Gösta Snoddas Nordgren

Gösta “Snoddas” Nordgren, var en känd sångare från Bollnäs, men hans föräldrar gick båda i skola i Delsbo. Mycket är skrivet om Snoddas fantastiska succékarriär – men visste du det här om hans barndom, den var också något utöver det vanliga.



Gösta “Snoddas” Nordgren


Tå parken i Bjuråker 1952.


I Ängebo spelade Snoddas en bandymatch 1956.


Norrbostämman  2 aug. 1968.


Följ oss på Facebook och dela gärna den här sidan med dina vänner.


Om du gillar den här sidan, glöm då inte att klicka på Gilla-knappen. Tack !


Har du en egen hemsida får du gärna länka till Dellenportalen. Tack för ditt stöd!


Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

Snoddas i Radioprogrammet karusellen 1952.


Gösta Snoddas Nordgren – Flottarkärlek (Provfilm 1952).



Hemmet i Röste i Hälsingland där Snoddas växte upp



Snoddas far, Karl Nordgren


“Den lilla näktergalen”

När Karl Gösta Nordgren föddes den 30 december 1926 i Arbrå i Hälsingland, var det en helt vanlig krabat som kom till världen. Han hade inga syskon och föräldrarna levde under ganska små omständigheter. Fadern försörjde sig på åkerirörelse och modern hade jämt jobb med att pyssla om Gösta. Men det var knappt med inkomster, så ganska snart fick även modern lov att dra sitt strå till stacken för att få det hela att gå ihop. Gösta blev inte bortklemad, även om han var omtyckt redan i vaggan av traktens folk. Så snart han kunde stå på egna ben gick han faktiskt sin egen väg. Redan som treåring syntes han ensam ströva på vägarna i Arbrå där han bodde. Han var inte så mycket för att leka med andra barn utan ville gärna vara ensam. Mitt i vintern kunde han hålla på och bygga sin egen snögrotta, men utan vantar på händerna och ganska tunt klädd i övrigt. Det hjälpte inte att snälla människor ville hjälpa till att sätta på honom kläder, då varken fadern eller modern hade tid att övervaka hans förehavanden

    
Treårige Gösta pratar i telefon.        Vid  fyra års ålder här tillsammans med halvsystern Ingrid.

Då andra barn fick de vanliga barnsjukdomarna, röda hund, mässlingen, påssjuka och liknande, då klarade sig Gösta. Om det nu berodde på att han inte var så mycket i kontakt med andra barn eller om det härdade liv han förde gjorde honom oemottaglig för sjukdomarna. När han var fyra år hade alla barn i trakten kikhosta, varenda unge fick hostattackerna utom Gösta. Redan då började folk intressera för pojkens hälsa och sjuksystern i trakten hade nog velat följa det lilla “friskfenomenet” lite närmare bara tiden räckt till.

Från fyraårsåldern knöts Gösta till faderns hem. Modern och fadern separerade och det kom på faderns lott att få Gösta, eftersom modern förut hade en dotter. Pappan hade övergått till köpmannens roll från åkarens och försörjde sig nu genom att sälja fisk. Lille Gösta följde med, om det så var mitt i vintern. Precis som förut hade han ingenting på händerna, som ibland var alldeles blåfrusna. Satte någon på honom vantar, då stoppade han bara ned dem i fickan. Fisk ville han sälja, och många gånger knackade han på dörrarna och undrade om det skulle vara någon fisk. Han kunde knappt prata rent och oftast hade fadern redan sålt slut på fisken, men se hjälpa till, det ville Gösta och allas kelgris blev han.

Till Röste kom han som sjuåring och det är i den lilla byn, som då hade 200 invånare, som han stakar sig fram med sin egenartade stil. Naturen blev hans stora idol, han var inte rädd för någonting. Luffarna nere på tegelbruket, som var kända för att vara ganska råa och brutala, de var hans vänner. Ljusnan med sina strida forsar, där alla mammor hade hjärtat i halsgropen så snart deras barn närmade sig vattnet, där hade Gösta sina egna vikar, flottar, kojor och fiskeställen. På vintern gick han upp till Växsjön några kilometer bort, för där höll de stora farbröderna på och pimplade. Själv orkade han inte göra hål i isen och någon isbill orkade han inte heller med, men fiskade gjorde han. I de hål som andra hade gjort där stoppade han han ner sin metrev, och ofta hände det att den lilla bytingen hade fiskelycka, medan de som jobbat med hålen inte fick ett enda liv. Alla tog det från den gemytliga sidan, och den lille enstöringen som inte gjorde någon för när var såväl flottarna som jobbade efterstränderna som fiskargubbarna förtjusta i. Ofta köpte även farbröderna fisken av Gösta till överpris bara för att göra honom glad och slantarna var han väldigt försiktig med. Med stolta steg sprang han hem till fadern och visade upp att han även kunde lämna ett bidrag om än aldrig så litet.

