Kloka gubbar och kloka gummor har alltid funnits och finns fortfarande på många platser runt om i landet, liksom i övriga delar av världen. Inget är nytt under solen sägs det – det har bara ändrat karaktär.
En modernt alternativ till doktorn, är sidan, svara doktorn.se av Sven-Erik Nordin i Gnarp.
En person som vet vad han talar om…
En annan minst lika kunnig är örtpedagogen och läketerapeuten, Helena Palena, med bloggen,
parnassen.
Berättelser om Kloka gummor och kloka gubbar på Wikipedia
Att ”Stä Blod”, och sjukdomars helande, Murbergets museum, Västernorrland
En omskriven och på sin tid välkänd naturläkare var Pell Persa eller Per Persson 1817 – 1900 i Idenor. Han är hedrad med en staty i Idenor
STÄ´ BLO´ OCH KASTA UT
Något om folklig läkekonst i Hälsingland
Det finns, och det har alltid funnits gott om kloka gubbar i hälsingesocknarna. Folk tycker, det är bra att söka hjälp hos dem, när det inte gått att bli frisk på annat sätt. Det tyckte också min vän på Alfta finnskog, den gamla skogshuggaren, som var förvärkt och knotig av en gammal otäck reumatism. En klok gubbe hade lagat honom härom året från en envis ischias. Han såg lite generad ut, när han berättade om det, och han ville då alls inte tala om för vem som helst, att han en gång för länge sedan också sökt gubben i Skålsjön för knäet. Ja, sådan är folks inställning till de självlärda medicinmännen, som kan kasta ut och läsa bort och mycket, mycket annat. Man söker i all hemlighet deras hjälp men talar inte gärna om det. Det nyttjar heller inte till att orda om sådant. Antingen tror folk på mirakel och underkurer, eller också tror man inte. Det är inte gott att kunna vika någon från den position, han en gång intagit till dessa ting.
Kanske anar du, käre läsare, redan av anslaget i vilket syfte den här artikeln skrives. Det är inte för att slunga ut något anatema över de kloka gubbarna och deras konstknep eller över deras klienter. Inte heller skall deras praxis analyseras och förklaras eller bortförklaras. Vad jag här skulle vilja komma åt och ställa fram är det skikt i människosjälen, den mentalitet, som gör att folk alltjämt söker sig till en folklig och primitiv läkekonst. Denna mentalitet är ett faktum, och detta faktum skall här belysas men icke förklaras. Vi skall låta kloka gubbar själva berätta om sina kurer och låta deras klienter tala om, vad de varit med om.
På två omständigheter måste vi vara uppmärksamma. När folk berättar om någon lyckad kur, har berättelsen alltid en stark tendens att vilja förgylla eller förstora, vad som skett. Det uppstår en brokig och färgrik legendbildning kring undergöraren, han som har makt att bota. Det är mycket svårt att skilja ut det fantasifulla från det verkliga. Och vidare, den lyckade kuren, som berättas och återberättas och förstoras i det oändliga ökar utomordentligt självkänslan hos medicinmannen själv. Han ser sin praktik ökas, han hör sina undergärningar prisas, han tror ännu mer om sig själv. Med denna starka tro på att lyckas möter han sjuklingar, som helst av allt vill se undret ske, att bli hjälpta ur sjukdomen. I en sådan situation utgör den sjukes tro på att bli hjälpt en fast utgångspunkt för läkedomen.
Gubben Krons-Pelle i Skålsjön bodde på sidan om allfarvägarna långt in i finnskogen, ”boscht i bjari” sa man i Orsa. Bilvägen strök fram en bra bit från stugan. Till denna ledde en eländig skogsväg, som man måste gå till fots. Somliga patienter kom i bärstol eller på bår, ty Skålsjögubben kunde bota det mesta. ”Har du brännvin” det var alltid första frågan. Inne i det nedrökta och illa farna köket satt patienter med olika sorts krämpor och kände förstulet på halvlitern i rockfickan eller i kassen. Gubben tog flaskan och gick in i rummet bredvid. När dörren dit gick upp, kunde man skymta ett helt bord fyllt med flaskor. Men vad han gjorde där inne, blev ingen riktigt klok på. Hur mycket brännvin, som gick åt till kuren, och hur mycket som var avsett för gubbens personliga bruk, det var hans egen lilla hemlighet.
En dag stannade en fin bil uppe vid avtagsvägen, och ur steg en rik och förnäm göteborgare. En halvliter brännvin hade han med sig och en dotter, som var lam. Hon bars ner till stugan, och Skålsjögubben tog hand om flaskan med dess innehåll samt försvann som vanligt in i kammaren. Nu hände det märkvärdiga, det helt och hållet otänkbara. Medan gubben sysslade med sitt brännvin och sina dekokter och fullgjorde sin läsning över den tillredda medicinen, blev flickan bättre. Hon lär inte ha kunnat gå själv tillbaka till bilen, men hon tog flitigt av gubbens medicin och blev, efter vad folk berättar, fullt bra med tiden. Skålsjögubbens självkänsla ökade, hans klientel likaså, och han berättade ofta om flickan, som han ”lagat”, så att hon kunde gå.
För Skålsjögubben liksom för många andra av Hälsinglands hemmagjorda medicinmän var brännvinet ett oeftergivligt villkor; utan brännvin ingen behandling. I brännvinet bodde styrka och makt, i brännvinet bodde klarsyn, så att man kunde se ända längst in i människan, in i hjärtan och njurar. Homogubben, vars rykte som naturläkare inte bara spridde sig över hela vårt land utan också räknade patienter ända i Amerika, var i sin praxis helt och hållet bunden vid brännvinet. Men spriten blev honom, liksom så många andra, en förbannelse. Han sögs själv in under dess maktsfär och ställde sina diagnoser och tillredde sina dekokter under rusets inflytande. Vem var han, denne lille i tal och åthävor ytterligt frånstötande man, som ålade sig själv att leva i snusk och fattigdom och elände men som alltid hade ett varmt hjärta för lidande och hjälpsökande människor?
Själv uppgav han sig vara född i Sundsvall, och Oskar Wilhelm Norberg hette han. (se nya uppgifter nedan). Redan som en tioårsparvel hade han, såsom han uttryckte sig, börjat ”klatra med att laga folk och fä”. Vid sekelskiftet kom han till Hälsingland och hade under de följande trettio åren praktik i Rogsta, Jättendal och Bergsjö. Sitt smeknamn, Homogubben, hade han troligen fått, när han en tid var mjölnare i kvarnen vid Homobäcken i Jättendal. Han ansågs av folk vara specialist på sockersjuka. En tjugoårig flicka från Värmland skulle han ha botat såväl från denna sjukdom som från därav följande blindhet. Inne i hans s.k. mottagningsrum hängde ett fotografi av henne på väggen.
Den som sökte Homogubben under hans sista tid, då han var bosatt i Elgered, Bergsjö socken, träffade en liten hopskrumpen gubbe i de nittio åren liggande på soffan och med ett helt batteri flaskor på ett bord framför sig. Det hade varit brännvin i dem allesammans, vängåvor av patienter, som kom och som hoppades. ”Har du brännvin”, kraxade den gamle, ”annars blir de’ int nåt”. Så fick man redogöra för sina krämpor och varifrån man var. Diagnosen ställdes ofta utan nån titt i brännvinet. Fel på ”magnervan”, eller ”reumatiskt i hjärnan”. Två kronor kostade besöket, men med sig fick patienten medicin troligen samma medicin för alla, och tillredd av örter och varjehanda hemligheter. När han inte längre orkade koka medicinen själv, skulle han i alla fall före utlämnandet ta hand om flaskan och läsa över den, så att kraften kom i medicinen.
Det berättas mycket om Homogubbens många svartkonster. Han kunde förgöra folk och förvända synen, låsa fast någon på stället och se tjuvgods på långt håll, ja, han kunde få tjuven att självmant lämna tillbaka det stulna. Om det blir plats i denna uppsats för något om sådana där ockulta konster, kommer Homogubben tillbaka i annat sammanhang.
