Edvard Fredin, var en svensk översättare, författare och journalist.
1888 fick han Svenska Akademins stora pris.
Här får Du ta del av hans vistelse i Delsbo och Bjuråer
Edvard Fredin, Wikipedia
Läs Riksarkivets berättelse om Edvard Fredin.
Läs om Nils August Fredin, Edvard Fredins far
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
Edvard Fredin. Bild från Wikipedia
HUDIKSVALLS ALLEHANDA DEN 11/2 1890
Företalet till »Biltog»
Edvard Fredin har tillägnat d:r Artur Hazelius sitt Delsbo-drama »Biltog». Denna tillägnan, som tillika är ett företal, lyder:
I Hälsingebärgenas krans
där ligger en underlig sjö,
hvars namn, som du känner, är Dellen…
Jag sett den, då norrskenets glans
på isen i stjärnklara kvällen
låg blek öfver gnistrande sjö
Jag sett den i strålande sken
af solljus å glittrande våg
i vårvindens smekande susning;
jag sett den, då fågeln på gren
i sommarnätternas ljusning
att tystna ej kommer ihåg…
Och bärgen, de buktande, blå,
hur fagert de stiga mot skyn
kring bottenlöst gåtlika djupet!
Men högst över alla ändå
du Blacksås, med sagor kring stupet,
ser resa sitt väldiga bryn.
På bärgen det växer en skog
af susande timmerhög fur,
där hjortron på tufvorna blossa…
Jag hörde där eko som dog
i klang öfver myrar och mossa
en afton af vallstintans lur.
Och klangen då väckte till lif
en syn, som jag gömt i mitt bröst
i årslång och skymmande dimma.
Och se, vid ett manande: blif!
då slog den, uppståndelsens timma,
och synen tog mandom och röst.
Jag såg dem… Vid dallrande ton
af näfverlurens lockande låt
där skymtade dräkterna bjärta:
Rolf jag såg och Margit och Jon
och Ella och prosten och Märta
på skogsstigens slingrande stråt.
De kommo, enhvar med sin bikt
om lidelse, trohet och död,
sitt lefvernes växlande saga;
de kommo att skänka min dikt,
om enkel också och alldaga,
sitt hjärteblods värmande glöd.
Jag sökte att locka dem kvar
och binda i toner och ord
den skiftande, brokiga skara…
Jag vet ej, om lyckats jag har,
men dikten, hur än den må vara,
jag lägger med tack på ditt bord.
Dock vet jag, du älskar den trakt,
som ramen till dikten mig gaf!
Du bärgen har skådat och Dellen
och furornas susande vakt
och fornsed du vördar i tjällen,
den tiden dock nu nöter af!
Tag då, du, hvars lifsgärning är
att lyfta ur glömska och natt
det Sverge som varit i ljuset,
hvad lärjungen räcker dig här.
Kanske finnes guldkorn i gruset,
om än icke fullödig skatt!
Edvard Fredin
HUDIKSVALLS ALLEHANDA DEN 4/12 1888
Svenska akademiens stora pris i skaldekonst lär äfven i år komma att utdelas. Enligt hvad vi från tillförlitligt håll erfarit, skrifver D. N., lär nämligen akademien beslutit att med sin stora guldmedalj utmärka en diktcykel af den unge förut fördelaktigt kände författaren Edvard Fredin, med titel »Vår Daniel» och skildrande dåvarande kaplanen, sedermera kyrkoherden Daniel Buskovius hjeltemodiga uppträdande i spetsen för Dalaallmogen i kriget mot Danmark 1643-45.
Hr Fredin vistades här i staden och orten förra året, då han gjorde ett utkast till ett dramatiskt arbete från Delsbo, kalladt »Biltog», hvilket dock ännu icke uppförts på någon teater.
Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg
Svenska akademiens stora pris är Akademiens förnämsta pris. Det instiftades 1786 av Gustav III. Belöningarna vid Svenska Akademiens tävlingar var från början två ”skådepenningar” (medaljer) i guld med värdet 26 dukater, en för skaldekonst och en för vältalighet, samt två medaljer i silver (mindre priset). Från 1870 blev stora priset en guldmedalj, värd 400 kronor, vilket 1898 höjdes till 800 kronor.
Vid den första tävlingen, som utlystes vid instiftelsen 5 april 1786, var ämnena i skaldekonst ”Konung Gustaf Adolfs anträde till regeringen” och i vältalighet ”Äreminne över riksrådet och fältmarskalken Lennart Torstenson”. Stora priset i vältalighet gick till en uppsats som skrivits anonymt. Det visade sig dock, i slutet av 1787, att Gustav III själv var författaren!
Tävlingarna om stora och mindre priset blev inte den framgång som Gustav III hade hoppats på. Priset framstod inte som lockande för de bästa författarna, men desto mer för amatörerna. Många tävlingsbidrag var medelmåttiga. Efter 1830 avtog entusiasmen, men det var först 1910 som Erik Axel Karlfeldt föreslog att tävlingarna skulle avskaffas, speciellt som de framstod som löjliga vid sidan av Nobelpriset. En kommitté avgav ett betänkande 1914, med resultatet att mindre priset avskaffades, liksom uppdelningen i skaldekonst och vältalighet. Tävlingsmomentet upphörde slutligen 1940. Men ända sedan 1820-talet har Stora priset även utdelats utan tävlan
Källa: Wikipedia
Avskrift: Viveca Sundberg
HUDIKSVALLS ALLEHANDA 2/4 1889
Edvard Fredin, känd från sin vistelse här i orten, är en af dem, som erhållit understöd af de åt vittre författare af Sv. Akademien utdelade anslag. Han har erhållit 600 kronor.
Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg
HUDIKSVALLS TIDNING DEN 28/6 1993
Edvard Fredin, skådespelet ”Biltogs” skapare:
Stockholmsskalden som blev Dellenbygdens besjungare
Med både glädje och förvåning har jag läst, vad som skrivits i Hudiksvalls Tidning om Edvard Fredin och hans drama ”Biltog” (fsv. Biltogher, fredlös, hemlös). Det var i Delsbo han skrev detta drama, som 1890 hade sin premiär på Svenska teatern i Stockholm. Sedan dess har pjäsen spelats på många platser, även i Hälsingland och Delsbo. Men Fredin var död redan vid premiären.
Bild från Svenskt biografiskt lexikon
Edvard Fredin, skald från Stockholm som fick en ny hemvist i Delsbo under 1800-talet.
Jag känner stor glädje över att företrädare för en ny generation av forskare och skribenter gör ”upptäckter” på litteraturens område och särskilt den litteratur, som rör vårt eget kära Hälsingland. Men jag är samtidigt förvånad över att en så känd och omskriven skald och författare som Edvard Fredin skulle vara glömd. Fast det finns ju flera författare, som skrivit om Hälsingland långt senare än han och som nu kan sägas vara glömda. Men Fredin förtjänar verkligen att inte bli glömd, så mycket vackert som han skrivit både om Delsbo och Hälsingland i övrigt.
När jag första gången hörde talas om honom, fick jag veta att han var född i Stockholm och fick tbc under uppväxtåren. Av läkare blev han som flera andra kända tbc-patienter i Stockholm rekommenderad att vistas i Delsbo en tid. Det var av två skäl. Det ena var att Delsbo var känt för sitt milda klimat och det andra — att här fanns gott om getter! Getmjölk ansågs vara ett bra medel mot tbc och att det fanns gott om getter kan den äldre generationen fortfarande intyga.
Översättare
Nils Edvard Fredin var född i Stockholm den 8 juni 1857 och son till överkommissarie Nils August Fredin och hans hustru Margaretha Theresia Lieberath. Redan när han gick i femte klassen i Nya elementarskolan måste han avbryta studierna på grund av sjukdom, men han fortsatte att läsa ”för sig själv”, särskilt historia och vitterhet, som en minnestecknare skriver. Snart började han publicera översättningar från engelska, tyska och franska skalder, och 1884 utkom hans första arbete under rubr. ”Skilda stämmor” med de bästa av hans översättningar. Boken innehåller dikter av tyska, engelska och franska skalder, bland annat Victor Hugo och Alfred Tennyson. Fredin var då 27 år gammal. Boken är tillägnad Viktor Rydberg. Dessa översättningar väckte stor uppmärksamhet. I Dagens Nyheter skrevs det om ”formens glänsande fulländning”, som gör att dessa dikter läsas ”med samma nöje som originaldikterna”.
Men Fredin måste även tjäna en slant för sitt uppehälle. I början av 1880-talet blev han föreläsare i ämnet statskunskap på Stockholms Arbetareinstitut, som hade grundats 1880 av hans vän doktor Anton Nyström, och han var med i redaktionen för ”Folkets bok”, en ordbok för nyttiga kunskaper. Sedan vistades han ett par år på västkusten som journalist, närmare bestämt redaktionssekreterare på tidningen Bohuslänningen.
Delsbo hälsosamt
Men det krävande arbetet och det fuktiga västkustklimatet försämrade hans hälsa och efter en kort vistelse i Stockholm flyttade han på läkarens inrådan till Delsbo. Det uppges ha varit i början av 1887. Genom förmedling av en god vän fick han bo hos kapten Thore Härdelin i Nordanäng, där han i lugn och ro kunde ägna sig åt sitt författarskap. J. A. Runström skriver i sitt förord till rimkrönikan ”Vår Daniel” (1888), att Fredin ”hade dragit sig tillbaka i lantlivets stillhet hos en god vän för att mera ostört kunna arbeta på en del poetiska planer”.
Det var också i Delsbo han skrev flera av sina förnämsta arbeten. Här vistades han under sommaren och hösten 1888 dels som gäst hos Härdelin och dels på den Tidemanska gästgivaregården. Under flera veckor bodde han även på Järnvallen, som då räknades till de allra vackraste fäbodarna i socknen. Där hade man både kor och getter…
Av tillgängliga uppgifter framgår att han även hade vänner i Bjuråker och Järvsö, som han besökte. I Järvsö vistades han under flera perioder hos komminister Gustav Björklund, som han även tillägnade dikten ”Sommarafton”. Den andra strofen talar om att
”Fjärran mellan gröna granar
lyser kyrkan på sin ö,
och från ängens slagna vreten
stiger doft av hässjat hö.”
Dikten ingår i samlingen ”Vår Daniel”. Fredin var mycket produktiv. I sin bok ”Kyrkan på ön berättar” (Malung 1888) skriver Börje Björklund, att Fredin var en ofta sedd gäst hos Gustav Björklund och citerar Fredins skrift ”Om Jerfsö kyrka och hennes reparation” (Falun 1889).
Man blir imponerad över, vad Fredin åstadkom under de båda år han bodde i Delsbo. Här arbetade han på ett skådespel, som hette ”Bränningar” och här skrev han sommaren 1888 sin största dikt, rimkrönikan ”Vår Daniel”, som belönades med Svenska Akademiens stora pris. Den har betecknats som Fredins förnämsta verk. I krönikan skildras Älvdalskaplanen Daniel Buschovius’ erövring av Särnadalen år 1644 i spetsen för ett par hundra beväpnade dalabönder.
Det var med ett stipendium från Svenska Akademien som Fredin beretts tillfälle att komma till Delsbo och när han nu reste till Stockholm för att ta emot sitt pris, firades han som det anstår en berömd skald. Men utmärkelsen fick även negativa följder. En minnestecknare, Ernst E. Aréen, skriver att Fredin ”hänförd av framgången, under den närmaste tiden lät förleda sig att deltaga i huvudstadens bullrande och enerverande nöjesliv utan att betänka de ödesdigra följder detta måste utöva på hans av sjukdomen försvagade krafter”.
