Martin Brunnerus

Martin Brunnerus från Harmånger var en av Sveriges lärdaste män på 1600-talet

---

Läs om Martin Brunnerus på Wikipedia

---

Läs om Henrik Curio på Wikipedia

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. Nu kan du söka vad du vill i sökrutan upp till höger eller ner till vänster, beroende på vilken dator du har.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

En av Sveriges lärdaste män på 1600-talet kom från Harmånger

 

Martin Brunnerus Detta porträtt av honom finns i Uppsala universitetsbibliotek

---

En av vårt lands lärda män under 1600-talet kom från Hälsingland. Han blev professor i Uppsala och skapade sig en stark ställning vid universitetet där, men han hade tid och kraft nog att också grunda ett pappersbruk i sitt hemlandskap. Han levde i häxprocessernas tid och blev känd och uppskattad för sin modiga och klarsynta kritik av dessa groteska rättegångar. Dessutom var han något av andlig fader för den senare så berömde teologen, biskopen och psalmförfattaren Jesper Svedberg.

Namnet på den person som åsyftas är Martin Brunnerus. Han föddes i Harmånger den 27 september 1627 – alltså för 350 år sedan. Han var son till kyrkoherde Olaus Brunnius och hans hustru i andra äktenskapet Brita Njurenia. Fadern härstammade från Brunna i Ångermanland och kom till Harmånger 1619. Han verkade sedan där till sin död 1632.

Martin som var den yngste i barnaskaran, hade vid faderns frånfälle ännu inte fyllt fem år. Vid sju års ålder sändes han till skolan i Söderhamn och fortsatte sedan sin utbildning vid trivialskolan i Uppsala och gymnasiet i Strängnäs. 1645 kom han till universitetet i Uppsala, där han under de följande åren bedrev framgångsrika studier inom de filosofiska och teologiska fakulteterna. 1652-53 disputerade han i båda och 1655 tog han filosofie magisterexamen som primus bland de tjugoen magistrar som promoverades. Samma år blev han också notarie i den teologiska fakulteten.

Betydelsefulla kontakter – professor i grekiska

Under sina studieår knöt han en betydelsefull kontakt med Sebastian Poppelman och hans familj i Gävle. Poppelman var en köpman av tysk härkomst som under en lång period tjänstgjorde som rådman i Gävle. Brunnerus blev informator åt två av hans söner, som vistades i Uppsala för studier. Anknytningen till familjen blev senare ännu fastare, eftersom Brunnerus kom att gifta sig med Poppelmans dotter Elsa.

Det är troligt att det också var ekonomiska bidrag från familjen Poppelman som gjorde, att han kunde avsluta sina akademiska studier med en utlandsresa. Sådana resor var enligt tidens sed närmast en nödvändighet för högadliga familjers ättlingar, men de företogs också ofta av vanliga akademiker och särskilt då av sådana, som siktade på en lärostol vid universitetet. Avsikten med färderna var givetvis att de unga resenärerna skulle vidga sina vyer utöver den trånga krets som Uppsala och Sverige utgjorde. De nya erfarenheter och kunskaper de förutsattes inhämta, skulle göra dem bättre rustade för framtida höga tjänster och ämbeten.

Brunnerus resa påbörjades våren 1657 och avslutades hösten 1658. Den var kanske inte helt riskfri, eftersom den företogs under den tid, då Karl X Gustaf krigade som värst i Polen och Danmark. Första land som besöktes var Tyskland. Efter uppehåll i Wolgast, Heidelberg och Giessen kom han i juli 1657 till Strassburg, där han sedan stannade ända till våren året därpå. Färden fortsattes därefter till Holland med besök i Haag och Leyden och till England, där Oxford och London besöktes.

Under sin resa medförde han en liten bok, som han lät utvalda personer skriva i. Ofta blev det en namnteckning och några vänliga ord eller ett lämpligt citat. Det var åtskilliga professorer och andra betydande män som på detta sätt verifierade, att Brunnerus varit i kontakt med dem. Denna s.k. stambok finns numera i Kungliga bibliotekets handskriftssamling.

Boken innehåller också namnteckningar och personliga hälsningar från en rad framstående svenska professorer och höga kyrkliga ämbetsmän. Redan innan han påbörjat sin utlandsresa hade nämligen Brunnerus gått runt med sin stambok bland vänner och bekanta och låtit dem skriva i den. Det framgår av deras hälsningar och lyckönskningar, att de anser bokens ägare vara en duglig man med gedigna kunskaper.

Det ämne som Brunnerus främst ägnade sig åt vid universitetet var grekiska. Det var något av modeämne i Uppsala i mitten av 1600-talet, vilket till stor del berodde på att grekprofessorn var en skicklig lärare, som kunde göra sin undervisning populär. Han hette Henrik Ausius och han var den som inspirerade Brunnerus att börja med studier i grekiska. Med tiden blev han Ausius främsta lärjunge och kom att betraktas som självskriven arvtagare till professorsbefattningen. Det var därför ingen överraskning, att han sedan Ausius avlidit fick efterträda honom. Det skedde i maj 1659.

Innan han ännu fyllt 32 år blev alltså kyrkoherdesonen från Harmånger professor i grekiska vid Uppsala universitet. Ungefär ett år efter denna utnämning gifte han sig med den då artonåriga Elsa Poppelman. Han tycks snabbt ha funnit sig till rätta i rollen som akademisk lärare och nöjde sig i sin undervisning inte bara med de vanliga grammatiska tolkningarna av författarna utan grep sig också an med textkritiska och verkligt filosofiska problem.

Bl.a. föreläste han över Palaiphatos och dennes i pedagogiska sammanhang omtyckta De Incredibilibus — en samling ”otroliga historier” om kentaurer, hesperider, heroer och gudinnor. 1663 gav han ut en egen upplaga av denna skrift med textvarianter hämtade från en handskrift, som en professorskollega till honom tidigare fört med sig från Konstantinopel. Denna omsorgsfullt gjorda och med utmärkta noter försedda bok blev en stor framgång för Brunnerus. Han förberedde också utgivningar av andra grekiska arbeten, men tidsbrist i förening med en ovanligt stark självkritik gjorde, att det mest aldrig blev färdigt för publicering. 

