Mordet i Strömbacka 1867

Järnkorset i Strömbacka vittnar om en tragisk händelse

Hudiksvalls Tidning den 11 januari 1999.
Jan Olsson och källforskaren Åke Nygren

I Strömbacka, några hundra meter efter vägen mot Bergsjö, finns ett oansenligt gammalt järnkors som vittnar om en tragisk händelse som utspelades på platsen måndagen 7 oktober år 1867. Inskriptionen på korset berättar att bonden Hans Andersson från Fagernäs i Hassela socken mördades den dagen för 130 år sedan.

Erik Wiberg, gärningsmannen, var kolare under Strömbacka Bruk och 36 år gammal. Han hade uppfostrats i sitt föräldrahem, konfirmerats 1846 och därefter trätt i tjänst som dräng hos olika bönder. Vid 24 års ålder gifte han sig med en bondedotter och bosatte sig i Norrgimma.
Familjen fick så småningom tre egna barn och en fosterson. Wiberg var duktig i skolan hade lätt för tal och skrift. Men han tillhörde de så kallade andligt sinnade sedan några år. ”Hade hållit konventiklar till och med i främmande socknar” och hade på grund av sin lätta ”framställningssätt” lockat talrika skaror. Av naturliga skäl betraktades han av kyrkans prelater som ”lättsinnig”, en avfälling från den rena Lutherska läran.

Aktningsvärd man
*) Hans Andersson, den mördade, var 51-årig bonde bosatt i Fagernäs i Hassela Socken. Enligt samstämmiga uppgifter från grannar och sockenmän en aktningsvärd man med ett rättrådigt sinnelag. Han var noga med att uppfylla de krav som ställdes på honom och fodrade samma sak av andra. Bankväsendet var ännu inte av någon omfattning på landsbygden varför marknaden låg öppen för dessa bättre bemedlade medborgare att fungera som ”bankirer” när allmogen var i behov av att låna pengar.

Historien började egentligen 1865 när Erik Wiberg flyttar till Andersfors Bruk och etablerar sig som torpare. Köpeskillingen erlägges med två reverser á 100 riksdaler. Hans Andersson lånar ut beloppet med sex procent i ränta. På våren 1867 flyttar Wiberg tillbaka till Norrgimma, lyckas betala tillbaka 100 Riksdaler till Andersson men avkrävs en ny skuldförbindelse o det resterande beloppet.
Andersson fordrar borgen men Wiberg lyckas inte skaffa något acceptabelt namn varför han förfalskar bruksförvaltaren C J Högbergs namnteckning på reversen.
Wiberg lyckades betala räntorna till Andersson men då reversen förfaller till inlösen saknar han medel att göra sig fri skulden.

Svåra tider
1867 och 1868 är omvittnade nödår där hunger och fattigdom var mer regel än undantag. Den fattiga delen av landets befolkning, vilken utgjorde huvuddelen, hade det svårt. Stölder av livsmedel förekom i stor omfattning. Bättre bemedlade fick ofta se sina lador och bodar skattade på sitt innehåll.
Prosten Landgren i Delsbo ”ojar” sig över den tilltagande kriminaliteten. Hans inlagor till domhavande när någon fattig stackare skulle avdömas ger vittnesmål om en annan inställning till prosteriets innevånare än de underdåniga skildringar och försköningar som hitintills presenterats i skrift.
Söndagen den 6 oktober begav sig Hans Andersson från sitt hem i Hassela över skogarna till Bjuråker och Strömbacka. Han skulle avkräva kolaren Erik Wiberg betalning för den förfallna reversen om 100 riksdaler.
När han på söndagskvällen kom fram till Strömbacka bruk sammanträffade han med en herr Högberg som var borgenär för reversen. Denne förklarade att hans namnteckning var förfalskad och att han ingalunda iklätt sig någon borgen för Wiberg.
Hans Andersson begav sig då till Wibergs bostad och mötte dennes hustru som var ensam hemma. Eftersom Wiberg inte väntades hem förrän på måndagsmorgonen erbjöds Andersson kvällsvard och natthärbärge. Andersson var noga med att inte nämna sitt möte med borgenären, bruksförvaltare Högberg.

