst i försvaret. Jag fick där och då ta emot en Tissotklocka, som jag bär vid högtidliga tillfällen.
Det blev två och ett halvt år i milostab Väst med trevliga, intressanta och utvecklande uppdrag med spontana och duktiga kollegor från alla försvarsgrenarna i en annorlunda men för arbete stimulerande stabsmiljö mitt i centrala Skövde, som i vissa värnpliktssällskap förklenades till, ”sta´n som ingen behövde” och som nu även fick det belagt genom nedläggningen, ”staben som ingen behövde”. Det var och blev också mycket idrottande på staben med stabsmästerskap och deltagande i olika milo- och militärmästerskap. En riktig god civil kamrat på staben fick jag i Otto från Skultorp som många gånger hjälpte mig i praktiska frågor i lokalen och runt om med det idrottsliga. Som gengäld fick Otto följa med i en Sk 61 till Gotland för ett MM i fälttävlan och vidare till milostaben i Kristianstad. Där Otto fick träffa dess MB general Gustav Welin, som Otto hade haft ett gott förhållande till när Welin tidigare varit stabschef i milo Väst.
Milostab Väst med sitt annorlunda utseende mitt i ett trevligt bostadsområde i Skövde,
Det var inte utan visst vemod jag och många med mig tog farväl av Skövdestaben och varandra den 30.e juni 1993. Jag kände redan från början att jag snabbt flöt in i det operativa arbetslaget, all personal och den unika och inspirerande arbetsmiljön som präglade staben och det goda samarbetet med mina närmaste chefer under ledning av MB general Bertel Österdahl.
Ett opledararbete som också renderade mig höga befordringsomdömen, väl för att kandidera till överste, men eftersom flygvapnets chefer, med sitt ”fulspel” satte ner befordringsomdömet under gällande gräns till överste, så var det kört. Men glädjen och stimulansen att ha gjort ett uppskatta arbete gjorde att jag i princip ”sket i detta” och nu för alltid lämnade möjligheten till översteutnämning bakom mig, och kanske därmed även blev om möjligt än ”mer rak på sak och chosefri” när jag mötte nya chefer.
Till milostab syd i Kristianstad bar det iväg sommaren 1993
General Bertel Österdahl, som i samband med bildandet av nya stora milo/civo Syd utsetts till miloststabschef, frågade mig och några till om vi ville följa med till den nya staben. Då jag under förarbetet inför sammanslagningen träffat och haft gott samarbete med flera blivande stabskamrater sa jag ja till att följa med till Kristianstad.
Det blev att dra till Kristianstad som inleddes med en trevlig introduktionsfest redan på första dagen för det nya stormilot 1.a juli, där MB Väst kommandotecken överlämnades till nyutnämnde MB Syd general Owe Wiktorin. Det blev ett nytt veckopendlande och veckoboende i en trevlig lägenhet inte långt från staben och nära ett terrängspår som jag frekventerade ett par kvällar i veckan. Veckopendlingarna mellan Orust och Kristianstad fick jag med god förståelse av min chef genomföra på ett för mig som flygare mycket angenämt sätt. Först med militär bil till F5 Ljungbyhed på fredag eftermiddag, sedan med av F5 lånad Sk 61 Bulldog till Säve flygplats med parkering av flygplanet i en av bergsinslagen och därefter med där stående egen bil till Orust. På måndag morgon med motsatt färdande och ankomst till milostaben strax före lunch. Detta resande kunde nästan alltid genomföras utom när vädret vid några få tillfällen hindrade flygandet.
Som min nye chef för operationsledningen fick jag en ny trevlig bekantskap från marinen, ubåts kommendören Ulf Edman från Stockholm. Min befattning blev stf Opl1 och som stf Opl2 blev arméöverstelöjtnant Nils Öhnfeldt från Önnered. Min huvuduppgift blev att handlägga totalförsvarsfrågor och Nils handläggningen av milots militära förband.
Det blev omgående att ta itu med samarbetet med den nya ledningen för totalförsvarsfrågorna i det nya stora civilområdet Syd och dess stab i Malmö. Då jag fått viss kontakt med dom under förarbetet så kom vi snabbt samman för att ta fram den nya försvarsplanen, grundad på FB 92. Civo Syd hade nu också fått ny civilbefälhavare, i före detta försvarsministern Eric Krönmark.
På ett hotellrum i Växjö kallade han mig till ett introduktionsmöte inför jobbet att leda arbetet med den nya försvarsplanen. Med referens till svårigheter med arbetet till tidigare försvarsplaner med många inblandade samhällsorgan och att arbetet skulle vara klart innan sommaren 1994 så stirrade han mig i ögonen och sa, ”Du har ett viktigt och svårt arbete framför dig och jag önskar dig lycka till”! De orden gav den ”startvätskestimulans” som passade en krigare från Delsbo, och där det under bilresan åter till Kristianstad smiddes planer om hur att snabbt få igång arbetet. Förmodligen hade Krönmark ”smort upp sin stab” inför arbetet och samarbetet med mig. För nu var som det heter, det gamla bordet avdukat och ett nytt skulle dukas fram med därför ”positivt anpassade ingredienser” under ny ledning. Jag fick stort förtroende att åka runt och träffa alla ledningar för försvarsområdesstaber, marinkommando, eskaderstab, sektorstab och länsstyrelser, att tillsammans med Nils informera om FB 92 och i samråd med dom göra nya bedömanden och överväganden och komma fram till förslag för MB/CB Syd att ta beslut om för den nya milo/civo planen. Vid samrådsmötet med Jönköpings län förärade landshövdingen Gunnarsson mig den av honom ledda och just avslutad offentlig utredning, ”om kriget kommit”. En utredning som var hur intressant som helst att läsa, och gav mig många förklaringar bakom vissa konstiga banförlängningar på flottiljerna och IK- användning mm under mitten av 60-talet.
Ett intensivt, stimulerande och roligt arbete som slutade med att jag tillsammans med berörda fick dra planen för MB Owe Wiktorin och CB Eric Krönmark den 20.e juni 1994. Föredragningen gick mycket bra och som avslutades med fina lovord av Owe Wiktorin, och som slutkläm fick jag de bästa betyg jag hittills fått av någon i livet, då Eric Krönmark med få ord la till, ”på MB:s lovord vill jag nog lägga på en ordentlig moms”!
Men så frågade Krönmark vad jag nu skulle göra efter detta? När jag då sa att jag skulle få en tjänst på F7, möttes jag av ungefär samma frågande uppsyn jag fått tidigare av dåvarande MB ÖN Bengt Gustafsson, varför det då liksom? Om varför skall jag strax återkomma.
Jag hade haft ett fantastiskt fint och berikande arbete på milostab Syd och inom hela totalförsvarsmiljön i Götaland och trivts med mina kollegor, även om arbetsmiljön inte var lika social, fritänkande och uppriktig som vid Skövdestaben. Att Owe Wiktorin, som jag hjälpt med att skriva hans personliga inlägg i boken IKAROS, som sista vitsordsättande chef, åter några veckor innan föredragningen av den lovordade nya milo/civo planen, med två steg baissat Edmans vitsord för att jag inte skulle ligga på överstelistan, var ett av skälen att jag nu insett att nu definitivt låta egna önskemål gå före en erbjuden tjänst på materielverket i Stockholm och istället bli mer ”fastboende på Orust”, innan planerad pensionsavgång sommaren 1995. Samt en annan helst plötslig spännande framtidsmöjlighet inom områden jag alltid gillat och haft läggning för, organisation, strategi och taktik och jag även fått ökad bekräftelse av under vid min korta flygstabstjänstgöring.
För en lördag på våren 1994 när jag strosade runt på Stockholmsgator för att hitta en present till barnbarnet Joels fyraårsdag, blev jag anropad av officerskompisen Lars Olsson, sittande vid ett uteserveringsbord med frågan hur det stod till mm. Jag sa som det var att nu ”skiter jag i den fortsatta militära karriären osv”. Bra sa Lasse som gjort detsamma några år tidigare och nu var informationschef på Ericsson Microwave Systems kontor i Kista. Jag kan tipsa ledningen för Ericsson Microwave Systems flygradardivision i Mölndal om dig, för dom skulle nog sätta värde på dina taktiska kunskaper. Det gick bara några dagar så blev jag uppringd av en ledningschef på flygradardivision, Karl-Olof Olofsson för ett sammanträffande. Jag åkte dit och hade ett mycket trevligt och givande möte och lovad att få börja redan till sommaren samma år. Jag sporde då Karl-Olof att jag tänkte vara kvar ett år vid F7 för att 1995 kunna gå i pension. Fint sa Karl-Olof så håller vi kontakt och tar upp nya förhandlingar nästa år.
Året på F7 från sommaren 1994 till sommaren 1995
Den som hjälpte mig till jobbet på F7, var min tidigare kadettelev på Ivar Gul på F9 och min divisionsadjutant på Martin Blå på F13, flottiljchefen och översten Krister Backryd. ”Kom till mig PG” och hjälp min stabschef Pieter Bismarck med stabsjobbet. Härligt och tack Krister var mitt snabba svar, för ”Bisse” kände jag sedan tidigare som en utomordentligt kunnig och engagerad man och som hade liknade strategisk och taktisk syn på försvaret som jag, och till mångt och mycket låg bakom tankar och idéer bakom flottiljens pågående uppbyggnad av Gripencentrat inför väntande JAS 39-utbildning i flygvapnet.
Bisse tog emot mig med öppna armar och ville omgående att jag skulle överta hans stabschefsbefattning och han själv skulle bli min ställis. ”Kommer inte på frågan bäste Bisse” sa jag med Jan Wickboms resonemang i bakhuvudet. ”Du fortsätter självklart ditt uppskattade stabschefsjobb som tidigare” men lämna gärna över lite tråkiga frågor som omläggning av den nya krigsorganisationen och andra mindre akuta frågor. Så blev det och jag fick ett mycket trevligt och småroligt jobb hos Backryd, Bisse och hela flottiljstaben och alla övriga på flottiljen och inte minst de som jag, fortfarande tyckte om att träna och tävla med och emot vid olika militära mästerskap.
Det senare fick jag även få ansvar för, när flottiljen på hösten 1994 fick uppdraget att stå som tävlingsledare vid milomästerskapen i nattbudkavle tisdagskväll 27.e september, kvällen och natten med Estoniaolyckan där 852 personer förolyckades, däribland sorgligt nog min tidigare chef vid F20/FBS.
Jag hörde om olyckan på bilradion när jag var på väg hem från tävlingen till mitt tillfälliga boende i Trollhättan. Jag och Birgitta, som samtidigt fått ett jobb på Fonus i Trollhättan, hade hyrt in oss över vintern i en lägenhet i Trollhättan för att slippa det dagliga långa bilåkandet från och till Orust.
Andra frågor förutom det kontinuerliga arbetet med krigs- och övningsplanering jag fick hjälpa Bisse med, var ombyggnaden av ett hus i utkanten av flottiljområdet, till ett kontorshus med fyra rum för elallergier. Intressant att lära sig om elallergi och dess krav på främst elinstallation med bl a likström i hela huset och inga telefon- och radiokommunikation, så det blev till att använda ”apostlahästarna” i den dagliga kommunikationen. Kommer också ihåg att den isolerade miljön fick några att tänka om och flytta tillbaka till normal kontorsmiljö. Hur huset används idag kan man undra?
Som ett lite extra men viktigt jobb var att dra upp riktlinjer och åtgärder för att öka säkerheten mot intrång på flottiljområdet. Ett arbete som uppskattades på ett så hedrande sätt att jag fick äran att ”klippa bandet” när den nya flottiljvakten invigdes.
Att jag under hela det året liksom tidiga år vid milostaberna Väst och Syd fick bedriva flygtjänst några dagar i månaden vid F7 och F17, nu som andre pilot på flygvapnets passagerarflygplan TP 101 Beech Craft blev en extra krydda i det berikande stabsarbetet. Det blev ett flertal intressanta transporter av kungaparet och medlemmar ur försvarsdepartementet och flygvapenledningen. Att få landa vår försvarsminister på Litauens flygplats utanför huvudstaden Vilnius var en höjdare för att inte tala om att ta sig ner och upp från den stora flygplatsen Bryssel Airport för att hämta regeringsfolk. Att fortfarande vid över 50 års ålder få flyga yngre, i karriären omsprungen av mer eller mindre ”färdigflugna” kompisar var heller inte så dumt!