Pappersbruket i Östanå — professor i teologi

Även om Brunnerus blev fast etablerad i det akademiska Uppsala glömde han inte sitt ursprung. Han bevarade sambandet med sitt hemlandskap och med sina vänner och släktingar där. Ett uttryck för detta och samtidigt ett bevis för hans vakna sinne i praktiska frågor var det industriprojekt, som han tillsammans med boktryckaren Henrik Curio startade i Hälsingland — Östanå pappersbruk vid Iggesundsån.

Två vattenstämplar från Östanå pappersbruk under Martin Brunnerus tid

Bakgrunden till detta företag var att det akademiska boktryckeriet i Uppsala, som förestods av Curio behövde inhemskt papper för sin verksamhet. Vid diskussioner inom akademin framkom förslag om att det kunde vara lämpligt att förlägga ett pappersbruk till Hälsingland. Linberedningen hade ju där stor omfattning, varför det fanns god tillgång på linnelump, som användes som råvara vid pappersframställningen. Vidare fanns där också åtskilliga strömfall med rent vatten, som kunde lämpa sig för en sådan anläggning.

Brunnerus kontaktade släktingar och vänner, som hjälpte honom att leta ett passande ställe. En av dem var hans svåger Zacharias Larsson i Hudiksvall. Han kom senare att spela en viktig roll i pappersbrukets historia, eftersom han var dess styresman under många år. Det beslöts, att anläggningen skulle uppföras vid sågfallet i Östanå och Brunnerus träffade genom ombud ett avtal om dispositionsrätt med de bönder som ägde marken. Avtalet ingicks strax före jul 1664 och som ombud fungerade hans gamla studiekamrat Carl Gestrinius, som då var rektor vid Hudiksvalls trivialskola.

Eftersom Curios insats i företaget tycks ha varit enbart 600 daler kopparmynt var det troligen Brunnerus, som fick skjuta till det största beloppet. Professorslönerna var blygsamma på den tiden, men det är möjligt att svågern, hustrun och kanske också andra medlemmar av släkten Poppelman bidrog till finansieringen.

I början av 1665 sändes en av Brunnerus och Curio undertecknad skrivelse till kungen med anhållan om att få anlägga ett pappersbruk vid den gamla förfallna sågkvarnen i Östanå. I juni beviljade Karl XI:s förmyndarregeringar deras ansökan och i augusti samma år förnyades och utökades det erhållna privilegiet. Det innebar att tillståndet från högsta ort omfattade både själva anläggningen, insamlingen av linnelump, frihet från utskrivning till krigstjänst för de anställda och tullfrihet för införsel av nödvändiga varor och utförsel av de färdiga produkterna.

Vid den här tiden betraktades Brunnerus som en betydande grekist vars rykte även nått utanför Sveriges gränser. Han skulle säkert ha hunnit uträttat mycket inom den grekiska filologin om han inte plötsligt hade lämnat sin professorsbefattning för att ägna sig åt annan akademisk verksamhet. 1666 bytte han nämligen fakultet, prästvigdes och tillträdde ett professorsämbete i teologi. Sådana byten var inte ovanliga på den tiden, då gränserna mellan ämnesområdena ännu inte var så fasta. Särskilt vanligt var det att professorer i grekiska och andra gamla språk blev teologer. Kunskaper i sådana språk var nödvändiga för att kunna undervisa i teologi. En flyttning till den teologiska fakulteten innebar också en befordran, eftersom det var den förnämsta fakulteten, vars professorer hade det bästa anseendet och de högsta lönerna.

För Brunnerus var det antagligen ett naturligt steg att ta. Hans religiösa inriktning gjorde, att han lockades av uppgiften att utbilda unga män, som ville ägna sig åt prästkallet. Han fick också själv snart tjänstgöra som präst eftersom hans professur efter ett par år kombinerades med kyrkoherdebefattningen i Börje, vilken senare överflyttades till Danmark. Båda dessa orter ligger i närheten av Uppsala.

Brunnerus beskrivs som en man med djup och innerlig fromhet, som i sin prästutbildning och i sitt eget ämbetsutövande ivrade för en folkligt-religiös förkunnelse på ett vårdat och rent språk, där Guds auktoritet och kraft särskilt skulle framhävas. Som teolog värnade han kraftigt om tidens renlärighet. Redan innan han blivit professor i teologi var han med och bekämpade idéer, som betraktades som farliga.

Han hade själv vid ett tidigare tillfälle råkat ut för den misstänksamhet med vilken teologerna såg på allt som kunde tänkas avvika från den lutherska ortodoxin. Efter återkomsten till universitetet från sin utländska resa hade han nämligen opponerat sig i en teologisk fråga. Han blev då genast beskylld för att ha försökt sprida villoläror, som han tillägnat sig utomlands. Han blev hårt ansatt och eftersom teologernas makt var stor, stod hela hans akademiska karriär på spel, om han inte kunde rentvå sig.

Lyckligtvis hittade han den skrift ur vilken han hämtat sina oppositionella idéer. Det var en avhandling av Abraham Calovius i Wittenberg. Han råkade vara hög ortodoxins ledande man och därför gick det inte längre att anklaga Brunnerus för avsteg från den rätta läran. Hans framtid vid universitetet var räddad.

Cartesianska striden

Det var framför allt i samband med den s.k. första cartesianska striden under 1660-talet som Brunnerus gjorde sig känd som en trogen försvarare av ortodoxins grundsatser. Upphovet till denna strid var de nya läror som utgått från den franske filosofen René Descartes och som börjat vinna insteg vid universitetet.

