Ida Gawell-Blumenthal, mer känd som Delsbostintan, föddes 1869 som dotter till Jonas och Sophie Gawell.
En ung Ida Gawell Blumenthal
Läs om Delsbostintan på Wikipedia.
Lyssna här på Delsbostintan.
Historien om Sockerbiten. 2 min.
Marabou Ergo – Ergo dricks över hela landet
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Allt material i den här artikeln är skyddat enligt lagen om upphovsrätt och får inte mångfaldigas utan medgivande.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan
Anders Eriksson skriver:
Under sin livstid nådde hon stor framgång och berömmelse med sina många talanger. Både inom musik, underhållning, konst och film, men även som författare.
Störst kännedom fick hon genom sina turnéer. Hon gästspelade både i Finland och Norge, men den största framgången kom ändå från den omtalade Amerikaturnén, där det första framträdandet hölls i Tammany Hall, New York.
Hennes verk kom för all framtid sätta Delsbos namn på kartan.
Hösten 2003, vid 50-årsminnet av Delsbostintans bortgång, restes en staty över henne på torget i Delsbo. Delsbostintans dag 2010.
Den 12 juli varje år sedan 2001 nomineras en person från Dellenbygden till Årets Dellenbygdsbo. Denne person har gjort en berömvärd insats för bygdens bästa eller på annat sätt bidragit till att rikta ett positivt strålkastarljus mot Dellenbygden.
Prissumman 10 000 kronor delas ut på Stintans dag i Delsbo den 12 juli och utdelas av föreningen Dellenbygdens framtid.
Pristagare:
2001 Bror-Erik Bergqvist * 2002 Bernt L. Stolt * 2003 Mats Nylander och Anna Tomasson* 2004 Gök-Olle Jonsson * 2005 Kjell Grönberg * 2006 Hans Martin * 2007 Ingrid Jonsson * 2008 Karin och Anders Eriksson * 2009 Maj-Lis Wikström, Ängebo * 2010 Jan-Erik Stockselius * 2011 Jörgen Brink * 2012 Börje Gill, Bjuråker * 2013 Gunnar Eriksson. * 2014 Åke Nätterö och Viveca Sundberg med hemsidan Dellenportalen.
Vykort avsänt av henne själv. Bilderna får inte användas utan tillstånd av Dellenportalen
Delsbostintan Ida Gawell-Blumenthal
Hälsingerunor 1970, av Bror Jonsson
Avskrift: Viveca Sundberg
— Delsbostintan, var hon från Delsbo? Eller från Arbrå? Om hon var född i Arbrå, hur kom det sig då att hon kallade sig för Delsbostintan? Hade hon släktingar i Delsbo?
Frågorna är många. Vi har hört dem hemma i Delsbo varje sommar, när turisterna kommit, och försökt att besvara dem muntligt efter bästa förmåga. Inför hundraårsminnet av hennes födelse bör det nu vara ett lämpligt till fälle att även göra det skriftligt.
Delsbostintan var ju så känd, och fastän det nu har gått sexton år sedan hon dog, är hon i högsta grad levande inte bara för oss hälsingar utan för hela svenska folket. Hennes historier har blivit klassiska. En och annan har väl försökt att avfärda dem som bondkomik. Precis som man gjort med Albert Engströms figurer. Men de står sig även vid en närmare granskning. Liksom Engström blev den främste tolkaren av Roslagshumorn, blev Delsbostintan den, som gjorde Delsbohumorn känd över hela vårt land och långt utanför dess gränser. Båda var födda 1869. Att en dotter till Delsbostintan sedan blev gift med en son till Albert Engström kan låta som en saga, men verkligheten är ofta underbarare än dikten.
Vi skall här inte närmare spekulera över anledningen till att Delsbostintan och hennes historier blivit odödliga. Bara påminna om den resning och det allvar, som präglade hela hennes person och som gav djup och dimension åt allt det glittrande och glada i hennes väsen.
Präst-Ida var en liten yrhätta
Ida Gawell var prästdotter och fick därför heta Präst-Ida. Ida Albertina hette hon noga räknat och kom till världen den 4 nov. 1869. Samma år hon föddes hade familjen flyttat från Rogsta till Arbrå.
Fadern hette Jonas Olofsson och var bondson från Galven i Arbrå. Som studerad karl tog han sig namnet Gawell efter födelsebyn. Namnet Olofsson erinrar osökt om anfadern till den gamla Delsbo-Arbråsläkt han tillhörde. Vem har inte hört berättas om gästgivarsonen Jon Olofsson från Vallsta och vallstintan Kerstin Jonsdotter från Delsbo, huvudpersonerna i Hälsinglands mest omtalade kärlekssaga från mitten av 1600-talet. Om dem påminner än i dag bygdespelet Gästgivars. Anknytningen till denna vittförgrenade släkt ger förklaringen till att Delsbostintan hade en hel del avlägsna släktingar i Delsbo, där för övrigt en av hennes halvsystrar var bosatt som hustru till komminister Carl Måhlen. Dessutom hade hon genom sin mor, Sophie Steinmetz, nära anknytning till den Forssellska släkten med förgreningar i många hälsingesocknar. Mormodern, Brit-Marie Forssell, var gift med kyrkoherde Albert Steinmetz i Rogsta och hennes far var den kände prästen och matematikern Olof Forssell från Järvsö, vars läroböcker i aritmetik och algebra användes vid våra läroverk under ett halvt sekel. Han var både teol. dr och matematikprofessor, en tämligen ovanlig kombination. Men liksom fadern föddes Ida Gawell i Arbrå och där tillbringade hon sina uppväxtår. Jonas Gawell var gift tre gånger. När han blivit änkling första gången och hade tre barn, friade han till den trettio år yngre Sophie Steinmetz och fick nej. Sedan friade han till hennes äldre syster, gifte sig med henne och fick ytterligare två barn. När han blivit änkeman för andra gången, friade han åter till Sophie, som ännu var ogift och nu blev hans tredje hustru. Styvmor till fem barn blev hon själv mor till lika många. Fyra nådde vuxen ålder. Ida var en riktig yrhätta, och trots att hon var flicka gjorde man inte någon skillnad på henne och pojkarna. Prästpojkarna kallades hela kvartetten rätt och slätt. Själv ger hon en målande karaktäristik av både sig själv och syskonen i boken, Från hembygd och färdvägar. Det är bara namnen, som är fingerade. Äldste brodern, Herman, kallar hon för John, Vilhelm för Pelle, sig själv för Brita och lillebror Emil för Erik:
»John, den äldste, var familjens snille, beundrad av alla för sina stora gåvor i allt vad läsa hette. Han var nu förstås duktig i allting i läsväg, men rent orimligt slängd i räkning. Vad de andra syskonen räknade ut med sitt enkla förstånd utan vidare, ville han helst ta fram siffrorna till och han fick snart namn om sig att vara opraktisk. Då han kom in i storskolan, hittade kamraterna på att kalla honom professorn, och det fick han heta sedan genom hela skolan. Han var småväxt och spädlemmad, vek och känslig, fin och ömsint och hade visst aldrig gjort far och mor ledsna.
