Det har skrivits väldigt mycket om Erik Jansson från Biskopskulla. En avhandling år 2001 av Cecilia Wejryd hänvisar till 287 litteraturkällor. Ändock finns det anledning att sammanställa det som hände kring Erik Jansson i Dellenområdet.
Se filmen om Bishop Hill. 17 min.
Se en andra film från Bishop Hill. 10 min.
Läs mer om Erik-Jansarna på Wikipedia.
Läs om Migranternas hus i Afta, där det finns mer uppgifter om Ersk Jansarna
Den här storslagna filmen ”Utvandrarna”, kan man hyra eller köpa
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
ERIK JANSS0N SJÄLVUTNÄMND PROFET
Erik Jansson föddes 21/12 1808 i Västmanland och avled efter en skottskada 13/5 1850 i Cambridge, USA. Föräldrarna var fattiga torpare med fem barn. Erik Jansson råkade ut för en skallskada som barn och låg medvetslös i flera veckor. Under sin konfirmationstid började han djupt grubbla på andliga frågor. Han gifter sig 1835 med Maja Stina, de får först två barn som dör tidigt och sedan Eric 1838 och Tilda 1842. Den tiden börjar han predika Guds ord som först accepterades av Svenska kyrkan innan Erik Jansson började med ”syndfrihetslärarn”.
Erik Jansson och hans bror Jan hade blivit spannmålsmäklare och kunde lätt resa i olika län. I Jan. 1843 kom han till Jonas och Olof Olsson i Söderala som antog Erik Janssons syn på evangeliet. I mars håller han mötena i Trogsta och i Stenbo, Forsa socken. Erik Jansson återvänder till Västmanland men kommer ensam till Stenbo flera gånger. För att passera länsgränserna måste man då ha pass och nu motarbetas han från myndigheterna trots att han säger sig sälja mjöl.
Nu börjar Erik Jansson intensivt predika på många platser i Hälsingland. Han hittar många meningsfränder i Delsbo, Järvsö, Bollnäs och Alfta. Han höll en predikan i Bjuråker i närvaro av km A.G. Sefström. Denne godkände Erik Janssons predikan men Sefström tyckte inte om Erik Jansson därför att han inte selade av sin häst på flera dagar.
I april 1844 flyttar Erik Jansson med sin familj till Stenbo i Forsa. I maj samma år anklagas Erik Jansson för att ha förfört Bus-Carin Ersdotter från Delsbo på Svartvallen, Delsbo. Det blir rättegång i oktober 1845 och det blir ”ord mot ord”. Erik Jansson sade att han ”bara velat pröva hennes dygd” Han blev faktiskt inte fälld.
Detta år 1844 vistades Erik Jansson ofta i Alfta där han arrangerade möten och ett stort bokbål med ”ogudaktiga böcker (M. Luther) den 11/6 med 300 pers. närvarande. Den 13/6 häktade Erik Jansson efter dramatik då en mur måste rivas och Erik Jansson drogs fram. Han fördes till Västerås men friges snart med en varning. Han hade då svårt att få nytt pass men återvänder till Söderala och Forsa. En söndag i oktober håller han en ”bergspredikan” på en klippa på Losjöberget, Långhed och 28/10 ett nytt bokbål på Lynäs udde i Bergviken med 70 pers.
Den 6/11 1844 var det möte hos Olov Olsson i Källeräng, Delsbo. Det kom då oanmält prosten Lars Landgren och det blev en hetsig ordväxling om bibelns ursprungstext. Landgren uppmanade alla åhörare att gå hem men blev i stället utbuad och lämnade mötet. Denna händelse är mycket väl beskriven av Lars Landgren (Se flimen ”Lång-Lasse i Delsbo”).
Den 20/11 1844 häktades Erik Jansson i Forsa och förs till Gävle för att sinnesundersökas. Under vistelsen börjar han att skriva på sin sångbok. Han befinns ej vara sjuk och släpps igen med varning.
Det här är Åke Olsson, Stenbo, som visar Runnhällan där man 1844 förrättade bokbål.
Runnhällan/udden är namn efter knekt Carl Rund som bodde här mellan 1809-1847. Torpet är försvunnet men rester efter jordkällaren finns kvar. Han var född 1775 Munsö, Svartsjö i Ekerö. Infl. t. Stenbo 1809, g. 1810 m Margta Johansson 1767-1845. Två barn: Per 13/11 1805, Margta 18/1 1811.
Ett tredje bokbål hölls av Erik Jansson den 7/12 1844 på Runnhällan i Stenbo i Forsa, hos Jon Olsson. Efter den händelsen blev det rättegång och 22 pers. dömdes i Uppsala till böter. Han släpps 18/12 och reser till Lynäs där han gripes igen vid ett möte efter tumult mellan polis och Erik Janssons vänner. Nu får han sitta i häkte 4 mån men får biträde av rådman L.W. Henschen som ej är anhängare av Erik Jansson men är motståndare mot konventikelplakatet (1726-1858). Erik Jansson frias av hovrätten och släpps 18/4 1845.
Vid midsommar 1845 är det stormöte hos Erik Jansson i Stenbo, Forsa med flera hundra deltagare. Kronolänsman Jonas Åström i Forsa utlyser sockenstämma och får 18 personer med sig till mötet där det blir stort tumult med slagsmål och en sönderslagen dörr. Erik Jansson lyckas rymma via en båt och går genom skogen till Söderala. Den 24/7 blir han formellt efterlyst. Nu anmäler sig Erik Jansson frivilligt den 11/10 i Forsa och det blir rättegång 30/10 i Delsbo häradsrätt, Näsbyn. Det blir en väl dokumenterad och bråkig rättegång under 14 timmar där prosten Lars Landgren och pigan Bus- Carin Ersdotter vittnar. Rättens ordförande vill fria Erik Jansson, men blir nedröstad av nämndemännen. Det blir fortsatt häktning för nya rättegångar om händelsen i Alfta och Norrala. Erik Jansson skulle nu föras till häktet i Gävle. Han lyckas smuggla ut ett papper om sina flyktplaner. På vägen mot Gävle vid Lynäs stoppas fångtransporten, Erik Jansson fritas och en killings blod sprides ut som om Erik Jansson hade mördats. (hustrun Maja.-Stina i Forsa klär sig då i sorgdräkt).
Den här trasiga trädörren i foajén på polishuset i Hudiksvall vittnar om ett märkligt ingripande 1845 i Stenbo Forsa midsommardagen 1845 när länsman och medhjälpare slog sig in hos Erik-Jansarna som hade väckelsemöte. Som synes slog man in de nedre speglarna i porten.
HT Fredagen den 5 januari 2001 Foto: Lars Sundin.
Erik Jansson tar sig nu förklädd till kvinna till Voxna. Där hålls små bönestunder men snart avslöjas det och ett nytt stort bråk och blodutgjutelse inträffar. Erik Jansson göms under ett golv och klarar sig (se Hälsingerunor 1923). Han kan nu klara sig tack vare anhängare som gömmer Erik Jansson (bl.a. i en kista som finns på Edsbyns museum). Så blir ett gömställe känt genom en ”erik-jansare” som är full och pratsam och i januari 1846 flyr Erik Jansson till Malung och Mora. Erik Jansson hann med ett kort besök under påsken i Ina, Söderala där ett boktryckeri startats av C G Blombergsson. (sångbok, egen katekes och små skrifter). Erik Jansson reser nu till Malung och åker därefter skidor till Kristiania (Oslo). Där samlas hustrun och de tre barnen och alla tar båt via Danmark-England till Amerika juni 1846.
Erik Jansson beskrevs ha ljusbrunt kortklippt hår, bleklagt ansikte med utstående kindknotor, insjunkna kinder, spetsig rak näsa och ovanligt långa och breda tänder. Talet var strävt, ej starkt utan lät som om han ”hade något i munnen”.
Under detta år 1846 utvandrade 1. 326 anhängare till USA och Bishop Hill. Cirka 100 av dem kom från Delsbo, de flesta från Bobygden.
Kjell Grönberg
070 311 24 12
kjellgronberg34@gmail.com
STENBO
Olof Jonsson Stonebergs fädernegård
Hos Jon Olsson i Stenbo flammade den 7 december 1844 ett av Erik Jansarnes bokbål.
Större delen av familjen emigrerade till norra Amerika. Sonen Olof Jonsson tog sig namnet Stoneberg och blev en av de ledande i Bishop Hill efter Erik Janssons död.
Han föddes i Forsa 1818 och dog 1892 i Henry County, Illinois, där Bishop Hill ligger. Många släktingar finns kvar i Forsa, däribland de tre som var med om Bishop Hill-jubiléet.
Olof Jonsson Stoneberg (1818-1892).
Stockholms Aftonpost 17 augusti 1849
JONAS NILSSON: RESAN TILL BISHOP HILL
Kolonikyrkan i Bishop Hill byggd 1848 av trä och soltorkat tegel
En dag under vårvintern 1996 träffar jag Märta Olsson i Utnäs, som omtalar att hon skall åka över till Illinois, USA, för att där fira 150-årsjubiléet av Erik Janssons bosättning i Bishop Hill. Resan skall ske med Bishop Hill Sällskapet. Eftersom jag läst och hört mycket om profeten Erik Jansson var det inte svårt att bestämma sig för resan. När jag senare träffar Erik Nilsson, Västanängarn, var han lika positiv.
En tidig morgon i mitten av september startar vi resan från Molanda för att efter byte av flygplan på Arlanda flyga till Chicago. Där landar vi på O’Hare-flygplatsen, som jag tror fortfarande är världens största. Vi kommer att bo på hotell Palmer House. En svensk bosatt i Chicago blir vår guide i världsstaden. Chicago är platt och bebyggt med väldiga skyskrapor. När vi ville se lite längre åker vi upp för att se utsikten från Sears Tower, som idag inte är världens högsta byggnad. Malaysia har byggt ett ännu högre hus.