Luffarnategelbruket vid Norrborn, den angränsande byn till Röste, var de som först betade för att få höra Gösta sjunga. Där kunde han stå mitt bland dem och dra sina visor och ju mer han sjöng ju mer tjänade han. Det var ett glatt gäng som samlades uppe på ugnarna. På vintern fanns det luffare som hade sin permanenta bostad där. Bara någon enstaka gång vågade de sig ut, men oftast väntade det till våren för, som Gösta berättat, “de hade inte skor på fötterna så de vågade gå ut, bekväma var de också”. Deras originella sätt att leva har sannerligen fallit i Göstas smak, ty klädsel har han sedan barndomen aldrig tänkt på. Att höra Gösta berätta om luffarminnen är intressant!

En som de kallade “kungen” var en mäktig herre. Han hade si fasta bostad på Norrborn; ingen vågade gå i närheten av honom mer än Gösta, dels för att han var så lortig av sig, dels för att han hade ett så förfärligt humör. Även luffarkollegorna hade respekt för honom. I kortspel kunde han ta vinsten trots att det inte var han som skulle ha den, och ingen vågade protestera. Kungen ägde det han gick och stod i, pengar hade han ganska gott om och mat försåg han sig med. Gösta var springpojke vintertid, ty då låg luffarna bara uppe på ugnarna och spelade kort och trivdes som katter i den goda värmen. När kungen kostade på sig något särskilt gott, då delade han med sig till “den lilla näktergalen” som Gösta kallades för. Sång tyckte kungen om hur hård han än var för övrigt. En gång hade kungen kommit på besök och inte träffat Gösta på flera dagar. Var Gösta bodde hade han ingen aning om, men alla luffare som kom till tegelbruket kommenderade han ut och ve den som vågade sig tillbaka förrän den “lilla näktergalen” hade kommit.

Gösta hade sina åtta år till trots på egen hand letat sig ut till Lillön mitt ute i Ljusnan, vattnet var stritt och ingen kunde tänka sig att den lilla bytingen skulle finnas därute. Genom en Röstebo fick de tipset  och framåt natten fick de tag i Gösta, som kom tågandes till tegelbruket under högljutt skri från alla andra nattgäster utom kungen. Den gången mindes Gösta alldeles speciellt, det var första gången i hans liv en tiokronorssedel blev hans egendom, och den delades ut av självaste kungen, som annars var känd som en mycket sniken luffare.

En annan sniken luffare var Råttan. Namnet hade han fått därför att luffarkompisarna påstod att han levde på råttor emellanåt. Råttan var kanske mest underlige i hela luffarskaran. Han släpade alltid på ett stort tygbylte som bars på ryggen. I det byket fanns praktiskt taget bara en sak, ett handfat – Råttan var pedantisk och ville se fin ut. Gösta hade hört att han var av fin släkt  och en adelsman som kommit på avvägar, men det har inte Gösta reflekterat över förrän nu många år efteråt. Handfatet var det bästa Råttan ägde. Varje morgon hämtade han upp vatten, tvättade först ansiktet och kroppen, sedan fötterna, torkade ur handfatet, satte det på den varmaste platsen vid ugnarna och stekte eller värmde upp mat i det. Efter maten var Råttan olik alla andra, för då drack han kaffe, något som luffare i övrigt hade mycket roligt åt. Även kaffet kokades upp i handfatet. Att han använde handfatet till att både tvätta, koka och skölja upp kläder i hade inte så stor betydelse i sällskapet, men se att han drack kaffe efter maten det var något som roade luffarna väldigt.

Flygar-Emil var en ganska ung grabb som gick på luffen, och han lever nog än i dag tror Gösta. Namnet Flygar-Emil fick han därför att han sade sig vara en av landets första flygare och dessutom gillade  då åttaårige Gösta sjöng sin visa “En flygmaskin den surrar och bullrar”, då kunde Emil sitta långa stunder efteråt och berätta för “Den lilla näktergalen” hur han var uppe i Spetsbergen och letade efter kol och guld  som hela svenska folket skulle få glädje av, och hur de fick nödlanda och leva på säl och isbjörnar. Den berättelsen hörde Gösta första gången när han var åtta år och är han fyllt  sitt tjugofjärde år kom Flygar-Emil och berättade samma sak. Men Gösta lyssnade intensivt och sjöng villigt om “flygmaskinen” då som för sexton år sedan. Gösta ville nämligen aldrig såra en annan människa och därför ger han sig heller lite tid än att säga “att det där har jag hört förut”.