Se’n var det Pelle. Han var lång och gänglig och såg ut som om han inte riktigt rådde med att manövrera sina långa lemmar. Det var inte utan att han påminde om en älgkalv, då han kom klivande med stora steg. Men det fanns inte den svårighet, han inte kunde reda upp med sitt klara, praktiska förstånd och sina händiga fingrar. Många små knepiga leksaker lagade han till med mekanik och ordningar av ömse slag. Han hade sytt den bästa dockkroppen, som fanns i gården, och han höll sig inte för god att sy kläder åt den heller, riktigt fina och nätta. Och så var han lugn och trivsam på alla sätt, och lustigheter kunde han hitta på också, när han kom på den sidan.
Och så kom jäntan. Jo den! Rödblommig och frisk var hon, med ögon som lyste av all världens påfund och odygd. Och så hade hon då ett sånt obotligt sinne för allt, som lustigt var, att det blev rent besvärligt. Det värsta var, att hon inte kunde låta bli att skratta, och alltid, jämt och ständigt måste hon skratta, och alltid upptäckte hon något, som var lämpligt att skratta åt. Nästan allting var ju också så orimligt lustigt!
Hon var inte vidare glad åt, att hon blivit flicka, ty det var ju en hel hop, som egentligen inte gick an för en snäll och väluppfostrad flickunge, och det talade folk om för henne ibland. Inte för det att hon någonsin försakade något extra roligt för den sakens skull, men det generade henne, att någon kunde komma på den orimliga iden, att hon borde uppföra sig som en vanlig jänta. Bröderna och hon som alltid talade med ett visst förakt om ”jäntor”. Nej, annat var det, när mor såg mitt emellan road och bekymrad ut och suckade: ’Brita, du är den värsta utav pojkarna! Det tog hon nästan som en uppmuntran.
Så berättar hon, hur Brita tog sig upp på alla större och mindre tak. Hon var en riktig akrobat. Inte ens den stora prästgårdsbyggningen i tre våningar vållade några svårigheter.
Till sist berättar hon om Erik, den yngste i syskonskaran: ’Liten och mager, med snabba, lustiga rörelser, var han mest lik en killing, som kom skuttande. Ladugårdspigan, Anna-mora, som näst korna älskade Erik, kallade honom för ’Lill-knyte’. Erik var särdeles bra att hitta på odygd … och delade nästan alltid äran med Brita att ha hittat på de värsta upptågen.»
Överst t v Ida Gawell som konfirmand i Delsbo 1885. Sitt eget fotografi, där hon håller en räfsa, förärade hon bl.a. Oscar II och kungen av Siam, när de besökte Skansen 1897. T h omslagsbilden till Stintans bok om Delsbo med illustrationer av Bror Hillgren.
Mellersta bildsviten visar t v omslaget till boken Från Hembygd och Färdvägar. Den infällda bilden i mitten togs vid första uppträdandet på Skansens vårfest 1895. Fr v Ida Gawell (pigan Brita), brodern Emil Gavell (drängen Pelle), Hilda Jernberg (matmor) och Ben Gussander (drängen Bryngel), samtliga i Delsbodräkt. Heminteriören är från Norr Mälarstrand 82 omkring 1949. På bokhyllan skulptören Hultbergs byst av doktor Blumenthal och hennes egen Sjuk pojke efter en modell på Tekniska högskolan. På väggen ovanför bokhyllan tre etsningar av Albert Engström.
Nederst t v kapten Gunnar Grubb, Ljusdal, med porträttet av Stintan. T h en hälsning från henne till spelmännen i Dellenbygden.
Gummens Hans från fattighuset
Den fortsatta skildringen av »prästpojkarnas» upptåg och upplevelser bjuder på åtskilligt, som gör den till en festlig och underhållande lektyr. Men också något mera. Här och var skymtar det fram detaljer och minnesbilder, som kan ha fått betydelse för Präst-Idas utveckling.
Här möter vi Gummens Hans från fattighuset, den avsigkomne spelmannen, som gick från gård till gård och spelade på sitt psalmodikon. Han var barnens favorit, trots att han var både lemlästad och vrickad i huvudet. Men en gång hade han varit en firad spelman, som skulle spela på alla bröllop i bygden. Nu hade han lagt fiolen åt sidan för sin »psalmonika», som han själv hade snickrat ihop.
Hans besök i prästgården var efterlängtade. När han kom in i köket skulle »nymodigheterna i hans toalett visas och beundras. Alla människor hade reda på hans stora svaghet för grannlåt, och vart han kom, styrdes han ut på bästa sätt. I hans rock och väst syddes alla möjliga slags granna knappar, bröstet pryddes med ordnar av papper, grannlåt och diverse skrot, och i mössan fästes tygblommor och fjädrar …»
När han blivit bjuden på mat, lade han sitt instrument »på vedlåren, ordnade och ställde med stråken, småpratade, skrattade och gnolade, och bäst det var klämde han i med en taktfast polska, så det sjöng i trälådan. Det var för märkvärdigt att se, hur hans krumma fingrar kunde hinna med att hoppa och fara fram över instrumentets enda sträng, De båda bassträngarna, rörde han nämligen aldrig annat än med stråken, de hade kommit dit alldeles på köpet och sutto och surrade sin bas, antingen den riktigt passade eller ej. Men att kunna få ett sådant ljud i denna enda sträng, det var just det storartade i saken! Och takten sen, som han stampade med sitt krokiga ben. Det var så varken barnen eller pigorna kunde stå stilla.»
Och det kunde snart inte Gummens Hans heller. Mitt i en låt kunde han sticka stråken åt vem som helst för att ta sig »en snodd mä köksa”. Det var de enda danser, som förekom i prästgården, om man undantar de lektioner som Ida lyckades utverka i brygghuset av köks-Lena.
»Prästpojkarna» glömde aldrig de glädjestunder Gummens Hans hade berett dem, »många av hans låtar fastnade i deras minnen för att följa dem långt efter sedan de lämnat hem och hembygd.» En dag många år senare mötte Gummens Hans sitt öde på den förrädiska isen i Ljusnan. Många kände ett sting i hjärtat när de fick veta vad som hänt, inte minst prästgårdsbarnen, som nu för länge sedan var utflugna ur boet.
Jag har återgett berättelsen om Gummens Hans, därför att han i all sin skröplighet kom att få en viss betydelse för den unga flickan. Han var den förste, som fängslade henne med att spela de gamla folkmelodierna och som förmedlade de impulser, som ledde henne in i folkmusikens och folkvisans förtrollande värld.