De upptagna förhandlingarna med Microwave Systems flygradardivision i Mölndal, EMW och Karl-Olof Olofsson, blev för mig mycket positiva och ledde till anställning 1.a augusti 1995. Det blev en riktigt god karamell som skulle ligga sugande sött i många år framöver.
En annan nog så tragisk händelse i livet på F7 var, att se och följa min yngre flygarkollega Finn Broddesson kamp mot ALS-sjukdomen. Vilken kämpaglöd han visade upp under några tuffa år som nybliven pappa till Adam med nya frun Yvonne. Om än självklart gripande att förstå, var att uppleva styrkan hos en person som räknat ut, att dagarna i livet var räknade. Att jag med flottiljchefens positiva tillstyrkan kunde ordna att Finn med familj fick göra sin ”sista flygning i livet” i en Hercules över sitt födelsehem i Stöde och landning på Sundsvalls flygplats och bil därifrån till födelsebyn, och som tack få ett kort därifrån med Finns ord ”vi flygare skall vara i luften”, var häftigt. Jag fick senare möjlighet vid ett besök på F7, få trycka Finns hand och säga farväl när han började dra sina sista andetag inför sin mamma just kommen från Stöde, för att ta ett sista farväl av en älskad son och nybliven pappa.
Begravningsgudstjänsten för Finn i Tuns kyrka med samlingen på kyrkbacken uppmärksammades av en överflygande fyrgrupp J 35 Draken från F10 Ängelholm, där Finn en gång i tiden varit stationerad. Tre av flygplanen flög rakt fram medan det fjärde steg upp i moln och himlen, symboliserande att Finn ny lämnat det jordiska flygandet och steg mot det himmelska.
I samband med denna tragiska händelse fick jag och har fortgent närmare och fin vänskap med min tidigare flyglärare vid FBS och Finns flygarbroder, Janne Mood från Surahammar. Jannes tal på F7 mässen vid minnesstunden var så väl genomtänkt, så dramatiskt och så gripande framfört att jag aldrig upplevt maken. Med Finns änka Yvonne och sonen Adam håller jag fortsatt kontakt.
Livet på Microwave Systems i Mölndal från sensommaren 1995 till våren 2004
Nu började ett helt nytt och spännande yrkesliv hos Karl-Olof Olofsson och hans ledarstab vid flygradardivisionen på Kallebäck som marknadsförare och taktisk rådgivare, och med efterlängtade dagpendling från Orustbostaden.
Då det var Karl-Olofs gäng som ledde och styrde de olika flygradarprojekten blev jag snabbt känd och involverad i dessa. Jag fick också vara med i olika sammanhang med personal vid flygstaben och materielverket och många samordningsmöten med Saab i Linköping och flygmotor i Trollhättan för samordnad marknadsföring av JAS 39 Gripen och planering inför olika utställningar runt om i världen. Den stora drivkraften och samordnaren för dessa internationella marknader var min gamle flygarkollega sedan F3 tiden 1961 och landets förste JAS 39 flygare, provflygare Stig Holmström. Han som än idag är med när, som historien präglat, att den förste som flugit ett nytt flygplan skall dubba nyutbildade på flygplanet. Stig är än idag starkt kopplad till flyghistoriska föreningen med sitt säte vid flygvapenmuseet vid Malmslätt.
Som min närmaste chef var Bo Wikström, en äldre broder till min flygingenjörskompis från F13 tiden Jan Wikström. Vi och våra fruar blev riktigt goda vänner och vi ordnade så att fruarna kunde få åka med på olika utställningar i världen som till Brasilien, Chile och Sydafrika.
På mitt visitkort och namnskylt fick jag den mycket hedrande titeln ”Senior Tactical Adviser” och om inte i Sverige, så rönte man utomlands lite extra status när man mötte andra länders marknadsförare, piloter och tekniker.
Med min syn på hur man bör beskriva ett flygsystems taktiska förmåga, så tog jag det som mitt första handfasta projekt att realisera, med hjälp av många duktiga ingenjörer och tekniker på Eriksson och Stig Holmström och hans kollegor på Saab. Jag designade och tillsammans tog vi fram nedanstående ”framkroppssimulator” av Gripen med riktiga ”enhetsdummisar” och en presentationsdummy liknande förardisplayen.
Demonstrator för JAS 39 Gripen som visade dess radarfunktion för flygvapnen i Brasilien, Chile, Sydafrika, Tjeckien, Polen samt på flygmässor i England, Tyskland, Ungern och Österrike.
Det visade sig att detta initiativ väckte chefers uppskattning på alla nivåer inom EMW men fick även stort gillande från kollegorna och chefer vid Saab och Flygmotor som gjorde att vi blev efterfrågade att medverka i olika utställningar utomlands och visningar vid besök på EMW. Jag fick med visad taktisk kunskap och sätt att demonstrera Gripens radasystem medverka vid olika besök vid EMW.
Här demonstrerar jag flygradarns betydelse och förmåga i JAS 39 Gripen för dåvarande försvarsminister Björn von Sydow med stab under överinseende av chefen EMW Jan-Åke Kark längst till vänster och chefen flygradardivision Lars Carlén längst till höger.
Härliga tider, strålande tider, att med erfarenhet och kunskap från flygvapnet få vara med och visa upp den svenska modellen för taktisk/tekniskt kunnande och förmåga i vår försvarsindustri.
Med mersmak av detta lyckade projekt tog jag också fram olika videofilmer som visade Gripens förmåga vid Jakt-, Attack- och Spaningsuppdrag, med hjälp av en synnerligen flygintresserad och mycket duktig videoskapare Leif Dahlberg och hans firma, nästgårds med EMW vid Kallebäck.
Med stor hjälp av kollegan och ”radargurun” Tore Abrahamsson kom jag närmare och närmare de som hade hand om nästa version av flygplanradar i deras speciella och ”hemliga kula”. Man var på god väg att ta fram en modell till ”elektriskt radar svep” att ersätta det mekaniska svepande i höjd och sida. Då kom jag med min taktiska idé att sätta den svepande radarantennen på ett mekaniskt vridbord för att som jag sa, då kan man se mer åt sidan till ”akter om tvärs”, till stor betydelse när man möter motståndare med snabbare flygplan med långräckviddiga vapen. Tore blev riktigt på hugget över idén, så en måndag kom han med en hemmagjord attrapp på den nya elektisk/mekaniska radarantennen. Efterhand fick jag vara med och tillsammans med dataexperterna bygga upp olika taktiska scenarier för att genom flera datakörningar påvisa det nya systemets användbarhet, ja även kunna användas som en elektrisk störsändare. Modellen fick på så vis ett tag arbetsnamnet NORA, Not Only Radar Antenna, och som jag också med hjälp av Leif Dahlberg även tog fram en videofilm om som visades på olika mässor. Allt för att visa Gripens utvecklingspotential.
Det blev en lyckad flygmässa i Syd Afrika som slutade med att det såldes uppåt 30 Gripenplan till Syd Afrika, mitt framför ögonen på franska och amerikanska försäljare. En händelse som fick några spjuvrar i vår svenska delegation att hänga upp en skylt på pitotröret på en parkerad Gripen med texten ”SÅLD”, för att reta konkurrenterna lite.
Här försöker jag övertyga Sydafrikas försvarsminister Moudishe om Gripenradarns förträfflighet under övervakning av BAE huvudförhandlare för Gripenförsäljningen, på en mässa vid en flygbas utanför huvudstaden Pretoria.
Inte nog med dessa uppskattade initiativ och prestationer. Jag blev till min stora överraskning och glädje uttagen att tillsammans med ett tiotal andra mycket yngre kollegor på EMW, att en vecka per månad under två år gå kursen ”Maketeers 2000” vid IHM i Göteborg åren 1997 och 1998. En helt fantastisk utbildning av speciallärare i samtliga ämnen, som ”lyste upp en ny värld för mig” gällande marknadsföring, strategiska och taktiska regler vid försäljning till utländska kunder, och då lära sig skillnaden mellan österländsk och västerländsk affärskultur, ekonomiska kalkyler och benchmaking vid framtagning av olika produkter mm. Vi fick även lära oss socialt försäljningsbeteende och lite idrottslära för att förstå lagspelets betydelse med fotbollstränare från ÖIS och friidrottstränare i friidrottshallen Frölundaborg för att förstå vikten av att hålla sig i god trim.
En utbildning som gav nya livserfarenheter och skapade lite inblick och förståelse om affärslivet och dess villkor.
Efter en avlutande trevlig rundresa till Saab, EMW i Kista och EMW i norska Halden som tillverkade artillerilokaliseringsradarn ARTHUR blev det storstilad examen med utbildningsdiplom med festmiddag på IHM med våra chefer den 4.e april 1998. Jag som äldste elev fick som kallad ”klassfarfar” äran att framföra tacket till lärare och de chefer som tagit ut oss till kursen.
Då det under de första åren på 2000 började minska på jobben för EMW fick vi äldre frågan om vi ville gå i förtida pension. Då jag hade bara ett år till ordinarie pension 2005 så antog jag erbjudandet och slutade på våren 2004 efter nio år med nya erfarenheter och bekantskaper med tekniska kunskaper och vilja att prestera försvarsförmåga av högsta världsklass. För JAS 39 Gripen är enligt mitt bedömande ett av världens bästa stridsflygplan, ja kanske det bästa i sitt slag idag? Jag fick själv aldrig möjlighet att flyga planet, men väl prova på dess utomordentlighet under några pass i simulatorn på Saab.
Ett litet ”kärt revanschminne” för mig vid några internationella utställningar, var att i en armémonter se pensionerade flygvapenchefen Sven-Olof Olson stå och marknadsföra skyttevärn för armésoldater medan ”lilla jag” fortfarande fick visa moderna flygplanssystem för unga piloter och flygingenjörer. Tala om snabba karriärskiften när ”yrkeslivet går mot höst”!
mitt idrottsengagemang
Hur det började
Som alla grabbar i byn ”var det spring i bena” på mig så fort jag ”trillat ur vaggan”. Och det blev mer av den varan i livet än jag då anade, på stapplande steg runt gårdstunet så där i årsskiftet 1940/41. Först med hjälpande hand av store bror Gottfrid och efterhand som mina yngre bröder Sven-Olof och Helge ”kom igång med sina springben” liksom grannens barn blev allt tuffare och hårdare med bollsparkande som favoritsport som på vintern utökades med fler sporter, framför allt fri idrott med träning på skolgården och byvägen inför friidrottskolmästerskap på Delsbo IP och skolmästerskap på skidor med fettisdagsbulle som pris. Bandy på Rångsjön och Morasjön och lite skidor i backarna.
Efterhand började vi pojkar organisera fotbollsmatcher mellan olika byalag runt om. Tränade gjorde vi till att börja med på en skogsglänta i Västra Berge för att sedan flytta till den större åkerplätten Mon i Rolfsberg, ”Rölbers” i folkmun. Vi var även tidigt ute med att möta varandra i den tidens ”Mästarnas Mästare” hemma hos varandra med löpning, längd-, höjd-, stavhopp och kulstötning och kast med liten boll och ibland utökad med styltgång runt husen.
Här står jag på en isig gårdsplan klar inför ett skolmästerskap på skidor med av pappa nyspetsade skidbrätten, genom att han stoppade skidspetsarna i kokhett vatten och sedan spände upp dom i spiskrokshållaren.
Så kom den stora förändringen
när min granne Erik Larsson, innan dess för mig nästan okänd, kom till skolan och lärde oss orientering. Vi blev tre grabbar, Finnhans Sven från Västra Berge, Krechans Stig från Åkre och jag Sveje Gunnar, så bitna av sporten att vi började vara med på orienteringsklubben OK Dellens träningar på söndagarna och efterhand även på mindre tävlingar runt om i distriktet. För mig blev detta nya, idrotten för resten av mitt liv och är än idag med både att tävla och arrangera. Erik hade tänt en gnista, som blev en eld, utvecklades till ett sätt att leva och en flamma som flämtar hyggligt än. Inte bara eget tävlande utan även att arrangera tävlingar.
