Forsabon Emil Bylund, blev känd för hela svenska folket som ”EMIL I EKEN”, när han i ett TV-program 1970 berättade att han bodde i en Ek på Djurgården i Stockholm

Vi blev glatt överraskade att det finns så många Forsabor som fortfarande minns ”Emil i eken”. De skulle vara intressant att få se filmen igen säger de. Vi kan bara instämma. Dessutom skulle det vara på sin plats att kunna visa den tillsammans med den här sammanställningen.

---

Vi har tittat lite på Emils släkthistoria, och det var inte helt lätt att reda ut vissa avsnitt, medan andra finns väl beskrivna i våra släktböcker. Men Viveca Sundberg som har löst många knepiga släktförhållanden förut, kunde även reda ut det här. Den som vill veta mer om Emils släkt kan göra det genom de sifferhänvisningar vi gjort till aktuella släktböcker. Släktregistren brukar gå att få låna på bibliotek.

---

Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.

---

Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan

 

 
Emil i eken. Bilden är tagen på Djurgården i Stockholm 1969. Mannen heter Emil Bylund och den ihåliga eken bakom honom har varit hans ”Hem” i sju års tid. ”Det händer att jag bjuder hem damer” säger Emil..Sedermera ordnades det med bostad åt Emil Bylund.Foto & Källa: Aftonbladet Retro..
Foto från Facebook av Börje Gustavsson

Länken till Facebook gruppen, Det gamla Stockholm.

---

Kort bakgrund om Emil Bylunds far, farmor och hennes nära släktingar:
Emils far, var Per August Teodor Bylund f. 9/2 1879 i Bergsjö, son till Hedda Brita Bylund f. 9/3 1856 i Fläsma Bjuråker.

(56B1 Bjuråkers släktregister)
Mats Eriksson född 7/7 1788 i Bergsjö sn Gävleborg. Infl. 1834  som nybyggare i Källsjösjön, Bjuråker. Död 23/1 1848. Gift 1818 med  Carin Pehrsdotter f. 4/8 1794 i Bergsjö. Död 16/1 1867 (lungsot).
Barn:
Erik 6/5 1820  Nybyggare i Björsarv, Bjuråker Gift 1847 m Brita Carlsdotter f. 1818 från Lia
Carin 12/1 1822 Gift 1847 m Lars Olofsson f. 1810, husman i Sjövik, Bjuråker
Pehr 8/6 1825 Gift 1850 med Greta Stina Olofsdotter i Fläsma, Bjuråker. Emils farmors far

Till höger ser vi en del av torpet Flints på Oxåsen i Furuberg, Bjuråker.
Personerna på bilden är (57B1) Sven Eriksson med familj inflyttade från Idenor 1893.

Torgny Bylund skriver:
Personerna på bilden framför gammelgården är Sven Eriksson med familj inflyttade från Idenor 1893, min farmor Annie gift Bylund, är den näst minsta flickan född 1896, troligen 4 år på bilden. Personer till vänster på fotot är främmande eller de före detta ägarna från Avholm, enligt min farmor.

57B1 Sven Eriksson född 23/2 1862 i Gnarp, Gävleborg. Gift 12/9 1886. Arr. i  Oxåsen. Död 22/6 1947.
Anna Greta Nilsdotter född 22/7 1858 i Idenor. Död 19/10 1937.
Sex barn:
Ester tv. 31/11 1886 – 3/4 1916
Gossebarn tv. 31/11 1886 – 31/11 1886
Margreta 31/12 1889. Utfl. t. Hassela 1924.
Maria 25/6 1894. Utfl. t. Hassela 1912.
Annie 20/12 1896 Gift 1922 med Verner Bylund Oxåsen
Karin 13/10 1899. Utfl. t. Bollnäs 1923