”Öppet” står det på svenska på en gata i Chicago, det är ett svensk-amerikanskt museum. Där kan man se hur utvandrarna var klädda och vad dom medförde för att bosätta sig i det nya landet. Cirka 30.000 personer kommer varje år till museet, som ligger i stadsdelen Andersonville.
Dagen efter startar färden mot Bishop Hill, som ligger ett 25-tal mil sydväst om Chicago. Vi åker många mil utmed Mississippifloden, först på östra sedan på den västra sidan. I resesällskapet, som under de dagar som går blir allt mer bekanta med varandra, finns många goda historieberättare. Västanängarns historier tar nog hem de flesta skratten och resenärerna vet inte om de ska tro honom eller ej, när han försäkrar att både den ena och den andra osannolika historien är absolut sann.
Det är nu bara några mil till Bishop Hill. Jag börjar tänka, vem var egentligen Erik Jansson? Han föddes den 21 december 1808 i byn Biskopskulla i Torstuna församling i Uppland där fadern var bonde. I tjugoårsåldern började han läsa bibeln, Luthers skrifter och annan religiös litteratur, för att några år senare bli väckelsepredikant, främst i hemsocknarna. I Hälsingland började det vid den tiden finnas personer som önskade sig ett mera intensivt fromhetsliv, de kallades för ”läsare”. Under förevändning att Jansson skulle sälja vetemjöl, som här uppe var en bristvara, begav han sig till dessa trakter.
Från början avvek inte hans lära så mycket från statskyrkans, men med tiden kom hans egen katekes, psalmbok och andra skrifter. Han kallade prästerskapets ord för en djävulens lära och deras bibel, psalmbok och annan religiös litteratur brändes på bokbål. I tidningen kunde man vid den här tiden ofta läsa resebrev från personer som utvandrat till Nordamerika, om de stora möjligheterna, den goda växtligheten o.s.v.
1845 reste storbonden Olof Olsson från Söderala med familj till Nordamerika, för att undersöka var Erik Jansarna kunde slå sig ned. 1846 reste den första större gruppen, totalt 1.200 personer. En resa över Atlanten kunde ta flera månader. Sjukdomar och umbäranden, främst bland äldre och barn, skördade sina offer och ett antal båtar förliste. Inresehamn var ofta New York. Resan gick sedan vidare via Erie-kanalen, de stora sjöarna till Chicago, därefter oftast fotvandring till den utvalda platsen vid Edwards-floden i Henry County, Illinois, en sträcka på cirka 25 svenska mil från Chicago.
Första vintern fick folket bo i jordkulor, utgrävda i en ravin vid floden, samtidigt som man började bygga upp det nya samhället som på ett fåtal år gjorde kolonin självförsörjande. Ett tiotal byggnader finns fortfarande kvar från den första tiden. Nu kan vi läsa på en banderoll tvärs över gatan ”Välkommen till Bishop Hill”, resmålet är nått.
Sedan vi bekantat oss med omgivningen en stund beger sig Erik Nilsson och jag till kyrkogården som ligger på lagom gångavstånd från centrum. Kyrkogården är stor med nästan bara svenska namn på gravstenarna. Där finner vi Stoneberg, en av kolonins huvudmän, som härstammar från Stenbo i Forsa. Profeten Erik Jansson, som efter blott fem år blev mördad av en före detta sektmedlem, finns också där. En stillsam och skön stämning råder, ett fåtal personer går omkring och söker anförvanter, när vi hör det spröda klockspelet från det närbelägna kapellet. Vi lämnar platsen fulla av förundran.
Vårt resesällskap på drygt 40 personer har nu skingrats för att på egen hand beskåda byggnader som finns kvar, kolonistugan, uppförd 1861, Tornbyggnaden, verkstäder, smedja, vagnmagasin, sjukhus, Erik Janssons hem, nu privatbostad, huset byggdes 1847, Kolonikyrkan 1848. Förberedelserna för helgens stora jubileumsfirande pågår.
Erik Janssons gravsten
Tornbyggningen med paradgatan och postkontoret i förutvarande snickeriet.
Vi checkar in på vårt motell i närliggande Kewanee, där vi bor under vistelsen i Bishop Hill.
Bussen som står till vårt förfogande tar oss nästa dag in till Bishop Hill. Cirka 5.000 personer har nu samlats i ett samhälle, som normalt har 132 personer. Spontant tar församlingen upp ”Du gamla, du fria” när kungen och drottningen stiger ut på balkongen i Tornbyggnaden. Kungaparet togs emot av stora applåder, flera tal hölls, bl.a. av Illinois guvernör James Edgar. Secret Service-män ser till att folket ej kommer alltför nära, ridande sheriffer i bruna kostymer håller ordning längre ut i leden. Kungen tackar sedan staten Illinois för de insatser de gjort för Bishop Hill, ”många av er är ättlingar till de första utvandrarna, vi kan vara stolta över dessa människor och deras insatser för detta samhälle”. Folket tackar med kraftiga applåder.
Så kommer paraden med en historisk återblick på Bishop Hills historia, hästdragna paradvagnar, prärievagnar dragna av oxar, grupper av musikanter, indianer till häst, kvinnorna som sådde fälten, tillverkning av kvastar av kvastmajs som blev storsäljare, gamla traktorer med allehanda redskap, lokomotor, ånglok, hästdragna redskap, gamla bilar, oxar och åsnor. Tjugo minuter skulle kungaparet ha stannat men ser hela paraden, därefter beger de sig till Vasaordens arkiv och till Bishop Hills store målare Olof Krans i Olof Krans-museet, där han fått en permanent plats för sina verk.
Under eftermiddagen och kvällen fortsätter festligheterna på basebollplanen strax intill parken i Bishop Hill, där ett femtiotal amatörskådespelare framställer utvandringen från Sverige till Amerika. Läsarmöten i svenska hem, bokbål, avsked från släkt och vänner, överfarten på de primitiva fraktbåtarna, kolonins grundläggning, uppodlingen av prärien med oxdragna redskap, mordet på Erik Jansson, kolonins upplösning. Därefter följde ett uppträdande av Sverige Barnens Singers med svensk folkdans och svenska sånger som blev mycket uppskattat.
Skymningen har nu lagt sig, det är nästan mörkt när vi beger oss därifrån. Då får vi se att det dansas gammeldans i en liten loge därintill. Efter en lång och givande dag är det dags att återvända till vårt motell i Kewanee.
Söndag förmiddag har traktens kyrkor en gemensam gudstjänst i Bishop Hills Park. ”Vi tackar Gud för denna underbara dag”, säger Karen Martin som leder församlingen i ”Härlig är jorden” på så väl svenska som engelska. En i vår grupp välkänd kyrkosångare från Biskopskulla, Rolf Johansson, framförde två sånger, ”I rosens doft” och därefter ”Fader vår”. Gudstjänstens huvudtalare var pastor Lars-Erik Sundin från Nora församling i Tärnsjö. Efter gudstjänstens slut var det dags för presenter till Bishop Hill, från Bishop Hill-sällskapet överlämnades två ljugarbänkar som skulle uppsättas centralt till glädje för trötta ben och historieberättare.
Dagarna här i Bishop Hill har varit intressanta och man tänker på de människor som slog sig ner här på prärien och på kort tid kunde få fram ett blomstrande samhälle utfört av många skickliga yrkesmän som smeder, snickare, jordbrukare, hantverkare. Handeln med omgivningarna blev omfattande. Efter Erik Janssons död valdes en styrelse för kolonin. Spekulationer med kolonins tillgångar gjorde att den kom på obestånd. 1860 upplöstes den och dessförinnan hade många flyttat därifrån.
Vi lämnar Kewanee där vi bott några dagar, för att åka långfärdsbuss till svenskbygderna i Lindstrom och Stillwater. Här har författaren Wilhelm Moberg låtit sina utvandrare slå sig ned. I Lindstrom kan vi se en staty av Karl-Oskar och Kristina. Häromkring finns många svenska ortnamn som Vasa, Lund, Stockholm, Scandia och Galva, som från början hette Gävle. Vi träffar en värmlänning, Nils Grönqvist, som sedan 1950 är bosatt i USA. Han tar oss med till en gammal byskola, som numera är museum. Där sätter vi oss i de gamla skolbänkarna och han berättar mycket levande för oss om de första utvandrarna som kom till Scandia, de var västgötar och smålänningar, om stränga vintrar, konflikter med indianer, kyrkan och skolan. Nils är humorist och en bra historieberättare. När han sedan tar upp allsång i det gamla skolhuset, ”I sommarens soliga dagar”, är det så att taket nästan lyfter.
Olof Krans självporträtt vid 70 års ålder 1908
Vi tackar för oss och fortsätter med bussen. När vi närmar oss en tätort ser vi oftast ett vattentorn, stort runt klot, med ortnamn, här i Lindstrom har det formen av en kaffepanna. Under vår vidare färd besöker vi många kända orter med svensk anknytning, bl.a. Jenny Lind kapellet i Andover. En av deltagarna, Britta Rosling, går upp i predikstolen och har många tänkvärda ord. Erik Nilsson Västanäng har slagit sig ner vid orgeln, spelar och klämmer i med kraftig röst flera av de gamla läsarsångerna.
