Lapp – Dora

Det finns gott om berättelser om Lapp-Dora på internet. En Lapp-Dora kom från Alfta i   Ovanåker, men hon var inte omtalad i Hudiksvall vad vi känner till. Den Lapp-Dora vi berättar om kom från Hög och hette Dorotea Stenlund, född Larsdotter.

I Anders Nilssons bok om Fäbodarna i Forsa och Hög, berättar Fredrik Winblad von Walter (1857-1950), att Lapp-Dora kunde med trefaldighetskällans hälsobringande vatten på Finnsjövallen hela många sjuklingar. (sid 59-60). Troligen var smaken och ryktet om. Finnsjöns hälsokällas helande kraft överlägsen de två hälsokällor som finns i Hög, varav den mindre källan finns i Frölland, i långt ifrån den plats där hon själv bodde.

Den alltid lika kunnige Vanja Persson som även kan det mesta om Högs socken, förklarar att när man började berätta om Lapp-Dora visste man troligen inte hennes rätta efternamn, men man kände till att hennes man lappmannen Per Stenlund bodde i en enslig stuga i Frölland fram till 1891 och att grunden efter huset funnits kvar till nutid då den blev förstörd efter skogsavverkning och markberedning. Det är anledning till att man kallade henne för Dorotea Stenlund, förklarar Vanja.

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.

---

Läs om sockenlappar i Hälsingland på Wikipedia

---

Läs mer på samer.se här finns reportage och viktiga länkar.

---

Lapp-Dora finns omnämnd i boken, Från Delsbo,sid. 27,  av Anna Hjelmström som utkom 1896

---

Rossbäcken, se karta.

---

Läs om samerna i Dellenbygden.

 

Lapp Doras förbannelse över varvet i Hudiksvall

Det fanns inte några invånare i Hudiksvall som blev förvånade när Barnängens fabriker i stan stupade. Det vilade en gammal dödsdom över Tulludden, som området förr kallades. På grund av att där bedrevs skeppsbyggeri i äldre dar, kom området att kallas för Varvet, vilket namn ännu användes. Redan år 1724 hade rådmännen Jonas Drake och Olof Gropman låtit bygga ett skepp i staden, med vilket de företog handelsresor till bl.a. Stockholm. Senare byggdes där många skepp, där det bland namnen fanns ett skepp som hette ”Prins Gustaf Wasa”, som gjorde resor till Lissabon. Så byggdes ”Friheten”, ”Westernorrland”, ”Österbotten”, ”Solen” och ”Norra Hälsingland” med flera. Namn som ”Industria”, ”Rätta Coursen”, ”Solide”, ”Norden”, ”Primus”, ”Fama”, ”Frey”, ”Henriette”, ”Fredrik”, ”John Ericsson”, ”Verias”, ”Valkyrian”, ”Johan Fougt (1869-1894 se ritning)” och lastångaren ”Skellefteå”.

Dessa båtar byggdes av olika personer, men alla stupade på den dödsdom som den trollkunniga lappkäringen Lapp-Dora utslungade. Hon gick ständigt och tiggde och eftersom folk var rädda för henne, begåvades hon med rikliga gåvor. Men en skeppsbyggare på Varvet tröttnade på hennes tiggeri en gång och körde iväg henne. Då utslungade hon den hotelsen, att på den platsen skulle det inte gå att driva någon rörelse. Och det har sett underligt ut. Sedan skeppsbyggnadsfirmorna måste lägga ned sin verksamhet, anlades där en mekanisk verkstad med gjuteri. Så gick den rörelsen på knäna och fabrikslokalerna stod tomma en tid och Lapp-Doras uttalade förbannelse troddes vara glömd. Det startades en textilfabrik med rätt många anställda. År 1911 brann textilfabriken och det uppstod en förlust på 400,000 kronor. En smäll som inte fabriken överlevde. Så startade en person som hette Hedberg, en kemisk fabrik på platsen. Den fabriken kallades för ”Savona”. Den efterträddes av en karamellfabrik. Sedan låg allt öde till dess några personer köpte Edgrens kemiska fabrik i Söderhamn, som en falsk skylt för den verkliga avsikten, och flyttade fabriken till Hudiksvall, där de dödsdömda lokalerna stod lediga.

Det var inte bara Varvet som råkade ut för den svarthåriga Lapp-Dora med sina stickande ögon, utstående kindknotor, smutsgula hy och krokryggiga gestalt. En sjökapten låg med sin båt vid kajen, och som vanligt klev Dora ombord för att tigga. Kaptenen, som var vid dåligt humör den dagen röt:

”Här fås ingenting i dag Dora, så mycket du vet. Laga dig strax iland och håll din syndiga käft, för mej skrämmer du ej med dit trolltyg”.

Då svarade Dora:

”Jag ska gå, men i dag ska er båt stå, där den aldrig stått förut”.

När kaptenen var på väg från kajen, körde han båten på ett grund intill hamnen. Ett grund som han väl kände och styrt förbi det hundratal gånger. det värsta för kaptenen var, att besättningen hörde ordväxlingen med Lapp-Dora
En prästfamilj fick en gång erfara hur det gick då det skar ihop sig med Lapp-Dora.

Prästgården som låg ett stycke från staden, hade fått en ny kokerska som inte kände Dora. En dag kom Dora dit och tiggde mat, och ansåg att hon fått för litet i knytet och gormade över kokerskans snålhet. Då blev kokerskan arg och körde ut Dora. Prästen som hörde oväsendet, kom ut i köket och då fick han höra hur det låg till, tyckte han att Dora skulle vara nöjd med det hon fått. Prästfamiljen skulle efter parhästar resa bort på eftermiddagen på ett kalas. Då hotade Lapp-Dora prästen med att säga, att under denna resa skulle de få gå halva vägen. Prästen log och sedan glömde han Doras prat. Men kommen halvvägs, stannade hästarna och vägrade röra sig. Det verkade som om de såg något framför sig. De fick ta ifrån skaklarna och vända trillan för hand, spänna för hästarna och åka hem. Hästarna nästan skenade hemåt liksom om det varit något i hovarna på dem.

Prästen var rätt tagen innan han och sällskapet kom fram till bjudningsgården.

Det var således inte att undra på att statsfruarna var rädda för Dora och offrade stora gåvor på henne för att inte komma i onåd. Barnen var så rädda för henne, att de sprang och gömde sig då hon kom.