---

Uppgifter ur (56B3) Bjuråkers släktbok och (4B85) Hassela/Bergsjö släktbok

Pehr Mattsson Bylund född 8/6 1825, son till Mats Eriksson i Kjällsjösjön i Bjuråker. Bosatt i Fläsma i Bjuråker, sen kolare vid Franshammars bruk i Hassela, därefter bonde i Bjåsta 12, Bergsjö. Baptist. År 1881 flyttat de till gården Flints (efter soldaten E. Eriksson Flinta 1746-1830) i Oxåsen, i Bjuråker, där han avled den 23/2 1908.
Gift 25/3 1849 med Margareta Kristina Olofsdotter f. 11/4 1828, Baptist. d. t. bonden Olof Persson i Åkern Nybodarne, Bergsjö. Död 1/4 1915.
Barn:
Per Olof 30/4 1851 Torpare i Furuberg, sen Oxåsen. G. 20/4 1876 med Karin Larsdotter f. 31/5 1842
Nils Erik 16/2 1853 Kol. bos. i Sniptorp (Bergens) Bjuråker. G. 1883 m. Brita Catharina Tupp
Stina Kajsa 30/6 1854 Fl. till Forsa 1910 Ogift. Stina Kajsa Bylund avled i Trogsta den 21/6 1930.
Hedda Brita 9/3 1856 Emils farmor Emigrerat till N. Amerika 1892
Margareta Matilda 22/9 1858 Fl. t. Bergsjö 1889
Anders Gustaf 17/4 1860. Emigrerat till N. Amerika 1881
Anna Helena 5/10 1865 G. 1889 med P. E. Persson i Norrbo. Fl. t. Kalvhaga i Forsa 1892 .

 
Flinttorpet, Oxåsen Furuberg  327. Gammelgården som låg ovanför gårdsplanens flaggstång är riven sedan länge. Enbart jordkällaren finns kvar.

Torgny Bylund skriver vilket torde vara med sanningen överensstämmande:
Jag tror att Hedda Bylund som emigrerade till Nordamerika kom från gården Byes som ägdes av henne far Per Mattson Bye. Heddas bror Nils Erik blev sedan arrendator på Sniptorp (Bergens) hans son Verner Bylund (min farfar) gifte sig med Annie Eriksson (Bylund) på Flint.
Byes, Furuberg 333, ägs idag av Karl Erik Mattson.

Så troligen har inte familjen Bylund, och Emil i Eken något att göra med Flints innan Verner och Annie bor där.

---

56B3  Hedda Brita Bylund född 9/3 1856 i Bjåsta 12, Bergsjö, d. t. Pehr Mattsson Bylund, gården Byes, Oxåsen.
Barn:
Per August f. 9/2 1879, son till (45E3) Olof  Jonsson Fröjd f. 21/12 1854 i Bjuråker. Emils far
 Johan Aron f. 24/6 1883, son till Sven Johansson f. 25/5 1859 i Fridlevstad, Blekinge. 

År 1884 flyttar Hedda Brita Bylund och troligen även Sven Johansson samt hennes båda söner från Oxåsen i Bjuråkrer, till Kalvhaga 2, Kalvhaga 203, ”Nirsgårds”, i Forsa.
Den 22/10 1886 dör deras son Johan Aron f. 24/6 1883.
Den 28/11 1886 gifter hon sig med Sven Johansson född 25/4 1859 i Fridlevstad i Blekinge.
Den 12/4 1887 omkommer maken Sven Johansson genom drunkning.

År 1892 flyttar Hedda Brita Bylund med sonen Per August till hennes föräldrar, Pehr Matsson Bylund och Greta Stina Olsdotter, i Oxåsen Bjuråker. Samma år emigrerar hon till N. Amerika.

Sedan Hedda Brita avflyttat från ”Gammelgården” hos Nirsgårds i Kalvhaga, tas denna över av  Hedda Britas syster, Anna Helena Bylund som flyttar in med man och barn.