Ida Gawell-Blumenthal, ett vykort avsänt av henne själv.
Tidiga fäbodminnen
Prästgårds Ida fick även tidigt uppleva den gamla fäbodkulturen, medan den ännu stod i sitt fullaste flor. Hon berättar att hon som tioårig flicka fick vistas några dagar hos Anna-mora på vallen bakom Orrberget, (Om Anna-mora har vi tidigare berättat att hon var lagårdspiga i prästgården). Hur många är det inte, som känner igen sina egna tidiga vallbesök inför den här lilla beskrivningen:
»Mitt genom vallen rann en skogsbäck, som bildade ett fall alldeles bakom stugan, och låg man vaken om natten och lyssnade på bruset av vattnet, hörde man liksom sagor och underbara berättelser. Gossarna brukade fiska laxöring i bäcken … På andra sidan tog granskogen vid och klättrade upp för en hög bergås.»
Nåja, det var inte första gången hon var på vallen. Hon mindes ju sitt äventyr häruppe, när hon var sju år och tjuren tog henne på hornen. Det kunde ha gått illa, om hon inte hade hamnat så mjukt på grästuvorna bakom torkrian. Hon skrattade för sig själv när hon tänkte på, hur tokigt det var. Av naturen hade hon ett gott lynne och det var svårt att bringa henne ur jämvikt. Men tjurens beteende gjorde henne rosenrasande. Hon rusade upp och skrek halvgråtande på det blomsterspråk hon redan hunnit lära sig i drängstugan:
»Där har du, din förbaskade oxmickel!»
Och gav honom en spark. Tjuren lomade av helt beskedligt, men lagårdspigan höll på att skratta sig rent fördärvad.
(Att direkt skriva ett sådant fult ord som »skitoxe» ansågs inte särskilt passande i början av seklet, men att det var det ordet hon använde och inte »oxmickel» har bekräftats).
I en grå stuga vid Orrberget bodde torparmor, som kunde stä blod, bota värk, göra igen tjuvgods och mycket annat. När Ida gick förbi, stod hon där som en liten trollgumma med ett svart klädesband runt huvudet och det gråa håret utstående i nacken. Torparmor hade en kniv, som hon använde mot allt ont, och den tioåriga Ida hade också en slidkniv i bältet på sin halvmilavandring upp till fäboden. Utan kniv kunde man inte reda sig. Med den brukade Anna-mora teckna ett kors i luften över varje ko, när hon skulle lösas för första gången om våren, och sedan högg hon fast kniven i tröskeln, så att alla kreatur fick kliva över stål. Det skyddade mot alla farligheter.
Än fanns det troll inte bara i Klätthålet i Delsbo utan överallt i Hälsingland. Och det gällde att hålla sig väl både med dem och med Skoje-Kare. Att lägga höstrån och stickor i kors var ett bra skydd mot allt ont. Det brukade Anna-mora göra.
Ida började känna sig kuslig till mods, när hon närmade sig kojan, där »stängargubben» dog. Hon drar hastigt upp kniven och tecknar ett kors i luften. Skogsskräcken kommer över henne och hon rusar fram efter stigen. Hon blir glad, när hon ser ljusskenet från Jakobs Märtas stuga. Hon skyndar sig in i stugan, stannar ett ögonblick som förstenad i dörröppningen och springer ut igen. Aldrig hade hon sett något värre:
»Mitt i eldskenet från spisen satt en hopsjunken, mager figur med grått, stripigt hår, som hängde fram över ansiktet. De ohyggligt magra, mörka benen voro bara, på knäna sutto vassa bockhorn, och därifrån sipprade blod i smala rännilar utför benpiporna ned i en stor träbalja, som redan var så fylld, att fötterna helt och hållet försvunno.»
Inte var det underligt att Ida tog till fötters. Det var första gången hon fick se någon, som koppade sig – »för att bli åv mä en där gamla, tjucka, usliga blon, som sitter i bena å våller värsken … »
»Hon brukade berätta om en ränna …»
Att samla uppgifter om någons levnad är som att gå på upptäcktsfärd. Eller att lägga den ena puzzelbiten till den andra. En av Stintans gamla vänner, kapten Gunnar Grubb, Ljusdal, säger att »hon brukade berätta om en ränna … » Det var tydligen något, som särdeles fastnat i hennes minne från barndomen, men vad kunde det vara? Jo, jag får förklaringen senare, när jag i Stockholm genom hennes barn fått ta del av hennes självbiografiska uppgifter. Prästpojkarna hade en lekkamrat, som hette Arthur Liljedahl och var från Nytorp, socknens enda herrgård. Med honom lekte de vilda lekar, även rännleken:
»Det var ingen annan än han, som hittade på den roliga och farliga leken, att vi skulle kläda av oss vid den gamla linskäkten, sätta oss överst i vattenrännan och åka utför. Alla voro högst förtjusta, enda flickan i sällskapet så till den grad, att hon skrek mitt igenom vattenbruset: ’är det inte trevligt, pojkar, att vi inte har några jäntor med oss!»
Ida gick i skola i Hälsinglands första skolhus, som var byggt 1846 mitt emot Arbrå prästgård. Läraren hette Ståhlberg och skötte med heder inte bara lärarsysslan utan även tjänsten som postmästare. Postkontoret var inrättat i nedre och skolan i övre våningen. Skolsalen var ljus och rymlig och sträckte sig tvärs över hela våningen med fönster åt tre väderstreck. Runt väggarna satt Sveriges regenter i en lång rad från Gustav Vasa, och Ida glömde aldrig den rätta ordningsföljden. Med vemod tänkte hon senare i livet på sin gamla, kära skola:
»Det skär en in i hjärtat, när man tänker på att det vackra, gamla skolhuset under en tid av vandalisering och smakförfall blev nedrivet och ersatt med en banal och stillös byggnad. Till och med pumpen med det berömda dricksvattnet ansågs för gammalmodig och spolierades.»
Det var bland ullgarnsnystanen på mormors bord, som tuppen för första gången värpte i Idas ABC-bok. Men underligt nog var det inte något ägg utan en maräng den värpte, en som var alldeles, lik dem, som mormor själv brukade baka.
I Delsbo väcktes hennes intresse för allmogekulturen
Fadern började bli gammal och behövde en hjälppräst. I den unge adjunkten Carl Måhlén fick han inte bara ett biträde utan även en måg i gården, sedan Måhlén friat till dottern Emilie. Fadern avled 1881 och barnen fick till förmyndare den kände politikern, sedermera bankofullmäktigen Olof Jonsson i Hof, med vilken de även var befryndade. Efter det obligatoriska nådåret måste familjen flytta. Hur det kändes att lämna detta hem och denna bygd har Ida mer än en gång skildrat. Det var svårt och bittert. Familjen flyttade till Gävle, där de båda äldre bröderna redan gick i gymnasiet och Ida sattes i Själanderska skolan.