Jonas Lund från Lumnäs i Forsa, alias Lund-Jonke, åtnjöt ett stadgat rykte vida omkring i landskapet för sina lyckade kurer. Liksom Homogubben var Lund-Jonke inte bara en av många sökt naturläkare. Folk sa, att Jonke såg allt och visste allt. Han skildras som en storvuxen karl med ett spelande lekfullt sätt att närma sig sina klienter. Han skämtade och nojsade med dem, medan han ställde diagnosen, han imponerade på dem genom att skriva ut recept på latin, vilka apoteken sedan ordentligt expedierade. Ofta kallades han på sjukbud än till den ena än till den andra platsen, och alltid fann han före sig en stor mängd hjälpsökande. Ryktet gick alltid i förväg.
Lund-Jonke var äldre i yrket än Homogubben, åtminstone inom Hälsingland, och fråga är väl, om inte Lund-Jonke med sitt utomordentliga anseende skulle även senare ha behållit och ökat sitt stora klientel, om inte döden tagit honom bort jämförelsevis tidigt. Han lär ha dukat under för en svår bröstsjukdom. Det var Homogubben och de andra kloka gubbarna som fick ärva hans patienter. Jag frågade en gång min vän häradsdomaren, vad han tänkte om Lund-Jonke, ”Han var överskattad som naturläkare, det är min åsikt”, blev svaret. ”Men för all del, visst kunde Lund-Jonke en hel del. Det gick en gång en svår difteriepidemi här i byn. Barn och vuxna låg sjuka mest i varenda gård. De fick ta in någon medicin, som troligen innehöll svavelblomma, men den kuren gav inga påtagliga resultat. Då kallade de i en gård på Lund-Jonke. Så fort han fått reda på, vad det var för slags sjukdom, begärde han att få fram hela gårdens förråd av kryddor, ingefära, kryddpeppar, vitpeppar, kanel, mejram o.s.v. Av allt det där gjorde Jonke en medicin, som han själv kokade och tillredde. Difteripatienterna fick ta in av smörjan, och de blev faktiskt så småningom bättre.”
Säkert hade Lund-Jonke skaffat sig en hel del kunskaper i medicinska ting, dels genom sin omfattande praktik, dels genom ivriga studier i en gammal läkarbok, som han alltid förvarade inne på sin kammare. ”Detta är mitt huvud”, brukade han säga och slå med näven på boken. Innehållet var väl inte så alldeles up to date, ty boken hade ett tryckår, som låg omkring hundra år tillbaka i tiden. Men den gav säkert beskrivning på sjukdomars uppkomst och deras sjukdomsbild samt gav läsaren den latinska terminologin till många apoteksvaror. På det sättet lärde sig Lund-Jonke att skriva recept på latin.
Inte så långt från Lund-Jonke bodde *) Olle på skogen, också han en naturläkare, som kunde laga både folk och fä. Men brännvin måste man ha med, annars kunde Olle inte se vad det var för fel. Brännvinet ger klarsyn, menade Olle, ”det säger mej, hur ni är sjuk och det ger mej kraft te å laga er”. En gång kom en kvinna till honom, och hon var väl inte riktigt säker på att kunna bli hjälpt, om hon tog så mycket brännvin med, så att Olle tog sig för mycket till bästa. Hon lämnade kvar en del av spriten i en gärd i närheten. ”Du skulle ha fått hjälp, om du tagit hit alltihopa”, det var det besked, hon fick. Femtio öre fattigare fick hon gå, och ohjälpt blev hon.
Olle på skogen hade liksom så många andra naturläkare den lilla svagheten, att han ville imponera på folk. Han gav sig ut för att kunna mera, än han egentligen kunde. ”Om jag ville, så kunde jag få de där tåget å stanna”, brukade han utlåta sej ibland. En i ockulta konstknep så förfaren man borde väl kunna låsa ett tåg likaväl som en människa eller ett djur. Men tåget stannade aldrig. Antingen var det Olle, som inte ville eller också var det tåget. Det är en av hans kritiker, som berättat detta. Men i regel led hans rykte ingen skada genom sådana där överord.
Vi har presenterat några figurer i det klokskapens galleri, där man umgås med brännvinet både vid diagnos och medicin tillredning. Gärna skulle vi vilja genomtränga den mystik, som lägrat sig kring brännvinsglasets förmåga att ge klarsyn och visdom. ”Vad ser han egentligen?” Vi lägga frågan i patientens mun och låter den ställas till den lille fete och fryntlige medicinmannen med det knipsluga leendet, som för det fyllda brännvinsglaset över en med blyerts skriven namnteckning, patientens egen namnteckning. Och i brännvinsglaset ligger patientens förlovningsring. Ja, här är det gubben som skall svara och inte skribenten. Vi har ju redan kommit överens om att författarens uppgift skall vara att berätta, inte att analysera, kritisera eller ge sin egen åsikt. Och den lille gubben blir inte svaret skyldig. Han är klok, han känner människonaturen, han har den sjukes själsliv på sina fem fingrar. Svaret kommer rappt och säkert, han talar med en norrhälsingsk eller norrländsk accent. ”Jag ser din bild, du är blek, du har gulblek hy, du är mager, det är något åt magen. Du skall akta dig för allt för mycket arbete, det har gått på sömnen, och du är nervös. Det kan bli fråga om magsår med tiden. Men nu skall jag laga dej.”
Han dricker några droppar av glasets innehåll, och han bjuder patienten att också ta några droppar. ”Nu har jag tagit din sjukdom på mej.” Han häller glasets innehåll i en flaska och slår i lite vatten, ”Drick av det här varje dag tre gånger! Häll på vatten efter hand, flaskan får aldrig vara tom och kom tillbaka om tre månader, om det inte blivit bättre.” Blev patienten bättre? Kanske och kanske inte. Många sjukdomar har ju dessbättre stor förmåga att självläka. Det lilla samtalet i naturläkarens mottagningsrum ger oss i alla fall en viss insyn i gubbens egen uppfattning i saken.
Klokskapen och visheten är inte uteslutande förbehållen männen, även kvinnor ha fått förmågan att bota sjuka, det anser folk än i dag. Därmed är vi inne på kapitlet om de kloka gummorna. En av dem var Margit Olsson, Sjöbo-Margit, som egentligen är en särling inom skrået. Sjöbo-Margit använde inga konstknep. som t.ex. att titta i brännvin, när hon bestämde sjukdomens art. Hennes tillvägagångssätt var snarare det som en vanlig läkare brukar använda. Hon utfrågade sina patienter och klämde och kände på det onda stället. Hon skrev ut recept på latin för apoteken men tillagade också själv sina droger av medicinalväxter såsom tibast, vändelrot, fläder och klöver.
Sjöbo-Margit var specialist på eksem och skroffler. Mot eksem beredde hon en salva, som i många fall visade helande och läkande egenskaper. Hon var hjälpsam och öm mot de sjuka och hjälpte människor även på annat sätt. En gårdfarihandlande, som hon av någon anledning tyckte särskilt synd om, fick all tid sälja en eller ett par filtar till henne. Filtarna skänkte hon sedan bort till behövande.
I en av de sydöstra socknarna fanns för inte så länge sedan en klok gumma av mera originellt slag. För korthetens skull kunna vi kalla henne Fru H-n. Hon hade specialiserat sig på den moderna tidens mest framträdande lidande, nervositet i olika former. Behandlingsmetoden var ganska drastisk. När hon konstaterat, var det onda var lokaliserat, stack hon sina patienter i huden med knappnålar. Vid sin bortgång efterlämnade hon massor av obegagnade knappnålsbrev. Originell var också hennes analys av sjukdomssammanhanget men mera därom senare.
Kvinnor i tre generationer, från samma gård, två av dem med namnet Kersti och en med namnet Johanna har sedan länge hört till de mest anlitade kloka gummorna inom provinsen. Kersti den äldre kunde bota både människor och kreatur. Tillfrågades hon om människors sjukdomar, rekommenderade hon örtmediciner samt smältning eller utkast. Medicinen redde hon till själv. I den ingick både växtdelar, som hämtades från traktens medicinalväxter och medikamenter, som hon köpte in från apoteket. Vid sin gård hade Kersti växtodlingar för medicinska ändamål, libbsticka, sötkulla och kardborre.