Amerikanaren var också en lustig bekantskap, han hade naturligtvis varit i USA – det ligger så långt bort så dit kan du lilla rännstensunge aldrig tänka dig komma, sade han åt Gösta. Amerikanaren var dessutom en som hade kommit på livets skuggsida. När han var riktigt i tagen  berättade han hur han var släkt med  med kungligheterna, men att ingen ville kännas vid honom. Amerikanaren skulle alltid Snoddas sjunga psalmer för, och det gjorde han naturligtvis.

I Röste skola
Nere vid tegelbruket trivdes Gösta och det var inte bara för luffarnas skull, det var även bra fiskevatten där också. En dag på vårkanten hade Gösta åkt ut i en flatbottnad eka, för att ta loss timmer. Timret gick loss, men ekan for iväg som en liten ask bland stockarna som liknade tändstickor, pojken var försvunnen. Ilbud kom hem till fadern att Gösta hade drunknat, det blev väldig uppståndelse. Draggningar sattes igång, och mer och mer folk samlades. På långt håll stod Gösta och tittade på alltsammans, han bara väntade att kläderna skulle torka, så han kunde gå hem. Upp till tegelbruket kunde han inte ge sig till att gå, för kläderna var sura och inte kunde han gå naken. Kläderna torkade efter någon timme och då ställde sig Gösta bland de församlade och undrade vad de sökte efter. Allt var så snopet att ingen kom sig för att ge pojken uppsträckning ens.

I Röste skola blev Gösta populär trots att han inte var som grabbar brukar vara. När de andra pojkarna hade något bus för sig, då gick Gösta sin egen väg, filosoferade för sig själv och gnolade för sig själv. Fröken Berta Melin, skolans populäraste person, blev hans lärarinna och den förstående lärarinnan tog ganska snart pojken under sina vingars skydd.

En kulen dag hade de ganska trist i klassen, ingen var riktigt på humör. Då reste Gösta sig upp och undrade om han inte fick sjunga en bit. I skolan sjöngs ju bara de vanliga skolsångerna, men nu skulle det bli något helt annat. Första biten blev den om flygmaskinen, den som han så gärna sjöng för luffarna på tegelbruket, den togs emot med stormande applåder. Därefter sjöng han “När juldagsmorgon glimmar” och även den slog bra. Att pojken kunds sjunga visste klassen förut, men nu hade han liksom fått ett ryck precis som om han ville göra något för sina klasskamrater i det olustiga vädret. Efter den succén var Göstas ställning som klassens sångare befäst.

På examen skulle givetvis Gösta göra ett framträdande för alla mammor och pappor.  Alla satt församlade och väntade – utom Gösta, han var som uppslukad av jorden. Lärarinnan satte igång att söka, hemmet som inte låg långt borta var tomt, där var skolans vaktmästare och sökte. Lärarinnan delade ut teckningar och andra elevarbeten och bara väntade på att den saknade skulle dyka upp. När det inte var mycket kvar av examensdagen och lärarinnan skulle börja med sången, då kom Gösta instegandes med en stor knippa blommor i famnen. Han hade fått tre kronor av fadern, lånat en cykel och trampat i väg de sju kilometerna in till Bollnäs för att få så vackra blommor som möjligt. Hemvägen blev naturligtvis lite drygare för den lille åttaåringen och därför kunde han inte passa tiden. Det var något mer ovanligt med Gösta den examensdagen. Han var klädd i snygg skjorta och välpressade byxor, och en rosett prydde hans skjortkrage. Han stod vid dörren och tittade en stund, varefter han stegade fram till lärarinnan, som naturligtvis blev rörd över älsklingselevens sätt att vilja glädja sin fröken. Lärarinnan torkade bort tåren ur ögonvrån samtidigt som hon med lättnad nu för alla församlade kunde presentera klassens huvudnummer, Göstas sång.  Fröken Melin hade aldrig under sin lärartid fått blommor som glatt henne så mycket som just denna bukett.

Något större ljus var inte Gösta i skolan, han hade liksom alla andra grabbar en massa intressen vid sidan om skolarbetet. Läxorna klarade han förstås, men något utöver de vanliga lärdomarna gick det inte att få honom till. När andra grabbar hade sitt intresse riktat på pojkstreck, då försvann han ut i naturen, ner till Ljusnan eller Rösteån där han hade sina egna knep och uppfinningar för att bäst fånga fisken i sina primitiva garn.