Men möjligen var den leda trollkäringens dödsdom över Varvet i Hudiksvall tidsbestämd, ty den nuvarande industrin, Sundins skidfabrik, bara går framåt år för år. Nu kände han inte till varken historien om Lapp-Dora eller hennes spådom, innan jag berättade det för honom. Då sade han:

”Nu skrämmer du mig”.

När konsul Eric Sundin 1936 grundade sin industri på Varvet, hade han fått många varningar: Lapp-Dora hade ju förbannat all verksamhet på Varvet för en femtio, sextio år framåt! Det var ju den gången, hon blev definitivt förgrymmad på Fougten. Blev det inte slut på skeppsbyggeriet kanske! Och inte klarade sig Hudiksvalls Mekaniska verkstad med sina ångslupsbyggen så värst länge. Textilfabriken gick åt fanders. Och vad blev det av Barnängens och Electro Alkali!

INTE RÄDD
Men Sundin var inte rädd för Lapp-Doras vredes testamente och log förtröstansfullt:

— Jag har alltid kommit bra sams med gamla tanter.

Vid en festlighet i Sundins företag sportutställningsåret 1943 yttrade förste rådmannen Georg von Post, vilken slutligen upprätthöll tjänsten efter borgmästare Hadar Rissler och därmed blev stadens siste litterata borgmästare, att tiden för Lapp-Doras förbannelse tydligen var förlupen. Och utvecklingen av Sundins Fabrikers AB med sin interkontinentala verksamhet besannar rådmannaorden.

Fougt hade besvärligt med Lapp-Dora mest som oftast. Hon var fasligt begiven på sprit. Nu höll Fougt vid varje stapelavlöpning en prima fest för alla varvsanställda och en hel del annat gott folk i vår stad. Färdig att löpa av slipen vilade en skuta — nytjärad och blank på sin glidbädd. Så kom Lapp-Dora upp till Fougten och ville ha brännvin!

— Nä, du får inget, för du blir så bråkig, när du får sprit i kroppen, menade Fougten.

— Får inte jag nå sprit, får du inte skutan i sjön idag, hotade Lapp-Dora.

Och kan ni tänka er! Order för stapelavlöpning gavs. Och upprepades. Men skutan rörde sig icke.

Lapp-Dora efterskickades. Fick brännvin. Gick ner till bädden, klappade skrovet och bjöd: — Ge dej åv, svartracka!

Och snart neg skutan så vackert i vattnet vid Brobänken.

Källa:
Skriften ”Upplevelser under 10-årsperioden 1910 – 1920”, sid 20-22.
Av Ossian Friberg. Bollnäs i mars 1968.
Folkrörelsens arkiv. Arkiv Gävleborg
Avskrift: Viveca Sundberg

 

 

”Strax före jul 1858 gjordes en allmän efterlysning av Lapp-Dora, vilket vi kan läsa om i Stockholms Dagblads kungörelse:

Sockenlappen Per Stenlunds i Högs socken af Gefleborgs Län hustru Dorothea Stenlund, 57 år gammal och kort till wäxten.

Denna efterlysning verkar inte ha gett någon omedelbar verkan, för den 29 december var efterlysningen införd igen i samma tidning. Vi vet att Lapp-Dora så småningom kom till rätta men vi vet inte när och inte heller var hon höll hus under sin bortovaro. Kanske tog hon jobb på något fartyg som seglade iväg? Att Dora var mycket förtjust i alkoholhaltiga drycker är inte heller någon hemlighet.”

Källa: Högsfåret 2018, där mycket mer finns att läsa om Lapp-Dora.

---

1882 förliste barken Hudiksvall som var byggd av Fougt 1864. Se Fartygsmodell.

---

 

Tidningsklipp från,  California Digital Newspaper Collection, den 1 juni 1889

 

LAPP-DORA

av Sigre Kajsa 30/6 1942 (troligen Hudiksvalls Tidning)
Avskrift: Viveca Sundberg

Varje vinter för många år sedan sågs en lappgumma vandra runt socknarna i norra Hälsingland dragande en kälke efter sig. Hon var liten och tunn, hade rinnande röda ögon och kattlika, smygande rörelser. På den tiden vandrade lapparna land och rike runt. Många återkom varje år till samma platser, andra sökte sig nya ställen, för att när våren kom återvända hem till fjällen i Lappland och sina renar. Många av dem tog man mot med välkomnande ord när de räckte fram sina påsar för att få några nävar mjöl eller gryn. Andra såg man med oblida ögon, men man vågade inte annat än ge dem det begärda, i annat fall kunde de göra ont mot en, antingen mot någon av familjens medlemmar eller mot djuren i ladugården. De ansågs äga en övernaturlig makt, som de kunde bruka antingen till ont eller gott. Helst ville man vara deras vänner, så kanske man kunde få deras hjälp att hämnas någon oförrätt eller kunde de med sin förmågasäga var han skulle söka en förlorad sak o.s.v.

Lapp-Dora hörde till dem man mest var rädd för, hon fick begära nästan vad hon ville så fick hon det. Hon fick ofta brännvin i gårdarna, hon blev då pratsam och glad. Var det någon som nekade henne det begärda eller gjorde spe av henne och hennes kälke dröjde det inte länge förrän denne på det ena eller andra sättet fick känna detta.

Historierna om Lapp-Doras trollkonster berättar man ännu idag. Hon ställde ofta sin färd mot Hudiksvall. Där fanns det affärer och godare saker än i bondgårdarna.

En gång hände det att hon besökte en affär där man nyligen fått ett nytt handelsbiträde, som inte kände igen eller hade hört talas om Dora. Han tog resolut och sparkade ut henne, när hon kom och tiggde. Men det skulle han inte ha gjort, han fick en sådan värk i foten att han inte kunde gå. När han berättade vad han gjort förstod man att det var Lapp-Dora som trollat på honom. Han fick lov att kalla på henne och be om förlåtelse, innan han blev bra i foten.