Brännvin och ister måste patienterna ha med sig, brännvin för Kerstis eget bruk och ister för smältning. Smältningsproceduren företog hon under rituellt hemlighetsfulla former. En duk kastades över patientens huvud, under det Kersti sysslade vid spiseln och mumlade sina formler, vilka vederbörande ej kunde uppfatta. Man hörde något knastra och kände en stickande lukt av smält ister.
När det gällde djur, tog Kersti även operativa metoder till hjälp. Mot hälta hos hästar företog hon ”hånkning”. Denna gick så till, att på bröstet på hästen skinnet veks ihop, varefter en grövre nål stacks igenom. På nålen var trädd en grov tråd av sammanflätat tagel, vilken höll ihop hudvecket. Ägaren till hästen måste sedan ofta gå och röra på tråden, så att den ej växte ihop med huden. Ingen förstod väl sammanhanget mellan hältan och tageltråden, men som det var ont om utbildade djurläkare, måste man ge sig på nåd och onåd för Kerstis högre insikt.
Det kan ha sitt intresse för läsaren att få ta del av vad en patient har att säga om den ovannämnda Johannas läkemetoder. Patienten är en 45-årig bonde med en helt realistisk inställning till världen och ganska kritisk till sin läggning, minst av allt en av de typer, som brukar samlas i kloka gummors mottagningsrum. Han berättar följande. ”För tre år sedan fick jag under mjölkningsarbetet en eksemartad sjukdom på händerna. Det började med små sår på yttersidorna och en olidlig klåda. Då såren började sprida sig över kroppen och klådan blev allt värre, sökte jag en läkare. Han konstaterade s.k. kokoppor, en mycket ovanlig sjukdom, och ordinerade en salva. Denna gjorde emellertid föga verkan, och då man sade mig, att jag borde söka Johanna, gjorde jag det.
När hon sett mina utslag, sa hon: ”Du har blivit skrämd gösse, de’ sir ja!” Jag erinrade mig då, att jag verkligen ett halvt år tidigare blivit allvarligt skrämd. Under målningsarbete höll jag på att falla från taknocken, och detta hade givit en ordentlig chock, vilket dock nu nästan fallit ur minnet. Johanna rådde mig att söka lasarettet, för att sjukdomen inte skulle gå i blodet och bli obotlig. Emellertid erbjöd hon sig att smälta för mig, om jag ville. Smältningen utförde hon som Kersti hade brukat göra, och så fick jag en salva att stryka på såren. Efter ett par dagars användning av salvan var såren försvunna och huden slät och fin. Johanna kunde hjälpa mig,” slutar patienten sin berättelse, ”och jag har hört att hon också lyckats bota en kvinna för samma sjukdom.”
Nu skulle vi också ägna någon uppmärksamhet åt s.k. utkast, vilket ju ingick i nyssnämnda Kerstis läkemetoder. Även Mickla Karin Andersdotter från Lynäs brukade göra utkast för att laga folk, och fru X, som ännu lär ha praktik någonstans i norrsocknarna, anser att utkast i samband med diverse ”läsningar” är ett särdeles verksamt medel. Särskilt bra lär det vara att kasta ut för s.k. iråk, d.v.s. godartat eksem, vårtor, kvisslor, revormar, plötslig och ihållande värk i leder och muskler m. m.
Men vad är egentligen ett utkast, och hur skall det gå till? Därom råda skiljaktiga meningar. Vi skall fråga fru X och får av henne följande besked. Tag med nio olika slags delar som tillhört den sjuke, t.ex. mjöl, salt, en bit nagel, en hudflik, ett hårstrå o.s.v.! Gå till en korsväg en torsdag kväll, då månen är i nedan, håll de nio delarna i högra handen och kasta dem över vänstra skuldran under uttalande av följande besvärjelseformel: ”Tag det här och låt bli N. N.!”
Man får inte stå kvar vid korsvägen och lyssna utan skall genast gå hem. Man kan annars få höra hemska ljud. Helst bör den sjuke själv göra utkastet, men en annan kan också göra det i hans ställe. Vem riktar man besvärjelsen emot? Under ett samtal med en man, som tänkt åtskilligt och sysslat mycket med sådana här ting, fick jag till fullo bestyrkt, att ett äldre kulturskikt alltjämt lever kvar flerstädes i vår landsända. Man dröjer med tankar och känslor kvar i en tillvaro, som inte är tillgänglig för vanlig erfarenhet och vanligt förnuft. Här anser man, att det är vittrerna, de små, som sänder iråk. Kanske har man förfördelat dem, t.ex. genom att slå ut vatten vid förstubron utan att först ha spottat i det eller ha kastat eldkol i handfatet. Man är bergfast övertygad om att vittrerna finns, men det är inte alla som hör dem gny i höstkvällarna eller bygga och spika på sina hus. Man säger, att människor hör och ser så olika. Särskilt kulturmänniskan har fått sina sinnen förslöade, hon ser inte och hör inte allt som naturmänniskan kan uppfatta.
På tal om utkast, så finns det givetvis flera andra tillvägagångssätt än det ovan relaterade. Jag hade för inte så länge sedan en intervju i dylika frågor med en bekant, för vars beläsenhet och kunnighet jag har den allra största respekt. Han har på sidan om sitt borgerliga yrke bedrivit omfattande självstudier, studerat språk både tyska och engelska, läst astronomi och matematik, både talteori och integralkalkyl och har nyttiggjort sina kunskaper i praktiska uppfinningar, bl. a. konstruerat en långtidskalender gällande för såväl den julianska som den gregorianska tideräkningen. Jag hade hört om hans insikter i läkekonsten, han brukar koppa och slå åder, behärskar konsten att kasta ut för sjukdomar och att läsa bort dem, varför jag frågade honom rakt på sak: ”Tror du att det nyttar något till att kasta ut, och hur skall man egentligen då göra?” Svaret kom omedelbart: ”Jag har själv så många gånger sett nyttan av att kasta ut, så jag måste tro, att det är ett verksamt medel. Men det är kanske inte så viktigt med det där att gå till en korsväg en torsdag kväll och ha nio delar i handen. Det kan göras på följande sätt också. Man tar tre delar smidesslagg och tre bitar använt stål och sänker dem i en så med vatten. Man tar sedan upp bitarna och kastar ut dem genom dörröppningen. Sedan tvättar man sig på det sjuka stället med vattnet i sån och säger: Tack för lånet! Må du få sjufallt igen!
Vilka ramsor och besvärjelseformler, som kloka gubbar och gummor använt, när de läste över sjuka eller över sina mediciner, behöll de i de allra flesta fall för sig själva. Det är inte alla som var så öppenhjärtiga av sig som Pelle Schenell. Han har låtit många av sina läsningar gå vidare. I Hälsingerunor 1949 har kyrkoherde E. Alander i en uppsats givit utförliga prov på Schenells ordmagi. Nej, vill man lära känna besvärjelseramsornas innehåll och se det nära sammanhang som i dem kommer till synes mellan religion och magi, får man söka sig till svartkonstböckerna. De är numera museiföremål, men det fanns en tid, då de ivrigt tummades och lästes i bondstugorna för att avvända ont och sjukdom i hem och ladugård.
Fru Signe Widholm i Bergsjö har haft vänligheten tillställa mig några exempel på andra läsningar. Mot värk kunde användas denna formel: ”Maria Guds moder gick ut på en kyrkogård, hon botade värk och helade sår, dom somna och värken domna.” Frossa kunde man få bort på följande sätt. Man skulle gå motsols runt en sten tre gånger också skulle man säga tre gånger: ”Jag sår bort frossa”. Mot getingstick användes följande. Tre halmstrån lägges i munnen, under det man säger: ”Geting, getingspik, stick i sten ej i ben, stick i mull ej i hull”.