Nekades anstånd
På måndagsmorgonen, vid 8-tiden kom så Erik Wiberg hem och han samtalade med Andersson om hur han skulle betala skulden. Wiberg erbjöd sig att sälja sin enda ko som skulle inbringa 50 riksdaler. Efter åtskilligt resonerande där Andersson förkastade alla förslag beslöt de båda att gå fram till bruket. Wiberg föreslog att han kunde få betala räntan och få anstånd med lösen av reversen men också detta förnekades av Andersson.
Vid avmarschen blev Wiberg anmodad av sin äldste son att ta med en yxa till bruket. Eggen skulle härdas, den var för mjuk.

Skärpte tonen
Wiberg var vid gott mod. Han funderade på hur han skulle lösa penningproblemet och bestämde sig för att gå till Högberg, be om förlåtelse för sin namnförfalskning, och kanske få hjälp med att lösa reversen.
Under vandringen samtalade Wiberg och Andersson om allehanda ting. Ett myrtag som tagits upp under sommaren ville Andersson se. Därefter fortsatte de båda mot Strömbacka.
Samtalstonen skärptes mellan de båda när Andersson undrade hur Wiberg skulle få fram pengar till gäldande av skulden. Wiberg trodde att han skulle få 50 riksdaler för sin ko och att de resterande delen skulle kunna uppbringas i Strömbacka.
”Du skall inte inbilla Dig att Högberg tänker hjälpa Dig för honom talade jag med i söndags”, kastade Andersson ur sig.
Wiberg blev utom sig av raseri. Han tänkte att han måste hinna före Andersson fram till bruket för att få tala med Högberg. Be denne om förlåtelse och hjälp. Därför vek han av på en stig som var något genare och började halvspringa.
Efter ca 200 meter upphanns han av Andersson. Denne grep Wiberg i tröjkragen med ena handen och tog tag i håret med den andra under det yttrade att ”Du skall inte tro att Du kan smita ifrån mig Din skalker. Nu följer Du med till Högberg och svarar för Ditt tilltag.
Därefter började de gå efter stigen igen. Först i bredd sedan Andersson något steg före.
Nu såg inte Wiberg någon utväg ur sitt dilemma längre. Hans chans hade varit att tala med Högberg och den möjligheten var nu försutten. En tanke dök upp i hans förvirrade hjärna. Den enda kvarvarande möjligheten var att röja Andersson ur vägen.

Dödande slag
Yxan som Wiberg bar över axeln höjde han och måttade ett slag som träffade Andersson i huvudet. Denne ramlade omkull utan ett ljud varpå han tilldelades ytterligare ett slag. När Wiberg insåg vad han gjort och vilka konsekvenser det skulle få snurrade tankarna runt i hans huvud.
Först tänkte han gå raka vägen till Högberg och ange sig själv. Efter ett stycke ångrade han sig och vände förvirrat tillbaka till brottplatsen. Satte sig på en sten och försökte tänka.
Så undersökte han Anderssons fickor och fann den förfalskade reversen tillsammans med 67 riksdaler i bancosedlar.
Pengarna och reversen stoppade han på sig. Käppen, väskan, mössan och plånboken tog han med sig för att gömma.
Han gick en stig som ledde fram till Frisbovägen fortsatte ett stycke och vek in i skogen till en liten tjärn. Där smulade han sönder reversen och påtade ner den i marken. Fortsatte sedan mot Frisbo, i skogen, parallellt med landsvägen. Efter några hundra meter gick han så ner på landsvägen där han kastade plånboken i diket.
Därefter vek han ner mot Rågärdebosjön och kastade käppen, väskan och mössan. Samvetet gnagde och han började återigen att fundera på att berätta om sin gärning för bruksförvaltare Högberg.
Därför begav han sig ner till bruket. Frågade om Högberg var anträffbar men ångrade sig igen. Istället begav han sig till smeden Nyman och betalade en skuld på 20 riksdaler i sedlar som han hade tagit ur Anderssons plånbok.
Begav sig också till några ytterligare personer och betalade en del småskulder ur samma kassa.
Hans tankar kretsade nu kring om gärningen skulle bli upptäckt och i så fall när och av vem. Han drog sig till minnes att han hört en historia om hur mördarens bild fotografiskt avbildades på offrets näthinna och att han därigenom omedelbart, när kroppen återfanns, skulle vara avslöjad. Han beslöt sig för att ännu en gång återvända till brottsplatsen för att bättre gömma offret. Väl på platsen kom han på idén att avskilja huvudet från kroppen och gömma detta på ett mer svårupptäckt ställe.
Därigenom skulle risken för upptäckt vara eliminerad. Efter att ha grävt ner huvudet i en myrgrop, risat över kroppen och gömt yxan begav han sig hem till Norrgimma.
Vid hemkomsten frågade hustrun om han fått tag i Pengar så att skulden till Andersson blivit betald och han svarade ja.
Tidigt på tisdagsmorgonen begav han sig till Strömbacka för att plöja en täkt och var sysselsatt med detta hela dagen.
På onsdagen hade Andersons son Olof Hansson kommit till bruket för att efterhöra sin far. Förvaltare Högberg och några andra karlar hade sett honom på söndagen och trodde sig veta att han skulle gå till Wiberg i Norrgimma.
Olof Hansson besökte Wiberg på åkern där han arbetade och frågade om han sett fadern. Ja svarade Wiberg men inte sedan i måndags morgon.