Mitt första tävlande
började vill jag minnas 1952 på klubbens årliga tävling ”Älgdrevet”, tror jag visst den hette. Minns hur jag efter målgång inte såg till Sven eller Stig, så lite moloken tog jag cykeln och åkte hem. På kvällen kom Erik hem och gratulerade mig helt överraskande till segern i klassen Yngre Pojkar, YP. På den tiden var det följande klasser: YP 13–14 år, ÄP 15-16 år, Yngre junior YJ 17-18 år, ÄJ 19-20 år, Senior 21-34 år, Yngre Oldboys YO 35-42 år, ÄO 43 – 49 år och Veteran 50 år och äldre och motsvarande för flickor/damer. Sedan någon gång på 60-talet ändrades klassindelningen till den nuvarande femårsintervallen
När klubben fick sin första svenska mästarinna 1951 genom Elsa Larsson från Mora, blomstrade klubben utan dess like. Till tävlingarna åktes det gemensamt på ett lastbilsflak i en av medlemmarna ihop spikad masonitkur med sittbänkar.
På läroverket med Stig Gunnarby som idrottslärare och reservofficer blev det mycket orientering runt om i Hudiksvalls skogar, och det gick ganska bra för mig och som gillades av Gunnarby. Det var väl så här i
eftertanke den sport inklusive terränglöpning och banlöpning jag hävdade mig hyggligt visavi de andra mycket duktiga idrottskamraterna på läroverket.
På orienteringstävlingarna i distriktet gick de ganska så bra i hård duell med Göte Winberg från Hudiksvalls IF, som sedermera blev idrottsledare i försvaret. Det blev dock inget riktigt genombrott så jag började parallellt spela fotboll med Norrbo IF och på vintern spela ishockey med Bjuråkers GoIF, utan att inte heller i dom sporterna slå igenom. Med andra ord blev jag väl en ordinär tävlingsmänniska, men hela tiden med stor lust att vilja vara med och leka med boll och trissa.
Fick faktiskt chansen att spela ishockey ihop med Delsbos store lirare i fotboll, Sven ”Krull” Persson från Sörväna i Bjuråkers GoIF. Det bästa minnet från ishockeytiden var nog matchen mot Gävle Godtemplares juniorlag med ”Lill- Stöveln Öberg” och vi tog ledningen på direktenmed 1-0. Målet gjort av mig på passning av Krull. Därefter var det roliga slut och jag vill minnas att vi förlorade med 17-2.
Här ses Bjuråkers GoIF på foto med Krull utan hjälm i mitten bakre raden. Själv står jag näst längst till höger, och lika tufft som Krull, utan hjälm liksom backen Brolin.
Orienterandet tog fart igen
när jag började i flygvapnet på Ljungbyhed 1960, där orienteringskunnande var ett måste både i luften och på marken så kände jag med min nästan tioåriga erfarenhet, att nu hade jag även av det skälet hamlat i rätt yrke. Att gymnastikläraren på skolan, Hans-Erik Hansson hade ett förflutet som skicklig orienterare gjorde att jag med visad orienteringsförmåga låg väl till hos honom och flera andra lärare. Även min färdighet i terräng- och hinderlöpning var också ett plus som mer än väl tycktes kompenserade mina vissa svagheter i gymnastik och simning. När det sedan visade sig att jag hade visst anlag för skjutning med pistol och k-pist kom jag snart in på fälttävlanssporten, som då omfattade skytte med först 10 skott liggande och sedan 10 skott stående med k-pist eller gevär mot pricktavla eller figur, följt av ca tre kilometer punktorientering med fem punkter i och fem utanför en snitslade bana och avlutad med 10 km vanlig orientering.
Det blev många civila och militära segrar genom åren i fälttävlan både sommar och vinter, där SM-segern 1973 på Skaftö utanför Uddevalla får nog sägas vara min största individuella sportsliga framgång i livet.
I fälttävlansstafetten hade vi tre lag och tog platserna ett, tre och sex
och stor uppmärksamhet i Norrköpings tidningar med bl a ovanstående utklipp.
Hemkomst i Sk 50 från SM-segern 1973 med blomsteruppvaktning av NAIS-kompisen
och flygtekniker Lennart Wikström.
Även inom ren orientering blev det en del framskjutna placeringar både civilt och militärt. Min främsta och roligaste framgång var när jag i Norrköpings AIS tiomilalag blev tvåa 1972 slagna i spurten med några sekunder. Själv blev jag på fjärde nattsträckan i mörker tvåa på sträckan slagen med två futtiga sekunder. Året därpå tog vi en finfin åttonde plats. Resultatmässigt var åren på F13 och i NAIS de främsta. Men den riktiga tävlings- och träningsinriktningen fick jag hos Hissingeklubben Tolereds AIK där vi var många jämngoda löpare med träning och tävlande året runt.
Det blev även en del internationellt tävlande också i alla nordiska länderna, Schweiz, Österrike, Italien, Australien och Nya Zeeland. Det rörde sig om olika femdagarstävlingar och VM för veteraner. Med mig och Birgitta på tävlingarna i Europa var gode vännen Jan Kjellström med sambon Berit Green.
Tävlingen i Australien gjordes som en kombinerad marknadsföringsresa inför O-ringen 2003. Till Nya Zeeland och veteran-VM 2017 åkte jag ensam som en snabbtripp på tio dagar och med ca 24 timmar i luften enkel resa, till staden Aukland med sina 1,5 millioner invånare, och där sprintfinalen genomfördes mitt i stan. Inga större framgångar dock att hyvas över på någon av de internationella tävlingarna.
Intresset för föreningsfrågor och arrangemang började också tidigt
med ”Danels Erik” Larsson som stor förebild och pådrivare. Han fick oss tre nybörjare och övriga unga i orientering att hjälpa till med inkassering av OK Dellens medlemsavgifter. På cykel åkte vi runt och tog upp medlemsavgifterna, som på den tiden vill jag minnas var två kronor för de över 21 år och femtio öre för ungdomar upp till 20 år.
Tidigt fick vi tre nybörjare börja lägga träningsbanor åt varandra, inledningsvis med hjälp av någon äldre. Nästan alltid var det Sven som vann över oss andra. Men en gång fixade Stig till en bana som gjorde att jag kunde slå Sven, som inte var så bra simmare, med att lägga sista kontrollen med hundra meters simning till mål eller springa runt en vik av Rångsjön på nästan två kilometer. Jag klädsam över med kartan i mun och slog Sven med flera minuter.
Kartritning blev mitt stora intresse från 1963 och framåt än idag
När jag kom till Tolereds AIK, TAIK och Göteborgs orienteringsdistrikt som på den tiden bara hade backstreckskartor i skala 1:50 000. I Hälsingland hade vi redan i mitten av femtitalet fått fyrfärgskartan ”grönsakbladet i folkmun”, med färgerna grönt för skog, vitt för fält, blått för vatten och svart för vägar och byggnader. Med fem meters höjdkurvor och i skala 1:25 000.
Det var dock några orienterare i Göteborgs distriktet, bl a Rune Borg som blev svensks mästare 1951, samma år som OK Dellens Elsa Larsson blev dammästarinna, som hade börjat rita specialkartor för orientering i flera färger och med höjdkurvor.
Jag blev riktigt inspirerad av detta och med kurvunderlag från Sonny Person i TAIK så ritade kompisen Rolf Osbeck och jag en sådan specialkarta över delar av Vättlefjäll, norr om Bergums kyrka och som följaktigt fick namnet ”Bergumbladet” åren 1966/67. Minns att jag gjorde sista rekognoseringen söndagen 3.e september 1967, samma dag som Sverige gick över till högertrafik.
Sommaren 1969 ritade jag en sådan specialkarta åt OK Dellen som fick namnet ”Kolabergsbladet”, den centrala delen av kartan som sträckte sig i nord/sydlig riktning från Delsbo samhälle till Eckelsbo och i ost/västlig riktning från Fredriksfors station till Långbacka station. På kvällarna gjorde jag renritning i tusch på fyra olika tryckplaster för tryckning. Så här i efterhand ett alldeles för stort område, men det blev ändå jämfört med ”grönsakbladet” en liten kartutveckling i området. Kurvunderlaget fick jag även nu hjälp av Sony med, liksom för tryckningen.
När jag sedan etablerat mig i NAIS blev det tillsammans med grannen och orienteringskompisen Olle Rehnberg en ny karta ”Ensjöbladet” runt Ensjön söder om Norrköping och en kartkomplettering i området mellan Åby och Sörsjön norr om Norrköping.
Tillsammans med åtta andra militära orienterare i landet fick jag ”förmånen” och uppdraget att under våren 1973 åka till Frankrike och rita en specialkarta inför det militära världsmästerskapet på hösten. En fantastisk upplevelse och nyttig erfarenhet vad gäller bl a den svenska allemansrätten visavi ett land som inte har den utan naturen måste upplevas ”längs vägar” och i av staten ägda skogar. Eftersom jag hade viss skolfransk utbildning fick jag bli ansvarig för en av grupperna för ritning av en karta vid staden Ramboullie några mil söder om Paris. Vi fick bo på ett pansarregemente i staden där första dagarnas frukost bestod av ”fransk sådan” och ett lunchpaket med painriche och vin som dryck. Vi bytte snabbt ut det mot gröt och ägg till frukost och rejäla mackor och mjölk till lunchen i skogen. På kvällarna blev det en fyra rätters utsökt fransk måltid med kaffe och cognac på mässen. För renritningen på kvällarna svarade Lennart Lidman från Boden, medan vi tre andra Arne Thoren också från Boden, Jan-Olof Jonsson från Östersund och jag fyllde på cognacskuporna, 1 franc då = 1 krona per kupa och funderade på nästa dags fältarbetet. Vår lön var fritt vivre och 12 kronor per dag i traktamente.
När jag blev Orustbo i början på 90-talet började åter intresset för kartritning ta ny fart igen. Först gjorde jag en uppdatering av en gammal karta över Ängåsområdet att användas vid den första Orustkavlen 1996. Med grovt underlag från Orust kommun gjordes först en ny karta söder om Färjevägen genom Svanesund ner mot Hals 1997/97 och året därefter norr om Färjevägen som sedan slogs ihop till dagens ”Svanesundsbladet”, som täcker området från Kastet i norr till Hals Udde i söder för Orustkavlar, natt-DM, naturpass och träningar. Inför Orustkavlen 1999 ritade jag en karta vid Ellös täckande BUA-område, ”Ellösbladet” med anslutning till Ellös fotbollsplan Glimmaråsen. Därefter har jag ritat ny karta norr om Svanesundsbladet, ”Angrimserödskartan” för DM individuellt, DM stafett, flera Orustkavlar och veterantävlingar, karta över Käringön för DM sprint- och medeldistans, naturpass och veterantävlingar samt uppdaterat Oringenkartan från 2003 över Kultehamn för veteran SM, träningskarta för Sveriges OL-landslag inför VM 2016, naturpass och ungdomsträning. Senaste kartorna ritade med nya kartritningsprogram, OCAD och rekognosering med handdator. Kartor som jag än idag daterar upp. Kartorna runt Svanesund har jag under många år använt i Ängås skola för utbildning av elever i mellanstadiet och examensorientering för niorna på högstadiet, det senare än idag.
Att få vara med och arrangera orienteringstävlingar och fälttävlan började
redan i unga år på OK Dellen-tiden när jag fick hjälpa Erik Larsson vid olika tävlingar. Efterhand som jag blev äldre och mer rutinerad ”tog jag för mig mer och mer”, också som en naturlig följd av mitt officersyrke. Vid TAIKs tävlingar som hjälpreda i sekretariatet och på samma sätt vid NAIS-tävlingar där jag som första större uppdrag fick vara tävlingsledare för DM i Östergötland i början på 70-talet som följdes av att jag 1974 var tävlingsledare för SM i fälttävlan som arrangerades av flottiljen F13.