(3Å40 Norrbo Släktbok).  Pehr Eric Pehrsson, *7/9 1862, s. t. husman P. Lönn i Fönebo, Norrbo. G. 2/7 1889. Torp. i Fönebo. Infl. t. Forsa 1892.  Bonde i Kalvhaga 2, Nirsgården. Död 6/5 1942
(X4)-56B3- Anna Helena Bylund, *5/10 1865, d. t. torp. P. Bylund i Oxåsen, Bjuråker. Infl. t. Forsa 1892.
Odöpt flickebarn, *8/12 1890, † 8/12 1890
Per Olof 25/9 1895 Bonde i Kalvhaga 2. Gift 1923 med Kristina Berglund
Anna Margareta 17/3 1902 sambo med Olof Jonsson f. 20/5 1891 Infl. från Delsbo

Nirsgårds i Kalvhaga, torsdag den 30 maj 2019

---

Enl. 2K7 Forsa släktbok.
Olof Johansson Dalin f. 20/3 1864, s. t. bonden Johan Olsson i Långby 8. Bonde i Kalvhaga 2. Makarna emigrerar  till  Amerika 1892.  Kan de möjligen åkt tillsamman med Hedda Brita Bylund? Död 17/11 1894.
Gift 18/5 1891 med Anna Eriksdotter f. 31/12 1865, d. t. nämndeman Erik Andersson i Kalvhaga 2. Änka och omgift 13/11 1901 med Jonas Olsson i Kalvhaga 5. Död 13/8 1924.
Barn:
Johan Edvard Dahlin 18/3 1893 i St. Miguel USA. Död 20/2 1915.
Helga Margareta 1/11 1902 – 22/12 1904
Fanny Linnea 22/11 1906 – 15/10 1918

---

Den 16/5 1896 emigrerar även sonen Per August Bylund till N Amerika.

Den 3 september 1913 återkom Per August Bylund från Amerika till Söräng i Forsa. Han anser sig vara amerikansk undersåte och kallar sig Delin, enl. husförhörslängd.

Forsa släktregister:
-10L1- August Bylund född 9/2 1879, son till Hedda Brita Bylund. Textilarbetare vid Lunds Lindspinneri.  Han avled den 29/1 1965 i  Funsta 60, 3:6 i Forsa
Gift den 5/6 1915 med (108 A4) Brita Kristina Jonsson f. 16/9 1890, d. t. Brita Andersdotter i Övernäs, Forsa. Död 26/7 1974.
Nio barn:
Per Ivar 14/9 1908 – Fabriksarb. Gift 1930 med Anna Elonora Jonsson f. 9/12 1907 i Hudiksvall
Ida Olivia 28/1 1910 – Sammanboende med Nils Holger Wedmark i Töfsätter.
Olov Halvard 7/6 1911 Handlare i Bäck 2:1, Forsa. Gift 1940 med Signe Margareta f. 23/9 1914
Anders Johan 21/1 1914 – Fabriksarb. Gift 1937 med Karin Elisabet Stål f. 24/8 1912 i Hudiksvall
Hedvig Elvira 13/6 1916 – Sammanboende med järnvägsarb. Erik Colling i Iggesund
Bror Anselm 31/8 1918 – Sammanboende med Anna Cecilia Nilsson från Delsbo.
Emil Teodor 20/1 1921 Känd som Emil i eken. Död i Filipstad den 22/9 2004
Frans Evald 26/4 1922 – 5/3 1940
Hilda Birgitta 8/1 1926 – Sammanboende med Karl Anders Andersson f. 1931 i Enånger.

 

Saxat ur BERÄTTELSEN OM FORSA IF

Johan Bylund och ”Paddock” Karlsson. (Foto: Mats Ramkvist)
Bild ur boken

Ellioth och Norrländskan i fotboll

Den nya planen gav fotbollen en extra skjuts och nu väntade en lyckosam tid i föreningen. 1931 anställde disponent Leman engelsmannen James ”Jim” Ellioth som tränare i Forsa IF. Detta var något mycket spektakulärt för sin tid, att en utländsk stortränare kunde lockas från en spansk fotbollsklubb, som han tränade, till Hälsingland. Ellioth hade under sin aktiva karriär spelat en tid i Tottenham.

Nu blev det hårdkörning. Träningspassen började med uppmjukning, joggning, ruscher och 100-meterstarter och 100-meterslopp. Därefter bollbehandlingar och sist spel mot två mål.