En gång var det ett par bodbetjänter som stod i dörren till affären och gjorde narr av Dora, som gick och drog sin kälke på ”baran”. Det var i snösmältningen och snön höll på att försvinna från stadens gator. Detta fingo de ångra för om en stund gingo de framför Doras kälke och drog den, medan Dora själv åkte och smackade och körde, som om hon haft hästar framför sitt ekipage. Under folkets jubel fingo betjänterna traska gata upp och gata ner dragande Dora. Inte förrän det blev kväll fingo de gå hem men då skrattade de inte längre. Dora kunde begära vad hon ville av dem.

Det hade byggts en finare båt på varvet i Hudiksvall och nu var dagen kommen att den skulle sjösättas. Det skulle bli alldeles vådligt högtidligt och många förnäma herrar voro inbjudna att övervara högtidligheterna. Det skulle även bli stor middag hos någon av stadens pampar. Dora som för tillfället fanns i staden och hade hört allt detta berättas ställde nu sina steg till ”kalasgården” för att få något med. Det första hon begärde var brännvin men hon blev nekad. Då befallde hon uppasserskan att gå och fråga sitt herrskap. Men de hade inte tid med Dora, de hade annat att tänka på nu. När Dora gick sade hon, att nu skulle de få sitta där de satt. När timmen kom för båtens sjösättning och man väntade att den skulle glida ut i vattnet, stod den där den stod, man smetade såpa under den och försökte på alla sätt få den att glida ut, men det lyckades inte. Då förstodo de att det var Lapp-Doras verk. De skickade iväg en av varvsarbetarna för att hämta henne, men han återkom med det beskedet, att någon av de höga herrarna själv fick komma dit och hämta henne. Det var då ingen annan råd än göra som hon sagt. En av herrarna gick för att hämta henne till kalasgården där hon bjöds på mat och brännvin. Om en stund gled båten ut i vattnet och herrarna kunde också gå in och njuta av den fina middagen.

Det berättas om en länsman i en av grannsocknarna, att han skulle vara mycket fin och förnäm av sig. Så märkvärdigt fint var han inte född. Hans föräldrar voro hederliga jordbrukare fast deras pojke fick gå i skola i staden och detta steg honom åt huvudet.

Han brukade alltid ha en eau-de-cologne-flaska stående bredvid sig. När det kom några bönder in på kontoret brukade han stänka runt rummet, han påstod att det luktade gödsel av dem och det tålde han icke utan han blev sjuk. En dag kom lapp-Dora dragande på sin kälke och klev på in till länsman. Men hon hann inte fram med sitt ärende förrän länsman röt åt henne att hon inte fick gå och dra sin kälke och tigga. Då blev Dora arg. Hon sade att om hon inte fick dra sin kälke så skulle han få dra den i stället. Dagen därpå sågs länsman efter vägen dragande en kälke. Efter några år blev han virrig och därför avsatt från sin tjänst. Antagligen tänkte han för mycket på spådomen. Han blev bitter och elak samt fick både frysa och svälta innan han dog.

Det rustades till ”storbröllop” i Hudiksvall, det var hos en rik familj och allt skulle vara ståtligt och fint. Det hade dukats ett fint bröllopsbord med krokan och allt. Man väntade nu bara på att brudparet skulle komma från kyrkan. Så kom Dora, hon vädrade brännvin och god mat, men det var ingen som hade tid att prata med henne, man knappast såg henne. Då blev Dora arg och gick därifrån. Så småningom kommer brudpar och gäster från kyrkan och skall just sätta sig till bords då bordet ramlar ihop och all bröllopsmat ramlar i golvet. Det värsta av allt var att den ståtlige krokanen gick i småbitar. Det betydde olycka.

En dag styrde Dora sina steg till en prästgård. Där hade de en hund, som skällde på Dora, när hon kom. När hon kommer in till prästen säger hon att hunden bitit henne. Prästen bryr sig inte vidare om vad hon pratar utan han skämtar med henne och säger att det var väl en lus som bet.

Då svarade Dora:
”Vänta du, du skall allt få för lus”.

Dagen därpå var prästen så full av lus så man måste sopa av honom dem med en kvast

 

Lapp-Doras påle anträffad

Gruvfyndigheterna i Gnarp, som en gång för länge sedan bearbetades men som tydligen lämnade ringa lön för mödan, att döma av att brytningen ganska snart avstannade lära från början ha utpekats av den i hela norra Hälsingland bekanta ”Lapp- Dora”. Den gamla ”trollkunniga” finnkäringen begärde emellertid förtjänsten hälften av alla inkomster från den utpekade gruvan, vilket gruvägarna vägrade betala. Gumman blev till slut utkastad, och då lär hon ha sagt, att det aldrig skulle bli något varken Gnarps masugn eller den nyupptäckta gruvan, förrän man upptäckte en påle, som hon stuckit ned i Ledskogsmyren, eller den ruttnade ned.

Nu kommer det sensationella budskapet, att pålen är påträffad. Men nu har det inte blivit en påle, utan ”Lapp – Doras trollstav”, som legat gömd i myren under alla dessa år. Den som anträffade trollstaven, är en flicka i Byn vid namn Dahlström. En medarbetare till Sundsv. T. Berättar härom:

Flickan befann sig tillsammans med en av sina flickkamrater i närheten av Ledskogsmyren en dag förliden sommar och de ämnade sig bort till andra sidan av myren. Utan att de egentligen visste varför, övergåvo de sin första tanke att gå omkring myren och började hoppa från tuva till tuva rakt ut över sankmarken. Därvid stötte hennes fot mot ett fast föremål i en av tuvorna midt ute i myren, och hon böjde sig ned spontant och undersökte vad det var hon stigit på. Hon fann därvid ena ändan av en träpåk strax under mossan i tuvan, hon tyckte att den hade en egendomlig form, som gjorde henne nyfiken. Hon började draga i densamma och den följde med upp ur dyn, och där stod hon med en meterlång träpåk i händerna, som hade formen av en stor lappkniv. Det slog henne att den egendomliga träpåken var alldeles frisk samt fint arbetad fast den påträffats där i gyttjan och därför tog hon sitt fynd med sig, då hon hoppade vidare på tuvorna över myren, och då hon kom på torr mark igen gömde hon föremålet vid foten av en gran. Där ligger den ännu kvar.

Då nu de gamla historierna om Lapp-Dora senare kommo på tal, så erinrades flickan ifråga sig sin upptäckt på Ledskogsmyren, och hon tar för givet, att det var ”Lapp-Doras trollstav” som hon träffade på och drog upp.