Vid ett tillfälle trodde han att fisken skulle fångas lätt om han bara satte ut en bräda över ett grunt ställe och stod där för att passa fiskarna när de kom. Där stod nu Gösta på huk och bara väntade på bytet, men första försöket visade att fisken var slugare än pojken. När de kom i närheten av spärren vände de kvickt och simmade emot strömmen, något som den orutinerade fiskaren aldrig tänkt sig. Ramlade i gjorde han allt som oftast och dykningarna efter fisken vid spärrarna blev så ivriga att han åkte i av bara farten.

Alla är vi barn i början – så var det även med Gösta och fisket. Så småningom fick han rutin på området, och drömmen om att fånga fisk med bara händerna förverkligades. En gång när han var nio år fångade han en lax på femton kilo med bara händerna. Laxen hade gått upp på grunt vatten och blivit uppspolad av vågorna från älven, hamnat i en liten avsides djupare grop och låg där och sprattlade. Gösta befann sig efter älvkanten där han ofta höll till för sig själv. Så fick han syn på den sprattlande laxen. Folk stod på avstånd och såg hur han gick ut i vattnet. Det var på våren och någon värme var det inte i det våta. De som tittade på frös vid blotta tanken att våga sig ut i Ljusnan. Gösta stod där och alla undrade vad han hade för sig. När de fick se att den lille pojken halade upp en jättelax med bara händerna, ville de inte tro sina ögon. Han drog upp den på stranden, tittade lite försynt åt det håll där människorna på andra sidan älven hade församlats, gick in i skogen och försvann för att ingen skulle ha bekymmer om honom. Längre upp mot Storön hade han sin eka och i den rodde han över älven lite senare på dagen, för att så diskret som möjligt smyga hem med sin jättefångst.

När skolfröken dagen därpå frågade Gösta om det var sant att han fångat denna stora lax med bara händerna, ryckte han på axlarna och sade: “Ja det är sant, men så märkvärdigt var det väl inte, den låg ju bara där vid stranden och det var bara att hämta upp den”. Gösta hade inte själv velat säga någonting, men lärarinnan hade fått veta det ändå. Denna fåordighet är ett av hans karaktärsdrag, och nog är det väl skönt med människor som förmår att tygla sin tunga. Det är inget bevis på bristande utförsgåvor, tvärtom lär ju erfarenheten att sådana personer ofta har en hel del inombords.

Mitt i Ljusnan vid Röste ligger två öar, Storön och Lillön. Till Storön går det bra att komma alla årstider vid såväl hög- som lågvatten, men Lillön ligger så illa till att det är förenat med stora ansträngningar. Mycket bra fiskevatten är det emellertid intill Lillön, och naturligtvis skulle Gösta välja det svåraste stället till sin boplats. På Lillön gjorde han av ilandflutna stockar och annat bråte en egen hydda. Den är byggd i någon sorts primitiv lappstil, nästan toppig upptill. Torvtaket skyddar mot snö och regn, inuti är det granris på golvet och ett skåp av en gammal låda är den enda möbeln. Där har Gösta Nordgren sin fristad, och dit söker han sig gärna för att få lugn och ro och för att på sitt eget vis hala upp fisk ur Ljusnans strida strömmar.


Fiskarkojan på Lillön i Ljusnan som blev Snoddas käraste tillhåll.

Sporten var hans stora intresse vid sidan om friluftslivet och fisket. När skolan hade sina friluftsdagar och sporttimmar ville alla ha Gösta med på “sin sida”. I tävlingslöpning eller lyrspel var det en ständig dragkamp om vilket lag han skulle tillhöra. Oftast blev det så att han sällade sig flickorna som ende pojke i deras lag. När alla flickorna missat fick Gösta ta vid som siste man och det brukade i allmänhet gå vägen. Hans listiga spelsätt, fina slagteknik och träffsäkerhet fällde som regel utslaget. På vintern åkte klassen skridskor när det inte var alltför mycket snö, men för Gösta var det inget stort nummer. Han hade svårt att hålla balansen på de extra stålskorna som sattes på. Att hålla skottad bana var otänkbart, varför det till Göstas glädje bara blev skridskoåkning på förvintern. När det gällde att springa ikapp på skolgården eller utöva annan lek där deltagarna skulle komma fort fram, då var Gösta i sitt esse. Några gymnastiksalar fanns inte på den tiden, lärarna var hänvisade till skolgården för sina övningar.