Det berättas om många andra underliga kurer också, som förr praktiserades. Mot engelska sjukan, som gick under namnet ältan eller riset, användes salvor av olika slag. Det är möjligt att sådana kommer till användning än i dag, men säkert följs inte de gamla föreskrifterna om att insmörjningen skall ske i visst väderstreck och vid fullmåne. För samma sjukdom brukade man också använda jorddragning. Ett par jordtorvor grävdes upp och ställdes mot varandra, så att de bildade en öppning. Genom denna drogs barnet ett visst antal gånger efter bestämda regler. En trädrot, som vuxit upp i en båge ovan jord, kunde också användas vid jorddragningen. Numera kurerar man sig inte mot tandvärk genom att med spetsiga trästickor, tre eller sju till antalet, peta runt den värkande tanden, så att blod sipprar ut. Tandvärksstickorna skulle man sedan sticka in i en s.k. tandvärksgran. Men varför få dylika tandvärksgranar alltjämt stå kvar? Är man fortfarande rädd att hugga ner dem, därför att man då skulle ärva både tandvärk och annat ont, som applicerats på trädet?
Det är vidlyftiga och rätt underliga tankesammanhang, man kommer in i, när man skall berätta om gamla tiders folkliga läkekonst. Man stöter ideligen på den uppfattningen, att sjukdomar och ont inte bara härrör från övernaturliga väsen, vittrer och troll, utan även onda människor, svartkonstnärer och dylika kan sätta ont på människor, förgöra synen på folk och maktstjäla. De har lärt sig sina konstknep av hin onde själv. Men det utrymme, jag har att disponera i årets Hälsingerunor, räcker inte till för att berätta om gamle doktor Klas i Forsa eller om Rinaldo i Järvsö och många andra, som sades kunna utöva sin makt i det ondas tjänst. Jag får inskränka mig till att i stället nu till sist berätta något om den urgamla men alltjämt praktiserade konsten att stoppa blodflöde, ”stä blo”.
Jag sammanträffade för en del år sedan med en ung akademiskt utbildad kulturarbetare. Vårt samtal kom att röra sig om den äldre lappska läkekonsten bl.a. om förmågan att stoppa blod. Den unge mannen yttrade därvid: ”I de lappländska socknarna anses konsten att stä blo inte alls som något märkvärdigt. I var och varannan by finns det någon som kan det. Naturen har oändligt stora möjligheter till självläkedom, och att stä blo är bara att förstå och använda en av dessa möjligheter. Vi kulturmänniskor har arbetat fram en mera artificiell läkekonst. Skulle vi kunna återvända till naturstadiet och nyttja naturens möjligheter, skulle vi anse blodstämning vara ett mycket naturligt förfaringssätt.”
För många år sedan fick en man ena armen avsliten vid en svår olyckshändelse. Blodförlusten var oerhörd, och som det var före de snabba kommunikationernas tid, skulle det ta en timme ungefär att få honom in till närmaste lasarett. Då erinrade sig någon, att det i närmaste omgivning fanns en, som kunde stä blo. Man skickade bud på honom och han kom, så snabbt möjligheterna tillät till platsen och till den förolyckade, som redan låg halvt medvetslös. Denne blev tillfrågad om sitt namn, sitt fullständiga namn, och därefter viskade räddaren i hans öra: ”Nu får du leva”. Som genom ett trollslag lär blodflödet långsamt ha avtagit, efter någon kvart sipprade det bara sakta ut från den skadade armstumpen. Man förband nu skadan provisoriskt och transponerade mannen till lasarettet under iakttagande av stor försiktighet. Händelsen omtalades på sin tid i tidningarna.
Den som vid detta tillfälle ingrep som en räddande ängel, har även senare givit hjälp med att stä blo. Han är en av Hälsinglands mest kända konstnärer, en både palettens och violinens mästare. Trots sina några och åttio år har han händelsen i gott minne, och frågar man honom, hur människokroppen fysiologiskt reagerar vid blodstämning, framlägger han sin egen hypotes. ”Det gäller att stimulera människans livsvilja”, säger han. ”Och man måste ha en stark kontakt med den skadade. Namnet, och då menar jag det fullständiga namnet, kan härvidlag vara till hjälp. Har man lyckats stimulera den sjukes livsvilja, drar kapillärkärlen ihop sig, och blodflödet hämmas.”
Här en annan händelse av liknande slag. I Hudiksvalls Tidning 18/1 1936 läses följande i en notis från Ilsbo. ”En sockenbo råkade, som vi tidigare omtalat, under skogsarbete hugga sig illa i ena foten. Han begav sig genast på väg mot närmaste by för att försöka få skjuts till sitt hem. Såret blödde så starkt, att det vid varje steg han tog, formligen pumpades ut blod genom den sönderhuggna stöveln. På vägen mötte han en sockenbo, som skulle resa till Hudiksvall. Då denne fick kännedom om vad som hänt sade han: Stå stilla då ett tag! Han gjorde så. Och se, blödningen i såret upphörde. Vid framkomsten till byn, fann han, att sårets kanter voro vita, såsom fallet brukar vara, då det gäller blodstillning. För säkerhets skull for E. dock senare till lasarettet i Hudiksvall, där han fick det otäcka såret hopsytt.”
I båda dessa fall, som nu relaterats, har räddaren befunnit sig omedelbart intill den skadade, då blodflödet stoppades. Emellertid förekommer det ofta uppgifter om folk, som varit långt borta och ändå kunnat hejda ett blodflöde. En soldat Asp i Forsa, som kunde stä blo, ombads av en grannhustru att komma hem och hjälpa hennes man, som huggit sig i foten. Asp genmälte, att han inte behövde komma med. Hustrun kunde själv gå hem och övertyga sig om, att blodet stannat.
Den som berättat mig denna händelse, uppger att han själv aldrig sett ett finare och mer blodrent sår. Asp hade makt med blod utan att komma i kroppslig beröring med den sjuke. Pelle Schenell, som tidigare omtalats i denna uppsats, lär ha hört till dem, som kunnat stä blo per telefon. Jag hänvisar till uppsatsen i Hälsingerunor 1949. För övrigt har det berättats för mig om åtskilliga fall, då vederbörande blivit uppringd med begäran att stoppa en konstaterad magblödning.
Och efter allt detta ordande om folklig läkekonst väntar sig kanske läsaren en fråga och ett svar. ”Hur kommer det sig, att i vår tid med dess väl utbildade läkare och utmärkta sjukvårdsinrättningar det alltjämt finns ett klientel för kloka gubbar och gummor?” Svaret kan varieras. Man kan hänvisa till halmstrået, som den drunknande griper efter. Den folkliga läkekonsten kan i vissa fall tyckas erbjuda den ultima ratio, som den sjuke har att tillgripa. Men man kan med lika rätt, synes det mig, hänvisa till människosjälens outrotliga dragning mot det mysteriösa och mirakulösa. Man vill se och uppleva undret, helst det kroppsliga undret att botas och helas på ett ofattbart och icke orsaksbundet sätt. Kanske bör man införa ännu en faktor i diskussionen. Vi människor kräver å ena sidan det rationella, vi vill ha klarsyn i tillvaron, lära känna dess lagar och underordna oss dem. Men vi är därjämte ytterligt fallna för det irrationella, det oförnuftiga, eller om vi så vill, det överförnuftiga. Vi hyser en längtan efter att ibland dispensera oss från naturlagarna, gå en genväg till sjukdomens hävande. Det är väl därför, som människor söker sig till kloka gubbar och underkastar sig underliga kurer.
Källa:
HÄLSINGERUNOR 1953, sid 105 – 118
Av Arvid Liander
Avskrift: Viveca Sundberg
—11N12— *) Uppgifter ur Forsa – Hög släktbok
19A2 OLOF ERSSON, * 11/4 1837, s. t. torpare Erik Olofsson på Rolfsta. G. 30/4 1866. Husman i Norrhoga. ”Olle på skogen” ”trollolle”. † 13/5 1917.