Men under de närmaste åren drog ungdomarna som flyttfåglar norrut, så fort det gavs ett tillfälle. I Arbrå hade de förmyndare och kamraterna, i Delsbo och Ljusdal systrar, som var komminister fruar, i Alfta den äldste halvbrodern Albert, som var länsman, i Forsa prosten Aurivillius och hans fru, född Forssell, som var en moster till deras mor … ja, överallt i Hälsingesocknarna hade de släktingar och vänner.
Man kan ge flera svar på frågan, varför Ida Gawell blev Delsbostintan. Själv ger hon ett klart besked, när hon berättar att det var i Delsbo som hennes intresse för den gamla allmogekulturen började ta fast form. Hon var då sexton år gammal:
»Det bestämdes att jag skulle få min konfirmationsundervisning i Delsbo hos svåger Carl Måhlén, som blivit komminister där. Så avslutades min skolgång i Gävle och jag blev bofast ett år i Delsbo komministergård. Jag gick och läste tillsammans med allmogens barn, jag fick följa med på bröllopen ute i byarna, jag språkade med de besökande i prästgården, och det var under denna tid mitt intresse för den gamla fina allmogekulturen i hälsingebygderna började taga fast form. När jag som barn rörde mig mitt ibland allt detta i min hemsocken, reflekterade jag naturligtvis inte över något sådant. Nu hade jag varit borta ifrån det en längre tid, bott i en stad och sett helt andra slags människor och så kom jag direkt till Delsbo, där allt ännu var så ursprungligt. I Delsbo levde gamla seder och bruk kvar långt efter, sedan de blivit bortlagda i de andra hälsingesocknarna, och den gamla vackra sockendräkten användes ännu fullständigt vid högtidliga tillfällen av de äldre kvinnorna, delvis till vardags av alla. Ty ingen riktig dellboska ansåg sig ordentligt klädd, om hon ej bar den svarta hemvävda ’rynkekjolen’ med den röda klädeslisten nedomkring. Brudarna kommo i full stass med guldkrona, bröstsköld av specieriksdalrar med hängande löv, silverbälte, tygrosor runt bröst och rygg samt många rader pärlband runt halsen. Det var ett helt konststycke att sätta på all denna grannlåt, det fanns bara en enda som kunde det och hon var brudkläderska för hela socknen.
Det var en härlig tid, detta hela år i Delsbo komministergård!»
Scendebut i Ljusdal
Det berättas om Ida Gawell att hon redan som ung hade en ovanlig förmåga att få folk att lyssna till, vad hon hade att säga. Redan då var hon en auktoritet och även något av en skådespelerska. När hon bodde hemma i Arbrå hände det att hon uppträdde som lärarinna för sin lillebror och arrendatorns barn. Hon samlade dem omkring sig och kunde då, berättar hon själv, »sitta i timmatal med tomma händerna upplyftade, som om hon höll i en bok, och författa resebeskrivningar, så att ögonen stodo stora blanka i huvudet på hennes åhörare.» Vem vet, kanske dessa övningar lade grunden till hennes mästerskap i berättarkonst?
I Ljusdal fick hon tjänstgöra som lärarinna på riktigt. Hon kom dit från Delsbo för att efter konfirmationsundervisningen få lära sig husliga sysslor under ledning av sin syster Mia Silén, som var gift med komministern i denna församling. Här fick hon rycka in som vikarierande lärarinna i Landbergska pensionen, sedan en av de ordinarie hade insjuknat.
I Ljusdal uppträdde hon som sjuttonårig flicka även första gången offentligt på en scen, om man undantar hennes debut som Birger Jarl på skolhushållet i Gävle. Hon spelade nu Lisbeths roll i lustspelet »En söndag på Amager», som gavs för välgörande ändamål. Här var sällskapslivet rikare än i Delsbo och hon deltog i baler, slädpartier och tillställningar av olika slag. Hon var till och med bjuden på bal hos häradshövdingen.
Då och då gör hon en avstickare till bror Albert i Alfta, där hon ibland får lyssna till två skickliga spelmän. Den ene kallas Tulpans Anders och den andre Pajas. Inte för att de heter så, men de kallas aldrig för annat. En gång hände det på en fest hos apotekarns att gästerna blev bjudna på glass. Troligen var det första gången för Anders’ del. I varje fall hov han upp sin röst och förklarade:
»Hä va gött dä här, bara dä inte hade tjäla för dam!»
Brodern Albert offer för mördares kula
Återkommen till Gävle får Ida plats på Norrlandspostens kontor. Men hennes intressen och ambitioner sträcker sig vidare. I skolan hade teckning varit hennes favoritämne och det var tydligt att hon hade konstnärliga anlag. Hon drömde om att bli skulptris, men det ansågs inte vara passande eller lönande för en flicka. I stället borde hon bli teckningslärarinna.
Nu inträffade ett drama, som gav eko över hela landet och satte djupa spår hos den unga flickan. Hon skriver själv:
”Måndagen den 2 maj 1892, då jag kom till min plats på Norrlandspostens kontor, sågo alla människor där så besynnerliga ut. Det ringde på telefon, men jag fick ej svara som vanligt, någon annan sprang fram och tog samtalet . . .»
Så småningom talade chefen och hans hustru om, vad som hade hänt aftonen förut, att hennes älskade och beundrade bror Albert hade fallit offer för en mördares kula.
Hon tar lektioner på Borgarskolan två kvällar i veckan. Löjtnant John Runer blir hennes lärare och under hans ledning arbetar hon i flera terminer. Favoritämnet är modellering, och efter en vårutställning av Borgarskolans elevarbeten blir hon omnämnd i en gävletidning. Visserligen inte med hela namnet utan bara med initialerna, men ändå. Där stod att man särskilt fäst sig vid några skulpturer, signerade I. G. Det var ett högtidligt ögonblick, när hon läste detta, ty det var första gången hon stod omnämnd i en tidning.