Att många människor i Gnarp, som äro behäftade av den farliga gruvfebern, ta emot dessa uppgifter med glädje, kan man förstå. Men nog verkar det hela ganska fantastiskt, om den intressanta käppen ännu en gång anträffas under granen, kanske dess märkvärdighet blir åtskilligt reducerad. I alla händelser är det ju synd, att en sådan dyrgrip skall ligga på en så osäker plats. Sedan käppen fått rang, heder och värdighet av trollstav, skulle det vara intressant att få undersöka den närmare. Vi föreslå därför, att vederbörande Gnarps-bor utrusta en expedition för att hämta den ur skogarnas dunkel.

Den här uppgiften har vi fått från Leif Andersson som vet mycket om lapparna i Hälsingland. Han har fått den här skriften från Hälsinglands museum i Hudiksvall

 

 

Vandringslappar

Av Vanja Persson
Högs-Fåret 2018

Renarna komma tidigt i år. Lappen Torkel Nilsson från Hotagen i Jämtland, känd sedan föregående år, är nu på väg nedåt Hälsingland med sin renhjord och väntas anlända till Bjuråker dagarna före jul. Nu liksom tidigare år torde Nilsson stanna en längre tid i Västansjö då renarna i Västansjöberget och trakten däromkring torde ha tillgång på lämplig föda.
Under en följd av år på 1920 – talet passerade vandringslappar Västansjö. På vårvintern när de var på väg ner mot kusten brukade samerna slå läger här med sin renhjord. Sin kåta brukade lapparna bygga ovanför gästgiveriet medan renarna gick och betade på åkrarna. Det här väckte alltid uppståndelse hos ortsbefolkningen som kom för att titta och knäppa kort. Det hände också att barn fick prova på att åka pulka efter ren.

De lappar som efter den tiden vistats i Hög har varit på genomresa och uppehållit sig här bara en kortare tid. Arvid Lindberg i Frölland har berättat att han minns från sin tidiga barndom på 1920-talet att det vintertid kommit lappar till hans hem och tiggt havre.

”Den bekante Lappmannen Ante” som han själv skriver i tidningsnotiserna, inbjöd i början av 1900-talet, allmänheten till förevisning. I Hög skedde det på postiljon Lindbergs f d täkt vid Hedevägen. Förutom att få titta på alla renar så var det uppvisning av åkning i ackja eller på skidor efter ren. Inträdet kostade 25 öre. Alla hälsades välkomna i annonsen, men hundar fick ej medtagas!

För ca 10 år sedan kom ungefär 1.000 renar för att vistas på Hornslandet under vintern. Den transporten skedde med lastbilar och gick mycket snabbare än transporten till fots. Då renarna skulle samlas in på våren för återfärd till sitt fjäll i nordvästra Jämtland så var det inte alla som kom med. Strörenar kunde efteråt uppmärksammas lite varstans på Hornslandet och mycket förvånade stadsbor fick även se någon förirrad ren i Hudiksvalls centrum. Men nu är det länge sedan det hördes någon rapport om renar som varit synliga i vår kommun.

Västansjö i Bjuråker 1926

Läs om: Minnen från 1870-talets Hudiksvall

 

 

SKÅL – LÅTEN

En spelmanshistoria på gammalt Forssamål

Hudiksvalls Tidningen den 6 mars 1934
Avskrift: Åke Nätterö

Den kände författaren och hälsingediktaren Fredrik Winblad von Walter har från sitt undangömda skogshem bland Järvsöbergen sänt oss en högst originell spelmanshistoria på landsmål, benämnd Skål-låten. Därtill har han fogat följande inledning, med några personligt präglade förklaringar över tid och rum där händelsen ”utspelades”, samt över tillkomsten av manuskriptet.

Den händelse, som i följande spelmanshistoria är upptecknad på gammalt Forssa-mål passerade någon gång på 1860-talet

Mina föräldrar voro bosatta i Forssa, och min duktiga moder brukade klä brudar. Hon var med på här omtalade bröllop, då skål-låten höll på att misslyckas, men då genom Lapp-Doras mellankomst den farliga situationen räddades. Någon tid efter della händelse kom en nyckelharpospelare vid namn Hjort vägen fram över Hamre och stannade en tid hos oss. Han var en avsigkommen studios som livnärde sig på sitt harpospel och förövrigt en mästare uti att berätta historier.

I Hamre sammanträffade Hjort med Hedsta-lappen, en infödd forssabo med något av samma kynne, och dessa två landsvägens vandringsmän upptecknade på Forssa-mål historien om skål-låten. Själva ”låten” har många versioner och har spelats av flera storspelmän i provinsen, den finns ännu i god uppteckning hos en känd fiolspelare i Forssa, som mästerligt spelar den på äkta gammalt manér.

Om historiens senare del fått en något djärv folkhumor till hjälp, så få vi skriva det på de båda författarnas glada humör och sprudlande fantasi. De äro båda för länge sedan gångna ur tiden.

Forssa-mål
Nisse på skojen var en orimeli braan bonne, men han hadde si svaga sia han å, måvätta, te villa betya bra mytje når han tog ti en fäjol. Nö for`n te Stöckhölm Nisse dänne mä e fuggellass, å nog sir ni, karn köfte säg på dä en fyrahånnra reksdalers fäjjol. Når bonn köm hem te Forssa varst föltje stöss, för maken till fäjjol hade int fånnes fårre i såckna, måvetta, å hä sätte högfäla varre å varre i Nisse på skojen. Snarast våga int e människa säga nöran atèn, allt för fäjjolen dänne.

Sö kömèn köranes ti grannåka fårbi Lånn ena dag, å hä hittas på dä en ”tåssgåbbe” stod sia ve vejen å ärna åke mä Nisse. ”Häv dä fùre väjjen, stråntgåbbe, vråla Nisse, å han hade ohisjeli te månlju, måvätta. Gåbbstackarn stöla raväg på huge i ditje fårstår ni, men söm han köm på fåtterna igen hov han f`ur säg: ”Jö ska allt pona däg Nisse, köm ihög hä”.-

Hä varst storbrölopp nö i såckna trast ätter Nisses körninga dänne, å Nisse hade voon te bli böen, han gette fäl dra upp låtane han på fyrhånnrareksdalersfäjjolen måvätta. Följte såt på sine plasser, prästen bremä brua å stråntgåbben på dalkarsännan la`mä två ytramässkärrar. Nisse köm å ställte säg innanför dörra. Allöhop steg upp å tog sine glas, för nöne vänta döm på skål-låten för då är han söm är sjölvaste hjarsta ti bröllesgången – Jussöm skål-låten ljuda, så blir bräloppen å helesta äktenskape.