6 KARIN OLSDOTTER, * 30/8 1845, d. t. bonden Olof Nilsson i Norrhoga 2. † 29/2 1916.
KARIN, * 13/3 1866. Hush:a. † 11/2 1931.
ANNA, * 9/12 1867 13.
BRITA, * 9/7 1870 38E2.
Sjöbo – Margit
Legendarisk klok gumma i Ljusdal
Sjöbo-Margit med sin hund. Bild ur boken
För äldre ljusdalsbor och för många människor långt ut över landet framstår Sjöbo-Margit som en person utrustad med en ovanlig förmåga dels att se och erfara det för andra oförnimbara dels att hjälpa sjuka människor till hälsa och levnadsmod. Detta utan egentliga bokliga studier och utan laboratorie- eller annan fin och kostnadskrävande utrustning när det gäller att blanda dill mediciner, salvor och ”smorningar”. Margits skolgång omfattade sammanlagt endast några veckor, men hon lärde sig med lätthet att läsa, skriva och räkna. Hon skaffade sig en hel del böcker om sjukdomar och botandet av dom. Till en del läroböcker hörde detaljerade och instruktiva anatomiska bilder.
Några data
Margareta Olsdotter, som var Margits borgliga namn, var född i Ljusdal den 6 september 1862. Hon gifte sig den 13 juni 1884 med Anders Johansson-Sjöblom, född den 7 januari 1862. Makarna hade två barn, Olov, som föddes de 2 september 1884 och dog i april 1885, samt Anna Karolina, född den 11 november 1889 och avled den 3 oktober 1893. Makarna skildes den 9 juni 1894 och Anders Johansson emigrerade till Amerika.
Den 19 april 1897 fick Margit ännu en dotter, som även den dog tidigt vid något över två års ålder.
Margit Olsdotter kallades i dagligt tal för Olmårs-Margit men senare oftast Sjöbo-Margit. Fram till 1918 hade Margit bott i sitt föräldrahem Olmårsgården i östra delen av Sjöbo men kunde nu flytta in i det hus hon låtit uppföra åt sig på en fastighet hon tidigare inköpt. Den gården låg efter byvägen från Sjöbo skola till Kaven.
Sjöbo-Margit var vid sin bortgång den 9 juli 1940, 78 år.
Sjöbo-Margits gård Kavenvägen 247. Foto: Gunnar Vallberg
HT Fredagen den 10 december 1982
Bild ur tidningen på Olmårsgården i Sjöbo, inskickad av Carin Bergqvist i Gnarp.
Från vänster Sjöbo-Margit, fosterdottern Svea, pigan (okänt namn), samt en grannfru, Kringa-Kerste.
Medfödd invaliditet
Margit var född med missbildade, inåtvridna fötter, som omöjliggjorde en naturlig gång med stöd på fotsulorna. Läkare förutsåg det lidande det måste innebära att leva med detta lyte och rekommenderade operation. Men någon sådan ville föräldrarna inte gå med på utan Margit fick hela livet dras med sitt lyte. Något hjälpte det med specialgjorda skor, men de defekta fötterna förorsakade Margit ändå mycket lidande.
Vi vet att samtalen ofta kretsade kring sjukdomar och lyten och om vad läkare kunde uträtta. Detta tillsammans med Margits egna besvär, barnens bortgång vid tidig ålder och annat torde tidigt ha väckt ett särskilt intresse hos Margit för egna och andras krämpor av alla slag. Kanske kunde hon med sin egen erfarenhet av eget lidande och sitt intresse för andras krämpor bil en av dem, som kunde komma sjuka människor till hjälp?
Åren 1920 – 30 särskilt aktiva
Redan under Margits tid i föräldrahemmet hade hon kommit att hjälpa och bota människor i grannskapet, som led av ryggskott, eksem och många andra åkommor. Ryktet om Margits kunnande spred sig och även långväga ifrån kom folk till Olmårsgården för att söka hjälp av Margit, men det var först sedan hon och hennes medhjälpare i det lilla jordbruket, han hette Jonas Jonsson, hade flyttat till den nya hemmet, som hennes mottagningar tog fart. Allt längre ut över Hälsingland och ut över hela landet nådde ryktet om att det fanns en mycket duktig ”klok gumma” i Sjöbo i Ljusdal. Åren 1920 – 30 blev särskilt aktiva i Margits verksamhet. Folk strömmade till från alla landsdelar. Gårdsplanen hos Sjöbo-Margit var ständigt fylld av hästskjutsar och hösäckar. De sökande, som inte kunde få hjälp den dag de kommit, hänvisade Margit till en granngård för övernattning. Här kunde samlas dussinet fullt en del kvällar för att få tak över huvudet. Man fick sträcka ut sig på golven i rummen och på morgonen kunde man för en ringa penning köpa morgonkaffe. Resande med tåg tog in på gästgivargården, varifrån man beställde hästskjuts till Sjöbo. När en nyanställd kördräng frågade gästgivare Åberg om vägen till Sjöbo fick han till svar: Låt du hästen gå bara, så kommer du rätt. Hästen hade mångårig vana vid sådana turer.
Till mig sade Margit en gång, att hon kunde ta upp till 350 patienter på en enda dag. Det kan inte vara riktigt, men visst var stugan full för det mesta från åtta-tiden på morgonen och ibland till sena kvällen. Åt en del patienter behövde Margit inte ägna någon längre tid för undersökning. Hon såg i deras ögon, vad som fattas dem. Ja, hon kunde möta dem direkt i dörren med att tala om vilken åkomma, som fört dem till henne, men många patienter fick genomgå en noggrann läkarmässig undersökning. Hennes känsliga fingrar och särskilda observationsförmåga upptäckte med säkerhet inre åkommor som tumörer och liknande. Där Margit inte kunde hjälpa, hänvisades patienten till Hudiksvalls eller andra sjukhus. Talade man där om för läkaren, vilken diagnos Margit ställt, kunde man skicka hälsningen tillbaka: Gumman har rätt.
Patienter med lungsot eller annan svårartad sjukdom fick beskedet, att hon inte kunde bota. De måste söka legitimerad läkare. Många gånger kom personer som förklarats obotliga och skickats hem från sanatoriet. Dessa bad enträget om hjälp och kunde då få recept på medicin, som skulle ge god aptit och något lindra besvären. Bot mot sjukdomen utlovades inte.
Åtal för yrkesmässigt utövande av läkaryrket
Allmänhetens växande och odelat förtroende för Sjöbo-Margit som ”klok gumma” och skicklig naturläkare kunde inte opåtalat få breda ut sig ännu mer, menade vetenskapens väktare och ordningens upprätthållare. Allmänheten måste skyddas mot förment vidskepelse och falsarier.
Trots att Sjöbo-Margit drog klar gräns mellan sådana sjukdomar, som måste behandlas inom den allmänna sjukvården och de åkommor, som hon kunde råka ut för, blev hon i februari 1921 inställd till tinget i Ljusdal, åtalad för ”spådom och signeri i yrkesmässig omfattning och dagligt, yrkesmässigt utövande av läkaryrket”. Trots många olika turer med många vittnesmål kunde inte åklagaren föra i bevis sådan olaglig hantering, som i åtalet åberopats. Häradsrättens utslag den 13 mars 1922 lyder: Enär åklagaren icke mot svarandens beskridande styrkt, att svaranden under den tid, som målet avses, gjort sig skyldig till brott vare sig mot 22 kap. 15§ strafflagen, eller mot lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten, alltså varder åtalet av Häradsrätten ogillat…”.
Sjöbo-Margit blev sålunda helt frikänd. Eftersom hon inte personligen inställde sig vid rätten, fördes hennes talan genom ombud. Enda följden av åtalet blev för Margits del, att hon personligen fick ersätta sitt ombud. Rättegångsprotokollen ger en god bild av olika personers uppfattning om Sjöbo-Margits verksamhet, om människors tänkande i allmänhet vad gäller sjukdomar och deras orsaker, om olika åkommor, som folk hade att dras med och inte minst om lungsotens utbredning och svårigheten att råda bot mot den sjukdom, som så hårt drabbade många hem och då särskilt barnrika familjer. Så vitt man vet hade Margit aldrig genom sin praktik hindrat eller avrått någon från att söka legitimerad läkare.