Ordnar Delsbostuga i Gävle och blir berömd
Ofta spelar tillfälligheter en avgörande roll i våra liv. För Ida Gawells del kom tillfälligheten i form av en basar. Genom den skulle hela hennes liv komma att förändras. Kontorsflickan som skulle ha blivit teckningslärare eller skulptris tog det första, avgörande steget på den väg, som gjorde henne internationellt känd under namnet Delsbostintan. Att det var hon själv, som från början fick bestämma programmet för sin och kamraternas medverkan, gör det hela ännu intressantare:
»Det skulle bli en stor basar i stan med något av de exklusiva sällskapen N.T. eller U.D. som arrangör, vilket har jag nu glömt. Av någon anledning kom jag med i festkommittén och vid första sammanträdet talade jag ungefär dessa ord: Det är mycket bra med fiskdamm och postkontor och blomsterstånd, men låt oss för en gångs skull hitta på något nytt och originellt. Varefter någon svarade: Det är mycket bra med något nytt och originellt, men var så god och hitta på något? Därpå fick jag ett ’flög’ och föreslog en hälsingestuga i gammal stil med kaffeservering. Det gillades och jag fick uppdraget att ta hand om den delen av basaren och svara för följderna…
Jag satte mig för att göra en riktigt trivsam stuga. Skrev så upp till Delsbo, enda socknen där de ännu hade kvar något av gamla dräkter, och fick låna sådana till både karlar och kvinnfolk, och dessutom diverse bohag, ryor och dukar och slikt, en stor full lår. Med berömvärt intresse lät vederbörande göra om ett helt rum på Stadshotellet, där basaren skulle bli, spänna pappväggar, som dekorerades, bygga tak i ryggåsstil och så vidare. Det saknades heller inte förlåtsäng med skinnfäll, vändbänk vid bordet och öppen spis med trefot, samt trasmattor på golvet och enris på de bara fläckarna.
— Så borde stugan helst befolkas med äkta hälsingar. Jag kastade först mina blickar på stadsfiskalens blonda hälsingefru, men hon ansåg sig sakna den rätta talegåvan och hänvisade till poliskommissariens mörka fru, även hon f d hälsingestinta och synnerligen ’slängd i tuten’. Och så kom det sig att fru Hilda Jernberg blev matmor i stugan och hette Ingre-mora, jag pigan Brita, Hanna Elfversson var lillpigan Margret, bror Emil kom in från Sandviken och var dräng och hette Pelle och till kamrat hade han Bryngel, Ben Gussander, visserligen gästrike men ’lämplen’ ändå.
Och gissa om det kom folk till vår stuga! Fullt ständigt och jämt! Kopparpannan i spisen måste ständigt fyllas på med kaffe. Ingre-mora slängde omkring med lustiga repliker och drängarna improviserade för gästerna långa historier om nappatag och slagsmål med grannsockenspojkarna ’” Dit kommo stadens fäder med sina fruar och folk av ömse slag, kväll på kväll, och sutto där och trivdes … »
Delsbostintan Ida Gawell Blumenthal
Det kom ett brev från Artur Hazelius.
Ryktet om Ida Gawell och hennes Delsbostuga i Gävle nådde snart även Artur Hazelius. Han skrev ett brev till stintan på Norrlandsposten och frågade, om hon ville medverka vid Skansens vårfest. Hon förstod, att någon hade berättat för honom om framgången, men bävade ändå en smula vid tanken på att uppträda inför en stor publik i Stockholm. Hennes historier och visor kunde väl roa i bekantskapskretsen och till och med på en basar, men hur skulle de tas emot på Skansen? Hon ville ändå inte säga nej utan lovade att komma, om hon fick ta med sig matmor och drängar från Delsbostugan på Gävlebasaren.
Så kom det sig att denna kvartett i Delsbodräkt gjorde Bollnässtugan till sitt högkvarter och medverkade vid Skansens tredje vårfest 1895.
Ida Gawell kom, sågs och segrade … Hon sjöng gamla visor och berättade historier. Jödde i Jöljaryd ,ingenjör K. P. Rosén, var redan då en känd »landsmålare» , men Delsbostintan blev vårt lands första kvinnliga bygdemålsberättare. Redan från första dagen blev det stor kö utanför Bollnässtugan och kön bara växte och växte dag för dag. Till omväxling kunde kvartetten även göra en liten uppvisning för besökarna i konsten att dansa höffs och gammelvals.
För Stintan började en helt ny tillvaro. Hon fick nya vänner. Bland medarbetarna på Skansen nämner hon särskilt Laura Fitinghoff och Sven Scholander. Författarinnan till Barnen från Frostmofjället och hennes dotter Rosa höll till i norrlandsståndet och sålde tunnbröd, getost, långmjölk och allt, vad det nu kunde vara, medan Scholander uppträdde som Bellman och sjöng Fredmans epistlar och små franska visor.
I juni 1895 skriver en stockholmstidning bl. a. om stintorna i Bollnässtugan:
»De ha dansat, berättat och sjungit sig in i allas hjärtan, inte minst i doktor Hazelius’ eget, vilken bad dem stanna kvar över Gustafsdagen den 6 juni, då de 3.000 folkskolebarnen marscherade med flaggor. Delsboflickorna ha nigit och lytt. Men vad säger poliskommissarie Jernberg uppe i Gefle om att hans hustru dröjer så länge i Stockholm och vad säger man på Norrlandsposten, att fröken Gawell inte skriver där i räkenskapsböckerna, utan går på Skansen och röker i en liten pipa?»
Att det var fråga om den lilla järnpipan, allmogekvinnornas speciella attribut på den tiden, förstår de flesta norrlänningar, som kommit upp i mera stadgad ålder.
Det finns flera fotografier av Stintan från hennes första tid på Skansen. De visar oss en ovanligt vacker och tilldragande ung kvinna. Inte underligt att hon blev beundrad av kungar och furstligheter och firad som en nutida filmstjärna.
Rapp och fyndig i repliken var hon alltid. När kung Oscar med uppvaktning varit på besök i Bollnässtugan, klappade kungen Delsbostintan på kinden. En av deltagarna i uppvaktningen försökte strax efteråt göra likadant, men då värjde sig Stintan med orden:
— Jesses, gôsse, klappa mäg inte på kongssia, heller!
Att Stintans skönhet och charm även väckte kärlekskval i åtskilliga manshjärtan, förstår man av följande lilla dikt, som tillägnades henne sommaren 1895 av en tysk politiker och var undertecknad »Politiker som aldrig diktar».
Du fremdes Mädchen aus Helsingland,
Du hast mein Herz bezaubert.
Als ich Dein Auge und Lächeln fand,
da ist mir der Abschied schwer geworden
(Rak översättning som ej finns med i boken)
(Du främmande tjej från Helsingland,
Du har förtrollat mitt hjärta.
När jag hittade ditt öga och le,
farväl har blivit svårt för mig).
Engagemanget på Skansen markerade avslutningen på Gävleepoken. I Stockholm hade hon större möjligheter att fortsätta den utbildning hon påbörjat vid Borgarskolan i Gävle. Denna utbildning fortsatte hon vid Tekniska Högskolan, nuvarande Konstfack, åren 1895-98, sista året i den högre konstindustriella avdelningen. Men framträdandena på Skansen hade gjort henne eftertraktad som underhållare och under tiden uppträdde hon på den ena tillställningen efter den andra. Under Stockholmsutställningen 1897 var hon åter engagerad på Skansen och bodde i Hazeliusgården. Se film från 1897 års utställning.