Till Fredins berömmelse bidrog hans syster, Anna Fredin. Det var hon, som såg till att ”Vår Daniel” kom under akademiledamöternas ögon, och det var hon, som skötte utgivningen av boken.
Systern gav ut
Fredin var född 1857 och skulle enligt här återgivna uppgifter inte ha kommit till Delsbo förrän i början av 1887. Men han måste ha varit här tidigare, vilket framgår av följande.
Året efter Fredins död samlade systern hans ”Efterlämnade dikter”, som gavs ut på Bonniers förlag. Även i denna samling kan man hitta dikter med motiv hämtade från delsbobygden. Till exempel ”I skogen”, en dikt med årtalet 1879. Skalden var då bara 22 år. Där talar han om, hur ljuvligt och gott det är
”att slänga boken å sido ibland
och skynda ur kammaren ut
och kasta sig ned invid Dellens strand
och drömma en kort minut”.
I Delsbo skrev Fredin också den här dikten, som han fick mycket beröm för och som även leder tankarna till Tennysons ”Nyårsklockan”, som han översatte till svenska:
Helgmålsklockan klingar över Dellen
och i aftondager Hälsingefjällen
blåna runt omkring den fagra sjö.
Gula frysa björkarna i dungen,
fjärran lyser, vit bland vissna ljungen,
mellan granarna oktobersnö.
Helgmålsklockan klingar över Dellen,
veckans släp i lugna lördagskvällen
ringes ut av hennes stilla bud.
släggorna i smedjan redan tystnat
och hur spanande än örat lyssnat
dallrar över våg blott malmens ljud.
Helgmålsklockan klingar över Dellen
röda glindra rutorna i tjällen
emot sol, som snuddar västerns rand.
Över Blacksås tätnar aftondimman —
Och vid sista slaget sista strimman
kysser dröjande den fagra strand.
Misshandlad i Hudik
För en allvarligt lungsjuk person som Fredin var nog inte alla i hans bekantskapskrets, varken i Delsbo eller Stockholm, så passande att umgås med. Ett och annat kunde hända även på andra orter. En gång, då Fredin satt på ”Statt” i Hudiksvall, blev han så irriterad av ett bråkigt sällskap vid bordet bredvid med en expedit i Signeuls järnaffär — vi kunna kalla honom för M. — i spetsen, att han gick fram till den där M. och bad honom att vara lite tystare. Då Fredin skulle lämna hotellet, blev han överfallen av M. och så illa misshandlad, att han knappt kunde ta sig tillbaka till Delsbo och blev sängliggande i flera dagar. Fredin var ju mycket svag under detta sista år av sitt liv.
Då några av hans vänner i Delsbo — Thore Härdelin, Adde och en provisor (apoteksbiträde) på apoteket i Johannesberg — fingo reda på detta, svuro de att hämnas. De skulle fara ner till Hudiksvall alla tre och klå upp den där M. Adde ville dock inte som en statens tjänsteman vara med i själva uppgörelsen, men han lovade att betala resan för de tre, som foro ner. Just vid den tiden blev emellertid den unge Thore sänd ner till en herrgård i Västmanland som lantbrukselev, så den straffexpeditionen gick alltså i stöpet — som tur var för M.
Bröd på Dellboska
En annan dellbo, som lever kvar i minnet hos många dellbor, är förre handlanden Erik Eklund i Ede, Delsbo, mera känd som Förar-Erske. Han kände Fredin.
År 1888 var Eklund expedit i gästgivaren J. O. Westerlunds affär — där Konsum sedan fick sina lokaler och från det året mindes han att Fredin var in i affären flera gånger och frågade, vad olika saker hette på Delsbomål. Bland annat frågade han en gång, vad bröd hette på dellboska. Det var tydligen flera än prosten Landgren, som fascinerades av det tungomål, som talades i socknen, men för Fredins del blev det aldrig fråga om någon Delsbo-grammatik.
Översatte Tennyson
1960 berättade jag om Littje-Per, hembygdsvårdare och en man som höll på traditionerna, när de var som bäst: ”I en krets av vänner satt han häromdagen och uttalade som sin oförgripliga mening, att nyårsvakorna vid radion därhemma förlorat något av sin högtidliga lyftning, sedan Anders de Wahl gått ur tiden och man nu inte längre fick höra honom läsa Nyårsklockan av lord Tennyson. De andra instämde och till slut enades man om att göra något för att åter få tillfälle att höra den kära dikten på nyårsaftonen. Skulle man inte kunna be tidningens redaktör att låta publicera dikten på årets sista dag? Om någon till äventyrs skulle ha glömt Fredin kan det erinras om att han var en av landets mest kända skalder, när han trettiotvåårig dog i lungsot i juni 1889. Det var förresten det året han översatte nyårsdikten till svenska”.
Alfred Tennyson levde ännu några år. Han var född 1809 och dog 1892.
En av Fredins sista och mera uppmärksammade dikter hette ”Sekeldagen” och var ägnad hundraårsminnet av franska revolutionen. Det skulle firas på Hotell Continental den 5 maj 1889. Dikten framfördes där av en skådespelare och mottogs med stormande bifall av publiken. Men själv kunde Fredin inte vara närvarande, därtill var han nu alltför svag. Tillsammans med sin syster hade han rest till Södertälje för att bo där över sommaren. Där skulle han snart få sluta sitt lidande, sin långa golgatavandring.
Döden kom nästan omärkligt, skriver J. A. Runström. Fredin hade natten förut drömt att han den dagen, den 27 juni klockan 9 på förmiddagen, skulle få en oväntad underrättelse med posten. Precis samma klockslag dog han.
Hans dikt om lidandets mål och mening får avsluta den här berättelsen.
Vill du väg för nya tider bana,
vill du slag för folkens frihet slå,
vill du höja andens upprorsfana,
över Golgata din väg skall gå.