En gång blev Göstas lag efter redan från starten och segern hängde nu på slutmannen. Gösta fann på råd. Innan lärarinnan visste ordet av , hade han dragit av både gummistövlar och strumpor, satte av barfota i snön, hämtade in hela försprånget och förde sitt lag till seger och tog ett glädjeskutt över mållinjen. Lärarinnan var förtvivlad över att inte kunna stoppa den dumdristiga tilltaget och undrade om inte Gösta ville följa med in för att värma fötterna och få något varmt i sig, så att han inte blev förkyld. “Inte blir jag förkyld för det här lilla”, svarade Gösta och drog glatt på sig gummistövlarna igen.

Ett par dagar senare trodde lärarinnan att Gösta skulle bli ordentligt förkyld ty då nådde henne rapporten om hur han gått ner sig på isen på Ljusnan, kravlat sig upp ur vaken, nått fastare is och sprungit ifrån den farliga platsen. Men anledningen till att Gösta sprang var den, att han skyndade sig upp till tegelbruket, där han skulle torka kläderna på ugnarna och samtidigt värma kroppen. Uppvärmningen var snart klar och bara några timmar senare står åter Gösta åter ute på isen och drar upp fisk. Fröken Melin undrade dagen därpå om rapporten om Göstas bedrifter dagen innan var sanna. Visst var de sanna, svarade han, och hade han inte gått ner sig första gången då hade en stor lax åkt upp. Nu fick han nöja sig med en mycket mindre plus två gäddor. “Men”, sade han till lärarinnan, “den finns kvar, så får jag syn på den en gång till, då lovar jag att fröken skall få den  och nästa gång skall jag inte förivra mig och kliva i väg ut på dålig is”.

En sommardag när Gösta var tio år spelade klassen brännboll ute på skolgården. Gösta rusade mot en träställning. Blodet forsade ur munnen, lärarinnan sprang fram och undrade hur det hade gått. Det är bara bra fröken, svarade Gösta, sprang fram till vattenpumpen, sköljde av sig blodet, vände sig till lärarinnan, öppnade munnen och sade: “Titta fröken, jag kan ta loss tänderna om jag vill”. Den snälla lärarinnan blev förtvivlad och började gråta. “Ä, det här är väl inte så farligt”, svarade Gösta. Men det var otäckt. Fröken Melin ville sända med någon som skulle se till att Gösta inte svimmade av när de for i bil till Bollnäs för att bli behandlad. Gösta sa ifrån att han klarade sig själv. Väl hos läkaren blev han hopsydd och en trådställning för tänderna gjordes i ordning. Läkaren ordinerade Gösta en veckas vila i lugn och ro och frågade om han ville stanna ett par timmar på sjukhuset för att vila. Men Gösta tackade nej och mumlade fram “att pappa var nog inne i Bollnäs så han skulle nog få åka med honom hem”.
Läkare och systrar stod där och undrade hur denna pojke var skapt, som inte hade gnällt eller gjort tecken till motstånd när de ändå fick lov att behandla honom rätt hårt för att snabbt klara den svåra situationen. Någon bedövning hade de aldrig varit tal om. och så nu när han skulle klara sig hem, då ville han inte ha någon hjälp. När han ensam stegade iväg från sjukhuset följdes han av både läkaren och systrarna, men Gösta stegade på kavat, gick ut mot Rehnbron och där träffade han på en lastbil som skulle till Lottefors och med den fick han skjuts till Röste. Lite över en timme hade gått då han åter kom inknallande i skolsalen.

Om lärarinnan var ledsen förut, så blev det ännu värre nu. Gösta såg ju allt annat är trevlig ut med trådställning för munnen. Kamraterna i klassen tittade och tyckte nog innerst inne att Gösta var allt bra modig i alla fall. När det blev rast, fick alla barnen utom Gösta gå ut. Fröken Melin bad med tårar i ögonen den lille pojken att han skulle gå hem och vara riktigt stilla så att han skulle bli bra fortare.    “Nej då fröken, det här är inte så farligt som det ser ut, jag kan vara här i klassen, bara jag slipper svara på frågor, för fröken förstår, jag har rätt svårt att prata, men i morgon redan kanske det går bättre”.
Vad skulle lärarinnan göra. Om han gick hem visste hon ju att han i alla fall inte skulle vara i stillhet, utan springa iväg ut och fiska eller gå i skogen, så det kanske var bäst i alla fall, att han fick vara i klassen.

Källa:
Det här var de första 16 sidorna ur den 160 sidor intressanta boken om Snoddas. Den utkom 1952.
Även alla bilder är från boken som vi verkligen kan rekommendera.