Turnéer i Skandinavien och Amerika
Sommaren 1897 skedde också det verkligt stora genombrottet för Stintan som konstnär. Åhörarskarorna växte, Bollnässtugan blev för trång och man måste inreda Skansens sommarteater till delsbostuga.
Och anbuden strömmade in. Ville hon komma till Finland?
Familjebild från 1911. Stintan och hennes make, doktor Moritz (Murre) Blumenthal, med alla barnen omkring sig: Fr v Håkan, Erik, Brita, Kjell (den minste)” Inga och Sven.
Och till Amerika? Kanske, men hur skulle det vara möjligt? Hon satt ju fortfarande på skolbänken.
Ett vykort avsänt från Ljusdal den 29/12 1910 till Ida Blumenthal Regeringsgatan 40, Stockholm
Den som sänder det här kortet till sin Morbror och Moster är Gerda K.
Till hennes sommarsaga hörde också ett anbud av annat slag, och även det måste hon anförtro sin rektor, fastän det skulle bli bekant först på deklameringsdagen.
När hon fått ledigt från skolan, reste hon på turne’ till Finland tillsammans med en av kamraterna på Teknis, ängeln Gabriel eller Gabriella Möllerberg. Om denna första utlandsturné berättar hon även i en av sina böcker. Senare gjorde hon gästspel i Norge och Finland.
Hennes fästman var den redan berömde barnläkaren Moritz Blumenthal, i bekantskapskretsen vanligen kallad Murre. De vigdes i Ramsjö kyrka 1898 den 20 juli, brudgummens födelsedag, och vigselförrättare var Idas svåger, Carl Måhlén, som nu blivit kyrkoherde i Ramsjö.
Nu följer några år huvudsakligen ägnade åt make och barn.
Med maken delar hon intresset för sång och musik. Ibland medverkar de båda på välgörenhetstillställningar. Av en dansk vän hade han lärt sig att sjunga Böghs visor på danska och hustrun ackompanjerar honom på piano. Men framför allt musicerar hon i hemmet. Gamle Isaac Hirsch intresserar henne för att teckna upp gamla visor och låtar och på hans förlag utkommer redan 1898 den första upplagan av Delsbostintans visor. Underrubriken omtalar att det är fråga om »Gamla sånger och låtar från Helsingland, samlade och upptecknade av Ida Gawell-Blumenthal.» Efter en illustrerad inledning på landsmål lämnar hon här noter för sång och piano till tjugo sånger och låtar.
Bland alla som lyssnade till henne på Skansens sommarteater 1897 befann sig en grupp svensk-amerikanska sångare, och det var av dem hon första gången blev inbjuden till Amerika. En av sångarna var doktor Victor Nilsson, som elva år senare eller 1908 skulle bli hennes impressario under första Amerikaturnén.
När hon skall göra sitt första framträdande i Amerika och befinner sig i Tammany Hall i New York, känner hon sig nästan besvärad över att inte ha någon känsla av rampfeber. Kanske är det hennes granna Delsbodräkt, som ger henne denna säkerhet. Eller lyckönskningstelegrammet hemifrån, som just anlänt. Segern är given. Kvällen blev en stormande succé. Kunde hon ha fått en mera tacksam publik än dessa svenskar i Amerika? Hennes en mera tacksam publik än dessa svenskar i Amerika? Hennes turné blev ett segertåg.
I Amerika träffar hon för första gången sin äldste bror, Teodor, som gick till sjöss i unga år. Det var han som bar henne till dopet hemma i Arbrå. Nu var han dekoratör och svarade för utstyrseln till de eleganta Pullmanvagnarna.
En del överraskningar inträffar efter föreställningarna. I Saint Paul kommer en delsboflicka och ger henne en minnessked och i Seattle träffar hon läskamraten Erik, som var dräng i Bredåker, när hon bodde i Delsbo.
Så nog hade Delsbostintan hälsningar att framföra, när hon några veckor efter hemkomsten från Amerika reste upp till Delsbo för att delta i den första hälsingestämman, den stora hembygdsmanifestation, som tillkommit på initiativ av Nathan Söderblom och Sven Kjellström och med sina 15.000 deltagare fick nära nog amerikanska mått. Midsommarhelgen i Delsbo 1908 blev en värdig avslutning på Stintans första Amerikaturné, En andra resa i Amerika gjorde hon 1925.
Författarskap
Grunden till sina kunskaper om Delsbo fick Ida Gawell under sin årslånga vistelse där som konfirmand. Hon har själv berättat att hon då snappade upp åtskilligt av intresse i gårdarna, och sina kunskaper befäste hon under sina senare besök hos släktingar och vänner. För sina visor måste hon tidigt ha börjat att göra uppteckningar. Många av de gamla folkvisorna i Delsbo och andra orter i Hälsingland hade redan blivit glömda, men tack vare hennes uppteckningar blev nu ändå åtskilligt av det som fanns kvar räddat undan glömskan. Av någon visa fanns det bara en och annan strof bevarad, i en annan föredrog hon att utesluta det hon ansåg vara mindre lämpligt för tryck. Med sin fina stilkänsla och poetiska begåvning kompletterade hon och ersatte med egna verser, vad som felade eller uteslutits.
Hennes första uppteckningar av visor och låtar utkom i rask följd. Efter visorna 1898 utgav hon påföljande år 32 låtar under rubriken »Gamla danslåtar från Helsingland»
Sitt första prosaarbete utgav hon 1908 och det redan omnämnts. Boken skildrar, som titeln anger, »Stintans Amerikafärd» och omslaget visar hennes eget porträtt, infällt i stjärnbaneret.
Somrarna 1912 och 1913 vistades Stintan och hennes barn i Delsbo, där doktor Blumenthal den ena sommaren vikarierade som provinsialläkare. Familjen hyrde stora mangårdsbyggningen till en gård i Vij av Brita och Lars Larsson och i denna bondemiljö fick man sedan även uppleva en julhelg. Under nämnde år fördjupade hon sina kunskaper om bygden och dess folk och samlade en hel del material, både historier och annat, som hon sedan fick användning för. Åtskilligt redovisar hon redan 1913 sin bok »Från Hembygd och Färdvägar». Utom det självbiografiska materialet, det som rör hennes barndom och uppväxtår och första turnén i Finland, berättar hon åtskilligt om Delsbo, om seder och bruk och folkets kynne.
»Ännu är det», skriver hon, »som om det just i denna socken låge i själva luften något gammaldags storvulet, som om det här vore större mått på allting, från själva naturen med dess vidder, de stora sjöarna och de mäktiga bergen, till de ståtliga bondgårdarna, och sist, men inte minst, folkkaraktären.»