Många bra spelare passerade revy under dessa år och en av dem var Johan Bylund, som var en ung och mycket lovande center i början av 30-talet.

– Jag minns när vi spel mot Giffarna Sundsvall borta, berättar Johan, 80 år i dag. Och vann med 3-1. Jag gjorde alla tre målena. Sen när jag gick till fabriken dan efter, vet du. Så satt folk i slänten där och läste Sundsvalls tidninga, och alla visste om att jag hade spela´bra…

Johan växte som upp i Forsa med många syskon, berättar om när han började jobba på Holma som 14-åring, för 27 öre i timmen – 12 kronor och 96 öre i veckan blev det!

– Jag lämna 12 kronor hemma, och fick behålla resten. Men en biobiljett kosta bara 25 öre på den tiden, och kaffe och bulle 25 öre.
Inte underligt då, att det var både förväntansfullt – att få åka till Östersund och spela bortamatch med Forsas A-lag.

– Tänk vad spännande vi tyckte att det var, minns Johan. Vi hade två kronor och femtio öre på bortamatcherna. Och tänk att få åka bil så långt. Nästan hela Forsa stod och vinka av oss när vi for…

Johan Bylund kommer med glädje i håg Ellioths träningar.

– Han lärde oss å klacka. Och tänk vad elegant han var själv med bolen – tekniskt. Och ”Calma, calma”, sa han. Lugnt! Mena han. Att vi skulle ta det lugnt.

Ellioth med fru och son bodde på Lingården, där Fredriksbergsområdet nu ligger, och Johan minns honom som en reslig karl.
– Han gick ofta klädd i golfbyxor och fluga. Gud vilken respekt vi hade. Men han var väldigt omtyckt och trevligt, säger Johan.
– Och Ellioth bruka prata mycket med pappa, August Bylund, när dom möttes här på byn. Han kunde ju engelska min pappa, vet du, eftersom han hade vare i Amerika som pojk…

1935 reste Johan Bylund till Vännäs, strax utanför Umeå, för att provspela för ett lag på orten; Spöland.
– Men vi förlora med 6-3, säger han. Det var ett sopjäng, tycker jag. Jag fick gå ner och spela back på slute. Men i alla fall blev jag erbjuden jobb som synare på en skofabrik, om jag flytta dit. Men man tog inte chanserna på den tiden…
– Så mins jag att jag fick en hel femtilapp när jag åkte därifrån,  och ett par nya skor…
Källa:
Berättelsen om Forsa IF, sid 14-16.
Utgivningsår 1994

---

I någon av Linspinneriets nu rivna arbetarbostäder växte Emil och hans syskon växte upp. 

Emil Bylund född 20 januari 1921. Gift den 26 januari 1942 med Ingrid Viola Eleonora Thorsell från Gävle, född 30/12 1920. Den 22 juli 1942 föds deras dotter Siv Margareta.

Efter giftermålet den 26/1 1942 avflyttar från Lund/Sörforsa i Hälsingland, textilarbetare Emil Bylund och hans hustru Ingrid Viola Eleonora, till, Huvudstagatan 14, i Huvudsta, Solna.

1943 blev Emil Bylund dömd av Stockholms rannsakningsfängelse (SRF) till 3 m fängelse för en mindre förseelse som inträffat i Hudiksvall. Straffet blev förkortat till en och halv månad. 

Emil var sedan 1937 inskriven som sjöman vid Sjömanshuset i  Hudiksvall. Sjömanshuset var inrymt i gamla läroverksbyggnaden på Storgatan 47, i Hudiksvall. I filmen berättar Emil att han var till sjöss en tid.

Anledning till varför hans äktenskap upplöstes den 15/6 1945, vet vi inte. Kanske var det för, som en släkting sa, -han var lite äventyrlig. 

1950 – 1960 är Emil Bylund mantalsskriven hos föräldrarna i Stavåker, Funsta 60, 3:6 i Forsa

Den 24 augusti 1968 gifter sig dottern Siv med Benny Overgaard i Nyköping, och i aug. 1974 föds deras dotter Elin och i juli 1978 föds dottern Ulrika.