 
Boken är signerad av både Snoddas och författaren


 

 

 21 Gösta Snoddas Nordgren 320px

INVALD I Svenska Bandyförbundet Hol of Fame : 2015

Succé i Karusellen och på Stadion

Lördagen den 26 januari 1952 är för evigt inristad i den svenska nöjes- och idrottshistorien. Bollnäs-Giffarna, de regerande svenska mästarna, skulle spela allsvensk bandy mot Hammarby på Stockholms Stadion dan därpå. Bollnäs kom till Stockholm redan dagen före matchen, tog in på Hotel Malmen vid Medborgarplatsen och passade på att ladda upp med ett teaterbesök på kvällen. Alla utom en spelare, centerhalven Gösta ”Snoddas” Nordgren.

”Snoddas” skulle sjunga i radioprogrammet Karusellen med Lennart Hyland som programledare. Karusellen, som sändes från Karlaplansstudion, trollband det svenska folket på lördagskvällarna. Man kan säga att landet stod stilla under den tid programmet pågick, mellan klockan 19.30󈞀.45. Egentligen var ”Snoddas” bara reserv den här lördagen. Men sedan Hyland hört honom provsjunga och berätta om sitt liv, fick han vara med. En annan programpunkt kortades av.

Succé med Flottarkärlek
”Snoddas” var för en gångs skull klädd i kostym. Den han hade kvar sen SM-finalen i fjol, då Bollnäs blev svenska mästare efter 3-2 mot Örebro. Under kavajen hade han en tjock ylletröja. Han hade också en färggrann slips knuten runt halsen. Den hade lagledaren Karl-Erik Gustafsson knutit åt honom redan på tåget ner till Stockholm, den stora dan till ära. För var det något detta naturbarn inte gillade, så var det att gå omkring finklädd.

Så rullade Karusellen igång. ”Snoddas” sjöng, som sista inslag i programmet, en melodi som hette ”Flottarkärlek”, med text och musik av Hugo Lindh. Det blev en hejdundrande succé. Hans framträdande möttes av stormande bifall från publiken i Karlaplansstudion. Applåderna ville aldrig ta slut. I de svenska stugorna runt om i landet var inte ett öga torrt. Floder av glädjetårar rann ut i den kalla vinternatten. Tidernas massmediala succé här i landet var ett faktum. I en tid utan TV fick en knastrig radioapparat ersätta.

En nationalidol var född. Bandysporten har aldrig någonsin fått en bättre PR. Lennart Hyland önskade ”Snoddas” lycka till ”i matchen på Stadion i morgon”. Den jordnära killen gick hem (nästan) överallt. Hans bakgrund var som tagen ur en veckotidningsnovell. Han jobbade som flottare, trivdes bäst med att fiska efter Ljusnans stränder och bodde gärna i en koja i skogen. Att spendera mer än fem kronor i veckan tyckte han var en lyx. Dessutom gillade han att spela bandy och övade upp sin skridskoåkning på Hälsinglands tjärnar.

Seger mot Hammarby
Matchdagen ringlade köerna långa utanför Stadionborgen. När domaren Hjalmar Andersson från Kopparberg blåste till spel kl. 13.15 hade hela 7 256 åskådare löst entré. Visst var Hammarby ett populärt lag. Men här fick man definitivt draghjälp av den nye nationalidolen från Röste utanför Bollnäs. Den stora publiken fick se Bollnäs vinna med 3-2. Skridskosnabbe ”Snoddas”, med en jättestor vit keps på hjässan, var resen i försvaret. Inte minst hans förmåga att åka baklänges imponerade.

Men nu började en ny tillvaro för den enkle killen från Hälsingland. Den bandyfrälste sportjournalisten Torsten Adenby blev hans manager, en närmast okänd befattning i dåtidens Sverige. Turnéer bokades in, ”Snoddas” åkte runt och sjöng i folkparker från norr till söder, 1952 uppträde han på 474 festplatser, men han övergav aldrig bandyn. Samma år spelade han sig själv i filmen ”Åsa-Nisse på nya äventyr”.

”Snoddas” förstod väl aldrig riktigt sin egen storhet. Han gillade att sjunga och att spela bandy. Det var allt. ”Kulorna” rann in, men samtidigt ut lika fort. De första fem månaderna beräknas han ha tjänat 180 000 kronor. Ofattbara pengar på den tiden. Men avbränningarna var stora.

”Flottarkärlek” blev närmast en landsplåga, inte minst refrängen ”Haderian hadera”, som aldrig framfördes i ”Karusellen”. På ett år hade skivan sålts i 100 000 exemplar och den blev Sveriges första diamantskiva. Totalt såldes skivan genom åren i ca 500 000 exemplar! Andra populära melodier som ”Snoddas” sjöng in på grammofon, alla på märket Cupol, var ”Barndomshemmet”, ”Vildandens sång”, ”Vackra Anna”, ”Charlie Truck”, ”Skogens son” och ”Tryggare kan ingen vara”.