Ingen som läst hennes berättelse om bondhustrun på lasarettet glömmer den. När läkaren skulle söva henne före operationen, viskade hon: »Luta er ner, så jag får känna på håre erat, hä ser sa kruset å behändet ut!» Några dagar senare måste läkaren meddela henne, att hennes liv inte kunde räddas. »Han erbjöd sig att skriva till hennes man, så att han skulle hinna komma och säga farväl. Mannen kom och de hann träffas. Men det enda sköterskan hörde den döende säga var hennes fråga: »Hade du märra eller kampen tä station?»
Vad de kände, ville de inte visa för främmande människor. Avskedet med allt vad det innebar av sorg och smärta hade de tagit redan innan hon lämnade hemmet.
Ja, mycket gott hade hon att säga om sina kära dellbor och hälsingar. Och det gjorde hon i en tid, när ingen socken och inget landskap var så smutskastade som just Delsbo och Hälsingland. Ändå försökte hon inte att dölja något, inte skyla över det onda, som verkligen hade skett. Hon prisar den gammaldags gästfriheten, vänligheten, humorn och sinnet för musik:
»Vill man höra riktig musik, skall man försöka drilla till sig några låtar på fiol av en gammal hälsingespelman. Det är som trolleri både i musik och rytm och takt! Man minns det långt efteråt, var säker på det!»
Originalen, de sällsamma figurerna, fängslar henne. En av de allra märkligaste var Skytt-Olle, fast han får heta Erske i boken. Han ägnas ett särskilt kapitel. Som litterär gestalt återfinnes han senare i en bok av Delsbokomministern Anders Andersson.
1915 ger hon ut ett litet praktverk i folioformat, en bok som hon rätt och slätt kallar för »Delsbor». I den berättar hon om, socknens historia och märkesmän, natur och sevärdheter. Det enda hon inte riktigt kan förlika sig med är att den gamla kyrkan, där hon konfirmerades, nu blivit ombyggd. Det är den hon ser och inte den ombyggda och förändrade, när hon nämner om kyrkan och stapeln:
»Längst in i en vik av den blå sjön lyser något hvitt. Det är kyrkan. Inte en påklutad, nyrestaurerad kyrka, som alldeles förlorat sin karaktär, utan en gammal hederlig hvit kyrka med tjocka, litet sneda murar och ett brant, svart tak. Bredvid står stapeln, mörk och allvarsam, med fjälliga pelare och väggar, fjällig kupol och smäcker, svart spira, som med sina sirater och sin tupp pekar högt i himmelens sky.»
Hon måste ju säga, vad hon tyckte, även om hon visste att kyrkan efter ombyggnaden blivit något så fint och ålderdomligt som en basilika. Men var det någon, som sa att kyrkan i Delsbo såg ut som en kraftstation, så nog visste hon att svara:
»Det skall den väl vara, å … ”
I den repliken ligger något av hemligheten med Delsbostintans livslånga »ambassadörstjänst» för Hälsingland. Liksom tidigare Landgren kunde hon säga sanningen, även om den sved, men onyanserad kritik från andra tyckte hon inte om.
Hon berättar, hur ett delsbobröllop firades förr i tiden. Socknens mest kända präster, Knut Lenaeus och Lars Landgren, får var sin uppsats och boken avslutas med en förteckning över församlingens präster. Illustratör var Bror Hillgren. Av färg bilderna återfinnes här flertalet av dem han 1908 publicerade i »Bilder från Delsbo», ett album utan text. Till omslaget målade han sitt första porträtt av Stintan, som står där soligt välkomnande vid ingången till en gammal delsbogård. Dessutom gjorde han flera porträtteckningar till boken. Även senare var Hillgren hennes illustratör.
Av uppsatser i tidningar och tidskrifter är den självbiografiska serien i Idun 1931 och 1932 av särskilt intresse. En del självbiografiska uppgifter ger hon även i boken »Norrlänningar i Stockholm», för vilken hon var huvudredaktör. I bokform utgav hon 1945 en samling »Hälsingehistorier».
Även skriftligt var hon alltid beredd att ge ett gott och uppmuntrande ord. Som t.ex., när J. P. Hansén i Delsbo skulle ge ut en samling trollsägner och humoresker under titeln »Från Dellens nejder». Han bad henne att skriva ett förord, att »gärna säga något vackert om hälsingarna i allmänhet och dellborna i synnerhet.»
»Som om jag gjort annat under alla de år, jag haft begrepp om vad Hälsingland är för en fin uppfinning!», utbrister hon och skriver det allra finaste förord författaren kunde önska.
Ordnar Dellsbobröllop på Skansen
På Skansen uppträdde Delsbostintan mest som landsmålsberättare, men hennes erfarenhet och omdöme blev en stor tillgång även i andra sammanhang. Bland annat kan nämnas att hon var en av de många krafter, som bidrog till att förverkliga Delsbogården på Skansen, invigd 1940. Det första bidraget gav hon redan 1929.
En sommardag det året reste hon upp till Delsbo för att finna ett passande brudpar för ett Delsbobröllop på Skansen och tillsammans med Bror Hillgren ordnade hon med förberedelserna. Paret vigdes av kyrkoherden i Delsbo, E. A. Fredholm, och bröllopet firades med iakttagande av de gammaldags seder och bruk, som hör till ett äkta Delsbobröllop. De båda kontrahenterna var Anna och Gunnar Orelund och vad som föranledde att denna minnesvärda bröllopsfest förlades till Skansen var en synnerligen aktuell räddningsaktion, inriktad på en av byggnaderna till Karlsgården i Tjärnmyra, Delsbo.
Från Delsbobröllopet på Skansen 8 september 1929. Brudparet Anna och Gunnar Olsson (nu Orelund) till häst, företrätt av spelmännen Jonas Olsson (Finn-Jonke, brudens far) Thore och Sven Härdelin. Trion till höger är Bror Hillgren, Delsbostintan och Fredrik Winblad von Walter.
I det sammanhanget kommer även Hälsinge gille i Stockholm in i bilden. Gillet hade ett nära samarbete med Stintan, när det gällde allt på Skansen, som hade med Hälsingland att göra. Ordförande i många år var ljusdalspojken kapten Gunnar Grubb och det var på hans förslag Stintan utsågs till gillets hedersordförande.
I ytterligare två föreningar var hon aktivt verksam som styrelseledamot. i Nya Idun och Konstnärsringen. I den senare blev hon även hedersordförande. Så var hon hedersledamot i Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala, Svenska Ungdomsringen, Wasalogen och Delsbo Hembygds- och Fornminnesförening.