Det har blivit hundratalet uppdrag som banläggare och tävlingsledare, både militära och civila, på många förband och flera idrottsföreningar, bland annat som banläggare vid O-Ringen 1982 i Norrbotten. Efter ett år i Svanesunds GIF tillsammans med min nye vän och orienteringskamrat för livet Sven-Olof Carlsson som med sin lokalkännedom och kunskap stöttat och hjälpt till, föreslog vi att Svanesunds GIF skulle dra igång Orustkavlen på våren 1996. Det blev ett lyckat arrangemang så Sven-Olof och jag fick idén att även dra igång jättearrangemanget O-ringen. Jag tog kontakt med min gamle orienteringskamrat från TAIK-tiden, Ljungskilelöparen Palle Holmberg som då var konsulent vid Bohuslän-Dals orienteringsförbund och frågade om jag kunde ta upp O-ringenidén vid föreningsledarkonferensen på hösten 1996. Palle var positiv till detta, även om han sa att ordförande i förbundet ”Bohuskalle” hade hållit emot ett sådant arrangemang i trettio år. Men jag skall ordna att du får några minuter, så får vi se hur ledarna och ”Bohuskalle” reagerar.
Sagt och gjort, så jag förberedda en enkelt PM där huvudmotivet för BD OF att åta sig ett sådant arrangemang, som sista distrikt i Sverige skulle vara, ”att bjuda igen”. Samt berättade jag lite om mig själv att jag sprungit många O-ringen och varit banläggare vid O-ringen 1982 i Norrbotten. Det väckte lite förvåning hos många föreningsledare men positiva kommentarer från främst dom som kände mig sedan tidigare och visste att jag hade varit med på många O-ringen. Men ”Bohuskalle” var lagom så förtjust och avgick sedan vid årsmötet 1997. Om de berodde på min O-ringenidé eller inte vet jag ej, men hans något förbryllande svar på inbjudan att komma till invigningen 2003 talade i den riktningen.
Efter massor av möten, övertalningar och organisationsstrul i ledningen så blev det ett lyckat O-ringen i Bohuslän-Dal 2003 enligt ovanstående ”Oringencirkel” från idé till genomfört. Själv blev jag Generalsekreterare för hela arrangemanget som genomfördes av 2400 funktionärer från distriktets 21 föreningar. Det deltog över 17 000 tävlande från 48 länder som gjorde totalt över 70 tusen starter under fem dagar.
Lönen till mig och min duktiga sekreterare Elisabeth Blomdahl löstes med att vi fick ett EU-stöd genom samordning med Veteran VM samma år i norska Halden. Detta bidrag inkluderade även marknadsföringsresan för oss båda till Veteran VM i Australien 2002.
Arrangemanget fick ett gott omdöme av deltagarna, Svenska Orienteringsförbundet SOFT och Internationella Orienteringsförbundet IOF och låg nog som en bra merit till att BDOF fick uppdraget att arrangera orienterings- VM 2016,
Även vid VM 2016 fick jag möjligheten att hjälpa till. Först som biträdande chef till Göran Berggren Ljungskile med ansvaret för den omfattande publiktävlingen under sex dagar. Sedan leda Svanesunds GIF uppgift att tillsammans med Brattås CK ansvara för parkeringen. När så en av banläggningsklubbarna drog sig ur publikbanläggningen för två etapper fick jag rycka in på en etapp som banläggare på våren 2016. Det blev lyckade tävlingar för världselit och publik.
För mina insatser inom orienteringsrörelsen på Orust under dryga 20 år blev jag av Svanesunds GIF utsedd till Årets SGIF-are 2007 och hedersmedlem i föreningen 2016 i samband med att jag då lämnade ordförandeposten för skid- och orienteringssektionen. Svanesunds GIF
hade då av Bohuslän-Dals orienteringsförbund för sina arrangörsinsatser två gånger tilldelats ”Årets Orienteringsarrangemang”, 2008 efter Veteran SM och 2016 efter DM på min nyritade karta över Käringön.
Tävlingsface när orienterandet gick bäst I skidspåret när skidorna gled som bäst
I skidfältävlan när skotten satt som bäst Segergest när resultatet var som bäst
En trevlig insats utöver det aktiva tävlandet och arrangerandet var när jag tillsammans med orienteringsvännen Sven-Olof Carlsson tog initiativ till att skapa en markerad vandringsled Tvärs över Orust att ingå i projektet ”kuststigen” genom Bohuslän och norska Östfold.
Ett annat projekt vi två också initierade och såg till att bli färdigställd var att göra ”Kulturstigen” på Kultehamn handikappvänlig. Båda projekten i nära samverkan med Orust kommun och genom EU-bidrag och landsbygdsbidrag för inköp av material mm.
Här ses på en topp på Flatön längs Kuststigen Sven-Olof, Birgitta och Sven-Olofs hustru Elsie under en av de sista vandringarna med Sven-Olof, som under tio år lidit av sjukdomarna Alzheimers och Parkinsons. Men sjukdomen till trots visade som alltid Sven-Olof god och glad min och obändig vilja.
El Camino – En pilgrimsvandring till Santiago de Compostella
Aposteln och Jesu lärjunge Jakobs öde och kvarlevor har fått pilgrimer världen över att vallfärda till katedralen i spanska Santiago de Compostella sedan medeltiden. Årligen vandrar över hundratusen människor El Camino och flertalet startar i franska St. Jean-Pied-de Port. En sträcka på nästan åttio mil. Många delar upp vandringen på flera tillfällen eller går bara en del av sträckan. För att få ut sitt vandringsbevis måste man dock ha gått minst de tio sista milen in till Santiago.
El Camino blev det verkliga vandringsprovet för Birgitta och mej hösten 2009, med avresa tidig lördag morgon 5.e september. Direkt efter att på kvällen innan varit med och arrangerat natt-DM vid Sven-Olofs födelsegård i Berga på Orust.
Med flyg från Säve via London till franska Bayonne och därifrån tåg, ankom vi till startorten St. Jean-Pied-de Port i Frankrike sent på kvällen. Alla hotell och andra logimöjligheter var upptagna så det blev att ligga på golvet i en gymnastiksal med tidig ”fransk frukost” innan vi registrerade oss och fick våra vandringskort, lite kartor och startade vandringen som i en resumé blev så här;
Söndagsmorgon den 6.e september startade vi vandringen i St. Jean-Pied-de Port. Fredagseftermiddag den 2.a oktober nådde vi katedralen i Santiago. Då hade vi vandrat oavbrutet i 27 dagar och enligt kartan tillryggalagt exakt 781,7 km. Första dagen var nästan jobbigast med en stigning på nästan 1300 meter de första 22 km och sedan 500 m ”rakt ner” de sista fem. För det mesta vandrade vi i ett vackert och storslaget landskap på 500-700 meters höjd med tre höjdtoppar på 1500 meter. Hela vandringen i strålande väder, endast totalt tre timmar lätt regn, med 10-13 grader vid morgonstarten kl 7-8 och 30-35 grader vid 15-16 tiden när vi slog läger i ett härbärge.
Frånsett passage av städer och större samhällen gick leden i ett omväxlande odlings- och kulturlandskap. Spannmålsskörden var redan bärgad. Mogna vinodlingar, oliver, pumpor och solrosor väntade på att bli skördade. Längs brukningsvägar mellan spannmålsfälten och steniga körvägar i glesbevuxna skogspartier drog leden fram. Genom fäbodsliknande små samhällen där det fanns härbärge och matställen längs ”fägatan”. En gata som dominerades av spillning från råmande kor och bräkande får samt lösspringande hundar och massor av pilgrimer.
Aldrig var vi ensamma utan hela tiden hade vi medvandrare före och efter oss, många med stavar. På eftermiddagarna blev det ibland lite stressigt i ”ledet” för att hinna fram till ett härbärge, Albergue de Peregrino på Spanska. Två gånger fick vi vandra vidare 4-5 km då härbärget var fullbelagt, men som regel ordnade det sig. I härbärget fick vi dela rum med ibland upp till 50 andra pilgrimer. Oftast dock bara 24 men som mest var vi 120 i samma rum. På härbärget fanns det bra sängar för våra sovsäckar, dusch och tvättmöjligheter samt ett kök för enklare tillagning av frukost. Middag intog vi oftast på byns restaurang eller bar. För sådana fanns det alltid i de byar leden drog igenom och som blivit en viktig försörjningskälla för byborna.
I kyrkans härbärgen var seden ofta, att samlas till en gemensam kvällsvard ledd av några kristna volontärer. Då fick vi chans att fördjupa tillfälliga bekantskaper. Vi träffade under vår vandring människor från flera världsdelar samt tre sommarbor från Käringön och två Uddevallabor samt ytterligare ett 20-tal svenskar.
Vi hade efter tips från tidigare vandrare sett till att vi hade små och lätta ryggsäckar med endast två ombyten, varav det ena också var resedress. Förutom Birgittas några dagar ömmande fotled klarade vi våra ca 1,5 miljoner vandringssteg utan besvärande skavsår.
På sträckan mellan Burgos och Leon när vi gick mil efter mil parallellt med motorvägar och stora landsvägar och raksträckor så långt ögat kunde se, sa vi – aldrig denna vandring en gång till. Några veckor efter hemkomsten så kanske någon av oss ändrar sig – men då under lite längre tid. Det blev lite för tufft med nästan tre mil om dagen, men våra bilder och minnen från alla vackra och intressanta platser och möten med många människor lockar kanske till ett dakapo. Än har det inte blivit av, men man vet aldrig? Men här följer några minnesbilder som fortfarande då och då dyker upp ”på hjärndisken” som lockbete!
Hela sträckan, i gult från St. Jean-Pied-de Port i Frankrike till Santiago de
Compostella i Spanien vi vandrade på en knapp månad.
Ankomst i reseombytet till startorten St. Jean-Pied-de Port på kvällen 5.e september
Enkla topografiska kartor över sträckan vi fick vid registreringen, som vi sedan kompletterade med andra tydligare kartor i färg.
Första stoppet efter ungefär åtta kilometer den första dagen upp mot Pyrenéerna
Första dagens logi i Roncevaux tillsammans med 120 andra pilgrimer
Ledmarkering nu när vi vandrade, och möjligen gamla sådan i historisk tid?
Vägval mitt på sträckan och något trötta, tills vi var nästan framme med 20 mil kvar och pigga
Framme i Santiago de Compostella efter 27 dagar och tillryggalagda exakt
781,7 km, och vid tronen med aposteln och Jesu lärjunge Jakob
Prolog
Boken om ”Folket på Kjeåsen” skriven av avlidne författaren och läraren Bror Ekström från Vänersborg blev upprinnelsen till att jag och gode vännen Sture begav oss dit en sensommardag.
Kjeåsen beskrivs som världens mest isolerade bosättning på en norsk fjällsluttning 600 meter över Simadalsfjorden i Eidfjord kommun ungefär femton mil öster om Bergen. Spänningen och dramatiken i boken måste bara upplevas i verkligheten på plats!
Bror Ekströms mångåriga besök på Kjeåsen som sedermera blev en bok började på en badstrand i Bohuslän 1955. En kringblåsande SE-tidning med en bildartikel om folket och livet på Kjeåsen fastnade för hans intresse.
Med inlevelse och dramatik beskriver Bror Ekström hur han och fru Ingeborg, ”Bojan”, tog sig uppför den branta fjällväggen längs den på den tiden enda två km långa stig till gårdarna på Kjeåsen. Första gången måste Bror ge upp klättringen av höjdrädsla. Bojan fortsatte dock upp och till slut kunde hon övertala och förmå sin man att ta sig upp till de två gårdarna ”som hängde” på en avsats efter fjällväggen.
Den ena gården beboddes då och brukades av de tre syskonen Anna, Marita och Ola fram till 1962. Den andra beboddes och drevs av Margretha och var i drift till 1967 då skötseln övertogs och sköttes av hennes systerdöttrar fram till 2011.
På gårdarna bedrevs småbruk med några kor och getter och en mindre trädgårdsodling som gav mat för dagen. Andra förnödenheter fick inhandlas nere i Simadalen och i Eidfjord och bäras upp längs den svåra stigen. Fisk fångade man i en sjö ytterligare några kilometer upp efter fjällväggen där man också fann sommarbete till korna.
I boken, som utgivits i fyra upplagor, kan man också läsa att 1974 hade det anlagts en fem kilometer lång bilväg upp till gårdarna i samband med ett kraftverksbygge i fjällväggen under Kjeåsen.
Äventyrsmålet ”Kjeåsen”
Med bokens spännande berättelse om äventyrsmålet startade vi en tidig sommardag den 56 mil långa resan med husbil från Kastet på Orust för att se och upptäcka om det än idag fanns folk där och i så fall hur de hade det.
