Läs om naturens eget apotek där tidigare generationer plockade den antiseptiskt välsmakande tuggkådan.
Söderhamns Tidning den 28 jan 1889
Läs om, Svenska landsmål och Svenskt folkliv, 1908.
Folkmedicin i Sverige, enl. Wikipedia.
Läs om Kloka Gubbar och Gummor i våra trakter.
Läs om Folklig läkekonst.
Läs om Tuggkåda – Wikipedia
Läs om Kådsalva – Wikipedia
Läs om Granen – Wikipedia
Läs om Tugg-kåda och andra naturprodukter
Läs om Gran och tallkåda i vildmarken.
Använd sökfunktionen
Tryck ner Ctrl, håll kvar och tryck ner tangenten f och släpp. I sökrutan upp till höger eller ner till vänster beroende på vilken dator du har, kan du nu söka vad du vill i det dokumentet du har framför dig.
Mejladressen till oss hittar du längst ned på sidan.
TUGGKÅDA
Anteckningar av Signe Kajsa i dagstidningen den 7 maj 1942
Äldre personer i denna byggd omtala att de av sina föräldrar hört berättas att kåda använts långt tillbaka i tiden, redan i början av 1800-talet, kanske tidigare. Kådan som användes som tuggkåda var av gran. Detta bruk var utbrett hos båda könen och hos alla åldrar. Kåda tuggades dagligen eller så ofta man hade någon. Kåda tittade man efter så fort man kom intill en gran eller in i skogen. Kvinnfolken, när de gick ut i skogen med korna om mornarna, efter granris och löv på lördagskvällarna, eller man var ute i skogen och plockade bär. Karlarna när de var ute i skogen och lade ihop vet, letade kor och får som kommit bort, ja över huvud taget när man gick i skogen på en skogsprominad och det gjorde man ofta förr i tiden när det inte fanns så många vägar. Man kan även nu lägga märke till att om någon äldre person kommer ut i skogen och får syn på en ”kotitt” så går man inte gärna förbi utan att ta den.
Hittade man mer kåda än man behövde för tillfället stoppade man alltid ned det som blev över i kjol eller västfickan för att användas för kommande behov, eller ge de hemmavarande. I synnerhet barnen frågade alltid efter kåda, när far eller mor kom hem från skogen.
Man skilde på ”gôrkåda” och tuggkåda. Gôrkådan är lösare och gulare än tuggkådan. Gôrkådan smakar starkt, och fastnar i tänderna när man tuggar den. Gôrkådan har suttit längre på trädet än den finna tuggkådan och kallas ofta för ”gammelspänn”. Ofta lagade man spruckna träkärl med gôrkåda, t.ex. mjölktråg, fläskkar, baktråg m.m. Man kletade igen hålen eller sprickorna med kåda som man först värmde för att den skulle bli mjuk. Den nyttjades även till att försluta flaskor med (som buteljlack). Bodde man nära skogen roade sig de äldre barnen med att tända på träden där det fanns mycket gôrkåda, elden flammade då högt upp efter trädet.
Om en gran blir skadad växer det ofta fram kåda. Det är små utväxter som kallas ”tittar”. De kan bli ända till en tum långa. Man skiljer på en ”gôrkotitt” och en riktig ”kotitt”. Den riktiga kådan skiftar i rosa och är friskare och fastnar inte i tänderna när man tuggar den. Sen gammalt påstås det att man får friska tänder när man tuggar kåda, och att den är bra för dålig andedräkt och motverkar smitta. Kådan skrapas av trädet med en kniv, man kan också ta en del med fingrarna.
Omkring 1880 brukade pojkarna under veckodagarna ta kåda för att på helgdagskvällen bjuda flickorna. Man tävlade om att få tag på den finaste kådan. Sedan tuggade man ihop den, som det heter, och lade den på spegelglaset i snusdosan. När man då gav den till flickorna fick de själva ta bitarna från glaset.