Denne Descartes — latiniserat Cartesius — kom med djärva påståenden, som innebar en radikal brytning med de flesta tidigare tänkares uppfattningar. Inte minst var hans teser en utmaning mot den under antiken verksamme grekiske filosofen Aristoteles, som inom kyrkan var erkänd som en vetenskaplig auktoritet och vars läror under nära två årtusenden betraktades som orubbliga sanningar. Cartesius hävdade att allt skulle betvivlas, även auktoriteter och idéer. Han framhöll det mänskliga förnuftet som enda medel att få visshet om den existerande världen. Hans s.k. mekanistiska naturuppfattning innebar att alla varelser på jorden utom människan var själlösa och därför närmast kunde betraktas som ett slags komplicerade maskiner.

Cartesius framträdande betydde inledandet av en ny era inom filosofin och hans teorier kom att utgöra en väsentlig beståndsdel i den nya världsbild, som började formas under 1600-talet. Själv slutade han sina dagar i Sverige. Den kunskapstörstande drottning Christina lät nämligen inbjuda honom till Stockholm, där han efter ungefär fyra månaders vistelse i det kärva klimatet avled i februari 1650.

Han hade tidigare vistats tjugo år i Holland och det var huvudsakligen därifrån, som hans idéer spreds till universitetet i Uppsala. Det var medicinprofessorn Petrus Hoffvenius, som blev den nya filosofins främste företrädare i Sverige och det var några disputationer av honom, som i början av 1660-talet inledde den cartesianska striden. Dessa disputationer blev nämligen kritiserade av den teologiska fakulteten och av riksdagens prästestånd. Särskilt vände de sig mot vissa avsnitt, som de ansåg vara kätterska till sitt innehåll.

I slutet av 1664 kom ett mera samlat angrepp där Brunnerus spelade en huvudroll. Formellt var det den unge studenten Daniel Tilas, som under Brunnerus presidium försvarade sin gradualdisputation mot en naturlära av den tysk-holländske cartesianen Tatinghoff, men reellt var det en i förväg planerad attack från den teologiska och i viss mån filosofiska fakulteten mot Hoffvenius och mot den cartesianska filosofin. Denna gång var det inte bara kritik ur religiös renlärighetssynpunkt som framfördes, utan det var ett kraftfullt och skickligt angrepp mot själva kärnpunkten av den nya filosofin — den mekanistiska naturuppfattningen. Även om respondenten Tilas stod som författare till disputationen är det inget tvivel om att det var hans lärare Brunnerus, som satt sin prägel på den. Han tog också på sig hela ansvaret för dess innehåll.

Eftersom denna disputation var den första, där den gamla aristoteliska filosofin försvarades mot den nya cartesianska riktningen, kan datumet då den ventilerades — den 10 december 1664 — betecknas som en märkesdag i universitetets historia. En rad invecklade problem behandlades och mängder av skarpsinniga argument från Aristoteles och från den medeltida vetenskapen — skolastiken framlades för att vederlägga de cartesianska satserna.

Denna och andra åtgärder för att hejda de nya idéerna ledde dock inte till önskat resultat. Cartesianismens ställning vid universitetet blev allt starkare, ända tills en ny stor strid blossade upp i slutet av 1680-talet.

Brunnerus levde inte tillräckligt länge för att kunna delta i denna andra cartesianska strid, men han var ända till sin död en bestämd motståndare till den franske filosofens läror. På 1670-talet höll han t.ex. en föreläsningsserie mot cartesianismen, där han använde sig av liknande argument som i disputationen 1664. Han var emellertid ingen fanatiker utan hans agerande kännetecknades av saklighet och tolerans. Han var också mycket väl insatt i de komplicerade filosofiska frågeställningarna. Enligt Rolf Lindborg var han rent av den sakkunnigaste av kartusianernas motståndare i Sverige. 

Riksdagsman och teologie doktor — pappersbrukets vidare öden

Eftersom Brunnerus rykte som en lärd, välbalanserad och i religiösa frågor pålitlig man bara växte med åren, är det naturligt att han också blev påtänkt för större uppgifter. Bl.a. blev han 1671 föreslagen till befattningen som pastor primarius i Stockholm. Kanslern i rådet avböjde dock hans utnämning med motiveringen, att han var helt oumbärlig för den studerande ungdomen och därför alltså borde stanna vid universitetet. I stället gick detta ämbete till Olof Svebilius, som hade varit biktfader åt den unge Karl XI och som vunnit dennes förtroende.

1672 blev Brunnerus riksdagsrepresentant för prästeståndet och 1675 gjorde han sin berömda insats i häxerifrågan. Samma år promoverades han till teologie doktor. Det skedde i samband med Karl XI:s kröning och det var ytterligare sju personer, som vid detta tillfälle hedrades med doktorstiteln, däribland den nyss nämnde Olof Svebilius.

Pappersbruket i Östanå fick av allt att döma en lyckosam start, men efter några år började samarbetet mellan Brunnerus och hans kompanjon Curio att gå dåligt. Den senare härstammade från Tyskland och var en lärd man med utomordentliga språkkunskaper. Han hade också en gedigen utbildning och lång yrkeserfarenhet som boktryckare. Som företagare var han emellertid inte lika duktig. Särskilt hade han svårt att klara ekonomin, vilket gjorde att skötseln av hans tryckeri i Uppsala efter hand blev sämre.

Det blev också allt svårare för Brunnerus och Curio att enas om Östanåbrukets skötsel varför de till sist — i början av juni 1672 — träffade en överenskommelse om att Curio skulle utträda ur företaget. Brunnerus betalade tillbaka de 600 daler kopparmynt, som kompanjonen satsat och blev därigenom ensam ägare till Östanå pappersbruk.

Inte långt därefter — midsommaraftonen 1672 — var Hudiksvalls nya kyrka så pass färdig att den kunde invigas. Brunnerus fick då äran att komma och hålla invigningspredikningen. För detta fick han av stadens borgerskap 100 alnar hälsingelärft, en gåva som han dock skänkte till kyrkan. Hans predikan utgick från Första Mosebok 28:17 och handlade om Guds boning på jorden och himmelens port. Denna invigningspredikan utgavs fyra år senare som tryckt skrift.