På finfina vägar och genom Oslos tunnelsystem, över Hardangerviddas fjällnatur med bedårande vyer mot snötäckta toppar och glaciärer och sedan ner genom många, långa och smala tunnlar kom vi fram till Eidfjord med sina 800 invånare på aftonen och vägskylten ”Kjeåsen 14 km”. Efter en kort fikarast och kartstudie styrdes så kosan däremot.
Vid informationsskylten inne i Simadalsfjorden som beskriver hur man kan ta sig upp och nerför till gårdarna togs snabbt beslut att vi omgående skulle bila upp i det gassande solskenet. Några minuter efter klockan 18.00 kom vi till vägskylten ”Kjeåsen 5 km” och att biltrafiken på grund av en 2,5 km lång och smal tunnel var klockslagsreglerad. Trafik upp fick påbörjas varje hel timme och ner varje halv timme. Efter snabbkoll på klockan beslöts att vi skulle hinna upp innan eventuell nertrafik startade. Efter några hundra meter efter serpentinvägen fick vi ett möte!? Mötet blev dock odramatiskt för vägbredden var tillräcklig. Den mötande hade säkert gjort samma bedömning som vi att hinna ner före helt klockslag så vi gasade på lite extra in i den halvskumma tunneln med ordentligt motlut men ganska rak och kollade efter fickor i tunnelväggen att kunna utnyttja om det skulle komma någon i tidsnöd. Väl före halvtidsklockslaget var vi framme på en iordninggjord parkeringsplats några hundra meter ovanför Kjeåsen.
Efter lite mat i magen tog vi oss med spänning och förväntan längs en markerad stig ner till Kjeåsen där gårdarna låg kvar precis som beskrivet i boken. Till bräket från en hord nyfikna får och getter förstod vi att det fanns liv och rörelse kvar där än idag men vi såg ingen människa. Vi smög försiktet runt gårdarna men med känslan av att någon säkert iakttog oss från insidan, beslöts att göra ett nytt besök följande dag och att stanna kvar på parkeringen över natten.
Bräkande får och getter blev de första tecknen på att det fortfarande var liv och rörelse på Kjeåsen.
Att två nyfikna äventyrsgubbar skulle sitta och kallprata var inte att tänka på i den ljumma sommarkvällen. Här skulle spår efter vissa historiska beskrivningar i boken undersökas. Snabbt fann vi rester av en linbanestation på den linbana som Margrethas son Anders hade gjort iordning från Simadalfjordens strand att frakta förnödenheter upp till Kjeåsen på en primitiv lastanordning. Vi fann även början av stigen upp till sjön och sommarbetet men fick ge upp att gå dit. Det var och kändes för vådligt att gå upp och fick vi erkänna att folkets dagliga gångtur ditupp för att mjölka korna klarade vi inte. Men så var det stigen till grannbyn en mil bort dit Ola fick leda sina brunstiga kor för att träffa
tjuren. Den var lite lättare att följa i början tills den var helt borta i
ett konstberg av lösa bergmassor från tunnel- och kraftverksbygget.
Här kollar Sture ”slutstationen” på den linbana som Margrethas son Anders hade gjort iordning från Simadalfjordens strand att frakta förnödenheter upp till Kjeåsen.
Det blev en ny solig dag när vi åter gick ner till gårdarna och förhoppningsvis få träffa något folk där. Fåren och getterna var fortfarande på bräkhumör och helt plötsligt öppnades ytterdörren till Margrethas hus och en trevlig kvinna tittade ut undrades vilka vi var och ville. Vår avsikt med besöket gillades och vänligt fick vi en kort historiebeskrivning av vad som hänt på Kjeåsen sedan boken skrevs.
Kvinnan presenterade sig som Björg och var systerdotter till Margretha och kom till Kjeåsen och övertog sysslorna från sin moster 1967 som då var gammal och sjuk.
Med hjälp av sin syster Gurli under några år fortsatte Björg det hårda livet på fjällsluttningen året runt fram till 2011 när hon gjorde sig av med djuren och övergick till att vara på Kjeåsen bara sommartid. Då har hon med sig några getter, slår och hässjar hö, sätter och tar upp potatis och andra grönsaker och sköter om trädgårdslandet som i år tagit ordentligt stryk av sommarvärmen, matar småfåglarna de många med godsaker och inte minst på olika sätt tar hand om de många turisterna som kommer dit via stigen eller med buss eller bil. Syskonens Anna, Marita och Ola hus som under några år varit i familjens ägo var nu sålt och såg ut att behöva lite underhåll.
Så var då stunden kommen till äventyrets stora utmaning, att ta sig nerför eller uppför den två kilometer branta stigen som Kjeåsbarnen hade gjort varje dag till skolan. Från början var det tänkt att ta stigen uppför då det är lättare att gå uppför än nerför när det är brant. Eftersom vi redan var uppe så fick det bli nerför om än med liten vånda sett till stigens svåra passager och eventuella hissnande utsikter och Brors problem med detta fanns ju också i medvetandet.
Sakta steg för steg med Kjeåsstugorna försvinnande ur synfältet bar det iväg baklängesgående redan i första branten. Så fortsatte det ömsom framlänges där det var mindre brant och ömsom baklänges när det brantade på ner genom den bra märkta serpentinslingrande stigen. I början bland fjällbjörkar som efterhand övergick i martallsskog och sluta i strandnära grönska. Stigen följde avsatser längs fjällväggen och mellan avsatserna tog jag mig ner på gamla och nygjorda stentrappor och stegar med bastanta räcken av rep att hålla fast i och hålla modet uppe med. Det som hela tiden gnagde var hur klara den branta och hissnande passagen där Bror vände?
Drygt halvvägs ner var jag så där och tog en liten rast och beskådade den cirka tio meter långa passagen.
Den såg rejäl ut med en ordentligt i berget fastdubbad stock och en lika ordentligt fastdubbad tross att hålla sig i. Med ryggen mot den branta ravinen och fina utsikten blev det sidstegsförflyttning till trygga träd på andra sidan och en lättnande suck, för det kändes faktiskt lättare än förväntat. Nu var det värsta över men stigen började följa en gammal stenbunden uttorkad fors där uppmärksamheten nu främst måste riktas mot de många kullriga stenarna för att inte riskera vricka fötterna, så gånghastigheten blev om möjligt än lägre. Efter totalt en och halv timme var jag dock nere vid Simadalsfjordens strand och resterna av nedre linbanestationen och den lilla stuga som Kjeåsfolket brukade övernatta i vid otjänligt väder.
Därifrån följde stigen fjordstranden förbi Sima kraftverksutlopp med sitt turkosfärgade vatten från glaciären ovanför Kjeåsen. Där väntade Sture med husbilen som försökt se mitt klättrande nerför fjällväggen men träden längs stigen hade gjort mig osynlig.
Epilog
Under min klättring mötte jag en ung norrman i raskt tempo uppför spörjandes om det var belysning i tunneln för han hade nog tänkt ta den vägen ner. Nere vid Simadalen kom ett yngre par med ryggsäckar som såg ut att ta stigen både upp och ner samma dag.
Sammanfattningsvis en oförglömlig äventyrsupplevelse och kanske kan det bli ett nytt besök och då med ambitionen att ta stigen både upp och ner till Kjeåsen. Två äventyrslystna gubbar hade fått sitt lystmäte mer än väl tillgodosett och ställde förnöjda kosan åter mot Orust. Sture verkar redan ha packat ryggsäcken!
Med bra ben och hyggligt flås, lite matsäck och dryck och god tid kan det bli en upplevelse utöver det vanliga för äventyrslystna. Att väl där uppe få känna historiens vindar över dåtidens sätt att överleva där ”ingen kan bo” och se den bedårande utsikten är mödan värd. Någon
höjdrädsla märker man knappt av för stigen går uteslutande i trädbetäckt terräng. Även resan genom Norge och över Hardangervidda blir en storslagen extra upplevelse.
Googla gärna på ”Kjeåsen” och få hela dess historia med bilder och filmer och tips på hur man kan ta sig dit ensam eller med arrangerade bussresor,
och som vännen Sture här, få beskåda den bedårande utsikten!
MITT SAMHÄLLSENGAGEMANG
Började i och med jag lärde känna ”Danels Erik” Larsson genom orienteringen, bastubadsdiskussionerna i hans masonitbastu vid Duvnäsbäcken och hans engagemang för skol- och omsorgsfrågor i Delsbo kommun med flera samhällsnyttiga uppdrag.
För mig ledde Eriks inspirerande levnadssätt till att jag under åren engagerade mig i Hem och Skola, Politik, Kyrkofrågor och på sistone lite Fritidsjournalistik.
Hem och skola frågor
började jag intressera mig för när Thord i klass åtta på Hultdalsskolan i Åby 1972 kom hem med ett papper fån skolan som kallade oss föräldrar till ett klassmöte för att diskutera läxläsning inför klass nio och möjlighet att komma in på gymnasiet. ”Vad nu då”, vi som i alla år tidigare fått itutat oss att våra barn inte längre skulle eller behövde läsa läxor, för man fick all utbildning och stöd för detta under skoltid. Så nu blev till att förhöra Thord på läxor några år.
När vi flyttade till Boden 1975 och Monica skulle börja klass fyra och Sofie förskolan på Hedenskolan bestämde jag mig för att gå med i skolans Hem och Skolaförening. Nästan omgående blev jag vald till föreningens Huvudklassombud samtidigt som min granne och officerskollega på milostaben Sven-Åke Jansson blev föreningens ordförande. Vi hade båda märkt att det började flumma till sig på skolan allmänt där våra barn gick, med ”velourrum för lärare och elever” att komma samman och gosa i, SIA, skolans inre arbete där man fick lite penningmedel per elev och termin att disponera till olika fritidsaktiviteter samt började olika friskolor som bl a Waldauskolan att växa fram. Vi två ”militärer” i ledningen ville få lite ordning på denna utveckling och organiserade några praktiska saker för skolans elever. Bland annat elev- och föräldraträffar några helger med tipspromenader i naturen, cykeltur till en campingplats utanför Boden med naturupplevelse och lägerliv över natten, organiserade upp föräldraansvar att spola isbanan vid skolan och gjorde inköp av hjälmar och bandyklubbor mm.
Till ett årsmöte lyckades jag få kontakt med dåvarande skolminister Britt Mogård om hon kunde komma upp till Hedenskolan och informera om den nya Fälldinregeringens syn på den svenska skolan och vad den ville förändra. Hon svarade faktiskt ja till att komma, men dagen innan mötet ringde hon och meddelade förhinder och att hennes sekreterare, tror han hetta Lundin, skulle komma i stället. Så blev det och han gav en intressant information. Jag hämtade och lämnade honom på Kallax flygplats och han fick logera hos mej. En händelse och aktiviteter som gav positivt eftermäle för vårt ledarskap.
Det som gjorde mig lite kluven beträffande Waldauskolan, var att under den tiden hade ”min läromästare” Erik öppnat upp sin obebodda fastighet i Vedmyra till den första Waldauskolan hemmavid. Men det störde inte det minsta vår framtida relation utan fastmer förstärkte Eriks vidsynthet och klokskap om en värld i förändring. Möjligen var det Erik som ungkarl och jag som familjefar som skilde vår syn på frågan oss åt?
Mitt politiska engagemang
Började efter att jag slutat som aktiv officer 1995, det uppfattades inte vara så lämpligt att som officer aktivera sig politiskt. Som officer skulle man lojalt ställa upp för sin regering oavsett vilka partier som styrde.
Men efter riksdags- och kommunalvalet 2002 blev jag tillfrågad av en moderat om jag hade lust att gå med i det moderata partiet, och sa OK till detta. Kanske kom frågan för jag hade efter några års boende på Orust gått på några fullmäktige möten, för att se och lyssna på vilka
som styrde i Orust kommun. Min person hade också blivit känt efter viss mediabevakning inför och under O-ringen 2003.
Direkt efter att jag sagt OK, blev jag föreslagen och ”klubbad” att representera Moderaterna som ersättare i miljö- och byggnadsnämnden samt utbildningsnämnden 2003, eftersom två personer avsagt sig dessa uppdrag under första mandatåret.