Vi passerar andra kända orter bl.a. Moline, där vi gör ett besök i John-Deere museet och utställningshall med lantbruksredskap från mitten av 1800-talet. Där hade svenska smeder tidigt ett gott rykte om sig som skickliga yrkesmän. Vår reseledare, Thomas Diestel, efterhör om några vill följa med på någon flodbåt som trafikerar Mississippi-floden. Bussen stannar vid en brygga där en stor hjulångare just skall avgå. Vi går ombord, vet inte hur många av sällskapet som följer med, snart ser vi att hela båten är ett stort kasino. Visserligen hade vi sett en skylt med ordet ”kasino” men ej tänkt så mycket därpå. Erik och jag växlar in en del penningar och går sedan in och ser på spelet. Det är inte några små slantar som satsas. Vi går till några mindre spelautomater och satsar med hopp om vinster. Skulle vara roligt att ha Eriks speliver på videofilm, tar därför upp kameran och videofilmar.
Då känner jag en hand på min axel och då jag ser upp är det en stor neger, som tar mig i armen och går litet avsides. Jag begriper inte ett ord av vad han säger, men förstår att videokameran är orsaken. Han avlägsnar sig och jag går tillbaka till spelandet. Snart kommer han tillbaka med en följeslagare, också han svart, han tar mig avsides igen. Då ser jag min kusin Märta, skyndar till henne och säger ”Jag är illa ute och behöver din hjälp”. Efter en stunds samtal med Märta avlägsnar dom sig, Märta omtalar sedan att det var förbjudet att filma på kasinot. Det var böter eller också har dom kunnat ta kameran. Kasinots rörelseintäkter gjorde att all förtäring på båten var gratis, så det var bara att ta för sig. Märta, Erik och jag och ett par kamrater till gick sedan upp på däck med fikat och njöt av sensommarens vackra väder, och tänka sig, hjulångare på Mississippi!
Vårt mål idag är Red Wing utanför Minneapolis, där vi ska bo på St. James Hotel. När vi kommer fram till hotellet kommer det en dam och möter oss redan i bussen. Hon bär kläder från 1800-talet, stilig hatt, vit höghalsad blus, spetshandskar och svart lång kjol. Damen skall föreställa den en gång i dessa trakter omtalade ägarinnan till St. James Hotel, Clara Nelson Lillyblad. Den äldsta delen av hotellet är byggd redan 1875. Hon hälsar välkommen och berättar att en välkomstdelegation svenskamerikaner väntar på oss. Vi förstår ingenting, inte ens vår reseledare har fått någon förvarning. Delegationen består förutom av gruppens ledare, Vernon Larsson, av ett antal äldre herrar och damer i Red Wing Swedish Singers. Biskopskullas egen storsångare, Rolf Johansson, tar två svenskamerikanskor under armen och tillsammans sjunger vi ”Hälsa dem därhemma” och nationalsången, det låter riktigt mäktigt. Efter fina upplevelser i svenskbygderna kör vi in i Minneapolis där vi kommer att bo på det förstklassiga hotellet Crown Sterling. Dagen efter börjar på University of Minnesota, där en svensktalande rektor ger en översikt över universitetet, med mycket svenskanknytning. Vi besöker även American-Swedish Institute, med fina svenskamerikanska samlingar. Nästa dag kommer vi till ett jättestort akvarium här i Minneapolis, Underwater Adventure, som rymmer 15.000 fiskar, alltifrån små till bjässar på flera meter. Vi ställer oss på ett brett band, som sakta för oss in i undervattensäventyret. Ett oförglömligt minne med fiskar runt omkring, stora hajar kan komma simmande rakt över oss. Vi besöker världens största shoppingcenter, Mall of America, med 400 olika butiker och ett nöjesfält i mitten, allt under samma tak. Efter några timmars strövande, alla butiker har vi nog inte sett, är vi nöjda med besöket och en hel del nyförvärvade saker, för i morgon är det dags att återvända till Forsa.
Under dessa två veckor med fint väder och ett välplanerat reseprogram är mycket att minnas, besök i kyrkor av skilda samfund, fina parker med hela grupper av statyer, för att inte nämna Chicago, med musicalen ”Teaterbåten”, där vi kunde följa händelserna från slutet av 1800-telet till 1920-talet, en helt fantastisk upplevelse.
Källa: Mer om några byar i Forsa, sidor 63-68
Avskrift: Viveca Sundberg
Uppgifter ur Forsa släktbok:
– 23 S 5 –
JONAS OLSSON, * 26/4 1793, s. t. bonden Olof Olsson i Stenbo. G. 1816. Nämndeman o bonde i Stenbo 1. 9 ö. l. 12 p.l.
CECILIA OLOFSDOTTER, * 13/11 1794, d. t. bonden Olof Olofsson i Töfsätter 2. Makarna emigr. t. N. Amerika 1846.
OLOF, * 17/2 1818 – 6
Tv. JONAS, * 7/12 1820 Fl. t. Österrunda, Västmanl. l. 1845 – 2U11.
Tv. SIGRID, * 7/12 1820 – 39S6
ANDERS * 30/11 1822. Emigr. t. Amerika 1846
– 6 –
OLOF STENBERG, * 17/2 1818, s. t. bonden Jonas Olsson i Stenbo 1. Emigr t. N. Amerika 1850. Kallade sig Stoneborg. Blev 1859 en av de ledande inom Bishop Hill, Illionis. † 8/1 1892 i Henry County, Ill.
CECILIA LARSDOTTER, * 14/10 1819, d. t. bonden Lars Ersson i Utnäs 2. Familjen fl. t. Österunda, Västmanl. l. 1845
JONAS , * 10/7 1845.
—29 D 1—
(D43) JOHAN ERIK LUNDQVIST, * 13/8 1801, s. t. dräng Jakob Nilsson i Rinkeby, G. Pappersmästare i Forsa (eget pappersbruk). Fl. t. Njutånger 1838. Emigr. t. N. Amerika 1846 o. Andover, Illinois. † före 1880.
(D14) BRITA FLODEN, * 1795, d. t. Lars Nilsson i Banninge i Floda sn., Sörml. Anhängare av Erik Jansson. Deltog i en bokbränning i Stenbo 7/12 1844. Emig. t. N. Amerika 1846.
JOHANNA SOFIA, * 13/1 1824 2.
MATILDA GUSTAFVA, * 6/6 1826. G. 1847 t. Hudiksvall. Emig. t. Amerika 1850.
JOHAN PHILIP, * 28/6 1832. Emigr. t. Amerika 1846.
GUSTAF ROBERT, * 13/11 1834. Emigr. t. Amerika
—2—
(B100) PER WILHELM WIRSTRÖM, * 3/5 1812, s. t. Köpman Carl Wirström i Vaxholm. Emigr. t. Amerika 1845. G. 1847. Sjöman o. hotellägare. † 25/2 1855 i Bishop Hill.
1 JOHANNA SOPHIA LUNDQVIST, * 13/1 1824, d. t. pappersmästare J. E. Lundqvist, i Forsa. Änka o. omg. Emig. t. Amerika 1846. † 10/6 1904, i Riverside, Kalifornien.
—11 C 5—
1 ERIK OLSSON, * 27/11 1816, s. t. bondedotter Karin Ersdotter i Bäck 4. G. 29/12 1840. Husman i Trogsta. Emigr. 1846 t. Bishop Hill, Ill. USA.
13T5 BRITA OLSDOTTER, * 17/7 1815, d. t. bonden Olof Olsson i Trogsta 5. Emigr. t. N. Amerika 1846.
KARIN, * 8/4 1841.
BRITA, * 7/10 1845.
Erik Olsson eller Erik Olofs son som han själv kallade sig var duktig på att beskriva händelser i sitt liv i många och långa brev. Ett av breven från 1832 ser du här. Det finns i undertecknads ägo.
—28 C 1—
(X32) LARS NORLING, * 30/3 1792 i Norrala, Gb. G. 2 ggr. Korpral o kyrkvaktare i Klångsta. † 29/3 1874.
17Y1 MARGTA PERSDOTTER, * 30/1 1782, d. t. soldat Per Spång i Bästdal, Norrbo. G 1816. † 9/1 1857.
12K4 LENA KAJSA OLSDOTTER, * 1/10 1840, d. t. bonden Olof Olofsson i Klångsta s2. G. 14/11 1862. Änka o omg. 10K11
GRETA, * 4/9 1817. † 1/6 1885.
BRITA, * 21/5 1820. Emigr. t. Amerika 1846. G. 30/7 1848 m. skomak. Anders
Thorsell i Bishop Hill. Dottern MARY, * 4/8 1851 i Galesburg. Ill.
MARGTA, * 19/3 1865
—10 T 5—
1 ERIK TROIL, * 7/2 1804, s. t. bonden Olof Borr i Trogsta s3. G. 2 ggr. Guldsmed i Alfta. Emigr. 1850. t. Bishop Hill Ill, USA. m. barnen i 1:a äktenskapet o. m. hustrun i 2:a äktenskapet.
SARA MARIA ÖSTMAN, *
(X27) BRITA WIKLUND, * 5/9 1816 i Ljusdal. † 2/9 1883 i Henry County, Ill. USA.
ERIK SIXTUS, * 19/8 1838 i Hudiksvall.
TULIA MATILDA, * 19/3 1840 i Hudiksvall. G. m. P. J Peterson i Bishop Hill, Ill.
MARIA OCTAVIA, * 9/6 1841 i Hudiksvall. G. 31/12 1863 i Bishop Hill m. Erik
Johnson.
—2 U 5—
4 LARS ERSSON, * 8/7 1786, s. t. bonden Erik Larsson i Utnäs 2. G. 17/11 1812. Bonde i Utnäs 2. 7 ö.l. 12 p.l. † 10/8 1855.
42T6 MARGTA OLSDOTTER, * 3/10 1789, d. t. bonden Olof Olsson i Töfsätter 2. † 18/5 1845.
ERIK, * 2/9 1814 6.
CECILIA, * 14/10 1819 23S6.
Tv. ANNA, * 24/5 1824 11.
Tv. MARGTA, * 24/5 1824. Emigr. t. Amerika 1847. † 28/11 1908 i Bishop Hill.