En olärd doktor
Redan har nämnts tänkbara orsaker till Sjöbo-Margits inriktning mot att avhjälpa sjukdom och annat lidande. Intresset måste ha vaknat tidigt. När Margit vallade fåren om somrarna, hade hon en liten läkarbok med i fickan. Eftersom hon hade lätt för att lära, kunde hon utan svårighet tillgodogöra sig den litteratur, hon kunde komma över. Självstudierna parade med vaket intellekt, god iakttagelseförmåga och först och sist skarp psykologisk blick var den grund hennes framtida praktik var förankrad på. Margit hade flera läkarböcker att tillgå. Varifrån hon fick dessa är inte känt. En doktor Lindsten nämns bland dem hon umgicks med och som kan ha varit henne till god hjälp. Alla Margits läroböcker skulle brännas, när hon slutat sin praktik, hade hon bestämt. Så skedde nog också. Kvar finns idag en större läkarbok. ”Den nya Naturläkemetoden. Läro- och uppslagsbok för det naturliga läkesättet och hälsovården af F.E. Bilz, ägare af Bilzska Naturläkeanstalten i Dresden-Radebent”.
Boken har översatts till svenska år 1905. Visst finns i denna bok många bra recept och många goda råd, men många detaljerade beskrivningar verkar enkla och ”intetsägande” och man måste ifrågasätta dess värde. Så menar jag om t.ex. rekommenderade vattenbegjutningar på delar av kroppen som mycket verksamma. Begjutningarna skulle ske i bestämd ordning från sida till sida och uppifrån och ned, noga illustrerad med teckningar. Må vara att vattnet kunde ha särskilt god kvalitet. Den här omnämnda boken torde inte ha varit särskilt mycket anlitad av Sjöbo-Margit, den har inte utsatts för så starkt slitage. Andra böcker i hennes ägo vet man inte mycket om.
Några exempel ur Sjöbo-Margits praktik
Margits praktik tycks ha börjat med att hjälpa folk med rygg- och led besvär. Leder lades till rätta och verk i musklerna lindrades med massage. Vid massage kunde någon salva användas, men detta mest för att säkert övertyga patienten om massagens goda verkan. Margit visste mycket väl, att lindring och bot var en följd av stimulerad blodcirkulation. Margit hade inte tid att själv ge sina patienter massage upprepade gånger. Därför lärde hon ut den konsten till en yngre släkting, Rappa-Lars, som fick uppsöka patienterna och ge massage i deras hem.
Ur Sjöbo-Margits omfattande praktik i övrigt kan här ges plats åt endast ett fåtal exempel. En av mina meddelare berättar om sig själv följande: Som flicka fick jag svårartat eksem på händerna, som yttrade sig bland annat med hudlöshet och blodvar mellan fingrarna. Margit konsulterades och förklarade, att en beståndsdel i blodet fattades, något som hade att göra skinnet starkt. Hon blandade själv till en salva och skrev ut recept på två olika salvor och en flaska medicin att köpa på apoteket samt gav ordination om hur salvorna skulle användas. Efter två veckors behandling hade eksemet nästan helt läkt ut och händerna var snart fria från alla besvär. Dessa återkom inte. Nu har 50 år gått sen detta inträffade. I Margits eksemsalva ingick bland annat zink, som ju är välgörande för huden.
Ett fall från 1919: En flicka vid 3-4 års ålder blev sjuk och ordinerades medicin med difteri. Ingen förbättring märktes utan flickan blev i stället sämre och sämre, orkade till sist inte gå och kunde knappast tala. Vid besök hos Sjöbo-Margit förklarade hon, att flickan förgiftats av den medicin hon fått och ordinerade själv en annan medicin. Förbättringen kom sakta men säkert och flickan blev helt frisk och stark.
Blodförgiftning hävdes med omslag, som ofta skulle bytas. Många exempel härpå har berättas mig.
Mot bensår hade Margit en mycket bra salva. Receptet finns inte kvar och inte heller andra recept undertecknade av Sjöbo-Margit har jag kunnat spåra upp. Återstår endast det jag själv har i min ägo och som återges i denna artikel. Margit skrev ut recepten på vanligt ljust omslagspapper avrivet från en rulle. Inga formulär behövdes här. Salvor och rissmorningar och ibland flytande medicin på flaska blandades till ute i ett förrådsrum.
Egenhändigt skrivit recept av Sjöbo-Margit inlämnat vid Ljusdals apotek 25 november 1939.
Rissmorning, liniment m.m.
Sjöbo-Margits berömda rissmorning bestod av en salva, som hon själv blandade och som skulle masseras in särskilt på ryggen men även på andra delar av kroppen på barn, som hade ”engelska sjukan”. Det var massagen och näringen i salvan som skulle bota.
En avskrift på ett recept på ”Sjöbo-Margits liniment” har meddelats mig från Nordsjö i Järvsö. Blandningen bestod av:
Ammoniak 200 gr
Terpentinolja 200 ”
Paraffinolja 180 ”
Kamfer 90 ”
Denaturerad sprit 40 ”
Var säker på att denna mustiga blandning gjorde sin verkan. Odören kring den behandlade sades tvinga vederbörande att vistas i ensamhet i största möjliga utsträckning. Det kan man förstå.
Recept mot hosta:
Oljeemulsion 300 gr
Oljecoraselli 80 ”
Syrup altae 65 ”
Aether spire 20 ”
Till skillnad mot många andra av dåtidens kloka gubbar och gummor använde Sjöbo-Margit inte sådana metoder som att dra under trädrötter, genom trädklykor och annat. När hon nån gång slog opp brännvin i ett glas och tittade i det samtidigt, som hon gav sina förklaringar och ordinationer, var det helt i avsikt att få patienten att ”tro bättre”, har hon någon gång förklarat.
Att grannbarnen ibland tillfrågades, vad de kunde se i ett framställt glas med brännvin och då med övertygande klarhet tyckte sig se bilden av någon anhörig eller annan bekant, är många gånger omvittnat utan att man kunnat ge någon förklaring.
Självklart spreds rykten om att Margit kunde trolla, att hon förvrängde synen på folk och mycket annat. I sin praktik tycks hon i ytterst ringa omfattning gett prov på hokus pokus av något slag. När hon någon gång fick tid över och var på gott humör, kallade hon in ungdomarna till sig för att ”ha roligt”. Då utförde hon olika trick av det slag, som nästan vem som helst kan lära sig. I sin ägo hade hon en ”svartkonstbok” om trolleri och spådom. Att barnen och även äldre sådana gånger därinne i skumrasket upplevde märkliga saker är det ingen tvekan om. Men något övernaturligt låg nog inte i det. Säkert bidrog det dock till att skapa den respekt för Sjöbo-Margit, som särskilt yngre kände. Inte ett ont ord i Margits närhet, inte en handling utan hennes samtycke, inte ens en elak tanke riktad mot Margit. Det skulle hon ha känt. Ramsor och besvärjelser fans också med i Margits svartkonstbok, men sånt hade inte plats i hennes vardagspraktik.
Ett inre seende
Det för oss mest svårförklarade var Sjöbo-Margits förmåga att se och erfara sådant, som skedde lång utom syn- och hörhåll för henne. Om djur kom bort i skogen, om barn försvunnit och man inte lyckades leta rätt på dem, vände man sig till Sjöbo-Margit, som kunde utpeka platser eller lämna nöjaktiga förklaringar. Allt tyder på att hon var utrustad med vad vi brukar kalla ett sjätte sinne, en förmåga att se in i det fördolda.
Tre jag vågar påstå bevisligen är sanna händelser ska här återges.
En gång sade Margit plötsligt, där hon satt vid köksbordet: ”Nu hände det en dödsolycka vid ett sågverk … Jag ser ett kors över en sågspånshög”. Just då begravdes en man i raset från en sågspånshög och kvävdes till döds. Detta skedde vid ett av ortens sågverk.