Efter valet 2002 styrdes Orust kommun av en majoritet bestående av Socialdemokrater, Moderater och det lokala partiet Folkviljan på Orust. Det blev ett trevligt och inspirerande uppdrag att för första gången i livet, nu som 63-åring få komma i närkontakt med en kommuns politiska kärna. Att det var sossar och moderater som styrde passade min samhällssyn från tidig ålder och än idag, som ”sosse/moderat” och sa detta också vid mitt första möte med den sosse/moderata fullmäktigegruppen. Det gick också ganska så bra till att börja med på nämndmötena. Men med min allmänna läggning, att komma med synpunkter och lägga mig i, så blev det efterhand lite gnissel, främst i utbildningsnämnden där jag relativt snabbt upptäckte att kollegornas i folkpartiet, centern och kristdemokrater syn på skolfrågan låg närmare min syn på dessa än kollegorna hos moderater och sossar, och att även folkviljan lutade åt mitt håll. När jag också märkte att vissa sossar i nämnden började agera och rösta mot de sina, så förstod jag att allt inte stod så rätt till partisympatiskt sett. Jag och likatyckarna tyckte att vi skulle ha kvar kommunens små skolor från förskola till och med mellanstadiet, samt koncentrera våra tre högstadieskolor till max två och gärna en samt överväga att låta en av högstadieskolorna bli till ett eget gymnasium. Vår paroll var, ”små barn i små skolor med små avstånd till mor och far”. Det gick så där med våra förslag men småskolorna blev kvar mandatperioden ut medan folkpartiets förslag om ett gymnasium röstades bort av sina egna.
Inför valet 2006 hade dock den politiska samsynen mellan mig och några andra moderater, centern och folkpartiet och kristdemokrater utvecklats så att vi formulerade ett gemensamt valprogram, men som ogillades av moderatledningen. Det gick så långt att den moderata ledningen ”stämde mig till efterrättelsemöte” med ordförande för moderata distriktsförbundet. Jag tog med mig mina likasinnade moderater till mötet och där ordföranden efter att ha lyssnat på våra till- och försvarstal avrundade med, ”ni borde nog prata mer med varandra ni Orustmoderater”.
Initiativet till att de borgliga partier i kommunen ville bryta dåvarande regim skedde efter ett möte i skolfrågan på nyåret 2006 då folkpartisten Holger Formgren och jag dryftade begreppet BNO, Borgerligt Nätverk för Orust, och som vi snabbt fick gehör för hos de fyra borgliga partierna, ja även hos moderatstyret efter viss tvekan, men hindrade inte framfarten utan vi bjöd in pressen till information;
Pressinformation 2006-03-28
Borgerligt Nätverk för ett starkare Orust där hela Orust ska leva och utvecklas!
Orust kommundelar och invånare 2006: Morlanda 3100, Tegneby1404, Stala 2135, Långelanda 2800, Myckleby 1279, Röra/Torp 4434 invånare och totalt 15 152 invånare i kommun.
Och kan ni tänka er, och utan vidare prat, så gick moderatledningen med på vårt gemensamma M, C, Fp och KD-program.
Trots att det socialdemokratiska kommunalrådet kallade den nya konstellation för ”årets aprilskämt” så vann vi valet och fick 23 mandat av de 41. Men den som får mycket vill ha mer som det heter, så centern propsade på att vi skulle ta med Miljöpartiet och Vänstern också, för då fick vi som majoritet 27 mandat. Vilket enligt centern skulle innebära att majoriteten ”skulle tåla eventuella avhopp”, för så hade tydligen skett tidigare??
Se så glada och nöjda de borgerliga företrädarna var efter valsegern 2006,
medan en annan var lagom så munter och fick stå bredvid med lång näsa!
Men ”den muntre” fick dock förtroendet att vara sekreterare i majoritetens programarbete för styrning av kommun och fördelning av de olika förtroendeposterna med sina olika arvoden. Det var i det arbetet jag också fick känna på det ”politiska fulspelet”. Ungefär på samma sätt som jag tidigare hade genomskådat och upplevt det militära fulspelet i befordringsfrågan. Det kom definitivt i dager när ordförande för barn- och utbildningsnämnden, BUN skulle tillsättas. Jag kände att den posten nog var ägnad åt mig med mina tidigare insatser i BUN, BNO och engagemang i valrörelsen och viss skolkunskap. Men då kom fulheten fram i den moderata ledarduon, att om jag fick den posten så skulle dessa två ledargestalter få för perifera poster med alltför låga arvoden, så de knuffade mig åt sidan med att föreslå en ersättarplats i kommunstyrelsen. ”Den markeringen” gick jag inte på utan helt frankt sa att då nöjer jag med att som folkvald enbart sitta i kommunfullmäktige, och så blev det också och jag fortsatte att lojalt gå på alla gruppmöten och där se svårigheten att få sex partier att komma överens om bra beslut samt närvarade i alla fullmäktigemöten under hela mandatperioden 2007—2010.
Som ett nytt och oprövat moderat kommunalråd märkte jag nu ”fulspelet” mot honom från ”de två”, som fortsatte att ”nästan ogenerat” visa missnöje att inte ha fått ut mer av resultatet från valframgången, som i praktiken skötts av andra än dom.
Fulspelet mot det nya kommunalrådet ledde till att denne kom till korta i sitt kommunalrådskap och som slutade med att hela kommunstyrelsen inte fick ansvarsfrihet för 2007 års bokslut och tvingades avgå. Jag var själv med och bidrog till bortröstandet, dels med förhoppningen att få till ett nytt om möjligt ”renhårigare styre”, dels att ”denne” inte var mogen uppdraget. Det blev omval av ny styrelse och alla omvaldes utom det tidigare moderata kommunalråd samt en folkpartist som frivilligt avstod. Och mycket riktigt som väntat resultat av ”fulspelet” kom ”de två” upp på bättre arvodesbefattningar där den ene blev kommunalråd och den andre ordförande för kommunfullmäktige mm.
Under det nya moderata kommunalrådets ledning hankade sig kommunen vidare, om än i mina ögon nog på så stabbiga ben. Tillsammans med socialdemokraten Roger Hansson och folkpartisten Holger Formgren lyckades vi få till en nyordning i kommunens organisation. Kommunen växlade om från nämnder till beredningar med bl a Götene kommun som förebild, beslutades 2009 att det ny skulle sjösättas efter valet 2010. I det arbetet hade jag ganska så ”många fingrar med”, men när den poliska gruppen skulle organiseras för att utreda formerna för detta mm så tyckte kommunalrådet att jag skulle uteslutas eftersom han ansåg att jag med mitt initiativ var jävig? Hur som helst, när den nya organisationen skulle sjösättas med det nyvalda socialdemokratiska kommunalrådet gick det hela med åren omkull och är än idag ett mismash mellan det nya och det gamla, men där det viktiga, med nya befattningar och högre arvoden fått och får styra än idag.
Under mandatperioden 2007 – 2010 med bl a finanskrisen i världen hade också Orust kommun problem med ekonomin, men inte värre än att fullmäktige beslutade bygga ”det olyckliga Henåns skolprojektet” som från första kostnadskalkylen på knappa 50 miljoner och när beslutet togs i ett nästan enigt fullmäktige, en kristdemokrat och en folkvilja avstod, att göras som en partneringsupphandling på initiativ av en centerprofil, mellan Orust kommun och NCC, var uppe i ca 100 miljoner och efter många års problem slutade på ca 300 miljoner. Detta och andra orsaker fick centerprofilen att hoppa av alla politiska uppdrag. Försöken att få någon skadeuppgörelse med NCC har misslyckats, och har nu i princip lagts in i den stora pärmen ”Orust dåliga affärer”.
Efter valet 2010, där jag beslutat att inte nominera mej på ”Nya M-listan” blev jag tillfrågad om jag inte kunde bli en av Moderaternas kandidater att bli revisor i kommun och som jag sa OK till efter att under flera år varit revisor i en idrottsförening. Nu fick jag verkligen en riktig insyn i hur det stod till och sköttes med den kommunala ekonomiska styrningen. Efter några månader med bra utbildning från SKR och erfarenheter från andra, kom jag ”som vanligt” fram till att här stod det heller inte så bra till.
Att vara kommunal lekmannarevisor kändes ganska så snart som ett ”moment 22 uppdrag” och jag sporde mig runt i landet, och fick överraskande nog kontakt med ”världskändisen” på sådana frågor Ingalill Ahlenius, du vet hon i sosseministermonologen av Bosse Ringholm ”jag och Ahlenius har kommit överens om att Ahlenius skall osv” och hon som fick igenom bildandet av en riksrevision och hade kritik på hur generalsekreteraren i FN skötte sitt uppdrag. Hennes synpunkter på kommunal revision stärkte mig så att jag lämnade in ett förslag om att ombilda revisionsarbetet, men som förväntat blev den ju avslagen. ”Komma här och försöka ändra på ett invant och accepterat sätt för de folkvalda att redovisa hur man sköter sitt mandat visavi skattebetalarna, så vet hut gubbe”! Eftersom den vid 2010 års valda majoriteten ”plötsligt hoppade av”, ja så kändes det, när budgeten för 2012 skulle tas i december 2011. Möjligen beroende också på att det innan börjat knaka inom majoriteten bestående av S, Fp och FPO.
Det blev nytt borgerligt styre igen med en nyinflyttad moderat som ganska så omgående började ”styra och härska” i kommunhuset och partiet och jag uppmanades att lämna revisionen, för så var seden att med ny majoritet så skulle revisionen anpassas så att av de fem ledamöterna skulle tre komma från oppositionen. Jag passade samtidigt att lämna partiet, bl a för det rådde oenighet om att vi som fattat beslut om den olyckliga Henåskolan borde ta vårt kollegiala ansvar för detta, samtidigt som den moderate statsministern offentligt uttryckte, ”att det svenska försvaret var ett särintresse”. För en som då under 35 år besjälat jobbat i det svenska försvaret och nästan tio år i försvarsindustrin blev detta ”droppen som rann över” min aktiva politikerbägare.
Sedan dess och än idag har mitt personliga politiska intresse fått sin hemvist i en med Svanesundskompisen Tor-Anders Arby upprättad ”Orust medborgarpanel” samt med insändare och debattartiklar med politiskt fokus. En nog så trivsam men föga resultatgivande sysselsättningshobby, som får en hel del ”ryggdunkar” och är en, vad man kan förstå av olika medieföreträdare, ”liten sten i skon” för de som styr i kommun. Men det håller om inte annat uppe mitt personliga intresse för vad som sker politiskt inom Orust kommun och i landet.
Så vill jag heller inte glömma den fina tankesmedja som vi som före detta politiska motsatser och trätobröder, socialdemokraten Roger Hansson och folkpartisten Holger Formgren bildade när vi för första gången exekverade begreppet OFG vid ett möte med hummerfest hos min forne moderatbroder Rolf Karlsson på Käringön 28.e december 2011 och hemresan i ruskväder. Med hav i full storm och i svartaste mörker i full fart snikande förbi kobbar och skär styrd av en riktig ”sjöbuse”. Den resan smidde nog ihop våra tankar och samsyn på politikens ansvar och omtanke för valmanskåren? I begynnelsen stod OFG för ”Orust Framtids Grupp”, men eftersom vi som oftast träffades i Rogers sjöbod i Fröjdendal vid Malö strömmar, fick OFG när det ansågs passligt stå för ”Orust Fröjdendal Grupp” i och med att Roger efter några år i ”politisk karantän” blivit aktiverad igen. Vi har sedan dess hållit ihop och träffats några gånger varje år och diskuterat och faktiskt också agerat i samhällsfrågor, stora som små, om det politiska läget på Orust. Sammanfattningsvis har våra möten präglats av trivsel, stor öppenhet, gästvänlighet i god social samvaromiljö. Frågorna har varit många, breda och stora och hela tiden framtidsinriktade med få personliga påhopp på de som styr och styrt Orust kommun. OFG förmåga att påverka det politiska klimatet och politikens utveckling får nog i ärlighetens namn och som kanske också förväntat sägas ha varit obetydlig. Men vi har dock hela tiden varit uppdaterade på många händelser och där kanske vårt och andras drivande av brofrågan vid Svanesund visavi riksdagsmän, regionen Västra Götaland och berörda kommuner kan få ett politiskt fotfäste i framtiden.