 

EMIL I EKEN

En berättelse ur boken, I EN PORTGÅNG PÅ SÖDER, 1989, av Hans-Erik Lindström

Det är en tidig eftermiddag. Solen står högt på himlen denna friska och kylslagna höstdag. Färgsprakande torra löv prasslar under fötterna.
Vinden leker tafatt med en liten pappersbit, som i yster lek virvlar omkring i luften. Den ljusa lilla pappersbiten singlar sakta i små svängar ner mot vattnet, bli tung och blöt och börjar sjunka tätt intill kajen. Ivriga kajors hesa läten överröstas av en dov signal från en vit färja, som med en tung duns lägger till vid den kajplats, där pappersbiten just försvunnit i djupet.
Djurgården 7 står det på en tydlig skylt. Det är Djurgårdsfärjan, som helt nymålad praktfullt lyser i solen. Vattnet och den vita färgen avger starka bländande reflexer, som får mig att vända bort blicken, när jag med den avrivna biljetten i handen går ombord. Jag är på väg till Kungliga Djurgården, denna Stockholms enastående oas och tillflykt för alla storstadsbor, som törstar efter en avgasfri miljö, lugn och ro och tid för rekreation och eftertanke.

NYFUNNEN VÄN

Jag ska besöka en nyfunnen vän som bor därute, mitt på denna gröna halvö.Därför har jag utflyktskorgen med mig, lätt dinglande från ena armbågen, fylld med kaffetermos, bröd och lite frukt. Med några snedsteg och stor balanseringskonst tar jag mig fram till en ledig plats och slår mig tungt ner. Grinden på kajen slår igen och med en lätt skakning och startande motorer börjar resan.
På halva vägen möter vi färjan från motsatt håll. Som en svävande mås drar förbi på den något blåsiga och guppiga Strömmen. Bakåtlutad och med slutna ögon försätter mig det rytmiska dunkandet i en slags dvala och minnesbilder fladdrar förbi i tankarna och för mig tillbaka i tiden.

Jag träffade honom första gången intill Djurgårdsbron och jag minns vårt möte mycket väl.  Han var klädd i en gråsvart, blanknött kostym. Det mörka håret var bakåtkammat och skäggstubben stack fram ur det smått fräkniga ansiktet. Ögonen var ekorrpigga och skrattrynkorna berättade om hans lätthet att skratta.

Jag råkade stöta till honom, när han med spänstiga steg skulle gå förbi mig. Jag mumlade fram en halvhjärtad ursäkt och tänkte gå vidare, då han räckte fram handen och sade: ”Hej, jag heter Emil”. Med glittrande, spefulla ögon presenterade han sig. ”Emil” sa han igen. ”Emil i eken. Det är jag.” Han skrattade lite vemodigt. När han märkte att jag stannade till och lyssnade, började han berätta.

”Jag bor i en ihålig ek ute på Djurgården. Nära Skansen. Jag har bott där i 7 år – sommar, vinter höst och vår.” Han såg upp i mina tvivlande ögon och fortsatte: ”Kom ska jag visa dig.”

Jag vet inte riktigt varför han frågade mig och varför jag följde med, men snart stod vi intill en ihålig ek, som visade sig vara hans bostad. Trädet var avhugget i toppen, genomsågat av en blixt och nertill var en öppning, stor nog för en man av Emils längd att kunna ligga raklång i. Jordgolvet vid roten var täckt av en plastöverhöljd madrass, några filtar och en kudde. En bit från golvet fanns ett slags fack, som fungerade som skafferi med en ostbit, en halv limpa och en nästan tom vinflaska.

TVÄTTÄKTA ORIGINAL

Jag prövade madrassen, låg ett litet tag och frös nästan genast. Jag hade svårt att tro på honom. 7 år. Inte var det möjligt för någon att överleva 7 år i en ihålig ek, utan att frysa ihjäl. Han berättade att han aldrig ens hade varit förkyld. Skryt, tänkte jag först, bara skryt. Men när jag såg närmare på honom – medelålders, robust och väderbiten – förstod jag att han skulle gått under för länge sedan, om han inte härdats av väder och vind.

Här var åter igen ett förbluffande exempel på en människa som genom envishet inte bara överlevde, utan även levde ett ganska rikt liv. Emil  hade valt att bo i sin ek framför ett stimmigt och oroligt natthärbärge. Han föredrog ett ensamt liv, framför en påtvingad gemenskap i boendeform. Han var ett tvättäkta original av den gamla stammen.

Jag vaknar till ur min dvala, när färjan dunsar i kajplatsen, strax utanför Gröna Lund. Där är det stängt för säsongen, men en grupp pojkar tittar nyfiket in genom spjälorna i staketet, när stånd och karuseller slås igen och en säsongs grundsmuts tvättas av inför nästa års öppnande.

Jag tar min korg och lämnar färjeläget bakom mig och vandrar upp mot Skansen. En turistbuss står lite övergiven och ensam på den stora parkeringen, i väntan på sina resenärers besök i djurparken. Jag andas begärligt av den syremättade luften i långa, djupa andetag och känner mig glad och förväntansfull inför ”hembesöket” hos Emil i hans ek.

Så når jag då gläntan mitt i det lövskogsområde, där den knotiga, halvdöda eken står tungt böjd med avklippta grenar. Jag stannar och känner tårar komma fram ur fuktiga ögonvrår. Beundran och respekt för denne egenartade människa genomsyrar mitt inre. Jag känner stolthet över gemenskapen med en man, som så envist vägrar att bli bitter över ett oblitt öde.

Emil blir glatt överraskad. Besöket var inte planerat. Han reser sig och omfamnar mig med stor värme. Han blir glad över att jag kommer. ”Välkommen”, säger han inte helt utan stolthet i rösten. Det är ju faktiskt hans hem jag kommer till. Mitt besök är ju ett ”hembesök”.

Vi sätter oss på gräset alldeles utanför eken och tar för oss av kaffekorgen. ”Däruppe bor mina fåglar”, säger Emil och mumsar på en stor bulle. Han pekar mot ekens avhuggna parti. Jag ser ett par talgoxar sitta helt oförskräckta nära oss. De verkar nästan tama. En pilfink slår sig ner en bit ifrån. ”De väcker mig varje morgon. Så brukar de flyga in i eken och få lite frukost av brödsmulor. De är ett trevligt sällskap, förstår du”. Han sneglar på mig, som om han undrar om jag förstår. Och visst förstår jag. Jag har ju själv känt längtan efter att få leva nära naturen, vara nära det ursprungliga – jorden, träden, fåglarna och den bara himlen. Jag ville t o m bli skogvaktare en gång. Men djupare inne i mig ligger den fantastiska glädjen över allt skapat och samhörigheten med naturen. Att vara vän med skapelsen, med ”broder” myra, ”syster” talgoxe och ”herr” broder ” sol.

HERR OCH FRU MUS

Emil ser att jag förstår och fortsätter: ”Hit kommer ett muspar, herr och fru mus, om kvällarna. De har varit mina trogna vänner i snart ett år nu. De kommer för värme och gemenskap. När jag ligger här” – så lägger han sig ner och visar – ”då kryper de upp på magen. Sedan klättrar de innanför kavajen och kryper upp i armhålan. Där sover de hela natten och mår bra. Deras sovplats är lika varm som i en bastu”.

Han ser mig åter i ögonen med skälmsk blick, som jag inte blir riktigt klok på. Så berättar han vidare: ”Brevbäraren kommer ibland hit med brev och kort. Vet de adressen? Jo, breven är adresserade till Emil i eken, Djurgården, Stockholm. Och de kommer fram. Ja, jag är väl ensam om att bo i en ek, så brevbäraren har inte så många att välja på. Det är bra med brev, men det är mest från polarna förstås. ”Han slår urskuldande ut med armarna och ler lite resignerat. ”Men vilka polare de är!”. Han lyser upp igen. ”Fast jag får inget från Loffe förstås. Han bor däruppe”. Emil pekar ut en stor buske på en slänt strax ovanför eken. Gräset är tillplattat under grenarna. Det syns att det brukar bo någon där. Loffe skulle bli glad om du kom och hälsade på honom också. Jag nickar och noterar tyst hans namn i minnet bland andra hemlösa jag besöker. Senare får jag veta att det finns över 5000 registrerade hemlösa människor i Stockholm. 5000! Då inräknas alla de, som bor på natthärbärgen, och ungkarlshotell, men ändå… 5000 hemlösa i Stockholm. Det är nästan ofattbart. Och Emil är en av dem.

Emil i eken är skärslipare till professionen. Han berättar för mig om det osäkra men spännande arbetet att hitta nya marknader. Han ringer frimodigt på dörrar i utvalda kvarter, för att ta upp beställningar på knivar och saxar. Sedan tar han sin brynsten och med stor skicklighet slipar han eggen vassa som rakblad, för att dagen därpå återlämna dem till ägarna.
Jag tipsar honom om en ny marknad i min barndomsstad Solna. Han noterar det noga på ett litet block med adresser. Troligen blir han inte särskilt ”fet” av sitt jobb, men han går in för det med noggrannhet och yrkesstolthet.

EN VÄNLIG GUD

Efter halvannan timmes samtal om naturen och skapelsen – Emil är en stor naturfilosof som ser spår av ”sin vänlige Gud” överallt i naturen – tar vi avsked med en stor björnkram. ”Vi ses snart igen”, säger jag och nere på stigen ser jag hans vinkande hand försvinna bakom det färgsprakande lövverket i skogen.

Längre fram i tiden vittnar eken sönder och Emil söker egen bostad, som han faktiskt får. En etta, mycket centralt, ställs till hans förfogande. Nästa gång jag träffar honom, är han förkyld – för första gången på över 7 år, säger han.”Jag klarar inte värmen. Så nu sover jag med öppet fönster även på vintern”. Hans kropp hann aldrig anpassa sig till den väldiga omställningen från självklar kyla till ovan värme och därför gick det som det gick. För mig, som för det flesta andra, är det tvärtom. Från självklar värme till ovan kyla är steget långt.

Innan eken tynade bort, prövade jag på att ligga i den några nätter. Det var några tidiga höstnätter, då kylan fortfarande bar sensommarens värme i sig. Jag ville testa mig själv och försöka förstå Emils liv lite mer än förut.
Med en tandborste, en extra filt och en stor dos nyfikenhet låg jag i eken och försökte somna. Men inte var det många timmar jag sov. Jag frös hela tiden och var tvungen att gå upp och göra åkerbrasor med jämna mellanrum för att få någon värme i kroppen.
Efter mina ”frysnätter” ökade min respekt och beundran för Emils seghet och uthållighet.

Det har mörknat, när jag stiger av färjan vid Slussen. Gatlyktorna är tända och bildar en ringlande ljuskedja upp mot Söders höjder, där Södra Teaterns smutsgula och avsmalnade fasad vittnar om det stora reparationsbehovet.
Jag går uppför Katarinavägen och snuddar förbi det nedlagda ungkarlshotellet Glasbruket. Hit kom Emil, tänker jag. Han valde friheten ute på Kungliga Djurgården istället. En fri, obunden och obändig människa gjorde sitt val. Han valde att bo i en ek och han blev ett begrepp: ”Emil i eken”.

Avskrift: Åke Nätterö

---

1975 – 80 är Emil Bylunds adress Karduansmakargatan 4, lll, 111 52 Stockholm

1990 är Emil Bylunds adress Munktorp, Hovgård /Petters 731 92 Köping

När Emil Bylund avled den 22/9 2004, var hans adress, Fogdhyttan 50/Fogdhyttans B
682 91 Filipstad

Emil Bylund är begravd tillsammans med sina föräldrar på sin hemorts kyrkogård i Forsa, Hälsingland.

Bakom Forsa kyrka i sista raden finns Emil Bylunds viloplats

 

 

Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt

Gillar du den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra

Tack för ditt besök och välkommen åter!

Sammanställt av  Åke Nätterö

---

Tillbaka till toppen