Margit satt och pratade med en bybo och hon säger plötsligt:
”Det brinner hos en nära släkting till dig. Dom har satt upp ett brandsegel och försöker få ut djuren”. Dagen därpå berättas i ortstidningen om branden några mil bort. Djuren på gården kunde räddas, men mangårdsbyggnaden brann ner.
På valborgsmässoaftonen 1940 satt en granne till Margit och pratade med henne. Klockan halv nio säger hon: ”Det dog en gammal människa här i byn nu”. En namngiven kvinna hade just då segnat ner på trappan till sitt hem och dött.
En av mina sagesmän, som mer än någon annan kände till Sjöbo-Margit, säger med tanke på de tre ovan angivna händelserna: Man kan inte bortförklara dem. Säkert kommer en dag då vetenskapen har klarlagt den mottagardel, som finns i hjärnan hos somliga människor.
En märklig kvinna
Visst var hon en märklig kvinna, Sjöbo-Margit. Hennes levnad var förvisso för henne själv mycket innehållsrik och intressant men innebär också, att hon måste ställa mycket stora fordringar på sig själv. Hon ville gärna hjälpa alla dem, som sökte henne och kunde inte säga nej, så länge hennes krafter räckte till. Tyvärr led hon själv av en besvärande magsjukdom och så hade hon ju sitt lyte. Hon måste ligga till sängs vissa perioder. Då drogs gardinerna ner för fönstren och ingen släpptes in, fastän folk nästan ständigt gick därutanför i förhoppning om att få träffa henne. Ja folk trängde ständigt på och hon fick ingen ro. När hon var i fullt arbete kunde hon på långa tider inte visa sig utomhus utan att någon kom. Däremot kunde man om nätterna se henne vandra omkring på den egna tomten eller ta en titt över till grannens för att se på växtligheten i trädgården. En gång när hon kände sig som mest trängd lär hon ha yttrat: Jag sitter som en fånge på djävulens ö.
Till mig sade Sjöbo-Margit en gång, att hon hade ett svårt humör. Det har också berättats, att hon nån gång kunde bli arg, riktigt arg. Då röt hon och svor och for ut mot dem, hon inte kunde med. Hennes ansikte blev svart och rysligt att se, ja, hela hennes varelse kokade av ilska. Men, det är alla ense om, Margit var till sitt innersta väsen vänlig och god. Det har hennes grannar ofta betonat.
Kringresande försäljare gjorde goda affärer hos Sjöbo-Margit. Vad allt hon då köpte av klädesvaror, filtar och sådant, delade hon frikostigt ut till dem hon ansåg ha behov därav.
Margit bokförde sina patienter i en liggare. På pärmen hade hon klart och tydligt skrivit, att inge fick öppna liggaren och läsa vad där stod. Som regel tog Margit två kronor av sina patienter. Visste hon att vederbörande hade det mindre gott ställt ekonomiskt sänkte hon priset, ibland ner till 50 öre. Av grannarna tog hon aldrig betalt.
Källa:
Hälsingerunor 1981, sid 101-112.
Av Nils Århammar
Avskrift: Åke Nätterö
Tupp-Albert
Albert Eriksson – Homeopat, Tupp-Albert kallad, född 15/4 1890.Bosatt i Ängebo mellan 1966 – 1975. Död 29/12 1975
Tupp-Albert var född i Söderåsen, Bergsjö, där hans föräldrar (9L18) Lars Erik Åslund och Kajsa Stina Åström, hade ett jordbruk. Han var studiebegåvad och hade helst velat bli läkare, men liksom många andra begåvningar förr i tiden, fick han slå studierna ur hågen och ägna sig åt något arbete, som stod till buds för en ungdom. I unga år fick han i alla fall tillfälle att genomgå en kurs vid Lantmannaskolan i Ulltuna. Dessemellan skaffade han sig en avsevärd beläsenhet i homeopati, och efter hemkomsten till bergsjö blev han snart anlitad som homeopat. Han flyttade till Forsa 1909 där han stannade till 1911 då flyttade hem till Söderåsen igen. 1929 flyttade han till Ingesarven.
Han byggde en villa i kyrkbyn, men sålde den efter några år och köpte ett hemman i sin gamla hemby Söderåsen 2:5, som han brukade och innehade tills 1966, då han köpte en gård i Ängebo och flyttade dit.
Tupp-Albert. Hade en omfattande praktik och tog emot patienter från hela landet. Personligen var han mycket tillbakadragen. Han var ungkarl och sörjdes närmast av syskonbarn.
—9L18— Uppgifter ur Bergsjö släktbok
13 LARS ERIK ÅSLUND, * 20/5 1860, s. t. husman L. O. Åslund i Söderåsen, Bergsjö. Torpare i Söderåsen. † 13/6 1929.
15L1 KARIN KRISTINA ÅSTRÖM, * 27/9 1854, d. t. bonden J. O. Åström i Söderåsen s2, Bergsjö. † 10/4 1929.
BRITA KRISTINA, * 28/7 1882. Fl. t. Ilsbo 1899
JONAS OLOF, * 28/9 1883 21
ANNA ALBERTINA, * 29/8 1886. Fl. t. Hudiksvall 1918
ERIK LEONARD, * 16/1 1889 22
LARS ALBERT ”ERIKSSON”, * 15/4 1890. Bonde i lngesarven 2:5
PER ALBIN, * 6/10 1895 23
Personuppgifter
Om Kron-Pelle. Ett par historier om ”sjätte sinnet”. Dalpilen 2 mars 1923
Kron-Pelle, eller Per Persson Kron, född 15/6 1875, son till Per Ersson Kron (1844-1905) och Brita Pettersson (1841-1901) i Skålsjön, Alfta. Död i Skålsjön 19/2 1944.
Gift 25/6 1901 med Brita Kristina Eriksson f. 14/7 1883 i Svabensverk, Gävleborgs län. Död i Skålsjön 22/6 1921.
HT Tisdagen den 26 maj 1942
Uppgifter ur Delsbo släktbok:
—3 M 5—
2 Pehr Olofsson-Stark, * 21/1 1802, s. t. bonden O. Olofsson i Klubbo 1. G. 1826. Sold. nr 81 vid Häls. reg. Bos. i Oppsjö, Delsbo. † 13/6 1869 (förblödning)
4M6 Brita Pehrsdotter, * 10/11 1804, d. t. bonden P. Olofsson i Källeräng 1, Delsbo. † 12/6 1889.
Olof * 11/1 1828 8
Pehr * 1/1 1837 9
Jonas * 22/5 1844 10
—9—
5 Pehr Pehrsson-Stark, * 1/1 1837, s. t. sold. P. Stark i Oppsjö.
G. 24/11 1858. Husman i Svedja, Delsbo. † 11/3 1871
42N11 Margta Ersdotter, * 14/6 1839, d. t. sold. E. Näs i Svedja 2, Delsbo. † 17/1 1919.
Brita * 15/11 1861 6L6
Homo-gubben
Hans namn var Oskar Vilhelm Olofsson, född 18/2 1844 i Torp, Västernorrlands län, Medelpad. Ogift. Han avled i N. Älgered 25/2 1933.
I sin ungdom skulle han ha varit tillsammans med bl. a. några lappar vid namn Jonas Thomason och Per Erson-Nore samt Sten Jössen. Av dessa lär han ha blivit undervisad i en hel del ”övernaturliga” saker som han hade nytta av i sin praktik. Under kolerans härjningar inom Sundsvallsområdet, blev han anställd som sjukvårdare hos doktor Plassman vid Sundsvalls lasarett och det var under den tiden han lärde sig en hel del inom medicin.
Man skulle passa sig för att reta gubben, för då kunde man råka illa ut. Det var en Harmångers-bo som åkte hästskjuts förbi på vägen till Bergsjö. När han befann sig på Homoskogen så sade harmångersbon till sin hustru.