KATARINA, * 24/5 1830. † 26/10 1830.
—69 A 12—
9 PER KÄCK, * 5/9 1802, s. t. soldat Lars Skytt i Hamre. G. V. korpral i Hamre
9H2 HELENA ERSDOTTER, * 20/5 1803, d. t. bonden Erik Ersson i Hamre 7. Familjen emigr. 1846 t. Bishop Hill, Ill., USA.
MARGARETA, * 20/11 1829. G. 23/7 1848 m. Hans Olofsson i Henry County, Ill.
KERSTIN, * 17/12 1835
LARS, * 12/2 1838. † 6/11 1843
Hudiksvalls Tidning Torsdagen den 21 januari 1999
Amerikafararna Per Högman från Åsak, hans hustru och piga klev ombord på det nybyggda segelfartyget Primus i Hudiksvalls hamn på våren 1850. Bilden visar hur det såg ut i Hudiksvalls gamla hamn omkring 1885.
På våren 1850 hade Fougtska varvet i Hudiksvall sjösatt och utrustat Primus. Dess jungfruresa kom att bli den långa sjöresan till Nordamerika. Lasten bestod av emigranter från Hälsingland.
Många av dem var anhängare till Erikjansismen, och deras mål var Bishop Hill i västra Illinois. Två personer ombord, Per Ersson och dennes hustru Brita Månsdotter från gården Åsak nr 4 i Högs socken, medföljde på resan dock utan att ingå i Erikjansisternas skara.
Per Ersson, som tagit sig namnet Högman, var född 1811 och hans hustru Brita 1810. De sålde sin gård till Strömbacka Bruk för 5 000 riksdaler. De var alltså stadda med en försvarlig reskassa i motsats till det Erikjansistiska sällskapet som fått överlämna sina tillgångar till en av de medresande sektledarna, Jon Jonsson från Stenbo i Forssa. Avresan blev något försenad på grund av ett stort sällskap från Bergsjö, som antagligen ångrat sig, uteblev.
Verkligheten
I ett brev som Högman skrev hem till sina anhöriga i Sverige vintern 1850 skildrar han emigranternas vedermödor på ett avvikande sätt. Han berättar om bekymren utan omskrivningar och försköningar, och helt naturligt är brevet färgat av hans egna och kamraternas personliga besvikelser. Den karta som målats upp för dem stämde inte med verkligheten.
I Högmans sällskap ingick förutom hustrun deras piga Karin Andersson född 1818 i Ilsbo, Erik Johansson Trolin född 1813, hans hustru Anna Larsdotter född 1819 samt deras son Erik född 1849. Jag skall försöka återge brevets innehåll i en förkortad moderniserad form utan att förändra dess innehåll.
Åke Nygren
Nord-Amerika och Milwaukee stad uti Wiskonsin stat den 21 december 1850
Kära föräldrar, bröder och systrar, släktingar, vänner och bekanta.
Nu vill jag låta Er veta vår lyckliga resa ifrån vårt fädernesland över det stora världshavet hit till den nya världen. Lyckligtvis blev alla vid hälsan och livet behållne.
Vi gingo från Hudiksvall den 22 juni 1850 och kom till Helsingör den 4 juli. En storm drabbade oss på Östersjön. Min hustru och min piga blev sjösjuka och klena så fort det blåste och jag blev sjuk när vi en natt mötte ett stormigt motväder.
Den 4 juli avseglade vi och anlände till New York den 19 september. Resan blev lång på grund av svaga vindar, stiltje och ibland motsjö.
Ett söndagsdygn, när vi var nära land, måste vår skeppare lägga ut till sjöss igen. I annat fall hade vi lidit skeppsbrott. Stormen slet sönder våra segel och akter ut slets brädgången bort. Vid varje störtsjö som törnade upp sig mot skeppet var vi beredda att dö. Vi var övertygade om att oceanen skulle bli vår grav.
Men allt svårt på denna resa var listen, ondskan och falskheten bland medresenärerna det värsta.
Orsaken till ondskan var ett dåraktigt kontrakt mellan Jon Jonsson i Stenbo och passagerarna. Det var uppgjort att vi skulle få vatten och ved för hela vår resa men vad hände. Jo vi fick en kanna vatten om dygnet per man. Ingen av hans sällskap vågade protestera varför jag bestämde mig att bli deras talesman.
”Jon Jonsson”, sade jag, ”minns Ni inte vårt kontrakt, vi skall nämligen ha tillräckligt med vatten”.
Då svarade han mig: ”Nog får du tiga som har en hel öltunna att gå till”.
”Om Ni arbetar en vecka per man för mig skall jag ge Er större ranson, för allt det Du gör, det gör Du för Dig själv”, svarade han.
”Låt det fattiga folket få sin ranson och för min del kommer jag aldrig under ert välde”, svarade jag. Jag talade aldrig med den mannen mer. Dock konstaterade jag att det Erikjanska folket värvar folk för att komma över deras pengar och ägodelar.
Jag förbannade den dag jag steg ombord på Primus och beslöt att skiljas från sällskapet om vi helskinnade nådde New York.
Den 19 september landsteg vi i New York. Jag samt mina kamrater Trolin och Unger löste biljetter ända till Chicago.
Den 25 for vi med ångbåt till Albany och därifrån med järnväg till Buffalo. När vi skulle embarkera hjulångaren visade det sig att vi betalat för lite per man och eftersom mitt sällskap inte var vid kassa måste jag också färdas på en lastpråm som drogs av en skruv. Resan från Buffalo skulle ta 5 dagar. Vi köpte proviant för de 5 dagarna och anträdde resan den 29 september.
Med på pråmen var ”ledsamt nog” Olof Stenberg (Stenbo-Olle) och hans sällskap. 3 personer i hans grupp dog och en flicka borttappades.
Olyckligtvis anlöpte vi många hamnar och den 6 oktober kom vi in i en hamn där vi fick kvarligga i 3 dagar för ett oväder.
Då hade Erikjansarna varit utan bröd i två dygn. Jag provianterade för min familj men Olof Stenberg köpte i sin snålhet intet bröd utan mjöl och salt fisk. Detta arma folket hade lämnat alla pengar i Stenbergs händer och fick vara utan mat i 5 dagar. De hade inget annat än salt fisksoppa, gröt och lite potatis att äta.
Koleran uppkom ombord. Det går inte att beskriva det elände som uppstod bland Stenbergs folk. Deras salta kost tvingade dem att dricka giftigt sjövatten vilket inte förbättrade kolerans härjningar.
När dödligheten ökades kom själva Stenberg ner till oss i lastrummet och lade sig på durken. Hans vänner kom också ner men blev uppkörda. De fick vandra och ligga ute på däck både natt och dag.
Under de sista 5 dygnen vi var ombord avled 22 personer. Det svåraste var hasningarna när man släpade de döda över däcket och dumpade dem i sjön.
Den 10 oktober anlände vi till Milwaukee och hade efter kontraktet två dagsresor kvar. Vi steg av för att komma under läkarvård och i besittning av mediciner.
Erik Jansarna hade varit 158 personer när de lämnade Sverige men var nu starkt decimerade. Det var sent på aftonen och vi ville undkomma sjukdomen. En sjöman rodde oss i land och en norsk man hjälpte oss att ordna logi.
Dagen därpå gick vi ombord för att hämta våra saker. Då hade Erik Trolins späda son från Gåcksäter dött i koleran. Samma natt dog 10 av Stenbergs sällskap.
När ryktet om att ett fartyg med sjuka svenskar låg i hamnen spred sig i staden kom man ombord och skaffade alla till sjukhus.
Både kaptenen och Stenberg hotades att bli lagförda vid rådstugurätten därför att de plågat sitt folk så hårt.
Profeten Stenberg rymde till Bishop Hill med alla sällskapets pengar. Dessa hade blivit alldeles blottställda om inte stadens befolkning förbarmat sig över dem. Under de första dygnen dogo 10 personer om dagen och då 12 dygn voro till ända och sjukdomen upphört var det 73 Erikjansare kvar av de 158 som lämnat Sverige. Jag samtalade med min hustru och vi var eniga om att återvända till Sverige om hälsan stod oss bi till morgondagen.
Den 12 oktober på natten insjuknade dock min hustru svårt i kolera. Jag gick genast för att skaffa läkare. Min piga sjuknade också dock ej så svårt.
På tredje dygnet tycktes min hustru krya på sig. Hon reste sig i sängen och frågade efter mat. Mot kvällen blev hon sämre igen. Erik Trolin, hans hustru och Nils Unger insjuknade också. Vi var sju personer i mitt sällskap och alla insjuknade utom jag.
Den 22 oktober klockan 10 på förmiddagen somnade min hustru in.
Trolin, hans hustru och Unger blev friska.
Nu vill jag berätta hur lite svenska pengar är värda i Amerika. När jag skulle betala läkaren tog han 80 Riksdaler. Medicinen kostade lika mycket. Sjuksköterskan kostade 12 Riksdaler om dygnet. Kistan kostade 20 Riksdaler, likvagnen 20 Riksdaler och logit under sjukdomen 60 Riksdaler. Nu vill jag berätta för Er om landets beskaffenhet. Ingen har så vitt jag vet berättat sanningen när de skrivit hem.
Detta land äger dock inget företräde framför södra Sverige. Jag har varit uppåt landet till där svenskar bor. Jag frågade dem om det var billigare att leva där än i staden. De sade att det snarare var dyrare.
På frågan om jordens fruktbarhet och den rika avkastningen svarade de att ungefär hälften av den beskrivna skörden nog var riktigare.
Då jag påpekade att de inte behövde gödsla eller träda jorden berättade de att nog måste man både träda och gödsla.