Höst och vår turnerade hon land och rike omkring. Den spilåpipa hon en gång förärades av Anders Zorn var hennes favoritinstrument under dessa färder. Zorn visste att uppskatta henne efter förtjänst. Och även hennes dräkt. Att han var dalkarl hindrade inte att han betecknade Delsbodräkten som den vackraste och mest ursprungliga av alla svenska folkdräkter. När Stintan deltog i en dräkttävling, tog hon också första priset, en silvertallrik, skänkt av Zorn.
Mellan turnéerna gjorde hon inspelningar för radio och grammofon. Luciakväll hos Stintan var ett återkommande radioprogram under en tioårsperiod. Hennes »stenkakor» är nu ganska sällsynta, men inspelningarna har senare överförts till Ep-skivor.
Så medverkade hon i ett flertal filmer. I Fänrik Ståls sägner var hon Lotta Svärd, i Gösta Ekmanfilmen Kungen kommer spelade hon en bondgumma och i en av Victor Sjöströms filmer från början av 1920-talet, Eld ombord, gestaltades de kvinnliga huvudrollerna av henne och Jenny Hasselqvist. Vidare kom hon att medverka i flera reklamfilmer. En smalfilm om henne gjordes av Sixten Leijonhuvud.
I sitt gästfria hem – från 1939 på Norr Mälarstrand 82 – tog hon emot sina vänner, folk med kända namn lika väl som mindre kända, ibland även rotlösa existenser, som nödgats lämna sin hälsingska hembygd för att söka sin utkomst i storstaden.
Efter fyllda 80 år uppträdde Stintan med ålderns rätt mera sparsamt. Men upp till Hälsingland for hon ännu ett par gånger och bara några veckor före sin död gjorde hon en inspelning för radio. Stilla insomnade hon på Sabbatsbergs sjukhus den 14 maj 1953, Kristi Himmelsfärdsdag.
Bland de mera officiella erkännanden hon fick mottaga i livet kan nämnas Litteris et artibus och Hazelius’ silvermedalj. Följande ord om henne av Israël Jonzon får bilda slutvinjett till denna uppsats:
»När hon stod inför publiken, klädd i sin granna Delsbodräkt, var hon en strålande uppenbarelse, urbilden av den hälsingska allmogekvinnan, öppen och godlynt, fyndig och frodigt humoristisk, alltid måttfull och värdig i tal och åthävor. Hennes uppsåt var att sprida en sann kunskap om hembygdens folk. Dess hjärta vann hon.»
Vykort. Delsbostintan på Forngården i Delsbo
Källor och litteraturanvisningar
För muntliga upplysningar om Delsbostintan har jag främst att tacka hennes båda döttrar, Brita Gawell och Inga Engström, samt äldste sonen Sven Blumenthal, samtliga i Stockholm. Av de uppgifter, som hämtats ur tillgänglig litteratur, har Stintan själv svarat för huvudparten.
Ida Gawell-Blumenthal:
Delsbo-Stintans visor. Gamla sånger och låtar från Hälsingland. Abr. Hirschs förlag. Stockholm 1898.
Källa:
Gamla danslåtar från Helsingland. Abr. Hirschs förlag. Stockholm 1899.
Från ett Delsbo-bröllop. Hirschs förlag, Stockholm. Utan årtal. Ny uppl. Carl Gehrmans musikförlag. Stockholm 1950.
Stintans Amerikaresa. Fr. Skoglunds förlag. Stockholm 1908.
Från Hembygd och Färdvägar. Bokförlaget Minerva. Stockholm 1913.
Delsbo. Med bilder av Bror Hillgren. Norstedt & Söner förlag. Stockholm 1915.
Stintan berättar. Idun 1931-32.
Norrlänningar i Stockholm. Bengt Lindbergs förlags AB. Stockholm 1943.
Hälsingehistorier. Wahlström & Widstrand. Stockholm l 945.
Hembygdsminnen. Hälsingerunor 1948.
Forsblom: Litteratur om Hälsingland. Hudiksvall 1940.
W Häger: Det glada Hälsingland. Wahlström & Widstrand. Stockholm 1960.
Israel Jonzon: Hälsingarna och deras land. Uppsala ärkestift i ord och bild. Iduns Tr. AB 1954.
Albert Viksten: Stintan. Hälsingerunor 1955.
Vykort. Delsbo-stintan på hennes 75-årsdag!
I Arbrå Fornhem finns en byst av Stintan och en monter med hennes medaljer och andra utmärkelser samt ett antal tavlor med hyllningar och gratulationer. I den Gawellska familjegraven på Arbrå kyrkogård är hennes aska förvarad.
Gawells familjegrav på Arbrå kyrkogård, 31 oktober 2017.
Person uppgifter
Jonas Gawell född 1803 i Arbrå. Kyrkoherde. Död 30/7 1881
Gift med Sofia Steinmets född 13/4 1833 i Rogsta. Död 21/8 1911
Barn:
Olof Albert 1858 Rogsta Länsman, ihjälskjuten 2/5 1892
Emila Sofia 11/1 1860 Rogsta, gift Måhlén Död 8/7 1949
Jon Herman 6/2 1864 Rogsta Död 31/12 1928
Per Wilhelm 13/5 1866 Rogsta. Död 26/3 1961
Ida Albertina 4/11 1869 Arbrå Död 14/5 1953
Oskar Emil 1871 Arbrå.
Delsbostintan, Ida Gawell född 4/11 1869 i Arbrå. Gift 20/7 1898 i Ramsjö kyrka med barnläkaren Gustav Moritz Blumenthal född 20/7 1864 i Stockholm, av judisk börd. Initiativtagare till mjölkdroppen 1901. Död 12/4 1923 i Stockholm
Paret frånskilda 3/11 1921. Ida Gawell Blumenthal avled 14/5 1953.
Barn: Alla barn är födda i Stockholm utom Inga som föddes i Ljung. En uppgift hävdar att en pojke dog kort tid efter födseln, den uppgiften kan vi inte bekräfta.
Anna Brita Sofia Gawell (Blumenthal) 28/11 1899. Död 7/12 1979.
Sven Gustaf Moritz Blumenthal. 9/1 1901. Tandläkare Död 9/5 1978
Erik Oskar Martin Blumenthal. 2/6 1902. Tandläkare. Död 15/9 1977
Håkan Albert Blumenthal 21/3 1904. 1:e kriminalassistent D. 13/3 1993
Inga Margareta Blumenthal 15/6 1906, i Ljung, Bohuslän. Död 23/10 1989
Kjell Hans Edvard Blumenthal 8/5 1909, i Stockholm. Kompositör. Död 3/3 1991
2019 -11-12 Kjell Grönberg spelar en låt på Delsbostintans spilåpipa som hon fick av Anders Zorn.
Det här är fodralet till Delsbostintans spilåpipa .
En tidig (före rättstavningsreformen 1906) stenkaka insjungen af Delsbostintan.
Plattan köpte undertecknad av Sigge Fürst.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62