Vill du bringa något stort i dagen,
skall du lida örtagårdens kval,
skall du digna under gisselslagen
och bespottas i Pilati sal.
Vill du månglarne ur templet jaga,
föra kojans talan i palats,
sargad skuldra måste korset draga
mot den branta huvudskalleplats.
Vill du söka i din mån försona
mänsklighetens mörka syndaskam,
hånfullt under uddvass törnekrona
å ditt änne sipprar blodet fram.
Har du mod dock känna såren glöda,
öppna sökesår i hand och fot,
har du mot på korset att förblöda,
blickande förmörkad himmel mot,
då skall stenen vältras bort från griften,
solig skimrar påskens morgonsky,
och uppstånden — den fullkomnas skriften —
hälsas du av tiderna, som gry.
Avskrift: Viveca Sundberg
HUDIKSVALLS ALLEHANDA DEN 27/10 1891
Utefter svågaelfven
En Norrlandsbild
Af Edvard Fredin
Prestbords-Stinas stuga straxt invid Bjuråkers kyrka var i allmänhet utgångspunkten för mina ströftåg i socknen…
Kommer man stora landsvägen från Norrbo, ser man Stinas stuga alldeles till höger vid krökningen af kyrkan — föga ansenlig till det yttre, men vackert belägen med fri och vidsträckt utsikt. Och björkdungen utanför förstubron, den yppersta plats sommartiden för att, vaggande i hängmatta, låta blicken glida ut öfver den jämna, odlade bygden med dess röda gårdar och blanka småsjöar, en utsikt, som ytterst begränsas af Järfsöbergens blånande höjningar.
Men nu var det höst; löfven voro affallna, ängarna gula och vattendränkta.
Karta från 1927. Till höger om vägen till Klockar-Britas finns huset efter Prästbords-stina inritat
Prästbords-Stina avled 1915
Stina själf förtjänade sitt eget kapitel: en storväxt fetlagd gumma med mörka ögon och gladt lynne, socknens mäst anlitade »kalaskokerska» för öfrigt, hos hvilken under Bjuråkersmarknaden då Stina har landshöfdingeämbetets tillstånd att hålla kaffeservering, storfolket, »bruksherrarne» o. a. till och med gärna hålla till. Ty Stina kan koka sitt kaffe, och omtyckt är hon dessutom i alla afseenden. Som ung tjänade hon i Stockholm och talar gärna om den tiden. Nu sitter hon som gammal jänta i egen stuga på Bjuråkers prästbol.
Gamla, hederliga Stina…
Hos henne var det också som länsman hämtade mig.
Det var en ruskig oktoberdag. Den första snön, som nyss förut fallit, hade, blidt som det var i luften, redan hunnit smälta och följaktligen förvandlat vägarne till djupa dymarker, besvärliga således för den feta arab, som knogade för vår kärra. Vi skulle på förrättning, länsman och jag, han å dragande kall och ämbetets vägnar, jag åter i den dubbla egenskapen af turist-etnograf och, som ett kvickhufvud förklarade, e. o. tillförordnadt utmätningsvittne. Vi skulle uppåt skogarne efter Svåga elf, ett par mil vid pass. Svåga elf — eller Svågan, som det heter på vardagsspråk — som utmynnar i norra Dellen vid Friggesund, i förbigående sagdt en af de vackraste punkterna i Bjuråker, i synnerhet sommartiden, då björkarne stå i flor, borrar sig sin djupa flodbädd nästan hela vägen mellan branta åsar, än sammanprässad, så att det fraggar och forsar som ett Trollhättan i smått, än vidgande sig i lugnare ränna, men ständigt gärdad af dessa åsar, hvilka sträcka sig ända från Medelpadsgränsen ned emot Dellen och vidare fortsätta, här och hvar sjunkande till stenbundna sandmoar, genom Norrbo, Forsa, Hög och Tuna socknar, för att till sist försvinna i hafvet.
Det var ruskigt, som sagdt. Och vi hade icke hunnit långt förr än det började smådugga, ett fint, sipprande regn, mot hvilket ulstern knappt ville skydda. Men det fick gå hur som hälst. Och sedan man fått eld på pipan, kände man sig belåten.
Vägen följde nästan hela tiden Svågan längs norra åsens hvassa kam. I jämnhöjd med oss sågo vi grantopparna vagga i regnrusket. Och längst därnere, väl hundrade fot under oss, hörde vi elfvens sorlande brus. Vi hörde bruset, men sågo ej själfva vattnet. Åtminstone endast undantagsvis glesnade skogen: vi blickade ned i flodbädden och fingo här och hvar utsikt öfver bygden. Gårdarne syntes vackra, åkrarne välskötta.
Så småningom började det dock lättna i skyn, regndugget vardt allt finare och till sist hade vi glädjen se ett stycke blå himmel och snart lyste solen, speglande sig i vägarnes vattpussar och glittrande mot regndropparne, som dallrade på barren. Den egendomliga syrliga lukt, som i barrskog alltid kännes efter regn, ångade snart emot oss från mark och ris — en lukt helt olika linnéornas mandeldoft sommartiden på samma ställe.
Vi rastade för att äta middagsmålet i Lia — en vackert och väl belägen by. Mina gamla bekanta därstädes — Åstuns — voro dock borta, nedåt socknen, och gammelmor, »mamma i Lia», den präktiga, vackra gumman med sitt goda hufvud och outtömliga förråd af historier från forna tider — 1878 hade jag sett henne ännu i sin krafts dagar — henne kunde jag icke häller hoppas att få råka och tacka för sist, ty knappa fjorton dar se’n bäddades hon ned på Bjuråkers kyrkogård. Och att jag icke var den enda sörländning, som värderat och hållit af den vördnadsvärda gamla, vittnade nog den »herrskapskrans», som från Stockholm sändts till hennes kista — en sista hälsning från en Bjuråkers dotter, själf gammal nu, som en gång af mamma i Lia burits till dopet.