På fråga om vad 40 acre (30 tunnland) jord kostade i svenska pengar sade de cirka 8 000 Riksdaler och då var det utan andra byggnader än ett litet boningshus. Det är andra priser än de som Stenberg har beskrivit för mig.
Dagsförtjänsten som arbetskarl är 1 dollar om dagen och det under skördetid.
Staden Milwaukee, som är en stor stad med 20 000 invånare och 20 kyrkor kan inte bjuda arbete till andra än hantverkare och inte heller de lever i överflöd.
Hit kommer skeppslaster med folk varje dag, till största delen fattiga och eländiga. De går här och vrider sina händer i ånger över sin resa.
Anledningen till att ingen vill skriva sanningen om detta landet är två. Den första är Erikjansismen, den andra Metodist. Alla är här för att fritt få utöva sin religion. De hava smädat och förtalat prästerskapet och andra och därför lida de hellre än de berättar sanningen. Vi minns väl alla Snyggs brev förliden sommar där han beskriver de överfyllda köttfaten men vad de kostade talade han inte om. Det gick måhända för honom som för många andra svenskar, de blev tiggare här.
Många av Er hemmavarande menade att det ”måste väl finnas fel på Amerika också”. Jag svarade att, ”om det är så stora fel där så reser jag genast hem igen”. Jag har nu köpt biljett. Jag sörjer mitt fädernesland mycket, men mest däröver att min hustru rycktes bort från mig. Dock sörjer jag icke min fädernegård, den var ingen egendom att sörja. Här finns ingen svensk präst, ingen högmässa och ingen nattvard. Heller inga sångarbröder.
När vi först landsteg i New York kom en svensk präst ombord. Han försökte övertala oss att återvända till Sverige. Han berättade att ”inga stekta sparvar flög omkring i Amerika”, om han hade haft medel skulle han själv vilja återvända. Om vi lytt hans råd skulle jag ha sparat många tusen dollar och min hustru hade varit i livet.
Pehr Högman
Högs socken och Åsak
Avskrift: Viveca Sundberg
Pehr Högman återvände den 4 oktober 1851 till Sverige. Han etablerade sig som handlare i Hamre, Näsviken, och sedan som mjölnare i Vålsta och därefter som mjölnare i Venås, Delsbo, socken. 1851 gifte han om sig med Anna Wahlund som födde honom nio barn. Pehr Högman avlider 23/5 1877 i Venås, 66 år gammal
Äldsta dottern Brita Christina Högman född 1852 emigrerade så småningom till Amerika och gifte sig där med ”länsman som kom bort”, Gustav Schörling, men det är en annan historia.
—2 H 8— Forsa släktbok
(X20)4Z13 PER ERSSON HÖGMAN, * 12/9 1811, s. t. bonden Erik Nilsson i Åsak 4, Hög. G. 2 ggr. Bonde i Åsak 4, Hög. Sen. mjölnare i Vålsta, Forsa. Gästgivare i Hamre 2, Forsa. † 23/5 1877.
(X20)4E5 BRITA MÅNSDOTTER, * 1/3 1810, d. t. bonden Måns Ersson i Edsta 4, Hög. G. 21/5 1835.
12W6 ANNA WAHLUND, * 25/5 1832, d. t. bonden Johan Wahlund i Välsta 1. G. 1852. Änka o. omg. 10/4 1882 96C1
BRITA KRISTINA, * 24/9 1852.
KARIN, * 1/6 1853. † 5/6 1853.
ANNA, * 2/2 1855.
KAJSA GRETA, * 6/11 1856. † 18/1 1857.
JOHANNA KAROLINA, * 14/9 1859 i Rengsjö. G. m. adjunkt J. R. Johansson i Hög. Adjunkt nr 16.
PER OLOF, * 31/3 1864 i Skog. Emigr. t. Amerika 1892.
LARS GUSTAF, * 13/12 1869 100C3.
ANNA MATILDA, * 8/6 1872 i Bergsjö 16.
MARlA, * 23/2 1876 i Delsbo.
Thorgny den 25/11 1844
Ytterligare om den fanatiske Religionssvärmaren Erik Jansson
Aftonbladet innehåller under titeln: ”Utdrag af ett bref från Norra Helsingland”, en intressant artikel om den beryktade religions-fanatikern Erik Jansson från Österrunda, hvarur vi vilja låna följande: ”Sedan Erik Jansson i våras, efter att hafva förmått Larsson i Alfta att uppbränna å båle sina bästa andaktsböcker, till ett värde af flere hundrade riksdaler, hade blifvit gripen och afförd ifrån orten hoppades man vara befriad från honom; men man bedrog sig.
Emot allt hvad man kunde förmoda, ställde vederbörande honom snart på fri fot, så att både det omnämnda och andra hans ofog blefvo för honom utan vidare påföljd. — Nu är han åter i Helsingland, djerfvare än förra gången, samt skryter nu öppet öfver att äga skydd af de mäktigaste personer i samhället, ja, af sjelfve Konungen. Eric Jansson hade nemligen, sedan han blifvit ställd på fri fot, i sällskap med någre af sine anhängare, sökt och erhållit nådigt företräde hos Hans Maj:t. — Nu utsprider han, att Konungen skall, vid detta företräde, icke allenast lofvat Eric Jansson skydd, utan äfven tillagt, ”att han, Konungen, icke aktade Lutherska presterskapet mer än en lus på en kalf”. — Man vet dock, genom tillförlitlig, underrättelse från Stockholm, att rätta förhållandet, vid omförmäldte företräde, varit, att Hans Maj:t frågat de företrädande, om de ”sökte nåd eller rätt”, samt att, på det afgifna spotska svaret, ”att de blott sökte rätt”, Konungen i korthet genmält, att ”de då ägde vända sig till domstolarne. Adjö!”
Eric Jansson är icke dess mindre trodd på sina ord af mången. För närvarande är han i Delsbo, dit åtföljd af omkring 40 personer från andra socknar, nemligen af män från socknarne Alfta, Ofvanåker, Mo, Söderala och Enånger, samt af både män och qvinnor från Forssa. Han predikar offentligen, att vidundret, som omtalas i Uppenbarelseboken, är Luther, och att det omtalade vidundrets tecken är den Lutherska läran. Han sysselsätter sig också med att bilda lärare. Så hafva sönerne till bönderne Olof Olsson i Källeräng och Pehr Olsson N:o 1 i Oppsjö, Delsbo socken, nu i 3:ne veckor i denna afsigt varit i skola hos honom, och redan kommit derhän i lärdomen, att de, den 7 dennes gjorde ett försök att examinera sin kyrkoherde för att utröna, huruvida han vore renlärig.
Kyrkoherden och länsmannen i Delsbo, Landgren och Delin, infunno sig den 7 dennes uti Oppsjö by, vid en af Eric Jansson då derstädes hållen konventikel. Deras afsigt att afstyra Eric Janssons ofog förfelades så mycket mer, som Eric Jansson från början till slut uppenbarade och bibehöll den största fräckhet, tilltalande Landgren med intet annat namn än ”djefvulens tjenare”, och försäkrande att han vore ”den mest djefvulska prest”, som han någonsin sett, ehuru visserligen ”alla prester voro den ondes tjenare”. — Detta föranledde Landgren, att följande dagen afgifva den härhos i vidimerad afskrift bifogade embetsskrifvelse, som också expeditions-befallningsmannen Delin, med flere egna tillägg, samma dag afsände med posten till Landshöfdingeembetet i Gefle. Man får nu se, om vederbörande tillåta hvad som önskas och begäres, nemligen Eric Janssons ställande under laga åtal vid verdslig rätt.
I Helsingland tviflar man derpå, emedan Eric Jansson slapp så lätt i våras. Mig synes det likväl otroligt, att de, som maktene hafva, skola kunna tillåta denne djerfve äfventyrare, att längre onäpst få bedrifva sitt ofog, hvaraf en oberäknelig villervalla och olyckliga följder eljest snart skola visa sig.
”Till kronoexpeditionsbefallningsman Delin Delsbo”
Efter att tvänne gånger hafva besökt den kringstrykande bedragaren Eric Jansson från Westmanland och hans förförda anhängare härstädes, nemligen första gången sistlidne Christi-himmelsfärdsdag, då han höll en konventikel midt under gudstjensten, och andra gången den 7 dennes, finner jag att alla varningar på honom och hans anhängare äro fruktlösa.
Till följe häraf anhåller jag att til mätte utverka Justitiekanslersembetets tillstånd, att till häradsrätten instämma förenämnde Eric Jansson, såsom den der utsprider läror, som snörrätt upphäfva både vår evangeliska lära och all sann sedlighet, samt de af hans anhängare, som upplåta sina hus åt bedragarens föreläsningar och hela veckor hyst passlösa personer från andra orter, hvilkas frejd härstädes är platt obekant, emedan bedragaren stryker omkring med ett följe af nära 40 personer.
Vid mitt sista besök träffade jag honom under sjelfva föreläsningen hos bonden Olof Olofsson å Källeräng, då han började utösa sitt vanliga ovett mot mig och alla Lutherska lärare, och hota med undergång, hvartill han lärer inbilla sina anhängare, att äga H. M. Konungens medverkan sig tillförsäkrad. Tillspord huruvida han ännu vidhöll att Luther vore en djefvulens tjenare och kristendomens förderfvare, stod han deri fast; förklarande förnämligast, att läran om syndaångren vore en djeflalära, emedan ingen behöfver ångra sina synder, hvarföre äfven dessa eländiga hafva för sed, att angripa hvarje inkommande och lofva, att om han blott vill säga att han tror mästaren Eric Jansson, så skall han utgå salig ur rummet.