Under besöket i Hudiksvall sammanträffade Brunnerus med markägarna i Östanå och ett köpeavtal upprättades för det markområde där pappersbruket låg. Eftersom samarbetet med Curio upphört sökte han och fick ett nytt privilegiebrev. Som ersättning för de indragna leveranserna av papper till Curios tryckeri lyckades han få de kungliga kollegierna i Stockholm som kunder. Genom dessa åtgärder tryggade han pappersbrukets framtid.

Ett nytt privilegiebrev utfärdades 1675 av Karl VI. Det blev det sista under Brunnerus livstid. Efter hans död ägdes bruket av arvingar till honom och senare av Iggesunds bruk. 1842 förstördes anläggningen av brand och blev därefter aldrig återuppbyggd.

Den väldige Olof Rudbeck

Den dominerande centralfiguren i Uppsala under Brunnerus tid vid universitetet var Olof Rudbeck d.ä. Hans forskarbana som medicinare inleddes på ett lysande sätt genom att han redan som ung student gjorde den betydelsefulla upptäckten av kroppens lymfkärl och deras funktion. Han blev tidigt professor i medicin och snart också rektor för universitetet.

Han var ett universitetsgeni med närmast obegränsade resurser och med en verksamhetslust, som ingen kunde hejda. Hans aktiviteter sträckte sig långt utanför den akademiska världen. Han byggde orglar, hus och broar, anlade en botanisk trädgård, konstruerade kompasser, komponerade musik, spelade, sjöng och tecknade, sysslade med lantmäteri, skeppsbyggeri, skötsel av järnbruk och mycket, mycket annat. Han kom också att intressera sig för antikvariska studier och gav ut Atlantican — detta gigantiska och snillrika men också smått galna bokverk om vår fosterländska historia.

Rudbeck var långtifrån någon idealisk samarbetspartner, därtill var han alltför egocentrisk och härsklysten. Hans professorskolleger hade det inte alltid så lätt. Med sin otroliga vitalitet gick han ofta fram som en ångvält utan att fråga efter hur andra reagerade. Resultatet blev hårda motsättningar inom universitetets styrelse — konsistoriet — där han efter hand fick den ena efter den andra av de övriga professorerna emot sig.

Brunnerus kom i motsatsställning till sin berömda kollega redan i samband med den cartesianska striden, då Rudbeck kraftigt försvarade medicinarkollegan Hoffvenius. Senare var Brunnerus verksam inom den grupp av professorer, som protesterade mot Rudbecks maktfullkomlighet och som också anklagade honom för att ha handskats ovarsamt med universitetets pengar. En del av motståndarna var mycket hätska men Brunnerus hörde inte till dem. Hans inlägg var sansade men därför inte utan skärpa.

Ibland gjorde han ironiska kommentarer till den väldiges framfart. Så skedde t.ex. vid ett ovanligt stormigt konsistoriesammanträde 1670. Rudbeck hade en otroligt grov och kraftig stämma och vid detta tillfälle var han synnerligen upprörd och sparade inte på sina röstresurser. Trots att kollegerna försökte, lyckades de inte göra sig hörda med sina egna inpass. När han till sist talat färdigt yttrade Brunnerus att ”det såg ut som om man ej finge tala, om man icke förmådde överrösta andra.” Många uttalanden finns bevarade i konsistorieprotokollen. Han tycks inte ha varit rädd att uttrycka sina åsikter i olika frågor och han har påfallande ofta yttrat sig vid de tillfällen, då kanslern varit närvarande.

Det var på 1670-talet som stridigheterna mellan Rudbeck och konsistoriet nådde sin kulmen. Den direkta orsaken till detta var Curio och hans svårigheter med det akademiska boktryckeriet. Rudbeck hade medverkat till att han kommit till Sverige, han var släkt med honom och hade hela tiden med all kraft beskyddat honom. Därför stod han också på Curios sida, när klagomålen mot tryckeriets skötsel blev allt mer påträngande. Trots Rudbecks energiska ansträngningar att försvara honom blev Curio ändå 1675 avsatt från sin boktryckartjänst. Rudbeck gav sig dock inte utan öppnade t.o.m. process mot universitetet för att komma åt Curios vedersakare. Även i denna utdragna och bittra fejd hörde Brunnerus till Rudbecks bestämda motståndare.

”En mäkta allvarsam och redlig man”

En samtida till Brunnerus beskrev honom som en ”stor, tjock gubbe, stort ansikte, vackert skägg, svartbrunt…”. Det porträtt av honom som finns i Uppsala universitetsbibliotek motsäger heller inte denna beskrivning. Personen som blickar emot en från tavlan ger intryck av tyngd, stabilitet och allvar.

En som stod Brunnerus nära och som tog djupa intryck av honom var den senare så berömde teologen, biskopen och psalmförfattaren Jesper Svedberg. Det är nog inte fel att kalla honom för Brunnerus andliga arvtagare.

Det första mötet mellan de två blev dramatiskt. Det skedde år 1674 då Svedberg ville vinna inträde vid den teologiska fakulteten i Uppsala. Han kom då från Lund och hade med sig ett brev från universitetskanslern Magnus Gabriel De la Gardie. Svedberg hade i Lund lagt sig till med världsliga vanor och klätt sig därefter med en lång, svart peruk och en stor stukatvärja med axelgehäng. Han var så självsäker när han gick för att söka upp Brunnerus, som då var dekanus för fakulteten, att han ville att alla han mötte skulle gå ur vägen för honom och artigt lyfta på hatten.

Brunnerus lät sig dock inte på minsta sätt imponeras. I stället gjorde han med ord och gester helt klart för den unge mannen, att hans världsliga hovmannaklädsel inte passade sig för en som tänkte bli präst. Det var en tillrättavisning som tog hårt och som Svedberg inte glömde. Han sålde ganska omgående peruken, värjan och gehänget och köpte sig en enkel svartgrå kappa. Sedan dess använde han aldrig mer peruk och var mycket mån om att klä sig enkelt. Han kom också att kraftigt bekämpa andra yttringar av världsligt prål.