Smeknamnet ”Snoddas” kan han tacka pappa Kalle för. Pappa var fiskhandlare, men sålde också kondomer. Han var välkänd i hela Hälsingland under smeknamnet ”Gummi-Kalle”, som ibland också blev ”Kådis-Kalle”. Sonen Gösta hängde alltid med på pappas affärsrundor och kallades då ”Gummisnodden”, vilket snart blev ”Snoddas”.

Källa:
HEM / INVALDA I HALL OF FAME, läs hela den intressanta berättelsen om Gösta Snoddas Nordgren.

 

 

Biografi

”Snoddas” var bandyspelare i Bollnäs GIF. Han slog igenom som sångare den 26 januari 1952 i Lennart Hylands legendariska radioprogram Karusellen och orsakade då vad som än idag kallas för ”Snoddasfeber”. I programmet framförde ”Snoddas” sången “Flottarkärlek“, som sedan blev hans signaturmelodioch dessutom en landsplåga. I ursprungsversionen av “Flottarkärlek” fanns inte den kända strofen ”Haderian Hadera” med. Den lades till först i efterhand och till den skivinspelning som gjordes.

Göstas far Kalle Nordgren var bland annat fiskhandlare och sålde kondomer och kallades därför ”Gummi-Kalle” eller ”Kådis-Kalle”. Sonen Gösta hängde ofta med i strömmingsbilen och fick därför öknamnet ”Gummisnodden”. Senare förvandlades ”Gummisnodden” till ”Snoddas” kort och gott.[1] ”Snoddas” turnerade på 1970-talet med Arne Qvick (ofta kallad Arne ”Rosen” Qvick efter sin hit med samma namn), även han från Bollnäs.[källa behövs]

Från 1970-talets början ackompanjerades ”Snoddas” av dragspelaren Karl Erik Svensson och samarbetet fortsatte fram till den 18 februari 1981, då “Snoddas” hastigt avled 54 år gammal. Detta inträffade under en turné, när han på kvällen spelade innebandy med handikappade ungdomar i en gymnastikhall på Källshagens sjukhem i Vänersborg. Dödsorsaken var troligen hjärtproblem.

Eftermäle
På Brotorget i Bollnäs fanns en relief som en hyllning till ”Snoddas”. Det så kallade ”Snoddaståget” är ett inslag i stadskärnan på sommaren där det bjuder yngre och äldre folk på en tur.

Linköping finns en korv- och hamburgerrestaurang i stadsdelen Ryd som är uppkallad efter Snoddas.

Flottare?
Vid de riksomfattande turnéer som följde på ”Snoddas” genomslag i Karusellen medföljde bland annat en enkel fiskeeka som påstods vara ”Snoddas” egen. Fansen plockade bitar ur ekan som souvenirer så att under en sommar kom man att förbruka hela tre ekor. Att ”Snoddas”s skulle ha varit flottare betvivlas av dem som minns honom som fiskhandlarbiträde. Men eftersom “Flottarkärlek” var det stora numret lanserade Torsten Adenby detta yrke i idolens CV.[källa behövs]

Diskografi i urval

  • 1974 – Vår Hembygds kyrka, Gösta “Snoddas” Nordgren & Arne “Rosen” Qvick
  • 1975 – En flottare med färg, Gösta “Snoddas” Nordgren
  • 1975 – Två glada Laxar, Gösta “Snoddas” Nordgren & Arne “Rosen” Qvick
  • 1978 – Man ska leva som man lär (WISA) Gösta “Snoddas” Nordgren med Karl Erik Svenssons orkester
  • 1981 – Det gamla julkortet, Snoddas
  • 1981 – Hadderian, Haddera… (WISA) Gösta “Snoddas” Nordgren med Karl Erik Svenssons orkester

Se även: Gösta “Snoddas” Nordgren på Svensk underhållningsmusik, revyer och film 1900–1960

Övrigt
Radioprogrammet Karusellen sändes från Karlaplanstudion, numera MaximteaternStyrmansgatanStockholm.

Filmografi

Källa:
Wikipedia, läs hela berättelsen om Gösta Snoddas Nordgren på Wikipedia



Snoddas i sin eka i Ljusnan Bild ur Boken om Snoddas.


Aftonbladet söndagen den 1 februari 1970.