Men en annan präktig Bjuråkerstyp vardt jag dock i tillfälle att se i Lia, nämligen gamla häradsdomaren Nordlinger, aktad och ärad både inom kommunen och länet, glad och vänsäll på samma gång och gästfri, som endast hälsningen, n. b. när han vill det, kan vara…
Gubben Nordlinder var en äkta fullblodsbjuråkring, en sådan som anser sin socken nära nog vara världens medelpunkt. Han hade för öfrigt lärt mycket och visste göra godt reda för sig. Hans åsikter voro bestämda och präglade af en sund och praktisk uppfattning af lifvet och människorna. Socialismen var han icke med om; i städerna kan den nog duga, menade han, men på landsbygden är »Palmens lära» platt oduglig. Att göra jorden till gemensamhetsegendomen skulle, förklarade han, ännu mera än hemmansklyfningen skapa allmän fattigdom. Skarpast dömde han dock om bolagen — skogsafvärkningsbolagen o. a. Bolagen, sade han, ha hos allmogen här uppe förtagit arbetshågen och arbetsdugligheten. Den enskilde sitter med händerna i kors och vänta på rikedomen, som genom bolagsspekulationerna, skola honom till del. Och under tiden får jordbruket sköta sig själft. Det är svindel i sinnena. Och följden blir processer och bedrägerier. Förr fanns heder och redlighet, men numera kan man knappt lita på nå’n…
Gubben hade kanske icke så orätt, om också värsta bolagssvindeln, som synes utgått från Delsbo, numera förefaller vara öfverstånden.
Hans gård var för öfrigt väl skött och vårdad. Husen voro uppförda på vanligt hälsingesätt, d.v.s. fäjs och loge i vinkel hopslagna med manbyggnaden. På dess nedre botten lågo, här som annanstädes, kök och kammare, hvardagsrummen så att säga, en trappa upp högtidsrum, där det aldrig eldades höst och vinter, utom till storkalasen. På flera ställen — dock icke i Lia — finns i salen t.o.m. »pianoforte», snarare, dock som prydnadsmöbel, än som instrument.
Tiden gick så fort hos gamle häradsdomaren, att skulle vi hinna fram till det ställe, där vi ämnade öfvernatta, måste vi på allvar tänka att bryta upp.
Och så i kärran igen och vidare inåt skogen.
Den korta oktoberdagen stupade snart mot sin ända. Solen lyste i allt snedare riktning öfver åsarnes sluttningar, och innan vi visste ordet af, hade höstskymningen svept sin kyliga slöja öfver skog och mark. Araben fick känna ett klatschande af piskan, och snart körde vi upp i Björsarfs by, målet för vår färd. Det var nästan halfmörkt då.
»Nu skall du få se ett original», sade länsman, »det största originalet i Bjuråker kanske. Men bli inte rädd bara om han är ovettig; det är god mening, fast det låter illa».
Värden — jag mins inte nu hvad han hette, men efter det ställe, där han bott förut, Skårn, kallades han man och man emellan *) »skårningen» — kom ut på trappan för att se hvilka vi voro. Det mäst framträdande på hans gängliga kropp var ett par armar, som nästan nådde till knäna, fullkomliga aparmar. För öfrigt var han en medelålders karl.
»God dag!» hälsade länsman.
»God dagen», svarade skårningen, »jag tror sköjare ä′ ute åg åker i kväll; själfvaste befallningsman, ser je».
»Skulle tro det», menade länsman, »och vi tänka stanna här i natt».
»De’ går väl för se de’», tyckte skårningen, »men ocken har befallningsman med se? Ä’ de’ en profvare?»
»Nej, det är en herre från Stockholm, som skrifver böcker och tidningar».
»Åh, må säga de’»… Men under det vi stego ur och betslade af, betraktade skårningen mig med en viss misstro; »profvare» måtte han icke hafva älskat, och min engelska ulster ungaf honom säkerligen föreställning om en »resande».
Men så kommo vi in. I den öppna spiseln sprakade en väldig brasa, som dock skårningen till vår ära bättrade på med ett par vedträn. Fuktigheten ute hade gjort oss frusna, och det var med en viss tillfredsställelse vi fingo af oss de däfna öfverplaggen, som hängdes upp i spiselvärmen. Storstöflarne spändes ock från fötterna och snart sutto vi båda reskamrater med tända pipor och värmde strumplästerna mot elden.
»Har ni nå’n konjak hemma», undrade länsman, »så skall ni få bjuda på toddy».
Nej — konjak hade inte skårningen hemma; det var nå’n som stulit sista »putellen» natten förut; men bränvin fans, så att ville herrarne ha sig en kluduns, kunde det nog gå för sig…
»Åja, det blir nog bra med den saken», tyckte länsman och förklarade för mig att »kluduns» på bjuråkersmål betecknade sak samma som kask, uddevallare, kaffehalfva eller gök, hvilken viktiga förklaring härmedelst bringas till en upplyst allmänhets kännedom. Jag mins inte hur det kom sig, men kludunsen ledde oss in på kapitlet om husbehofsbränningen i forna tider, då bränvinspannan puttrade nära nog i hvarenda gård.
Jag tyckte det lät litet ruskigt allt hvad jag hörde och menade det nog var bättre, som det var nu för tiden. Men jag fick icke medhåll af skårningen. Han menade att förr i världen, då husbehofsbränning fick ega rum, söp folk på långt när icke så mycket som nu. Då kunde man få sig hur mycket man ville; och det som alltid står en till buds, bryr man sig icke om. Flaskan kunde prima midt på bordet, utan att man tittade åt den en gång. Men nu när det är lagar och förbud och tocke där, blir man liksom längtande efter starkvaran. Och när bond’ nå’n gång kommer öfver halfstopet, super han i de flästa fall, så att han blir liggande i diket. »De ä’ så alltid med den förbjudna frukten; den lockar», slutade skårningen, som tycktes vara litet skeptisk på ena som andra hållet.
Kvällsvarden stod snart i ordning. Och den smakade, skall jag säga. Smöret var färskt, getosten ypperlig och brödet godt, om det också frestade på tänder, som blifvit bortskämda af Schumacker — rågbrödet, förstås, ty det fina kornbrödet, »tunnbrödet» nästan smälte i mun. Skårningen kom nu fram med en gammal flaska och skulle bjuda oss en sup. Hvarken länsman eller jag sade nej. Men både länsman och värd må förlåta mig, om jag nu på deras rygg vågar uttala min oförgripliga mening, att det bränvin vi den kvällen smakade, aldrig undergått en kontrollörs pröfvande redskap. Länsman sade aldrig ord, men nog torde både han och mången annan veta att bränvinspannan den dag i dag är kokar här och hvar både i Bjuråker och annanstädes…
Men vederbörande blunda i det fallet, tycks det.
Sedan vi ätit, förde skårningen oss upp på vårt sofrum. I förbigående sagdt, kan jag nämna, att när »bruksherrarne» från Strömbacka och Hedvigsfors, de båda stora bruken i Bjuråker, i skogsaffärer äro uppåt dessa håll, taga de alltid nattkvarter hos skårningen. Rummet var litet men sängarna goda.
Vi vaknade tidigt följande morgon, när värden själf kom för att elda.
»Hvarför låter ni icke nå’n af pigorna göra det? » undrade länsman.
»Ocken törs släppa nå’n af pigorna upp till herrarne» menade skårningen lugnt.
Och vi skrattade.
Vädret var vackert, och sedan vi fått en bit till lifs, satte vi oss upp för att åka ytterligare en half mil till Klofvan, där länsman hade förrättning. Nu lämnade vi Svågan ur sigte för en stund. Bygden vidgade sig. Präktiga ängsmarker lågo, rätt dränkta nu, i oktobersolens bleka dager. Höstrågen lyste här och hvar på spädgröna vretar, som bjärt stucko af mot den senhöststämning, som för öfrigt hvilade öfver landskapet. Vägen var knagglig och besvärlig. Vi passerade några gamla fäbodevallar, som under odlingens gång uppåt blifvit inryckta i bygden. Längre fram fingo vi syn igen på Svågan. Och snart voro vi framme vid Klofvan, en liten by, hvari byggnaderna sågo skäligen medtagna ut, i synnerhet om man jämförde dem med gårdarne i Lia.
En torpare i Klofvan hade några månader förut bytt häst med en bonde ned på socknen och betalat mellangiften med revers. Men reversen inlöstes icke på förfallodagen, bonden lagsökte Klovatorparen, och nu hade denne rättens utslag och länsmannen på halsen.
Klofvatorparen var icke hemma, han hade gått nedåt socknen dagen förut. Hustrun och barnen voro dock till finnandes, en vuxen dotter och två små pojkar, af hvilka den ena på stående fot diade modern. Stugan var mörk och nedrökt. Genom rutorna kunde man omöjligt se ut, så belagda voro de af dam, som synbarligen år från år fått ostördt lägra sig. Golfvets ursprungliga färg kunde man omöjligt urskilja för smuts. Fårfällen på den snuskiga sängen ingaf mig synnerligen respekt. Om atmosferen vill jag inte tala. Dörren till fäjset stod öppen. Och att döma efter lukten från det hållet, kunde man förstå att renligheten därinom icke var den bästa. Människorna — mor och barn — voro också lysande exempel på den smutsiga fattigdomen. Flickan var vacker, svarthårig och svartögd, ett fullkomligt tattarutseende. Men det var en rå simpel skönhet. För öfrigt kom hon mig att tänka på ett yttrande af en spirituell dam i Stockholm, att hon indelade människorna i två stora klasser, de som använde och de som icke använde vatten.
Länsman förklarade hvarför han kommit. Hästaffären hade hustrun hört talas om. Men karlen hennes hade sagt att han betalt. Hon kunde intet göra vid saken. För öfrigt hade han förstört alla pängar hon haft med sig i boet. Det dummaste hon gjort i världen var att hon tagit en så’n stackare. Det hade hon också fått ångra. Hon hade kunnat sitta som rik bondhustru på Ängebo, om bara han inte kommit i hennes väg. »Men de’ säger je’ befallningsman», slöt hon, »att inte får befallningsman panta någe’ annat än karldjäfveln».
»Ja, den satan», instämde dottern», borde då brinna innerst i röa helvete! »
Mera hörde jag icke, det vardt mig för vidrigt att stanna inne…
Jag har emellertid anfört ofvanstående fotografiskt troget efter min dagboksuppteckning såsom karakteristiskt för den råhet som på sina ställen ännu, trots folkskolor och allt, råder bland helsingeallmogen. Det skall dock vara i utkanterna man påträffar dylika exemplar.
Länsman kom snart ut också. »Tvi! » sa’ han; »det där måste man ha sig en pipa på!» Och i röda rappet sutto vi i kärran igen. Morgonvinden fläktade frisk, som ville han fäja bort alla obehagliga intryck. Men det gick icke så lätt.
Emellertid rullade vi raskt åstad hemåt. Hos skårningen åto vi middag och fingo betala för nattkvarter och kost en krona per man; — billigt således.
Vi skakade hand med skårningen. Som vänligt grinade till afsked och stoppade om oss fotsacken. En klatsch med piskan och så rullade vi af.
Vägen hemåt gick fortare än bort. Araben vädrade hemstallets spilta och bjöd till litet mera den här gången. Lia passerade vi icke nu, utan foro i stället en ginväg.
Svågan brusade nedanför.
Snart nog voro vi åter vid Friggesund. Norr-Dellen låg inför oss med sina holmar och grund, begränsad i en half rundel af Delsbo- och Forsabergens blånande linier med Blacksås i bakgrunden. Och i mjuka böjningar förtonade de, den ena bakom den andra, i solnedgångens guldröda dager.
Vi voro på bygden igen…
Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg
*) Skårningen
Det här ök-namnet Skårningen har vi inte lyckats få bekräftat, men efter att ha nagelfarit alla bosatta i Björsarv under 1880 och 90-talet, är vi ganska säkra på att det är hemmansägare Anders Larsson 1842–1901 som åsyftas. Han var gift, saknade barn, men hade piga och sina svärföräldrar boende hos sig. Han omkom tragiskt genom en olyckshändelse 7 november 1901.
Det är hans bouppteckning som fäller avgörandet. Han är en välbeställd man. Förutom att han har stora fodringar på Iggesunds bruk, och J. Söderström Björsarv 6, så innehåller bouppteckningen bl. a. 15 st. fjäderkuddar, 20 st. madrasser, 28 st. lakan, 36 st. handdukar o s v. Ingen annan bouppteckning har uppvisat något liknande som styrker den verksamhet som Skårningen bedrev.
HUDIKSVALLS ALLEHANDA DEN 2/7 1889
Skalden Edvard Fredin afled såsom vi i korthet förut meddelat förra veckan efter en längre tids sjukdom.
Han föddes 1857, gjorde sig tidigt känd som en lofvande lyriker, så väl genom originaldikter som i synnerhet genom ypperliga tolkningar af utländska skaldestycken, hvilkas svenska dräkt alltid smidigt och formsäkert anslöt sig till originalets tankegång och stämning.
Under titeln »Skilda stämmor» utgaf han 1884 en del af dessa öfversättningar. Samma år utgaf han en öfversättning af den amerikanska författaren Robert Ingersolls bekanta arbete »Fria tankar».
I fjor vann Fredin, som bekant, svenska akademins stora pris för den ännu outgifna fosterländska dikten »Vår Daniel». Han efterlämnar äfven ett folkskådespel »Biltog» och flere ofullbordade arbeten.
Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg
HUDIKSVALLS ALLEHANDA DEN 5/7 1889
Edvard Fredin, * 8/6 1857
Från en af den aflidne skaldens närmaste vänner, i hvars hem Fredin tillbragte en längre tid, ha vi mottagit denna lilla runa på hans graf.
Edvard Fredin härstammade från Hälsingland. Här uppehöll han sig ock omkring ett år, ända till dess han på hösten förra året reste till Stockholm. I Hudiksvall forskade han i gamla arkiv. Här fick han upprinnelsen till det skådespel, som under namn af »Biltog» afhandlar Delsbo-lif och förhållanden, och detta på ett troget okonstladt och träffande sätt. Framställningen är hänförande, och de däri skildrade uppträden gripande. Ända in i de sista stunderna af hans lefnad, sysselsatte han sig, då krafterna tilläto det, med förbättringar och omarbetningar af densamma.
I Järfsö uppehöll han sig omkring 4 månader. Det var därifrån han sände sin prisbelönta »Daniel», till hvilken han hämtat stoff såväl ur historien som under vandringar på däri skildrade orter i Dalarne. I Järfsö bearbetade han och fick omsider sin »Biltog» färdigskrifven.
Under hans vistelse i Järfsö pågick den brinnande frågan om kyrkans reparation, i hvilken fråga till och med landshöfdingen därunder uppträdde. Detta inträsserade Fredin. Med mycken ihärdighet och under många obehag förskaffade han sig afskrifter af protokoll och handlingar. Härom skref han en bok, hvarvid han lade sista hand kort före sin död.
Genom ett mångsidigt umgänge hade Fredin förskaffat sig en vidsträckt människokännedom. Äfven i Hälsingland förvärfvade han sig vänner, sanna vänner, om än de voro många, som icke förstodo uppskatta honom utan sågo honom öfver axeln, ehuru vida underlägsna.
Det var icke utan att han emellanåt for ganska illa och hade rätt bekymmersamma stunder. Men en vän var han som få. Ödmjukt, stilla, såsom den bildade mannen egnar och anstår, var hans uppträdande. Frid öfver hans minne!
Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg
HUDIKSVALLS TIDNING DEN 8/2 1993
Hundraårigt drama blir ny turistmagnet i Delsbo?
1800-talspjäsen Biltog, uppförd på Delsbo forngård, skulle kunna bli en turistmagnet av stora mått för Dellenbygden, hoppas Dacka Nylander som nyligen kom över ett exemplar av det hittills nästan okända dramat om ett mord i Delsbo 1812.
Hur många vet att det för över 100 år sedan uppfördes en pjäs på Svenska teatern i Stockholm, med handlingen förlagd helt till Delsbo och byggd på en verklig händelse 1812?
Inte särskilt många i alla fall. Men när Dacka Nylander i Delsbo av en händelse hörde talas om pjäsen, och dessutom lyckades hitta ett exemplar av manuset i ett biblioteksmagasin i Göteborg (!), då fick han en idé:
- Borde vi inte sätta upp pjäsen här i Delsbo? Den skulle kunna bli en turistattraktion av samma kaliber som flottarliv i Bollnäs eller Söderblomsspelet i Trönö, säger han.
Ju mer han funderat över saken, och så smått börjat sprida tanken i bygden, desto mer övertygad har han blivit om att idén håller:
Kärlek och dramatik
Manuset innehåller både kärlek och dramatik, och dessutom allt det som Delsbo är känt för i resten av landet; folkdräkter, fäbodvallar, spelmansmusik och folk med hetsigt lynne.
- Och i bygden finns det mesta som behövs: kunskapen om gamla tider, massor av folkdräkter för vardag, helgdag och bröllop, duktiga spelmän och en teatergrupp som redan förut prövat på att gestalta gamla tiders Delsbo.
- Det enda som har fattats förut har varit ett bra manus, säger Dacka. Och så visar det sig att det finns ett sådant som bara ligger och väntar på att dammas av!
Tidningsnotis
Det hela började med att Dacka, som sysslat en hel del med lokalhistorisk forskning, satt och bläddrade i en gammal Hudiksvalls-Posten från 1888. Där fick han syn på en notis om att författaren Edvard Fredin från Stockholm kommit till Delsbo för att på ort och ställe samla in material och skriva ett drama om en verklig händelse i Delsbo.
Längre fram, år 1890, läste han om att pjäsen ifråga, Biltog, haft premiär på Svenska Teatern i Stockholm och fått fina recensioner. Framförallt berömdes författarens språk.
Pjäsen skulle också vara utgiven på Bonniers bokförlag. Dacka hörde sig för på bibliotek och antikvariat i Hälsingland utan framgång. På Hudiksvalls bibliotek hjälpte man honom dock att efterlysa boken via Bibliotekstjänst. På ett bibliotek i Göteborg fick man napp. Där hade boken flyttats över till ett magasin, av lånebladet att döma utan att ha lånats ut en enda gång sedan tryckningen 1890.
Dacka fick hem boken härom veckan, och nu har han också fått den kopierad så att manuset finns kvar i Delsbo efter lånetidens utgång.
Då pjäsen uruppfördes på Svenska teatern 1890 var Edvard Fredin död. Han dog i tuberkulos i juni 1889, bara 32 år gammal. Därför är hans produktion inte stor, utöver dramat Biltog finns bara ett par diktsamlingar utgivna. För en av dikterna, ”Min Daniel”, belönades han med Svenska Akademiens stora pris 1888. Han har också skrivit en dikt med delsbomotiv.
Edvard Fredin gjorde också en viktig insats som översättare av fransk, tysk och engelsk poesi till svenska. Hans mest kända alster är utan tvivel översättningen av Tennysons ”Nyårsklockorna”, som ju lästes i direktsänd TV från Skansen varje nyårsafton.
Titelbladet till boken ”Biltog” av Edvard Fredin, ett mer än hundraårigt drama som utspelats i Delsbo
Sviken soldat
Dramat Biltog börjar på Järnvallen i Delsbo dit soldaten Rolf, som är dramats huvudperson, återvänder efter tre år i rysk fångenskap. Där får han veta att hans ungdoms älskade, rikemansdottern Margit från Ava som lovat honom evig trohet, just står i begrepp att gifta sig med hans kusin Jon. Rolf ställer till en del oro när han dyker upp på bröllopsfesten i Ava, men bröllopet blir ändå av. När Margit senare bekänner att hon fortfarande älskar Rolf, uppstår ett gräl där Rolf knivhugger Jon till döds.
Rolf blir ”biltog” (fredlös) och rymmer till skogs. Han plågas av sitt samvete och inser att Margit lurat honom till våldsdådet. På sin mors dödsbädd förstår han att det är flickan som vårdat hans mor, Ella, som verkligen är värd hans kärlek. De gör sig redo att fly till Amerika, när ridån går upp för den dramatiska finalen…
Efter uruppförandet 1890 har pjäsens fem akter veterligen inte spelats på nytt. Men nu hoppas Dacka alltså på en renässans för Biltog — kanske redan till sommaren.
- Det här skulle kunna bli ett projekt som hela bygden samlas kring, och som kan locka massor av turister till bygden. Hembygdsföreningen, ortens köpmän, kommunen och andra måste inse vilka möjligheter ett sådant här spel ger, säger Dacka.
Den naturliga spelplatsen skulle förstås vara Delsbo forngård. Kan man få arbetslösa att som beredskapsjobb bygga kulisserna är mycket vunnet. Närmast tänker sig Dacka att samla alla som är intresserade av projektet för att diskutera planerna:
”Tände till”
- De få som jag hittills hunnit prata med har tänt till direkt. Tuva Härdelin har till exempel börjat forska på Visarkivet efter melodierna till de gamla vistexter som finns med i spelet, berättar Dacka, som själv känner igen några av texterna och därför tror att alltihop är äkta gamla hälsingevisor som Fredin tecknat ned under sitt besök i Delsbo 1888.
Kjell Ekelöf i Bjuråker, som är väl insatt i gammal soldathistoria i bygden, har också börjat leta i arkiven efter uppgifter om det verkliga fall som pjäsen uppgavs bygga på.
Att ha en färdig teaterpjäs i full skala klar till sommaren är kanske att hoppas för mycket. Men i så fall finns möjligheten att göra en mindre, lokal föreställning i sommar som förövning inför ett större turistarrangemang året därpå, hoppas Dacka.
Här på Järnvallen i Delsbo utspelas viktiga delar av dramat. Idag finns bara en förfallen lada från det här seklets början och några nyare sommarstugor kvar.
Avskrift: Viveca Sundberg
Edvard Fredins gravsten på Norra kyrkogården i Stockholm
Källa: Rötter
Margareta Theresia Fredin, Edvard Fredins mor.
NORRA CALMAR LÄNS TIDNING DEN 10/4 1858
Öfwerkommissarien wid Ciwilstatens pensionsinrättning, kamereraren wid Stockholms stads inqwarteringskommission, f. d. kanslisten wid K. M:ts Orden, riddaren af K. Nordstjerneorden Nils August Fredin, afled den 3 April efter en längre tids sjuklighet.
Han war född 1803, inträdde i statens tjenst 1827 och erhöll sin sista befattning 1849. Hr Fredin har gjort sig bemärkt såsom en af Sweriges skickligaste kameraltjenstemän, åtnjöt mycket så wäl enskildt som allmänt förtroende och har uppgjort planen till den nuwarande rikshufwudboken, för hwilket ändamål Rikets Ständer bewiljat särskildt statsanslag
Källa: Kungliga Biblioteket
Avskrift: Viveca Sundberg
Aftonbladet 7 april 1858
Edvard Fredins far avled 1858
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gilla den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62