Jämte allt annat bojäntorna hade att göra sista veckan de var i fäboden var att ta kåda. De skulle ha kåda med sig hem för vinterns behov. Riktigt fin tuggkåda försökte de att få med sig hem till present åt barnen. Det var inte bana nyttigt att tugga kåda det var även roligt. Om man tuggade den på visst sätt brukade det smälla i kådan. Man företog ibland tävlingar för att se vem som kunde smälla värst. ” Ho kunde tugga koa sö hä smäll” kunde man säga med beundran.
Kådan lär även vara bra för törsten. Den som arbetar i skogen och har lång väg till något vatten, tuggar ofta kåda för törsten. Har man förlorat sina tänder kan man inte tugga kåda.
Hudiksvallsposten den 22 oktober 1904
Tog man kåda för att spara för framtida behov lade man dem i ett papper eller låda. Den kan förvaras var som helst, där deet inte är för varmt. Skogskåda såldes även, men inte i så stor skala. En och annan gång kunde man lämna in litet på apoteket.
Kåda av tall användes till hartsning av fiolsträngarna, men nyttjades inte till tuggning. Man tog även vara på kåda från tall och gran för harts och terpentintillverkning.
Kåda av björknäver gjordes för lagning av stenkärl, porslin m.m. Denna kåda kallas ”kväkoa” (kväkåda). Man tog näver av björk så stora ”näverpryllor” det gick att ta på en gång. Sedan man tagit nävern bars den in i stökstugan eller bryggstugan, om man hade någon. Eljest höll man till inne i stugan vid den öppna spisen. Nävern sattes intill brasan, så att man fick eld i den. Sedan den brunnit en stund bildas det liksom en kådliknande vätska. Man fick då skynda sig att släcka nävern och sedan skrapa av denna på ett fat, som man inte var rädd om. Sedan man skrapat av det fanns, fick man ånyo tända nävern. Detta fortsattes, tills man fått en så stor klump, att det lönade sig att ta den i munnen och tugga den. Denna massa blev lång och seg och med den lagade man kärlen. Man strök över det söndriga bitarna och tryckte sedan ihop dem, varpå de ställdes vid spisen för att torka. Kärl lagade på detta sätt blevo starka. Denna kåda gick knappast att spara, och man gjorde inte i ordning mera än det gick åt för gången. Men nog gällde det att ha tålamod innan man fick till så mycket, att man kunde laga några kärl.
Omkring 1917 – 1920 under första världskriget togs i denna bygd oerhört mycket kåda som såldes till uppköpare. Från denna tid berättas det många historier både sorglustiga och andra. Kådan betalades bra, och alla ville vara med och tjäna en slant. En del lämnade sitt arbete och bara ägnade sig åt att ta kåda, och många skötte sitt arbete på dagen och gick på kvällen och på nätterna ut och tog kåda. Både män, kvinnor och barn deltogo i arbetet. De, som hade god ekonomi, liksom skämdes, för att vara med men kunde inte låta bli utan gick helst långt in i skogen. Men ingen fick vara för sig själv, det vimlade av människor överallt. Man högg och skrapde kåda av träden både med yxor och knivar. Fick man med lite bark gjorde det inte så mycket, man fick sälja ändå. Kådan lades i säckar och alla möjliga skynken, och den som var riktigt energisk tjänade en bra slant.
Rättelser och kompletteringar mottar vi varmt och tacksamt
Om du gillar den här sidan och vill stödja vårt arbete är en gåva, eller en donation senare, mycket välkommen till Dellenportalens konto 6408-619 968 508 Handelsbanken Hudiksvall
Du kan även Swisha din gåva till 073-600 42 78.
Tack för din gåva – tillsammans kan vi glädja andra.
Tack för ditt besök och välkommen åter!
Sammanställt av Åke Nätterö
Dellenportalen | Åke Nätterö | Anderbo 62 | 824 78 Bjuråker | Tel 0653-600 62