Det afskyvärdaste är likväl, att han söker förföra qvinnor till otukt, inbillandes dem, att de kunna göra detta saklöst i tron på sin Frälsare, hvilket han sjelf vidgått härstädes inför 6 vittnen. Till yttermera visso får jag bifoga transsumt af den embetsberättelse jag afgifvit till domkapitlet; och ehuru jag vet att nyssnämnde bedragare hafver många själafränder inom de högre bildningssfererne i obegränsadt sjelfförtroende, i lösaktigt begrepp om synden, i förakt för qvinlig ära, i skändligt ovett mot presterskapet, vill jag dock förmoda, att denna lika råa som tilltagsne man icke så lätt skall lyckas att, under skenet af forskningens frihet m.m. undandraga sig lagens rättmätiga näpst.
Delsbo den 8 Nov. 1844
Lars Landgren
Kyrkoherde
I en embetsberättelse af Hr Kyrkoherden Landgren till Domkapitlet i Upsala, bevittnad af flere församlingens ledamöter, omtalas, att Eric Jansson sökt öfvertala en piga, att ”göra en lillstinta åt henne” och då hon med avsky afvisade denna skändliga begäran, hade han tillagt: ”ja, men i tron på min Frälsare Christus kunde jag göra det utan synd”.
Detta hade Eric Jansson nödgats bekänna i 6 vittnens närvaro. Eric Jansson nekar svaghetssyndernas verklighet, äfvensom han påstår, att ingen behöfde ångra sina synder, utan att dessa voro redan borttagne innan man varseblefve dem. Luther kallar han ”en djefvulens tjenare”, och att ”om en djefvul af helvetet uppkommit, hade han ej kunnat lära usligare”, samt att Luther vore ett afgudabeläte. Han säger sig hafva mera ljus i bibeln än Luther, och att denne ”klufvit påfvens lära midt itu och hoppat der imellan till helvetet”; att Christendomen aldrig varit rätt införd i Sverige, men att han vore den, som skulle upprätta Israel, och att han tilltrodde sig aldrig kunna anklagas för synd.
Vidare hade han dömt alla lärare, utan undantag, till helvetet och förklarat dem för ulfvar och legoherdar. För öfrigt hade han hört honom titulera Luther för afgud och Joh. Arndt för själamördare. En hustru vittnade, att Eric Jansson velat tvinga henne att tro, det han vore en profet ty i annor händelse vore hon fördömd.
Ytterligare hade han lärt, att hvar och en vore fördömd, som trodde att någon blifvit salig genom någon Evangelisk-Luthersk prests predikan; samt att ingen hvarken arfsynd eller svaghetssynd funnes. — Äfven skall han med afskyvärda hotelser och förbannelser sökt förmå ofvannämnde Piga, att förneka sin berättelse, ehuru hon icke lärer varit den enda, som han sökt förföra.”
Att inspärra denne svärmare på ett dårhus synes vara den enklaste och bästa utvägen; ty alla skrufvar måste han säkerligen icke hafva i behåll.
Avskrift: Viveca Sundberg
Erik Jansson och Bishop Hill
I år är det 150 år (1996) sedan den första större grupputvandringen från Sverige till Amerika ägde rum. Det var nämligen 1846 som den religiösa ledaren Erik Jansson och en stor skara av hans anhängare reste över Atlanten och grundade kolonin Bishop Hill i Illinois.
Erik Jansson var en självlärd bondson från Uppland. Han började tidigt predika med stor övertygelse och utvecklades senare till karismatisk ledare för en egen väckelserörelse som blev mycket framgångsrik, inte minst i Hälsingland. Hans liv slutade tragiskt eftersom han blev mördad i USA.
Han föddes 1808 i Landsberga by i Biskopskulla, där hans föräldrar var torpare. Då han var åtta år föll han av en hästskjuts och slog sig i huvudet så illa, att han efteråt låg medvetslös i flera veckor. En lång tid därefter plågades han av en ständig huvudvärk.
Som barn var han ofta orolig och höll sig mest för sig själv, men vid tiden för första nattvardsgången i sjuttonårsåldern läste han ivrigt bibeln och olika uppbyggelseskrifter. 1820 flyttade hela familjen med de fem barnen till Torstuna där fadern arrenderade en gård. Den unge Erik arbetade hårt med jordbruket men plågades svårt av reumatism.
Fri från synd
Sommaren 1830 hände något som kom att få stor betydelse för inriktningen av hans liv. När han en dag var på väg till sitt arbete, föll han av hästen och blev liggande maktlös på marken.
Minnessten i Janssons födelseby Landsberga
Han tyckte sig höra en röst, som talade om att allt är möjligt för den som tror och att Gud hör bön. Han kröp ned i ett dike och bad att Gud skulle göra honom frisk. Han upplevde då att sjukdomen försvann och att han också blev fri från all synd.
Efter denna starka upplevelse, som han beskrev som sin första kallelse, började han att intensivt läsa bibeln och även Arndts och Luthers skrifter. Det skedde ofta på nätterna eftersom han på dagarna var upptagen av sitt arbete. Han började också aktivt delta i läsarmöten.
1835 gifte han sig med en piga på gården, Maja Stina Larsdotter, vilket ogillades av hans föräldrar. De nygifta flyttade till en arrendegård i Torstuna och eftersom Erik Jansson var en driftig jordbrukare, kunde han tre år senare köpa ett eget hemman i Österunda socken.
1840 upplevde han sin andra kallelse. Den kom då han tillsammans med sin bror Karl besökte höstmarknaden i Uppsala. Han upprördes över det ogudaktiga levernet i staden och beslöt sig för att ”taga Kristi kors uppå sig och predika Kristi evangelium för alla, som ville höra”.
Han började predika på läsarmöten och hans förhållande till statskyrkan och prästerskapet var till en början utan problem. Han besökte ofta sin hemkyrka och tog även emot nattvarden. Vid flera läsarsammankomster medverkade han tillsammans med komministern i Österunda, Johan Jacob Risberg, som uppmuntrade och stödde honom i hans bibelstudier och predikningar.
Det var senare, då han började förkunna sin egen lära och döma ut alla kyrkliga skrifter utom bibeln, som han kom i konflikt med myndigheter och prästerskap. Hans förkunnelse gick ut på att den, som en gång fått syndernas förlåtelse, var helt utan skuld och inte kunde synda längre. Det var ett populärt budskap som gav honom många anhängare, men verkade starkt provocerande på dåtidens präster, som i sina predikningar ofta betonade människans syndfulla natur.
Han hade ett starkt självförtroende och stor uthållighet, som gjorde att han kunde tala fyra till fem timmar i sträck. Hans minne var också mycket gott och han hade läst bibeln så grundligt att han kunde den nästan utantill. Det gjorde att han lätt kunde besvara tros- och religionsfrågor genom att välja lämpliga bibelord.
Till Hälsingland
Att han sökte sig till Hälsingland berodde troligen på att han kände till att det där fanns gott om läsare, som kanske kunde vara mottagliga för hans förkunnelse. Det var i början av 1843 som han tillsammans med sin bror Per för första gången reste till vårt landskap, officiellt för att sälja vetemjöl. Redan vid detta tillfälle vann han två trogna och viktiga anhängare, nämligen bröderna Jonas och Olof Olsson i Söderala.
En tid senare gjorde han en ny resa till Hälsingland och blev då kvar där i två månader. Han besökte Söderala, Norrala, Forsa, Bjuråker, Delsbo och Hudiksvall. I Bjuråker blev han väl mottagen av komminister A. G. Sefström, som uppskattade Jansson för att han yrkade på bättring och omvändelse och betonade vikten av ett heligt liv. De höll också en gemensam samling i byn Nyåker. Den ligger i Bobygden som är det område i Delsbo där Jansson kom att få en skara trogna anhängare.
Många har trott att Olof Krans på denna målning har avbildat Erik Jansson och några av hans lärjungar. Så är inte fallet. Målningen är nämligen gjord av Krans med en färglitografi av C. M. Donell som förlaga.
Då Jansson vistats tre dagar i Bjuråker och under denna tid inte tagit selen av sin häst, gjorde Sefström honom uppmärksam på detta. Det var något som Jansson inte tålde höra. Han brast ut i de grövsta beskyllningar mot Sefström och deras vänskap var därmed slut.
Efter midsommar åkte Jansson för tredje gången samma år till vårt landskap. Läsarprästerna hade då tagit avstånd från honom och beslutat att inte ta emot honom, men han lyckades ändå få predika i Söderala, Forsa, Delsbo, Bollnäs och Järvsö.
I Delsbo höll han en samling i Nyåker och fick då veta, att det i Svedja inte långt därifrån fanns en kvinna, som länge varit sjuk och sängliggande. Han begav sig då dit för att göra henne frisk. Detta försök till helbrägdagörelse misslyckades dock. Kvinnans tillstånd förblev oförändrat och hon kunde inte stiga upp från sin sjukbädd.
På hösten 1843 gjorde han en fjärde resa då han åter besökte flera hälsingesocknar, bl.a. Alfta där han senare nådde stora framgångar och fick mängder av människor att ansluta sig till hans rörelse. Trots att mottagandet var blandat med starkt motstånd på en del andra platser, tyckte han ändå att han lyckats så bra i Hälsingland, att han började undersöka möjligheten att flytta dit. Med hjälp av anhängare i Forsa fick han också så småningom bosätta sig där i byn Lumnäs. Våren 1844 reste han med hustru och två små barn dit för att stanna i Hälsingland.
I juni 1844 anordnades så det beryktade bokbålet i Tranberg, Alfta då en mängd religiösa skrifter, som Jansson fördömt, brändes upp. Det var nästan som en krigsförklaring mot myndigheterna och blev också startskottet för den intensiva förföljelse av erikjansarna och deras ledare, som pågick ända till 1846, då stora skaror av dem flydde till Amerika där lagarna tillät ett friare samfundsliv.
För att hindra framväxten av Janssons rörelse hänvisade de svenska myndigheterna till en förordning från 1726 — konventikelplakatet — där det bl.a. stadgades förbud mot att hålla gudstjänster utanför kyrkans ram. Erikjansarnas sammankomster kunde alltså betecknas som olagliga.
I detta sammanhang kan nämnas att Jansson och hans medarbetare flera gånger fick juridisk hjälp av rådmannen Lars Wilhelm Henschen i Uppsala. Han var en känd religionsfrihetskämpe som hävdade att förordningen från 1726 inte längre hade något berättigande. Hans mening var, att den berömda paragraf 16 i 1809 års grundlag om ”ingens samvete tvinga eller tvinga låta”, tagit över och upphävt konventikelpaketet och andra gamla frihetsinskränkande lagar och förordningar.
Förföljd och häktad
Efter bokbålet i Tranberg gavs order om att häkta Erik Jansson. Sedan ett första försök att hitta honom hade misslyckats samlade länsmannen ihop ett stort antal män och begav sig till byn Långhed i Alfta. Där pågick nämligen ett möte med erikjansare. Jansson fanns också i möteslokalen men hans anhängare blockerade dörrarna när länsmannen och hans följe kom dit. Efter en kort kamp lyckades de bryta sig in.
Jansson hade gömt sig bakom husets spismur och för att få fram honom måste den rivas. När detta skedde föll han ned genom golvet och kunde gripas i rummet under. Eftersom han ännu inte var skriven i Hälsingland fördes han till häktet i Västerås, undersöktes av läkare och förhördes. Därefter frigavs han men fick en skarp tillsägelse att inte fortsätta sin verksamhet.
Snart var han dock tillbaka igen i Forsa och i full verksamhet i vårt landskap med nya predikningar och bokbål. Han blev nu inte bara eftersökt av världsliga och kyrkliga myndigheter utan också jagad av uppretade folkhopar som ofta tog till våldsamma metoder.
Han blev överfallen vid Glösbo i Rengsjö men undkom och höll sig några dagar gömd i en källare. Senare sägs han ha hållit en ”bergspredikan” från en klipphylla på Losjöberget och då utnämnt 11 av sina anhängare till ”apostlar”. I oktober hölls ett nytt bokbål i Lynäs, som ligger på en udde i sjön Bergviken, och senare samma år också ett i Stenbo, Forsa.
Vid en samling i Källeräng, Delsbo i november kom den nytillträdde kyrkoherden Lars Landgren på besök och försökte upplösa mötet. Det kom till en ordväxling mellan honom och Jansson med hårda ord från båda sidor. Resultatet av sammandrabbningen blev att Jansson trotsade Landgrens förbud och lät mötet fortsätta.
Landgren var en av Janssons främsta kyrkliga motståndare, som redan tidigare varnat honom för hans olovliga sammankomster och även hindrat honom från att köpa en gård i Delsbo. Senare anklagade han också honom för att ha vägrat barn att läsa katekesen.
Senare samma höst följde nya häktningar och varningar. Vid ett möte i Lynäs greps Jansson av länsmannen och hans medhjälpare efter slagsmål med erikjansare som försökte skydda sin ledare. Efter stort tumult med blodvite, sönderrivna kläder och en inslagen dörr fick man tag på Jansson i det rum han gömde sig i. Hans hustru som också fanns där blev illa slagen.
Därefter fick han sitta i häkte nästan fyra månader innan han i april 1845 blev frikänd av hovrätten och kunde åka hem till Lumnäs. Vid en sammankomst i Stenbo på sommaren samma år kom länsmannen med sitt följe och sparkade sönder den låsta dörren till huset där mötet hölls. Jansson lyckades fly därifrån, men hans hustru råkade åter illa ut och blev misshandlad av några pojkar, när länsmannen och hans karlar kommit tillbaka för att upplösa mötet, som återupptagits efter det första avbrottet.
Källa:
Dellenmagasinet februari 1996
Av Roland Sellström
Avskrift: Viveca Sundberg
ERIK JANSSON OCH BISHOP HILL
Av Roland Sällström
DEL 2
Vi sålde våra hemman
och gav oss sedan ut,
som fågeln bortflyger
när sommaren är slut.
Han kommer en gång åter
När våren skrider fram,
men vi får aldrig skåda
vårt kära fosterland.
Ovanstående är en vers ur en visa som sjöngs i Hälsingland, då den första större utvandringen från vårt landskap till Amerika pågick som bäst. Den började för 150 år sedan — 1846 — då den karismatiske folkväckelseledaren Erik Jansson flydde till USA för att undkomma förföljelserna i Sverige och tillsammans med en grupp anhängare bildade kolonin Bishop Hill i Illinois.
Inledningsorden i den citerade versen syftar på att många av utvandrarna var bönder, flera av dem mycket välbesuttna, som sålde sina hemman och lämnade pengarna till en gemensam kassa, när de med sina familjer reste till det främmande landet. De senare raderna ger uttryck för känslan av att de trots sin hemlängtan troligen aldrig skulle kunna resa tillbaka till Sverige.
Det var inte alltid hela familjer som gav sig iväg utan det hände också att bara någon eller några av familjemedlemmarna emigrerade och andra stannade kvar. Det berättas att hustrur rymde från sina män och små barn, att söner och döttrar övergav hem och föräldrar och att tjänare gav sig iväg från sitt husbondfolk.
Tusentals utvandrare
De flesta socknar i Hälsingland hade erikjansare som utvandrade. Det största antalet kom från Alfta men det var också ganska många från socknarna kring Dellensjöarna — Delsbo, Bjuråker, Norrbo och Forsa — som lämnade hus och hem för att skapa sig en friare och bättre tillvaro i USA. Uppgifterna om antalet emigranter varierar något i olika källor, men en siffra som kan betraktas som säker är att mer än 1300 svenskar utvandrade till USA år 1846 och att huvudparten av dem var erikjansare från Hälsingland.
Mindre grupper av svenskar, bl.a. från Alfta, hade redan tidigare flyttat till Amerika och deras brev hem betydde en del för erikjansarnas beslut att emigrera. Även den amerikanske prästen Robert Baird och metodistprästen George Scott, som båda deltagit i ett stort nykterhets- och väckelsemöte i Hudiksvall 1840, påverkade deras beslut, liksom läsning av en särskild emigrationsguide och dagstidningsartiklar som starkt skönmålade förhållandena i USA.
Två av Erik Janssons främsta medarbetare var bröderna Jonas och Olof Olsson från Söderala. Den sistnämnde skickades redan 1845 som förelöpare till USA för att välja ut en lämplig plats för bosättning åt erikjansarna. I New York träffade han den småländske metodisten Olof Hedström, som gav honom rådet att resa till Victoria i Illinois, där Hedström hade en bror som förmedlade markköp.
Jonas Olsson, Bishop Hills starke man efter Erik Janssons död.
Så kom det sig att Olsson valde ut ett område på prärien, inte långt från Victoria, där kolonin Bishop Hill senare kom att bildas.
Den viktigaste orsaken till erikjansarnas utvandring var att de kände sig förföljda för sin tros skull och därför ville söka sig till ett land, där de fritt skulle få hålla sina gudstjänster. Deras ledare Erik Jansson spelade en avgörande roll för detta ställningstagande. Han hade en stark utstrålning och en nästan hypnotisk blick. Dessutom gav han fagra löften som inte kunde infrias, t.ex. att Gud skulle skydda dem från sjösjuka under resan över Atlanten och ge dem förmågan att genast kunna tala det främmande språket.
Hans egen väg till det hägrande landet var både lång och kantad av stora svårigheter. Efter ett uppträde i Forsa sommaren 1845, då länsmannen och hans medhjälpare försökte gripa honom, lyckades han fly och sedan hålla sig gömd. Ingen talade om var han fanns och därför blev han allmänt efterlyst.
Rättegången i Delsbo
Efter ett tag inställde han sig dock frivilligt vid häradsrätten i Forsa. Målet där hänvisades till häradsrätten i Delsbo och i november 1845 inställde han sig frivilligt även där. Rättegången varade, med bara en halvtimmes avbrott, från kl. 11 på förmiddagen till kl. 1 på natten.
Vid detta tillfälle möttes åter prästmannen Lars Landgren och Erik Jansson. De hade tidigare haft ett häftigt meningsutbyte, då Landgren försökt stoppa en av erikjansarnas sammankomster. Även denna gång blev det en laddad sammandrabbning, där Jansson med talrika bibelcitat trotsigt bemötte Landgrens anklagelser. Den senare blev flera gånger svarslös, då domaren bad honom bekräfta eller dementera de bibelhänvisningar Jansson använde sig av.
Denna händelse är mycket väl beskriven av Lars Landgren (Se flimen ”Lång-Lasse i Delsbo”).
En uppmärksammad anklagelse som framfördes vid rättegången var att Jansson skulle ha försökt förföra en av sina kvinnliga anhängare. Han medgav att han kommit med otillbörliga förslag men försvarade sig med, att han bara velat pröva kvinnans dygd.
Lars Landgren blev själv instämd till hösttinget i Delsbo av tre trogna anhängare till Jansson. De var från Bobygden och anklagade Landgren för att han yttrat att ”de i församlingen gjort ont”. Häradsrätten hänvisade dem till Uppsala domkapitel, men de fullföljde aldrig målet, troligen beroende på att de nu beslutat sig för att utvandra till USA.
En annan av Janssons lärjungar — O. Frenell — har berättat att han och ett tiotal andra erikjansare, som var närvarande vid rättegången mot Jansson i Delsbo, inte fick yttra sig eftersom de ansågs jäviga. Under rasten försökte de skydda sin ledare mot en fientlig folkhop, men några kvinnor lyckades ändå spotta honom i ansiktet, och då rättegången var över och han leddes ut, blev han sparkad och slagen för varje steg. Frenell skriver: ”Han ropade på befallningsman att skydda honom, men svaret blev, du tål allt vad du får”.
Utgången av förhandlingarna blev att domaren ville släppa Jansson fri men överröstades av en enhällig nämnd, som beslöt att han skulle stanna kvar i häkte för fortsatta förhör. Följande dag, då han skulle föras till länshäktet i Gävle, spreds ett rykte om att myndigheterna planerat att leja en medfånge att där ta livet av honom. Därför blev fångtransporten stoppad i Söderala av tre anhängare som fritog honom. De rusade fram då fångtransporten kom, skar av tömmarna till hästen och höll fast fångvaktaren, så att Jansson kunde fly in i skogen.
Därefter lyckades han, bl.a. genom att klä ut sig till kvinna, hålla sig undan både från lagens långa arm och hatiska motståndare men var flera gånger mycket nära att gripas. En gång blev huset där han befann sig omringat och stormat av motståndare. Flera av hans anhängare blev då svårt misshandlade men lyckades rädda sin ledare genom att gömma honom i ett särskilt utrymme under golvet.
Senare sägs han ha hållit sig gömd i sju veckor under fähusgolvet i en bondgård på det lilla nybygget Tovåsen, Färila och i en kista som nu finns på Edsbyns museum. Nästa anhalt blev Grängsbo i Alfta, men eftersom han inte heller där kände sig säker fortsatte han till Dalarna, där han också hade några trogna lärjungar.
Så småningom lyckades han våren 1846 via Härjedalen ta sig in i Norge. På skidor färdades han vidare till Kristiania (nuvarande Oslo) där han förenades med sin hustru och sina barn. Tillsammans med några anhängare seglade de sedan därifrån med ett fartyg över till Amerika. Sommaren 1846 var de framme i Illinois och på hösten samma år grundades erikjansarnas koloni, som efter Janssons födelseort Biskopskulla gavs namnet Bishop Hill.
Gävle var utresehamn
De flesta fartyg med erikjansare avgick från svenska hamnar. Fram till slutet av 1850-talet var Gävle en av de främsta utresehamnarna varifrån många emigrantbåtar avgick. Det var i regel segelfartyg lastade med tungt stångjärn, vilket tog litet utrymme varför också emigranter kunde få plats.
Många praktiska detaljer måste ordnas innan de stora grupperna av erikjansare kunde komma iväg. Jonas Olsson från Söderala, som skulle ordna pass åt dem, blev först nekad att få sådana men vände sig till rådman Henschen i Uppsala, vilken då till berörda myndighet skrev en skarp inlaga, som hade åsyftad verkan.
Erikjansarna kunde alltså komma iväg, men resan över Atlanten visade sig vara mycket längre och besvärligare än vad de föreställt sig. Deras tillvaro ombord blev mycket påfrestande med knapphändig och ensidig proviant, trångboddhet, stormar, sjukdomar och en rad dödsfall.
Ett exempel på en färd med många dödsfall är då barkskeppet ”Wilhelmina” i slutet av juni 1846 avgick från Gävle med 2048 skeppund stångjärn och 120 emigranter ombord. Innan fartyget knappt tre månader senare kommit fram till New York hade 22 av dem dött. Det var 21 barn och den 85-åriga Margta Jonsdotter från Delsbo. Det är inte känt vad de dog av, men man kan gissa på difteri, matförgiftning eller uttorkning genom diarréer.
Se emigranter från Delsbo, från Bjuråker, och emigranter från Forsa.
När de överlevande emigranterna anlänt till New York var de visserligen i Amerika men hade ännu långt kvar till bestämmelseorten i Illinois. För många blev denna senare etapp av resan mycket mödosam. För en del blev det också deras sista färd i livet. En stor grupp sent ankomna erikjansare, som blev uppehållna på grund av isbeläggning på några av de vattenvägar de skulle färdas på, råkade särskilt illa ut.
Resan från New York gick nämligen först med ångbåt uppför Hudsonfloden till Albany eller Troy och sedan med flatbottnade båtar, dragna av hästar eller oxar, på Eire kanal till Buffalo. Därifrån fortsatte färden med ångbåt igen över de stora sjöarna till Chicago. Sista sträckan på omkring 25 svenska mil fick barn och orkeslösa åka hästskjuts medan alla övriga måste gå till fots.
Livet i Bishop Hill
Om den resan varit full av strapatser så var första tiden i Bishop Hill minst lika påfrestande för de erikjansare som nu kom dit.
Sjukdomar härjade svårt och många av kolonins medlemmar dog under den första tiden. Kvar blev en kärntrupp av starka individer, som tillsammans med sin orubbliga trosvissa ledare började bygga upp ett nytt samhälle.
Erik Jansson var både andlig och värdslig ledare för invånarna i Bishop Hill. Han styrde dem med järnhand och en del, som tyckte att han var alltför diktatorisk, lämnade kolonin och bosatte sig på andra ställen.
De som stannade var duktiga och arbetsamma, bröt mark och odlade upp landet. De var också skickliga hantverkare och skaffade sig snabbt ett rykte som framgångsrika boskapsskötare. På kort tid skapades på egendomsgemenskapens grund ett ganska välmående samhälle på den amerikanska prärien.
De första enkla byggnaderna som uppförts ersattes snart av präktiga hus för olika ändamål. De byggdes av soltorkat tegel som tillverkades i kolonin. Kyrka och skola inrättades liksom snickarverkstad, skrädderi och skomakeri. En vattensåg och två kvarnar byggdes vid den å som rinner genom området, och en stor ångsåg började också uppföras.
1849 var ett svårt år då en koleraepidemi härjade i samhället och orsakade många dödsoffer, däribland Erik Janssons hustru och två av deras barn. Men han lät sig inte brytas ned av motgångarna utan kämpade oförtrutet vidare med uppbyggnaden av Bishop Hill.
Hans tid som ledare och samhällsbyggare blev dock kort eftersom hans liv fick ett tragiskt slut 1850. En tidigare medlem av kolonin, som tvingats lämna denna, ville få med sig sin hustru som var kusin till Jansson. Denne vägrade gå med på detta och lyckades också, trots makens fritagningsförsök behålla kvinnan kvar i gemenskapen. Då de båda männen möttes i en domstolslokal i Cambride blev Jansson skjuten genom hjärtat och avled, endast 42 år gammal.
Kolonins starke man efter grundarens död var den tidigare nämnde Jonas Olsson. 1853 bildades det ekonomiska kollektivet ”Bishop Hill Colony”, där han tillsammans med sex andra män ingick i styrelsen. För dem var kolonins världsliga uppgifter viktigast.
Det var också under 1850-talet som kolonisamhället blev fullt utbyggt och upplevde sin verkliga blomstringstid. Affärsverksamheten var lönsam och blev allt mer omfattande. Man nöjde sig inte bara med att investera i egna företag i Bishop Hill utan började också satsa i stora projekt utanför området.
Men konjunkturnedgången efter Krimkriget förstörde ekonomin. Satsningarna visade sig ha varit för djärva och 1860 var läget så dåligt att kolonin måste upplösas. Egendomen delades mellan medlemmarna och många av dem flyttade från Bishop Hill. De som blev kvar var mest gamla och ensamstående.
Snart började flera av de ståtliga byggnaderna förfalla. Senare blev förfallet ännu större, men på 1900-talet har flera hus restaurerats, bl.a. med svensk hjälp. Ännu återstår dock en hel del att göra, för att det som finns kvar av denna levande amerikanska miljö från mitten av 1800-talet, ska kunna bevaras i oförändrat skick…
Erik Janssons betydelse
Erik Jansson var en ovanligt begåvad men också ytterst komplicerad person som väckte starka känslor. Hans trognaste anhängare betraktade honom som en gudasänd profet, medan hans motståndare mest såg honom som en urspårad och mycket motbjudande person.
Författare till äldre skrifter om Jansson och hans lära inriktade sig ofta på alla hans dåliga egenskaper. De tecknade en mycket mörk bild av honom, där han framstod som en religiös fanatiker med en obegränsad tro på sig själv, en falsk profet som despotiskt förtryckte de stackars människor han lockat till sig.
I nutida skildringar förtigs inte heller hans osympatiska drag, men betoningen ligger mera på vad han faktiskt uträttade och vilken betydelse han fick i ett vidare perspektiv. Intoleransen från dåtidens makthavare framhålls också mera i de moderna skrifterna.
Erikjansarnas utvandring och deras brev hem till Sverige från Bishop Hill utgjorde inledning och pådrivande kraft till den väldiga massemigration som sedan följde och innebar så omvälvande verkningar på hela det svenska samhället. Därför räknas Erik Jansson som en viktig person i detta sammanhang.
I sin senaste bok, ”Historien om Bishop Hill”, går förre chefen för Historiska Museet, Olov Isaksson, så långt att han hävdar att ingen enskild svensk fick så stor betydelse för den svenska massutvandringen till Förenta Staterna som Erik Jansson. Isaksson skriver också i samma bok att ”Bishop Hill är det värdefullaste svenska byggnadsminnet utanför vårt lands gränser, en omistlig del av både det svenska och det amerikanska kulturarvet”.
Källa:
Dellenmagasinet april 1996.
Av Roland Sällström
Avskrift: Viveca Sundberg
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62
Hej!
Jag har material om detta som kanske vore av intresse?
Jag anser att Wejryd hamnar snett i sin analys då hon utgår från sin ”schismteori” och applicerar den på materialet för att föra i bevis att orsakerna till emigrationen mestadels hade att göra med teologi/livsåskådning.
Hej Erik!
Jag tar inte ställning, men visst kan jag hålla med dig i din analys. Häls. Åke Nätterö