Ett par år efter detta första möte blev Svedberg kallad av Brunnerus att vara informator åt hans äldsta barn — sonen Sebastian som senare blev militär, adlades till von Brunner och slutade som överste. I sin självbiografi skriver Svedberg: ”I den förnäma lärarens hus lärde jag mycket gott… Ty han själv var en mäkta allvarsam och redlig man i tal, i umgänge, i kläder och i allt väsende”.

Jesper Svedberg hade alltså stor aktning för Brunnerus och var tacksam för att han under informationsåren fick ha honom som sin förebild och fostrare. Det är inte lätt att hitta några kritiska omdömen om Brunnerus i hans självbiografi. På ett ställe berättar han emellertid, att han vid en Distingsmarknad i Uppsala blev skickad att hämta hem postillor från boklådorna. Han fick gå tre gånger och hämta många böcker för varje gång, innan Brunnerus fick ett exemplar, som han gillade. Svedberg kommenterar: ”Doktorn hade ett krusigt och laggrant, men ett fint huvud”.

Just hans kritiska sinne var ett utmärkande drag i Brunnerus personlighet. Troligen var det både hans svaghet och hans styrka. Det är många som vittnat om hans noggrannhet och stora självkritik. En av hans främsta lärjungar, Lars Norrman, sade om honom att han ”var aldrig nöjd med sig själv, utan under själva korrigerandet av sina böcker ändrade han samma sak tio gånger”.

Curio svarade en gång, då han fick frågan hur samarbetet med Brunnerus gick: ”Huru skall jag kunna vara nöjd med en man, som aldrig är nöjd med sig själv?” Annerstedt som skildrat Uppsala universitetshistoria kallar honom för hyperkritisk och även Erik Benzelius d.ä. som höll ett minnestal efter hans bortgång, antydde att omfattningen av hans utgivna arbeten inte alls stod i proportion till hans rika begåvning och lärdom.

I övrigt är uttalanden med antydan till negativ kritik mycket tunnsådda. Positiva omdömen om Brunnerus är däremot vanliga.

I Uppsala ärkestifts herdaminne står, att han särskilt hjälpte och beskyddade änkor efter präster och att han gynnade sina landsmän hälsingarna. Annerstedt, som annars gärna och utförligt skildrar de grälsjuka 1600-talsprofessorernas mindre goda sidor, har sådana fina omdömen om Brunnerus som ”…utmärkt professor…..skicklig…..ett stort namn…..en god teolog….”

Benzelius avslöjar i sina minnesord att Brunnerus trots sitt allvarsamma väsen kunde förströ sig själv och andra med lustiga och kvicka samtal och att han också var musikaliskt intresserad och hade stora kunskaper inom detta område.

Ovän med Petrus Rudbeckius — avled hastigt bara 52 år gammal

Brunnerus var känd för att vara en human person som inte hyste agg till sina meningsmotståndare. Det fanns dock en människa, som han hade svårt att riktigt försona sig med, och det var Petrus Rudbeckius. Han tillhörde den berömda Rudbeck-släkten, var professor och kyrkoherde och avancerade senare till domprost och biskop. Han hade ärvt rudbeckarnas verksamhetslust men fått mindre av deras lysande begåvning. Han betraktades under sin universitetstid som en skäligen medelmåttig professor.

Han hade åtskilliga kontroverser med Brunnerus. Bl.a. förbjöd han honom att begrava en kvinna i Uppsala domkyrka, något som kvinnan själv bett om på sin dödsbädd. I Herdaminnet står det om Rudbeckius: ”Hans ovänskap med D. Brunnerus, den han förföljde in i döden, hedrar ej hans minne”.

Brunnerus död kom hastigt. Han drabbades av en häftig feber, som snabbt bröt ned hans krafter. Jesper Svedberg satt vid hans dödsbädd och bad till Gud att Brunnerus ande skulle komma över honom liksom Elias ande hade kommit över Elisa. Om själva dödsögonblicket berättar Svedberg: ”Näst före sin död eller han själades, lyfte han sina ögon och händer upp till himmelen och sade: o chorus Angelicus, o chorus Angelicus! Gav så upp andan. Och jag, icke utan våta ögon, lade hans ögon tillsammans, som då allena hos honom var, och alltjämt satt vid hans säng”.

Detta hände den 22 augusti 1679, alltså omkring en månad innan Brunnerus skulle ha fyllt 52 år. Hans maka ställdes ensam med fyra barn. Hon kom att överleva sin man i 59 år. Hon dog nämligen först 1738 i en ålder av 96 år. Under den sista tiden bodde hon hos barnbarn utanför Göteborg.

Martin Brunnerus begravning ägde rum i Danmarks kyrka, där han verkat som kyrkoherde. Där finns hans gravsten i koret och hans porträtt i sakristian. Förutom de redan nämnda skrifterna lämnade han även efter sig två stora teologiska avhandlingar och ett antal tillfällighetsverser på latin och grekiska. Han har också skrivit den psalm som har nr 455 i vår nuvarande psalmbok.

TRE KÄMPAR FÖR SANS OCH FÖRNUFT I HÄXPROCESSERNAS TID

Det som gjort Brunnerus namn mest känt är hans kritik mot häxprocesserna i vårt land. För att belysa och värdera vad han åstadkom i detta avseende bör det jämföras med de insatser, som gjordes av andra ryktbara kritiker. Dessutom är det nödvändigt att nämna något om själva häxprocesserna och om de företeelser, som gav upphov till dem.

Föreställningen om häxor tros ha sina rötter i en förkristen fruktbarhetskult, där kvinnan var bärare av den otyglade livsdriften. Kyrkans inställning till häxbegreppet växlade under århundranden, men på 1480-talet gav påven två dominikaner i uppdrag att utrota häxväsendet i Tyskland. Resultatet blev den beryktade Malleus maleficarum — Häxhammaren. Det är en av kvinnohat inpyrd bok, där häxornas ogärningar beskrivs ingående och där anvisningar ges om hur de skall dömas och straffas. Det var sedan denna skrift kommit ut, som den fruktansvärda jakten på häxor började sprida sig i Europa. Tusentals kvinnor anklagades för häxeri, dömdes till döden och avlivades.

Trolldomskommissionerna

I vårt land var det under åren 1668-1677 som förföljelser av kvinnor för påstådda trolldomshandlingar grasserade som värst. Det liknade mest en masspsykos, som började i Dalarna och som sedan spred sig vidare över landet. I början av 1670-talet härjade den i Hälsingland. Myndigheterna måste tillsätta särskilda trolldomskommissioner för att utreda häxerianklagelserna. Dessa specialdomstolar bestod av jurister, präster och lekmän. De hade stora befogenheter och reste omkring i bygderna, höll förhör med vittnen och avkunnade domar. Eftersom kommissionerna fungerade som högsta instans var deras domar oåterkalleliga.

De utpekade kvinnorna påstods stå i den ondes våld och anklagades för att på hans befallning trolla så att missväxt, sjukdomar och allehanda olyckor drabbade deras grannar och andra människor de kom i beröring med. De sades också åka på kvastkäppar eller bockar till Blåkulla för att där fira vilda orgier med djävulen själv. Denna senare anklagelse var den vanligaste vid rättegångarna i vårt land.

Det var både vuxna och barn som uppträdde som vittnen inför kommissionerna. Barnen berättade ofta, att häxorna fört dem med till Blåkulla och gav detaljerade beskrivningar av allt fasansfullt de hade upplevt där. Trots vittnesmålens uppenbart konstruerade och osannolika karaktär godtogs de i regel av kommissionernas ledamöter och ledde också i många fall till att de anklagade dömdes till döden, halshöggs och brändes på bål. Bortåt trehundra kvinnor torde på detta sätt ha avrättats i vårt land under häxförföljernas tid.

Det var säkert flera olika orsaker, som samverkade till detta uppflammande av vidskepelse, förtal och skräck. En av grundförutsättningarna var dock tidens oerhört starka djävulstro. Praktiskt taget alla människor trodde på en verklig djävul med klövar, horn och svans. Skräcken för honom var så påtaglig, att den lätt gav upphov till underliga föreställningar och handlingar.

Den uppjagade stämningen under de svåra åren brukar ofta beskrivas som en smittosam hysteri, som ingen helt kunde stå emot. Det kanske är en riktig beskrivning, men troligen fanns det också krafter som underblåste och styrde hetsen mot de utpekade kvinnorna. Ett visst samband med tidens ovanligt starka renlärighetsiver kan inte uteslutas. Ett tecken på detta är att i de socknar där häxjakterna bedrevs allra hårdast var det inte sällan präster och myndighetspersoner som fanns med bland pådrivarna.

Det fanns visserligen också åtskilliga företrädare för kyrkliga och världsliga myndigheter, som var kritiskt inställda till häxtro och häxprocesser, men de var i klar minoritet. Några av dem hade också modet att offentligt ge uttryck för sin kritik i tal och skrift. De tre främsta av dessa samtida kritiker var juristen Gustaf Rosenhane, teologen Martin Brunnerus och läkaren Urban Hjärne. Deras argument hade en särskild skärpa och tyngd.

Gustaf Rosenhane

Rosenhane var ämbetsman, bl.a. vice president i Svea hovrätt, och en mycket lärd och bildad man. Han har ofta utpekats som upphovsman till de diktsamlingar som under 1600-talets senare hälft utgavs under pseudonymen Skogekär Bergbo. Någon slutlig lösning av denna litteraturhistoriska gåta föreligger dock ännu inte.

Som ordförande för trolldomskommissionen i Hälsingland 1673 kom Rosenhane i nära kontakt med häxväsendets alla yttringar. Protokoll och andra handlingar visar, att han under sin verksamhet inom kommissionen hela tiden försökte få övriga ledamöter att medverka till förnuftigare vittnesförhör och mildare domar. Särskilt betonade han, att det stred mot svensk lag att döma efter minderårigas vittnesmål. Genom skrivelser till rikskanslern och kungen försökte han även få de styrandes gehör för sina tankar.

Hans mest betydande skrivelse är: ”Votum uti trolldomssaken i Hälsingland” som han slutförde i början av april 1673 då han troligen befann sig i Norrala. Det är en klarsynt sammanfattning av hans erfarenheter och slutsatser från verksamheten inom kommissionen. Han nöjer sig där inte bara med att skarpsinnigt kritisera rättsförfarandet, utan han föreslår också en rad botemedel mot själva trolldomsväsendet. Han föreslår t.ex. att allmogens barn skall få böcker att lära sig läsa i, instrument att lära sig spela på och herbarier att samla växter i. Han anger också recept mot lättja och kättja och nämner även fattigdomens betydelse för häxväsendet.

Trots Rosenhanes ibland taktiskt försiktiga formuleringar framstår hans votum som ett djärvt dokument, som vågar ifrågasätta de hårt bundna värderingar som var utmärkande för denna tid. Analyserna av trolldomsväsendets sociala och psykologiska orsaker är briljanta och resonemangen om brottsförebyggande åtgärder och förbättring av brottslingar i stället för bestraffning är mycket långt före sin tid.

Martin Brunnerus

Det var ett par år efter Rosenhanes insats, som Brunnerus gjorde sitt ingripande i trolldomsfrågan. Den direkta anledningen torde ha varit det mycket uppmärksammade fall i Gävle, där hustrun till stadens kyrkoherde blev anklagad för häxeri. Denne kyrkoherde — Petrus Fontelius — hade varit professor i Uppsala och kollega till Brunnerus. Fontelius var känd för sin skeptiska hållning till häxprocesserna. Som kyrkoherde vägrade han t.ex. att läsa de föreskrivna bönerna mot trolldomsväsendet.

Han hade också illvilliga motståndare i sin egen församling och den inflytelserikaste av dem var stadens borgmästare Carl Falck. Förhållandet mellan kyrkoherden och borgmästaren blev efter hand allt sämre och ur denna infekterade stämning föddes rykten om att Catharina Fontelius skulle vara häxa och bl.a. ha fört borgmästarens barn till Blåkulla. Ryktena växte och ledde till att hon ställdes inför rätta anklagad för häxeri. Både vuxna och barn vittnade mot henne och hon dömdes till döden, trots att hon ihärdigt bedyrade sin oskuld och därvid också kunde stöda sig på andras intyg och vittnesmål. Dödsdomen utfärdades den 9 mars 1675.

I detta läge sökte Fontelius hjälp hos Uppsala domkapitel där Brunnerus var en av medlemmarna. Den 15 maj 1675 avgav kapitlet till hovrätten ett betänkande om trolldomsväsendets rannsakning. Huvudtanken i denna skrivelse, som till största delen författades av Brunnerus, är att rättsförfarandet bör ändras så att bevisningen blir säkrare innan domar avkunnas. Åklagarvittnenas eventuella brister i fråga om vederhäftighet och partiskhet diskuterades också. Slutsatsen blir att det som i första hand kan godkännas som tillförlitliga bevis, är egna bekännelser som avlagts av icke sinnesförvirrade personer och som inte frampressats genom tortyr eller annan otillåten påverkan.

Detta betänkande fick emellertid inte avsedd verkan. Färska meddelanden från den norrländska trolldomskommissionen gjorde att ärkebiskopen och ett par andra dignitärer i stället skrev under ett utlåtande, där det fastslogs att processerna skulle genomföras som tidigare. Brunnerus tog då det uppseendeväckande steget att vägra skriva under detta dokument. I stället gav han ut ett eget utlåtande. Det var en vidlyftig avhandling på sjuttio foliosidor — en grundlig uppgörelse med häxprocessernas avarter.

Han tar där upp och vidareutvecklar de tankar, som framfördes i domkapitlets betänkande. Hann förnekar inte, att trolldom kan existera och att djävulen har förmåga att bortföra människor, men han fordrar ovederläggliga bevis, om någon skall dömas för sådant. De talrika vittnesmålen om bortförande av både barn och vuxna tror han oftare grundar sig på bländverk och falska föreställningar än på verkliga upplevelser. Han anser, att domaren vid bevisföringen skall hålla sig till lag och allmänt gällande regler och att vittnesmål av barn och medanklagade inte skall godkännas.

Även egna bekännelser av personer, som är övertygade om att de varit till Blåkulla måste domaren kritiskt pröva. En falsk bekännelse kan avges på grund av sjukdom, dryckenskap eller annan förståelig orsak, men den kan också komma till genom att djävulen förvillar en människas syn och förstånd. Med detta betraktelsesätt vill Brunnerus knappast ifrågasätta trolldomsprocessernas nödvändighet. I stället är hans syfte att betona vilken oerhört grannlaga uppgift det är att döma i dessa frågor. Några ord i hans skrivelse har blivit berömda och brukar ofta citeras. De kan sägas sammanfatta hela hans inställning: ”Det är bättre att skona några skyldiga än att låta någon oskyldig gå i döden”.

Brunnerus avhandling är logiskt klar och vittnar om en djup förståelse för det mänskliga psyket. Det är också intressant som värdemätare på hans egen personlighet och karaktär. Den visar nämligen, att han trots sin ställning som prästman och sin bundenhet vid tiden förhärskande ortodoxi, ändå vågade gå sin egen väg, då hans samvete och övertygelse så bjöd. Som teolog i 1600-talets Sverige intog han en anmärkningsvärt fast och självständig hållning i fråga om häxväsendet och dess rättsliga behandling.

Eftersom hans utlåtande spreds som handskrift inom landet fick det också ett starkt inflytande på den allmänna meningen och bidrog säkert till att föra in utvecklingen på sundare banor.

Fallet Catharina Fontelius fick efter många motgångar och förvecklingar ett lyckligt slut. Först flydde hon med sin mans hjälp från Gävle men fasttogs senare och sattes i fängelse i Örebro. Där upplevde hon en svår tid innan hon slutligen — i december 1676 — blev helt frikänd. 

Urban Hjärne

Urban Hjärne var en ung läkare i Stockholm med litterära och konstnärliga intressen. Han hade haft Olof Rudbeck och Petrus Hoffvenius som lärare och stod också på deras sida i den cartesianska striden. När trolldomskommissionen för Stockholm bildades i juni 1676 blev han en av medlemmarna.

Från början intog han en hård attityd och förordade t.o.m. tortyr men ändrade snart uppfattning och började tvivla på de vittnesmål och bekännelser som avgavs. Han medverkade till att förhören inför kommissionen skärptes, så att de inte enbart gick ut på att få fram bevis för häxerier, utan att de också prövade sanningshalten i de anklagelser som framfördes.

Denna nya inriktning av förhören resulterade i att en femtonårig flicka erkände, att hon framfört falska anklagelser mot en namngiven kvinna. Flickan hade av personer i sin omgivning under hot tvingats påstå, att kvinnan fört henne till Blåkulla. Denna första bekännelse av att ha vittnat falskt följdes snart av flera och den härva av inbillningar, lögner, illvilja och förtal som häxerianklagelserna grundade sig på, nystades upp inför kommissionens ledamöter.

I oktober 1676 framlade Hjärne sitt berömda betänkande, där han sammanfattar sina iakttagelser och erfarenheter från förhören. Skriften formar sig till en grundlig analys av häxväsendets orsaker och verkningar. Bl.a. ställer han upp tio punkter med bevis för att sanningen verkligen kommit i dagen. Det naturvetenskapliga synsättet i hans framställning ger den en prägel av klarhet och saklighet.

Det dramatiska händelseförloppet under kommissionens arbete och Hjärnes förklaringar och slutsatser i sitt betänkande innebar en vändpunkt i fråga om häxeriväsendets utveckling i Sverige. Hysterin var nu bruten och anklagelserna för häxeri blev allt ovanligare för att efter en tid nästan helt upphöra.

Viktiga insatser av alla tre

Urban Hjärnes insats har värderats mycket högt av en del forskare. I kortfattade historiska framställningar, t.ex. skolböcker, har hans namn ofta varit det enda, som nämnts i samband med trolldomsraseriets upphörande. Därigenom har han ensam fått äran av att ha stridit för sans och förnuft i denna fråga. Det är exempel på hur hårt koncentrerade översikter kan bli så förenklade, att de ger läsaren felaktiga föreställningar.

I utförligare arbeten kan händelseförloppen skildras mera nyanserat. Så har också skett i uppsatser och böcker om trolldomsväsendet. De skiljer sig visserligen åt i fråga om källtolkningar och värderingar, men gemensamt för dem är att de också omnämner andra personer än Hjärne i samband med kampen mot häxtrons överdrifter. De som då i första hand blir uppmärksammade är givetvis Rosenhane och Brunnerus.

De flesta forskare tycks vara ense om att Rosenhanes votum är ett för sin tid enastående aktstycke. Bertil Sundborg menar t.ex. att det som stridsskrift är en av de djärvaste vår litteratur äger. Han anser också, att Brunnerus och Hjärne egentligen bara upprepar vad Rosenhane redan sagt och gjort. Brunnerus skrifter kan enligt Sundborg karaktäriseras som tyngre och mera tidsbundna versioner av Rosenhanes votum och Hjärnes metoder under sin verksamhet i Stockholmskommissionen skiljer sig inte särskilt från dem Rosenhane tillämpade i Hälsingland.

Man kan då med fog fråga sig varför Rosenhanes insatser i allmänhet blivit så lite uppmärksammade och värderade i jämförelse t.ex. med vad Hjärne åstadkom. Svaret är antagligen, att Rosenhanes verksamhet trots sin geniala utformning ändå fick måttliga kortsiktiga effekter på trolldomsväsendet. Han framträdde vid en tidpunkt då häxskräcken ännu var för stark för att myndigheterna nämnvärt skulle fästa sig vid hans förslag till reformer. Emanuel Linderholm, som även han prisar Rosenhanes votum, säger att han fick tala för döva öron.

Även Brunnerus utlåtande värderas mycket högt av Linderholm. Han säger, att det är präglat av dialektisk skärpa och logisk klarhet och kraft. Han betecknar det som en av 1600-talets viktigaste teologiska skrifter och betonar också dess rättshistoriska och allmänt kulturhistoriska betydelse. Linderholm menar att Brunnerus i lika hög grad som Urban Hjärne bidrog till att häxprocesserna relativt tidigt upphörde i vårt land. Sannolikt tog Hjärne intryck av Brunnerus vars hållning i trolldomsfrågan gjorde det lättare för efterföljaren att framträda med sina tillspetsade satser. Denna uppfattning om Brunnerus som en vägröjare för Hjärne återkommer hos flera författare som skrivit om häxprocesserna.

Hur mycket Brunnerus betydde för Hjärne är givetvis omöjligt att avgöra liksom hur mycket Rosenhane betydde för dem båda. Säkert är emellertid att alla tre gjorde viktiga insatser men att Hjärnes kom i rampljuset på ett helt annat sätt än de andras. Det berodde knappast på att han var skarpsinnigare eller skickligare än Rosenhane och Brunnerus utan snarare på att han råkade framträda i exakt rätt ögonblick, d.v.s. då tiden var mogen för att trolldomsväsendets verkliga beskaffenhet skulle kunna avslöjas.

Ur lokal synpunkt är det intressant, att två av de tre huvudfigurerna i kampen mot oarterna under den dystra häxperioden hade stark anknytning till Hälsingland — Brunnerus var bördig från landskapet och Rosenhane utövade sin verksamhet i trolldomsfrågan där.

KÄLLOR 
Annerstedt, C. : Uppsala universitets historia, II: 1-2. Uppsala 1908-1909
Brun, S. : Hudiksvalls historia, del I. Hudiksvall 1932
Fant, A. M. : Uppsala ärkestifts herdaminne, I-II. Uppsala 1842
Gadelius, B. : Tro och öfvertro i gågna tider, I-II. Stockholm 1912-1913
Holm, R. : Martin Brunnerus. Svenskt biografiskt lexikon, Bd 6. Stockholm 1926
Lindborg, R. : Descartes i Uppsala. Lychnos-bibliotek nr 22. Uppsala 1965
Linderholm, E. : De stora trolldomsprocessernas upplösning i Sverige. Historiskt tidskrift 1913Lindroth, S. : Svensk lärdomshistoria. Stormaktstiden. Stockholm 1975
Lindroth, S. : Urban Hiärne. Svenskt biografiskt lexikon, Bd 19. Stockholm 1973
Lundh, H. : Henrik Curio. Svenskt biografiskt lexikon, Bd 9. Stockholm 1931
Petersson, F. : Svebelius, Olof Jöransson. Svenska män och kvinnor, Bd 7. Stockholm 1954
Sundborg, B. : Gustaf Rosenhane och trolldomsväsendet. Lärdomshistoriska samfundets årsbok Lychnos 1954-1955
Swedberg, J. : Jesper Swedbergs lefwernesbeskrifning. Skrifter utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund 25:1. (utgivare G. Wetterberg) Lund 1941
Westberg, H. : Östanå pappersbruk i Hälsingland, 2:a upplagan. Sundsvall 1966
Wieselgren, O. : Martinus Brunnerus stambok. Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 1923

Källa:
Hälsingerunor 1977
Av Roland Sällström

Avskrift: Viveca Sundberg