Avslöjades
Skallgångskedjor organiserades nu. Även Wiberg blev uppbådad att deltaga men inga fynd gjordes. På torsdagen avbröts skallgången på eftermiddagen men några karlar gjorde en extra runda. En av dem upptäckte då en nyligen uppkastad rishög. När han med en käpp petade bland riset upptäcktes offret.
Wiberg, som var starkt misstänkt för dådet hämtades till platsen och visades den nu blottlagda kroppen.
Vissa vittnen säger att han var kall och visade föga sinnesrörelse emedan andra säger att han måste sätta sig på en sten för att inte falla omkull.
Länsman Pira från Bjuråker blev nu kallad till Strömbacka tillsammans med Söderberg från Bergsjö.
Wiberg erkände ganska snart de faktiska omständigheterna och visade var han gömt offrets huvud. Persedlarna återfanns också efter hans anvisningar.

Domen
Rättegången kom att hållas dels i Delsbo Häradsrätt och dels i Bergsjö Häradsrätt beroende på att Wiberg också tilltalades för brott på båda sidor om sockengränserna.
Den 21 december 1867 kom så rättens utslag:
1. För att på den falskeligen skrivna borgensförbindelsen tillnarrat sig lån: två års straffarbete och förlust av medborgligt förtroende i sex år.
2. För att ha stulit tre fat råg som varit honom till forsling anförtrodd: sex månaders straffarbete samt sex års förlust av medborgerligt förtroende.
3. För att å särskilda platser och särskilda tider för första resan stöld: ett års straffarbete samt sex års förlust av medborgligt förtroende.
4. För obegravet liks våldförande: sex månaders fängelse.
5. För mord på ett grymt och oförsonligt sätt där inga förmildrande omständigheter förekommit att i ena bot mista livet och varda halshuggen.

Nådeansökan
Målet kom att underställas Svea Hovrätt som den 24 mars 1868 meddelade sitt utslag. Dödsstraffet ändrades till livstids straffarbete. Wiberg avfördes till straffängelset i Varberg dit han ankom den 17 juli 1868. 1880 förflyttades han till fängelset i Karlskrona där han blev förman för tvätteriet.
I sin nådeansökan 1890 omvittnar fängelsedirektören att Wiberg inom fängelset ådagalagt ett utmärkt gott och pålitligt uppträdande.
Samma utlåtande ges också 1893. Hovrätten beslutar nu enhälligt att benåda Wiberg som fullgjort 25 år i straffängelse.

Den 17 juli 1893 kan så Erik Wiberg, 62 år gammal, bege sig till Norrgimma igen. Hans hustru Anna har troget väntat. Fostersonen Anders gift sig och blivit änkling, flera av hans barn emigrerade till USA 1902. Sonen Petter var gift och dottern Maria avliden 1878.
Man kan stilla undra vad som hade hänt om Hans Andersson varit mindre påstridig och mer förhandlingsvillig eller om Erik Wiberg fått träffa bruksförvaltaren Högberg innan Andersson varit där och visat den falska borgensförbindelsen.
Erik Wiberg avled den 20 december 1903. Hustrun Anna Andersdotter avled 31 december 1909.

Artikeln är skriven av Åke Nygren i Fredriksfors, Delsbo. Han är en synnerligen noggrann och påläst arkivforskare som inte lämnar någon detalj outredd.

Tidigare artiklar om mordet har varit införda i HT, 10/3 1937 och 16/5 1981

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av Åke Nätterö