Nisse hade fäjjoln på mäjjo, å hallt`i mitt på ströken å så börja hä låta ohyeli – jussöm Uven. Hä pep å hä knep –
Sö säger`n Pälmgren, hä var nyklåvkarn vånnn, ”stäm kvynten bätter Nisse, sö blir han vonstligare”. Nisse te skruva på kvynten, men nö gav alten ätter, å rätta`n te alten så flög båe grovsträngarna å gåle – å stalle dit i spissen. – Hä var strpngåbben dänn söm raväg hade förjorst fäjjoln för Nisse.
Hör at nö får ni höra!
I farsta stog Jonke i Trågstam ä en fyradalersfäjjol å bremä Jonke stod Lapp-Dora. Hä var meninga dä Jonke skulle spela för ”knutran”, men nö arna Dora ställa sö döm skulle få e riktiga skål-låt på storbröllopen hänne. Nisse köm raväg ut på gåln han mä skröttfäjjoln sin, men Jonke söm e skött stog innanför döra där Nisse stått fårre. Hör hä geck tell begrep ingan t`åv bröllesföltje, – Jonke sätta fäjjoln unner hako å hållte ströken rejält, så sän han rässom mållra å krumelura e varva överst på basen slänjde han sta nävenprässis söm han täntje mä lillfyngre kömma för ännan på grypbräjje. Å Forssasåcknens skål-låt köm så innerligen vackerst å klingane rent ljommane från fäjjoln, söm varsken de gamle häll onge hade hörst nöran slikan skål-låt fårrer.

– När Jonke hade sluta geck gammelgoffarn raväg från bolè å tog en i hanna. ”Å tack ska du ha Jonke för dö spela så snällt, jö har int vätta då såckna åger en slikan storspelman”, – Jonke böcka han å köm forst ut gönnöm döra. Dänne stod Lapp-Dora i farsta. ”Ni ska ha hjartans tack, Dora, för hä var ni å int jö söm spela”, sa`n å tog`na i hanna, – Jaha – Si hä var sö, att när Lapp–Dora växla öm spelkarrarne sö Jonke köm in, sända homånn dit`inytjelhöle bakaför ryjjen på`n å styrstam ä allihop så låten varst räkten å fäjjoln varst starskare än om hä hade väre en slikan för tusen reksdaler.

Hör at nö fölk voj ö säger: Hedesta elänne mä Nisse köm sä t`åv då hä var nåre gaphalsar från annersia såckna söm brua, mä ho var jänta, int hade extemera nö vidare, å nöne hade döm, tinja gåbben på dalkarlsännan te förgörta fäjjoln sö Skål-låten skull törska in. Stråntgåbban va rent höga på hä han, ätter dä Nisse hade stöla`n i ditje måvätta. – Men hä sa månge, att hade Lapp-Dora vönne fram e stånn fårre så hade Nisse spela söm en kar han, öm hä å hade såtitie stråntgåbbar på dalkarlsännan.

– För Lapp-Dora ho kunne ho.
Sän varst Forssa-skållåten varre sö omtala snarast sagt kringom hela väla. – Å så sportes`e änna te Kalle-kojen på Stockholms slott.

Konjen varst rent omytjene höga på te kömma at spellåtand änne. Hä getta fäl högsten på spelskala, (Dåvarande violinprofessorn vid Musikaliska akademin) våtra åv – mena konjen -, han som hade krafsa hop alle låtar söm fanns på jola, å nö var`n på treje mila bortstom å sopa at sä nä ”höffser” dänne å. – Men Skål-låen hade`n int fånne.

”Dö getta frästa på te lära dä`n”, sa konjen, ”döm säger dä han är omöjeli te ta ut, å nu å Lapp-Dora borste å Nisse å borste, å Trågsta-Jonke har laggt unna fäjjolane.

Sä häntesè ena afta att hä köm en gåbbe åkanes i trylla te kaftensboställe dänne Rolfsta. Majorn stog ute på gårsplan å komdera två sålldater söm arbeta mä sten te en källare. – Jonke i Tomta körste fram sten å värsje. Spelgåbben steg på in i storråmme å majorsfrun sätte fram drikskanna å bö`n vära så go. – Å nö köm-en fram mä ärene. Kärn pjåla ä dä han hade rest gönnöm hela såckna å inte träffa e jön söm kunna dra upp Skål-låten därinne.

”Vär int brydd för hä”, sa majorn, Skål-låten har vi hänne på täkta”, å dämme peka`n på Jonke i Tomta, ”han kan låten söm e katjesstytje å han sjongern sju gånjer för varst lass han körer, å ena gång når han selar åv å på. Hä ska bi klarst raväg, bare jö får ti Jonke”.

Majorn ut på gål`n te sollaterne n:o 3 Sjödin å n:o 10 Lif, å reà öpp nålit mä saka. – Döm skulle ta e långa gruva lina, söm döm hade te dra upp säà på storhäsja, å fästa ena ännan ve en säkran stenstolpe, å anneränna skålle slänjas över tatje å binnas på annersia i hagen.

Sjödin bann ännan kringom stölpan orimli säkerst å sän han slängt annerännan över tatje bann Lif repe rånt hagan. Hä var på ystännan hä, men på västännan getta döm sätta ihop två starka kjöder sa döm feck e  kjöderygla på var ända. ”Nöne”, sa majorn, ”slänjer Sjödin ena ännan tåv kjödre tvars oppom tatje på västerännan. Sjödin går på sörsia å Lifen på nörsia å når jö kömmer ut å vinkar mä tumen at er sö höller ni ti allt mä  ni örsker”. – Int nå-dera tåv sollaterna visste va hä skulle betya, men att hä var nå marskvardigt i  görninga hä förstod döm når majorn å Jonke böen på e riktiga traktering å så säger majorn å Jonke talas ve bakaför häbbre, å döm såg Jonke följa mä in i  storråmme där spelgåbbarn såt. Te börjans varst nö bå gåbben å Jonke böen på e riktiga traktering å så säger majorn te spelkarn dänne:

”Nön sätter ni er te`ress mä fäjjoln dänne, å på de här sia bole sätter jö mäg mä penna å papèr. Jonke i Tomta ska stå för ännan på bole å sjonga Forssa-skål-låten. Alle vät dä jö är en hårrabas te lantmätare. Nö spelar högsten ätter söm Jonke sjonger, å jö ritar ut alle krokarna på låten så här blir ena rektiga karsta påen”.

”Präsis sånan” sa spelgåbben. Men Nog fåndera`n,
Majorn geck ut å vinka mä tummen, sån sätta han säg å sa:

”K ö r” Hä varst sjongning nön dar Rollsta, ska ni vätta. Jonke rörste nålit på månn för te ta ton, men ättersöm han släppte på månnlju`varst hä varre ä varre för Sjödin å Lif te hölla ti kjödre. Sjödin vog fjorsta pånn å fyre marsk, men på halve låten stod döm på tårna å når skål-låten var sången å majorn köm ut låg Sjödin på backarn kölblå i syna tåv då han hade höllt i, mea Lifen sparska mä fåtterna ugaför fånstre. Si Lifen var nåre marsk lättare än Sjödin å dämä varsté sånan cvonslit mä karn måvätta.

”Jaha”, sa majorn, ”nö äre sånget. – Köm in nö karrar, för nön har spelgåbben dräje upp låten på fäjjoln å jö har satt`n på karsta, nön getta vi höra öm hä är räktit”.

Knäktarne gette in döm i storsalen, spegåbben drog upp låten å Jonke i Tomta sae: ”Nön hörer ni hör Forssa-skål-låten ska skötas. Han ska gå ätter väjjen å ätter kärrspöre, int höppa över hagan, ränna på täktan å in i skojen inna han kömmer tebaks på väjjen igjan”.

”Rätt, rätt” sa majorn å lika tåcke sa spelgåbben, – Hä fårstog knäkttarne döm å.

Vill ni väta mer, så varstè e dånnrane kalas ätterpå för bå knäktar å musikanter, hä räckte halva natta å litet tell. Säne har månge fäjjolister frästa spela skål-låten dänne, men blir hä int ätter majorns karsta sö är hä fåsk!

---

 Henrik August Simon Fredrik Winblad von Walter, född i Hamre Strömvägen 24 i Forsa den 5/1 1857. Död i Delsbo 30/5 1950.

---

Personuppgifter:
Skeppsbyggmästaren i Hudiksvall. Johan Henrik Fougt (1815—1896).

---

Länk till: Redare i Hudiksvall.

 

Vanja Persson skrev följande intressanta artikel i Högs-Fåren 2018
Avskrift: Åke Nätterö

Sockenlappar m. m. 

Våra gamla kyrkböcker är en säker källa som dokumenterar att det funnits många lappar, eller samer som de numer kallas, i våra trakter. Bland den äldre befolkningen lever också fortfarande några muntliga berättelser om de sista sockenlapparna och om de samer som kom på tillfälliga besök med sina renhjordar så sent som en bit in på 1900-talet.

Området vid Medskog var tidigt ett område för samiska boplatser. Där går gränserna för de tre socknarna Forsa, Hög och Hälsingtuna samman och det var långt till närmast boende ”svenskar”. Många platser har fortfarande namn som tyder på förekomst av lappar i området. Nordväst om Medskog ligger vallen Fjällmyra och där finns en plats kallad Lapp-le, dvs en ”grind” som avgränsar lapparnas och böndernas marker. I Gåcksäter, på södra sidan om Högklitt finns en källa som kallas Lapp-källa och en annan källa med samma namn finns lite längre söderut, strax bortom sockengränsen i Hedsta, Forsa. Öster om Tannavallen finns ett berg som heter Lappberget.

Redan på 1600-talet var det flertalet samiska familjer som uppehöll sig i socknarna häromkring. De flyttade ofta mellan de olika socknarna så det var inte så lätt för myndigheterna att ha samma kontroll på dem som de mer fast boende.

I mitten av 1600-talet gav landshövding Ivar Nilsson befallning till länsmännen att driva lapparna ur Hälsingland. Likadant gjordes i övriga landskap där lappar uppehöll sig. Det blev också förbjudet att hysa lappar på sina marker. Många samer drevs iväg till de nordliga fjälltrakterna och det var sällan som de blev väl mottagna av de samer som redan vistades där. Många av de fast boende i Mellansverige ville inte heller bli av med alla lappar då det var ett stort handelsutbyte dem emellan – både av varor och tjänster.

Fördrivningen av lappar pågick med varierande intensitet fram till 1800-talet. För att kunna nyttja fördelarna med lapparnas tjänster förordades i början av 1700-talet att varje socken fick mantalsskriva och försvara en lappfamilj. För den som blev utsedd till sockenlapp blev då en möjlighet att få stanna i sin hemtrakt men med en lång rad villkor att utföra ganska otrevliga sysslor i socknen.

Samer fortsatte ändå att vistas på sina invanda ställen och 1790 kom en bestämmelse om tvångsbofasthet. Det drev så småningom bort stordelen av samerna. Förutom den allmänna fördrivningen av samer från Mellansverige så var religionen ett stort problem. De kringvandrande samerna gick ofta till närmaste kyrka för att få sina barn döpta och de döda begravna. Men samerna som folkgrupp kallades hedningar och deras kulturella saker som trummor och andra för samerna betydelsefulla föremål beslagtogs och brändes upp.

Socknarna runt Dellensjöarna och upp till Bergsjö och Gnarp, hade flyttsamer som inhyses långt före andra socknar i kustlandskapen. Gamla och sjuka samer togs omhand på samma sätt som övriga fattighjon och fick ingå i rotegången.

Barnadödligheten var stor på den tiden och bland samerna ser det absolut inte bättre ut. I Bjuråkers dödbok hittar vi dock en man som levde ett ovanligt långt liv:

Lappmannen Clemens Olofsson föddes 1669 uti Umeå lappmark. Var 4 år skattelapp i Norge. Kom sedan till Sverige åter och blev tiggarlapp. Han var gift två gånger och hade med dessa makar 16 barn. Hans åldriga liv slutade med att han den 21 juni 1768 bränt sig till döds, då elden, förmodligen av våda, antänt kojan som brunnit ned. Han levde 99 år och begravdes den 26 juni.

Efter denna mer allmänna återblick, tar vi en närmare titt på lapparna runt Hög. Den siste sockenlappen i Hög var Per Stenlund. Han föddes 1821 i Stene i Järvsö, där hans far Mats Stenlund var sockenlapp. Mats var gift två gånger och fick många barn, dock några som avled i späd ålder. Barnen fick efternamnet Stenlund och vi kan se dem omskrivna på flertalet ställen i vårt landskap.

Nu blir det Per Stenlunds hustru Dorothea Larsdotter, född 1801 i Västerrå, Hälsingtuna, som kommer att bli långt mer känd i de muntliga berättelserna där hon allmänt går under namnet Lapp-Dora. Dora drabbades av smittkoppor i unga år men överlevde sjukdomen. Hon fick ett mycket ärrigt ansikte men behövde inte sedan vaccinera sig mot smittkoppor eftersom sjukdomen gjorde henne immun.

Dorothea och Per gifte sig 1841 då Per var 20 år och Dorothea 40 år. De första åren bodde de i Järvsö i Pers föräldrahem och Per skrivs som lösdrivare. År 1845 flyttar paret till Frölland i Hög, där Per skrivs som sockenlapp. Makarna verkar inte ha fått några barn, åtminstone inga överlevande. Vägen till deras lilla anspråkslösa bostad i skogen i nordvästra delen av socknen kallas Lappvägen.

På en sockenlapps att-göra-lista finns bl. a. slakta hästar och flå hundar. För att kunna försörja sig så var det ofta diverse hantverk som lapparna utförde. För Per Stenlunds del var det främst tillverkning av korgar som han gjorde av rötter. Korgarna gick han sedan och sålde i byarna. Med stor sannolikhet är det sockenlappen Per Stenlund som gjort korgarna som används på fotot på nedan.

Lapp-Dora bidrog till hushållet främst genom att gå och tigga. Hon påstods besitta trolldomskonster, så de flesta vågade inte annat än ge henne det hon begärde.  En av berättelserna som fortfarande lever i folkmun är när Dora med sällskap besökte prästgården i Forsa för att tigga mat. Besökarna blev avvisade och kallades ”lushundar”. Lapp-Dora kontrade då med att ”dom skulle få se på lushundar” i prästgården. Inom kort fick hela prästfamiljen huvudlöss. Den berättelsen hade Karin Nilsson i Baldra hört av sin farmor.

Sven Larsson i Hällsäter berättade att Lapp-Dora hade arbete på en båt i Hudiksvall. Det var vanligt att kvinnor på den tiden hjälpte till med lättare stuveriarbeten. När båten skulle avgå och det var dags för avlöning fick hon ingen lön. Lapp-Dora ”läste” då över båten som inte kunde komma iväg. Först sedan hon hämtats tillbaka, och sannolikt även fått sin lön, upphävde hon trolldomen och fartyget kunde avgå från hamn.

Ett flertal liknande berättelser finns om Lapp-Dora, där hon blivit hånad eller orättvist behandlad, och därmed betalat tillbaka med diverse obehagliga trollkonster.

Strax före jul 1858 gjordes en allmän efterlysning av Lapp-Dora, vilket vi kan läsa om i Stockholms Dagblads kungörelse:

Sockenlappen Per Stenlunds i Högs socken av Gäfleborgs län hustru Dorothea Stenlund, 57 år gammal och kort till wäxten.   

Denna efterlysning verkar inte ha gett någon omedelbar verkan, för den 29 december var samma efterlysning införd igen i samma tidning. Vi vet att Lapp-Dora så småningom kom tillrätta men vi vet inte när och inte heller var hon höll hus under sin bortovaro. Kanske tog hon jobb på något fartyg som seglade iväg? Att Dora var mycket förtjust i alkoholhaltiga drycker är inte heller någon hemlighet.

Alkohol var det troligtvis med i bilden också då Per Stenlunds yngre bror Mathias Stenlund var i Ljusdal och anhölls efter ”bruk av livsfarligt vapen”. Han blev då av länsman Pira insänd till häktet i Gävle för att invänta rannsakning vid Ljusdals Häradsrätt.  Detta skedde i juli 1856 och Mathias var då 34 år gammal. I fångförteckningen för tillfället får vi bara beskrivning av hur han såg ut: Liten till växten, rundlagt koppärrigt ansikte, samt hår och ögon bruna.

Nio år senare, den 31 oktober 1865 hittar vi samme Mathias Stenlund i Hudiksvall. Han omnämns där i ett protokoll från Hudiksvalls Fattigvårdsnämnd som hade sitt möte i Fattighuset. Beslutsfattarna var Herr Fabrikör Frisk, tillika ordförande samt Herrar Fredin, Söderqvist, Florèn, Berg, Ekman och Näsberg.

 Lappmannen Mathias Stenlund företrädde och anmälde att lappflickan Margreta Olofsdotter från Bjuråker helt hastigt härstädes avlidet samt begärde hjälp av Fattigvården till henne begravning, men sedan det blivit upplyst, att hennes död timat inom Tuna sockens område, hänvisades han att för erhållande av behövlig hjälp, vända sig till Tuna sockens Fattigvård.

Per Stenlunds två år yngre bror, Nils Stenlund som var bosatt i Uvås, Järvsö, befann sig med sin unga familj i Högs socken i augusti 1850

Om han hälsade på sin bror eller om han hade något annat ärende i socknen vet vi inte. Men kyrkboken omtalar att Nils hustru Magdalena Larsdotter som var 27år gammal dog av lungsot och blev begraven här.

Hösten 1874 drabbades Lapp-Dora av den svåra Rödsoten och hon avled i sitt hem i Frölland den 11 oktober i en ålder av nära 73 år. Hennes 20 år yngre make Per, levde kvar som sockenlapp i Frölland till den 6 maj 1891 då han dog av bröstinflammation. Han var då nyligen 70 år fyllda.

Bilden med potatiskorgar som troligen blivit tillverkade av lappmannen Per Stenlund. Platsen är strax söder om Lindbergs i Frölland. Bilden togs 1918 eller tidigare. Känner du igen någon vill Vanja och vi gärna få veta det.