Som nejröstare vid EU-valet 1994 kan jag så här i coronatider, inte av minsta skadeglädje nu se, hur EU-tanken och hela det ”globala luftskeppet” fått sig en på individnivå mycket tragisk utveckling och förhoppningsvis en rejäl tankeställare för de som styrt världen hit hän och nu. Min tro och förhoppning, ja det verkar som den religiösa tron börjat få näring igen, är att det nu som händer skall leda till nyttiga omtag för världens ledare och för jordens folk, att inse och uppmuntras till personligt ansvar visavi varandra, klimatet och jordens resurser.
Även nermonteringen av det svenska försvaret och rikets uthållighet i nödläge har också blottlagts på ett pinsamt sätt. Försvaret hade under min aktiv tid kapacitet att nästan omgående mobilisera, logera och nära uppåt en miljon soldater och ställa om praktiskt taget hela samhället i karantän månadsvis, med egen försörjning och därtill hörande produktion. Hur det blivit som det blivit och upplevs idag kan man bara beklaga men får väl tas som något positivt när våra nya unga näringsidkare, industrier och politiker tagit av sig ”tagelskjortan”. Måtte det inte bli som devisen säger, ”det är som det är när det var som det var, med risk för att det blir som det var”. Den devisen borde gå att undslippa om vårt ”flockbeteende” kunde hållas något sånär i schack i en oviss framtid, som den just nu känns!
Mitt ”politiskt aktiva mellanspel” under dryga två mandatperioder har även det varit en fantastisk berikande upplevelse som jag nu känner mer som en ynnest att ha fått uppleva än ett misslyckande med uteblivna ”politiska taburetter”. För intresset att se och uppleva vad som händer och icke händer kittlar fortfarande en 80-årig gubbes framtidstankar!
Mitt kyrkliga engagemang
Under uppväxtåren bestod mitt kyrkliga engagemang i att åka med föräldrar och syskon till kyrkan vid juletid och till släktbegravningar och ha det tråkigt på långfredag, men med bondhumorsrevyer och dans med flickor på ”uppståndelsedagen” i bygdegården. I yrkeslivet som flygare handlade det mycket om korum vid högtider och vara fanförare och sorgefolk vid begravningar av förolyckade kamrater. Men en för mig positiv syn på jordelivets verkligheter och att detta kunde få ett abrupt slut och kanske leda till något nytt att få uppleva. Ofta raljerade vi unga flygare om skillnaden mellan det vetenskapliga och tron på gud. Slutsatsen vid dess diskussioner blev inte sällan att med kunskap kommer man långt men när den inte räcker i vissa lägen så får vi hoppas på att ”någon däruppe” styr rätt. Och så blev det för många flygarkompisar som omkom med till synes oförklarlig otur medan andra överlevde mirakulöst. Tänker då på kompisen Inge från F21 som under kontrollflygning av en J 32 B kom i okontrollerat läge och sköt ut sig över Bottenvikens frusna vatten. Men utskjutningen i det okontrollerade läget medförde att raketstolen träffade och förstörde hans fallskärm och han föll handlöst ner och omkom på isen. När räddningspersonalen kom ut på isen hittade dom flygplanet stå nästan oskadat med motorn i gång strax intill Inge. Det motsatta och mirakulösa blev det för min F9 kamrat Ulf som vid en misslyckad nödlandning på F4 Frösön och J34 planet sönderslaget i bitar, men där en ”jättehand” tycktes att hållit om förarkabinen med Ulf, som lite chockad men fysiskt oskadd kunde krypa ur. Om ”Danels Eriks” kyrklighet vet jag intet annat än att han vid varje måltid knäppte sina händer och tyst välsignade och tackade för den mat som låg på tallriken. Hans kyrklighet kunde jag inte, som i många andra samhällsfrågor, uppleva som vara en vägledning för mig, före eller efter hans plötsliga hädanfärd 1991.
Inför kyrkovalet 2005 fick jag frågan om att ställa upp på en nomineringslista för Långelanda församling. Som nybliven pensionär var det inte svårt att åter få pröva en ny utmaning. Sagt och gjort och vid valet fick jag så många röster att jag blev utsedd till ordförande i Långelanda kyrkoråd och ordinarie medlem i Myckleby pastorats kyrkonämnd och plats i dess arbetsutskott.
Märkte dock omgående under valrörelsen att ”det var två olika falanger” med skilda kandidatlistor som ville strida om församlingens själar. Den lista som jag var tillfrågad att kandidera för innebar att ”de styrande på listan” ville att församlingsborna skulle ha två listor att välja på. Den rådande ”Samling för kyrkan” skulle nu få en konkurrerande med namnet ”En Allmän Kyrka”, föreslaget av mej. De ville bryta ”kyrkoordningen” som man sa fått ”lite för frireligiös utveckling” i församlingsarbetet och gudstjänstlivet. Valet föll så ut att listan ”En Allmän Kyrka” med i huvudsak äldre personer fick sex mandat och listan ”Samling för kyrkan” med i huvudsak yngre personer fick fyra mandat av kyrkorådets totala tio mandat.
Med detta resultat så insåg jag att rollen som kyrkorådsordförande skulle kunna bli nog så trickig. Så blev det också och många frågor fick avgöras efter votering. Då komministern i församlingen, som också ingick i kyrkorådet, favoriserade de unga och som får sägas stod bakom den lite mer frireligiösa utvecklingen, så blev det att jag som ordförande inte sällan fick fälla avgörandet med min utslagsröst. Detta förhållande skapade stundtals lite olustigheter med flera avhopp från kyrkorådet, men det hankade sig ändå mandatperioden ut. ”Luttrad av det fulspel” jag upplevt både i flygvapnet och i politiken fick jag än mer och med stor besvikelse bevittna att det stod än värre illa till inom kyrkan. Och det skulle bli än värre av det fulspelet direkt riktat mot mig personligen framöver.
Men i det praktiska arbetet i församlingen och mot församlingsborna fungerade verksamheten bra tycker jag så här efteråt. Vi alla tillsammans fixade om i det nya Kyrkans Hus Fridäng för att underlätta barnverksamheten där och vi organiserade olika uppskattade verksamheter, utbildningar, 80 årskalas, musikaftnar och samlingar i kyrkan, i Kyrkans Hus och i församlingshemmet i Röra.
Här ser man nu Långelanda församlingshem på sin nya fina plats nära kyrkan och bredvid den tidigare allmänna vägen genom kyrkogården, men som nu är enskild för den kyrkliga verksamheten.
Och innan mandatperioden var till ända lyckades vi även komma överens att på mitt förslag flytta församlingshemmet från Röra till Kyrkan, och därmed bl a förenkla de olika gudstjänstverksamheterna med efterföljande minnesstunder och kyrkkaffe mm.
Den unga delen av kyrkorådet var lagom så entusiastiska med flytten, för dom ville att vi skulle bygga ett nytt församlingshem nere i centrum. Inför valet 2009 hade dock de flesta av de unga tyvärr lämnat kyrkorådet, så det blev bara en nomineringslista ”En Allmän Kyrka”, och jag blev åter vald som ordförande.
Så började jag driva en annan fråga vid kyrkan, nämligen den allmänna vägtrafiken rakt igenom kyrkogården. En trafik som var mycket störande vid större kyrkliga aktiviteter som vid konfirmation och jordbegravningar, och vad värre var den hade fått ena kyrkoväggen att skjuta ut och skapade en glipa på insidan mellan läktare och vägg som växte lite varje år.
Det blev ett herrans liv i kyrkorådet, främst hos dom som dagligen använde vägen till sitt boende i byn innanför kyrkan. Detta trots att en stor virkesindustri innanför kyrkan också ville få ändrat vägen för sin stora skogsbilar på den smala och krokiga landsvägen mellan kyrkogårdsmurarna. Jag lyckades dock få majoritet för att få ta en kontakt med vägverket om möjligheten att ändra vägen och efterhöra berörd markägares syn på att få dra en ny väg över hans mark. Vägverket sa omgående ja på ändringen, man anade kanske viss ängslan över konsekvenserna med trafikens skadeverkan på kyrkan, och skulle bekosta hela nya vägdragningen utan någon extra kostnad för byns vägförening. Berörd markägare ställde sig också positiv till omdragningen. Men då en av motståndarna var lite av en ”som ville styra och härja” så tog det många år innan det blev en ny väg utanför kyrkogården till fromma för all kyrklig verksamhet och jag, som då redan lämnat kyrkan, fick äran att säga några ord och klippa bandet när den nya vägen invigdes, med efterföljande kaffe och tårta i församlingshemmet, nu på sin nya fridfulla plats. Kändes som en för mig rejäl upprättelse och erkännande för att min envishet gjort nytta för den kyrkliga verksamheten i Långelanda församling. Ja nästan även över den riktiga förnedringen som gjorde att jag gick ur kyrkan strax innan valet 2013, som jag i vanlig ordning förberett och var villig att fortsätta i kyrkorådet, om än inte som ordförande.
Då fick jag den riktiga ”käftsmällen” hemkommen efter en semesterresa. Åtta av kyrkorådets medlemmar hade då undertecknat en skrivelse till det nya Orusts pastorat med stark kritik över mitt ledarskap. Jag tog omgående kontakt med kyrkoherden och fick hans ord på att detta var en misstroendeförklaring, och höll med mig om att jag därmed inte borde vara med på församlingslistan till valet. Protest mot skrivelsen och möjlighet att få till ett möte om den fräcka och förnedriga ”bakomryggen handlingen” till kyrkonämnden, Göteborgs domkapitel och till Kyrkans överklagandenämnd ledde vare sig till något konkret svar eller möte, så ”fulspelet”, avrundades utan skäl med attityden, ”vår handläggning av ärendet att inte utreda ärendet går inte att överklaga” så det skulle få klinga av i tystnad. Jag som vill få obesvarade sakfrågor prövade på högsta nivå skickade handlingen till dåvarande Ärkebiskop Anders Wejryd. Han hade dock godheten att ”som högsta och sista post” lämna mig följande väntade svar, ”jag kan tyvärr inte göra något åt ditt fall, men beklagar att du lämnar den Svenska kyrkan”.
Men jag har trots att flera församlingsbor bett mig komma tillbaka inte ångrat mitt beslut att lämna svenska kyrkan, inte ens i dessa coronatider, utan känner mig ändå helt trygg i min ”gudsuppfattning” enligt den livstro jag fått till del genom kristendomsutbildningen om Jesus vandring på jorden. Skall bli spännande att se vart min själ tar vägen, den dagen jag skall få ”återbäring” på den lagstadgade begravningsavgiften.
Apropå min kommande begravning så rinner minnet upp om att ett av kriterierna att flytta församlingshemmet närmare kyrkan var att då kunde man ha borgliga begravningar där och nära kyrkogården för att inte tala om det myckna andra kring och om flytten och hur kyrkliga ärendena kunde skötas på den tiden.
Efter flytten av församlingshemmet från Röra fick jag också kyrkonämndens uppdrag att för kyrkans räkning sälja tomten där församlingshemmet stått på. Jag gick in med köpehandlingar för försäljning till en byggare i kommun men fick omgående avslag från lantmäteriet.