– Den där dj-a Homogubben påstår han kan trolla, men han kan ingenting. Nästan omedelbart därefter stannade märren och vägrade att ta ett steg vidare och skummade av svett.
-Harmångersbon fann det för gott att gå ned till Homo-gubben och be om råd. Du skulle ha kommit förr så hade märren mått mycket bättre var gubbens svar.
Under första världskriget nonchalerade Homo-gubben helt de restriktioner som infördes. Detta ledde till att han en dag fick besök av en stämningsman men en stämning i sin hand.Homo.gubben tog ingen som helst notis till varken stämningen eller stämningsmannen och körde ut mannen. Stämningen blev liggande kvar på bordet i kökskammaren. När så stämningsmannen steg upp i sin bil för att återvända rullade bilen endast några meter och stannade framför dörren till kvarnkammaren, under det att Homo-gubben skadeglad tog del av stämningsmannens fåfänga försök i att få igång bilen.
– Det är nog best att du hämtar pappret inne i kvarnkammaren innan du gör fler försök, rådde honom Homo-gubben.
Stämningsmannen måste till sist gå in och hämta pappret och sedan gick motorn som om det aldrig varit något fel på den.
Det var här han höll till. Bild ur HT den 25 augusti 1978.
Det var här i kvarnbyggnaden Homo-gubben hade sin praktik under många år. Han kom till Jättendal år 1911 i samband med att han förvärvade en kvarn och skäktverk vid Homobäcken i Bergsjö. På bilden ser vi gubben själv med katten Måns i famnen. T.h. en patient, Arne Pettersson från Stocka.
Och här är ”laboratoriet”. Bild ur HT 25 augusti 1978
Så här såg Homo-Gubbens ”laboratorium” ut. Det var alltså här i skopor och gamla kastruller som brygden blandades till – och både folk och fä kände sig strax lite bättre.
Bild ur HT 25 augusti 1978. Gustaf Adolf Ödman var i många år medhjälpare till Homo-gubben och ställde i ordning huskurerna. Ödman vet alltså mycket väl vad gubbens brygder bestod av.
Bild ur HT 25 augusti 1978. Arvid Ed (1907-1988), Sandbäcken bodde granne med Homo-gubben som han kände väl. Han kan berätta att gubben kunde ”stämma” både blod, hästar och bilmotorer.
Se Nitas vackra bilder på hus där Homo-gubben bott
Soln -Anders
Soln-Anders, eller Anders Wallström som var hans rätta namn
Text och bild ur Ljusnan den 31 mars 1973
Soln-Anders gravvård på Svegs kyrkogård på vilken det står.
”Tacksamma patienter reste stenen”.
Vid stenen står undersviksfödde f.d. grosshandlaren M. E. Brodin, som var nämndeman tillsammans med Soln-Anders vid domsagan i Sveg.
Soln-Anders, eller Anders Wallström var född 10/7 1841 i Sveg Jämtlands län, Härjedalen. Ogift. Död 7/5 1921 i Ytterberg 1-41, Sveg.
Läs om Sôln-Anders droppar.
Se Soln-Anders i sitt apotek.
Se Soln-Anders unika bössa.
Lund-Jonke
(39G3 Forsa släktregister) Jonas Jonsson Lund, som han hette var född 30/9 1854, s. t. soldat Jonas Lund i Lumnäs, Forsa. Gift 30/7 1893. Arb. i Lumnäs. Död 28/6 1907
Maria Kristina Östby född i Änga Enånger den 6/6 1868. Flyttat till Hälsingtuna 1917. Död 24/5 1956.
Barn: Alma Maria 19/8 1894, Anna Brita 20/3 1897, Edvin Osvald Glad 20/3 1906, fosterson.
Bild från ett odaterat tidningsurklipp
”Lund-Jonkes-Kristin”
Efter sin makes död övertog Kristin sin makes hemliga papper genom vilken vilka han förvärvade sin förmåga att bota. Kristin hade lärt sig latin av Jonke och kunde alltså konsten att läsa och skriva ut recept på detta klassiska läkarspråk.
Under många år bodde Kristin i sin stuga i Östanbäck där hon gjorde sig vida känd som ”klok gumma”. Hon hade en speciell förmåga att ”läsa i brännvin” och därmed klarlägga stölder eller försvunna saker, och pekade ut den plats där det stulna/försvunna kunde påträffas. Många kom till henne från när och fjärran för olika sorters sjukdomar.
HT 7 juli 2007
Tidningsbild från 1986. Huset i Östanbäck där ”Lund-Jonkes-Kristin” bodde under många år. Nu har huset ett helt annat utseende.
Bild på ”Lund-Jonkes-Kristin” ur HT den 25 april 1956.
Anders Ljus var utan tvekan en märklig man i Forsabygdens historia
Han lappade ihop benbrott, skar och sydde i människor, både små och stora.
Till Ljus i Stavåker kom man för att slå åder, tappa blod. Han skrev ut medicin som fanns att köpa på apoteket.
Bild ur HT den 30 juni 1979.
Anders Ljus var en naturdoktor av stora mått. Här tillsammans med sin hustru Karin. Det var i makarnas kök i Stavåker som mottagning och operationer skedde.
(10A4 Forsa släktregister) Anders Ljus f. 25/9 1861, s.t. soldat Anders Rolin i Sörviksta. Sjukvårdssoldat, korpral bos. i Stavåker. Död 15/3 1939.
Gift 1/11 1885 med Karin Fors f. 22/9 1865, d.t. soldat Olof Fors i Bäck. Död 31/10 1961.
Barn:
Karl Anton 18/1 1886 – 5/5 1890
Julia Maria 20/6 1887 – 5/5 1890
Karl Anton 14/8 1890 Emigr. t. N. Amerika 1910.
Julia Maria 2/11 1893 Gift 1932 med Anton Mauritz Modin i Stavåker
I Bjuråker fanns Kerstes – Ante
Anders Olov Andersson föddes i Hästnäs 9/9 1881, son till (2F21) Kerstin Andersson. Fadern var en s k västgötaknalle, klädeshandlare Oskar Jakobsson. A. O. Andersson tog sig själv av daga genom att hänga sig den 30/1 1947, berättade Marta Palm som var med när han hittades.
Han var känd för att sälja sina homeopatpiller men kunde också annat som att ”stä blo”, vilket han påstås ha gjort när slakteriarbetare Lars-Erik Sjögren vid Jonssons slakteri i Västansjö 1936, vådasköt sig med en slaktmask. Kerstes-Ante råkade befinna sig på platsen när det hände. Slaktaren blödde ymnigt en stund, men sen avtog det för att till sist sluta. När dr. Bergström kom till platsen tyckte han att det var konstigt att karln inte blödde trots så stor skada. Kulan hade dock skadat ryggmärgen så hans liv gick inte att rädda.
Han drev tillsammans med Karl Fredrik Gröndahl, Logen DELLENS BORG i Västansjö, och troligen bodde han även i Gröndahls hus som låg i närheten där Friggesundsskolan ligger nu.
Kerstins-Ante bodde i hörnan Stålholmsvägen och Strömbackavägen. Stugan hade varit både ett knekttorp efter soldat Stål och handelsbod.
—2 F 21— Uppgifter ur Bjuråkers släktbok
13 KERSTIN ANDERSSON, * 11/8 1845, d. t. A. Pehrsson i Hästnäs 1. Bos. i Avholm, Bjuråker. † 19/3 1929.
ANDERS OLOF * 9/9 1881. † 30/1 1947 Homeopat, känd som Kerstes – Ante.
Bild ur boken, Gävleborgs län – Ett bildgalleri, 1925, sid. 137
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall.
Du kan också Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Till toppen till Lapp-Dora
Dellenportalen.se | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62
Hej, apropå kloka gummor undrar om det finns något dokumenterat om Margta Jonsson (Ersdotter) 1846-1936 som bodde året om på Trollsvallen. Hemvist Långede 6 ”Pårs”.
Hej Jessica. Kan tyvärr inte hitta några uppgifter om henne. Nu får du berätta, vad vet du om henne?