---

Alla som vet något om Högs sockens historia vet också att Dorotea Stenlund är den omtalade Lapp-Dora. Att hennes rätta namn var Dorotea Larsdotter är kanske mindre känt. När hon levde bar alla kvinnor sitt eget efternamn hela livet. Namngemenskap vid giftermål föreskrevs först 1915.

Dorotea Larsdotter återfinns i Högs släktregister under (-23 S 1-). (här med nya uppgifter.)

(X25) PER STENLUND, * 18/2 1821 i Järvsö. Lappman i Frölland, Hög. Gift 31/5 1841 i Stene Järvsö. Inflyttat 1845. † 6/5 1891
(X19) DOROTEA LARSDOTTER, * 15/11 1801 i Västra Raå, Hälsingtuna. Dotter till sockenlapp Lars Matsson och Sara Pålsdotter. Död i rödsot= dysenteri, 11 oktober, begravd den 17 oktober 1874.

---

Uppgifter ur födelseboken 1801. Socken lappen Lars Matsson och hans hustru Sara Pålsdotter 29 år. född 15 nov. döpt den 22 nov. 1801. Personerna till höger är dopvittnen.

I hennes bouppteckning från 24 oktober 1874, finns upptagen en, Stugubyggning med förstuga i Frölland, Högs socken.

---

Lapp-Doras bouppteckning

 

 

 

Här bodde Lapp-Dora
Den 4 oktober 2001 begav sig en grupp entusiastiska daglediga karlar från hembygdsföreningen i Hög, iväg för att söka rester efter bl.a. Lapp-Doras boplats. Med Klang-Eriks hjälp och beskrivning lyckades de. Här bifogas kopia av det som skrevs i deras rapport samt en bild på Klang-Erik, skriver Vanja Persson

”Artikeln” är en rapport som numer bortgångne Ingvar Lindh, dåvarande sekreterare i hembygdsföreningen, skrev i samband med dokumentationen av studiecirkeln Känn din bygd, skriver Vanja Persson som lånat ut artikeln.

Anders Martinsson skriver: Här vid bäcken låg stugan. Vi hittade murtegel från spismuren och troligen någon form av pys vid bäckbrinken. Kalhygget fanns inte då. Sedan har skogen avverkats rakt över grunden.

 

 

Vid den blå ringen ska man gå över Rossbäcksravinen för att enkelt komma till den plats där Lapp-Dora bodde. Koordinaterna ser du nedan
Koordinater
WGS84 DD (LAT, LONG)
61.78407, 16.96286
WGS84 DMS (LAT, LONG)
N 61° 47′ 2.66″, E 16° 57′ 46.30″
WGS84 DDM (LAT, LONG)
N 61° 47.0444′, E 16° 57.7716′
RT90
6852780.728, 1561093.345
SWEREF99 TM
6851688.849, 603524.983

---

Här vid den märkta tallen ska man gå ner. Viveca Sundberg skymtar på andra sidan bäckravinen. Gå rakt upp för slänten. Följ den uppröjda vägen som går något åt vänster ca 20 meter för att komma fram  till den uppröjda platsen där Lapp-Doras hus har stått

---

Här vid det runda märket finns husgrunden efter Lapp-Doras hus, nedan ser du koordinaterna

Koordinater

WGS84 DD (LAT, LONG)
61.78432, 16.96325
WGS84 DMS (LAT, LONG)
N 61° 47′ 3.55″, E 16° 57′ 47.68″
WGS84 DDM (LAT, LONG)
N 61° 47.0592′, E 16° 57.7947′
RT90
6852808.604, 1561113.178
SWEREF99 TM
6851716.959, 603544.462

I bildens nedre kant finns spismursröset efter huset. Som ovan sagts har husgrunden blivit förstörd när man avverkade området.  Viveca står och letar upp kordinaterna som du kan använda för att enkelt kunna hitta hit.

Så här såg platsen ut för ett något år sen

Den 2 sept. 2020 röjde vi upp platsen där Lapp-Doras hus har stått. Hon hälsade oss välkommen, vilket hon säkert gör även för dig, om du inte pratar illa om henne förstås. I så fall är det nog bäst att du inte går hit.

Andra sockenlappar som varit bofasta i Hög

Karta från 1799 visar den gamla forvägen. Till vänster står namnet Lapp hydda

Avskrift ur Forsa och Hög släktregister (-26J1-) Det här paret var döda när kartan kom ut så boplatsen avser troligen några andra.

(X32) JONAS LARSSON, * 1698, s. t. lappman Lars Olsson o. hu. Sigrid Envallsdotter i Norrala. G. 1719. Sn.lapp i Hög. † 19/5 1773.
(Z4) SIGRID JONSDOTTER, * 1698, d. t. lappman Jon Erlandsson o. hu. Cecilia Ersdotter i Grud, Bergs sn. Jämtl. † 19/6 1772.

 

 

Hälsokällan i Frölland som kanske användes av Lapp-Dora

Karta och uppgifter från Riksantikvarieämbetet.

Beskrivning:
Beskrivning Hälsokälla, surbrunn, 1.1 m diam, vattendjup ca 0.3 m. Källan, som springer fram vid foten av ett block, 2 m h och 2 m br, har järnhaltigt vatten. Utloppet rinner mot N.

Orientering:
Orientering 25 m Ö om byväg, 10 m S om brukningsväg och 4 m S om bäck.

Terräng:
Terräng Vid N foten av berg intill bäck.

Tradition:
Vattnet var bra mot att man gick snett på skorna. Sagesman: Ville Westman, Holm, drygt 70 år gammal.

 

 

NORRLANDSTIDNINGEN 2/7 1904

Minnen från det gamla Hudiksvall

Af en gammal ”Hudikare”

Man trodde på skrock och trolldom. Lappdora, en klok gumma från Hög, var mycket anlitad vid vissa sjukdomsfall. Gumman ingaf respekt hos oss pojkar och vi följde henne på vederbörligt afstånd, då hon var inne i staden. Jag minnes med hvilken hemlig rysning vi en dag besökte Hög för att se på Lappdoras stuga. Men det enda vi sågo var en gammal grå katt som satt i fönstret.

Skogvaktaren

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller donation senare mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan också Swisha din gåva till 073-600 42 78

Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62