Trots överklaganden om beslutet till länsstyrelsen med bifogade gamla handlingar om hur församlingshemmet, som en gång i tiden varit skola i Långelanda, först överlämnats från kommun till kyrkan som sedan i sin tur, sannolikt av skatteskäl, gav hemmet till en nyupprättad stiftelse 1961 som sedan i sin tur åter överlämnade hemmet till kyrkan 1968 och samtidigt upplöste stiftelsen. Men si, den sista akten med återlämnande av församlingshemmet och upplösningen av stiftelsen hade inte gått laga väg. Så där stod vi med ett flyttat hem och en svårsåld tomt, så det var bara att botanisera i gamla arkivhandlingar, intressant jobb faktiskt, och återaktivera stiftelsen och upprätta en ny styrelse mm. Och till slut gick affären i lås och vi organiserade en ny styrelse för stiftelsen som nu ägde ett församlingshem ”på ofri grund” på mark ägd av kyrkan och ett bankkonto på ca 400 tusen kronor för den sålda tomten, och så fick det bli under flera år. I början för den nya stiftelsen ansågs det att jag som kyrkorådsordförande inte skulle vara med i den nya stiftelsestyrelsen, men väl få fungera som sekreterare. När jag lämnade svenska kyrkan 2013 blev jag dock både styrelsemedlem och sekreterare och vi drev frågan vidare med korrekt överlämnande till kyrkan av församlingshemmet och pengarna som då med ränta väl översteg 400 tusen kronor och stiftelsen fick till slut en laglig upplösning torsdag 9.e april 2018 enligt dess historiska urkund. Jag hade dock i tidigare möten önskat att del av pengarna skulle få användas för att utvidga en dörröppning in till hemmet så att även borglig kistbegravning, enligt flyttkriterierna, skulle kunna ske i församlingshemmet. Men si då slog ”fulspelet” till igen, för inte skulle Gunnar Persson och andra som lämnat kyrkan få ha kistbegravningsgudstjänst i sin egen församling. Nej det fick han nog hålla sig god för och i stället acceptera pastoratets förslag till enligt mej ”opraktisk begravningslokal” i annan församling i pastoratet. Hur det har blivit idag vet jag inte, ment det kvittar för min del, för i Långelanda församlingshem eller i annat pastoratsrum kommer min begravning inte att ske den dagen den blir aktuell.
Men avslutningsvis måste jag säga att uppdragen i Långelanda församling, i Myckleby pastorat och Orusts pastorat har i sak och gärning varit mycket intressanta, berikande och gett många fina minnen för livet på jorden. Men där min förhoppning och tro om att i kyrkans värld råder frid och fröjd och god arbetsmiljö för alla sina anställda och mellan förtroendevalda en ”gudomlig harmoni”, fått sig en ”rejäl kantstötning” men må vara den förlåten utan att jag lägger andra kinden till.
Mitt journalistiska engagemang började när jag blev god vän med Orust journalistiske eldsjäl, och en gång i tiden en lysande idrottsman i fotboll, orientering och fälttävlan, Erik Gustavsson. Han fick upp ögonen för mig när han började följa mig i orientering och gjorde reportage från Svanesunds GIF många orienteringsarrangemang och vandringen Orust Tvärs. Så en dag frågade han om jag inte ville hjälpa till med lite skrivandet i dåtidens Stenungsundsposten med Tjörn och Orust. Jag gjorde några provartiklar som Erik drog för tidningens chef och som fick dennes gillande. Det blev nu några trevliga år där jag mer och mer tog över en del av Eriks uppdrag, men att nå upp till hans mångsidighet och snabbhet var inte möjligt. Jag koncentrerade mitt skrivande till att referera dam- och herrfotbollen på Orust och Tjörn samt några andra inhopp med bevakning av ishockey, innebandy och pingis och samhällsreportage från politik och kyrka.
När Ljungskile Sportklubb, LSK gick upp i allsvenskan för andra gången 2008 började jag efter några år följa dom med referat i Stenungsundsposten och även i Lysekil tidning som hade samma redaktion, tills dom för några år sedan tog beslut om att de båda tidningarna bara skulle följa och referera idrottshändelser av föreningar inom deras bevakningsområden. När dessa riktigt inspirerande referat om LSK skulle utgå beslutade jag att lägga ner mitt tidningsskrivande.
Men så härom året blev jag tillfrågad av LSK ordförande Erland Holmdal om jag hade lust att skriva om matcherna på deras hemsida. Det kunde jag väl göra och gjorde några försök som fick hans gillande, att i krönikeform ”från folket som såg på” referera matcherna med ”åskådar perspektiv” diktade av ”Gunnar på Orust”. Det slog väl ut och krönikorna som pågått under säsongerna 2018 och 2019 har fått många följare. Som ”ett extra uppdrag” fick jag även uppdraget att skriva några rader i matchprogrammet om motståndarlaget. Något som gjort att jag vid hemmamatcherna känt mig väl uppdaterad om gästerna. Två uppdrag jag även lovat åta mig 2020, när superettan nu drar igång. Min sista krönika 2019, när LSK tog steget åter upp i superettan blev som följer, när lagets meste spelare genom tiderna Aleksandar Kitic gjorde sin sista match mot Lundalaget Torns IF den 2.a november.
”Det var inte vilken allhelgonadag som helst i Ljungskile i lördags när fotbollsfinalen mot Torns IF från Lund gick av stapeln. Ortens och landsbygdens grönvita herrlag i fotboll skulle helgas å det finaste för en fantastisk fotbollssäsong med serievinst, och att laget åter tagit plats i svensk elitfotbolls finrum med superettanspel kommande säsong. Lagets under många år besjälade drivkraft och stora ikon Kitic skulle också ”helgonförklaras”. Aleksandar Kitic här bredvid skulle som avlutning på en enastående fotbollskarriär lyftas upp till en stjärnplats man skulle kunna kalla ”Skarsjövallens All of Fame” och med tavlan ”sin tröja 24” uppspikad på stora läktaren. Tröjnummer 24 var därmed förklarad låst för någon annan i klubben att använda i all framtid.
Matchen inleddes helt följdriktigt med hyllningstal av klubbordförande Erland Holmdahl till ”Helgonet Kitic” med familj och överräckning av blomsterkrans och tavlan ”24 Kitic i LSK 2004 – 2019” till alla spelarnas och publikens stående applåder. Själv fick dock ”Helgonet” börja matchen på bänken och som man kunde tänka sig, kanske funderande på hur han skulle tacka för sig och få till den riktiga avslutningsknorren.
Spelet blev lagom så uppvärmande i det novemberråkalla vädret mellan två elvor där inget upphetsande stod på spel. Det blev kort och gott en vänskaplig uppgörelse där bara ett, till synes mest för formens skull, utdelat gult kort till en Torning i slutskedet. Men så hade ju LSK ”gulkortsvärsting Jesper” blivit publikplacerad denna match. Nu säkert längst inne i våndor om första platsen i skytteligan skulle snuvas av ”Torpeden Udo”.
Det blev, förutom som ofta denna säsong många LSK-hörnor, få måltillbud och där första halvleken slutade rättvist 0 – 0. Men så på LSK femte hörna en kvart in på andra skapade ”Johan Guldfots”, ja Johan Svahn kallades så för sina fina inlägg från kanterna, inlägg kaos i gästernas försvarsområde, och mycket riktig så dyker Udo upp och ger LSK en då rättvis hemmaledning och att han därmed också uppnått samma antal gjorda seriemål som Jesper. Men de orangesvarta Lundensarna ville inte vara sämre, så på sin andra hörna för dagen skapade man lite kaos i LSK försvar och helt plötslig rasslade det till i nätet bakom ”mål Erik” och matchen var utjämnad.
Det hela verkade gå mot en oavgjord tillställning och att LSK tjugonde segermatch tycktes gå om intet. Men varför skulle folket inte få se Kitic en sista gång på plan gick funderingarna? Men så knappa tio minuter från slutet släppte tränare Jörgen äntligen in ”Helgonet” på plan till folkets högljudda ovationer och för att åse vad hade han grunnat på. Det helt otroliga händer, som regisserat från ”någon däruppe”. På LSK åttonde hörna i slutminuten skapar ånyo ”Johan Guldfot” kaos i Tornsförsvaret och där dyker ”Helgonet” upp, och med sin förmodligen sista seriespark på Skarsjövallen dundrar in 2 – 1! Helt otroligt, inte sant bara, men till folkets och alla spelarnas stående ovationer och kramar har ”Kiticsagan” fått ett avslut, så välförtjänt men så få förunnat i fotbollsvärlden.
”Torpedernas Jesper och Udo” salomoniskt delande på den överlägsna skytteligasegern med arton mål var, får så avslutningsvis manifestera LSK lagmaskineris insatsförmåga med hela tjugo vinster, sex oavgjorda matcher och endast fyra förluster detta nådens år. En potential som lovar gott för kommande superettanspel och LSK framtid”.
Gunnar på Orust
Slutord
Så har då några månaders botanisering i hjärnvindlingarna och uppföljning bland nu avdammade gamla dokument och bilder, äntligen blivit nedpräntade i en krönika om min resa i livet. Lagom klar och tryckt inför min 80 årsdag den 19.e juli 2020.
Nedanstående bilder får illustrera hur botaniserandet och skrivandet rört till det ”så in i norden” på min skrivarkammare hela tiden som ”resereprisen” pågått, men utan större invändningar från fru Birgitta.
Men det har varit en mycket trivsam ”resa”, att så här i minnet och till bilder få ”återuppleva livet”. Jag har låtit spontana minnen för stunden få styra skrivandet, och som jag nu efteråt märker att det jag kommit ihåg är det som gjort, att jag nog är den ärrade gubbe jag är och nog uppfattas idag som envis, ibland lite tjurig men med hyggligt tålamod och fortfarande lite onödigt intresserad av politik och idrott och med ”rejält nedsatt” hörsel enligt fru Birgitta.
Någon som läser krönikan kan kanske tycka att många av skeenden och händelser i mitt liv ger en känsla av viss besvikelse över att jag inte alltid ”nått riktigt ända fram” när det gäller yrket, politiken och kyrkan och att jag då ”skyller” det på det jag kallar fulspel. Så är det nog kanske, men jag känner nu ingen bitterhet alls över detta, utan tvärtom skulle gärna, om det vore möjligt göra om resan igen, ungefär som den varit. För jag har haft, som jag ser det, en fantastisk resa där pojkdrömmen om att bli stridspilot förverkligats långt över drömmens, och med många upplevelser både fysiskt och mentalt med lagom blandning av glädje och sorg. Några i hastigheten för snabba och obetänksamma ordval skulle jag ha kunnat vara för utan, men som ett av barnbarnen ibland säger, det är nog så att ”Hälsinge- och Perssonblodet” svämmar över ibland. Kort och gott mitt karaktärsdrag från födsel och uppväxt och över tid, som just gör att jag är den jag är, och det är ju det jag velat berätta med min krönika!
Självklart skulle jag tycka det vara roligt om någon av barnen, i släkten, vän eller någon annan haft glädje och blivit road av att ha läst min reseskildring. Kanske att inspirera till att göra egen resekrönika.
—————————– O ——————————
PS. Mitt 80 årsdagsfirande med barn, barnbarn, barnbarnsbarn och släktingar avhölls på Svanbacken/Dellenborg Hotell och konferens, några hundra meter från föräldrahemmet Svejans i Linfläck.DS
Krönikan är författarens egen berättelse om hur han som liten busgrabb föddes 1940 med mycket spring i benen och stor nyfikenhet, växte upp med glada och arbetsamma föräldrar och tre bröder på bondgården Svejans i Linfläck, gick i Sjulsbergs byskola och tog studentexamen vid Hudiksvalls Högre Allmänna läroverk 1960.
Som efter sin studentexamen blev stridspilot i Flygvapnet och avslutade flygkarriären som chef för Flygvapnets Flygbefälsskola 1985 – 1990, varefter han blev stabsofficer vid flera av försvarsmaktens olika staber fram till sin första pensionering 1995.
Efter avslutad karriär i försvaret blev det anställning vid Eriksson Micro Wave Systems i Mölndal som taktisk rådgivare och marknadsförare av stridsflygplanet JAS 39 Gripen fram till sin andra pensionering 2004.
Grabben som från första skolstart och under hela sitt yrkesverksamma liv varit en aktiv idrottsutövare och föreningsmänniska och blivit bland annat Svensk mästare i Fälttävlan 1973 och varit generalsekreterare för O-ringen i Bohuslän-Dal 2003 och är fortfarande en lagom aktiv orienterare med kartritning som specialhobby.
Som efter sin andra pensionering varit aktiv inom kommunpolitiken och kyrkopolitiken i Orust kommun under dryga två mandatperioder och därvid fått en god inblick hur saker går till i dessa viktiga samhällsområden med många intressanta händelser men också viss förfäran.
Har även beträtt den ”journalistiska åkern” med några års frilansande i ett par lokaltidningar och som krönikör på regionens stora landsbygdslag i fotboll, Ljungskile Sportklubbs hemsida.
Krönikeskrivandet har blivit en trevlig repris på bondgrabbens resa genom livet, genom Sverige och ut i många andra länder, så här inför 80 årsdagen den 19.e juli 2020.
Gunnar Persson, Kastet 533, 472 91 Stillingsön, Mobil: 0709-92 70 23
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkomen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62