Gösta Snoddas Nordgren 44, och Arne Qvick, 32,  debuterade hos Hyland i går. Han kallas “nya Snoddas”, men äggen som Lennart Hyland håller i handen är en present från den äkte Snoddas, numera också hönsfarmare! Arne tog med sig äggkoppar till Hyland.
Bilder: Stig-Göran Nilsson


Hudiksvalls Tidning den 21 februari 1981

       


Bohem eller inte – sin 50-årsdag kunde inte Snoddas smita undan ifrån. Här är det Bollnäs GIF som uppvaktar sin “gamle” stjärncenter från glada bandydagar.


-Titta – jag fick ett fiskekort också, säger Snoddas och visar stolt upp en av 50-årspresenterna

   
   
   


Det sista decenniet hade Snoddas dragspelaren Karl-Erik Svensson vid sin sida. Här på verandan vid torpet i Sjörgrå utanför Bollnäs satt de och kom överens om harmonier.


Vid torpet i Sjörgrå hade Snoddas några gäss. – Den här kallar jag för Adenby. Han tar nämligen allt från de andra, förklarade Snoddas en gång.

 

 

Uppgifter ur DELSBO – BJURÅKER – NORRBO släktregister


—1L19—

10 Mats Olsson, * 15/12 1824, s. t. bonden O. Matsson i Slättäng s 1.
G. 13/11 1868. Husman i Ava, sen. i Stömne s 3, Delsbo. † 18/2 1878.
9N5 Kerstin Hansdotter, * 4/7 1842, d. t. husman H. Svensson i Bjusnäs, Delsbo. † 18/10 1889.
Kerstin * 8/1 1873                                            33 Snoddas farmor
Karin * 17/7 1876, † 7/1 1877 (medfödd svaghet)
Hans * 15/6 1883. Utfl. t. Alsen, Jämtl., 1903


—1L33—

19 Kerstin Mattsdotter, * 8/1 1873, d. t. husman M. Olsson i Stömne s 3. Fosterd. t. bonden O. Skytt i Skog s 5. Bos. i Ås, Delsbo. † 18/12 1927.
Carl Nordgren * 2/2 1898 Snoddas far. Se bild från Håknorrbo skola 1910.
Per Olof * 18/8 1910


Snoddas far:
Kalle Nordgren gift 20/9 1935 med Siri Kristina Virgina Berg född i Bollnäs 14/10 1914.
Han avled den 1/3 1961 och hustrun den 1/2 1998.


Snoddas mor och hennes släkt:
Familjen Lind flyttade flera gånger. De bodde i Långede, Delsbo mellan 1901 och 1910

Anders Fredrik Lind, född 14/2 1859 i Alfta, Död i Ljusne 29/8 1938. Snoddas morfar
Gift 3/6 1888 med Sara Erika Eriksdotter född 28/2 11867 i Norrala. Död i Ljusne 10/7 1932
Nio barn:
Erik Wilhelm 16/2  1889 i Söderala, Gift 27/5 1917 Död i Vallvik 18/5 1955
Fredrik Valter 16/3 1892 i Söderala Död  3/4 1966
Jenny Fredrika 
 27/11 1894 i Norrala. Snoddas mor Hon gick i Sörväna skola i Delsbo 1907. Se bild.
Hon gifte sig den 9/4 1916 med Erik Viktorinus Björk, blev änka 13/11 1918 och avled i Söderala den 17/4 1968.
Anders 11/3 1897 Söderhamn. Gift 1/12 1934. Död i Vallvik 23/4 1953
Olof Verner 29/4 1900 Skönsmon. Gift 20/11 1937. Död i Vallvik 21/4 1971
John Gustaf  25/5 1902 Delsbo. Gift 5/5 1934. Död i Vallvik 21/3 1976
Elsa Maria  21/3 1905 Delsbo Gift med Edvin Eugen Post den 31/12 1930. Död i Vallvik 9/8 1965
Elna Margareta 12/10 1907 Delsbo. Gift Eriksson 31/12 1930. Död i Vallvik 19/2 1983
Göta Maria 4/2 1911 Bollnäs. Gift Skog. Död i Vallvik 9/9 1985


Snoddas gifte sig med Britta Gustafsson, född 22 september 1935 i Ljusne, dotter till snickarmästaren August Waldemar Gustafsson och Svea Linnea Lundquist. De gifte sig i Tierp den 13 februari 1954 och var vid Snoddas bortgång bosatta i Ljusne, på Buntvägen 7.


Bilden lånad från Ljusne bilder.

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Om du gillar den här sammanställningen, liksom allt annat vi gör för bygden, och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Delsbo. Tack för ditt stöd!

Tack för att du vill hjälpa oss – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök, och glöm inte Gilla-knappen!

Sammanställt av Åke Nätterö


Tillbaka till toppen

Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *